fredag 7 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Ann Carter

Härommånaden satt jag hemma hos en kompis och hade CAT PEOPLE-festival. Det var en väldigt kort festival - två filmer. Vi struntade i Paul Schraders 80-talsrulle och nöjde oss med Jaques Tourneurs CAT PEOPLE/ROVDJURSKVINNAN (1942) och uppföljaren THE CURSE OF THE CAT PEOPLE från 1944 av Gunther von Fritch och Robert Wise, båda producerade av Val Lewton.
THE CURSE OF THE CAT PEOPLE, som jag aldrig tidigare sett, är en mycket märklig film. Originalet är en tät, mystisk och stämningsfull thriller - medan uppföljaren är något slags skum sagofilm. Förvisso återkommer ett par rollfigurer, men filmen har i princip ingenting med originalet att göra. Det är ingen dålig film, den är mest konstig - men fascinerande och rätt trevlig.
... Och nu har Ann Carter, som spelade den lilla flickan i THE CURSE, gått och dött, 77 år gammal. Henne har inte inte hört talas om, och det är inte så konstigt. Hon lade nämligen av med skådespelandet redan 1952. Då var hon 16. Dock lade hon inte av frivilligt; hon fick nämligen polio och tvingades att sluta.
Ann Carter filmdebuterade vid fem års ålder 1941. Året därpå spelade hon Veronica Lakes dotter i I MARRIED A WITCH/FARLIG SOM SYNDEN - och hon ansågs vara häpnadsväckande lik Veronica Lake. 1947 var hon Humphrey Bogarts dotter i THE TWO MRS. CARROLLS/EN MANS BROTT. Vi kunde även se henne i EN YANKEE VID KUNG ARTHURS HOV med Bing Crosby från 1949.
Ann Carter medverkade i 18 filmer. Hon dog efter en lång tids kamp mot cancer.
ANN CARTER
1936 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 6 februari 2014

Bio: Inside Llewyn Davis

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Irländsk folkmusik kan ju vara rätt trevligt om man är på det humöret. Det kan jag även tycka om gammal skitig, amerikansk blue grass. Men annars är folkmusik nästan alltid av ondo. Svensk folkmusik är oftast hemsk; ett farligt gnisslande. Och nej, jag gillar inte amerikansk folkmusik av den typ Bob Dylan och hans anhang framförde för 50 år sedan. Dessutom: efter att ha sett den mästerliga A MIGHTY WIND; en av de roligaste komedier som gjorts, har jag svårt att ta amerikansk folkmusik på allvar.
Jag brukar hävda att jag gillar bröderna Coen - men ska jag vara ärlig är det en sanning med modifikation. Joel och Ethan Coen har varit rätt ojämna det senaste decenniet. De fick till det med TRUE GRIT och NO COUNTRY FOR OLD MEN, men vissa filmer - som A SERIOUS MAN - har jag helt glömt bort, och LADYKILLERS var direkt dålig.
I sin senaste film INSIDE LLEWYN DAVIS ger sig bröderna in i det tidiga 1960-talets folkmusikvärld. Oscar Isaac, som jag inte känner igen men som jag tydligen sett i många filmer, spelar titelns Llewyn Davis; aspirerande folkmusiksångare och en slarver. Filmen utspelar sig under en vecka i Greenwich Village i Newc York; det är vinter och svinkallt, och Llewyn - som inte äger någon vinterrock - drar med gitarren i hand omkring på gatorna och hoppas slå igenom som musiker. Fast det går inte så bra. 1961, det var innan Bob Dylan, och artistbokare och skivbolag tror inte alls på folkmusik. Llewyn sover på soffor hemma hos släkt och vänner, och överväger att ge upp och istället gå till sjöss.
INSIDE LLEWYN DAVIS är av någon anledning en fransk-amerikansk samproduktion - creditblocket på affischen som hänger på Filmstaden är på franska. Har Coens numera så svårt att finansiera sina filmer hemma i USA? Fast det är ju klart, jämfört med den framgångsrika westernfilmen TRUE GRIT är INSIDE LLEWYN DAVIS en väldigt smal film. Den är nog närmast att betrakta som en mellanfilm i brödernas karriär. Det här är en väldigt snygg film, förstås; tidstypiska miljöer, snygga bilar, och en färgskala som får biosalongen att kännas lika kylig som det Greenwich Village som skildras.
Tempot är långsamt; filmen känns mer eller mindre som de folksånger som framförs, det är lite melankoliskt och visset. Ofta får bilderna och estetiken mig att tänka på Robert Crumb - Stan Carp, som spelar Llewyns farsa Hugh, ser ut att vara tecknad av Crumb, där han sitter gammal och grå i sin fåtölj. Tempot sänks ytterligare av att flera sånger framförs i sin helhet, vilket inte tilltalar mig. Här och var är det rätt skojigt. Llewyn själv tycker jag är ganska osympatisk och jag kan väl inte påstå att jag bryr mig för hans karriär.
I övriga roller ser vi bland andra Justin Timberlake, John Goodman och F Murrat Abraham, och i vanlig ordning gör Carey Mulligan en stark insats. Och inte blir hon sämre av att vara vansinnigt söt. Bra tös, det där.







