fredag 21 mars 2014

Bio: For Those in Peril

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den sista av de filmer som hade biopremiär förra veckan och som jag inte hann se då. Nu har jag klämt Paul Wrights skotska FOR THOSE IN PERIL ...
... Och herrejävlar, det var inte den lättaste film att sitta genom. Tvärtom. Det var en ren plåga att se den här filmen. Jag är förvånad att jag inte satt ensam i salongen, men ytterligare en handfull människor hade lockats att se den här. Fan vet varför.
En ful film om fula människor som gör fula saker. Filmat på nära håll. Så kan man väl sammanfatta den här filmen, som visades i Cannes förra året. Platsen är en liten fiskeby någonstans i Skottland. Ynglingen Aaron (George MacKay) är den ende överlevande efter en fiskeolycka. Fem män dog, däribland Aarons bror. Aaron minns inte hur det hela gick till, men byborna skyller olyckan på Aaron. Aaron är övertygad om att brorsan fortfarande lever. Han beger sig ofta ut och letar efter brorsan. Och så blir han galen. Men alla andra i byn verkar vara galna de med. Alla är skitförbannade hela tiden. Eller gråter. Ibland slåss de.
Filmfotot är skitigt. Miljöerna är gråa och kalla. Allting är fult. Havet ser iskallt ut. Av någon anledning står filmfotografen hela tiden lite för nära det han filmar. Berättandet är ryckigt. Det händer saker samtidigt som det egentligen inte händer ett skit. Aaron skär upp gälar i sin hals i en snaskig splatterscen.
Jag avskyr verkligen den här typen av film. Den direkta motsatsen till DEN STORA SKÖNHETEN. Och nu har jag inte mer att säga om FOR THOSE IN PERIL. Istället ser jag fram emot den champagne som vankas lite senare idag.







(Biopremiär 14/3)

-->



Bio: Resan till Fjäderkungens rike

Hallå där, unge man! Har du inte redan recenserat den här? Jo, det har jag. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE var öppningsfilm på BUFF häromveckan, så jag skrev om den då - ni kan läsa min recension HÄR. Men nu såg jag till att den även hamnar under rubriken Bio.

torsdag 20 mars 2014

Bio: Våtmarker

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
För några år sedan fick den tyska författarinnan Charlotte Roches roman "Våtmarker" väldigt mycket uppmärksamhet i media. Den ansågs äcklig, chockerande och provocerande - och en del tyckte att det var en viktig bok, eftersom det var en tjej som stod för äckligheterna. Varför det är något positivt att vara äcklig, oavsett kön, har jag aldrig förstått. Nej, jag läste aldrig boken, den kändes rätt ointressant. Den  påstods även vara ofilmbar. Det sa man även om "American Psycho", vilken jag läste - men den blev ju film. Fast resultatet i det fallet blev mest komedi.
Hur David Wnendts filmatisering av "Våtmarker" förhåller sig till Roches bok har jag ingen aning om, men här är den - enligt uppgift stor succé på bio i Tyskland. Var annars?

VÅTMARKER handlar om unga Helen (Carla Juri), som är fullkomligt besatt av sina kroppsvätskor, kroppsfunktioner och sitt könsorgan, och hennes inställning till hygien är lite ... udda. Filmen öppnar med att Helen åker skatebord medan hon kliar på sina hemorrojder. Hon äntrar en snuskig, offentlig toalett för att sätta salva på hemorrojderna och därefter gnider hon sin röv mot den nerpissade toalettsitsen.
När Helen senare ska raka ben och underliv är hon lite slarvig och råkar snitta sin ändtarmsöppning. Hon hamnar på sjukhus. Där berättar hon om sitt liv och sina märkliga vanor, samtidigt som hon verkar bli förtjust i den manlige sjuksköterskan Robin (Christoph Letkowski). Helens mor är bara konstig och religiös. Hennes far raggar unga tjejer. Hennes bästa vän; Corinna (Marlen Kruse), verkar göra allt hon blir tillsagt och träffar bara konstiga killar. En hårdrockare vill att Corinna ska bajsa på honom. Helen vill inte lämna sjukhuset och låtsas att hon inte kan bajsa.
Vad händer mer? Vad handlar det här egentligen om? Nja, detta är mer eller mindre bara en rad gränstänjande scener staplade på varandra. Tydligen ska det vara något slags protest mot våra dagars kroppsideal och en kommentar till hur kvinnor förväntas bete sig. Men ärligt talat: vem vill väl vara tillsammans med någon som leker med sina bortskurna hemorrojder och smetar in sitt ansikte med mensblod?

