onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

Bio: Bluebird

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tycker du att du lever ett fullkomligt fantastiskt liv? Stiger du upp ur sängen med ett leende? Har du ett givande jobb och kul vänner? Skiner solen och kvittrar fåglarna? Vill du i egenskap av kulturbög råda bot på detta och även du få ta del av riktigt grå tristess? Då är det bara att bege sig till närmaste biograf med smalt utbud!
Lance Edmands BLUEBIRD är en amerikansk independentfilm, delvis producerad av Svenska Filminstitutet (Varför?!) och Film i Väst (Varför?!), som kastar oss in i en värld vi helst vill slippa. Detta drama utspelar sig någonstans i nordöstra USA; de pratar om att åka ner till Bangor, och som alla Stephen King-vänner vet, ligger Bangor i Maine. Inte nog att det är mitt i vintern, denna vinter är extra urjävlig och det hotas med tjugo minusgrader.
I en lång scen skildras utförligt hur sopor kastas i en container.
I en sketen liten håla i denna urjävliga vinter bor ett gäng glåmiga och nariga människor. Lesley (Amy Morton) kör skolbuss och efter att hon parkerat bussen för dagen ser hon att en liten fågel flugit in och satt sig på ett av sätena. Detta gör att hon distraheras - och missar en ensam liten kille som inte klivit ur. Nästa morgon hittar Lesley den kraftig nerkylde grabben, som skickas till sjukhus - han ligger tydligen en grad över döden.
Grabbens unga mor är singel, gillar att sjunga karaoke, hinkar sprit och stoppar i sig piller. Hennes mor, grabbens mormor, är ordentlig och ser efter de båda. Lesleys make (John Slattery) har problem på sitt jobb; ett sågverk eller vad det nu är. Det ser inte bättre ut än att många av de anställda kan tvingas gå. Parets tonåriga dotter (Emily Meade) skolkar från skolan för att åka snöskoter med sin kille.
Eländes elände.
Det går inte att klaga på skådespeleriet här. BLUEBIRD är synnerligen välspelad och allt känns realistiskt, närmast dokumentärt. Men varför ska jag titta på det här? Filmen är makalöst långsam, den går närmast i slow-motion. Vi har ett par plusgrader i Malmö just nu och det är illa nog. Jag har inte lust att sitta i en biosalong och titta på snoriga, bleka människor som huttrar om kring i dussintals minusgrader och pratar om hur miserabla och trista liv de har.
Filmfotot är självklart grått och grynigt. Jag engagerades inte av rollfigurerna eller handlingen. Det här är en väldigt, väldigt tråkig film. Jag kryp ihop i biofåtöljen, huttrade lite och tänkte på annat.








(Biopremiär 17/1)

-->



tisdag 14 januari 2014

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.
Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.
Trodde de.
Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!
Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.
På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?
Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.
KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.
Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.
Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?
Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.
Synd på alla Kissreferenser.







(Biopremiär 17/1)

-->



måndag 13 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Alexandra Bastedo

Någon gång på 1990-talet köpte jag en gammal finsk hyrkassett med Jess Francos THE BARE BREASTED COUNTESS, även känd som FEMALE VAMPIRE med flera titlar. Av någon anledning var videoomslaget försett med ett stort foto ur en helt annan film - Vicente Arandas THE BLOOD SPATTERED BRIDE; en klassisk spansk skräckfilm från 1972, baserad på "Carmilla". Då hade jag inte sett den filmen, vilket gjorde det hela ännu mer förvirrande.
Den kvinnliga huvudrollen i THE BLOOD SPATTERED BRIDE (vars originaltitel lyder LA NOVIA ESANGRENTADA) innehades av den brittiska skådespelerskan Alexandra Bastedo, som efter en längre tids sjukdom nu gått bort, endast 67 år gammal. Bastedo debuterade 1963 och var med i en handfull filmer; bland annat i en av de där "Doktorfilmerna" med James Robertson Justice, men även i den vansinniga James Bond-parodin CASINO ROYALE från 1967. Främst medverkade hon dock i TV-serier. Alexandra Bastedo var med i flera av de bästa TV-serier som gjorts. Vi kunde se tösabiten i HELGONET, DEPARTMEN S, dess uppföljare JASON KING, RANDALL AND HOPKIRK (DECEASED), och hon hade en fast roll i serien THE CHAMPIONS, vilken är ganska okänd här i Sverige. Jag skaffade de första avsnitten av denna ITC-serie från 1968 när den släpptes på DVD in England, och den är riktigt häftig. Ett gäng människor störtar i Shangri-La, där de räddas till livet - och vaknar upp med superkrafter.
Lägg till bildtext
Alexandra Bastedo syntes i ytterligare några obskyra spanska filmer, hon var med i León Klimovskys I HATE MY BODY från 1974, och 1975 hittade vi henne i Freddie Francis' THE GHOUL. Mer spansk skräck blev det i José Ramón Larraz' ESTIGMA, som kom 1980. Bland det sista hon gjorde var att dyka upp i en liten roll i BATMAN BEGINS.
ALEXANDRA BASTEDO
1946 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 9 januari 2014

