torsdag 19 december 2013

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.
Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.
Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.
Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.
... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.
Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!








(Biopremiär 20/12)

-->



Bio: 12 Years a Slave

Foton copyright © 2013 Bass Films, LLC and Monarchy Enterprises S.a.r.l. All Rights Reserved.
Igår fyllde Brad Pitt 50. Lagom till denna bemärkelsedag får Steve McQueens nya drama 12 YEARS A SLAVE svensk premiär; en film producerad av Brad Pitts bolag Plan B, och jodå, Pitt har en liten men betydande roll i filmen som kanadensare iförd intressant men missprydande skägg.
Engelsmannen McQueen gjorde senast den alldeles utmärkta SHAME med Michael Fassbender och med 12 YEARS A SLAVE bevisar han att han är en viktig filmskapare att räkna med. Det här är en otroligt stark film och lär kamma hem ett helt fotbollslag med Oscarstatyetter - och om den inte gör det kommer alla att hävda att den borde ha gjort det. Manuset är författat av John Ridley, som liksom Steve McQueen är svart, och bygger på den fram tills nu helt bortglömde Solomon Northups memoarer. Enligt Ridley var Northups bok en bästsäljare på 1850-talet.
Filmen börjar 1841. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) är en fri, svart man; en medelsvensson med fru och två barn, han lever i New York och försörjer sig som något slags artist. Men så blir han plötsligt och utan förvarning kidnappad och såld som slav i Louisiana - han kan inte bevisa vem han är, han antas förstås vara en lögnare och blir dessutom ihopblandad med någon som heter Platt, vilket innebär att Northup tvingas tillbringa tolv år under detta namn.
Eftersom Northup alltså skrev en bok om sina fasansfulla upplevelser vet vi hela tiden att han förstås kommer att klara sig på slutet - men detta hindrar inte filmen från att vara gripande och spännande. Den amerikanska södern är verkligen helvetet på Jorden och enligt uppgift är McQueens film den hittills mest realistiska skildringen av slaveriet och rasismen i 1800-talets Amerika. De vita människor Northup träffar och utsätts för under sin tid som slav är till större delen riktigt, riktigt vidriga. Paul Giamatti är totalt känslolös som slavhandlare; han drar sig inte för att separera barn från mödrar och han behandlar svarta som djur - och på slavförsäljningen bjuder han spekulanterna på förfriskningar. Northup hamnar hos plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch), som trots allt är en hederlig karl; "He's a good man," säger Northup. Dock är Fords anställda av ett annat slag, i synnerhet den maktgalne dåren Tibeats (Paul Dano).
Närt Northup sälja vidare till den beryktade Edwin Epps (Michael Fassbender) hamnar han ur askan i elden. Epps är en oberäknelig fullblodspsykopat och en av filmhistoriens vidrigaste, mest hjärtlösa skurkar. Ett par scener där han låter piska sina slavar är genuint obehagliga.
Solomon Northup är en sympatisk man och jag satt filmen igenom och ville att han skulle ge igen. Jag hoppades att han skulle hämnas. När får han nog? Varför gör han ingenting? Men det här är inte DJANGO UNCHAINED, Northup hämtar aldrig puffran och säger "I like the way you die, boy!". Istället härdar han ut. Han straffas men överlever, till skillnad från de som piskas ihjäl.
Samtliga skådespelare är ypperliga i den här filmen. Filmfotot är utmärkt och här finns ett flertal oerhört bra scenlösningar; bland annat en plågsamt utdragen scen där några råskinn försöker lyncha Northup - den varar hur länge som helst och i bakgrunden ser vi andra slavar som bara tittar på utan att ingripa, orsaken framgår först efter några minuter.
En betygsfemma ligger väldigt nära - men jag avstår och nöjer mig med en fyra. 12 YEARS A SLAVE innehåller en del longörer och blir ibland onödigt långdragen. Filmen varar 134 minuter, vilket bland annat beror på en del lite väl arty inslag som mest känns konstruerade och teatrala. Northup står stilla och tittar in i kameran under ett par minuter.
Men återigen - detta är antagligen 2013 års starkaste och mest omskakande drama. Man skäms för mänskligheten när man ser filmen, det känns osannolikt att det faktiskt gick till så i Amerika - och att det fortfarande går till så här i vissa delar av världen. Och jag vet ju att det även här i Malmö, och i resten av Sverige, finns dårar med samma åsikter som svinen i McQueens film.
Känsliga tittare varnas för de scener där nakna ryggar förvandlas till köttförs när piskan viner.







