tisdag 25 februari 2014

Serier: Det var en gång i Frankrike, första och andra delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Första delen: "Herr Josephs imperium"
Andra delen: "Korparnas svara flykt"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
En gång i tiden - närmare bestämt på 1980-talet - var vi ganska bortskämda i Sverige. Då hade vi Horst Schröder och hans serieimperium. Horsts tidningar och böcker sålde inget vidare, men han vägrade att ge upp och envisades med att ge ut en stor del av världens främsta serier på svenska. Månad efter månad kom det mängder av tidningar och album från Horst, ett drygt decennium höll han och hans manskap ut, och som svensk serieälskare hade man på den tiden rätt bra koll på den sydeuropeiska seriemarknaden. Läste man om någon ny fransk, italiensk eller spansk serie i till exempel Bild & Bubbla; noterade vilka som vann olika seriepriser, kunde man nästan sätta en slant på att serien skulle dyka upp i någon av Horsts tidningar, som Epix eller Pox.

Numera har jag nästan ingen som helst koll på marknaden nere i ovan nämna länder. Låtsas jag! Jag är alldeles för dålig på franska för att kunna läsa och ha utbyte av ett seriealbum på detta språk, så jag köper inga franska album, men - jag prenumererar på nyhetsmail från vad jag gissar är samtliga fransk-belgiska serieförlag. Jag läser
igenom dessa mail, tittar på hemsidorna, noterar vad som ser intressant ut, och hoppas att de ska komma ut på begripliga språk som engelska eller danska.

En serie jag noterade häromåret var albumsviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée. Föga anade jag att serien inte bara skulle komma ut på ett begripligt språk; den skulle til och med komma ut på svenska. Det är Albumförlaget som ligger bakom utgivningen - ett litet göteborgsbaserat förlag som specialiserat sig på fransk-belgiska serier och som 2013 fick Svenska Serieakademins förtjänstdiplom för sin kulturgärning. Två volymer av totalt sex har hittills kommit ut; inbundna, flotta och tryckta på bra papper - så som serier ges ut i Frankrike.

När jag började att läsa hade jag aldrig hört talas om Joseph Joanovici. Jag konstaterar att mannen funnits i verkligheten, på 1990-talet kom det ut en bok om honom, och 2001 gjordes en fransk TV-serie, som anklagades för att skönmåla sin huvudperson. Baksidestexten på båda albumen lyder "Föräldralös. Invandrare. Skrothandlare. Miljardär. Kollaboratör. Motståndsman. Kriminell för vissa, hjälte för andra…" (Den sista meningen får mig osökt att tänka på Jonah Hex, som var "A hero to some, a villain to others"...); det står alltså egentligen inget om handlingen, men dessa ord beskriver det hela ganska väl. Juden Joseph Joanovici föddes i Ryssland, troligen 1905, och kom till Frankrike 1925, där han slog sig ner i Parisförorten Clichy; en plats välkänd för alla som läst Henry Miller. Där startade han och hans bror ett företag; de blev framgångsrika som skrothandlare, Monsieur Joseph tjänade stora pengar - och hans affärer och leverne blev alltmer suspekt. Under andra världskriget förhandlade han- och gjorde affärer med nazisterna, och frågan är om han i hemlighet motarbetade dem och egentligen hjälpte motståndsrörelsen, eller om han bara ville rädda sitt eget skinn och göra mer pengar - och förrådde sitt eget folk. Två album in i albumsviten står det förstås inte klart - och Joseph Joanovici är en väldigt osympatisk och manipulerande person. Han till och med ser obehaglig ut; först tyckte jag att Vallées porträtt såg ut som rasistiska nidbilder, men efter att ha sett foton på karln konstaterar jag att han verkligen såg ut så.
Ordet "serieroman" - eller "graphic novel" (det fula "grafisk roman" vägrar jag använda) - har blivit rätt missbrukat de senaste två-tre decennierna. I USA har man en tendens att kalla allt som håller det vanliga europeiska albumformatet för graphic novel. Jag minns att en skribent i Bild & Bubbla gjorde sig lustig över Marvel, när de för mer än trettio år sedan gav ut sina Marvel Graphic Novels, som egentligen bara var vanliga superhjälteserier, fast lite längre och tryckta i större format och på bättre papper. Och här i Sverige brukar man ofta dra till med serieroman när det kommer ett album med svensk upphovsman. Vad är det för fel på "seriealbum"? Låter det för billigt?
Men: "Det var en gång i Frankrike" är verkligen en serieroman i ordets rätta bemärkelse. Det här är ett ambitiöst projekt, en stor, episk, komplex, myllrande berättelse jämförbar med en tegelstensroman eller en påkostad miniserie för TV. Och det är bra! Jag inser hur mycket jag har saknat den här typen av serier. Vallée är en mycket skicklig tecknare och bildberättare, han är duktig på att teckna ansiktsuttryck, och sidorna är stämningsfulla. Jag dröjer mig ofta kvar och betraktar alla detaljer.
Det hela berättas filmisk - och ska jag anmärka på något, är det på den uppbrutna kronologin. Förvissa tycker jag att uppbruten kronologi oftast är onödigt, eftersom det sällan tillför berättelsen något. Tvärtom blir det ofta bara lite tillkrånglat. Visst förvirring uppstår ett flertal gånger i synnerhet i det första albumet, då man hoppar kors och tvärs mellan 1920-, 1940- och 1960-tal.

