tisdag 11 mars 2014

BUFF: Resan till Fjäderkungens rike

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Efter flera långa, väldigt långa, och invecklade, väldigt invecklade, tal på engelska, invigdes igår BUFF med RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE, en film som tidigare tävlat i Berlin. Detta är den första svenska, animerade långfilmen i 3D - men det där med "svenska" är en sanning med modifikation. Regissören Esben Toft Jacobsen (DEN STORA BJÖRNEN) är dansk, liksom flera av de inblandade produktionsbolagen.

RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är något slags stillsamt fantasyäventyr om den lille kaninpojken Johan, som lever ett idylliskt liv med sina föräldrar (Gustaf Hammarsten och Tuva Novotny gör deras röster). Men så blir morsan sjuk och börjar hosta och verkar vara döende - och puff, så kommer plötsligt den mystiska Fjäderkungen (Lennart Jähkel) flygande som från en annan dimension och för bort morsan inför ögonen på Johan. Som THE CROW, fast tvärtom. Eller som storken, fast tvärtom.

Av någon anledning tvingas farsan ta Johan och flytta till en båt. Johan ger inte upp hoppet om att få återse sin mor och letar efter Fjäderkungens rike. Johan råkar träffa på en skäggig typ som heter Bill (Leif Andrée) och en sträng sjökapten (Sissela Kyle), och lyckas ta sig till det mystiska landet där Fjäderkungen härskar och morsan numera bor. Men ska han lyckas ta sig därifrån, och går det att få morsan med sig?

Hej, Nangijala, vad var nu det här? En massa kvasireligiöst mumbo-jumbo? Ja, tydligen. Prat om Gud och mög, och allmänt vemodig stämning. Emellanåt gick tankarna till Jeunet & Caro, ibland till, tja, Terry Gilliam - men Jacobsens film ligger långt från dessa herrars nivå. Det fanns en massa småungar på visningen på Royal och de skrattade mycket i början, när Johan och hans farsa sprang runt och lekte och busade och trillade och slog sig, men ju längre in i filmen vi kom, desto tystare blev ungarna. De som satt nära mig tröttnade och började att pyssla med annat - liksom jag.
RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är långsam och besynnerligt ospännande. Handlingen är mer konstig än rafflande. De dramatiska slutscenerna involverar vad som påminner om ett Lovecraftianskt havsmonster. Ungarna i publiken var mer intresserade av det faktum att Johan och hans farsa inte bar flytväst när de åkte i en eka. Jag satt och tänkte på annat. Av någon anledning tänkte jag på den där scenen i DOLT UNDER YTAN, där Michelle Pfeiffer tittar och ett badkar och ser reflektionen av ett spöke. Och det har absolut ingenting med Fjäderkungen att göra. Bortsett från Dödens närvaro. I vanlig svensk ordning har man främst försökt att göra något som är fint och djupt och allvarligt, snarare än en film som är underhållande och rolig.
... Men hur ser det här ut? Kan filmen mäta sig med Pixar, DreamWorks och de andra?

Vad tror ni? Svar: nej. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE ser ut som mellansekvenserna i ett PlayStationspel från 1998. Ett tag trodde jag att det var något fel på projektorn, eller möjligtvis kopian. Bilden är ofta alldeles för blek och märklig, som om det råkat hamna ett filter i vägen. Pälsen på kaninerna och andra djur är murrig, den ser ut att myllra av något obestämbart. Figurerna verkar ibland ha ledgångsreumatism. Vissa miljöer och stämningsfulla och snygga, men som helhet är det här lite primitivt och ser föråldrat ut. Det hade jag kunnat acceptera om handlingen vore festlig och engagerande, men detta är mest sömnigt.

De borde visat Scooby-Doo istället.








