söndag 5 januari 2014

Facit: Bioåret 2013

Åkej, pågar och töser! Vi har ju klivit in i ett nytt år, 2014, och det är dags att summera filmåret som gått. Jag slog mitt eget rekord vad gäller biopremiärer. 2009 recenserade jag 153 premiärer. 2010 blev det 191 stycken. 2011 lyckades jag öka till 195. Minsann om jag inte kom upp i 198 filmer 2012. Detta har jag dock lyckats slå med bred marginal under 2013. Kyss Karlsson om jag inte recenserade 221 biofilmer! Till detta kommer en väldigt massa filmer på till exempel DVD och TV som jag inte skrev om.
Mitt mål är att se allt som gårupp på bio i Malmö. Dock lyckades jag inte den här gången heller. Det händer att jag missar ett par filmer om jag är bortrest eller sjuk - och om filmerna bara visas en handfull gånger. I höstas gick till exempel en film bara varannan- eller var tredje dag på Spegeln och jag lyckades aldrig komma till att se den.
Ett värre problem är alla de filmer som aldrig når Malmö. Malmö må vara Sveriges tredje största stad, men det är en dålig biostad. En distributör sa att det bara är filmer som FAST & FURIOUS som funkar här - och det ligger något i det. En del filmer går upp i Lund, men når aldrig Malmö. Lund anses vara en bättre biostad. Till exempel recenserade jag inte den hyllade SMÄRTGRÄNSEN. Den visades på Malmö Filmdagar, där jag inte hann se den. Jag tänkte att jag tar väl och klämmer den när den får premiär - men nix, den nådde aldrig Malmö. Detsamma gäller MACHETE KILLS, en film jag gissar var en av årets bästa. Den som tror att den nådde Malmös biodukar tror fel. Den svenska skräckfilmen VITTRA gick heller aldrig upp i Malmö, men den recenserade jag ändå, eftersom jag bedömde den som tillräckligt intressant.
Av någon anledning envisas man med att sätta upp ytterst smala filmer på bio i Malmö. Små dokumentärer gjorda för TV, filmer som inte lockar någon publik alls. Och alldeles för ofta visas samma filmer både på Filmstaden och Spegeln, och det är trist när flera dukar kastas bort på detta sätt, istället för att visa något som inte fått Malmöpremiär.
Nåja.
Här listar jag 2013 års recensioner av biofilmer. Som vanligt har jag grupperat filmerna efter betyg, från fem syndiga dvärgar, ner till överkryssade dvärgar och de specialbetyg jag ibland utdelar. Som synes har jag även kommenterat varje titel. Och precis som vanligt hittar ni många av årets kritikerfavoriter långt, långt ner på listan. Det skulle förstås aldrig falla mig in att hylla något - eller för den delen såga något - bara för sakens skull; för att alla andra kritiker gör det. Vem har sagt att de har rätt? I slutänden är det jag som förlorar på att ljuga för mina läsare.
Ålrajt, då kör vi igång!







Lite oväntat blev jag väldigt förtjust i den här intellektuella thrillerkomedin av Francois Ozon. Jag överraskade mig själv genom att tilldela filmen en femma i betyg.
2013 års bästa film är egentligen 2012 års bästa - fast den fick aningen sen premiär här i Sverige. Jag vill nog även hävda att detta är Quentin Tarantinos bästa film - hittills. Nu har han utlovad ännu en western - och det ser vi förstås alla fram emot.
Jag var nog den ende i hela världen som gav högsta betyg till den här. Och jo, jag tog i. Men vaffan, jag tyckte att det här var skitfränt och underhållande på alla sätt och vis.
Edgar Wrights filmer är ojämna, men med den här fick han verkligen in en fullträff. Det här är något så ovanligt som en science fiction-komedi som jag både personligen och i egenskap av medelålders man kan relatera till.