Upphovsmännen försöker efterlikna filmen här; på film kan det ske ett scenbyte som innebär ett tidshopp, och efter en liten stund tonar plats och årtal in. Fabien Nury kan ibland låta flera serierutor passera innan en textplatta med tid och plats dyker upp - och det var inte alltid jag kopplade hoppet i tiden innan dess. Jag tycker dessutom att det slängs in lite för många personer och namn för snabbt i första albumet, men det är kanske en nödvändighet - och jag gissar att det hela snart blir mer överskådligt och greppbart.

För att sammanfatta, tycker jag att detta är en mycket bra serie av en typ som är alldeles, alldeles för ovanlig på den svenska marknaden. Och det är bara att konstatera att Epix är en saknad tidning.

TOPPRAFFEL! sörjer: Harold Ramis

När Harold Ramis oväntat dog igår, 69 år gammal, refererade dödsrunorna i de flesta fall till honom som dr Egon Spengler; hans rollfigur i de två GHOSTBUSTERS-filmerna. Jag har inte sett de filmerna sedan de kom; de gjorde inget större intryck på mig. För mig är Harold Ramis främst regissören bakom en rad moderna komediklassiker.

Ramis började sin karriär som humorredaktör på Playboy, innan han hamnade i New York, där han slog sig ihop med folk som John Belushi och Bill Murray. 1978 äntrade han Hollywood som en av manusförfattarna till DELTAGÄNGET. Året därpå var han inblandad i manuset till KLANTSKALLARNA, och 1980 regidebuterade han med TOM IN BOLLEN, som han också var med och skrev.

Bland övriga filmer Harold Ramis regisserade hittar vi ETT PÄRON TILL FARSA!, CHARTERRESAN, MÅNDAG HELA VECKAN, ANALYSERA MERA!, den underskattade DJÄVULEN OCH JAG, och den lite bortglömda thrillerkomedin ICE HARVEST. Hans sista långfilm som regissör blev den inte alltför lyckade YEAR ONE, som kom 2009.

Som skådespelare dök han upp i bland annat LUMPARKOMPISAR, BABY BOOM, AIRHEADS, LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN, PÅ SMÄLLEN och WALK HARD. Han gjorde även en del röster utan att synas i filmen; han hördes till exempel i HEAVY METAL och i 3D-rafflet SPACEHUNTER - UPPDRAG I DEN FÖRBJUDNA ZONEN, den där Peter Strauss-filmen från 1983 som åtminstone jag trodde skulle vara skitbra. Tills jag såg den.

De senaste åren har det pratats en hel del om en GHOSTBUSTERS III; en väldigt senkommen uppföljare - tvåan kom 1989 - som skulle återförena Ramis, Bill Murray och Dan Aykoyd. Den lär inte se dagens ljus - åtminstone inte så som den var tänkt.

Harold Ramis har varit sjuk i några år och nu har han alltså själv gått och blivit ett spöke.