(Biopremiär 21/3)

måndag 10 mars 2014

Bio: Att skiljas

Foton copyright (c) Folkets Bio

De enda orsakerna till att jag traskade iväg och såg ATT SKILJAS på en ordinarie visning igår; en söndagskväll, var att jag missade pressvisningen och att jag ju försöker recensera allt som går upp på bio i Malmö. Annars hade jag förstås aldrig fått för mig att spendera en timme och tolv minuter på att glo på den här dokumentären av Karin Ekberg. Jag hade förväntat mig att jag skulle vara ensam i salongen; jag menar - vem vill väl betala för att se det här på bio? Det visade sig att jag hade fel. Ytterligare fem-sex pers dök upp.

Karin Ekberg skildrar sina föräldrars skilsmässa. Efter 38 år tillsammans ska de gå skilda vägar. Fast egentligen borde de kastat in handduken långt tidigare; farsan verkar tycka att hans hustru aldrig älskat honom eller ens tyckt om honom. De träffas på helgerna för att dela upp prylarna i den stora villan; stämningen är rätt tryckt. De båda har skaffat varsin ny lägenhet. Farsan är lite handfallen, det enda han verkar veta något om är bilar och motorer, matlagning och andra hushållssysslor är rätt främmande. Han är även rätt sorgsen och minns de bra tiderna. Morsan ger ett hårdare, rätt okänsligt intryck. Hon är rätt osympatisk, faktisk, iskall. Det dröjer inte länge innan hon hittar en ny gubbe (med skägg). Men hur ska de gå för Karins farsa? Bara en sådan sak som att bjuda hem vänner till ett glöggmingel är ett jätteprojekt för honom.

Varför i hela världen går ATT SKILJAS upp på bio? Det här är ingen biofilm. Det här är ett TV-program. Dessutom ett TV-program av det slag som visas sent en tisdagskväll när ingen tittar. Emellanåt är filmen lite lustig på ett tragikomiskt sätt, och den är väl inte direkt tråkig - men jag tycker att det är oerhört ointressant att sitta och titta på folk jag inte känner. Det är lite grann som att titta i andra människors fotoalbum. Jag bryr mig inte. Det här är bortkastad tid.

... Och med tanke på hur många bolag och institut som är inblandade i filmen; bland annat Filminstitutet och SVT - kunde de inte sett till så att fröken Ekberg fick en bättre kamera? Filmen har genomgående för låg upplösning för biovisning, folk är suddiga i nyllet, och när det är mörkt blir bilden väldigt kornigt. Ibland är kontrasterna för skarpa; ljusa bakgrunder förvandlas till stickande sken. Filmen är textad (på svenska), vilket är bra, eftersom ljudet ofta är för dåligt för att man ska höra vad folk säger.

Eftersom den här filmen inte har på bio att göra sätter jag inget betyg. Dessutom kommer den säkert att dyka upp på TV väldigt, väldigt snart.

(Biopremiär 7/3)

söndag 9 mars 2014

Återigen dags för BUFF

I morgon; den 10:e mars, drar BUFF; Malmö Barn- och Ungdomsfilmfestival, grundad 1984, igång. Jag kommer förstås att vara på plats och har nu suttit och försökt spika ihop ett schema - vilket inte var det lättaste. Dels för att alldeles för många filmer inte bara krockar med varandra, utan även med ordinarie pressvisningar av helgens vanliga biopremiärer, och dels för att årets tema verkar vara Feel bad. Och hur kul är det? Nej, det är inte kul.

Ett annat tema i år; ett betydligt roligare och mer udda, är nordiska superhjältefilmer. Det ser man inte varje dag. Eller år. Förra året visades klipp ur den danska barnfilmen ANTBOY, som inte har något med Marvel Comics-hjälten Antman att göra. Nu är denna film om en liten unge som blir biten av en myra och får myrkrafter klar och visas på BUFF. Den har jag självklart stoppat in i mitt schema - liksom den norska DE TØFFESTE GUTTA, som handlar om en mobbad gosse som tydligen vill bli superhjälte och vars nya grannflicka börjar att träna upp honom. Enligt programmet är den "allvarlig och underhållande", men trailern ger mest intryck av tjoflöjtfilm.
Årets öppningsfilm är RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE; Sveriges första animerade långfilm i 3D. Fast allvarligt talat verkar den vara ... sådär. En annan svensk film är KRAKEL SPEKTAKEL, ännu en sådan där film där alla miljöer är datoranimerade - som i SIN CITY. Fast här ska det likna bilderna i Lennars Hellsings böcker och inte Frank Millers serier. Synd. Känns dock som om jag får undvika premiären på filmen, eftersom det ska vara en maskeradvisning. Man uppmanas komma dit utklädd till grönsak. Jag utgår från att de inte menar en grönsak som ligger på sjukhus.