VÅTMARKER påminner ibland om en tidig John Waters-film med alldeles för hög budget, gjord av alldeles för kompetenta filmskapare. Jag tyckte att det var kul i ungefär en halvtimme, men sedan tröttnade jag. Chock- och äckeleffekten bleknar efter ett tag. Sedan blir det tjatigt. Dessutom är filmen ibland märkligt pryd. Till exempel får man aldrig se några närbilder på det Helen pratar om. Hon maler på om sin mutta (som det står i den svenska texten), men kameran fastnar innan den tagit sig över venusberget.
En recensent lämnade pressvisningen efter en kvart. Jag satt kvar - men filmen är mer freakshow än drama.
 







(Biopremiär 21/3)

-->



Bio: Den stora skönheten

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag beklagar att ni fått vänta så länge på den här recensionen. Oscarvinnaren DEN STORA SKÖNHETEN pressvisades förra veckan, men eftersom BUFF pågick då, missade jag visningen - och sedan den fick premiär har varje föreställning i Malmö varit slutsåld. Först igår lyckades jag se filmen (och konstaterade att jag sänkte den stora publikens medelålder).

Paolo Sorrentino gjorde häromåret den inte alltför lyckade THIS MUST BE THE PLACE. En film jag nästan förträngt. DEN STORA SKÖNHETEN är något helt annat. Det här är först och främst en film om Rom; staden Rom och dess arkitektur har den egentliga huvudrollen. Fast överst i rollistan står Toni Servillo, som spelar den 65-årige författaren Jep Gambardella. Jep har bara skrivit en enda roman och det är längesedan nu. Romanen blev kraftigt uppmärksammad och Jep blev en del av Roms nattliv, jetset och kulturelit. Sedan dess har han natt efter natt dragit runt på fester, nattklubbar och exklusiva kulturevenemang. Åtminstone får jag det intrycket.
I Sorrentinos film flanerar Jep omkring under några sommardagar och främst -nätter. Någon regelrätt, linjär handling finns här inte. Människor möts, människor samtalar, människor reflekterar, människor dansar. Ibland är det komiskt, ofta är det melankoliskt. Jep hävdar att han är på jakt efter den stora skönheten.

DEN STORA SKÖNHETEN är en av de snyggaste filmer jag någonsin sett. Mer italiensk kan en film knappast se ut. Den följsamma kameran är nästan ständigt i rörelse och glider mjukt omkring i de magnifika miljöerna. Det ligger nära till hands att jämföra filmen med Fellini, vilket de flesta andra gjort. Jo, det är mycket Fellini över anrättningen. Det vackra och sköna blandas upp med groteskerier och burleska inslag. Men jag kan inte heller undgå att tänka på serietecknaren Milo Manara (som förvisso ibland samarbetade med Fellini). Här är gott om vackra, avklädda kvinnor som känns hämtade från Manaras serier. Vissa närbilder på tjejansikten ser ut att komma från någon 80-talsfilm av Dario Argento, medan en scen i vilken en halvnaken kvinna ligger på en säng ser ut att ha plockats från en 70-talsgiallo av Sergio Martino. När huvudpersonerna nattetid tar sig in i stängda palats och rör sig i surrealistiska marmorvärldar, verkar de ha hamnat i en Mario Bava-film. De lika många som bisarra festerna är dock rent fellinieska. Den eviga staden glimrar, lockar och förför.
En av de större rollerna innehas av en kvinnlig dvärg med blott hår. En kvinnlig performanceartist har målat hammaren och skäran på sitt könshår och springer med huvudet före in i en mur. En gammal präst berättar så fort tillfälle ges om hur han tillreder diverse maträtter. En tandlös, helgonförklarad gammal nunna sitter på en balkong omgiven av flamingos.