HAROLD RAMIS
1944 - 2014
R.I.P. 

måndag 24 februari 2014

Bio: Sådan far, sådan son

Foton copyright (c) TriArt Film
Ack, vad gör man väl inte för kulturen. Vad gör man väl inte för TOPPRAFFEL!.
Söndagkväll. Jag kände för att se en fin gammal film noir. Eller bara en actionfilm. Men icke. Eftersom jag beslutat mig för att se alla biopremiärer i Malmö, blev det till att traska bort till Spegeln och se det japanska dramat SÅDAN FAR, SÅDAN SON av Hirokazu Kore-eda. Den pressvisades samtidigt som en annan film förra veckan, således blev det till att se den på en ordinarie visning.
Det var förvånansvärt mycket folk på visningen. Fast å andra sidan, allt över tjugo pers är att betrakta som enorma publikmassor på Spegeln. Tänk att så många ville se den här filmen. Själv ville jag ärligt talat inte se den - som sagt, jag gick dit bara för att beta av den. Det skulle aldrig falla mig in att se en sådan här film i vanliga fall, genren intresserar mig inte alls. Att den här filmen fick Jurypriset i Cannes förra året spelar ingen roll.
Masaharu Fukuyama spelar den framgångsrike arkitekten Ryota, som bor i Tokyo tillsammans med sin fru och deras sexårige son. Fast plötsligt visar det sig att sonen inte alls är deras son. Ryota får veta att det skett en förväxling efter förlossningen och de fick med sig fel unge hem - medan ett annat par försågs med Ryotas och hans frus. De har alltså ovetande uppfostrat fel barn i sex år. De rekommenderas att byta tillbaka barnen, vilka de slutligen bestämmer sig för att göra - men det är lättare sagt än gjort.
SÅDAN FAR, SÅDAN SON är en oerhört lågmäld film, här finns inget extravagant, flashigt kameraarbete, tempot är långsamt, och filmen varar i två timmar. Två väldigt långa timmar, eftersom tempot inte precis snabbar upp speltiden. Skådespeleriet är väldigt bra, i synnerhet de unga barnskådespelarna, och handlingen och dilemmat är intressant - men jag personligen är totalt ointresserad av sådana här dramer. Jag tyckte mest att det var tråkigt. Och som ofta är fallet med japansk film hade jag svårt att bli engagerad och för att relatera till det som försiggår. Japansk kultur och japaners beteende skiljer sig ju som bekant en hel del från Sverige och svenskarna. Ibland blev jag inte klok på vad de sysslade med. Jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Linnea Quigley på en kyrkogård.
... Men det här är säkert en viktig och angelägen film.








(Biopremiär 21/2)

-->



torsdag 20 februari 2014

Bio: American Hustle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I februari 2013, nästan på dagen för exakt ett år sedan, hade David O Russells DU GÖR MIG GALEN! svensk biopremiär. Det var en film som uppmärksammades för att den nominerades till en massa Oscars och plockade hem en av dem, och för att den i Sverige fick en osedvanligt jönsig titel - i original heter filmen SILVER LININGS PLAYBOOK. Själv blev jag lite besviken på filmen. Den var inte alls så bra och rolig som jag förväntat mig; som så många hävdat att den är. Ypperliga skådespelarinsatser, men rollfigurerna är osympatiska och lite obehagliga.

AMERICAN HUSTLE, David O Russells nya film, har fått hela tio Oscarsnomineringar och till större delen lysande kritik. Handlingen och trailern lovade gott - men precis som fallet var med den förra filmen, blev jag allt lite besviken. Filmen är löst baserad på verkliga händelser; enligt en ironisk, inledande textskylt inträffade faktiskt en del av det vi ska få se.
Christian Bale och Amy Adams är de två bedragarna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser. Året är 1978, de två lever i lyx, men så får de FBI på sig. Bradley Cooper spelar FBI-agenten Richie DiMaso - en mycket ovanlig och besynnerlig agent. För att undvika straff, tvingas Irving och Sydney att jobba för DiMaso. Som de skickliga bedragare de är ska de infiltrera New Jerseys politiska värld och dess maffia. Jeremy Renner spelar en charmig politiker som FBI fått upp ögonen för.

