torsdag 23 januari 2014

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox
Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.
Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.
Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.
En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.
Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.
Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?
Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.
Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.







(Biopremiär 24/1)

-->



onsdag 22 januari 2014

Bio: The Secret Life of Walter Mitty

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
HÄR KOMMER EN ANNAN från 1947 är Danny Kayes mest kända film. Det är också hans bästa film - och en av mina favoritfilmer, vilket den varit sedan jag var barn. Filmen bygger på en kort novell; "The Secret Life of Walter Mitty", av James Thurber. Jag har inte läst novellen, men enligt uppgift handlar den bara om en uttråkad kille som dagdrömmer medan han är på shoppingrunda med sin fru. I Danny Kaye filmen har den disträe Walter Mitty förvandlats till ogift korrekturläsare på ett pulpmagasinförlag. Mitty drömmer sig hela tiden bort i rafflande pulpäventyr, men råkar bli indragen i en kriminalhistoria, får den slemme Boris Karloff efter sig - och så får han ihop det med Virginia Mayo.
Redan på 1990-talet pratades det om en nyinspelning med Jim Carrey i titelrollen, men denna blev aldrig av. Först nu kommer en ny THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY. För regin står Ben Stiller, som även iklätt sig rollen som Mitty.
Stillers version har ingenting med Danny Kaye-filmen att göra - och nej, den handlar inte om en kille som shoppar med sin fru. Även den här gången är Walter Mitty en ensamstående, lite bortkommen och disträ man. Han är dock kärlekstörstande och försöker via en dejtingtjänst på nätet flörta med en ny tjej; Cheryl (Kristen Wiig), på jobbet. Walter jobbar i fotoarkivet på den berömda tidningen Life. Pappersutgåvan av Life lades ner år 2000, så jag tyckte förstås att det var lite märkligt att man valt att låta Walter jobba på just den tidningen - först efter filmen påpekade en kollega att valet av tidning säkert anspelar på "the secret LIFE of ...". Det har han nog rätt i. Jag kände mig korkad. Men jag tycker ändå att man kunde valt en nu existerande tidning - eller ännu hellre hittat på en egen.
I vilket fall - LIFE ska läggas ner. Nya krafter har tagit över på kontoret, Adam Scott spelar en stöddig och okunnig typ i missprydande skägg som agerar chef (alla i ledningen har skägg), ett sista nummer ska ges ut innan tidningen blir en nättidning. Till detta nummer har stjärnfotografen Sean O'Connell (Sean Penn) skickat ett negativ med vad han anser vara sin allra bästa bild och som ska användas till omslaget. Det är bara det att just detta negativ, bild 24, saknas i filmrullen.
Walter Mitty har en tendens att hela tiden drömma sig bort och i fantasin hamna i otroliga äventyr och inta olika personligheter - något som görs att han omgående mobbas av den nya ledningen. Nu får Walter drygt två veckor på sig att hitta negativet. Han lägger ett slags pussel som tar honom ut i världen på jakt efter O'Connell; han far till Grönland, Island och vidare, och samtidigt försöker han vinna Cheryls hjärta.
THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY börjar riktigt bra. Fantasifulla, kreativt utformade förtexter, det är trevligt och småroligt, Ben Stiller är sympatisk och återhållsam som Walter. Idén med fotoarkivet är bra, dagdrömmerierna dyker upp på ett naturligt sätt - och dessa är roliga och ibland riktigt häftiga.
... Men när Walter sedan ger sig iväg på äventyr på riktigt, så att säga, faller hela filmen som en sten. Det ploppar upp några småroliga episoder här och var, men filmen förvandlas till ett fläskigt Hitta sig själv-drama. Det ser ut som en film från National Geografic snarare än en spelfilm; de pampiga naturvyerna (stora delar är inspelade på Island) blir längre och längre, och Walter, vars självförtroende och beslutsamhet hela tiden ökar, rusar fram, ofta kompad av pompös och pretentiös popmusik. Det börjar ibland dra åt new age-hållet.
Jag tycker att det blir rätt tråkigt, ibland aningen kväljande, och jag känner att den där fyran jag ursprungligen hade redo dalar - och dalar - och dalar. Det hjälper inte att Shirley MacLaine har en liten roll som Walters morsa och att det dyker upp en aspackad helikopterpilot på en bar på Grönland, där han sjunger "Don't you want me baby".
Fast det är klart - om du gillar natur och fina budskap tycker du kanske att det här är jättebra och givande. Själv tänker jag se om filmen från 1947. Båda versionerna är förresten producerade av släkten Goldwyn. Tapocketa-pocketa-pocketa!