(Biopremiär 7/2)

-->



onsdag 5 februari 2014

Bio: Hallåhallå

Foton copyright (c) Memfis Film/Peter Widing

På 1990-talet gick det en tjusigt tecknad serie i Seriemagasinet som hette Maggan. Den tecknades av en som hette Maria Blom - och ett tag inbillade jag mig att det var denna Maria Blom som gått och blivit filmregissör. Några nya serier av henne var det längesedan jag såg. Men tydligen är det en helt annan Maria Blom som gör film. Tror jag!

Maria Bloms första film var MASJÄVLAR, som kom 2004. Den blev visst en förhållandevis stor biosuccé. Fast jag tillhör inte de som såg den. Numera ser och recenserar jag allt som går upp på bio, oavsett om jag är speciellt intresserad eller ej, men det gjorde jag inte 2004. MASJÄVLAR hade en trist trailer och de klipp ur filmen som visades på TV var trista. Jag blev inte det minsta lockad att se filmen, och jag har heller inte sett den på TV eller DVD. Därefter gjorde Blom NINA FRISK och FISHY, som jag inte heller sett - FISHY har jag inte ens hört talas om.
I HALLÅHALLÅ spelar finskan Maria Sid den osäkra Disa; överviktig, lite bortkommen, ensamstående med två barn, fortfarande kär i sin före detta man, och hon trivs inte alls i Falun, dit hon flyttat från Stockholm och på vars lasarett hon arbetar. Disa traskar omkring i snön, gillar visst att skrika ut sin frustration, och hon blir förvirrad när exet dyker upp och berättar att hans nya kvinna är gravid. Johan Holmberg spelar en snubbe som varit gift fyra gånger och har sju barn, och Disa försöker lägga in en stöt på honom. Sjukhuspersonalen - Ann Petrén spelar en av sköterskorna - hotas med uppsägning. Det dyker upp en ny patient; en folkilsk kärring som spottar efter folk och som ingen vet vem hon är. Disa börjar även att träna kampsport; hon går en självförsvarskurs och skrämmer de andra när hon agerar för våldsamt.
HALLÅHALLÅ; det är så Disa hälsar på alla, ska vara något slags komedi, en dramakomedi, gissar jag. Under pressvisningen hörde jag några kvinnor i övre medelåldern; åtminstone en, skratta emellanåt. Själv skrattade jag inte alls. Maria Blom står även för manus, och det här är bara en lång rad scener staplade på varandra. Ibland försvinner den röda tråden och ingenting verkar leda någonstans. Det här bara håller på. Filmen står och trampar vatten och den känns evighetslång även om den bara varar 98 minuter.

Den här Disa ger inte intryck av att vara helt frisk - hon är labil och känns snarare lite obehaglig än rolig. De övriga rollfigurerna är även de mer märkliga och jobbiga, än roliga. En kvinna som ska vara pigg, glad och skojig känns mest påfrestande. Slutscenerna är märkligt bisarra. Synd att jag inte kan redogöra för dem här.