(Biopremiär 20/12)

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 19

DECEMBER
19
2013
Tomten fick nog och gick hem.


-->



onsdag 18 december 2013

Bio: Dagarnas skum

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... För ovanlighetens skull - sade jag ironiskt.

Min inställning till Michel Gondry är inte den bästa. Som jag i tidigare recensioner påpekat, tycker jag att hans ofta surrealistiska filmer har en tendens att bli obehagliga, som THE SCIENCE OF SLEEP. Rollfigurerna ger intryck av att vara psyksjuka snarare än roliga. När han försökt vara lite folkligare i amerikanska filmer som BE KIND REWIND och GREEN HORNET har det inte riktigt funkat; den tidigare fick en irriterande arty touch, medan den senare bara var usel. Förra filmen THE WE AND THE I var även den irriterande och kändes mest onödig.

På flera sätt är nya filmen DAGARNAS SKUM det mest tilltalande Gondry har gjort som regissör. Åtminstone för mig. Samtidigt kan jag omöjligt påstå att det är en bra film. För det är det inte.
DAGARNAS SKUM bygger på en roman från 1947 av Boris Vian. Nej, jag har förstås inte läst den - men det är inte utan att jag undrar hur boken är. Är det precis som filmen torde den nämligen vara totalt oläslig. Eller åtminstone väldigt, väldigt tunn. Michel Gondrys filmatisering är väldigt, väldigt tunn. Handlingen är så simpel att den mest påminner om en tunn blå rök någonstans bland bilderna.
Romain Duris spelar Colin, en käck kille som tydligen bor med sin kock Nicolas. Nicolas lagar hela tiden de mest fantastiska rätter. En kompis till Colin har träffat en ny tjej och då vill även Colin bli förälskad. Ganska omgående träffar han den söta och charmiga Chloé (Audrey Tautou). De blir köra och gifter sig, men en dag blåser ett frö in i hennes lunga. En blomma börjar att växa i lungan, Chloé blir sjuk, ja, döende.
Detta är det hela. Det känns som en märklig novell på ett par sidor - en kul idé, men inte mer.
Vad vi istället får är ett visuellt överflöd. Rättare sagt: visuell overkill. Vi bombarderas med bilder precis hela tiden. Varje scen, varje klipp, varje bildruta är överfull av detaljer. Scenografin är fullkomligt enastående; filmen utspelar sig i något slags alternativt, fantasifullt, surrealistiskt Paris. Färgskalan är knallig men murrig, det här ser ut som franska serier - jag tänker framför allt på Francois Boucq. Det är nästan så att man kan se pennstrecken. Vidare fläskar Gondry på med stop motion-animation, datoranimation, folk utklädda till möss som förminskats och bor i köket, där de hjälper till. Öppningsscenerna med något slags retro-futuristisk författarfabrik där romanen "Dagarnas skum" skrives är lysande. Flera gånger dansar rollfigurerna något som kallas "Spana-in-mig-dansen", under vilken de dansandes ben tänjs ut.
... Men det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i historien om Colin och Chloé. Allting är hysteriskt, överdrivet och överväldigande. En hel del infall är roliga och ja, filmen är onekligen fantastisk att titta på och fascinerande. Men det blir för mycket. På flera sätt är filmen egentligen osebar. Jag hade ibland svårt att hänga med i den märkliga dialogen och ännu svårare att se vad som sker i myllrande bilderna. Maträtter som rör på sig, en dörrklocka som förvandlas till en insekt när den ringer, ett piano som blandar cocktails, en massa bisarra inslag om till exempel en isbana där de åkande växer på längden och folk har fågelhuvuden. Efter ett tag började jag att tappa intresset och mot slutet hade jag nästan känningar av huvudvärk.