Per Åhlins gamla DUNDERKLUMPEN visas också. Den har jag faktiskt inte sett på 40 år. Jag tyckte aldrig om den som barn, men jag minns ingenting av den. Kan bli intressant att se om den. Per Åhlin själv dyker upp på BUFF och ska prata med Sydsvenskans Mattias Oscarsson.

Årets Work in Progress är Ella Lemhagens POJKEN MED GULDBYXORNA. Jag äskade TV-serien på 1970-talet, hur Max Lundgrens bok funkar som långfilm 2014 återstår att se. Borde pojken inte ha ett magiskt VISA-kort snarare än ett par byxor som pumpar ut sedlar?

I övrigt visas mest filmer om folk som mår dåligt och har det för jävligt - samt en hög filmer jag redan har sett.

fredag 7 mars 2014

Bio: The Battle of the Sexes

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det finns en Peter Sellers-film från 1959 som heter HELYLLESABOTÖREN. Originaltiteln är THE BATTLE OF THE SEXES. Denna recension ska inte avhandla Sellersfilmen. Nej, nu blir det tennis här på TOPPRAFFEL! och det var ju inte i jåns. Fast jag vet inte om jag någonsin skrivit om tennis här på bloggen. Varför skulle jag göra det?
James Erskines och Zara Hayes' dokumentär THE BATTLE OF THE SEXES handlar om en fullkomligt osannolik händelse i tennishistorien - ja, i sporthistorien rent allmänt. Äh, vaffan, en osannolik händelse i historien rent allmänt. Och en händelse jag aldrig hört talas om.
Amerikanen Bobby Riggs (1919-1995) var redan på 1930- och 40-talen framgångsrik tennisspelare. Dock skulle de tröja tills 1973, då han vid 55 års ålder och med karriären bakom sig spelade sitt livs match. Kvinnorörelsen växte sig allt starkare och kvinnliga tennisspelare konstaterade att manliga spelare vann väldigt mycket större prissummor än kvinnliga. Fullkomligt vansinnigt, tyckte kvinnorna - och kanske framförallt stjärnan Billie Jean King - och startade sitt eget förbund och en egen turnering. Glyttatrams, tyckte manchauvinisten Bobby Riggs. Kvinnor ska hålla sig i köket och sängkammaren! Fast i ärlighetens namn vet jag inte om Riggs, som liknade Austin Powers, verkligen tyckte så på riktigt. Han var en showman och verkade göra det mesta för pengar.
... Och ett sätt att skapa uppmärksamhet och tjäna pengar var att utmana kvinnosakskvinnorna. Bobby Riggs hävdade att kvinnor inte kan spela tennis och att han, trots att han är 55 och "knappt kan hålla ett racket" kan slå de bästa kvinnliga spelarna. 1973 mötte han därför australiskan Margaret Court, som han psykade så pass mycket att han vann matchen. Men så gick 29-åriga Billie Jean King med på att möta Riggs i en match som tydligen är den mest sedda tennismatchen någonsin - miljoner TV-tittare satt bänkade världen över.
THE BATTLE OF THE SEXES är en bra dokumentär; det är intressant, rolig - och lyckas dessutom bli lite spännande under tennismatcherna. Som sagt: jag hade aldrig hört talas om det här, så jag hade ingen aning om hur det skulle gå - även om det inte är svårt att gissa. Filmen blandar dokumentära klipp med nygjorda intervjuer, och här och var har man kryddat matcherna med rekonstruktioner, vilka inte stör det minsta. Här och var har filmskaparna varit extra smarta; de klipper ibland in snuttar ur gamla filmer med könsstereotyper, och vid ett tillfälle dyker det upp en gammal tecknad film i vilken dialogen bytts ut på ett snillrikt sätt.
Ungefär mitt i filmen berättar Billie Jean att hon mitt i karriären kom fram till att hon är lesbisk. Så lång tid tog det inte för oss andra att konstatera detta, hon var nämligen en vandrande lesbisk kliché. Som dessutom spelade tennis. Och sina åsikter till trots var Bobby Riggs skitrolig, han var ju fullkomligt sanslös - som en påhittad figur.
Pluspoäng för att John Wayne figurerar under några sekunder.