Bio: The Wolf of Wall Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

Låt oss titta lite på Martin Scorseses filmer. Jo, jag har ju en tendens att göra det varje gång det kommer en ny film av honom. Jag tenderar att sätta höga betyg på hans filmer, men ofta är det med reservationer. Till exempel gav jag HUGO CABRET en fyra, men betyget gäller enbart 3D-versionen på bio - utan 3D förtas en stor del av upplevelsen. Jag satte även en fyra på SHUTTER ISLAND, trots att jag egentligen inte köper premisserna för berättelsen. Men när jag tänker på Scorseses bästa filmer, är det förstås de största klassikerna som först ploppar upp i skallen, som TAXI DRIVER, TJUREN FRÅN BRONX och MAFFIABRÖDER; och sällan något gjort efter den sistnämnda. Det har blivit en del slätstrukna filmer de senaste två decennierna, som CASINO, och åtminstone en rejält usel film: GANGS OF NEW YORK.

Martin Scorseses senaste epos heter THE WOLF OF WALL STREET och bygger på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi med samma namn. Filmen har blivit omdiskuterad i USA; Scorsese har anklagats för historieförfalskning och för att glorifiera drogmissbruk och prostitution. Själv tycker jag att detta är Martin Scorseses bästa film på tio år - eller kanske till och med tjugo år. Okej MAFFIABRÖDER kom 1990, så det blir ännu fler år.

Leonardo DiCaprio har nu gjort en handfull filmer tillsammans med Scorsese. Jag har tidigare haft svårt för DiCaprio, jag har irriterat mig på hans gossaktiga utseende och framtoning. Men nu har han vuxit till sig och gjort fantastiska roller i till exempel DJANGO UNCHAINED och nu i THE WOLF OF WALL STREET. Leonardo DiCaprio står verkligen för ett power house performance som Jordan Belfort. Han är fullkomligt fantastisk. Han är dock 40 år gammal och när filmen börjar och det är slutet av 1980-talet säger han något om att han är 22, vilket kanske inte är så övertygande - men grabben kan fortfarande passera som 30-åring.

THE WOLF OF WALL STREET inleds på ett sätt jag egentligen avskyr. Alldeles för snabba klipp, alldeles för mycket information, Jordan Belfort agerar berättarröst, pratar om sin fantastiska karriär, och dyker även upp i bild - och pratar in i kameran; med oss i publiken. Detta upphör dock efter ett par minuter, då vi kastas tillbaka i tiden och Belfort anländer till New York. Han är ung och hungrig, och börjar jobba för den garvade börshajen Mark Hanna (Matthew McConaughey i obehaglig frisyr). Hanna lär Belfort allt han behöver kunna om Wall Street: han ska dricka sprit, snorta mycket kokain, onanera åtminstone två gånger om dagen, och främst tänka på sig själv.

Det dröjer dock inte länge innan börsen kraschar och Belfort blir arbetslös. För att försörja sig och sin fru, som är hårfrisörska (och ser ut som en sådan), börjar han jobba åt ett sketet litet företag som säljer Penny Stocks, vilket i filmen översätts som "frimärksaktier". De annonserar i herrtidningar och säljer värdelösa skräpaktier till folk som inte vet bättre men drömmer om att bli rika. Belfort blir snabbt företagets främste säljare, han tar över hela företaget, anställer sina fiffelexperter och framgången är ett faktum. Belfort blir multimiljonär - och lever ett bisarrt liv späckat med mängder av droger, fester, horor, lyxprylar, och han gifter om sig med den tjusiga Naomi (Margot Robbie). Efter ett tag får han dock FBI:s ögon på sig.

