onsdag 29 januari 2014

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?
Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.
Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.
Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.
Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.







(Biopremiär 31/1)

tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->



Bio: Delivery Man

Foton copyright (c) Nordisk Film
Trailern ljuger aldrig. Åtminstone inte i det här fallet. Komedin DELIVERY MAN är försedd med en ganska kväljande trailer - och tammefan om inte filmen är precis likadan. Den bygger på STARBUCK; en nyzeeländsk film från 2011 som handlar om en spermadonator som upptäcker att han är far till 142 personer, vilka stämt honom. STARBUCK skrevs och regisserades av Ken Scott, och det är även Scott som ligger bakom denna nyinspelning.
I DELIVERY MAN är Vince Vaughn den misslyckade David. Han jobbar på sin fars slakteri, hans gravida flickvän vill inte veta av honom, han ställer till det till höger och vänster. Och för att göra det hela ännu värre dyker det en dag upp en advokat som berättar att något gått fel när David donerade sperma 1994. Han gick och blev far till 533 barn och nu kräver 142 av dem att få veta vem deras anonyme fader är.
Advokaten har uppgifter om dessa 142 ynglingar och trots att David borde låta bli, plockar han fram info om en av sina avkommor. David beslutar sig för att leta upp sin okände son utan att avslöja vem han är. Han fortsätter med ännu en. David vill bli en bättre människa och hjälpa och stötta dessa okända barn, och snart blir han känd som "Starbuck", mannen med 533 barn.
Visst blir väl David en bättre och mer ansvarstagande människa i denna kletiga film som inte helt oväntat utmynnar i den där vanliga, amerikanska hyllningen till familjen. Alla blir vänner, alla kramar alla, allting är jättefint.
Vince Vaughn är nertonad som David, han är inte en snabbpratande wiseguy här, men inte blir filmen bättre av det. Nästan ingenting är roligt här. Det här är bara tradigt. Sentimentalt. Slutbilden är bara för mycket.
Dock är det förstås inget fel på den grundläggande storyn. Jag kan tänka mig att detta skulle kunna bli hur kul som helst med en speedad Jim Carrey med ett oöverskådligt antal barn. Tok och fjant i kubik.
Det får man inte i DELIVERY MAN. Man får i princip ingenting.
Den här filmen är så vissen och meningslös att recensionen inte blir längre än så här. Vad ska detta upp på bio att göra?







(Biopremiär: 31/1)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Gordon Hessler


Den främsta rockfilm som någonsin gjorts är förstås KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK; en TV-film från 1978. Filmen, som producerades av Hanna-Barbera, trotsar all beskrivning och har gjort ett outplånligt intryck på mig och alla andra som sett den (och hela tiden ser om den). Jag begriper fortfarande inte vad som händer på slutet. Anthony Zerbe, som spelar den onde tivolifantomen, blir plötsligt gammal och dör.
Nu har även dess tyskfödde, i England uppväxte regissör Gordon Hessler dött - antingen 83 eller 88 år gammal; en källa hävdar att det officiella födelseåret 1930 är felaktigt. Hesslers filmografi är rätt häftig.Han regidebuterade 1961 med ett avsnitt av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS och fortsatte därefter med kultklassiker som CATACOMBS från 1965 och THE OBLONG BOX med Vincent Price från 1969.
1970 kom SCREAM AND SCREAM AGAIN, en bra och bisarr klassiker med Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Den följdes av CRY OF THE BANSHEE, även den med Price, samt med svenska Essy Persson, och MURDERS IN THE RUE MORGUE med Jason Robards och Herbert Lom. Därefter hittar vi till exempel THE GOLDEN VOYAGE OF SINBAD med John Philip Law och Caroline Munro, avsnitt av TV-serier som KUNG FU, HAWAII FIVE-0, WONDER WOMAN och TALES OF THE UNEXPECTED.
På 1980-talet gjorde Hessler lite oväntat inte bara en, utan två ninjafilmer, båda med Sho Kosugi: PRAY FOR DEATH och RAGE OF HONOR. Det är rätt svårt att hålla isär de här två rullarna, de har nästan samma handling, men de tillhör årtiondets bästa ninjarullar. 1987 filmatiserade Hessler Sven Hassels böcker och resultatet blev den rätt vissna DÖDEN PÅ LARVFÖTTER. 1988 kom spökfilmen THE GIRL IN A SWING. Sista verket kom 1991; en japansk film som heter KABUTO, eller SHOGUN WARRIOR utomlands. I rollerna ses Sho Kosugi, Christopher Lee och gamle sångaren David Essex.
GORDON HESSLER
1925 - 2014
R.I.P.