(Biopremiär 7/3)

-->



torsdag 6 mars 2014

Bio: Herr Peabody & Sherman

Bilder copyright © 2014 DreamWorks Animation LLC. Character Rights TM & c Ward Productions, Inc. Licensed by Bullwinkle Studios, LLC. All Rights Reserved.

När jag var barn överskattades det svenska folkets behov av öststatsanimationer. Allt vi ville se var Disney och Hanna-Barbera och liknande, och där satt vi framför TV:n och hoppades, och det vi fick var ännu en tjeckisk eller östtysk pryl. Detta innebär förstås att det finns en väldig massa på sin tid populära, tecknade amerikanska TV-serier jag sett först som vuxen - och det finns en hel del jag aldrig ens hört talas om. Som PEABODY'S IMPROBABLE HISTORY, en serie från 1950- och 60-talen som ingick i olika ROCKY AND BULLWINKLE-program. Mr. Peabody är en överintelligent hund som tillsammans med sin mänskliga skyddsling Sherman reser i tiden.
Originalversionen.
Nu får en helt ny, datoranimerad version - i 3D, till och med - svensk biopremiär. Eftersom jag inte kände till originalserien hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. HERR PEABODY & SHERMAN är regisserad av Rob Minkoff, som gjorde de två STUART LITTLE-filmerna, och reklamen skriker att detta är en ny film av folket bakom DRAKTRÄNAREN. Filmen börjar med att herr Peabody berättar om sig själv och redogör för de konstiga förutsättningar. Grabben Sherman har nu avancerat från skyddsling till adoptivson. I sitt lyxiga penthouse har Peabody en tidsmaskin, WABAC, och han och Sherman far omkring i olika tidsåldrar.
Sherman råkar ställa till det lite med tjejen Penny, vilket leder till att Penny och hennes odrägliga föräldrar anländer till Peabodys hem för att reda ut det hela. Penny hatar Sherman och för att imponera på henne, gör Sherman det han absolut inte får göra: han inte bara visar henne WABAC, de passar även på att använda maskinen. Det bär sig inte bättre än att Penny försvinner i det gamla Egypten och herr Peabody och Sherman tvingas åka kors och tvärs i tiden, och på vägen träffar de en massa kända historiska figurer; Marie Antoinette, Lincoln, Washington med flera, och de hamnar mitt i slaget om Troja.
HERR PEABODY & SHERMAN är en rätt trivsam film. Teckningsstilen är väl sådär; de här figurerna ser fräsiga ut i 2D och 60-talsstil, men i 3D blir de plastiga och lite ocharmiga. Filmen är överraskande rolig, men precis som alltid misstänker jag att vi missar oerhört mycket när vi ser den svenskdubbade versionen - vilken det var som pressvisades. På grund av tekniskt strul fick vi inte heller se 3D-versionen.

Detta är alls icke någon tokig film, den är skojig och bör gå hem hos barnfamiljer. Det slängs in lite moralkakor på slutet och filmen innehåller ett Spartacusskämt.







(Biopremiär 7/3)

onsdag 5 mars 2014

Bio: Stockholm Stories


Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion
Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.
Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.
Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.
På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?