Detta drama är så nära komedi Martin Scorsese kommit. Ja, jag vill nog i första hand klassificera detta som komedi. Bitvis är det här fantastiskt roligt. Om det handlar om historieförfalskning har jag ingen som helst aning om, men eftersom allting här är så extremt överdrivet har jag svårt att tänka mig att det finns folk som uppfattar det här som ren fakta. Filmen får mig faktiskt att tänka på SCARFACE - det här är som SCARFACE, fast utan våld. En drogindränkt skröna om en mans uppgång och fall.

Versionen som visas här i Sverige är tack och lov oklippt. I USA belades filmen med åldersgränsen NC-17, det vill säga att inga under 17 kan se den. Detta gillade inte Universal, så de censurerade filmen genom att klippa i några sexscener för att få åldersgränsen R; de under 17 kommer in i vuxens sällskap. Scorsese har kallats gubbsjuk på grund av den myckna nakenheten och alla sexscener i den här filmen. Jo, det är verkligen pussy galore här - men nog vore det märkligare om en film om en galen drog- och sexmissbrukare inte innehöll mängder med nakna brudar. Och jag kan väl inte påstå att jag klagar. Jag saknar dock omotiverade duschscener.

Killarna i Belforts gäng är verkligen sköna. PJ Byrne har en fantastisk frisyr som ofta diskuteras, det framgår inte om det är en tupé eller ej, Jonah Hill ser obehaglig ut med kritvita tänder, och vi hittar även Joanna Lumley och Jean Dujardin i rollistan. Bäst är dock Rob Reiner som Belforts farsa; en burdus man som alltid skäller och har sig, utom när han pratar i telefon - då lägger han sig till med brittisk dialekt. Den skarpsynde kan under ett par sekunder se Joe Zaso, en kille som var med i flera av Kevin Lindenmuths små filmer på 90-talet.

Språket är genomgående grovt och det pratas om rekord i flest antal "fuck" i dialogen. Jo, de här människorna får Tony Montana att framstå som en amatör på området. Montana och Belfort ligger dock på samma nivå vad gäller droger. Vi pratar högar av kokain och annat här. I en fantastisk scen tar Belfort en svåråtkomlig drog som gör att han når det han kallar "CP-stadiet". Scenen varar hur länge som helst och DiCaprio ger allt när han krälar omkring, dreglar och har sig, hela tiden ackompanjerad av musiken från en Karl-Alfred-film på TV.

THE WOLF OF WALL STREET är genomgående fantastiskt underhållande. Men jag har en invändning - en ganska fet invändning. Detta är Scorseses hittills längsta film och den klockar in på exakt tre timmar! Den är alltså åt helvete för lång! Samtidigt som här inte finns några överflödiga scener, känner jag att filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Detta gör att jag har tvekat över mitt betyg. Men! Även om filmen varar en evighet är den bättre än de Scorsesefilmer jag tilldelat fyror i betyg. Det här är virtuost filmskapande, det här är stor filmkonst av det slag jag älskar. Således kan det i slutändan nog inte bli något annat betyg än detta:





(Biopremiär 10/1)


Bio: Ilo Ilo

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ånej! Inte ännu en film från Singapore!
... Skulle jag kanske utropa om jag ofta recenserade filmer från Singapore här på TOPPRAFFEL!. Men jag har nog aldrig någonsin sett en film därifrån. Inte vad jag kan komma på. Men här har vi ett drama från Singapore som dessutom vann priset för bästa debutregissör i Cannes. Anthony Chen heter den unge regissören.
Nå. ILO ILO. Vem är Ilo? Vad är Ilo? Först efter att jag sett filmen får jag veta att Iloilo är en provins i Filippinerna. Jag får även veta att filmen utspelar sig 1997, vilket nog aldrig sägs rakt ut i filmen. Vi diskuterade detta efter pressvisningen. Världen i Chens film ser nämligen ut som tidigt 1980-tal. Lite småfult, lite antikt, och det förekommer kassetter och VHS-band. Samtidigt tittar man på DVD-filmer. Mystiskt.
Hembiträden från Filippinerna är tydligen väldigt vanligt i Singapore och något av ett problem. På sätt och vis behandlas de filippinska tjejerna som slavar; de har ytterst lite fritid och fråntas möjligheterna att åka hem. Angeli Bayani spelar Teresa, som anländer till en familj i Singapore. Mannen och kvinnan arbetar mycket, och enda barnet; sonen Jiale (Koh Jia Ler), är en riktig jävelunge och usel i skolan.
Jiale hatar först Teresa och hennes tillvaro blir besvärlig - men snart blir de två kompisar. Däremot går det inte så bra för Jiales föräldrar. Mannen blir arbetslös och tvingas ta skitjobb, men det berättar han inte för sin fru - som den kines han är vill han inte tappa ansiktet. Kvinnan har problem på jobbet hon med. De lever minst sagt deppiga liv.
ILO ILO är en intressant film just för att den visar upp ett land vi sällan, i stort sett aldrig, faktiskt, får se på bio. Jag hade ingen aning om hur det ser ut- och går till i Singapore nuförtiden. Jag associerar förstås landet med äventyr och sköna tropikhjälmar och TV-serien UPPDRAG I SINGAPORE. Samtidigt är ILO ILO en rätt deppig film. Det är grått, det är tradigt. Teresa är sympatisk, men det kan man inte säga om de andra medverkande. Vilka avskyvärda människor! Fast farsan, som spelas av Tian Wen Chen, är rätt klantig och detta leder till en del skojiga episoder. Filmens behållning är när han snubblar inne på ett lager och trillar in i några dussin fulla äggkartonger.
I en märklig sen ska Jiale straffas efter att ha slagits på skolan. Alla skolans elever står framför en scen och håller unisont ett patriotiskt hyllningstal till Singapore. Sedan leds Jiale ut på scenen - och smiskas med ett rottingspö! Det påminner om bestraffningsscenen i STARSHIP TROOPERS.
Av någon anledning visas ILO ILO i det gamla 4:3-formatet. Om nu inte Spegeln klantade sig på pressvisningen och körde filmen i fel format.







