torsdag 13 februari 2014

Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.
... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.
Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.







(Biopremiär 14/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sid Caesar

En film jag alltid haft svårt för, är EN DING, DING, DING, DING VÄRLD en 192 minuter lång komedi från 1963. Bortsett från att filmen är hundra minuter för lång - minst - är nästan ingenting i filmen roligt. Vad vi får är en lång rad av dåtidens superkändisar som spelar över när de gör (oftast) korta inhopp - något David Nessle fördjupade sig i i ett nummer av Kapten Stofil.
En av dessa stjärnor är Sid Caesar, som nu har dött, 91 år gammal. Sid Caesar var på sin tid ohemult populär hemma i USA - och själv måste jag skämmas lite, eftersom jag envisades med att blanda ihop karln med Cesar Romero; Jokern i Läderlappen på TV. Fast han dog redan för tjugo år sedan.
Komikern Sid Caesar var en av de första riktiga TV-stjärnorna, det var tack vare TV och hans egen show YOUR SHOW OF SHOWS han slog igenom. Programmet sändes varje vecka 1953-54 och ansågs vara nyskapande och jättekul. Jag har av naturliga skäl aldrig sett det - och nej, jag har förstås inte sett hans övriga TV-serier, eftersom inget visats här i Sverige, åtminstone inte under min tid.
Däremot har jag sett flera av de långfilmer för bio han medverkade i. Sid Caesar filmdebuterade 1946 i något som hette SJÖMÄN PÅ VIFT, men det är nog först på 1970-talet de mest kända titlarna dyker upp: KATASTROFLARM - AIRPORT 1975, DET VÅRAS FÖR STUMFILMEN, SNACKA OM DECKARE, ALLTSÅ, och det blev ju Caesar som fick spela coachen i GREASE - en roll som ursprungligen skulle gjorts av porrskådisen Harry Reems.
Vi hittar Caesar i DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN DEL 1, GREASE 2, MITT I PLÅTEN 2, och ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, och han syntes i TV-serier som THE LOVE BOAT, AMAZING STORIES och GALEN I DIG.
Nu syns han i den stora TV-studion ovan molnen.
SID CAESAR
1922 - 2014
R.I.P. 

-->



onsdag 12 februari 2014

Bio: Lone Survivor


Foton copyright (c) Noble Entertainment
De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!
Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.
Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?
Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.
De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.
Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.
En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.
Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?
Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.
Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.



(Biopremiär 14/2)

-->



tisdag 11 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Alice Babs

Alice Babs har figurerat flitigt i media de senaste månaderna. Släkt, vänner och media har bråkat om hur det egentligen var ställt med Alice Babs och hennes hälsa efter att hon drabbats av Alzheimers, om hon förvägrades träffa sina vänner eller ej - och ärligt talat har jag inte följt debatten, och nej, jag såg inte SVT:s dokumentär som sändes i början av december och som anmäldes till granskningsnämnden.
Men nu är hon hur som helst död, Alice Babs. 90 år hann hon bli.
Jag ser här att hon föddes som Hildur Alice Nilson och Alice Sjöblom blev hon inte förrän 1944, då hon gifte sig. Babs lade hon till som extra förnamn, och som Alice Babs utsågs hon ju en gång i tiden till en fara för ungdomen. Hon började att sjunga jazz på nattklubbar under 1030-talet, och jazz var ju hemskt och farligt på alla sätt.
Första skivan kom 1939; "Joddlarflickan", men redan åretv innan hade hon filmdebuterat som blomsterflicka i BLIXT OCH DUNDER med bland andra Åke Söderblom och Hasse Ekman. Det stora genombrottet kom 1940 med filmen 'SWING IT' MAGISTERN!, en otäck symbol för västerlandets förfall. Tycka vissa då. Fast inte alltför många - filmen blev ju en enorm succé och Alice Babs älskades av massorna.
Ytterligare ett gäng filmer följde, bland dem VÅRAT GÄNG, I DUR OCH SKUR med Povel Ramel, och SWING IT, FRÖKEN!. Hennes sista långfilm kom redan 1959; DET SVÄNGER PÅ SLOTTET. Under 1950-talet turnerade hon med Svend Asmussen och Ulrik Neumann som Swe-Danes och på 60-talet samarbetade hon med Duke Ellington. 1958 representerade Alice Babs Sverige i Eurovision Song Contest med trudelutten "Lilla stjärna" (hon kom på fjärde plats), och 1972 utnämndes hon till hovsångerska.
ALICE BABS
1924 - 2014
R.I.P.