Ett uppdrag som är svårt redan från början blir ännu svårare på grund av en del andra faktorer - främst Irvings lynniga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). En härlig white trash-slampa som inte vet hur man för sig och som kan få för sig att att göra precis vad som helst. Som att stoppa in en glasform med foliepapper i mikrovågsugnen ("Ingen säger åt mig vad jag inte får göra!").
Samtliga skådisar här är väldigt bra. Förutom de ovan nämnda, se vi bland andra Louis CK, Michael Peña och allas vår Anthony Zerbe från KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. Robert De Niro har en minimal roll och nämns inte i rollistan. Filmens soundtrack är väldigt bra. En del coola låtar och övrigt filmmusik av Danny Elfman.

... Men jag tycker inte att AMERICAN HUSTLE är speciellt rolig. Irving Rosenfeld har en fantastisk överkammad flint, men den är inte rolig hur länge som helst. Richie DiMaso har papiljotter för att få ordning på sin frisyr. Damerna har fullkomligt fantastiska urringningar i sina klänningar, de går ända ner till naveln. Bra grejor och enbart möjligt på 70-talet. Idag hade 25-åriga moralister skrivit långa, upprörda insändare.

De här är en extremt pratig film och ofta övergår pratandet till skrikande. Det bråkas mycket - ja, nästan konstant. Och jag tycker allt att det blir lite påfrestande i två timmar och arton minuter. Jo, detta är också en sådan där evighetslång film biograferna fylls med nuförtiden. Ibland skrek folk på varandra så länge att jag glömde bort vad det hela gick ut på.
De flesta av rollfigurerna är osympatiska och jag kände ofta för att de Jennifer Lawrence subba smisk på gumpen.

AMERICAN HUSTLE är en sevärt film. den är snygg och lyckas fånga 70-talet, och den är säkert värd ett par skådespelaroscars - men jag hade väntat mig något mer och något roligare.







(Biopremiär 21/2)

onsdag 19 februari 2014

Bio: Winter's Tale

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Oj.

Wow.

Jösses.

När jag lämnade biosalongen efter pressvisningen var jag tvungen att kontrollera så att min haka satt där den skulle - jag var rädd att den skulle ligga kvar på golvet. Det här nämligen en film som kan placeras in i facket "Vad i helvete är det vi sitter och tittar på?!".

WINTER'S TALE, en dunderflopp på bio i USA, bygger på en roman från 1983 av Mark Helprin och för regin står långfilmsdebuterande Akiva Goldsman, en man som mest är känd som producent och manusförfattare (KLIENTEN, JURYN, BATMAN FOREVER, A BEAUTIFUL MIND, DA VINCI-KODEN, I AM LEGEND med flera). Fast som en kollega påpekade: det skulle lika gärna kunna vara M Night Shyamalan som gjort WINTER'S TALE. Innehållsmässigt är det snarlikt Shyamalans filmer - men det berättas lite bättre. Vilket inte innebär att det är en bättre produkt än Shyamalans grejor. Eller något som liknar en bra film. För det är det inte.

Det är möjligt att mycket av det som försiggår i filmen fungerar och blir begripligt i boken. Men i filmen fungerar ingenting alls. Det här är en fullkomligt vansinnig soppa som försöker kombinera fantasyäventyr med sentimental Harlequinromantik och andlighet. Tårdrypande new age-flum och VM i överspel. Riktat till fjortonåriga flickor, skulle jag tro. TWILIGHT-publiken.

WINTER'S TALE börjar i New York år 2014 med att Peter Lake (Colin Farrell) traskar in på Central Station och tänker tillbaka i tiden. Han är så duktig att han kan tänka tillbaka på när han var bebis. I slutet av 1800-talet! Hans föräldrar försöker invandra till USA, men släpps inte in på grund av tuberkulos. Då stoppar föräldrarna lille Peter i en modellbåt de hittar och låter den driva in till New Yorks hamn (Hej, Moses!). Modellbåten måste ha varit väldigt bra, eftersom den aldrig tippade över och hela tiden drev åt rätt håll.

Därefter är det 1915, ungefär, och Peter Lake lever som tjuv - och jagas av en massa onda män i plommonstop. Dessa leds av den synnerlige onde Pearly Soames (Russell Crowe), som ibland får demonansikte och huggtänder - eftersom han är något slags ond ängel. Peter har dock flyt och hittar en vit häst - och det är inte vilken häst som helst. Det är en magisk, flygande häst!

