fredag 14 februari 2014

Bio: Her

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Så här är det: det enda Spike Jonze har gjort som är bra är videon till Beastie Boys "Sabotage". C'est tout! Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag tycker att Spike Jonze filmer är irriterande. I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH skulle kunna ha blivit en kul kortfilm, men nu är det en långfilm. Jag hatade TILL VILDINGARNAS LAND. Sökt, krystat, arty på fel sett, tillkämpat smart. Jag känner mig för gammal för att tycka sådant här är coolt.
Hans senaste film HER, som Jonze även skrivit manus till, är dock sebar. Den har på sina håll hyllats rejält och en del har delat ut högsta betyg - vilket förstås verkligen är att ta i. Jag noterar även att en del kritiker tagit avstånd från filmen, eftersom de tröttnat på filmer om ensamma män som räddas ur tristessen av fala kvinnor, eller hur det nu var. Men det säger nog mer om dessa kritiker.
HER, som delvis är inspelad i Kina, utspelar sig i något slags alternativ framtidsupplaga av Los Angeles - tror jag. Joaquin Phoenix spelar den ensamme Theodore, som arbetar med att skriva påhittade kärleksbrev åt andra människor; det verkar vara ett ganska märkligt företag. Han är en romantiker och duktig på att formulera sig, men väldigt, väldigt ensam.
Men så en dag får han ett nytt operativsystem till sin dator - med exceptionellt avancerad artificiell intelligens. Operationssystemet pratar. Det är en sexig kvinnlig röst som kallar sig Samantha (Scarlett Johansson). Det går att föra riktiga konversationer med henne - och det bär sig inte bättre än att Theodore blir djupt förälskad i Samantha. Av allt att döma faller även "hon" för honom. Fast till saken hör att hon har tusentals andra användare på andra datorer.
HER lyckas vara vacker och iskall samtidigt. Detta är ett till större delen helt dialogdrivet drama, så pass att det ibland tenderar bildsatt radioteater. Det förekommer en del andra rollfigurer; Rooney Mara, Olivia Wilde och Amy Adams figurerar, men det känns som om allt som inte handlar om Theodore och Samantha hamnat i marginalen. Kristen Wiig bidrar med sin röst i en rätt festlig scen.
Om man vill kan man sätta sig ner och analysera HERs alla beståndsdelar, vad den har att säga om dagens samhälle och människor - till exempel verkar det ju som om vissa människor är mer förälskade i Facebook än verkligheten. Men det är fredag, en öl hägrar, jag tänker umgås med riktiga människor där ute i vimlet, så jag nöjer mig med att konstatera att HER är lång, långsam, ibland sövande, men helt okej, och Scarlett Johansson gör verkligen en bra insats.







(Biopremiär 14/2)

-->



Bio: Austenland

Foton copyright (c) UIP Sweden

År 2005 skulle jag och några vänner se STOLTHET OCH FÖRDOM (eller "Stolthet och förhud", som vi kallade den) men Keira Knightley på Malmö Filmdagar. Innan filmen började klappade vi händer och skanderade "Keira Knightley! Keira Knightley!". Tjugo minuter in i filmen snarkade vi i kapp.

... Och det är väl min relation till Jane Austen (och mr Darcy) i ett nötskal. Det skulle förstås aldrig falla mig in att faktiskt läsa någon av Austens böcker. Fast en som läser böckerna är amerikanskan Jane Hayes (Kerri Russell). Hon är helt insnöad på Jane Austen, det hela har gått till överdrift, hon har till och med inrett ett rum enbart med Jane Austenprylar. Hennes frömkille är mr Darcy och trots att hennes klokare kompis försöker hindra henne, lägger Jane sina sista dyrt förvärvade slantar på en svindyr resa till något som heter Austenland i England.
Austenland är ett gods som drivs av den strikta mrs Wattlesbrook (Jane Seymour), och där kan man leva precis som under Austens tid och som i hennes romaner. Stället befolkas av skådespelare och det hela är närmast att liknas vid ett rollspel. Dit kommer kvinnor och blir alldeles betagna - och de får uppleva romanser med brittiska adelsmän och grejor. Om de nu accepterar att det hela är ett skådespel.