Steve McQueens senaste drama är oerhört starkt och lär sopa banan på Oscarsgalan.
Richard Curtis’ senaste romantiska komedi når väl inte riktigt upp till hans tidigare verk, men det hindrar inte filmen från att vara bra och rolig.
Ännu en uppföljare jag kanske var lite för snäll mot. Många hatade den här filmen. Den första ANCHORMAN är fantastisk och den här är onekligen sämre - men jag tycker ändå att den är bättre än det mesta i komedisvängen.
Jag såg verkligen inte fram emot att sitta i tre timmar och se detta franska, guldpalmsbelönade drama. Tack och lov visade sig filmen vara väldigt bra - men den lär förstås främst bli ihågkommen för sina explicita, lesbiska sexscener, vilka blev omdebatterade.
Skitigt brittiskt drama för ungdomar. En av de bättre filmerna på årets upplaga av BUFF.
Joseph Gordon-Levitts regidebut är ojämn, men på det hela taget är kul och intressant film.
Den fullkomligt onödiga nyinspelningen av EVIL DEAD är en typisk film man inte får gilla. Men eftersom den är så groteskt våldsam och blodig gillade jag den.
Av någon anledning hatade de flesta svenska kritiker den här komedin. Jag fattar inte varför. Jag och mina polare skrattade genom hela filmen. (Och vi upprördes inte av Jennifer Anistons stripteasenummer)
Synnerligen trevlig dockfilm från Tim Burton.
Kul och hård serietidningsaction.
Äntligen en film i 3D som verkligen tar vara på tekniken. Vore det inte för en del longörer och ett fånigt slut hade jag nog kunnat sätta en femma.
Man tog sig friheter med sanningen i denna film om inspelningen av PSYCHO, men jag älskar metafilmer och filmer om det gamla Hollywood.
Tystlåten, hård film med Tom Cruise. Innehåller ett par enastående fajter och jakter.
Mads Mikkelsen som oskyldigt anklagad pedofil. Dansk - och skandinavisk - film som bäst.
Samma film en gång till - fast konverterad till 3D. Och den håller än.
Flippad film främst bestående av en konsert med Metallica - och kanske den bäst filmade konserten någonsin. Extremt häftigt, jag spelade lufttrummor. Folk som inte gillar elgitarrer led. Så kan det gå när man är fel på det.
Påstås vara Stephen Soderberghs sista film. Tävlade i Cannes men gick direkt till kabel-TV i USA. Synd. Michael Douglas är strålande.
Den här filmen om en gravt handikappad mans sexliv hade jag faktiskt helt glömt bort. Men den var ju riktigt bra och trivsam.
Den femste DIE HARD-filmen var usel. Istället fick vi två andra filmer i DIE HARD-stil, vilka båda utspelar sig i vita huset. Den här kom först och är bäst. Härligt dum och blodig 80-talsaction! Skitrolig från början till slut! Alla hatade den!
Intressant dokumentär om Berth Milton och hans relation till fadern; Privategrundaren Berth Milton senior.
Mörk, dyster, utmärkt och något ologisk thriller som för tankarna till bland annat David Lynch och bröderna Coen.
Frejdig science fiction-action. Tänkte först ge den en trea i betyg, men en fantastisk halshuggning fick mig att höja betyget - och citeras i bioannonsen.
Väldigt trevlig dokumentär om den gamle fine pornografen Joe Sarno.
Ännu en komedi som upprörde de rättänkande. Gamla gubbar får till det med unga brudar. Usch. Jag tyckte att stjärnorna i huvudrollerna lyfte filmen åtskilliga snäpp.
Långsamt, vackert kriminaldrama med kraftiga Malickinfluenser.
Årets bästa svenska film. Utan tvekan. Och dessutom Lukas Moodyssons bästa film. Den första jag kan relatisera till - jag var ungefär i huvudpersonernas ålder 1982.
En liten independentkomedi som borde varit en av årets parenteser, men som sticker ut.
Årets andra DIE HARD-i-Vita-Huset-film och en jätteflopp på bio i USA. Exakt samma film som OLYMPUS HAS FALLEN, fast utan svordomar och med mindre blod - och skitrolig precis hela tiden!
Wolverines andra solofilm är betydligt bättre än den första. Årets bästa superhjältefilm (om man inte räknar KICK-ASS 2).
Efter en lång och problematisk inspelning fick till slut filmatiseringen av Max Brooks zombieroman premiär. Inte mycket var kvar från boken, men jag tillhörde de få som gillade denna (egentligen alldeles för snälla) zombiefilm.
Liten, billig independentrulle - som inte helt oväntat visade sig vara årets bästa skräckfilm. Även om den har ett par år på nacken vid det här laget.