Peter kommer undan och råkar hamna vid den rike Isaac Penns (William Hurt) lyxiga bostad. Peter bryter sig in för att stjäla, men träffar då Isaacs 21-åriga dotter Beverly (Jessica Brown Findlay). Hon är söt och charmig - och döende i lungsot! Hon pratar om stjärnorna på himlen och hon och Peter blir genast förälskade i varandra. Han älskar henne så djupt att han inte kan dö! Det är därför han fortfarande lever och inte har åldrats år 2014.

Will Smith dyker upp som ond demon som häckar in ett mörkt rum och rådgör med Soames, som ständigt letar efter Peter - men även efter en kvinna med rött hår. Beverly har rött hår, så elände lär följa. Tårarna sprutar! Oj, vad sorgligt det blir. Och inte blir det bättre i nutid. Av vad som tydligen inte är en slump träffar Peter på den ensamstående Virginia (Jennifer Connelly) vars dotter är döende i cancer. Men Peter tror att han är magisk och kan rädda henne. Soames lurar fortfarande i skuggorna. Kommer tårarna att spruta? Ja, det kommer de att göra.

Mina tårar sprutade också. Beroende på att jag ibland skrattade så att jag grät. Oj, oj, oj! Det här trotsar all beskrivning. Det här är osannolikt dumt. Riktigt korkat. Det är lite luddigt vad det hela går ut på och vilka alla är - och varför. Men det handlar om ont mot gott, Peter Lake är en Kristussymbol och frälsare, kärleken övervinner allt, och när man dör blir man visst en stjärna på himlen.

Flera frågor hopar sig. Främst undrar jag över Colin Farrell som Peter Lake. Han fyller 38 i vår. Tydligen ska han föreställa en kille i tjugoårsåldern. Peter Lake ser väldigt mycket äldre ut än Beverly Penn. Och tycker inte målgruppen - de unga tonårstöserna - att Farrell är för gammal?

Russell Crowe spelar över som om världen håller på att gå under. Han har ärr i ansiktet och pratar med konstigt dialekt och verkar parodiera en sjörövare. Folk håller ibland långa, krystade monologer. Barnen är alla lillgamla och fäller filosofiska, onaturliga repliker om stjärnor, livet och döden. 89-åriga Eva Marie Sainte dyker upp mot slutet i en mindre roll.

Jag är inte förvånad över att WINTER'S TALE floppade och fick usel kritik i USA. För att kunna uppskatta det här måste men vara ett naivt, överkänsligt barn utan några som helst referensramar. Det här är löjeväckande och i det närmaste en kalkonfilm. En ofrivillig skrattfest. Jag undrar hur alla dessa fina skådisar hamnade här. Jennifer Connelly, hur kan du göra så här mot mig?

Okej, så vad sätter jag för betyg på detta? Det får allt bli detta specialbetyg:

 







(Biopremiär 21/2)

Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.
James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.
Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.





(Biopremiär 21/2)

-->



tisdag 18 februari 2014

Bio: Betongnatt

Foton copyright (c) Folkets Bio

Någon gång i början av 1980-talet, jag var nog högst 14-15 år, fick jag en roman i julklapp av mormor och morfar. "Asfaltblomman" av Antti Jalava. Det vetefan varför de valde just den här - som de dessutom hittat på någon rea. Antagligen trodde morfar att det var något hårdkokt och associerade till storstadsdjungeln. Boken handlade visst om finska, identitetskrisande invandrare på en biltvätt i Stockholm. Jag läste den aldrig.

1981 kom den finska romanen "Betoniyö" av Pirkko Saiso. Den verkar inte ha översatts till svenska, men jag tycker mig se en linje här i den finska litteraturen ca 1980: asfalt och betong.

Nu har jag sett BETONGNATT, Pirjo Honkasalos filmatisering av Saisos bok.

Ja, jävlar.

Finskare än så här blir det inte! BETONGNATT är finskare än finsk! Det här är så finskt att det blir parodiskt. Om det inte vore för att filmen vara i 96 minuter (som känns som två veckor) hade jag tagit det här för en sketch. En träffande drift med finsk film.
Simo (Johannes Brotherus) är en fjortonåring som bor i en betongförort till Helsingfors. I den fula lägenheten med flagnande tapeter bor även hans storebror Ilkka (Jari Virman), som tydligen ska in på kåken, och deras kedjerökande morsa (Anneli Karppinen) som hela tiden kokar kaffe. Tvärs över gården bor "den jävla bögen" som kommit hem efter att ha varit utomlands.

