tisdag 18 februari 2014

Bio: Betongnatt

Foton copyright (c) Folkets Bio

Någon gång i början av 1980-talet, jag var nog högst 14-15 år, fick jag en roman i julklapp av mormor och morfar. "Asfaltblomman" av Antti Jalava. Det vetefan varför de valde just den här - som de dessutom hittat på någon rea. Antagligen trodde morfar att det var något hårdkokt och associerade till storstadsdjungeln. Boken handlade visst om finska, identitetskrisande invandrare på en biltvätt i Stockholm. Jag läste den aldrig.

1981 kom den finska romanen "Betoniyö" av Pirkko Saiso. Den verkar inte ha översatts till svenska, men jag tycker mig se en linje här i den finska litteraturen ca 1980: asfalt och betong.

Nu har jag sett BETONGNATT, Pirjo Honkasalos filmatisering av Saisos bok.

Ja, jävlar.

Finskare än så här blir det inte! BETONGNATT är finskare än finsk! Det här är så finskt att det blir parodiskt. Om det inte vore för att filmen vara i 96 minuter (som känns som två veckor) hade jag tagit det här för en sketch. En träffande drift med finsk film.
Simo (Johannes Brotherus) är en fjortonåring som bor i en betongförort till Helsingfors. I den fula lägenheten med flagnande tapeter bor även hans storebror Ilkka (Jari Virman), som tydligen ska in på kåken, och deras kedjerökande morsa (Anneli Karppinen) som hela tiden kokar kaffe. Tvärs över gården bor "den jävla bögen" som kommit hem efter att ha varit utomlands.

Eftersom detta är en finsk film börjar den med att de två bröderna endast iförda kalsonger halvligger i en soffa och röker. Morsan ropar på dem - kaffet är färdigt. Men de går inte ut till henne i köket, de fortsätter att röka. Morsan ropar igen: kaffet är färdigt! Men innan de dricker kaffe ska de först skojslåss. Hårdingen Ilkka tycker att den veke Simo slåss mesigt.

Simo går ut för att köpa öl. Han och en kompis bestämmer sig för att bada. De poserar nakna och strajkar härliga poser på en gammal lyftkran i hamnen, eller vad det nu var.
Jaha, och vad händer sedan? Nja, de drar väl mest omkring. Det är inte natt hela tiden. Ibland är det dag. Men det är ingen större skillnad. Morsan hoppar in i en taxi och far iväg. Kanske har hon ett ligg, enligt sönerna. Simo nekas köpa öl på en uteservering. Då blir han vresig. Ilkka får en brud att kravla på alla fyra på den gyttjiga marken och visa röven för honom, men när hon gör det, reser han sig och går. Simo ligger på rygg i en sandlåda, det regnar och han gör "sandänglar". Tror jag. Den Jävla Bögen förekommer igen. Det slutar dramatiskt och segt saliv blåser för vinden.

Här är lite exempel på repliker:
"Hämta en öl!"
"Kaffet är klart!"
"Vi måste köpa öl."
"Hämta brännvin!"
"Kaffet kallnar ju!"
"Kan jag få en slurk öl?"
"Jag snodde morsans cigarretter."
"Ja, jag har ofta slagit kvinnor. Man ska slå kvinnor."
"Jag har satt på nytt kaffe."
... Fast oftast säger rollfigurerna ingenting.

Filmen är i svartvitt. Det blir liksom mer betong och natt då. En drömscen alldeles i början är väldigt tjusig, med undervattensfoto och ett tåg som åker av en bro, och här och var är det väl rätt snyggt. Om man gillar gamla stålkonstruktioner, industrianläggningar och betongkomplex. Det ser ibland ut som en rysk stumfilm.

Men mest ser det finskt ut.

Jag tyckte bäst om en groda som är med i en scen.
Det är förstås Sveriges minst folkliga filmdistributör; Folkets Bio, som skickar ut filmen, och de beskriver den bland annat så här: "känslomässigt knockande film om vad vi ger vidare till nästa generation". Själv vill jag inte föra BETONGNATT vidare till någon ny generation. Och då har jag ändå varit med och finansierat filmen med mina skattepengar, eftersom Svenska Filminstitutet är samproducent.