(Biopremiär 24/1)

-->



tisdag 21 januari 2014

Bio: Hästmannen - Sista striden

Foton copyright (c) TriArt Film
Tydligen bänkade sig över en miljon svenskar framför TV-apparaterna för att se HÄSTMANNEN; en dokumentärfilm från 2006. Ytterligare ett gäng såg filmen på bio. Själv tillhörde jag inte dessa människor. Jo, jag känner förstås till filmen, men jag övervägde aldrig att se den - lika lite som jag ville se KOKVINNORNA.
Nu är i alla fall en uppföljare här, och den har jag sett. Det är åter Per Gerdehag och Tell Aulin som ligger bakom, och de har återvänt till det småländska originalet Stig-Anders Svensson (född 1945) i Råskog - en man som ser ut som John Botvid iförd enormt lösskägg och som låter som Åsa-Nisse. Stig-Anders bor ensam på sin gård med sina hästar och det verkar vara gemytligt 1800-tal. Har karln elektricitet i huset? Rinnande vatten? Det framgår inte riktigt.
Hur som helst så har han fått myndigheterna på sig. Stig-Anders anklagas för att missköta sina hästar; de har det inte bra, de mår inte bra, och han låter inte en veterinär titta på dem. Det blir rättegång och Hästmannen fråntas hästarna, men han ger inte upp - och han vill återfinna dem.
En hel del frågor infinner sig när jag ser den här filmen. De personer som representerar myndigheterna är alla sammanbitna och bistra, de är extremt osympatiska och omedgörliga - och de anklagas för att ljuga och fabricera. Stig-Anders själv framställs genomgående som en riktig hedersknyffel. Han är en charmig gubbe; käck och jovialisk, vänlig mot allt och alla, tycker om att baka bröd och han bjuder förbipasserande på gädda. Han är så genuin att det ibland känns som om han skådespelar; verkligen gör sig till framför kameran.
Det här känns rätt vinklat. För det måste väl ändå finnas en orsak till att myndigheterna kritiserar hans gård och skötsel av hästarna. Är allt gripet ur luften? Bedrivs det en privat vendetta mot Stig-Anders Svensson? Nej, jag tror inte det. Det kan inte vara alltför lätt för en till åren kommen gubbe att på egen hand och under rätt primitiva omständigheter sköta en gård - även om han tydligen har en kille som hjälper till ibland.
I början av filmen hävdas att den första HÄSTMANNEN varar en timme. Det låter lagom. HÄSTMANNEN - SISTA STRIDEN håller på i en timme och 42 minuter. Den är åtminstone 42 minuter för lång. Det här är långt, långt, långt, och det är packat med utfyllnad. Gård i vackert motljus. Gård i gristrande snöskrud. Hästar på gyllene ängder. Tjusiga naturscenerier - i en evighet. Det blir rätt tråkigt.
Jag gillade episoden där Stig-Anders misstänker att hans hästar finns i Skåne - och cyklar ner dit. Väl i Skåne verkar han spana efter hästarna lite på måfå. Som hämtat ur Åsa-Nisse. Jag saknar dock galna uppfinningar.
För övrigt gissar jag att filmen kommer att TV-visas inom kort. Och den här hör hemma på TV.