(Biopremiär 7/3)

-->



Bio: 300: Rise of an Empire

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har säkert sagt det förr, men få personer har betytt lika mycket som- och inspirerat mig mer än Frank Miller när jag växte upp. Framför allt när det gäller serieskapande - förstås. Nu är det dock väldigt längesedan jag läste något nytt av Miller. Jag har nog inte läst någonting alls av det han producerat på 2000-talet. Det mesta har dock fått rätt dålig kritik, det har känts ganska ointressant, och Miller själv har gjort sig mer känd för en rad klumpiga uttalanden. Han har väl förvisso alltid varit lite tveksam politiskt sett, men nu har han klampat omkring som en elefant inne på Cervera. Men be mig inte att redogöra för vad han har sagt, för det minns jag ärligt talat inte.

Zack Snyders 300, efter Frank Millers seriealbum, kom 2006 och blev en enorm succé, framför allt i USA. Den blev även anklagad för att att vara fascistoid. Själv tyckte jag mest att den var skojig. Ultravåld och homoerotik. Barbröstade muskelknuttar stod på klippor och vrålade. Hur festligt som helst.

300 var dessutom den första, eller åtminstone en av de första, av alla dessa mytologiska actionfilmer i vilka i princip alla miljöer är datoranimerade. Ett annat exempel är IMMORTALS. Även människorna har en tendens att se datoranimerade ut i dessa filmer.
Den här gången är det Noam Murro som har regisserat, och 300: RISE OF AN EMPIRE bygger på Millers serie "Xerxes". Vilket är intressant. Efter tre år har Miller nämligen bara avslutat två av de planerade fem delarna. Filmen har alltså biopremiär långt, långt innan serien färdigställts.

Nästan alla manliga rollfigurer dog i 300 - de var ju 300 spartaner som strök med - men Lena Headey återvänder från förra filmen. Hon spelar ånyo drottning Gorgo och stående med svärd i hand på ett krigsskepp agerar hon filmens berättarröst. Och hennes exposition går verkligen överstyr i början av filmen. Oj, vad hon babblar och förklarar. Hon lyckas nog få det hela att framstå som mer komplicerat än det är.

Även Rodrigo Santoro är tillbaka som människoguden Xerxes; persernas ledare och en figur som fick mycket kritik när förra filmen kom. Så där ser ju inte perser ut! tyckte folk och anklagade Miller och Snyder för rasism. Njä, sådär ser väl inte perser ut, men detta är ju allt annat än ett realistisk, historiskt korrekt drama - och mexikanen Santoro ser onekligen ut som en mystisk, mytisk, utomjordisk varelse. Vid sin sida har han de argsinta Artemisia (Eva Green), blodtörstig som få. Den person som visar sig vara något av filmens hjälte - eller "hjälte" - är general Themistokles (hopplöst namn!), som görs av TV-skådisen Sullivan Stapleton. Han är barbröstad och har skägg - precis som alla andra karlar i filmen. Han saknar även personlighet och är väldigt trist.
... Och trist, det är även den här filmen. 300: RISE OF AN EMPIRE är gjord i samma stil som föregångaren - och nu kan vi det här. Det ser bara artificiellt ut, allting ser ut att utspela sig på en enorm teaterscen. Det är för mörkt, för softat, för airbrushliknande - och jag har svårt att engagera mig. Alla rollfigurer och alla scener är likartade. Detta gäller framför allt stridsscenerna - och dessa är oräkneliga. Murro har gjort en riktigt fläskig splatterfilm; det datoranimerade blodet hinkas ut i parti och minut - dessutom i 3D. Det känns som om folk slåss, fäktas och kastar spjut på varandra oavbrutet i den här berättelsen om den persiska flottans enorma invasionsstyrkor på väg mot Grekland. Themistokles och hans män spjärnar emot. Det är väl vad det här handlar om. Jag började ganska snart att gäspa. Jag menar - jag gillar actionfilmer, jag gillar splatter, men det måste ju varieras. Här ser allting mer eller mindre likadant ut. Jag reagerade dock på vissa soldaters märkliga stridstekniker. Jag menar, om fienden kommer simmande mot båten du står på, är det då smart att ta ett spjut och hoppa ut på simmarna?
Men här finns en scen som sticker ut. Ja, en scen som verkligen sticker ut. För äntligen får vi se en sexscen i 3D! Förvisso inte så detaljerad, men ändå. Themistokles och hans fiende Artemisia går loss på varandra så att det ryker om det. Eva Green har ett rätt märkligt utseende; hårt och lite onda ögon, men hon har - som de sa i det gamla Grekland - schyssta rattar. Speciellt i 3D. Sedan börjar Themistokle och Artemisia att fäktas och försöker döda varandra och hon säger "You fight harder than you fuck!".