Specialbetyg:













(Biopremiär 21/2)

måndag 17 februari 2014

Bio: Tillbaka till Bromma

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det är rätt illa ställt med svenska komedier. Jag kollar på de filmer jag försett med etiketten "komedi" här på TOPPRAFFEL!, och jag hittar inte så mycket. Den senaste svenska komedin var HALLÅHALLÅ - en film som inte är det minsta rolig. Dessförinnan var det nog HUNDRAÅRINGEN, som envisas med att dra storpublik trots att den inte är något vidare. Rent allmänt brukar ju svenska komedier sällan vara speciellt roliga - ibland märker jag inte ens att de ska vara komedier.

Men så har vi då Peter Magnusson. Han fick en hel del skit för SOMMAREN MED GÖRAN, som kom 2009. Men den är ju faktiskt rätt kul! Jag och mina polare skrattade, och det är det som räknas. 2012 kom EN GÅNG I PHUKET som är ännu roligare och något så ovanligt som en svensk romantisk komedi som fungerar. Kanske är det den enda romantiska komedin som fungerar.

Nu kommer det plötsligt två komedier med Peter Magnusson nästan samtidigt. I april har 10 000 TIMMAR, inspelad i Malmö, premiär, men först har vi TILLBAKA TILL BROMMA - en film av en skåning som heter Martin Persson, som inte ska blandas ihop med skåningen Martin Persson på Anagram. Filmen bygger på en TV-serie från 2009; BLOMSTERTID, som jag inte sett eller ens hört talas om, så jag har ingen aning om hur filmen förhåller sig till serien.
TILLBAKA TILL BROMMA är en mockumentär där Martin Persson, som sig själv, filmar några månader i de tre 38-åringarna och Brommaborna Anders', Stevens och Kennets liv - och alla tre spelas av Peter Magnusson. De här tre gick en gång i tiden i samma klass och Persson tyckte att de redan då stack ut.

Anders är mäklare och bor med tjusig och gravid fru (Hanna Ahlström) och son i en flott villa försedd med lyxprylar och vinkällare. Anders är framgångsrik och ska ta över hela firman - tror han. Men istället får han sparken, något han inte vågar berätta för sin fru; han håller skenet uppe.

Steven har jobbat utomlands i flera år som extremskidåkare i alperna. Nu har han dock bestämt sig för att flytta hem till Sverige tillsammans med sin gravida, 21-åriga flickvän Carola (Julia Ragnarsson). Steven har en son i Bromma, men usel kontakt med Malin (Sandra Huldt); grabbens mor.

Malin är kompis med läraren Kennet. Kennet är en synnerligen bortkommen typ som aldrig vågat säga till Malin satt han egentligen älskar henne. Han försöker sig därför på nätdejting - med misslyckade resultat.

De här tre männen är verkligen ett gäng misslyckade losers, nästan direkt tragiska. De hamnar hela tiden i jobbiga situationer - ofta blir det direkt jobbigt även för oss i publiken att titta på. Jag led med killarna. Jag led med Kennet när han snygga dejt låtsas gå på toaletten och smiter från restaurangen.
Samtidigt är det här en rolig film. Till mångt och mycket står och faller filmen med Peter Magnusson, men han sätter de här tre rollfigurernas karaktärer perfekt. Anders är rätt slajmig, Steven är en irriterande typ, medan Kennet är en toffelhjälte med tradiga kläder, hållning och en gångstil som gör att det ser ut som om han skitit på sig. Ibland fläskas det på med ren slapstick och Anders sprutar champagne i sitt eget ansikte.

Men även flera av de andra medverkande är kul. Skånska Julia Ragnarsson är härligt korkad och omogen, Andreas Utterhall spelar Kennets inneboende Jocke, som hyr källarvåningen för 350 spänn i månaden ("Jag ville ta 4000, men han har så många bra idéer som kompenserar"). Plötsligt och oväntat dyker Annie Lööf upp som sig själv och fäller till och med ett par repliker.