Estetiskt är HALLÅHALLÅ inget att skriva hem om. Statiskt filmfoto. Nästan inga kamerarörelser. Trist, naturalistisk färgskala. Å andra sidan fångar bilderna den skildrade tristessen perfekt.

Skittråkig film. Dock inte tillräckligt dålig för att den ska avfärdas helt.








(Biopremiär 7/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Bull

Asa Goodwin i MANNEN MED OXPISKAN är död. Ja, mannen som spelade honom, alltså. Richard Bull. 89 år hann han gå och bli. Och för de allra flesta är det väl inte Asa Goodwin han är känd som, utan som Nels Oleson i långköraren LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN.
När jag gick på lågstadiet läste min fröken samtliga böcker i Laura Ingalls Wilders serie. Jag vill minnas att jag tyckte om dem. Åtminstone då. Ett par år senare dök TV-serien upp i Sverige och jag kommer ihåg att Fredde i min klass sa att den "kändes som en cowboyfilm". Av någon anledning associerade vi aldrig böckerna med vilda västern, de var alldeles för snälla och alldagliga. Fast TV-serien blev väl ganska omgående en västernvariant av HEM TILL GÅRDEN. Oerhört snällt och uppbyggligt. Fast jag minns inte så noga och jag har inte sett den på 25 år. Minst. Jag minns MADs parodi "Det lilla hysset på prärien" bättre. De åt väldigt ofta i den.
Richard Bull var ännu en av de där robusta, amerikanska karaktärsskådespelarna som ofta figurerade i små men minnesvärda biroller. Han debuterade 1956 i TV-serien MEDIC och jobbade därefter främst med TV-roller, men dök också upp i en rad långfilmer. Han kunde ses i filmer med bra svenska titlar som OPERATION BRUDAR och AGENT I UNDRE VÄRLDEN, och i serier som PERRY MASON, JAGAD, THE ALFRED HITCHCOCK HOUR, TENNISSPIONERNA, MANNEN FRÅN U.N.C.L.E., HAWAII FEM-0, PÅ FARLIGT UPPDRAG, COLUMBO, BRÖDERNA CARTWRIGHT, KRUTRÖK och SPANARNA PÅ HILL STREET.
Vidare bredde han ut sig på vita duken i F FÖR FLINT, SHERIFFEN I TOMBSTONE, ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN och ULZANAS RAID.
RICHARD BULL
1924 - 2014
R.I.P.

-->



tisdag 4 februari 2014

Bio: Det förflutna

Foton copyright (c) Folkets Bio

DET FÖRFLUTNA, med manus och regi av Asghar Farhadi, är Irans Oscarbidrag 2014. Men det är en fransk film. Fransk-italiensk, till och med. Hmm. Känns lite grann som om Sverige inte hittar någon egen film som är tillräckligt bra och istället skickar en dansk film.

... Och Bérénice Bejo, från THE ARTIST och som har huvudrollen, är född i Argentina. Nå - Farhadi, som gjorde NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION, är i alla fall från Iran, liksom Ali Mosaffa, som har den ena manliga huvudrollen.

Bejo fick pris som bästa skådespelerska när filmen visades i Cannes förra året, och det kan man nog unna henne. Hon är utmärkt som Marie, som bor i Paris och vars man återvänder efter flera år i Iran för att skriva under skilsmässopapper. Marie, som har två barn med mannen, har inlett ett nytt förhållande med en arab som heter Samir (Tahar Rahim, som är fransman) och vars fru ligger i koma. Maries dotter tror att Marie är orsaken till koman. Det blir drama och grejor.
... Är det nog tänkt. Tonen är återhållsam och vardaglig. Bérénice Bejo är skitsnygg, men miljöer och människor är alldagliga, gråa och trista. Det här må vara hur välspelat som helst - men DET FÖRFLUTNA fångade aldrig mitt intresse. Tvärtom - det dröjde inte länge innan jag började att tänka på annat. Kaffe. Korv. Jag satt ganska illa in salongen. Trångt. Obekväm fåtölj. Jag skruvade på mig. Två timmar och tio minuter varar det här. Jag struntar i att många kommer att hylla filmen när den går upp på fredag - jag hade tråkigt.