-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Shirley Temple

Världens mest kända barnskådis - och USA:s mest inkomstbringande stjärna 1935-38 - är död. Och jag ljuger. "TOPPRAFFEL! sörjer". Men jag har faktiskt aldrig sett en enda Shirley Temple-film i helhet. Hur ska jag kunna sörja henne då?
Shirley Temple filmdebuterade redan som treåring. Hon kunde göra det mesta. Hon sjöng, dansade, skådespelade och hade sig - och var tydligen så bedårande att publiken smälte. Första filmen kom 1932 och hon gjorde drygt 60 roller under 1930- och 40-talen. Filmerna hade svenska titlar som FLYGETS LILLA FÄSTMÖ, LILLA ÖVERSTEN, FAMILJENS LILLA SOLSTRÅLE och LILLA HJÄRTETJUVEN. När hon fyllde elva fick hon 135 000 gratulationskort.
I slutet av 50-talet fick hon en kortlivad TV-serie; SHIRLEY TEMPLE'S STORYBOOK, men hon lyckades aldrig gå från barnstjärna till vuxen skådis. Efter att ha varit allvarligt sjuk lade Temple skådespelandet på hyllan och blev istället framgångsrik diplomat - hon vara bland annat ambassadör i Ghana och Tjeckoslovakien.
När jag växte upp förekom Shirley Temple på TV då och då - men det var oftast korta klipp ur hennes filmer; de visades i till exempel nöjesprogram och vi satt hemma i TV-sofforna och skrattade åt deras töntighet. Och nog var väl Shirley Temple en irriterande unge med sin käckhet, smilgropar och stora, lockiga hår.
... Fast jag är förstås snäll och sörjer henne ändå. Shirley Temple blev 85 år.
SHIRLEY TEMPLE
1928 - 2014
R.I.P.

-->



Favorit i repris: Greve Porrno och hans kvinnor

Med anledning av Gabriel Axels bortgång letade jag upp den här gamla kultfilmskrönikan jag skrev till NST. Den publicerades ursprungligen den 18:e maj 1995. Enjoy:

Det kom ett vykort från Berti Tornehave, playboy, härom dagen. Han vann som bekant min tävling härom månaden, och fick åka till en schweizisk internatskola för flickor. Jodå, han trivs som en guldfisk i en skål whisky, men klagar på alla människor som klättrar ut och in genom fönster på stegar, glatt tjoande "Sehr lustig!"
Från en playboy till en annan, som förekommer i dagens film, som är dansk-svensk, och från 1967. Jeg - en marki. Jag föredrar att kalla den vid dess danska namn, då Jag - en markis snarare ger intryck av att handla om en persienns vardag.
Filmen regisserades av Peer Gulbrandsen (även manus) och svenske kultfilmsfavoriten Mac Ahlberg (som även stod för det magnifika, svartvita fotot). Ahlberg är en herre jag nämnt tidigare här i spalten, och jag får säkert all anledning att återkomma till honom. Denne regissör och filmfotograf (Sven Nykvist är måsskit i dimma jämfört med honom) gjorde i slutet av 60-talet instant classics som Jag - en kvinna och Jorden runt med Fanny Hill. På 70-talet gjorde han Porr i skandalskolan (blygsam titel...), Justine & Juliette, Bel Ami, Flossie och Molly - på grund av dessa filmers karaktär, kallade han sig då Bert Torn. På 80-talet for han till USA, där han stannat sedan dess, först som hovfotograf åt Charles Band (för vilken han filmade t ex Re-Animator och From Beyond), och nu verkar han vara hovfotograf åt John Landis. Senaste Ahlberg-film är Snuten i Hollywood III!!!
Nåja. Åter till markisen. Filmen handlar om en herre vid namn Rasmussen, spelad av Gabriel Axel. Jodå, samme Gabriel Axel, som senare vann en Oscar för regin av Babettes gästabud. Rasmussen, som har stort, vitt hår, och svart skägg, bor i en stor villa, där han tycker om att sitta vid sin flygel och spela Chopin. Tyvärr har han inga pengar, och kastas ut ur villan (de två flyttgubbarna ser sorgsna ut).
Rasmussen beslutar sig för att ändra efternamn, och går till ett ställe där man så kan göra. Han känner sig lite sorgsen och melankolisk, och väljer därför namnet Sade. Eftersom han har tre franska förnamn, blir hans initialer M. D. E. Sade. Folk börjar genast tro att han är ättling till Markis DeSade, och hans lycka är gjord.
Han flyttar åter in i villan (flyttgubbarna dansar som små älvor av lycka, när de bär tillbaka möblerna), och börjar umgås med noblessen. Snart blir det riktigt bizarrt och kul. På en fest, där man bl a spelar en Decca-skiva, börjar fruarna att strippa. En kvinna läser en bok med sado-masochism, och säger "Åh, vilken härligt oanständig bok, hör här..."
När "DeSade" fyller år, ordnar man en maskerad för honom. I present får han piskor, handbojor, och annat praktiskt. Maskeraden urartar till en asball, sextiotalskitschig orgie. Maskeraden blir även början till "DeSades" fall. En kvinna (som blivit piskad under orgien och därför inte kan sätta sig) upptäcker att Rasmussen inte alls är markis. Bluffen avslöjas, och Rasmussen kastas i fängelse.
Jeg - en marki är en genuint rolig film. Faktiskt en av de bästa filmer jag sett. Bland skådespelarna som dyker upp, hittar vi - på den svenska sidan - bl a Hans Lindgren. Jojomen, tjuren Ferdinands röst - i en pervo sexkomedi! Vi hittar även Carl Axel Elfving som en skojig pianolärare. Elfving minns vi förstås bäst som den vresige norrlänningen ("Be-stämt e be-stämt!") i Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer.
Bland danskarna hittar vi främst Ove Sprogöe. Bästa repliken har en svensk tjej, som ligger i en badkar. Hon pratar någon sorts dansk-svenskt hitta-på-språk, och utbrister "Vad med mig?".
Jeg - en marki finns på video i Danmark, och om det fanns någon som helst rättvisa i världen, hade den funnits att hyra i Sverige också. Leve Ahlberg! Smisk, smisk - hurra!