Eftersom detta är en finsk film börjar den med att de två bröderna endast iförda kalsonger halvligger i en soffa och röker. Morsan ropar på dem - kaffet är färdigt. Men de går inte ut till henne i köket, de fortsätter att röka. Morsan ropar igen: kaffet är färdigt! Men innan de dricker kaffe ska de först skojslåss. Hårdingen Ilkka tycker att den veke Simo slåss mesigt.

Simo går ut för att köpa öl. Han och en kompis bestämmer sig för att bada. De poserar nakna och strajkar härliga poser på en gammal lyftkran i hamnen, eller vad det nu var.
Jaha, och vad händer sedan? Nja, de drar väl mest omkring. Det är inte natt hela tiden. Ibland är det dag. Men det är ingen större skillnad. Morsan hoppar in i en taxi och far iväg. Kanske har hon ett ligg, enligt sönerna. Simo nekas köpa öl på en uteservering. Då blir han vresig. Ilkka får en brud att kravla på alla fyra på den gyttjiga marken och visa röven för honom, men när hon gör det, reser han sig och går. Simo ligger på rygg i en sandlåda, det regnar och han gör "sandänglar". Tror jag. Den Jävla Bögen förekommer igen. Det slutar dramatiskt och segt saliv blåser för vinden.

Här är lite exempel på repliker:
"Hämta en öl!"
"Kaffet är klart!"
"Vi måste köpa öl."
"Hämta brännvin!"
"Kaffet kallnar ju!"
"Kan jag få en slurk öl?"
"Jag snodde morsans cigarretter."
"Ja, jag har ofta slagit kvinnor. Man ska slå kvinnor."
"Jag har satt på nytt kaffe."
... Fast oftast säger rollfigurerna ingenting.

Filmen är i svartvitt. Det blir liksom mer betong och natt då. En drömscen alldeles i början är väldigt tjusig, med undervattensfoto och ett tåg som åker av en bro, och här och var är det väl rätt snyggt. Om man gillar gamla stålkonstruktioner, industrianläggningar och betongkomplex. Det ser ibland ut som en rysk stumfilm.

Men mest ser det finskt ut.

Jag tyckte bäst om en groda som är med i en scen.
Det är förstås Sveriges minst folkliga filmdistributör; Folkets Bio, som skickar ut filmen, och de beskriver den bland annat så här: "känslomässigt knockande film om vad vi ger vidare till nästa generation". Själv vill jag inte föra BETONGNATT vidare till någon ny generation. Och då har jag ändå varit med och finansierat filmen med mina skattepengar, eftersom Svenska Filminstitutet är samproducent.

Specialbetyg:













(Biopremiär 21/2)

måndag 17 februari 2014

Bio: Tillbaka till Bromma

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det är rätt illa ställt med svenska komedier. Jag kollar på de filmer jag försett med etiketten "komedi" här på TOPPRAFFEL!, och jag hittar inte så mycket. Den senaste svenska komedin var HALLÅHALLÅ - en film som inte är det minsta rolig. Dessförinnan var det nog HUNDRAÅRINGEN, som envisas med att dra storpublik trots att den inte är något vidare. Rent allmänt brukar ju svenska komedier sällan vara speciellt roliga - ibland märker jag inte ens att de ska vara komedier.

Men så har vi då Peter Magnusson. Han fick en hel del skit för SOMMAREN MED GÖRAN, som kom 2009. Men den är ju faktiskt rätt kul! Jag och mina polare skrattade, och det är det som räknas. 2012 kom EN GÅNG I PHUKET som är ännu roligare och något så ovanligt som en svensk romantisk komedi som fungerar. Kanske är det den enda romantiska komedin som fungerar.

Nu kommer det plötsligt två komedier med Peter Magnusson nästan samtidigt. I april har 10 000 TIMMAR, inspelad i Malmö, premiär, men först har vi TILLBAKA TILL BROMMA - en film av en skåning som heter Martin Persson, som inte ska blandas ihop med skåningen Martin Persson på Anagram. Filmen bygger på en TV-serie från 2009; BLOMSTERTID, som jag inte sett eller ens hört talas om, så jag har ingen aning om hur filmen förhåller sig till serien.
TILLBAKA TILL BROMMA är en mockumentär där Martin Persson, som sig själv, filmar några månader i de tre 38-åringarna och Brommaborna Anders', Stevens och Kennets liv - och alla tre spelas av Peter Magnusson. De här tre gick en gång i tiden i samma klass och Persson tyckte att de redan då stack ut.

