tisdag 24 december 2013

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 24

DECEMBER
24
2013
JULAFTON
GOD JUL PÅ ER, GREVAR OCH BARONER!


-->



måndag 23 december 2013

Bio: Sune på bilsemester

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ganska exakt ett år sedan hade SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE biopremiär. Filmen fick genomgående ganska usel kritik, vilket gjorde regissören Hannes Holm rätt förbannad. Själv var jag rätt snäll mot filmen. Den dåliga kritiken till trots fick filmen svenska folket att gå man ur huse och filmen blev förra årets näst mest sedda film - eller var det näst mest sedda svenska film? Strunt samma - har har vi en ny film om Sune Andersson och hans familj.

Filmmakarna har i intervjuer sagt att det gått undan med den nya filmen; det har ju bara gått ett år sedan den förra - och jodå, det är väl hyfsat snabba puckar. Fast på 1970-talet gjorde Jess Franco åtminstone en film i månaden, och han klagade inte.

Titeln SUNE PÅ BILSEMESTER är egentligen missvisande. En bättre titel vore RUDOLF PÅ BILSEMESTER. Eller ETT PÄRON TILL FARSA I TYROLEN. För jag upplever det som att pappa Rudolf Andersson (Morgan Alling) är den egentlige huvudpersonen och filmen går lite i samma tradition som de gamla Chevy Chase-filmerna, om än barnvänligare och tramsigare. Den elvaårige tjejtjusaren Sune (William Ringström) känns mest som filmens straight man, han är inte den rolige och hans romantiska flickfantasier är ganska irrelevanta.
Den här gången börjar det hela på ett bröllop, där Rudolf tänker ge en gammal tavla till brudparet. Tavlan, som föreställer ett alplandskap, är målat av en viss Nyllet, och Rudolf och mamma Karin (Anja Lundkvist) fick den själva i bröllopspresent en gång i tiden. På bröllopet råkar dock Rudolf få veta att den fula tavlan är värd 900 000 kronor - om den är signerad. Och det är den inte. Så Rudolf behåller tavlan och packar in sin familj i Volvon för att köra till Tyrolen, där Nyllet bor.

Självklart går inget som planerat under semestern; kaos uppstår mest hela tiden, oftast på grund av Rudolfs klantiga beteende. Sune blir besviken eftersom den söta flickan Nicole, som föräldrarna berättat om, visar sig vara tjugo år äldre än han föreställt sig - fast Nicole har en dotter i lämplig ålder. Den jobbige lillebrorsan Håkan-Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) ägnar sig mest om att fisa och bajsa, storasystern, vars namn nog aldrig nämns i filmen, pratar hela tiden i mobil och tycker att hon har tråkigt.
Det går egentligen inte att redogöra för handlingen, filmen består av en rad sammanfogade sketcher och rätt osannolika sammanträffanden. Sunes upphovsmän Anders Jacobsson och Sören Olsson står för manuset, och det är lite slarvigare ihoptotat den här gången. Kanske beroende på tidspressen. Av någon märklig anledning hamnar fokus väldigt ofta på bajs och kroppsljud.

Morgan Alling verkar ha kul i sin roll och ägnar sig mycket åt fysisk humor. Den unge Ringström, däremot ... Tja, det är kanske taskigt att ge sig på barnskådespelare, men ärligt talat: han är inte bra. Han är lite stiff, lillgammal och trist. Hugoson är betydligt bättre, om än mer irriterande.
Nu tillhör förstås inte jag målgruppen; jag uppskattade ett kul musikalnummer som parodierar SOUND OF MUSIC, men i övrigt var jag mindre road. Dock bevistades pressvisningen av några skolklasser och de små glyttarna verkade verkligen gilla filmen. De skrattade glatt när Rudolf gjorde bort sig och trillade - och när Håkan bajsade. Efter filmen pratade Hannes Holm med den unga publiken och de hade få invändningar. En liten flicka klagade på att hon inte hann läsa texten när det pratades italienska, men det var väl allt. Några ungar sa att det var den bästa film som gjorts.

Själv är jag besviken på att de gjort en film som utspelar sig i Tyrolen, men i vilken alla behåller trosorna på och inga klättrar på stegar. Här finns ingen Marie Ekorre i sikte - men tjejen som spelar den vuxna Nicole är lite lik Christina Lindberg.

Pluspoäng för att Rudolfs bil har bokstavskombinationen NST på nummerplåten.

Nästa år kommer SUNE I FJÄLLEN.








(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 23

DECEMBER
23
2013
Tomtejävel. En ovanligt ful en.


-->



söndag 22 december 2013

Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB

För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.

Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.

I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.
Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.

Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.
En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.

Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.

Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.








(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 22

DECEMBER
22
2013
Juldrutt.