-->



måndag 10 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Gabriel Axel

Vissa svenska filmtitlar är bättre än andra. Som till exempel GREVE PORRNO OCH HANS KVINNOR; ett fantastiskt skojigt erotiskt lustspel från 1967 i regi av Mac Ahlberg och Peer Guldbrandsen. Originaltiteln på denna dansk-svenska film är JEG - EN MARKI - vilket är mer passande, eftersom det inte förekommer någon greve Porrno i filmen. Rollfiguren heter Marcel de Sade.
Och nu är han död.
Gabriel Axel var den förste dansk som tilldelades en Oscar. Axel var mest känd som regissör, men han skådespelade också - och skrev filmmanus. Som regissör debuterade han redan 1951 och under hela 50-talet producerade han hur mycket som helst - och nästan enbart för TV. Först i slutet av det decenniet kom de första biofilmerna, och därefter rullade det på med filmer för båda medierna.
Greve Porrno i egen hög person!
... Och jag konstaterar att jag knappt har sett någonting! Nix! Varken filmer han regisserat eller agerat i. Förutom JEG - EN MARKI har jag nog bara sett PRINSEN AV JYLLAND (1994), som släpptes direkt på video i Sverige och som jag tyckte var rätt dålig. Nej, jag har inte ens sett BABETTES GÄSTABUD från 1987 - filmen han fick en Oscar för; Bästa utländska film. Och då har han ändå gjort filmer med lockande titlar som FAMILIEN GYLDENKÅL SPRÄNGER BANKEN.
Således är det som greve Porrno jag kommer att minas ett av Danmarks främsta bidrag till filmhistorien. Men den är ju så bra; JEG - EN MARKI! Historien om en bedragare som låtsas vara en ny Markis de Sade och som ställer till med fantastiska fester och orgier och blir framgångsrik.
Någon gång i slutet av 1990-talet ryktades det att Gabriel Axel befann sig i Cannes och att han varit uppe på den skandinaviska terrassen på en eller flera fester. Det enda jag och mina polare tänkte var "Vaffan, säg inte att greve Porrno var här - och vi missade honom?!".
Gabriel Axel skrev och regisserade sin sista film 2001; LEÏLA, och när han igår dog hade han hunnit bli hela 95 år gammal.
GABRIEL AXEL
1918 - 2014
R.I.P. 

-->



lördag 8 februari 2014

Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.
En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.
De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.
Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.
Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.
Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.
Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.





(Biopremiär 7/1)

fredag 7 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Ann Carter

Härommånaden satt jag hemma hos en kompis och hade CAT PEOPLE-festival. Det var en väldigt kort festival - två filmer. Vi struntade i Paul Schraders 80-talsrulle och nöjde oss med Jaques Tourneurs CAT PEOPLE/ROVDJURSKVINNAN (1942) och uppföljaren THE CURSE OF THE CAT PEOPLE från 1944 av Gunther von Fritch och Robert Wise, båda producerade av Val Lewton.
THE CURSE OF THE CAT PEOPLE, som jag aldrig tidigare sett, är en mycket märklig film. Originalet är en tät, mystisk och stämningsfull thriller - medan uppföljaren är något slags skum sagofilm. Förvisso återkommer ett par rollfigurer, men filmen har i princip ingenting med originalet att göra. Det är ingen dålig film, den är mest konstig - men fascinerande och rätt trevlig.
... Och nu har Ann Carter, som spelade den lilla flickan i THE CURSE, gått och dött, 77 år gammal. Henne har inte inte hört talas om, och det är inte så konstigt. Hon lade nämligen av med skådespelandet redan 1952. Då var hon 16. Dock lade hon inte av frivilligt; hon fick nämligen polio och tvingades att sluta.
Ann Carter filmdebuterade vid fem års ålder 1941. Året därpå spelade hon Veronica Lakes dotter i I MARRIED A WITCH/FARLIG SOM SYNDEN - och hon ansågs vara häpnadsväckande lik Veronica Lake. 1947 var hon Humphrey Bogarts dotter i THE TWO MRS. CARROLLS/EN MANS BROTT. Vi kunde även se henne i EN YANKEE VID KUNG ARTHURS HOV med Bing Crosby från 1949.
Ann Carter medverkade i 18 filmer. Hon dog efter en lång tids kamp mot cancer.
ANN CARTER
1936 - 2014
R.I.P.

-->