måndag 27 januari 2014

Bio: Frost

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys senaste animerade långfilm FROST, i regi av Chris Buck och Jennifer Lee, har blivit väldigt kritikerrosad i USA och andra länder. Men det blev å andra sidan även TRASSEL, och den tyckte jag inte var något vidare.
FROST bygger löst - väldigt löst - på HC Andersens "Snödrottningen"; en saga jag inte minns någonting alls av. Har jag hört eller läst den - eller sett någon filmatisering? Troligen. Men det spelar ingen roll, eftersom Disneys variant är helt annorlunda. I centrum står två systrar; Anna och Elsa, båda prinsessor, varav Elsa ska bli drottning. Elsa har även superkrafter, visar det sig - som den värsta mutant kan hon med sina händer skapa snö och is, och det visar sig vara opraktiskt i längden. Hon har nämligen råkat se till att kungariket blivit till ett evigt vinterrike, och det är inte så kul. Så Elsa häckar i sitt isslott och anses vara ond - och även Elsa tror sig vara ond.
Anna är en tapper tös, hon beger sig iväg för att leta upp Elsa och försöka förmå henne att smälta snön så att det åter blir sommar. Med sig på färden har hon den rejäle skogskarlen Kristoff, som allt är lite betuttad i Anna, och Kristoffs käcke ren Sven. På vägen hittar de en talande, superoptimistisk snögubbe; Olaf, som längtar efter sommaren - han har aldrig upplevt sommar och har ingen aning om att han kommer att smälta i solen. In i handlingen rider även en prins som tydligen är perfekt som Elsas tillkommande. Eller Annas?
Problemet med FROST är att handlingen inte är något att hetsa upp sig över. Det är lite för tjejigt; lite för riktat till småflickor som gillar prinsessor - vilket småflickor av någon anledning gör. Anna är ännu en av de där Disneybrudarna som ska vara lite tuff och självständig, men i slutändan är rätt traditionell och bara blir ännu en prinsessa i mängden. Handlingen utvecklas även den till ännu en kärlekshistoria i mängden.
Det här är inte heller speciellt roligt. Det är främst Sven och framför allt Olaf som får stå för humorn, och för all del - Olaf är en kul figur. Dock ingår den där väldigt roliga scenen som visades i Kalle Anka-programmet på julafton, och som biovisats som teaser för FROST, inte i själva filmen. Synd.
Filmen innehåller alldeles för många sångnummer - och sångerna är hemska. Precis som de varit i alla Disneyfilmer som gjorts de senaste 20-30 åren. Musikallåtar av värsta sorten.
Däremot är det här snyggt. Ja, det är mer än snyggt - FROST är strålande snygg. Filmen är fullkomligt otrolig att titta på! I vanlig ordning visas det hela i 3D, men här har man verkligen utnyttjat tekniken. Det är djup i bilderna; det känns som om det utspelar sig på en scen framför oss - medan det snöar i biosalongen. Och figurernas kroppsspråk känns realistiskt.
Tyvärr pressvisades filmen i sin svenskdubbade version. Jag utgår förstås från att filmen förlorar på dessa slätstrukna, personlighetsbefriade svenska röster. Jag får väl se när jag ser om filmen på engelska - vilket jag brukar göra.
Som förfilm visas den nygjorda Musse Pigg-filmen GET A HORSE! - och den är genialisk. Genialisk! Bara den är värd biljettpriset! Filmen är regisserad av Lauren MacMullan, som därmed blev den första kvinna som ensam stått för en Disneyproduktion. GET A HORSE! är handanimerad och gjord i samma stil som de allra första Musse Pigg-filmerna. Svartvitt, 2D, charmigt och sjövilt. Efter ett par minuter händer det dock ett par minst sagt oväntade saker. Det här måste ses! GET A HORSE! är en av de bästa tecknade filmer som någonsin gjorts och den är fruktansvärt rolig. Walt Disneys röst återanvänds till Musses repliker.
Så - hur betygsätter jag då detta? Tja ... Det är lite svårt, men jag tror att FROST kommer att gå hem i stugorna; barn lär gilla den, och den är ju så otroligt tjusig. Och GET A HORSE! hamnar på en sexa på min femgradiga skala. Så är jag snäll, vilket jag är, kan jag sätta detta betyg - om än med tveksamhet:







(Biopremiär: 31/1)

UPPDATERING 3/2: Jag har nu sett om FROST med engelska originalröster. Ja, i vanligt ordning blev det hela lite - eller rätt mycket - bättre. Originalrösterna är roligare och mer passande, och flera scener funkar betydligt bättre - till exempel den med butiken vars innehavare pratar med skandinavisk accent.

-->



fredag 24 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Riz Ortolani

Avdelningen för märkliga sammanträffanden: jag sitter ofta och lyssnar på musik när jag skriver; det gör väl de flesta. Ofta blir det filmmusik, främst italienska sådana. De senaste dagarna har det blivit en hel del av Riz Ortolani. Till exempel igår. Det känns onekligen mystiskt att Ortolani dog, 82 år gammal, medan jag gjorde detta.
Den mångsidige och produktive (hans material finns i över 200 filmer) Riz Ortolani lär nog nog för all framtid främst bli ihågkommen för den bitvis smäktande och hela tiden effektiva filmmusiken till Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST - självklart främst beroende på att detta är en av filmhistoriens mest kontroversiella filmer. En annan, på sin tid aningen kontroversiell film, var den spekulativa dokumentären MONDO CANE (1962), till vilken han bidrog med låten "More" som vann en Grammy och Oscarnominerades.
Redan 1954 debuterade Ortolani med musiken till något som hette LE VACANZE DEL SOR CLEMENTE. Därefter kom saker som LYXRAGGAREN (med manus av Ettore Scola), Antonio Margheritis gotiska klassiker THE CASTLE OF TERROR/HORROR CASTLE, Sergio Corbuccis gotiska klassiker CASTLE OF BLOOD, de tyska westernfilmerna baserade på Karl Mays böcker, spionraffel som RED DRAGON och SPY IN YOUR EYE, mer mondofilm med AFRICA ADDIO och TV-serien DAVID COPPERFIELD.
Det blev en del spaghettiwesterns, som DAY OF ANGER med Lee Van Cleef; en film som har ett strålande score, och BEYOND THE LAW, och klassiska gialli - Ortolani stod för musiken till Lucio Fulcis PERVERSION STORY och Umberto Lenzis SO SWEET ... SO PERVERSE och SEVEN BLOOD STAINED ORCHIDS.
Vi hittar förstås Ruggero Deodatos THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK, Pupi Avatis ZEDER, Fulcis efter katastrofen-raffel THE NEW GLADIATORS, Fabrizio De Angelis' KILLER CROCODILE, Tinto Brass' PAPRIKA och en tecknad film baserad på dagspresserien MAFALDA! Det sista han gjorde var musiken till en alldeles ny italiensk TV-serie.
Till alla dessa filmer kommer förstås mängder av för mig helt okända italienska dramer och komedier; filmer som i många fall knappt visats utanför sitt hemland.
Fotnot: Enligt vissa källor föddes Riz Ortolani redan 1926, vilket innebär att han var 87 - men på de flesta ställen uppges födelseåret vara 1931.
RIZ ORTOLANI
1931 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 23 januari 2014

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox
Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.
Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.
Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.
En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.
Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.
Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?
Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.
Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.