Denna scen räddar dock inte filmen. Det är möjligt att jag skulle uppskatta det här mer om jag inte sett andra filmer gjorda i denna stil; om jag vore tonåring och inte sett enorma mängder svärdsvingaraction. Men nu har jag det. 300: RISE OF AN EMPIRE är själlös, tjatig och tradig.
Men det ser onekligen komiskt ut med alla dessa barbröstade muskelknuttar uppradade bredvid varandra.








(Biopremiär 7/3)

tisdag 4 mars 2014

Bio: Dallas Buyers Club


Foton copyright (c) Noble Entertainment
Okej, vad var det nu som behövdes för att svänga ihop en Oscarsfilm? Vi tar en titt på listan:
* Baserad på sanna händelser - Check!
* Svår sjukdom - Check!
* Huvudpersonen genomgår karaktärsuteckling och kommer till insikt - Check!
* Huvudpersonen är kraftigt utspökad och fläskar på med hela registret - Check!
* Huvudpersonen har en transsexuell sidekick - Check!
* Angeläget budskap på slutet - Check!
Jean-Marc Vallées DALLAS BUYERS CLUB pressvisades inte förrän dagen efter Oscarsgalan, vilket förstås innebar att jag visste att Matthew McConaughey och Jared Leto tilldelats varsin Oscar för sina insatser. Således satt jag bara och tänkte på detta när jag såg filmen. "Visa mig nu här ett Oscarsperformance ska se ut!". Själv höll jag givetvis på Bruce Dern, som var nominerad för huvudrollen i NEBRASKA, men jag kan förstå att McConaughey vann. Det här är en sådan är film och en sådan där roll man vinner Oscars för. Dock skulle jag inte bli förvånad om McConaughey förlorade ett gäng svenska fans efter sitt tacktal på galan; han höll en lång utläggning om Gud och framstod i den närmaste som en frikyrkopastor.

Speciellt skenhelig är inte Ron Woodroof; Matthew McConaugheys rollfigur i DALLAS BUYERS CLUB. Han är rodeoryttare, grovarbetare, halvalkis och ett riktigt osympatiskt svin. I filmens öppningsscen har han sex med två tjejer samtidigt, gömda under rodeoarenans sittlatser. Det skulle han ha låtit bli. Året är 1985 och Woodroof läser i tidningen att Rock Hudson dött i aids. Men det är ju en bögsjukdom och inget machokillen Woodroof kan få, tycker han - varpå han genast utvecklar hiv. Han har nämligen sex med en massa brudar och alltid utan skydd. Läkarna ger honom trettio dagar, men Woodroof är inte den som är den - han läser på om sin sjukdom och upptäcker att det finns mediciner som kan bromsa sjukdomsförloppet. Dessa mediciner är dock inte tillåtna i USA, så Woodroof börjar smuggla in dem.
Ett år senare är han fortfarande i livet och tillsammans med den hiv-smittade transan Rayon (Jared Leto) och några andra startar han Dallas Buyers Club, där hiv-sjuka kan bli medlemmar och köpa de förbjudna medicinerna. Läkemedelsindustrin gillar förstås inte det här, så de ger sig på Woodroof - men Woodroof ger inte upp. Läkarna gav honom alltså trettio dagar, men tack vare de mediciner han tog blev de trettio dagarna sju år. Woodroof dog först 1992 och i eftertexterna nämns hur många liv som räddats tack vare medicinerna han smugglade in, propagerade för och försökte få lagliga.