Efter att de senaste åren ha sett alldeles för många fula filmer om fula saker och fula människor, känns det skönt att se en film som är besatt av det vackra. Jag uppskattar att italienare fortfarande älskar att visa upp vackra kvinnor på vita duken - och att de kommer undan med det. I en annan film hade det här ansetts vara spekulativt och exploaterande.
DEN STORA SKÖNHETEN varar i nästan två och en halv timme, vilket självklart är åt helvete för långt. Men det kan man ta i det här fallet. En kvinna i biopubliken påpekade att den svenska texten inte var något vidare. Tydligen kunde hon italienska. Det kan inte jag, så jag märkte inget. En äldre herre sa "Det är bara italienare som kan göra sådana här filmer!" på väg ut ur salongen. Jag håller med.

Jag har inte varit i Rom på 34 år. Det är verkligen dags att åka dit igen.







(Biopremiär 14/3)

onsdag 19 mars 2014

DVD: Machete Kills

MACHETE KILLS (SF)

Liksom den första filmen; MACHETE (2010), gick Robert Rodriguez' MACHETE KILLS aldrig upp på bio i Malmö. Jag vet inte om den biovisades utanför Stockholm. Och det är förstås ett jävla oskick att inte biovisa den här. En massa andra udda filmer sätts upp i Malmö, mängder av filmer som rullar för tomma salonger, så nog skulle väl MACHETE KILLS kunna visas en vecka eller två. Är det så konstigt att folk laddar ner filmer?

Nåja. Idag släpps den i alla fal på DVD och Blu-ray. Jag älskade verkligen originalfilmen; det är en extremt cool och underhållande film - och jag hade förstås hört att MACHETE KILLS är sämre, vilket ju tyvärr ofta är fallet med uppföljare. Jo, det stämmer. Filmen är sämre - men illa är det inte. Inte alls.

Danny Trejo (som fyller 70 i maj) är tillbaka i titelrollen och han och agent Sartana (Jessica Alba), som också var med förra gången, är ute för att sätta dit en mexikansk drogkartell. Sartana får dock en kula i pannan och dör redan efter några minuter, medan Machete tillfångatas och döms till döden. Dock ringer USA:s president (Charlie Sheen, som listas under sitt dopnamn Carlos Estevez) och benådar honom. USA behöver Machetes hjälp. Revolutionären Marcos Mendez (Demian Bichir) har snott en missil och hotar USA. Machete ger sig iväg för att leta upp Mendez, och det hela leder till något betydligt större: stollen Voz (Mel Gibson) tänker bege sig ut i rymden med en rymdfärja fylls med utvalda undersåtar, medan världen sprängs i bitar. Sedan ska de återvända till en ny, bättre värld.

Voz är förstås modellerad efter Hugo Drax i MOONRAKER, och rent allmänt är det mycket James Bond över MACHETE KILLS. Bond på uppåttjack. Robert Rodriguez kombinerar ultravåld och grovt språk med typiska Bondjakter och olika manicker; ibland är musiken Bondinspirerad.

Det blir lite för mycket. Lite för fjantigt. Vi får alldeles för mycket CGI-blod och en hel del riktigt kackiga datoranimerade effekter. Jag vet inte om de är medvetet halvtaskiga, jag tror inte det, men det ser lite billigt ut. Dialogen är också lite väl enahanda.

... Men nu har jag sett så många trista, konstnärliga dramer och snäll PG-13-action de senaste månaderna, att jag gillar det här ändå. Ibland behöver man ett frejdigt blodbad. Och MACHETE KILLS är definitivt inte tråkig. Den lejde, maskerade mördaren El Camaleón är kul; bakom maskerna hittar vi Walt Goggins, Cuba Gooding Jr, Antonio Banderas - och Lady Gaga! Gaga är bra som hitwoman. Vi ser även Amber Heard som dubbelagenten Miss San Antonio och Michelle Rodriguez med lapp för ögat som Luz. Tom Savini har en liten roll han med. Mel Gibson är kul som superskurk. Filmen innehåller extremt många actionscener och halshuggningar.