-->



lördag 21 december 2013

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 21

DECEMBER
21
2013
Vad säger du, tös? Önskar du dig en ubåtstoalett?


-->



fredag 20 december 2013

Serier: Åsa-Nisse 2013

ÅSA-NISSE 2013
av Leif Bergendorff och Patrik Norrman
Bokförlaget Semic
Det finns ett par personer som följt mig genom större delen av livet. Två av dem är Åsa-Nisse och Patrik Norrman.
Jag har fortfarande aldrig läst Stig Cederholms originalberättelser om Åsa-Nisse, men som barn såg jag förstås filmerna om figuren. Det hände även att jag läste den tecknade serien, men det var mer sällan. Dock blev som kanske är bekant Åsa-Nisse min biljett till professionellt serieskapande; jag blev erbjuden att börja skriva manus till serien 1989 - och självklart tackade jag inte nej. Mina första avsnitt publicerades 1990 och jag skrev sammanlagt 130 manus - fast hur många av dessa jag verkligen sålde och fick se publicerade vet jag inte. Dock går de fortfarande i repris lite då och då, vilket även gäller för mina femtio 91:an-avsnitt.
Patrik Norrman debuterade 1979 i det tredje numret av Svenska Serier; en tidning som betydde oerhört mycket för mig och min karriär. Innehållet i tidningen var minst sagt ojämnt, det mesta var under all kritik, men några av de medverkande gjorde stort intryck på mig och blev något slags pseudostjärnor. Inte helt oväntat var det dessa som gick vidare och blev professionella serietecknare. Alf Woxnerud, Micke Grahn, Hasse Lindahl - och Patrik Norrman, för att bara nämna fyra (själv medverkade jag i andra omgången av Svenska Serier; den lades ner efter ett par år för att sedan återuppstå i slutet av 1980-talet). Norrman gjorde läckert tecknade funny animal-serier med, tyckte jag då, bisarrt och crazy innehåll.
Åsa-Nisse är känd för att vara en dålig, tråkig och tjatig serie. När jag skrev serien gjorde jag mitt bästa för att göra den åtminstone liiite mer intressant. Jag stoppade in figuren RoboFjärsman i ett avsnitt, och ofta förekom mina vänner som bifigurer - till exempel kan man se förre serieförläggaren Ingemar Bengtsson som ledare för Ingemar Bengtsson-ligan i ett avsnitt. Men några större förändringar blev det inte. Seriens huvudförfattare de senaste fyrtio åren har varit Leif Bergendorff. Han har idag skrivit över 2000 avsnitt! Men ärligt talat: han borde ha gett upp för längesedan.
I årets julalbum debuterar Patrik Norrman oväntat som Åsa-Nisse-tecknare. Den ursprunglige tecknaren Gösta Gummesson dog 2012 och ett par andra tecknare har försökt sig på serien. Norrman låter Nisse, Klabbarparn och de andra figurerna se ut som de alltid har gjort, men i övrigt har han tagit sig en del trevliga friheter. Stilen är lite grövre och ruffigare, men samtidigt mer levande. Bildspråket är mer varierat med dramatiska perspektivväxlingar och annat, bifigurer är tecknade i en helt annan stil än Gummessons gubbar, och Nisse och de andra har försetts med ovanligt många ansiktsuttryck, åtminstone ser de ibland inte ut så som vi är vana vid att se dem.
Manusmässigt är det värre ställt. Betydligt värre. Albumet består av en rad korta avsnitt som lika gärna skulle kunna ha publicerats i serietidningen; de är inte anpassade för det större albumformatet. Avsnitten har alla en intressant sak gemensamt: de är nästan kliniskt befriade på poänger och skämt. Albumets andra episod, som handlar om en gök som flyger in i Nisses hus, begriper jag faktiskt inte alls. Jag läste om det flera gånger utan att förstå någonting. En episod ägnar fem sidor åt att komma fram till en dum ordvits om vatten i knäna. En tredje episod om en orienterare börjar lovande men slutar abrupt och helt utan poäng. I de fall det finns en poäng, är denna bara tunn och menlös. Dessutom är allting utdraget; alla episoder skulle kunna klaras av på en sida vardera. Högst.
Jag ser gärna Patrik Norrman teckna mer Åsa-Nisse, men något måste verkligen göras åt innehållet. Åsa-Nisse är en serie med anarkistisk potential; se bara på filmen ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT, men man harvar på som man alltid gjort, fast sämre och mer oinspirerat. Vem tycker att det här är roligt idag, år 2013?
... Och varför utnyttjar man inte albumformatet och specialskriver en julserie som faktiskt håller albumlängd? Jag pitchade en sådan flera gånger på 90-talet men fick inget gehör.
Albumet kostar 69 spänn. Det är mycket pengar för en produkt man läser ut på inte alltför många minuter. Jag gissar att många vill ha pengarna tillbaka.