(Biopremiär 24/1)

-->



måndag 20 januari 2014

Serier: Dylan Dog: "Vila i frid"

DYLAN DOG: "VILA I FRID"
Av Paola Barbato (manus) och Angelo Stano (bild)
DYLAN DOG: "EN SERIEMÖRDARES BEKÄNNELSER"
Av Tiziano Sclavi och Mauro Marcheselli (manus) och Nicola Mari (bild)
Ades Media
1993 utkom sex nummer av Dylan Dog på svenska - av någon anledning hade titeln kortats till enbart Dylan. Jag köpte samtliga nummer och hoppades varje gång att serien skulle vara så bra som jag ville att den skulle vara. Jag gillade - och gillar fortfarande - skräck och skräckserier, jag älskar italiensk skräck och giallo, och Dylan Dog var - och är - en av Italiens bäst säljande serier.
Mardrömsdetektiven Dylan Dog skapades 1986 av författaren Tiziano Sclavi och hjältens utseende baserades på den brittiske skådespelaren Rupert Everett, vilket är lite coolt. Således var det passande att just Everett innehade huvudrollen i Michele Soavis surrealistiska och hyllade skräckfilm DELLAMORTE DELLAMORE från 1994; en film som bygger på en roman av Sclavi, men som inte handlar om Dylan Dog. Skillnaden är dock minimal. (2010 spelade dock Brandon "Stålmannen" Routh Dylan i den amerikanska floppfilmen DYLAN DOG: DEAD OF NIGHT)
I Italien har det kommit ut över 300 nummer av tidningen, plus specialutgåvor, och ibland har det handlat om miljonupplagor. Men då, 1993, förstod jag inte hur serien kunde vara så ohemult populär i sitt hemland. Jag tyckte att det var något besynnerligt med den. Den kändes lite ryckig och märkligt berättad, och ofta upplevde jag serierna som utdragna. Först nu har jag fått veta att avsnitten redigerades om ganska kraftigt för att man skulle kunna klämma in två avsnitt i varje nummer av den 100-sidiga svenska tidningen. Den italienska originalutgåvan är en 100-sidig publikation i pocketformat med ett äventyr.
Nuförtiden ploppar nya, svenska serieförlag upp som svampar ur jorden. Det har nog aldrig funnits så många svenska serieförlag som nu - vilket förstås är oerhört positivt. Vad som är ännu mer positivt är att några av dem faktiskt vågar ge ut annat än svenska alternativserier. Albumförlaget ger främst ut franska serier, Apart Förlag ger ut The Walking Dead - och här har vi nu splitternya förlaget Ades Media, som väldigt oväntat gett sig på att åter ge ut Dylan Dog på svenska. Dessutom i betydligt lyxigare utgåvor än i Italien - layouten från pocketböckerna har behållits, men formatet är större, och papper och tryck är bästa kvalitet.
Nå. Vad tycker jag om Dylan Dog så här 21 år senare? Ärligt talat blev jag rätt besviken. Av alla hundratals avsnitt som finns tillgängliga, varför valde man att börja med just det här (som ursprungligen publicerades 2011)?
Dylan Dog, en föredetta Londonpolis som nu är privatdetektiv som sysslar med ockulta fall, kontaktas av fyra tonåringar som upptäckt något märkligt. En av deras klasskompisar, Lula, har omkommit i en trafikolycka och nu häckar hennes spöke på en äng - hon är fast där och kan inte ta sig vidare in i Dödsriket, eller vart hon nu ska. På ängen finns även en spökhund - en ilsk liten fluffig, vit sak som biter folk i benet.