Jag irriterade mig även på att nya ROBOCOP inte kommer att pressvisas i Malmö. Inte för att jag tror att den kommer att vara speciellt bra, tvärtom, men ändå. Det är ett jävla sätt att inte pressvisa filmer i Malmö.

Nu har jag inte mer att säga här.

Oj, vad kort den här recensionen blev! Fortsätter det så här, är jag snart nere på Metrolängder. Usch!








(Biopremiär 7/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Gloria Leonard

Det finns klichébilden av porrskådisar: korkade, drogmissbrukare, utnyttjade av gangsters och hallickar. I realiteten en rätt ovanlig typ. Sedan finns det en helt annan typ: de intelligenta, intellektuella, företagsamma och begåvade kvinnorna. Som Gloria Leonard, som tråkigt nog drabbades av en stroke under gångna helg och avled 73 år gammal.
Gloria Leonard, som såg väldigt classy ut och ofta spelade "mogna" kvinnor; mödrar, hustrur och så vidare, kastade sig in i porrbranschen 1974 och en av hennes första filmer var klassikern THE OPENING OF MISTY BEETHOVEN av Radley Metzger, och som tydligen hette TÄNK PÅ SAKEN, MISTY BEETHOVEN på bio i Sverige. Därefter kom titlar som TEMPTATIONS, ODYSSEY: THE ULTIMATE TRIP av Gerard Damiano, HEAT WAVE, den bisarra kultklassikern WATERPOWER, och THE LEGEND OF LADY BLUE.
1977 fick hon jobbet som utgivare av herrtidningen High Society, eftersom förläggaren ville ha en kvinna på den posten. Leonard stannade på posten i fjorton år och började åka runt och föreläsa om pornografi, hon medverkade i pratshower (hon har varit gäst hos Oprah) och hade egna TV-program. Att hon kallade sig feminist stack nog i ögonen på många stalinistfeminister. Det hände till och med att hon dök upp i "vanliga" filmer och TV-serier - till exempel hade hon en roll i TV-deckaren SIMON & SIMON, om ni minns den, och det gör ni säkert. Åtminstone signaturmelodin - vilken av någon anledning ofta spelas inne på Kronprinsens köpcenter i Malmö.
Gloria Leonard gjorde inte sådär jättemånga porrfilmsroller - åtminstone inte jämfört med många andra, som figurerat i flera hundra. Hon fortsatte att filma under 1980-talet, då hon bland annat fick pris för sin insats i den fyrdelade porrsåpan TABOO AMERICAN STYLE, och 90-talet. Hon jobbade bland annat för allas vår Joe Sarno, i Sverige odödlig för sin FÄBODJÄNTAN, och hon regisserade en handfull filmer själv, däribland Sekas comebackrulle AMERICAN GARTER, som kom 1994. Under en period var Gloria Leonard chef för The Adult Film and Video Association of America.
Innan porrkarriären jobbade Gloria Leonard, som var från New York, som copywriter på Electra Records.
GLORIA LEONARD
1940 - 2014
R.I.P. 

-->



måndag 3 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Philip Seymour Hoffman