Jag gillar Romain Duris, han är en kul skit, och självklart gillar jag Audrey Tautou, konstigt vore det ju annars (fast jag har lite svårt att vänja mig vid att hon numera ser betydligt äldre ut än hon gjorde i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE), och de två gör inte bort sig här. Enligt eftertexterna är det Tautou själv som gjort de animerade filmer som förekommer i filmen.

Det är möjligt att Michel Gondrys - och Boris Vians - fans kommer att uppskatta, ja, kanske till och med älska DAGARNAS SKUM. Själv sätter jag en positiv trea, men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen. Och i vanligt ordning ser jag inte fram emot Gondrys nästa film.







(Biopremiär 20/12)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sven Gösta Jonsson

Sveriges genom tidernas främste rockartist har gått bort, 74 år gammal. Sven Gösta Jonsson, som föddes 1939 i Västerbotten, slog igenom 1959 med dunderhiten "Vid foten av fjället", som inleds med de odödliga raderna "Jag är lapp och jag har mina renar". Denna låt var en svensk tolkning av Johnny and the Hurricanes' "Red River Rock", vilken i sin tur var en tolkning av den gamla folksången "Cowboy Love Song". Under artistnamnet Den rockande samen sjöng Sven Gösta Jonsson även in "Jokkmokkrokk", ännu en brottarhit med välbekant inledning: "Nu varje lapp - akkja! Åker i kapp - akkja!". På hans bästsäljande EP hittar vi även "Bombombay" och "Kyss mig honey". Denna EP hade min morsa - och jag fick ta över den när jag upptäckte att mina klasskompisar hade fräna popskivor. Det ville jag också ha.
Sven Gösta Jonsson drog sig tillbaka från det hektiska rockstjärnelivet redan 1962. Han rockade inte speciellt hårt, Den rockande samen. Oftast rockade han inte alls. Och nu är han död.
SVEN GÖSTA JONSSON
1939 - 2013
R.I.P. 

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 18

DECEMBER
18
2013
Årets julklapp: ubåtstoalett.


-->



tisdag 17 december 2013

Bio: Walking with Dinosaurs 3D

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jasså, Judge Dredd kan prata svenska? Det är väl den enda bestående minnet av denna långfilm spunnen ur TV-serien och scenshowen (den sistnämnda kände jag dock inte till, men det står så i pressmaterialet).
Om jag förstått saken rätt finns det många småungar som är jätteintresserade av dinosaurier. Och om det inte är intresserade, tycker de åtminstone att det är kul med urtidsmonster. Vilket är fullt förståeligt. Även jag var fascinerad av dem som barn; det var spännande när familjen åkte till Konga ö, en park där det förevisades dinosauriemodeller i naturlig storlek. Fast jag var nog inte speciellt intresserad av dinosaurier. Jag var, och är än idag, mer inne på gigantiska monster som mosar städer och lever jävel.
WALKING WITH DINOSAURS 3D inleds och avslutas med en oerhört krystad ramhandling, i vilket Karl Urban (Judge Dredd, alltså) är farbror till två ungar som han tar med ut i vildmarken för att visa spår efter dinosaurier. Fast grabben tycker att sådant är trist, så han stannar kvar vid bilen och spelar PSP, eller vad det nu var han höll på med. Och redan här i början hoppar jag till: det här är dubbat till svenska. Och i vanlig ordning låter det inte klokt. Och det ser inte klokt ut.
Nå. Karl Urban hittar en stor ödletand och så kastas vi 65 miljoner år tillbaka i tiden. Vad som upptar resten av speltiden är en trist historia om Pachyrhinosaurusen Patchi, som är ute ute och traskar med sin flock och är minst av alla - men som under filmens gångs går och blir hjälte och grejor. Han möter även kärleken.
Visst är det här snyggt gjort. Dinosaurierna ser till större delen realistiska och övertygande ut. Men det är väl allt. Nackdelen med dinosaurier är att de liksom inte har några ansikten som kan uttrycka känslor när de förmänskligas och förses med röster. Åtminstone inte så länge de är (vad jag antar) autentiskt återgivna som här. Det är svårt att se skillnad på figurerna inom samma art, det är svårt att bry sig.
De här dinosaurierna går och går och går, och ibland träffar de på fiender och fajtas, men det hjälper inte - detta är verkligen skittråkigt. Inte blir det bättre av de slätstrukna TV3-rösterna ödlorna försetts med. Det här är varken en dokumentär eller ett Disneyäventyr; filmen av Barry Cook och Neil Nightingale hamnar mellan två stolar i ett försök att vare både och.
Snark.