TILLBAKA TILL BROMMA är en av vårvinterns trevligaste och roligaste svenska filmer. Fast det finns ju förstås egentligen ingen konkurrens.







(Biopremiär 19/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Jimmy T Murakami

Regissören och animatören Jimmy T Murakami har gått hädan, 80 år gammal. Murakamis karriär som långfilmsregissör var inte sådär jättelång, han gjorde bara en handfull filmer, men denna filmografi är ganska unik. Han är nog mest känd för att ha regisserat Roger Corman-produktionen BATTLE BEYOND THE STARS/KRIGET BORTOM STJÄRNORNA (1980), ett försök att rida på STAR WARS-popularitet och som mer eller mindre är SJU VÅGADE LIVET i rymden. Eller DE SJU SAMURAJERNA, om man så vill. Effekterna från BATTLE, dess rymdskepp, modeller och kulisser återanvändes sedan i mängder av billiga science fiction-filmer från Cormans filmfabrik - för att inte tala om James Horners filmmusik.
1980 plockades Murakami också inte för att filma kompletterande scener till Barbara Peeters HUMANOIDS FROM THE DEEP. Återigen stod Roger Corman som producent, och han tyckte att filmen behövde mer sex och våld. Dock påstås det att det mesta av det som Murakami filmade (anonymt) aldrig hamnade i filmen.
Därefter gjorde Murakami en tvär vändning. 1982 regisserade nämligen han och Dianne Jackson en animerad kortfilm; SNÖGUBBEN, baserad på Raymond Briggs klassiska barnbok. 1986 blev det mer Briggs, då Murakami gjorde TRYGGARE KAN INGEN VARA, en animerad långfilm baserad på det hyllade seriealbumet.
Några TV-program och videor följde innan han gjorde sin sista långfilm 2001; EN JULSAGA, en tecknad film baserad på Dickens klassiker. Den släpptes direkt på DVD i Sverige - och njä, den var väl inget vidare.
Förutom att regissera var Jimmy T Murikami inblandad som animatör på bland annat HEAVY METAL, och han producerade den animerade TEENAGE MUTAN NINJA TURTLES-TV-serien.
JIMMY T MURAKAMI
1933 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 16 februari 2014