Dylan åtar sig fallet men tycker sig inte komma någonvart. Dessutom blir han - och tonåringarna - besatta av Lula och tydligen även hunden. Bokstavligt talat besatta, alltså. Dylan går omkring och besöker folk i Lulas närhet, och han börjar att prata som den döda tjejen. Mystiskt värre. Killen som körde på den cyklande Lula sitter i fängelse och har ångest, och det dyker upp en stenhård kommissarie från Dublin, som ser ut som Simon Pegg och som tydligen ska ha betydelse för handlingen framöver.
"Vila i frid" känns väldigt bagatellartad; den är förvisso småtrevlig, men ospännande och utdragen med sina närmare hundra sidor. Ibland blir det rätt fånigt - och liksom tidigare känns berättandet lite ryckigt på ett besynnerligt sätt; ibland brister det i flytet och vissa scener blir konstiga. Hunden var en dum idé. Teckningsmässigt är det inte heller något att hetsa upp sig över. Den ursprunglige tecknaren Claudio Villa har en rätt cool stil, medan Angelo Stano tecknar enklare och betydligt mer stifft - att sidorna laverats tillför inte så mycket.
Det är inte utan att jag undrar vilken publik det här vänder sig till. Storyn skulle kunna fungera om den vore ännu långsammare, mer poetisk - och signerad Hugo Pratt. Det finns lite Corto Maltese över Dylans person. Men som det är nu känns det inte bara för tonårsanpassat, utan även riktat till läsare som inte gillar skräck. Och jag tror nog att det i första hand är skräckfans som kommer att köpa det här albumet.
Jimmy Wallin står för det svenska omslaget, och även om det är bättre än det italienska originalomslaget, som återges på baksidan, så är det lite oinspirerat och inte vidare säljande. Den där fluffiga spökhunden ser bara jönsig ut.
Men! Köper man albumet direkt från förlaget får man ett bonusalbum på köpet: "En seriemördares bekännelser". Det häftade albumet är bara på tjugo sidor och innehåller ett sextonsidigt Dylan Dog-avsnitt från 1996, men tryck och papper är av högsta klass - och innehållsmässigt är det intressantare. Förvisso är även detta en bagatell som för tankarna till gamla skräckserier från EC och dess konkurrenter, och TV-serier som THE TWILIGHT ZONE, men det här är mer stämningsfullt och mörkare. En seriemördare i traditionell giallodräkt tar livet av privatdeckare och Dylan Dog förses med en livvakt. Det leder snabbt fram till en avslutande twist. Det är allt. Men berättandet flyter betydligt bättre här och Nicola Maris teckningsstil är förvisso lite väl kladdig, men trevligt murrig och spretig. Jag hade inte haft något emot att se den här storyn utdragen till ett fullängdsavsnitt.
Dylan Dog som han ser ut när Claudio Villa tecknar honom.
Trots mina invändningar tänker jag inte ge upp hoppet om Dylan Dog. Jag vill fortfarande gilla serien. Den har potential. Redan i mars kommer nästa album på svenska. Den här gången står Nicola Mari för teckningarna, medan en som heter Giovanni Di Gregorio har skrivit manus. Handlingsreferatet låter intressant och mer lockande än det för "Vila i frid".
I väntan "De sista ljuva åren", som albumet kommer att heta, tar jag och ser om den utmärkta DELLAMORTE DELLAMORE (vilken även är känd som CEMETERY MAN). Och eftersom du självklart vill stötta Ades Medias utgivning, oavsett vad jag skrivit här, finns HÄR information om hur du kan köpa albumet.