Ännu ett desperat försök att ska en en ny TWILIGHT för unga töser. Den här floppade - men är betydligt bättre än allt vad TWILIGHT heter.
Den svagaste filmen i trilogin är till större delen rätt bra - men den håller på för länge och blir till slut enbart pladdrig.
En okej men väldigt lättglömd pryl med Catherine Deneuve på upptäcktsfärd i livet.
Sofia Coppolas film är lite för tunn och saggig, men godkänd.
Cate Blanchett gör en stark insats i Woody Allens senaste film, som dock känns som en parentes.
Bitvis trevlig, verklighetsbaserad matporr om den franske presidentens kock.
Så kallad bitterljuv komedi med några av Sveriges mest älskade skådisar. Inte så dålig som den borde vara.
Robert Redford i trevlig pensionärsthriller.
Spökfilm som börjar alldeles utmärkt, men som halvvägs in urartar totalt.
På sina håll utskälld film av Ridley Scott, men så illa är det definitivt inte.
Fransk dramakomedi om två gubbar som pratar - ungefär vad man kan förvänta sig.
Egentligen är Michel Gondrys senaste film till större delen fullkomligt osebar. Men den är onekligen tjusig och fantasifull - så länge man orkar titta.
Svensk djungeldokumentär som för tankarna till CANNIBAL HOLOCAUST. Fast utan kannibaler. Och holocaust.
Det var ett farligt tjatande om denna saudiarabiska film. Den visades på alla filmfestivaler och vann säkert alla priser. Men egentligen är den inte speciellt bra. Mitt betyg var alldeles för snällt.
En karl spenderar större delen av en film i plurret, och när han väl kommer i land fortsätter filmen, vilket är mindre önskat.
Ganska överskattad dramakomedi med rätt osympatiska rollfigurer.
Inte lika bra som den första filmen, men när jag såg om den här på engelska tyckte jag bättre om den.
Hm. Minns inte så mycket av den här franska filmen om revolten 1968.
Egentligen en riktigt dum, svensk kärlekskomedi för ungdomar, men rätt sympatisk.
Lite överskattad och rätt övertydlig science fiction.
Stallone möter Schwarzenegger i fängelseaction regisserad av Mikael Håfström. Borde varit bättre.
Grå, småtrist barnfilm som många vuxna filmkritiker tyckte var bra.
Lite lustig dokumentär om svensk gubbe som efter 40 år i Pakistan flyttar hem till Skåne tillsammans med sin familj.
Det här är faktiskt den enda film som inte underpresterade av vårens och sommarens stora blockbusters. Jag tyckte inte att den var sådär jättebra.
Denzel Washington super, knarkar och flyger flygplan. Det leder till elände. Ett drama jag aldrig lär se om.
Alldeles för långt drama efter Joyce Carol Oates’ bok.
Ännu ett hyfsat trevligt fransk drama jag inte har några större minnen av.
Måste kolla upp vad det här var. Jaha. Drama av Sally Potter. Tydligen tyckte jag att den var okej.
Liksom den första filmen avskyddes den här filmen av samtliga kritiker. Jag såg den med en vanlig publik, i en fullsatt salong; publiken skrattade oavbrutet och även jag kom på mig med att skratta. Bajshumor FTW!
Det kom en hel drös Hans & Greta-filmer under året. Den här gick upp på bio. Utskälld - och underhållande!
Buddykomedi som ansågs vara unik, eftersom de två omaka snutarna är kvinnor. Men kom igen, så där jätterolig är den inte - den påfrestande Melissa McCarthy drar ner helheten. Sandra Bullock är dock rolig.
Uppföljaren till förra årets evighetslånga tradefilm är betydligt bättre - om än inte speciellt bra.
Kritikerrosad svensk dramakomedi som egentligen är rätt märkligt: det börjar och slutar som ett typiskt, deppigt, klyschigt svenskt drama. Däremellan är det ibland riktigt roligt.
Det kom ett mail från Buena Vista som hävdade att detta är den film i Sverige som setts av flest människor under en femdagarsperiod någonsin. Låter otroligt. I synnerhet som filmen är mer imponerande än bra.
Lättsmält skröna om Roosevelts kvinnoaffärer.
Vid närmare eftertanke borde jag nog gett en fyra till den här kärlekskomedin. Den är ju trots allt väldigt rolig!
Danskt drama efter pjäs av PO Enquist. Inte så illa som vissa hävdade.
Märkligt oengagerande drama om tsunamin i Thailand. Mäktiga specialeffekter.
Ännu en av de där skumma dokumentärerna som av någon anledning biovisas. Den här hade jag inte helt oväntat glömt bort.
Ännu en dokumentär jag helt glömt bort. Jag är väl helt enkelt inte intresserad av naturdokumentärer.
Jag blev allt lite besviken på IRON MAN 3. Robert Downey är fortfarande utmärkt, men filmen känns för mycket som TRANSFORMERS.
Fler fjantiga stunts och dolda kameran-upptåg. En hel del kul inslag, men det blir för mycket i långfilmsformat.
Ganska konstig barnfilm efter populära barnböcker - men ungarna verkar verkligen gilla filmen.
Tråkigt och pratigt drama där det egentligen inte händer någonting alls - känns det som.
Beryktad jätteflopp på bio, men jag tycker allt att filmen är rätt bra. Den är alldeles för lång, för spretig, men underhållande.
Tyskt krigsdrama om nazibarn. Rätt bra.
Ännu en spökfilm som börjar bra men sedan spårar ur.
Stålmannen gjorde comeback på bioduken. Resultatet var alldeles för mörkt och tungfotat; en stil som inte passar figuren.
Edda Magnasson är enastående som Monica Zetterlund, filmen är snygg, men det här är alldeles för tunt, hoppigt och A till Ö-mässigt. Dock stor publiksuccé.
Äntligen en rejäl huvudroll för Michael Caine, men som helhet funkar filmen bara sådär. Och den har fler slut än en Tolkienfilm.
Bra sydstatsdrama; jag skulle satt ett högre betyg om den inte vore för lång.
Intressant drama om valet i Chile 1988. Mest intressant är att man bearbetat bilden så att den ser ut som ett TV-program fråm 1980-talet.
Långsökt men hyfsad thriller om trollkarlar - gick av någon anledning hem hos publiken.
Våldsorgie som blev utskälld efter premiären i Cannes. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Såg om den och tyckte då bättre om den.
En ganska slätstruken och lättglömd sak av Sam Raimi.
Jätterobotar som slåss mot jättemonster. Det här borde ha blivit hur bra som helst. Det blev det inte - och mitt betyg är alldeles för snällt.
Den sista filmen i Paradistrilogin är den bästa. Fast jag kommer aldrig att se om den.
Den här älskades av många och tilldelades ett stort antal femmor i betyg. Jag var väl inte lika imponerad.
En väldigt konstig film om körsång. Har ingen aning om varför den här gick upp på bio.
Ett par kritiker tyckte att detta var en av årets absolut bästa filmer. Vissa borde verkligen se mer film.
Ännu ett drama jag förträngt trots att det är rätt bra. Fram till slutet.
Osannolik men hård och våldsam framtidssatir. Blev så pass populär i USA att en uppföljare är på gång.
Barntillåtet actiontjofräs med åldrande stjärnor. Jag klagade inte. Det överlät jag åt alla andra.
Intressant dokumentär om Bordeauxviner. Filmen fick en etta i Sydsvenskan!
Väldigt många var oerhört förtjusta i den här Disneyfilmen. När jag såg om den med engelska originalröster tyckte jag bättre om den.
Andra Steven Soderbergh-filmen under året. Bra läkemedelsthriller.
Brittisk seriemördarkomedi som inte är så rolig den tror sig vara. Helt okej, dock.
Andra filmen i nya serien. Lite tjatig.
Dokumentär om dödsfall under bergsklättring. Märkligt likgiltig.
Otroligt korkad men fantastiskt underhållande uppföljare.
Ojämn och för lång komedi.
Stökig thriller av Danny Boyle som mest blir ihågkommen för Rosario Dawsons rakade sköte.
Dokumentär om förberedelserna inför en operaföreställning. Inte helgjuten, så att säga.
Animerad film om snigel som blir racerförare. Riktigt rolig, alls inte dum.
Dokumentär om Stefan Sundström, som av någon anledning biovisades.
Trevlig tecknad fransk barnfilm som vissa kritiker höjde till skyarna.
Överraskande rolig parodi på romantiska komedier och tonårstjejfilmer - om zombies.
Julian Assange framstår som det rövhål han säkert är i denna dokumentär.
Omdiskuterad Kathryn Bigelow-film som väl inte riktigt förtjänar alla utmärkelser.