Bio: Only Lovers Left Alive

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
STRANGER THAN PARADISE. DOWN BY LAW. MYSTERY TRAIN. DEAD MAN. GHOST DOG. BROKEN FLOWERS. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt inte sett en enda film av Jim Jarmusch. Nix. Inte en enda. Jag har aldrig någonsin lockats att se dem - däremot har jag alltid irriterat mig lite på Jarmusch själv. Ett par av hans filmer har jag haft stående osedda på hyllan i flera år - tills jag sålde dem.
Kanske borde jag låtit bli att se Jim Jarmuschs senaste film - enbart för att kunna fortsätta att kokettera med att aldrig ha sett hans filmer. Men nu såg jag den - det handlar trots allt om en genrefilm och den verkade intressant. Jag missade pressvisningen, så jag såg den på en hyfsat välbesökt ordinarie visning. Det är inte varje dag man går på bio och ser en vampyrfilm - och hela publiken utgörs av vuxna människor.
Vore jag 25 är det mycket möjligt att jag älskat den här filmen, eller åtminstone tyckt mycket, mycket om den. Tom Hiddleston, som spelar den åtskilliga sekel gamla vampyren Adam, ser ut att ha klivit ut ur Neil Gaimans Sandman. Han är musiker, samlar på gitarrer och det förekommer massor av elgitarrfetischism. Nu är jag inte 25, men här finns fortfarande mycket som tilltalar mig. ONLY LOVERS LEFT ALIVE påminner en hel del om europeisk genrefilm från 1970-talet. Jag tänker på italiensk- och fransk film. Här finns vissa drag av Jean Rollin: det långsamma, vemodiga, melankoliska. Jag tänker på den sorgsne vampyrkungen som dystert sitter på en kyrkogård i Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE, spelar flygel och vet att vampyrernas era är över.
Adam och Eve (Tilda Swinton) har älskat varandra i flera hundra år, men för att inte tröttna på varandra låter de ibland bli att träffa varandra under längre perioder - ett par decennier, kanske var det till och med sekel? Nu är det dock dags för en återträff. Eve bor i Tanger och glider runt i tomma, mystiska gränder; Adam bor i Detroit. De här två vampyrerna har lagt av med att bita människor - eller zombier, som de kallar levande människor. Istället har de kontakter på sjukhus och de förses med blod. Ibland dyker den uråldriga vampyren Marlowe (John Hurt) upp, en dyster herre som har kvar en flaska med det allra sista helt rena blodet, eller vad han nu kallade det.
Långt om länge hamnar Eve i Adams lägenhet i Detroit - men då dyker plötsligt Eves lillasyster Ava (Mia Wasikowska) upp. Hon är ung och vild och ställer till det, eftersom hon inte kan låta bli att bita ihjäl människor.
ONLY LOVERS LEFT ALIVE är en väldigt snygg film. Den har dessutom ett coolt soundtrack. Ibland blir dialogen lite väl banal, närmast löjeväckande, när vampyrerna beklagar sig över hur zombierna har misskött den här planeten. Liksom gammal Eurohorror är tempot långsamt, väldigt långsamt, och stora delar av filmen händer det absolut ingenting - vilket liksom är poängen. Jag gillar till exempel långsamma Jess Franco- och Jean Rollin-rullar där det inte händer så mycket, men i Jim Jarmuschs fall blir det kanske lite väl långsamt, eftersom hans film varar hela två timmar och tre minuter - och inte 80 minuter, som 70-talsfilmerna. Jag associerar även till Tony Scotts BLODSHUNGER med Catherine Deneuve och David Bowie.
Den som förväntar sig en skräckfilm lär vi gruvligt besviken. Vampyrerna till trots är detta ingen spänningsfilm. Det är meningen att filmen ska vara romantisk, men till skillnad från en del andra kritiker tycker jag inte att den är det. Men det är en rätt bra film - men så gillar jag ju sådant här.
  






(Biopremiär 14/2)

-->



fredag 14 februari 2014

Bio: Her

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Så här är det: det enda Spike Jonze har gjort som är bra är videon till Beastie Boys "Sabotage". C'est tout! Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag tycker att Spike Jonze filmer är irriterande. I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH skulle kunna ha blivit en kul kortfilm, men nu är det en långfilm. Jag hatade TILL VILDINGARNAS LAND. Sökt, krystat, arty på fel sett, tillkämpat smart. Jag känner mig för gammal för att tycka sådant här är coolt.
Hans senaste film HER, som Jonze även skrivit manus till, är dock sebar. Den har på sina håll hyllats rejält och en del har delat ut högsta betyg - vilket förstås verkligen är att ta i. Jag noterar även att en del kritiker tagit avstånd från filmen, eftersom de tröttnat på filmer om ensamma män som räddas ur tristessen av fala kvinnor, eller hur det nu var. Men det säger nog mer om dessa kritiker.
HER, som delvis är inspelad i Kina, utspelar sig i något slags alternativ framtidsupplaga av Los Angeles - tror jag. Joaquin Phoenix spelar den ensamme Theodore, som arbetar med att skriva påhittade kärleksbrev åt andra människor; det verkar vara ett ganska märkligt företag. Han är en romantiker och duktig på att formulera sig, men väldigt, väldigt ensam.
Men så en dag får han ett nytt operativsystem till sin dator - med exceptionellt avancerad artificiell intelligens. Operationssystemet pratar. Det är en sexig kvinnlig röst som kallar sig Samantha (Scarlett Johansson). Det går att föra riktiga konversationer med henne - och det bär sig inte bättre än att Theodore blir djupt förälskad i Samantha. Av allt att döma faller även "hon" för honom. Fast till saken hör att hon har tusentals andra användare på andra datorer.
HER lyckas vara vacker och iskall samtidigt. Detta är ett till större delen helt dialogdrivet drama, så pass att det ibland tenderar bildsatt radioteater. Det förekommer en del andra rollfigurer; Rooney Mara, Olivia Wilde och Amy Adams figurerar, men det känns som om allt som inte handlar om Theodore och Samantha hamnat i marginalen. Kristen Wiig bidrar med sin röst i en rätt festlig scen.
Om man vill kan man sätta sig ner och analysera HERs alla beståndsdelar, vad den har att säga om dagens samhälle och människor - till exempel verkar det ju som om vissa människor är mer förälskade i Facebook än verkligheten. Men det är fredag, en öl hägrar, jag tänker umgås med riktiga människor där ute i vimlet, så jag nöjer mig med att konstatera att HER är lång, långsam, ibland sövande, men helt okej, och Scarlett Johansson gör verkligen en bra insats.