(Biopremiär 24/1)

-->



onsdag 22 januari 2014

Bio: The Secret Life of Walter Mitty

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
HÄR KOMMER EN ANNAN från 1947 är Danny Kayes mest kända film. Det är också hans bästa film - och en av mina favoritfilmer, vilket den varit sedan jag var barn. Filmen bygger på en kort novell; "The Secret Life of Walter Mitty", av James Thurber. Jag har inte läst novellen, men enligt uppgift handlar den bara om en uttråkad kille som dagdrömmer medan han är på shoppingrunda med sin fru. I Danny Kaye filmen har den disträe Walter Mitty förvandlats till ogift korrekturläsare på ett pulpmagasinförlag. Mitty drömmer sig hela tiden bort i rafflande pulpäventyr, men råkar bli indragen i en kriminalhistoria, får den slemme Boris Karloff efter sig - och så får han ihop det med Virginia Mayo.
Redan på 1990-talet pratades det om en nyinspelning med Jim Carrey i titelrollen, men denna blev aldrig av. Först nu kommer en ny THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY. För regin står Ben Stiller, som även iklätt sig rollen som Mitty.
Stillers version har ingenting med Danny Kaye-filmen att göra - och nej, den handlar inte om en kille som shoppar med sin fru. Även den här gången är Walter Mitty en ensamstående, lite bortkommen och disträ man. Han är dock kärlekstörstande och försöker via en dejtingtjänst på nätet flörta med en ny tjej; Cheryl (Kristen Wiig), på jobbet. Walter jobbar i fotoarkivet på den berömda tidningen Life. Pappersutgåvan av Life lades ner år 2000, så jag tyckte förstås att det var lite märkligt att man valt att låta Walter jobba på just den tidningen - först efter filmen påpekade en kollega att valet av tidning säkert anspelar på "the secret LIFE of ...". Det har han nog rätt i. Jag kände mig korkad. Men jag tycker ändå att man kunde valt en nu existerande tidning - eller ännu hellre hittat på en egen.
I vilket fall - LIFE ska läggas ner. Nya krafter har tagit över på kontoret, Adam Scott spelar en stöddig och okunnig typ i missprydande skägg som agerar chef (alla i ledningen har skägg), ett sista nummer ska ges ut innan tidningen blir en nättidning. Till detta nummer har stjärnfotografen Sean O'Connell (Sean Penn) skickat ett negativ med vad han anser vara sin allra bästa bild och som ska användas till omslaget. Det är bara det att just detta negativ, bild 24, saknas i filmrullen.
Walter Mitty har en tendens att hela tiden drömma sig bort och i fantasin hamna i otroliga äventyr och inta olika personligheter - något som görs att han omgående mobbas av den nya ledningen. Nu får Walter drygt två veckor på sig att hitta negativet. Han lägger ett slags pussel som tar honom ut i världen på jakt efter O'Connell; han far till Grönland, Island och vidare, och samtidigt försöker han vinna Cheryls hjärta.
THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY börjar riktigt bra. Fantasifulla, kreativt utformade förtexter, det är trevligt och småroligt, Ben Stiller är sympatisk och återhållsam som Walter. Idén med fotoarkivet är bra, dagdrömmerierna dyker upp på ett naturligt sätt - och dessa är roliga och ibland riktigt häftiga.
... Men när Walter sedan ger sig iväg på äventyr på riktigt, så att säga, faller hela filmen som en sten. Det ploppar upp några småroliga episoder här och var, men filmen förvandlas till ett fläskigt Hitta sig själv-drama. Det ser ut som en film från National Geografic snarare än en spelfilm; de pampiga naturvyerna (stora delar är inspelade på Island) blir längre och längre, och Walter, vars självförtroende och beslutsamhet hela tiden ökar, rusar fram, ofta kompad av pompös och pretentiös popmusik. Det börjar ibland dra åt new age-hållet.
Jag tycker att det blir rätt tråkigt, ibland aningen kväljande, och jag känner att den där fyran jag ursprungligen hade redo dalar - och dalar - och dalar. Det hjälper inte att Shirley MacLaine har en liten roll som Walters morsa och att det dyker upp en aspackad helikopterpilot på en bar på Grönland, där han sjunger "Don't you want me baby".
Fast det är klart - om du gillar natur och fina budskap tycker du kanske att det här är jättebra och givande. Själv tänker jag se om filmen från 1947. Båda versionerna är förresten producerade av släkten Goldwyn. Tapocketa-pocketa-pocketa!








(Biopremiär 24/1)

-->