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 20

DECEMBER
20
2013
Vad säger du, påg? Vill du ha en ubåtstoalett?


-->



torsdag 19 december 2013

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.
Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.
Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.
Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.
... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.
Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!








(Biopremiär 20/12)

-->



Bio: 12 Years a Slave

Foton copyright © 2013 Bass Films, LLC and Monarchy Enterprises S.a.r.l. All Rights Reserved.
Igår fyllde Brad Pitt 50. Lagom till denna bemärkelsedag får Steve McQueens nya drama 12 YEARS A SLAVE svensk premiär; en film producerad av Brad Pitts bolag Plan B, och jodå, Pitt har en liten men betydande roll i filmen som kanadensare iförd intressant men missprydande skägg.
Engelsmannen McQueen gjorde senast den alldeles utmärkta SHAME med Michael Fassbender och med 12 YEARS A SLAVE bevisar han att han är en viktig filmskapare att räkna med. Det här är en otroligt stark film och lär kamma hem ett helt fotbollslag med Oscarstatyetter - och om den inte gör det kommer alla att hävda att den borde ha gjort det. Manuset är författat av John Ridley, som liksom Steve McQueen är svart, och bygger på den fram tills nu helt bortglömde Solomon Northups memoarer. Enligt Ridley var Northups bok en bästsäljare på 1850-talet.
Filmen börjar 1841. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) är en fri, svart man; en medelsvensson med fru och två barn, han lever i New York och försörjer sig som något slags artist. Men så blir han plötsligt och utan förvarning kidnappad och såld som slav i Louisiana - han kan inte bevisa vem han är, han antas förstås vara en lögnare och blir dessutom ihopblandad med någon som heter Platt, vilket innebär att Northup tvingas tillbringa tolv år under detta namn.
Eftersom Northup alltså skrev en bok om sina fasansfulla upplevelser vet vi hela tiden att han förstås kommer att klara sig på slutet - men detta hindrar inte filmen från att vara gripande och spännande. Den amerikanska södern är verkligen helvetet på Jorden och enligt uppgift är McQueens film den hittills mest realistiska skildringen av slaveriet och rasismen i 1800-talets Amerika. De vita människor Northup träffar och utsätts för under sin tid som slav är till större delen riktigt, riktigt vidriga. Paul Giamatti är totalt känslolös som slavhandlare; han drar sig inte för att separera barn från mödrar och han behandlar svarta som djur - och på slavförsäljningen bjuder han spekulanterna på förfriskningar. Northup hamnar hos plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch), som trots allt är en hederlig karl; "He's a good man," säger Northup. Dock är Fords anställda av ett annat slag, i synnerhet den maktgalne dåren Tibeats (Paul Dano).
Närt Northup sälja vidare till den beryktade Edwin Epps (Michael Fassbender) hamnar han ur askan i elden. Epps är en oberäknelig fullblodspsykopat och en av filmhistoriens vidrigaste, mest hjärtlösa skurkar. Ett par scener där han låter piska sina slavar är genuint obehagliga.
Solomon Northup är en sympatisk man och jag satt filmen igenom och ville att han skulle ge igen. Jag hoppades att han skulle hämnas. När får han nog? Varför gör han ingenting? Men det här är inte DJANGO UNCHAINED, Northup hämtar aldrig puffran och säger "I like the way you die, boy!". Istället härdar han ut. Han straffas men överlever, till skillnad från de som piskas ihjäl.
Samtliga skådespelare är ypperliga i den här filmen. Filmfotot är utmärkt och här finns ett flertal oerhört bra scenlösningar; bland annat en plågsamt utdragen scen där några råskinn försöker lyncha Northup - den varar hur länge som helst och i bakgrunden ser vi andra slavar som bara tittar på utan att ingripa, orsaken framgår först efter några minuter.
En betygsfemma ligger väldigt nära - men jag avstår och nöjer mig med en fyra. 12 YEARS A SLAVE innehåller en del longörer och blir ibland onödigt långdragen. Filmen varar 134 minuter, vilket bland annat beror på en del lite väl arty inslag som mest känns konstruerade och teatrala. Northup står stilla och tittar in i kameran under ett par minuter.
Men återigen - detta är antagligen 2013 års starkaste och mest omskakande drama. Man skäms för mänskligheten när man ser filmen, det känns osannolikt att det faktiskt gick till så i Amerika - och att det fortfarande går till så här i vissa delar av världen. Och jag vet ju att det även här i Malmö, och i resten av Sverige, finns dårar med samma åsikter som svinen i McQueens film.
Känsliga tittare varnas för de scener där nakna ryggar förvandlas till köttförs när piskan viner.







(Biopremiär 20/12)

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 19

DECEMBER
19
2013
Tomten fick nog och gick hem.


-->