Danny Trejo har 280 (!) skådespelarcredits sedan 1983 enligt IMDb. Och det är synd. Han gör för mycket, han blir uttjatad, och han dyker upp i för mycket skit. Men han är som bäst när han spelar figurer som Machete. Och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här filmen.


tisdag 18 mars 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Calvin Floyd

Någon gång i början- eller mitten av 1980-talet visade TV tre svensk-irländska filmer av Calvin Floyd. VEM VAR DRACULA?/IN SEARCH OF DRACULA (1975), VICTOR FRANKENSTEIN/TERROR OF FRANKENSTEN (1977) och ONDSKANS VÄRDSHUS/THE SLEEP OF DEATH (1980). De två sistnämnda har jag inte sett sedan dess, men alldeles nyligen skaffade jag faktiskt VICTOR FRANKENSTEIN.

Frankensteinfilmen minns jag att jag gillade - men åsikterna bland skräckfans går isär om den. Floyds film anses vara den som ligger närmast Shelleys roman, men många klagar på att den är långsam och tråkig. Jag tyckte att den var oerhört stämningsfull. Per Oscarsson, av alla människor, spelade monstret - och Jan "Emil i Lönneberga" Ohlsson medverkade han med, liksom Tor Isedal och Per-Axel Arosenius. Oscarsson återkom i ONDSKANS VÄRDSHUS, som bygger på en novell av Sheridan Le Fanu och som även hade Patrick Magee i rollistan, men den jag ingenting alls om.

VEM VAR DRACULA? såg jag om för några år sedan. Denna documentär om Vlad Dracula och romanfiguren Dracula kan skryta med att den har Christopher Lee som Dracula och även som berätarröst - om man ser det amerikanska versionen. Tor Isedal pratar på den svenska. Filmen är inspelad på plats i Rumänien och jag gillar den och dess stämning - men jag vet att en hel del inte är så förtjusta.

Calvin Floyd började karriären i filmbranschen med att producera den tyska filmen FAUST (1964). Regidebuterade gjorde han 1970 med CHAMPAGNE ROSE ÄR DÖD, som jag inte sett. Hans andra film som regissör har jag dock sett; SAMS. Ett drama som påminner om Lukas Moodyssons TILLSAMMANS, och vad jag minns är filmen inget vidare. Efter dessa två regisserade han bara ovan nämnda tre filmer. De sista han gjorde i branschen var att producera SLAGSKÄMPEN (1984) och vara något slags rådgivare till Ted V Mikels och Ray Dennis Steckler (!) när de 1987 gjorde något som heter WAR CAT.

Calvin Floyds dotter heter Carmilla Floyd och är en inte helt okänd journalist och författare. Hon är förstås döpt efter vampyren som Le Fanu skapade i en berömd skräckhistoria. Calvin Floyd gick bort häromdagen. Han blev 82.

CALVIN FLOYD

1931 - 2014

R.I.P.

Bio: Främling vid vatten

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Alain Guiraudies FRÄMLING VID VATTEN hade visst Sverigepremiär redan den 14:e februari, men i Malmö har vi fått vänta ytterligare en månad. Om det nu finns några som väntat på den här filmen - som garanterat inte kommer att bli någon kioskvältare. Jag ser att filmen tilldelades både priset för bästa regissör i sidosektionen Un Certain Regard i Cannes förra året, och Queerpalmen på samma festival. Jag noterar även en del fullkomligt bisarra recensionscitat, som till exempel "Spännande som en riktig Hitchcockfilm" och "En intim och äkta thriller med fokus på kärlek".