(Biopremiär 14/2)

-->



Bio: Austenland

Foton copyright (c) UIP Sweden

År 2005 skulle jag och några vänner se STOLTHET OCH FÖRDOM (eller "Stolthet och förhud", som vi kallade den) men Keira Knightley på Malmö Filmdagar. Innan filmen började klappade vi händer och skanderade "Keira Knightley! Keira Knightley!". Tjugo minuter in i filmen snarkade vi i kapp.

... Och det är väl min relation till Jane Austen (och mr Darcy) i ett nötskal. Det skulle förstås aldrig falla mig in att faktiskt läsa någon av Austens böcker. Fast en som läser böckerna är amerikanskan Jane Hayes (Kerri Russell). Hon är helt insnöad på Jane Austen, det hela har gått till överdrift, hon har till och med inrett ett rum enbart med Jane Austenprylar. Hennes frömkille är mr Darcy och trots att hennes klokare kompis försöker hindra henne, lägger Jane sina sista dyrt förvärvade slantar på en svindyr resa till något som heter Austenland i England.
Austenland är ett gods som drivs av den strikta mrs Wattlesbrook (Jane Seymour), och där kan man leva precis som under Austens tid och som i hennes romaner. Stället befolkas av skådespelare och det hela är närmast att liknas vid ett rollspel. Dit kommer kvinnor och blir alldeles betagna - och de får uppleva romanser med brittiska adelsmän och grejor. Om de nu accepterar att det hela är ett skådespel.

Jane blir genast kompis med en glad och vulgär amerikanska som kallar sig miss Charming (Jennifer Coolidge). Hon är inte alls inne på Jane Austen, hon vill bara ha kul och prata med sin påhittade brittiska accent. Snart visar det sig att en kille som är inhyrd för att sköta stallet blir förtjust i Jane och de två träffas i smyg. Problematiskt, eftersom det nog ärv meningen att Jane ska tussas ihop med en av "adelsmännen" inne på herrgården.
AUSTENLAND är regisserad av Jerusha Hess, som tidigare bland annat skrivit manus till den hemska NAPOLEON DYNAMITE. Filmen bygger på en roman och har finns en kul grundidé. Dock är utförandet inte det bästa. Kerri Russell är söt och sympatisk, men det finns ingen vidare kemi mellan henne och killarna i dramat. Stora delar av det här är trevligt knäppt, men när det går från att vara bisarr komedi till romantik funkar det inte alls. Satiren försvinner och det förvandlas till en Harlequinroman. Men så är filmen också producerad av Twilightbruttan Stephenie Meyer och hon har ju aldrig varit humorns högborg.

Vissa av rollfigurerna är roliga; en ständigt rapande och pruttande gubbe, en överklassfjollig överste - och Jennifer Coolidge (Stifler's mom!) fullkomligt äger sina scener. Hon är skitkul! Roligast är nog när hon försöker brodera och lyckas sy fast sig själv.

Men det är inte utan att jag undrar varför detta går upp på bio. I Malmö visas filmen dessutom på Spegeln; främst hemvist för lite mer arty prylar. AUSTENLAND är en typisk direkt-på-DVD-film.