Det senaste decenniet har många hävdat att de två skådespelare flest filmjournalister vill intervjua, är Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman. Båda amerikaner, båda karaktärsskådespelare, båda födda 1967, båda lite korpulenta och båda ser lite udda inte; de har inget filmstjärneutseende. Dock är de båda ytterst begåvade skådespelare.
Men nu har denna favoritduo reducerats till hälften - efter att Hoffman dött av en överdos. För vissa var det tydligen inte helt oväntat, men själv hade jag ingen aning om att han varit heroinist i 23 år.
Jag tittar på Hoffmans filmografi och konstaterar att han medverkat i betydligt fler filmer än jag trodde; filmer jag sett, men som han gjorde innan han gjorde sig ett namn. Han dök upp första gången 1991 i ett avsnitt av TV-serien I LAGENS NAMN, som han följde upp med mindre roller i ett par rätt okända filmer och en av alla de där bortglömda Steve Martin-filmerna; MIRAKEL TILL SALU. därefter kom titlar som EN KVINNAS DOFT, MY BOYFRIEND'S BACK, den onödiga nyinspelningen av GETAWAY - RYMMARNA och NOBODY'S FOOL.
1996 samarbetade Philip Seymour Hoffman för första gången med Paul Thomas Anderson, som då långfilmsdebuterade med HARD EIGHT. Ytterligare Paul Thomas Anderson-filmer med Hoffman är den utmärkta BOOGIE NIGHTS, MAGNOLIA, den djupt obehagliga PUNCH DRUNK LOVE, och nu senaste THE MASTER, som jag, med undantag för Hoffmans lysande insats, inte tyckte var något vidare.
Vi kunde se honom i trista orkanrafflet TWISTER, THE BIG LEBOWSKI, HAPPINESS och THE TALENTED MR. RIPLEY - och det var väl här någonstans allt fler började notera och favorisera Hoffman och hans insatser. STATE AND MAIN, ALMOST FAMOUS, RÖD DRAKE och ÅTER TILL COLD MOUNTAIN följde, och 2005 tilldelades han en Oscar för titelrollen i CAPOTE.
Philip Seymour Hoffman kunde ofta ha något obehagligt över sig. Det kunde ligga i hans röst, i hans fysiska uppenbarelse, eller i kroppsspråket - eller allt detta på en och samma gång. Riktigt obehaglig var han som den iskalla skurken i MISSION: IMPOSSIBLE III. Scenen där han berättar vad han ska göra med Tom Cruises fästmö går inte av för hackor.
En kille jag har väldigt svårt för, är den pretentiöse och krystade Charlie Kaufman, och jag tyckte verkligen illa om hans SYNECDOCHE, NEW YORK, som jag såg i Cannes och i vilken Hoffman innehar huvudrollen. Den australiska leranimationen MARY & MAX tyckte jag dock väldigt bra om. THE BOAT THAT ROCKED var mest irriterande, medan jag blev så pass imponerad av George Clooneys MAKTENS MÄN att jag gav den högsta betyg.
Förra året dök Philip Seymour Hoffman, kanske lite oväntat, upp THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE. När han dog upprepade han sin roll de två sista delarna i serien; THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY del 1 och 2, vilka spelas in samtidigt. Filmbolaget meddelar att det återstod sju dagar för Hoffmans del, majoriteten av hans scener är inspelade, och hans frånfälle kommer inte att påverka premiären eller innehållet.
Det var en god vän till Hoffman som hittade honom död i badrummet hemma i lägenheten i New York, enligt uppgift med en kanyl i armen. Philip Seymour Hoffman blev bara 46 år gammal. En begåvad karl som gick bort alldeles för tidigt.
PHILIP SEYMOUR HOFFMAN
1967 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 2 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Maximilian Schell