(Biopremiär 10/1)

-->



onsdag 8 januari 2014

Bio: Last Stop Fruitvale Station

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Filmaffischen och bioannonserna för regidebuterande, 27-årige Ryan Cooglers LAST STOP FRUITVALE STATION är nerlusade med lovord. Filmen vann även pris i Cannes, Sundance och på Stockholm Film Festival.
Men jösses, har folk blundat när de sett filmen? Måste man ha skygglappar bara för att ett ämne anses viktigt och behjärtansvärt? Inte nog med att filmen är rätt taffligt ihopspikad - det här är ett pekoral!
Filmen, som fått en dum svensk titel - i original heter den bara FRUITVALE STATION - är baserad på en verklig händelse. Den första januari 2009, på väg hem efter att ha firat nyår, sköts den svarte 22-åringen Oscar Grant III ihjäl av polisen på en tågstation i San Fransiscos Bay Area. Händelsen filmades av en massa passagerare och ledde till stor uppståndelse och protester. Michael B Jordan spelar Oscar och filmen börjar med (fejkade) mobiltelefonfilmer på händelsen. Därefter skildras Oscars liv under dygnet som leder fram till skottet.
Det här är verkligen jönsigt. Oscar är en problemkille, han har suttit på kåken, han säljer gräs - men samtidigt är han en fantastisk helyllekille. Han lever verkligen i en Cosbyvärld. Han lever tillsammans med flickvännen Sophina (Melonie Diaz) och tillsammans har de den lilla dottern Tatiana. Octavia Spencer spelar Oscars rejäla morsa Wanda och killen har även en härlig och spirituell mormor, som gärna delar med sig av sina recept.
Varför Oscar blivit småkriminell framgår inte, han verkar vara det svarta fåret i släkten, men alla älskar honom ändå - eftersom han är så älskvärd. Men han bestämmer sig för att bli en bättre människa! Han sitter fundersamt på en sten i motljus och tömmer ut sin sista påse gräs i havet. När han ska tanka bilen ser han en hund bli påkörd och han försöker förstås hjälpa den. En söt tjej som ska köpa fisk i mataffären där Oscar brukade handla behöver råd, och Oscar är inte sen att ringa upp sin mormor, som självklart vet råd. Han både lämnar och hämtar dottern på dagis - och när han hämtar henne springer de ikapp till bilen, vilket visas i slow-motion! Han hjälper till och med en vit, gravid kvinna med att gå på toaletten.
Wanda övertalar Oscar att ta tåget, och tänk, eftersom tåget blir försenat tvingas alla passagerarna att fira tolvslaget ombord - och alla dansar glatt tillsammans. Men på vägen hem uppstår alltså lite gruff - och då kommer de onda, vita poliserna. De här är verkligen skitonda. Ja, jösses, vilka rötägg, argare poliser får man leta efter. Självklart förklaras inte varför de är så illasinnade och våldsbenägna, det behövs inte i en film som den här.  Det bråkas och trots att Oscar är så schysst råkar han illa ut och ett skott går av.
Det här är lamt. Det är rätt illa gjort. Släkten Grant är skrattretande präktig. Jag hade gärna sett den vresiga polisernas nyårsnatt skildras parallellt med Oscars mys med familjen. Den effekt filmskaparna är ute efter uteblir totalt - och jag tycker alltså att det är konstigt att detta blivit så hyllat. Varför har så många överseende med den väldigt tillrättalagda skildringen och höga töntfaktorn?
Filmen avslutas med några dokumentära bilder, bland annat på dottern. Svenske Ludwig Göransson står för filmmusiken. Forest Whitaker har producerat.