Misslyckat försök till actionkomedi. Våldsammare än kul.
Tråkigt och teatralt. Jag somnade.
Udda tysk-rysk kärleskomedi. Irriterande, segt och fjompigt, men snyggt att titta på.
I den avslutande delen glömde man bort humorn.
Svenska Dagbladet jämförde den här med RAGGARGÄNGET. Sanslöst dum film om en danstävling. Hade inte på bio att göra.
Hyllad av många kritiker. Pretentiös och tråkig, tyckte jag.
Kärlek och elände i Belgien.
Smörigt och tillrättalagt om en svart butler som tjänade ett flertal presidenter.
Totalt menlös och dum thriller med Halle Berry.
Stillastående, verklighetsbaserad thriller med mycket shakycam.
Fullkomligt onödig och inte oväntat sämre nyinspelning.
Animerad, kass stenåldersfilm jag glömt bort.
Märkligt klantigt gjort thrillerdramma.
Alldeles för lång och alldeles för överlastad film som snabbt dödade mitt intresse.
Den här roar visst ungarna. Jag ställer mig lilgiltig.
Blek biopic om prinsessan Dianas sista romans innan dödsolyckan.
Träig och sövande animerad version, full av upprepningar.
Kärlek och krig i ett drama som mest känns som en TV-film.
Sentimentalt och lite löjeväckande drama om körsång, åldrande och döden.
Rätt mysslyckat science fiction-äventyr för ungar.
Ännu ett animerat äventyr som kom och gick utan att lämna några som helst spår.
Folket bakom FLICKAN kom med en ny film i samma stil - fast betydligt sämre.
Krystad Disneyhistoria som aldrig lyfter (ha!) eller är rolig.
Svartvitt och pratigt. American Independent så att de förslår.
Svensk dokumentär om kvinnofängelse i Afghanistan. Intressant ämne, platt utförande.
Ninjas och stora skjutvapen. Det här borde ju vara hur bra som helst. Men icke.
Tråkigt och intetsägande drama om en jobbig kärring. Gick hem hos många kritiker.
Den femte och senaste DIE HARD-filmen. Betyget två är snällt. Det här känns som en direkt-på-DVD-film med Steven Seagal, inspelad i östblocket. Fast utan Seagal.
Pretentiös, svårpenetrerad och segt martial arts-drama. Gillades av folk som sällan ser på kung fu-film.
Vad är det här för film? Har jag sett den här? Ja, tydligen. Marockanskt terrorist- och slyngeldrama. Inte så bra.
Verklighetsbaserat drama som förstörs av de usla, engelsktalande skådisarna och tafflig dialog.
Ungefär samma film en gång till och lika tråkigt.
Filmen som bevisar att Melissa McCarthy inte ska tilldelas huvudroller. Hon är inte det minsta rolig.
Slätstruken komedi som känns som ett beställningsjobb från Google.
Dumt, svenskt ungdomsdrama som som väl inte gjorde någon glad.
Överlastad flopp som varken är rolig eller spännande.
Så kallad finstämd och känslig barndomsskildring mot våldsam bakgrund. Även väldigt saggig.
A till Ö biopic om Steve Jobs som hastar fram för snabbt och blir för ytlig.  
Tung och dyster barnfilm - mest för vuxna.
Påkostat norskt flottdrama som förstås blir för ensidigt.
Dustin Hoffmans regidebut är ett drama om pensionärer, för pensionärer.
Pedrio Almodòvars senaste film är en hysterisk och fjantig komedi, och inte kul.
Gubbar på svensexa i Las Vegas. Kombination av gubbsjuka och sentimentalitet.
Folk sjunger och sjunger och sjunger i en evighet.
Väldigt tamt drama om Linda Lovelaces liv.
Utmärkta skådespelarprestationer i mindre utmärkt film.
VM i klyschor när Persbrandt skaffar mustasch och super på 70-talet.
Börjar som en thriller men rinner ut i ingenting.
Betydligt sämre uppföljare till favorit från Pixar.
Ytterligare ett försök att skapa en ny TWILIGHT för unga tonårstjejer. Det här är en stökig mix av … alldeles för mycket.
Ännu en svensk TV-serie vars första avsnitt biovisas - antagligen enbart för att kunna få produktionsstöd från Filminstitutet. Jag har sett ytterligare några avsnitt. Dessa Maria Lang-deckare är snälla och trevliga, men hör inte hemma på bio.
Väldigt snygg och väldigt tråkig science fiction med Tom Cruise.
Dokumentär gjord enbart för pojkbandets fans. Dock bättre än Justin Bieber-filmerna.
Något slags actionkomedi baserad på sanna händelser. Inte speciellt rolig.
Första delen i Paradistrilogin. Fet kärring på sexsemester. Intressant tema, filmen står dock ofta och trampar vatten medan de medverkande verkar improvisera.
Andra delen i Paradistrilogin. Även här står filmen ofta helt stilla medan skådisarna till synes improviserar i en evighet.
En av årets absolut största floppar i USA; den spelade knappt in någonting alls. Kass film - men inte tillräckligt för att få en etta, tycker jag.
Lamt och oinspirerat äventyr med ungdomar och mytologiska väsen.
Nakna damer är aldrig fel. Tyvärr är denna vackra film inget vidare.
Märkligt tafatt thriller.
Biopic om James Hunt och Niki Lauda. Alldeles för tjatig med eviga, identiska Formel 1-lopp.
Dokumentär om apor. Kanske kul om man gillar apor.
Något slags svensk romantisk komedi baserad på en bästsäljare. Alldeles för simpel och platt på alla sätt.
Sista delen i trilogin. Kanske lite bättre än de tidigare filmerna, men fortfarande inte bra. Joel Kinnaman är med enbart för att han blivit stjärna.
Egentligen borde jag inte gett denna turkiska melodram en tvåa i betyg. Den borde inte fått något betyg alls. Detta är en tvättäkta kalkonfilm - och hur festlig som helst!
En av de där filmerna kritikerna på förhand har bestämt sig för att hata. Förvisso tyckte en del att filmen var lite bättre än den förra Sunefilmen (dock inte jag), men många av ettorna är obefogade. Ungarna gillar filmen.
Thrillerdrama som berättas på ett sätt som förtar effekten.
Udda drama som är alldeles för grått för min käcka smak.
Ännu ett drama jag inte har något som helst minne av. Lustigt att det alltid är en viss typ av filmer jag genast glömmer bort ...
Årets andra komedi om världens undergång; THE WORLD’S END kom först. Detta vanityprojekt är dock inte kul. Alls.
Den andra filmen om Marvelhjälten Thor blev tyvärr en besvikelse.
Nämen! Ännu en lam, svensk TV-deckare som av någon outgrundlig anledning biovisades.
Svenskt deprimerande relationsdrama som mest kommer att kommas ihåg för sina explicita naken- och sexscener. Fast de kan förstås inte rädda den här filmen.
Visades inte i Malmö. Jag var nog alldeles för snäll som gav den här svenska zombiefilmen en tvåa. Jag imponerades av effekterna - men egentligen är filmen usel.
Ett slags försök att göra en realistisk film om dinosaurier - som inte funkar så vidare bra.
Sveriges samlade filmkritiker drabbades av något slags kollektiv hjärntvätt när de unisont hyllade den här filmen, som nu dessutom nominerats till flera Guldbaggar. Precis som fallet var förra året med ÄTA SOVA DÖ. Det känns som om folk inte ser-, eller har överseende med alla brister. Första halvan är okej - som ett litet TV-drama. Andra halvan är illa iscensatt och övertygar inte. Det här är inte en viktig film om ett viktigt ämne. Dessutom är Anna Odell så pass påfrestande att det inte är konstigt att de gamla klasskompisarna inte vill träffa henne.