Jane blir genast kompis med en glad och vulgär amerikanska som kallar sig miss Charming (Jennifer Coolidge). Hon är inte alls inne på Jane Austen, hon vill bara ha kul och prata med sin påhittade brittiska accent. Snart visar det sig att en kille som är inhyrd för att sköta stallet blir förtjust i Jane och de två träffas i smyg. Problematiskt, eftersom det nog ärv meningen att Jane ska tussas ihop med en av "adelsmännen" inne på herrgården.
AUSTENLAND är regisserad av Jerusha Hess, som tidigare bland annat skrivit manus till den hemska NAPOLEON DYNAMITE. Filmen bygger på en roman och har finns en kul grundidé. Dock är utförandet inte det bästa. Kerri Russell är söt och sympatisk, men det finns ingen vidare kemi mellan henne och killarna i dramat. Stora delar av det här är trevligt knäppt, men när det går från att vara bisarr komedi till romantik funkar det inte alls. Satiren försvinner och det förvandlas till en Harlequinroman. Men så är filmen också producerad av Twilightbruttan Stephenie Meyer och hon har ju aldrig varit humorns högborg.

Vissa av rollfigurerna är roliga; en ständigt rapande och pruttande gubbe, en överklassfjollig överste - och Jennifer Coolidge (Stifler's mom!) fullkomligt äger sina scener. Hon är skitkul! Roligast är nog när hon försöker brodera och lyckas sy fast sig själv.

Men det är inte utan att jag undrar varför detta går upp på bio. I Malmö visas filmen dessutom på Spegeln; främst hemvist för lite mer arty prylar. AUSTENLAND är en typisk direkt-på-DVD-film.








(Biopremiär 14/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ralph Waite

Ibland har jag de mest märkliga förhållanden till skådespelare. Ralph Waite har dött, 85 år gammal, och i artiklar omnämns han som känd från TV-serien THE WALTONS. Men nu är ju det ännu en av de där TV-serierna jag bara läst om, som nämns i filmer, och som jag egentligen inte har någon aning om vad det är.
Själv minns jag Ralph Waite främst från Charles Bands CRASH AND BURN; en Full Moon-film producerad av min vän Dave DeCoteau och som återanvände robotscener ur Stuart Gordons ROBOT JOX. Jag tror inte att Waite hade uppskattat att det är för denna direkt-på-video-B-film jag minns honom.
Ralph Waite debuterade 1954 och medverkade i några TV-serier innan han fick en roll i REBELL I BOJOR (1967). Därefter kunde vi se honom på bio i till exempel FIVE EASY PIECES, GRISSOM-LIGAN,CHATOS LAND,  DE 7 RIDER IGEN!, THE STONE KILLER, BODYGUARD, CLIFFHANGER och TIMEQUEST. PÅ TV syntes han i mängder av serier, däribland BRÖDERNA CARTWRIGHT, RÖTTER, CSI, GREY'S ANATOMY, BONES och VÅRA BÄSTA ÅR.
1990 bedrev han en kampanj för att röstas in i The Congress, men det sket sig.


RALPH WAITE
1928 . 2014
R.I.P.