(Biopremiär 14/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ralph Waite

Ibland har jag de mest märkliga förhållanden till skådespelare. Ralph Waite har dött, 85 år gammal, och i artiklar omnämns han som känd från TV-serien THE WALTONS. Men nu är ju det ännu en av de där TV-serierna jag bara läst om, som nämns i filmer, och som jag egentligen inte har någon aning om vad det är.
Själv minns jag Ralph Waite främst från Charles Bands CRASH AND BURN; en Full Moon-film producerad av min vän Dave DeCoteau och som återanvände robotscener ur Stuart Gordons ROBOT JOX. Jag tror inte att Waite hade uppskattat att det är för denna direkt-på-video-B-film jag minns honom.
Ralph Waite debuterade 1954 och medverkade i några TV-serier innan han fick en roll i REBELL I BOJOR (1967). Därefter kunde vi se honom på bio i till exempel FIVE EASY PIECES, GRISSOM-LIGAN,CHATOS LAND,  DE 7 RIDER IGEN!, THE STONE KILLER, BODYGUARD, CLIFFHANGER och TIMEQUEST. PÅ TV syntes han i mängder av serier, däribland BRÖDERNA CARTWRIGHT, RÖTTER, CSI, GREY'S ANATOMY, BONES och VÅRA BÄSTA ÅR.
1990 bedrev han en kampanj för att röstas in i The Congress, men det sket sig.


RALPH WAITE
1928 . 2014
R.I.P.

-->



torsdag 13 februari 2014

Bio: LEGO® filmen

Foton copyright (c) Warner Brothers/Twentieth Century Fox Sverige
Jag måste inleda med att säga att jag troligen kommer att revidera mitt omdöme om den här filmen inom de närmaste dagarna. Den version som pressvisades var den svenskdubbade - och de svenska rösterna är minst sagt slätstrukna. I originalversionen görs rösterna av en hel packe kändisar, vilket säkert tillför väldigt mycket. I den svenska versionen låter många repliker som ska vara roliga eller coola mest ... lama. Väldigt många scener faller på detta. Således måste jag se om filmen på engelska.
Vidare är detta en film som inte riktigt vet vad den heter i Sverige. Originaltiteln är THE LEGO MOVIE. På textremsan i själva filmen står det "LEGO FILMEN" - särskrivet. På IMDb-sidan står det att filmen heter "LEGO-FILMEN". På Fox' pressida kallas filmen "LEGO® FILMEN". Jag väljer det sistnämnda - trots särskrivning och registrerat varumärke-symbolen.
Nå. LEGO® FILMEN fick lite oväntat bra kritik i USA. Ja, väldigt bra kritik, faktisk. Och den går riktigt, riktigt bra på biograferna där. För regin står Phil Lord och Christopher Miller, som gjorde DET REGNAR KÖTTBULLAR, och storyn är ett enda stort ... Legokaos.
Visst byggde jag med Lego när jag var barn. Jag hade en sådan där rödrutig, officiell Legoväska ("Legolådan" kallade jag den) som jag tyckte var skitstor. Den finns kvar än idag - och den är rätt liten. Jag minns inte riktigt hur ofta jag lekte med mitt Lego, jag tyckte att det var coolare med Big Jim- och Läderlappen-dockorna jag hade. Och kapten Träben. 1976 och 1978 besökte jag med min familj Legoland, vilket var imponerande - men därifrån minns jag främst westernstaden Legoredo. I synnerhet en tjock indianhövding som pratade danska. Man kunde grilla pinnbröd och några stockholmare frågade "Har ni korv?" och hövdingen förstod inte vad de sa och svarade något på obegriplig danska. Indiandanska.
Emmet är en vanlig Legofigur. En byggjobbare i denna gigantiska Legovärld. Men universum hotas av den onde Lord Business - och Emmet misstas för att vara den utvalde som ska rädda världen. Han får hjälp av Batman, Wonder Woman, Gröna lyktan och flera andra. Ja, en massa kända figurer passerar revy, bland andra Gandalf, Abraham Lincoln, Han Solo och  C-3PO (i originalet gör Anthony Daniels rösten).
Det hela leder till totalt kaos och allt kan hända. Detta beror på att handlingen är en liten pojkes lek med farsans enorma Legosamling. I originalet gör Will Ferrell Lord Business röst - och det är även Ferrell som spelar farsan. När denne farsa plötsligt kommer in i Legorummet och det för en liten stund blir live action, är förstås filmen fortfarande dubbad till svenska. Det ser helt befängt ut när Will Ferrell pratar osynkad svenska.
LEGO® FILMEN håller på alldeles för länge. Som allt annat idag. Den kunde gott ha kortats med tjugo minuter. Filmen är bitvis fullkomligt sjövild, massor med grejor händer på en och samma gång, och det är plottrigt med alla figurer och prylar i bild samtidigt. Därför blir det lite tröttande att titta på i längden. I 3D är det också. Dock är det väldigt fantasifullt och ofta rätt skojigt - det känns verkligen som om det är en liten unge som sitter och hittar på den flängda handlingen efter hand och liksom bara kastar in Legoklotsar.
Och som sagt: det här förlorar mycket på den svenska dubbningen. I synnerhet de kvinnliga rösterna är trista. Så jag tänker göra ett försök att se om filmen på engelska, förhoppningsvis redan under helgen.