Anders är mäklare och bor med tjusig och gravid fru (Hanna Ahlström) och son i en flott villa försedd med lyxprylar och vinkällare. Anders är framgångsrik och ska ta över hela firman - tror han. Men istället får han sparken, något han inte vågar berätta för sin fru; han håller skenet uppe.

Steven har jobbat utomlands i flera år som extremskidåkare i alperna. Nu har han dock bestämt sig för att flytta hem till Sverige tillsammans med sin gravida, 21-åriga flickvän Carola (Julia Ragnarsson). Steven har en son i Bromma, men usel kontakt med Malin (Sandra Huldt); grabbens mor.

Malin är kompis med läraren Kennet. Kennet är en synnerligen bortkommen typ som aldrig vågat säga till Malin satt han egentligen älskar henne. Han försöker sig därför på nätdejting - med misslyckade resultat.

De här tre männen är verkligen ett gäng misslyckade losers, nästan direkt tragiska. De hamnar hela tiden i jobbiga situationer - ofta blir det direkt jobbigt även för oss i publiken att titta på. Jag led med killarna. Jag led med Kennet när han snygga dejt låtsas gå på toaletten och smiter från restaurangen.
Samtidigt är det här en rolig film. Till mångt och mycket står och faller filmen med Peter Magnusson, men han sätter de här tre rollfigurernas karaktärer perfekt. Anders är rätt slajmig, Steven är en irriterande typ, medan Kennet är en toffelhjälte med tradiga kläder, hållning och en gångstil som gör att det ser ut som om han skitit på sig. Ibland fläskas det på med ren slapstick och Anders sprutar champagne i sitt eget ansikte.

Men även flera av de andra medverkande är kul. Skånska Julia Ragnarsson är härligt korkad och omogen, Andreas Utterhall spelar Kennets inneboende Jocke, som hyr källarvåningen för 350 spänn i månaden ("Jag ville ta 4000, men han har så många bra idéer som kompenserar"). Plötsligt och oväntat dyker Annie Lööf upp som sig själv och fäller till och med ett par repliker.

TILLBAKA TILL BROMMA är en av vårvinterns trevligaste och roligaste svenska filmer. Fast det finns ju förstås egentligen ingen konkurrens.







(Biopremiär 19/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Jimmy T Murakami

Regissören och animatören Jimmy T Murakami har gått hädan, 80 år gammal. Murakamis karriär som långfilmsregissör var inte sådär jättelång, han gjorde bara en handfull filmer, men denna filmografi är ganska unik. Han är nog mest känd för att ha regisserat Roger Corman-produktionen BATTLE BEYOND THE STARS/KRIGET BORTOM STJÄRNORNA (1980), ett försök att rida på STAR WARS-popularitet och som mer eller mindre är SJU VÅGADE LIVET i rymden. Eller DE SJU SAMURAJERNA, om man så vill. Effekterna från BATTLE, dess rymdskepp, modeller och kulisser återanvändes sedan i mängder av billiga science fiction-filmer från Cormans filmfabrik - för att inte tala om James Horners filmmusik.
1980 plockades Murakami också inte för att filma kompletterande scener till Barbara Peeters HUMANOIDS FROM THE DEEP. Återigen stod Roger Corman som producent, och han tyckte att filmen behövde mer sex och våld. Dock påstås det att det mesta av det som Murakami filmade (anonymt) aldrig hamnade i filmen.
Därefter gjorde Murakami en tvär vändning. 1982 regisserade nämligen han och Dianne Jackson en animerad kortfilm; SNÖGUBBEN, baserad på Raymond Briggs klassiska barnbok. 1986 blev det mer Briggs, då Murakami gjorde TRYGGARE KAN INGEN VARA, en animerad långfilm baserad på det hyllade seriealbumet.
Några TV-program och videor följde innan han gjorde sin sista långfilm 2001; EN JULSAGA, en tecknad film baserad på Dickens klassiker. Den släpptes direkt på DVD i Sverige - och njä, den var väl inget vidare.
Förutom att regissera var Jimmy T Murikami inblandad som animatör på bland annat HEAVY METAL, och han producerade den animerade TEENAGE MUTAN NINJA TURTLES-TV-serien.
JIMMY T MURAKAMI
1933 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 16 februari 2014