Den som tror att det är en thriller som ska serveras lär bli gruvligt besviken. Så även den som vill ha ett engagerande drama. Eller en underhållande film rent allmänt. Däremot kan man skatta sig lycklig om man gillar filmer om mustaschmän som simmar och har grafisk sex i en evighet. Den är nog en fördel om man är specialintresserad av queerfilm eller själv homosexuell.
Hela filmen utspelar sig vid en sjö någonstans i Provence. Hit kommer Franck (Pierre Deladonchamps) för att solbada och ragga karlar - på den steniga stranden ligger nakna män och myser, och då och då tassar de in i den närliggande skogen för en herdestund. Han träffar en snubbe som fullt påklädd sitter en bit ifrån de andra och de två diskuterar livet och kärleken, eller vad det nu var - tills Michel (Christophe Paou) dyker upp. Michel ser ut som Magnum och Franck blir kär. De gökar i skogen. Franck återkommer till sjön varje dag. Han och Michel har sex. Ibland kommer det fram en fet kille med polisonger och tittar på och onanerar.

Michel har redan en pojkvän, men en kväll mördar Michel killen. En polis (Jérôme Chappatte) dyker upp och förhör folk. Sedan händer inte så mycket mer under en timme eller så, och på slutet går folk omkring i mörker och letar efter varandra i fem minuter, innan eftertexterna rullar.
Större delen av speltiden består av att karlarna simmar (både bröstsim och crawl), av att Franck parkerar sin bil (hur många likartade scener som helst) - och framförallt av de har sex. Bodydoubles användes för sexscenerna. Det är ofta hardcore. Det är grövre än i NYMPHOMANIAC. Och hårigare. Nu är ju detta en arthousefilm, så då kan man komma undan med hardcoresex och massor med naket. Och eftersom det handlar om homosexuella anses det säkert som en viktig film.

Livet i den här gaycommunityn verkar väldigt destruktivt. Speciellt kul verkar de inte ha. Det pratas om en farlig mal som härjar i sjön, men den får vi inte se. Synd. För det händer absolut ingenting i den här filmen. En mördarmal hade livat upp. Jävlar, vad tråkig FRÄMLING VID VATTEN är. Jag hade dessutom hoppats på fler mustascher.

Jag fick lust att se om FORBIDDEN WORLD och dess 80-talsblondiner som tvålar in varandra ombord på ett rymdskepp.










(Malmöpremiär 21/3)

söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->



fredag 14 mars 2014

BUFF: De tøffeste gutta

Foton copyright (c) Filmbin/SF Norge
Dags för BUFF:s - och årets - andra nordiska superhjältefilm. En film som inte alls är en superhjältefilm, visar det sig. DE TØFFESTE GUTTA är snarare en vigilantefilm - och en synnerligen misslyckad vigilante. En norsk KICK-ASS för barn - utan ultravåld och excesser. Men mest av allt är detta en film om mobbing.
Liksom den danska ANTMAN handlar Christian Los film om en tolvårig pojke; Modulf (Sondre Blakstad Henriksen), men han bara fantiserar om att vara en superhjälte. Han älskar superhjälteserier, han saknar sin far, som är död - och han är hela skolans mobboffer. Han intalar sig själv att han är något slags superhjälte: eftersom de korkade mobbarna är upptagna med honom, slipper skolans övriga mesar mobbas. Han räddar massor av elever från mobbing, tycker han. Han kommer hem smutsig och blåslagen varje dag, men berättar inget för sin ömma moder; han säger att han spelat fotboll med alla sina kompisar.
En dag får Modulf nya grannar; en militär och dennes käcka dotter Lise (Regine Stokkevåg Eide), som bott i Japan och kan aikido. Lise börjar i Modulfs klass, de två blir kompisar, och när den tuffa tjejen inser hur det ligger till, tränar hon upp Modulf (Yes, we get a montage!) så att han ska kunna slå tillbaka. De tänker ut planer på hur de ska ge igen på mobbarna.
DE TØFFESTE GUTTA, som listas som THE TOUGH GUYS i BUFF-katalogen, men som visas textad på svenska med titeln TUFFA KILLAR, börjar och slutar med serietidningsestetik, och det fläskas mot med heroisk, Morriconeinspirerad musik - men däremellan ser det mest ut som en typisk nordisk barnfilm. Kompetent, bra flyt, men inget som sticker ut rent estetiskt. Filmen utspelar sig i Lillehammer och skolan Modulf går på är kliniskt fri från invandrare - med undantag av en av mobbarna som heter Ali och ser lite österländsk ut. Det ser kanske ut så i Norge, vad vet jag - men jag tänker osökt på BEYOND RE-ANIMATOR, som utspelar sig på ett amerikanskt fängelse helt utan svarta fångar. Den filmen spelades in i Spanien.
Det här är en sådan där film i vilken det bara verkar finnas en lärare på hela skolan, och varken han eller rektorn - eller någon annan vuxen - märker vad som pågår på skolan; hur pass grov mobbningen är, och det köper jag inte riktigt. Och ungefär två tredjedelar in i filmen går man lite för långt; Lise slås blodig och måste gå med kryckor, men ingen fattar vad som egentligen hänt. Överhuvudtaget stjälper den sista tredjedelen filmen en aning. Det hela mynnar ut i ett tal om- och mot mobbing, som vore det parodi på en amerikansk film. Alla applåderar, alla blir snälla. Men det är inte parodi, det är på allvar - och det blir bara dumt. Det hade onekligen varit mycket roligare om man sket i alla moralkakor och fina budskap, och istället lät Modulf (som ibland går omkring i en hemgjord superhjältedräkt) spöa skiten ur mobbarna och sedan fortsätta sin karriär som vigilante.
... Men fram till dess är det här trivsamt och småroligt. Lise är en väldigt irriterande typ med sitt eviga leende och sin hurtighet. Deras mustaschprydde lärare (Anders Baasmo Christiansen) är fantastisk och har den bästa scenen, som involverar en gylf, en pillesnopp, och mycket smärta. Den unga BUFF-publiken; mest mellanstadieungar, tror jag, kiknade av skratt då - och rent allmänt verkade de gilla filmen. De skrattade även åt vissa lustiga norska repliker.


-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Tonino Ricci

1983 debuterade jag som programledare på TV. Jag hade en liten show som hette BIZARRT PÅ VIDEO som visades på Landskrona Vision i fyra avsnitt 1993. Ett av programmen handlade om den skräpiga, italienska skräckfilmen PANIC (aka BAKTERION) från 1982 med Landskronas stolthet Janet Ågren i huvudrollen. Filmen var regisserad av en viss Anthony Richmond. Han hette egentligen Tonino Ricci, och alldeles nyligen - närmare bestämt den nionde mars - gick han och dog, 86 år gammal.
Tonino Ricci regidebuterade 1969 med DE DESPERATA (IL DITA NELLA PIAGA), ett krigsraffel med George Hilton och Klaus Kinski. Därefter rullade det på med en rad hyfsat välkända filmer - åtminstone för oss som hängde i videobutiker på 1980-talet. I filmografin hittar vi till exempel KARATE I VILDA VÄSTERN från 1973, VARGHUNDEN med Maurizio Merli och Henry Silva, BERMUDA: CAVE OF THE SHARKS, som är en annan film med Janet Ågren, och sword & sorcery-rafflet THOR THE CONQUEROR, som red på Conans popularitet och hade Conrad Nichols i huvudrollen.
1983 och '84 kom två filmer som cashade in på Mad Max-vågen; RUSH och RAGE, båda med Conrad Nichols, och den gode Nichols återkom i krigsfilmen DAYS OF HELL. Janet Ågren återkom 1988 i HAJARNAS NATT med Treat Williams och Antonio Fargas. Janet berättade för mig att hon under inspelningen ovetande simmade i ett ett område där det fanns riktiga hajar.
Efter denna gjorde Tonino Ricci ytterligare ett par obskyra filmer, den sista kom 1999. Men nu gör han alltså inte så mycket mer.
TONINO RICCI
1927 - 2014
R.I.P.  


-->