lördag 18 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Anderson

Förra året, 2013, fyllde The Hottest Band in the World; KISS, 40 år. Det publicerades en rad böcker om, med och av bandet, och i dessa kunde man läsa om en viss Ken Anderson. Anderson jobbade med KISS 1976-1982, då han var anställd hos Bob Aucoin, mannen som upptäckte KISS.
Innan han hamnade på Aucoin management hade Anderson främst arbetat som ljussättare på TV. När han tog tag i KISS såg han till att bandets scenshow blev den mest spektakulära man kan tänka sig. Här var det bomber och granater utan like som gällde!
Den här affischen hade jag på väggen på 70-talet!
Efter tiden med KISS jobbade Ken Anderson med Olympiska, Universal Studios och boxningsmatcher. Han hade cancer och dog redan den 15:e december, men han familj gick inte ut med dödsbudet förrän nu. Han var 75.
KEN ANDERSON
1938 - 2013
R.I.P.

-->



fredag 17 januari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Russell Johnson

Det finns en del TV-serier som sällan eller aldrig visats i Sverige, men som trots detta är välbekanta, eftersom de ofta omnämns i filmer, artiklar och så vidare. GILLIGAN'S ISLAND (1964-67) är en sådan serie, och i den medverkade Russell Johnson.
Russell Johnson, som nu gått bort, 89 år gammal, var främst en TV-skådis och medverkade i ofantliga mängder TV-serier - från tidigt 1950-tal (THE ADVENTURES OF SUPERMAN) fram till sent 1990-tal (MEEGO). Däremellan syntes han i serier som THE LONE RANGER, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, THE ADVENTURES OF RIN TIN TIN, STEVE CANYON, THE TWILIGHT ZONE, RAWHIDE, THE OUTER LIMITS, LASSIE, IRONSIDE, GUNSMOKE, DYNASTIN, ALF och ROSEANNE. Och då har jag bara nämnt en bråkdel.
Men han medverkade även i en del långfilmer, den gode Johnson. Flera västernfilmer med fräsiga svenska titlar: DE LAGLÖSAS NÄSTE och RYKANDE PISTOLER, till exempel. Och så var han med i kultklassiker som IT CAME FROM OUTER SPACE, THIS ISLAND EARTH och Roger Cormans  ATTACK OF THE CRAB MONSTERS. 1965 mötte han (kanske?) Max Von Sydow i MANNEN FRÅN NASARET.
Under andra världskriget var Russell Johnson vid flyget och tilldelades ett purpurhjärta efter att hans plan skjutits ner.
RUSSELL JOHNSSON
1924 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 16 januari 2014

Bio: In a World ...

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Ibland känns det som om man har sett allt. Att varje ny film bara är varianter på samma gamla teman. Att alla genrer är utforskade. Men så ibland händer det - någon genialisk person där ute kommer på ett ämne, en miljö eller något annat vi aldrig tidigare sett en långfilm- eller läst en bok om.

Lake Bell är en sådan person. Vi har tidigare sett henne som skådis i diverse TV-serier, samt i filmer som WHAT HAPPENS IN VEGAS och IT'S COMPLICATED. Bell gör här debut som långfilmsregissör och hon har även skrivit manus - och tagit sig an huvudrollen. Hon visar sig vara en begåvning utan like - jag skulle kunna bli kär i henne. Jag hade aldrig hört talas om IN A WORLD, den här lilla filmen kom från ingenstans, och den visar sig vara den charmigaste komedi jag sett på länge.

Filmens tema är voiceovers. Folk som gör berättarrösten till filmtrailers och reklamfilmer. Lake Bell spelar Carol, en så kallad röstcoach, och dotter till legenden Sam Sotto (Fred Melamed). Sam är känd för sin mörka stämma och han har gjort sig en förmögenhet på den, men nu har han dragit sig tillbaka. En ny, yngre kille; Gustav (Ken Marino), är hungrig och siktar på att den nye voiceoverkungen. Men av en ren slump visar det sig att producenten Katherine Huling (Geena Davis) vill ha en kvinnlig röst till sitt nya mastodontprojekt; fyra filmer baserade på den populära bokserien "The Amazon Games". Plötsligt och oväntat ligger Carol bra till - men både Sam och Gustav vill ge sig in i kampen. Striden om voiceoverjobbet tar sin början!
På till exempel marknaden i Cannes händer det ofta att man ser filmer som enbart visas där - rättare sagt, det är sällan de köps in för distribution i Sverige. På sin höjd kan de släppas direkt på DVD. Jag har set en rad kul små independentkomedier där. IN A WORLD ... får mig att tänka på dessa filmer. Det känns oväntat - men väldigt kul - att den här filmen får en chans på svenska biografer. Okej, den har vunnit pris för bästa manus i Sundance, ser jag.

Lake Bell har gjort en lågmäld film. Det hela känns realistiskt. Filmen befolkas till större delen av rätt vanliga människor som bor i vanliga hem. Carols syrra (Michaela Watkins) är gift med en skön snubbe spelad av Rob Corddry, i studion där Carol jobbar finns en kille (Demetri Martin), som är förälskad i Carol, men inte vet hur han ska stöta på henne. Eva Longoria dyker upp som sig själv. Carol själv är en synnerligen sympatisk och cool tjej.
Jag konstaterar att en del läst in feministiska budskap i filmen, och jovisst, visst finns det väl sådana där - men detta är alls ingen präktig budskapsfilm som skriver publiken på näsan. IN A WORLD ... är en jätterolig, mysig, trevlig, charmig och ofta gullig liten film. Du kommer att tycka om den du också.