Monumentalflopp från Will Smith; en tunn och stelbent sci-fi-rulle som inte fungerar på något sätt.
Science fiction-flum på flera parallella plan, åt helvete för långt, dumt och jobbigt.
Amatörmässig svensk thriller.
Minimalt och totalt meningslöst svenskt drama, varför biovisades detta?
Luc Besson försöker sig på komedi och misslyckas fatalt.
Radio på bio. Skittråkig film av Stefan Jarl.
Är det verkligen samme kille som gjort denna taffliga spökfilm som gjorde THE CONJURING? Jag tar mig för pannan.
Sanslöst usel svensk TV-thriller. Sluta visa sådant här mög på bio! Snälla!
Äcklig, tillrättalagd dokumentär om den äckliga, tillrättalagda snorungen.
Nominerad till nio Guldbaggar. Jösses. Håkan Hellström-filmen floppade i Malmö, få var intresserade av denna göteborgshyllning. Den lär inte ha gått så bra utanför Göteborg rent allmänt. Inte så konstigt - detta är en av årets sämsta svenska filmer. Dum, korkat, hafsig. Några snygga scenerier, dock.
Totalt misslyckat försök att göra ett kontroversiellt drama.
SCARY MOVIE III och IV var överraskande roliga. Den här var skitdålig och pinsam.
Suck! Ytterligare en svensk, trist, saggig TV-film som biovisades. Påstås vara en thriller. Det märks inte.
Tramsig och påfrestande uppföljare.
Många hyllade den här filmen. Jag hatade den. Jag hatade den verkligen. Oj, vad jag hatade den. Hemsk, hemsk film.
Slarvig dokumentär.
Wallander är senil och förvirrad, men envisas med att dyka upp i de här träiga TV-filmerna som tvunget ska biovisas.
Tysk barnfilm om kramig yeti på rymmen. Usel.
En orgie i menlöshet, en skittråkig studie i tomhet. Men filmfotot är rätt snyggt. Jag vill ha tillbaka mina investerade skattepengar.