(Biopremiär 10/1)

-->



tisdag 7 januari 2014

Serier: Ordningen upprätthålls alltid

ORDNINGEN UPPRÄTTHÅLLS ALLTID
Diverse tecknare efter noveller av Pär Thörn
Apart Förlag

Jag har gått lite grann som katten runt het gröt när det gäller det här seriealbumet - av diverse skäl. Dels har jag haft en massa annat att ta itu med, dels känner jag ett flertal av de medverkande tecknarna, dels har jag haft svårt att få tummen ur. Ja, och sedan blev det jul.

"23 grafiska novelletter" står det på omslaget - vad nu en "novellett" är. Det engelska ordet "novelette" betyder ju kortroman, men i det här fallet motsvarar ordet kortnovell. Det handlar om korta serienoveller - fast den här boken innehåller egentligen väldigt få serier.

Jag har omnämnt Pär Thörns korta kriminalberättelser ett par gånger tidigare här på TOPPRAFFEL! i samband med att de, både i form av noveller och serieadaptioner, har förekommit i tidningen Agent X9, och jag får väl erkänna att jag varit rätt kritisk, framförallt beroende på att de tecknare som gett sig på adaptionerna inte gjort några regelrätta serier av novellerna.

Samtliga berättelser är uppbyggda på samma sätt. De börjar med att huvudpersonen presenterar sig med sitt namn och säger att han eller hon  är död - "Jag heter Marcus Johnson och jag är död," inleds till exempel novellen som inleder denna samling. På oftast fyra sidor redogörs sedan för händelserna som ledde fram till huvudpersonens död, och samtliga berättelser avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid". Novellerna är inspirerade av hårdkokta deckare, men som den poet Pär Thörn är, ligger de ganska långt ifrån gamla gulnade Manhattanpockets i översättning av Karl-Rune Östlund. Det handlar om existentiella kriminalberättelser snarare än deckare och thrillers; somliga inspirerade av verkliga händelser, och albumet vinner på att läsas i ett svep. De ständiga upprepningarna vad gäller uppbyggnaden tillför då en hel del, när jag tidigare läst en löstryckt novell i X9 har denna mest känts poänglös.

På releasefesten för den här boken läste Pär Thörn upp några av novellerna. Inte helt oväntat fungerade de bättre framförda på detta sätt; som ren prosa. Ett stort antal av Sveriges främsta serietecknare - och en del, ähum, mindre bra sådana - medverkar i boken, men ytterst få har brytt sig om att göra seriebearbetningar. Det här handlar till större delen om illustrerad prosa. Bilderna illustrerar det som sägs i texten och det händer oftast för mycket mellan rutorna för att det ska kunna kallas serier. Ibland är bearbetningarna rätt oinspirerade, i ett fall illustreras till exempel tidens gång med en bild på en klocka. Det är tecknarna själva som står för bearbetningarna; Thörn har inte skrivit några seriemanus.

Fanny M Bystedt har gjort den bästa och mest originella bearbetningen, i hennes fall handlar det faktiskt om en serie. I textplattorna berättas det om en kvinna som planerar att mörda kungen. I bilderna skildras dock hur kvinnan jagar älg. Det är kanske inte så grafiskt spännande, men Bystedt har tänkt till och gjort något eget.
Nicolas Krizans bidrag
De två bästa historierna är "Självbedragaren", tecknad av Nicolas Krizan, och den sista; "Skriftställaren", i vilken det är Pär Thörn själv som är död, och som har illustrerats av Stina Hjelm. Jag har känt Nicolas Krizan i över trettio år, på 1980-talet var han stor stjärna i seriefandom, men nu är det längesedan jag sett någon ny serie av karln. "Självbedragaren", som handlar om en herre som agerar agent för serieskapare och som dör på Bokmässan i Göteborg, är fantastiskt snygg. Jag önskar verkligen att Nicolas får tid, ork och lust att börja teckna serier igen.