(Biopremiär 14/2)

UPPDATERING 17/2: Nu har jag sett om filmen med originalrösterna. Förvisso tycker jag att det är dumt att ändra mitt betyg, jag har ju trots allt satt den där trean, men - den amerikanska versionen är mycket, mycket roligare! Den här gången skrattade jag högt på ett par ställen. Publiken var fåtalig på visningen, bara ett tiotal, och alla var 25 eller äldre - och de skrattade högt och glatt.

-->



Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.
... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.
Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.







(Biopremiär 14/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sid Caesar

En film jag alltid haft svårt för, är EN DING, DING, DING, DING VÄRLD en 192 minuter lång komedi från 1963. Bortsett från att filmen är hundra minuter för lång - minst - är nästan ingenting i filmen roligt. Vad vi får är en lång rad av dåtidens superkändisar som spelar över när de gör (oftast) korta inhopp - något David Nessle fördjupade sig i i ett nummer av Kapten Stofil.
En av dessa stjärnor är Sid Caesar, som nu har dött, 91 år gammal. Sid Caesar var på sin tid ohemult populär hemma i USA - och själv måste jag skämmas lite, eftersom jag envisades med att blanda ihop karln med Cesar Romero; Jokern i Läderlappen på TV. Fast han dog redan för tjugo år sedan.
Komikern Sid Caesar var en av de första riktiga TV-stjärnorna, det var tack vare TV och hans egen show YOUR SHOW OF SHOWS han slog igenom. Programmet sändes varje vecka 1953-54 och ansågs vara nyskapande och jättekul. Jag har av naturliga skäl aldrig sett det - och nej, jag har förstås inte sett hans övriga TV-serier, eftersom inget visats här i Sverige, åtminstone inte under min tid.
Däremot har jag sett flera av de långfilmer för bio han medverkade i. Sid Caesar filmdebuterade 1946 i något som hette SJÖMÄN PÅ VIFT, men det är nog först på 1970-talet de mest kända titlarna dyker upp: KATASTROFLARM - AIRPORT 1975, DET VÅRAS FÖR STUMFILMEN, SNACKA OM DECKARE, ALLTSÅ, och det blev ju Caesar som fick spela coachen i GREASE - en roll som ursprungligen skulle gjorts av porrskådisen Harry Reems.
Vi hittar Caesar i DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN DEL 1, GREASE 2, MITT I PLÅTEN 2, och ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, och han syntes i TV-serier som THE LOVE BOAT, AMAZING STORIES och GALEN I DIG.
Nu syns han i den stora TV-studion ovan molnen.
SID CAESAR
1922 - 2014
R.I.P. 

-->