-->



torsdag 13 februari 2014

Bio: LEGO® filmen

Foton copyright (c) Warner Brothers/Twentieth Century Fox Sverige
Jag måste inleda med att säga att jag troligen kommer att revidera mitt omdöme om den här filmen inom de närmaste dagarna. Den version som pressvisades var den svenskdubbade - och de svenska rösterna är minst sagt slätstrukna. I originalversionen görs rösterna av en hel packe kändisar, vilket säkert tillför väldigt mycket. I den svenska versionen låter många repliker som ska vara roliga eller coola mest ... lama. Väldigt många scener faller på detta. Således måste jag se om filmen på engelska.
Vidare är detta en film som inte riktigt vet vad den heter i Sverige. Originaltiteln är THE LEGO MOVIE. På textremsan i själva filmen står det "LEGO FILMEN" - särskrivet. På IMDb-sidan står det att filmen heter "LEGO-FILMEN". På Fox' pressida kallas filmen "LEGO® FILMEN". Jag väljer det sistnämnda - trots särskrivning och registrerat varumärke-symbolen.
Nå. LEGO® FILMEN fick lite oväntat bra kritik i USA. Ja, väldigt bra kritik, faktisk. Och den går riktigt, riktigt bra på biograferna där. För regin står Phil Lord och Christopher Miller, som gjorde DET REGNAR KÖTTBULLAR, och storyn är ett enda stort ... Legokaos.
Visst byggde jag med Lego när jag var barn. Jag hade en sådan där rödrutig, officiell Legoväska ("Legolådan" kallade jag den) som jag tyckte var skitstor. Den finns kvar än idag - och den är rätt liten. Jag minns inte riktigt hur ofta jag lekte med mitt Lego, jag tyckte att det var coolare med Big Jim- och Läderlappen-dockorna jag hade. Och kapten Träben. 1976 och 1978 besökte jag med min familj Legoland, vilket var imponerande - men därifrån minns jag främst westernstaden Legoredo. I synnerhet en tjock indianhövding som pratade danska. Man kunde grilla pinnbröd och några stockholmare frågade "Har ni korv?" och hövdingen förstod inte vad de sa och svarade något på obegriplig danska. Indiandanska.
Emmet är en vanlig Legofigur. En byggjobbare i denna gigantiska Legovärld. Men universum hotas av den onde Lord Business - och Emmet misstas för att vara den utvalde som ska rädda världen. Han får hjälp av Batman, Wonder Woman, Gröna lyktan och flera andra. Ja, en massa kända figurer passerar revy, bland andra Gandalf, Abraham Lincoln, Han Solo och  C-3PO (i originalet gör Anthony Daniels rösten).
Det hela leder till totalt kaos och allt kan hända. Detta beror på att handlingen är en liten pojkes lek med farsans enorma Legosamling. I originalet gör Will Ferrell Lord Business röst - och det är även Ferrell som spelar farsan. När denne farsa plötsligt kommer in i Legorummet och det för en liten stund blir live action, är förstås filmen fortfarande dubbad till svenska. Det ser helt befängt ut när Will Ferrell pratar osynkad svenska.
LEGO® FILMEN håller på alldeles för länge. Som allt annat idag. Den kunde gott ha kortats med tjugo minuter. Filmen är bitvis fullkomligt sjövild, massor med grejor händer på en och samma gång, och det är plottrigt med alla figurer och prylar i bild samtidigt. Därför blir det lite tröttande att titta på i längden. I 3D är det också. Dock är det väldigt fantasifullt och ofta rätt skojigt - det känns verkligen som om det är en liten unge som sitter och hittar på den flängda handlingen efter hand och liksom bara kastar in Legoklotsar.
Och som sagt: det här förlorar mycket på den svenska dubbningen. I synnerhet de kvinnliga rösterna är trista. Så jag tänker göra ett försök att se om filmen på engelska, förhoppningsvis redan under helgen.







(Biopremiär 14/2)

UPPDATERING 17/2: Nu har jag sett om filmen med originalrösterna. Förvisso tycker jag att det är dumt att ändra mitt betyg, jag har ju trots allt satt den där trean, men - den amerikanska versionen är mycket, mycket roligare! Den här gången skrattade jag högt på ett par ställen. Publiken var fåtalig på visningen, bara ett tiotal, och alla var 25 eller äldre - och de skrattade högt och glatt.

-->



Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.
... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.
Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.







(Biopremiär 14/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sid Caesar

En film jag alltid haft svårt för, är EN DING, DING, DING, DING VÄRLD en 192 minuter lång komedi från 1963. Bortsett från att filmen är hundra minuter för lång - minst - är nästan ingenting i filmen roligt. Vad vi får är en lång rad av dåtidens superkändisar som spelar över när de gör (oftast) korta inhopp - något David Nessle fördjupade sig i i ett nummer av Kapten Stofil.
En av dessa stjärnor är Sid Caesar, som nu har dött, 91 år gammal. Sid Caesar var på sin tid ohemult populär hemma i USA - och själv måste jag skämmas lite, eftersom jag envisades med att blanda ihop karln med Cesar Romero; Jokern i Läderlappen på TV. Fast han dog redan för tjugo år sedan.
Komikern Sid Caesar var en av de första riktiga TV-stjärnorna, det var tack vare TV och hans egen show YOUR SHOW OF SHOWS han slog igenom. Programmet sändes varje vecka 1953-54 och ansågs vara nyskapande och jättekul. Jag har av naturliga skäl aldrig sett det - och nej, jag har förstås inte sett hans övriga TV-serier, eftersom inget visats här i Sverige, åtminstone inte under min tid.
Däremot har jag sett flera av de långfilmer för bio han medverkade i. Sid Caesar filmdebuterade 1946 i något som hette SJÖMÄN PÅ VIFT, men det är nog först på 1970-talet de mest kända titlarna dyker upp: KATASTROFLARM - AIRPORT 1975, DET VÅRAS FÖR STUMFILMEN, SNACKA OM DECKARE, ALLTSÅ, och det blev ju Caesar som fick spela coachen i GREASE - en roll som ursprungligen skulle gjorts av porrskådisen Harry Reems.
Vi hittar Caesar i DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN DEL 1, GREASE 2, MITT I PLÅTEN 2, och ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, och han syntes i TV-serier som THE LOVE BOAT, AMAZING STORIES och GALEN I DIG.
Nu syns han i den stora TV-studion ovan molnen.
SID CAESAR
1922 - 2014
R.I.P. 