Skräckserietecknaren Lars Krantz bidrar med en mörk och grafiskt tilltalande grej om en kille som tror sig vara Kurt Wallander - och Lars har valt att porträttera honom som Kenneth Branagh. Dennis Gustafssons bidrag har jag skrivit om tidigare, medan Allan Haverholm står för en elegant, vackert tecknad episod - han är samtidigt den som främst representerar "illustrerad prosa". Hedvig Häggman-Sund tillhör Sveriges absolut bästa tecknare; tyvärr är hon fortfarande rätt okänd bland massorna, och här samarbetar hon med pojkvännen Joakim Gunnarsson. En annan av Sveriges främsta tecknare är Jimmy Wallin, vars fem sidor som väntat är slickade. En som inte kan kallas en av Sveriges bästa serietecknare, är Henrik Bromander. Han är snarare en av Sveriges absolut sämsta serietecknare - det är trots allt sina manus han kommit fram på, berättelser som uppskattas i vissa kretsar, trots de oförlåtligt dassiga teckningarna. Här har han förstås inte skrivit manus själv och resultatet ser för jävligt ut. Oscar Hjelmgren står för två klatschiga sidor, medan ett par serier tecknats i något slags mangastil. Boken avslutas med några sidor extramaterial där Pär Thörn berättar om bakgrunden till några av berättelserna.
Lars Krantz' bidrag.
"Ordningen upprätthålls alltid" spretar hejvilt och jag hade förstås uppskattat om innehållet vore jämnare grafiskt sett. "Fy fan vad fult!" utbrast en kompis till mig som bläddrade i albumet och först fick upp de krattiga bidragen. "Typiskt svenskt skit!". Och det är inte utan att jag undrar hur resultatet hade blivit om Pär Thörn hade skrivit seriemanus efter sina noveller och verkligen utnyttjat seriemediet - vilket de flesta av tecknarna alltså inte gjort.

Mina invändningar till trots: detta är alls icke något dåligt album och på det hela taget är det rekommendabelt. Jag har dessutom en känsla av att boken kommer att gå hem hos folk som sällan läser serier. Som till exempel dagstidningarnas seriekritiker.

TOPPRAFFEL! sörjer: Run Run Shaw

THE 36TH CHAMBER OF SHAOLIN. THE ONE-ARMED SWORDSMAN. SEXY GIRLS OF DENMARK. BAMBOO HOUSE OF DOLLS. THE LEGEND OF THE 7 GOLDEN VAMPIRES. FLYING GUILLOTINE. INFRAMAN. CLEOPATRA JONES AND THE CASINO OF GOLD. THE MIGHTY PEKING MAN. MAD MONKEY KUNG FU. LADY EXTERMINATOR. BLADE RUNNER.
Sir Run Run Shaw har gått och dött - och han var inte 77 eller 82 eller 91 år gammal. Nej, karln var hela 106! Sicken en! Då hinner man med en hel del som filmproducent. Run Run Shaw lyckades vara producent på hela 323 produktioner mellan 1955 och 1985. Regisserade gjorde han bara en gång, och det redan 1936, då han låg bakom en komedi.
Run Run och hans äldre bror Runme (som dog 1985) startade ett filmbolag i Shanghai redan på 1920-talet, på 30-talet flyttade de till Hongkong, men det var först på 50-talet som det berömda Shaw Brothers drog igång. De spottade ur sig mängder av filmer - kung fu-rullar, exploitation, dramer. Studion var väldigt framgångsrik under 60-talet, men under 70-talet blev de utkonkurrerade av Golden Harvest, som hade Bruce Lee under sina vingar. Shaw gjorde en del samproduktioner med väst; till exempel med brittiska Hammer Films, fast THE LEGEND OF THE 7 GOLDEN VAMPIRES och SHATTER blev inget vidare. BLADE RUNNER gick det dock bättre för.
1967 hade Shaw Brothers startat upp en TV-station; TVB, och under 80-talet ägnade bolaget sig mest åt TV. TVB lanserade namn på Chow Yun-Fat och Maggie Cheung.
Run Run Shaw ägnade sig inte bara åt affärer i filmbranchen. Han ägde till exempel Macy's. Vidare spenderade han mängder med pengar på välgörenhet och ett flertal byggnader i Hongkong är uppkallade efter honom.
RUN RUN SHAW
1907 - 2013
R.I.P.

-->