Ny bokserie av TWILIGHT-författarinnan blev ny film. Riktigt, riktigt kass. Tack och lov floppade filmen.
Fruktansvärd film. Den här kalkylerade produkten är ett hån mot både publiken och mot de utvecklingsstörda skådespelare som medverkar och behandlas som något slags rekvisita. Usch!
____________
(Streck ungarna själva kan sätta sitt betyg på)
Väldigt snällt och långsamt för de minsta. Jag sov en stund.
Sävligt och animerat för de minsta. I vanlig ordning somnade jag.













Dokumentär för dig som gillar närbilder på möbler.







Jag sov genom större delen av detta fula, svenska drama.















Helena Bergström regisserar Strindberg. Ser ut som TV-teater från 70-talet.

(Inget betyg alls)

Svensk dokumentär. TV på stor duk. Som vanligt. Jag struntade i att betygsätta den här.












Gamla gruvarbetare sitter och berättar om hur fattigt de hade det - i en dokumentär jag är fullkomligt ointresserad av.










Skitkonstig svensk komedi, ett försök att göra amerikansk 80-talskomedi på svenska.












Guldbaggenominerad som årets bästa utländska film. Höjd till skyarna av kritikerkåren. Dessutom är detta Världens Tråkigaste Film. Det är inte en dålig film, den är fascinerande - men den är mördande tråkig! Självklart går det inte att tycka att detta är bra på riktigt. Det här är knappt ens en film. Detta är något man kan visa som ambientbakgrund på väggen - på en vissen och pretentiös fest.














Ja, nog för att denna sten till film krävde tålamod, alltid.

lördag 4 januari 2014

Bio: Paranormal Activity: The Marked Ones

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Nytt år, nya friska tag. Här har vi 2014 års första recension av en biopremiär.
Så har vi kommit fram till den femte filmen i PARANORMAL ACTIVITY-serien - fast detta är inte PARANORMAL ACTIVITY 5. Den kommer att ha premiär i höst, ungefär vid Halloween, då de här filmerna vanligtvis går upp på bio. PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES är en spin-off på serien, med andra rollfigurer, andra miljöer, och eventuellt andra spöken - fast det vet jag inte riktigt. Det är längesedan jag tappade tråden i den här serien. Det är nog samma häxor som häckar här som i den ordinarie serien.
Jesse (Andrew Jacobs) och Hector (Jorge Diaz) är två tonårskillar som bor i ett sketet arbetarklasskvarter i ett latinodistrikt. Av någon anledning videofilmar de sin tillvaro - vilket förstås är korkat, krystat och leder till dumma situationer, men det är ju det hela den här filmserien - och Found Footage-genren - bygger på. Deras kompis Oscar tar studenten och allt är fest och tjoflöjt. Jesse och Hector driver runt som något slags Bill & Ted och tokar sig. Men så börjar Oscar bete sig märkligt och när Jesse och Hector får för sig att spionera på och smygfilma deras smällfeta granne Anna, upptäcker de att hon utför ockulta riter med en helnäck brud i sin lägenhet.
Så hittas plötsligt Anna mördad och Oscar, som flyr, är skäligen misstänkt. Jesse vaknar en morgon och upptäcker bitmärken på armen. Snart börjar oförklarliga saker att hända, som om Jesse fått superkrafter - eller möjligen en skyddsängel. Han kan slunga iväg angripare flera meter upp i luften, han kan luta sig bakåt och liksom hänga i luften - och det påminner lite om filmen CHRONICLE. Men snart börjar Jesse, precis som Oscar, att bete sig obehagligt, och när Hector och släktingen Marisol (Gabrielle Walsh) försöker förstå vad som hänt kommer de i vanlig ordning illasinnade häxor på spåren.
PARANORMAL ACTIVITY 4 var under all kritik. Verkligen. Jag hatade den, publiken hatade den, konceptet hade gjort sitt för längesedan och del fyra kändes som spiken i kistan. THE MARKED ONES, som skrivits och regisserats av Christopher Landon, manusförfattare till del två, tre och fyra, är dock ett steg i rätt riktning. Jag kan inte påstå att det här är bra, för det är det inte. Jag kan inte heller hävda att det är otäckt och spännande, för det är det inte heller - inte om du är lika härdad som jag. Däremot är filmen inte tråkig; den är underhållande och ibland riktigt rolig. Filmen innehåller en del medveten humor. Som jag skrev här ovan: de två två huvudpersonerna för tankarna till Bill & Ted, eller möjligtvis Beavis & Butt-head. Jag uppskattade även scenerna med ett besatt Simonspel. Kommer ni ihåg Simon? Det var ett elektroniskt spel som lanserades 1978. Jag har inte spelat det sedan 70-talet.
Skräckmässigt är det det gamla vanliga. En fruktansvärd massa jump-scares. Det är mörkt. Det är tyst. Den som håller i kameran går mot något, till exempel en dörr. Plötsligt hoppar något fram i mörkret. Det är allt. Inga som helst överraskningar. Och alla chockeffekter signalera långt i förväg.
THE MARKED ONES pressvisades inte, så jag såg den på den ordinarie premiärvisningen. Filmen gick i en rätt liten salong som var fullsatt. Nästan bara tonåringar. Och jävlar vad de skrek - och skrattade. Ibland skrek och skrattade de samtidigt. Bredvid mig satt ett ungt par och mot slutet ploppade det upp ett klipp som fick killen att vråla "JESUS CHRIST!!!" - och sedan förklara för sin flickvän vad som hade hänt, eftersom hon inte vågat titta.
Reaktionerna efter filmen var blandade. Vissa verkade tycka att det varit en pers att ta sig genom filmen, att det var det otäckaste de någonsin sett. Andra hade den. Som två killar som satt bakom mig: "Fy fan vad dåligt, mannen! Så jävla dålig film! Jag ska aldrig mer se skräck på bio. Jag ska aldrig mer betala för att se skräckfilm, mannen."