-->



onsdag 12 februari 2014

Bio: Lone Survivor


Foton copyright (c) Noble Entertainment

De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!

Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.

Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?

Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.

De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.

Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.

En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.

Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?

Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.

Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.



(Biopremiär 14/2)


tisdag 11 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Alice Babs

Alice Babs har figurerat flitigt i media de senaste månaderna. Släkt, vänner och media har bråkat om hur det egentligen var ställt med Alice Babs och hennes hälsa efter att hon drabbats av Alzheimers, om hon förvägrades träffa sina vänner eller ej - och ärligt talat har jag inte följt debatten, och nej, jag såg inte SVT:s dokumentär som sändes i början av december och som anmäldes till granskningsnämnden.
Men nu är hon hur som helst död, Alice Babs. 90 år hann hon bli.
Jag ser här att hon föddes som Hildur Alice Nilson och Alice Sjöblom blev hon inte förrän 1944, då hon gifte sig. Babs lade hon till som extra förnamn, och som Alice Babs utsågs hon ju en gång i tiden till en fara för ungdomen. Hon började att sjunga jazz på nattklubbar under 1030-talet, och jazz var ju hemskt och farligt på alla sätt.
Första skivan kom 1939; "Joddlarflickan", men redan åretv innan hade hon filmdebuterat som blomsterflicka i BLIXT OCH DUNDER med bland andra Åke Söderblom och Hasse Ekman. Det stora genombrottet kom 1940 med filmen 'SWING IT' MAGISTERN!, en otäck symbol för västerlandets förfall. Tycka vissa då. Fast inte alltför många - filmen blev ju en enorm succé och Alice Babs älskades av massorna.
Ytterligare ett gäng filmer följde, bland dem VÅRAT GÄNG, I DUR OCH SKUR med Povel Ramel, och SWING IT, FRÖKEN!. Hennes sista långfilm kom redan 1959; DET SVÄNGER PÅ SLOTTET. Under 1950-talet turnerade hon med Svend Asmussen och Ulrik Neumann som Swe-Danes och på 60-talet samarbetade hon med Duke Ellington. 1958 representerade Alice Babs Sverige i Eurovision Song Contest med trudelutten "Lilla stjärna" (hon kom på fjärde plats), och 1972 utnämndes hon till hovsångerska.
ALICE BABS
1924 - 2014
R.I.P.


-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Shirley Temple

Världens mest kända barnskådis - och USA:s mest inkomstbringande stjärna 1935-38 - är död. Och jag ljuger. "TOPPRAFFEL! sörjer". Men jag har faktiskt aldrig sett en enda Shirley Temple-film i helhet. Hur ska jag kunna sörja henne då?
Shirley Temple filmdebuterade redan som treåring. Hon kunde göra det mesta. Hon sjöng, dansade, skådespelade och hade sig - och var tydligen så bedårande att publiken smälte. Första filmen kom 1932 och hon gjorde drygt 60 roller under 1930- och 40-talen. Filmerna hade svenska titlar som FLYGETS LILLA FÄSTMÖ, LILLA ÖVERSTEN, FAMILJENS LILLA SOLSTRÅLE och LILLA HJÄRTETJUVEN. När hon fyllde elva fick hon 135 000 gratulationskort.
I slutet av 50-talet fick hon en kortlivad TV-serie; SHIRLEY TEMPLE'S STORYBOOK, men hon lyckades aldrig gå från barnstjärna till vuxen skådis. Efter att ha varit allvarligt sjuk lade Temple skådespelandet på hyllan och blev istället framgångsrik diplomat - hon vara bland annat ambassadör i Ghana och Tjeckoslovakien.
När jag växte upp förekom Shirley Temple på TV då och då - men det var oftast korta klipp ur hennes filmer; de visades i till exempel nöjesprogram och vi satt hemma i TV-sofforna och skrattade åt deras töntighet. Och nog var väl Shirley Temple en irriterande unge med sin käckhet, smilgropar och stora, lockiga hår.
... Fast jag är förstås snäll och sörjer henne ändå. Shirley Temple blev 85 år.
SHIRLEY TEMPLE
1928 - 2014
R.I.P.