DALLAS BUYERS CLUB är en typisk Oscarsfilm - i synnerhet Matthew McConaugheys rolltolkning. Han kastar in allt, inklusive köket. Make up-avdelningen har fått gå loss på honom, han ser ett tag ut som John Holmes när denne närmade sig aidsdöden, han har bred Texasdialekt och svär konstant innan han skärper sig och blir affärsman. Att Jared Leto skulle få en Oscar för sin roll var mer otippat, det är lite för mycket maskerad där. Men han är ju inte dålig. Jennifer Garner spelar läkaren som efter en tveksam start blir Woodroofs vän. Det var ju rätt länge sedan man såg till henne. Hon bär fula glasögon i ett försök att få henne att se lite mer tradig ut. Det gick väl sådär. En skådis det var ännu längre sedan jag såg, är Griffin Dunne. Jag minns honom bara från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON och EN NATT PÅ STAN, men när jag kollar på hans filmografi konstaterar jag att han medverkat kontinuerligt i mängder av filmer och TV-serier jag aldrig hört talas om.
Den här filmen skulle mycket väl även ha kunnat vinna Oscarn för bästa film. Nu gjorde den inte det. Och 12 YEARS A SLAVE (som snodde priset) och framför allt THE WOLF OF WALL STREET och NEBRASKA är betydligt bättre filmer.
För övrigt är filmen inspelad i Louisiana och inte Texas.



(Biopremiär 7/3)

-->



söndag 2 mars 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Alain Resnais

Alain Resnais dog den första mars, 91 år gammal. Han var en av Frankrikes mest kritikerrosade filmskapare - och jag inbillade mig att han gjort en massa välkända klassiker. Men så tittar jag på hans filmografi och konstaterar att så inte är fallet - åtminstone inte för mig som svensk. Merparten av hans filmer har nämligen inte några svenska titlar, vilket förstås innebär att de troligen aldrig visats här.
Det är främst två filmer Resnais kommer att bli ihågkomen för: spelfilmsdebuten HIROSHIMA - MIN ÄLSKADE från 1959, och framför allt I FJOL I MARIENBAD, 1961, en flott och mystisk film vars manus skrevs av Alain Robbe-Grillet. Jag har nog aldrig riktigt begripit den filmen, men det spelar liksom ingen roll.
Resnais inledde sin karriär med att göra en lång rad kortfilmer och dokumentärer. NATT OCH DIMMA från 1955 handlade om nazisternas koncentrationsläger och i Sverige gjorde Biografbyrån nio klipp i denna kortfilm - och då blev den ändå fortfarande barnförbjuden. Först 1998 släpptes filmen utan klipp - och då dessutom med en 11-årsgräns.
I fjol i Marienbad.
Ytterligare spelfilmer är MURIEL (1963), KRIGET ÄR SLUT, 1966, med Yves Montand, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, 1968, och MIN FARBROR FRÅN AMERIKA från 1980 med Gérard Depardieu - av allt att döma den sista av Resnais' filmer som fick svensk premiär. Och bara för att han började bli till åren slutade Resnais inte att regissera. Under 1990-talet kom det fyra titlar, varav en dock var en antologifilm med olika regissörer, och under 2000-blev den hela fem filmer. Hans sista film heter AIMER, BOIRE ET CHANTER (alltså "Älska, drick och sjung") och är daterad 2014! Den tävlade i Berlin i år. Med andra ord: Alain Resnais dog på sin post.
Kanske är det läge att se om I FJOL I MARIENBAD? Det var liksom inte i fjol jag såg den.
ALAIN RESNAIS
1922 - 2014
R.I.P. 