(Biopremiär 20/12)

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 17

DECEMBER
17
2013
En ledsam gran med sin brandsläckare.


-->



måndag 16 december 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Joan Fontaine

En dryg vecka till julafton - och de gamla filmstjärnorna kastar in handduken som aldrig förr. Olivia de Havilland, född 1916, lever än - men hennes lillasyster Joan de Beauvoir de Havilland har dött, 96 år gammal. Lillasystern var dock mer känd som Joan Fontaine, bortsett från i sin första filmroll, i vilken hon kallade sig Joan Burfield; året var 1935 och filmen hette ALLA DESSA KVINNOR!. Fontaine var även sin storasysters främste konkurrent under Hollywoods glansdagar.
Olivia i all ära, men jag vill nog påstå att Joan medverkade i bättre filmer - vilket kanske beror på att hon bland andra jobbade för Hitchcock. Hon var ju med i REBECCA och ILLDÅD PLANERAS. Vi hittar även Cary Grant-rafflet GUNGA DIN, Billy Wilders KEJSARVALSEN och George Cukors KVINNORNA, JANE EYRE av Robert Stevenson - samme Stevenson som jag omnämner i min nekrolog över Peter O'Toole.
En av min barndoms favoritfilmer är IVANHOE - DEN SVARTE RIDDAREN från 1952 med Robert Taylor i titelrollen. Joan Fontaine var lade Rowena, den där bruttan Ivanhoe väljer istället för judinnan Rebecca (Elizabeth Taylor) - jodå, karlsloken väljer fel även i den här filmen; det är ju Rebecca han älskar. Fast jag föredrar Fontaine framför Taylor.
Under 1950-talet blev det alltmer TV för Fontaine, en massa serier jag aldrig hört talas, samt en och annan långfilm, som KVINNORS LÄNGTAN av Robert Wise. På 60-talet blev det ännu mer TV och hon syntes i WAGON TRAIN, THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och THE BING CROSBY SHOW, och på 70- och 80-talen medverkade hon i CANNON, THE LOVE BOAT och HOTEL, för att nämna en handfull serier. Hon gjorde sin sista roll 1994 i en TV-film som hette GOOD KING WENCESLAS.
Joan Fontaine hade även pilotlicens, hon var gourmetkock och heminredningsdesigner, och på 40-talet startade hon tillsammans med sin dåvarande make produktionsbolaget Rampart Productions.
JOAN FONTAINE
1917 - 2013
R.I.P.

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Laughlin

Han var inte Biografbyråns bäste vän, Tom Laughlin. Skådespelaren, regissören, manusförfattaren och producenten Tom Laughlin var mest känd som Billy Jack - halvblodsindian, kampsportare och före detta grön basker som gör saken kort med bikers och andra illasinnade. Billy Jack introducerades 1967 i THE BORN LOSERS - en film som totalförbjöds hela tre gånger i Sverige. Den hårdslående hjälten återvände i BILLY JACK (1971), INGEN NÅD FÖR BILLY JACK (1974) och BILLY JACK GOES TO WASHINGTON (1977) och filmerna blev alltmer politiska - liksom Laughlin själv. Han kandiderade faktiskt till USA:s president 1992, 2004 och 2008!
Tom Laughling debuterade 1955 i ett avsnitt av CLIMAX! och fortsatte sedan att medverka i en rad TV-serier. Mest westernserier, verkar det som, men han var även med i musikalen SOUTH PACIFIC 1958. Förutom Billy Jack-filmerna gjorde han inte speciellt många roller under 1970-talet och han satte 1981 punkt för skådespelarkarriären med floppen THE LEGEND OF THE LONE RANGER. En femte film om Billy Jack påbörjades men projektet lades ner.
På 1960-talet startade Tom Laughlin en montessoriskola i Santa Monica!
TOM LAUGHLIN
1931 - 2013
R.I.P.

-->