(Biopremiär 3/1)

-->



fredag 3 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Mike Vraney

Det hör till ovanligheterna att jag skriver nekrologer över folk jag kände, jag vet inte om det någonsin har hänt - men idag är jag tråkigt nog tvingad att göra det.

I slutet av 1990-talet arrangerade vi; det vill säga folket bakom Fantastisk Filmfestival, två Something Weird-filmfestivaler i Lund. Den dynaminska duon bakom distributionsbolaget Something Weird Video i Seattle; Mike Vraney och hans fru Lisa Petrucci, var på plats båda gångerna, och andra gången hade de med sig salige David F Friedman, the Sultan of Sleaze. Efter tillställningarna i Lund körde de även i Stockholm och det var hur kul som helst. Jag har en del fantastiska minnen från festivalerna och Mike och Lisa skrev kul artiklar om arrangemangen i sina videokataloger. De var i synnerhet fascinerade av det faktum att personalen var fullare än besökarna, bjöd på snaps när man köpte biljett, och att killen i kassan (vi kan kalla honom "Joachim Tevebring") hade en benägenhet att trilla baklänges om och om igen.

Mike Vraney startade Something Weird Video 1990 och bolaget blev i princip omgående världsledande när det gäller utgivning av exploitation, antik porr och allmänna konstigheter. Mike brann för dessa genrer och slut förstås distributionsavtal med legender som ovan nämnde Friedman och Harry Novak, producenterna bakom oräkneliga mängder drive-in-rullar. Vraney sökte med ljus och lykta efter konstigheter och förutom traditionell B-film, gav hans bolag ut en mängd gamla, bisarra informations- och propagandafilmer - i synnerhet de religiösa propagandafilmerna rekommenderas, de är hur sanslösa som helst. Större delen av SWV:s katalog upptas nog av gamla sex- och porrfilmer; nudie cutie-grejor, burleska strippfilmer och hårdporr från tiden innan the Golden Age, vilken inträffade i och med att LÅNGT NER I HALSEN fick premiär. SWV:s konstigaste, och kanske mest intressanta, serie filmer hette Hardcore Horrors och innehöll gamla, skitiga filmer som kombinerade porr och våld, oftast i form av skräck - men efter några år beslutade man sig för att sluta distribuera dessa. Jag vet inte riktigt varför, så kontroversiella var de väl inte?
Det var alltid ett nöje att läsa Something Weirds kataloger. Mike förstod att ingen människa kan se alla tusentals filmer de säljer, alltså anlitade han bra skribenter som skrev utförliga presentationer av majoriteten av filmerna - hinner man inte se filmen kan man alltså åtminstone läsa om den.

Something Weird Video har faktiskt även betytt en del för min karriär och för den här bloggen; TOPPRAFFEL!. En gång i tiden hade jag ju en återkommande spalt i dagstidningen NST som hette Kultfilm. Mike och Lisa skickade ibland över filmer som jag skrev om, de sista årgångarna av Kultfilm bestod till stor del av SWV-filmer. Oftast skickade de grejor jag ville se och bad om, men ibland bifogade de små överraskningar. Och det var tack vare SWV jag upptäckte den skitiga och vidriga lilla filmen THE SINFUL DWARF. Det bar sig ju inte bättre än att jag använde denne syndige dvärg, spelad av dansken Torben Bille, som betygssymbol. Ibland citeras jag i bioannonser i dagspress, ofta med mitt betyg avbildat. Vem hade väl förväntat sig att se den syndige dvärgen spridd över hela Sverige?

En gång i tiden var Mike Vraney manager för Dead Kennedys, vilket förstås är hur coolt som helst. På senare år återupptog Mike denna syssla och blev manager för sin son Marks punkband DEK.