-->



Favorit i repris: Greve Porrno och hans kvinnor

Med anledning av Gabriel Axels bortgång letade jag upp den här gamla kultfilmskrönikan jag skrev till NST. Den publicerades ursprungligen den 18:e maj 1995. Enjoy:

Det kom ett vykort från Berti Tornehave, playboy, härom dagen. Han vann som bekant min tävling härom månaden, och fick åka till en schweizisk internatskola för flickor. Jodå, han trivs som en guldfisk i en skål whisky, men klagar på alla människor som klättrar ut och in genom fönster på stegar, glatt tjoande "Sehr lustig!"
Från en playboy till en annan, som förekommer i dagens film, som är dansk-svensk, och från 1967. Jeg - en marki. Jag föredrar att kalla den vid dess danska namn, då Jag - en markis snarare ger intryck av att handla om en persienns vardag.
Filmen regisserades av Peer Gulbrandsen (även manus) och svenske kultfilmsfavoriten Mac Ahlberg (som även stod för det magnifika, svartvita fotot). Ahlberg är en herre jag nämnt tidigare här i spalten, och jag får säkert all anledning att återkomma till honom. Denne regissör och filmfotograf (Sven Nykvist är måsskit i dimma jämfört med honom) gjorde i slutet av 60-talet instant classics som Jag - en kvinna och Jorden runt med Fanny Hill. På 70-talet gjorde han Porr i skandalskolan (blygsam titel...), Justine & Juliette, Bel Ami, Flossie och Molly - på grund av dessa filmers karaktär, kallade han sig då Bert Torn. På 80-talet for han till USA, där han stannat sedan dess, först som hovfotograf åt Charles Band (för vilken han filmade t ex Re-Animator och From Beyond), och nu verkar han vara hovfotograf åt John Landis. Senaste Ahlberg-film är Snuten i Hollywood III!!!
Nåja. Åter till markisen. Filmen handlar om en herre vid namn Rasmussen, spelad av Gabriel Axel. Jodå, samme Gabriel Axel, som senare vann en Oscar för regin av Babettes gästabud. Rasmussen, som har stort, vitt hår, och svart skägg, bor i en stor villa, där han tycker om att sitta vid sin flygel och spela Chopin. Tyvärr har han inga pengar, och kastas ut ur villan (de två flyttgubbarna ser sorgsna ut).
Rasmussen beslutar sig för att ändra efternamn, och går till ett ställe där man så kan göra. Han känner sig lite sorgsen och melankolisk, och väljer därför namnet Sade. Eftersom han har tre franska förnamn, blir hans initialer M. D. E. Sade. Folk börjar genast tro att han är ättling till Markis DeSade, och hans lycka är gjord.
Han flyttar åter in i villan (flyttgubbarna dansar som små älvor av lycka, när de bär tillbaka möblerna), och börjar umgås med noblessen. Snart blir det riktigt bizarrt och kul. På en fest, där man bl a spelar en Decca-skiva, börjar fruarna att strippa. En kvinna läser en bok med sado-masochism, och säger "Åh, vilken härligt oanständig bok, hör här..."
När "DeSade" fyller år, ordnar man en maskerad för honom. I present får han piskor, handbojor, och annat praktiskt. Maskeraden urartar till en asball, sextiotalskitschig orgie. Maskeraden blir även början till "DeSades" fall. En kvinna (som blivit piskad under orgien och därför inte kan sätta sig) upptäcker att Rasmussen inte alls är markis. Bluffen avslöjas, och Rasmussen kastas i fängelse.
Jeg - en marki är en genuint rolig film. Faktiskt en av de bästa filmer jag sett. Bland skådespelarna som dyker upp, hittar vi - på den svenska sidan - bl a Hans Lindgren. Jojomen, tjuren Ferdinands röst - i en pervo sexkomedi! Vi hittar även Carl Axel Elfving som en skojig pianolärare. Elfving minns vi förstås bäst som den vresige norrlänningen ("Be-stämt e be-stämt!") i Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer.
Bland danskarna hittar vi främst Ove Sprogöe. Bästa repliken har en svensk tjej, som ligger i en badkar. Hon pratar någon sorts dansk-svenskt hitta-på-språk, och utbrister "Vad med mig?".
Jeg - en marki finns på video i Danmark, och om det fanns någon som helst rättvisa i världen, hade den funnits att hyra i Sverige också. Leve Ahlberg! Smisk, smisk - hurra!


-->