Bio: Only Lovers Left Alive

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
STRANGER THAN PARADISE. DOWN BY LAW. MYSTERY TRAIN. DEAD MAN. GHOST DOG. BROKEN FLOWERS. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt inte sett en enda film av Jim Jarmusch. Nix. Inte en enda. Jag har aldrig någonsin lockats att se dem - däremot har jag alltid irriterat mig lite på Jarmusch själv. Ett par av hans filmer har jag haft stående osedda på hyllan i flera år - tills jag sålde dem.
Kanske borde jag låtit bli att se Jim Jarmuschs senaste film - enbart för att kunna fortsätta att kokettera med att aldrig ha sett hans filmer. Men nu såg jag den - det handlar trots allt om en genrefilm och den verkade intressant. Jag missade pressvisningen, så jag såg den på en hyfsat välbesökt ordinarie visning. Det är inte varje dag man går på bio och ser en vampyrfilm - och hela publiken utgörs av vuxna människor.
Vore jag 25 är det mycket möjligt att jag älskat den här filmen, eller åtminstone tyckt mycket, mycket om den. Tom Hiddleston, som spelar den åtskilliga sekel gamla vampyren Adam, ser ut att ha klivit ut ur Neil Gaimans Sandman. Han är musiker, samlar på gitarrer och det förekommer massor av elgitarrfetischism. Nu är jag inte 25, men här finns fortfarande mycket som tilltalar mig. ONLY LOVERS LEFT ALIVE påminner en hel del om europeisk genrefilm från 1970-talet. Jag tänker på italiensk- och fransk film. Här finns vissa drag av Jean Rollin: det långsamma, vemodiga, melankoliska. Jag tänker på den sorgsne vampyrkungen som dystert sitter på en kyrkogård i Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE, spelar flygel och vet att vampyrernas era är över.
Adam och Eve (Tilda Swinton) har älskat varandra i flera hundra år, men för att inte tröttna på varandra låter de ibland bli att träffa varandra under längre perioder - ett par decennier, kanske var det till och med sekel? Nu är det dock dags för en återträff. Eve bor i Tanger och glider runt i tomma, mystiska gränder; Adam bor i Detroit. De här två vampyrerna har lagt av med att bita människor - eller zombier, som de kallar levande människor. Istället har de kontakter på sjukhus och de förses med blod. Ibland dyker den uråldriga vampyren Marlowe (John Hurt) upp, en dyster herre som har kvar en flaska med det allra sista helt rena blodet, eller vad han nu kallade det.
Långt om länge hamnar Eve i Adams lägenhet i Detroit - men då dyker plötsligt Eves lillasyster Ava (Mia Wasikowska) upp. Hon är ung och vild och ställer till det, eftersom hon inte kan låta bli att bita ihjäl människor.
ONLY LOVERS LEFT ALIVE är en väldigt snygg film. Den har dessutom ett coolt soundtrack. Ibland blir dialogen lite väl banal, närmast löjeväckande, när vampyrerna beklagar sig över hur zombierna har misskött den här planeten. Liksom gammal Eurohorror är tempot långsamt, väldigt långsamt, och stora delar av filmen händer det absolut ingenting - vilket liksom är poängen. Jag gillar till exempel långsamma Jess Franco- och Jean Rollin-rullar där det inte händer så mycket, men i Jim Jarmuschs fall blir det kanske lite väl långsamt, eftersom hans film varar hela två timmar och tre minuter - och inte 80 minuter, som 70-talsfilmerna. Jag associerar även till Tony Scotts BLODSHUNGER med Catherine Deneuve och David Bowie.
Den som förväntar sig en skräckfilm lär vi gruvligt besviken. Vampyrerna till trots är detta ingen spänningsfilm. Det är meningen att filmen ska vara romantisk, men till skillnad från en del andra kritiker tycker jag inte att den är det. Men det är en rätt bra film - men så gillar jag ju sådant här.
  






(Biopremiär 14/2)

-->