... Varför filmen heter IN A WORLD ...? Därför att många trailers börjar med en mäktig röst som säger "In a world ..." - och nu ska trailern till THE AMAZON GAMES börja med just dessa tre ord.








(Biopremiär 17/1)

Bio: Jack Ryan: Shadow Recruit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
John P Ryan. 1936 - 2007. Det var han som var den hårt prövade - och ständigt svettige - farsan i IT'S ALIVE. Han var även skurken i DEATH WISH 4: THE CRACKDOWN och en massa andra filmer. Nu får jag veta att han även var amerikansk superagent.
Eller ... Nä, men jag får veta att Tom Clancys agenthjälte Jack Ryans fullständiga namn är John P Ryan. Det är kanske bekant för många, men inte för mig. Jag har nämligen ingen större relation till Clancy och hans hjälte. Jag har inte läst någon av böckerna och jag har inte sett alla filmer. Tror jag. Detta är den femte Jack Ryan-filmen och tidigare har karln spelats av Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck.
Med JACK RYAN: SHADOW RECRUIT verkar man försöka skapa en ny Jason Bourne-serie. Ung, amerikansk agent räddar världen med knytnävarna. Filmen skulle även kunna heta JACK RYAN BEGINS, eftersom herr Ryan den här gången föryngrats så pass mycket att han inte ens är agent när filmen börjar. 33-årige Chris Pine studerar i London, året är 2001, och tvillingtornen i New York faller. Detta får Ryans underläpp att darra, så han tar värvning och blir marinskårssoldat för att tjäna presidenten.
Ryan överlever efter att hans helikopter skjutits ner, han spenderar lång tid på sjukhus, blir kär i den söta sköterskan Cathy (Keira Knightley), och den mystiske Harper (Kevin Costner) från CIA visar intresse för Ryan. Därefter hoppar vi tio år framåt i tiden, Ryan är förlovad med Cathy, som inte vet om att Ryan egentligen är hemlig agent; hon tror att han jobbar på Wall Street. Kenneth Branagh är en slem ryss som med sitt ännu slemmare anhang planerar att krossa USA:s ekonomi med hjälp av en terrorattack. Jack Ryan skickas till Moskva för att stoppa det här och med sig har han den ovetande Cathy.
Kenneth Branagh har även regisserat den här filmen - men det verkar han ha gjort med vänster hand. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT är nämligen ett osedvanligt anonymt verk. Branagh verkar intec ha varit speciellt intresserad. Filmen lyfter aldrig, den blir aldrig spännande eller ens intressant, och den innehåller inte tillräckligt många eller spektakulära actionscener för att kunna kallas actionfilm. Det här är en PG-13-film som hela tiden ligger på något slags lagomnivå.
Det största problemet är Chris Pine. Han är inte bara alldeles för ung, han är även helt fel typ för rollen. Pine ser ut som en Ellosmodell - och han ger aldrig ett tufft, råbarkat intryck värdigt en hemlig agent med rätt att döda. Han ser snäll och pojkaktig ut, lite för rar för att åka världen runt och ta kål på folk, och han verkar inte vara något vidare på att slåss. Fast det behöver han inte göra så ofta.
Keira Knightley har lagt sig till med amerikansk accent och har som vanligt filmbranschens charmigaste underbett. Hon är väldigt, väldigt söt, men har inte så mycket att göra i den här filmen; hon är mest ett bihang.
En scen utspelar sig på en biograf som visar klassikern URSÄKTA, FEL NUMMER. Jag kom på mig med att hellre vilja se den. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT hade tjänat på att vara lite vuxnare, tyngre, mörkare och tuffare. Som den är nu är den alldeles för tråkig och generisk. Nästa vecka har jag glömt bort den.
Svenske Peter Andersson har en liten roll som ryss.








(Biopremiär 17/1)

-->



onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)