-->



lördag 1 mars 2014

Bio: Metalhead

Foton copyright (c) Njutafilms
Isländska heavy metal-filmer är en genre på stark frammarsch. Fast än så länge finns det väl bara en - den här. Om jag inte missat en massa. Och det har jag nog inte.
Ragnar Bragasons METALHEAD börjar 1982. Mitt ute i ingenstans på Island bor en lycklig familj som jag inte riktigt vet vad man ska kalla, med tanke på att de som islänningar har olika efternamn. Föräldrarna har hoppsat på den gröna vågen och har flyttat dit för att försörja sig som mjölkbönder. De sjunger även i kyrkokören. Äldste sonen är hårdrockare och är ute på åkern och kör omkring i något slags tröskmaskin, när åbäket gubbar till och han trillar ner mellan rotorbladen, skalperas och dör. Inför ögonen på tolvåriga systern Hera.
Hera bestämmer sig för att anamma broderns stil, eldar upp sina flickkläder och blir hårdrockare med sikte på att flytta till Reykjavik. Tio år passerar, det har blivit 1992 och den 22-åriga Hera spelas nu av den 30-åriga Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir Dýrfjörd. Hon har fortfarande inte lyckats flytta in till storstan. Hon bor kvar hos sina föräldrar och drar omkring som Islands hårdaste och argaste hårdrockare där ute i ingenstans. Ja, jävlar vilken rebell hon är! Hon dricker HB och snor grannens traktor! Hon röker i kyrkan! Hon spelar hårdrock på slakteriet där hon jobbar tills hon får sparken! Hon ligger med sin fete barndomskompis Knútur! Hon röjer på dansgolvet när ett dansband spelar!
Framför allt är hon rätt genant och patetisk. Revolten blir märkligt töntig. Har hon verkligen spenderat tio år med att bete sig så här? Hon borde väl ha tröttnat och de övriga bönnerna borde ha vant sig vid- och ha överseende med henne. Hon är något slags byfåne.
Hera övar även på sin elgitarr och spelar in en demo hon skickar till en massa skivbolag. Hon har blivit inspirerad av norska black metal-band och kyrkbrännare.
METALHEAD känns som en ungdomsfilm från 1970- eller 80-talen. Och som en typisk BUFF-film. Ung tjej som hamnar på tvären med sin omgivning. Arg och hatisk mot allt och alla, och som missförstår och misstolkar - och själv blir missförstådd och misstolkad. Hera kan inte släppa sorgen efter sin bror, men hennes beteende i filmen känns mest onödigt. Sådant här har vi sett förr, det som gör att Bragasons film sticker ut lite är det faktum att den utspelar sig på folktomma Island. Och det räcker inte riktigt.
Torskmiddag.
Ibland är det medvetet humoristiskt och det blir lite kul när ett norskt metalband kommer på besök. De dricker kaffe och äter hembakat kaffebröd. Ibland blir det konstigt, som när Hera plötsligt skärpt sig och börjat gå omkring i mysig islandströja och sitter och stickar - hur fan gick det till? Och hur fick de för sig att uppträda med ett metalband inför dukade långbord med traktens bönner?
Jag trodde att filmen utspelade sig på 1980-talet. Hera sitter och gör blandband och när hon får en mikrovågsugn i present vet hon inte vad det är. Här finns inte en skymt av CD-skivor och andra prylar som var väletablerade på 90-talet. Ingenting ser ut- och känns som 90-tal. Men så plötsligt spelas Megadeths "Symphony of Destruction" som kom '92. Av en tillfällighet läste jag i dagens tidning att öl inte blev tillåtet att säljas och drickas på Island förrän 1989 (just det datum då jag skriver detta)! Kanske var man väldigt mycket efter på Island, vad vet jag. De äter torsk i ett par scener i filmen. Hera har ketchup till torsken.
Det gör inte ont att titta på METALHEAD, den är inte tråkig - men den är inte särskilt bra. Jag hoppades mest att indianen från EN FAMILJ skulle dyka upp och slå Hera i huvudet med en spade.
Och jag är väldigt glad att jag inte bor på Island. Det verkar ju vara skittradigt där.








(Biopremiär 28/2)

-->