Det händer ibland att jag citerar Mike när jag inser att jag inte längre är någon ungdom. "It's cool to be old!" brukade Mike säga när han var i Lund - och då var han yngre än jag är nu! Han var en väldigt trevlig snubbe, oerhört betydande när det gäller bevarandet av gammal konstig film, och förutom film och musik ägnade han sig åt att samla på serietidningar, leksaker och annat. År 2002 var han medproducent till BLOOD FEAST 2: ALL U CAN EAT, den extremt senkomna uppföljaren till Herschell Gordon Lewis' splatterklassiker BLOOD FEAST, som kom 1963. Something Weird Video finns förstås kvar och hittas HÄR. Beställ något för att hedra minnet av Mike!

Mike hade länge brottats med lungcancer, något få kände till, och igår, den andra januari, bara ett par dagar efter att han fyllt 56, gick han bort.
MIKE VRANEY
1957 - 2013
R.I.P.

torsdag 2 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: James Avery

Skådespelaren och vietnamveteranen James Avery har dött, endast 65 år gammal - han dog under en operation under nyårsnatten. Jag läser att han är mest känd för sin roll som Philip Banks i FRSH PRINCE I BEL-AIR. Fast jag har faktiskt aldrig sett ett enda avsnitt av den serien. Jag visste inte vem Will Smith var innan han blev filmstjärna.

Däremot har jag sett - och kanske framför allt hört - James Avery åtskilliga gånger. Efter att ha debuterat 1980 som statist i BLUES BROTHERS hann han göra hur många roller som helst. Oftast i väldigt små roller i TV-serier; rollerna var så små att rollfigurerna sällan hade namn. Han syntes i SPANARNA PÅ HILL STREET, SIMON & SIMON, THE DUKES OF HAZZARD, CAGNEY & LACEY, THE A-TEAM, PAR I BROTT, RÄTTVISANS MÄN, DALLAS, LAGENS ÄNGLAR och CSI - för att bara nämna några stycken.

Men främst lånade Avery ut sin röst till tecknade TV-serier. Han gjorde rösten till Shredder i TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES, och hördes i CHUCK NORRIS: KARATE KOMMANDOS, THE KARATE KID, THE REAL GHOST BUSTERS, PRINS VALIANT, ALADDIN, IRON MAN, SPIDER-MAN - och framför allt gjorde han Turbos röst i den fantastiska serien RAMBO AND THE FORCE OF FREEDOM.

Bland James Averys få långfilmer hittar vi 8 MILJONER SÄTT ATT DÖ och BEASTMASTER 2.

JAMES AVERY
1948 - 2013
R.I.P.

Serier: När TOPPRAFFEL! rycker in ... eller?

Det var inte utan att jag höjde på ögonbrynen och nästan hoppade till när jag var inne på Pressbyrån och bläddrade lite bland serietidningarna.
För fyra-fem år sedan sa jag till några människor på Egmont att de borde se över utformningen av Agent X9:s omslag. Eftersom Modesty Blaise är huvudperson borde egentligen tidningen döpas om. Samtidigt vill förstås inte Egmont släppa varumärket X9. Jag föreslog en mindre X9-logga uppe i det vänstra hörnet och en större Modestylogga intill. Detta föll inte i god jord. De senaste åren har tidningen istället haft en ful och kladdig logga; den gamla, klassiska Agent X9-loggan med Modestys namn smetat ovanpå. Det har sett anskrämligt ut.
I juli 2011 fyllde tidningen Agent X9 40 år. Därför skrev jag DENNA TEXT om jubileumsnumret. Till texten gjorde jag snabbt en skiss på en ny omslagslayout, så som jag tyckte att tidningen borde se ut. Inte helt oväntat fick jag inga som helst reaktioner på idén.
... Men tydligen har någon själ tagit till sig idén. Eller så är det bara ett märkligt sammanträffande. För nu finns Agent X9 nr 1/2014 i butik och det ser ut enligt fotot ovan. Med andra ord, ungefär som min skiss. Men jag får nog säga att även om jag gjorde min skiss enligt klipp-och-klistra-metoden, tycker jag nog att den är slagkraftigare än Egmonts variant. Varför är den nya loggan så liten? Varför är hela omslaget så mörkt? Varför ändrade de typsnittet på X9?
Nu kör de visst V for Vendetta i tidningen. Bra serie - men det är åtminstone tredje gången den publiceras i Sverige.
Under besöket på Pressbyrån konstaterade jag även att Fantomen efter åtskilliga decennier har minskat sidantalet från 68 sidor till sketna 52, vilket förstås är ledsamt. De borde behållit sidantalet men kört tidningen i svartvitt igen. Och så noterade jag att det nummer av Spider-Man som står på hyllorna är det sista. Fu läggs både den och Spider-Man Kids ner. Igen. Och därmed är Agent X9 och Fantomen de enda action- och äventyrsserietidningarna på marknaden. Om man inte räknar The Walking Dead och Utopi. Och det gör man nog inte.

-->



onsdag 1 januari 2014

Inlägg nr 1 2014!

GOTT NYTT ÅR!
MÅ VI SLIPPA ALLTFÖR TRADIGA FILMER UNDER 2014
Svenska filmtitlar var bättre förr!
Och här har vi 1980 års andra skräckfilm med nyårstema:


-->