Den Oscarbelönade skådespelaren Maximilian Schell har hängt upp uniformen i garderoben ovan molnen, 83 år gammal. Österrikaren Schell ansågs vara världens mest framgångsrika tyskspråkiga skådis - om det stämmer vet jag inte. Schwarzenegger är ju också österrikare, dock ej Oscarbelönad.
Trots en massa prestigeroller associerar jag Maximilian Schell främst med roller i krigsfilmer - han spelade påfallande ofta tysk officer och många av hans rollfigurer bär titeln "Colonel" eller "Captain". Han filmdebuterade 1955 och medverkade i en rad tyska och österrikiska filmer, innan han 1959 dök upp i DE UNGA LEJONEN med Marlon Brando och Dean Martin. Ytterligare en massa tyskspråkiga filmer och TV-serier följde innan han kunde ses i DOM I NÜRNBERG, 1961, för vilken han fick sin Oscar.
Därefter hittade vi honom till exempel i SPIONEN MÅSTE DÖ, SLOTTET efter Kafkas bok, KRAKATOA: ÖSTER OM JAVA, TÄCKNAMN ODESSA, ST IVES med Charles Bronson - och förstås Sam Peckinpahs JÄRNKORSET fråm 1977.
Samma år var han med i EN BRO FÖR MYCKET och ett par år därefter i Disneys jätteflopp DET SVARTA HÅLET. På 1980-talet såg vi honom bland annat i THE ASSISI UNDERGROUND, och på 90-talet i NY I MAFFIAN, TV-serien WISEGUY och i John Carpenters VAMPIRES och meteorrafflet DEEP IMPACT. De senaste årtiondena har det mest blivit TV-serier och TV-program, men 2008 var han minsann med i THE BROTHERS BLOOM.
Maximilian Schell framträdde även en hel del på teaterscener och han regisserade en handfull filmer och Oscarnominerades för sin dokumentär MARLENE (1984). Han var visst Angelina Jolies gudfar.
... Och nu fick jag lust att se om DET SVARTA HÅLET ...
MAXIMILIAN SCHELL
1930 - 2014
R.I.P.

-->



fredag 31 januari 2014

Kort bildrapport från Melodifestivalen

De håller på att repetera och ha sig inför morgondagens deltävling i Malmö - fast tåget till Arenan i Hyllie var inställt när jag skulle ta det, så idag sket det sig.
Igår kväll var det dock tjoflöjt i Rådhuset. Fast de enda kändisar jag frotterade mig med, var Anders Jansson, eftersom han skrev i min gamla tidning Magasin Defekt en gång i tiden, och Nour El-Refai, som hade en stor roll i FROSTBITEN, vars manus jag ju var inblandad i.
Jag lyckades hälla i mig ett respektabelt antal glas vin och doppa mycket frukt i choklad. Funderade på att doppa ett laxspett i chokladfontänen.
... Och ja: Yohio ser ut att vara tolv år. Han är skitliten.




-->



torsdag 30 januari 2014

Melodifestival i Malmö och TOPPRAFFEL! tycker till

Vi på TOPPRAFFEL! är ju om oss och kring oss. Rättare sagt: jag är det. Det är ju inte så många fler än jag här. Jag skriver om film, DVD, serier, konst, ibland böcker och det händer att jag kastar mig över annat. I våras var jag till exempel på Eurovisiontjoflöjtet och härjade. Och eftersom det på lördag hålls Melodifestival i Malmö; den första deltävlingen, vem tror ni är där? Jo, denne!
Nu är ju inte jag någon schlagerbög. Tvärtom. Men jag tycker att de här tillställningarna är fascinerande. Det är hur galet som helst! Och nu har jag lyssnat på de åtta låtar som ska tävla på lördag. Jag beväpnade mig med block och penna, sällade mig till den stora klungan musikskribenter i en sal på Savoy och åt ett äpple. Ready for Jukebox from Hell! Så här ser mina anteckningar ut - rätt upp å ner:

1. Yohio: "To the End" - Slätstruken
2. Mahan Moin: "Aleo" - Kass, tjatig
3. Linus Svenning: "Bröder" - Värdelös
4. Elisa Lindström: "Casanova" - Tillbaka till 1981, enda schlagern
5. Alvaro Estrella: "Bedroom" - Vaffan?!
6. Ellen Benediktson: "Songbird" - Tradefest*
7. Sylvester Schlegel: "Bygdens son" - Skämtar de?
8. Helena Paparizou: "Survivor" - Slätstruken

Ska jag tycksa något mer? Tja, jag tror nog att Yohio vinner. Hans låt är minst sämst och ala småflickor kommer att rösta på honom. Det lär nog även gå bra för Paparizou. Personligen uppskattar jag den härliga töntfaktorn i "Casanova", och jag gillar verkligen att refrängen går "Åh åh åh du är min Casanova!". Den låter precis som ni tror!

*Tradefest har inget med handel att göra. Jag bara satte ihop "tradig" med "fest".


-->