torsdag 5 december 2013

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 5

DECEMBER
5
2013


-->



onsdag 4 december 2013

Bio: Battle of the Year

Foton copyright (c) Sony
Nej, stopp och belägg! Nu går skam på torra land! Vad ska detta upp på bio och göra? BATTLE OF THE YEAR, i regi av Benson Lee, är en hiphopfilm riktad till tonåringar, inspirerad av Lees tidigare dokumentär PLANET B-BOY. Jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad B-Boying var innan jag såg den här filmen. Tydligen är det folk som utmanar varandra i breakdance och skuttar och sprattlar och har sig. Men så tycker jag också att hiphop är Djävulens påfund.
Detta är en spelfilm som går ut på att B-Boying håller på att dö ut i hemlandet USA - däremot är det stort i andra länder; mästarna kommer från Korea och världsmästerskapen; BOTY, hålles i Montpellier i Frankrike. Laz Alonzo är Dante, en veteran som vill sätta ihop ett dream team och vinna tävlingen i Frankrike. Han anlitar sin gamle vapendragare Blake för att coacha laget. Blake spelas av Josh Holloway fråm MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och PARANOIA - en gång i tiden en hejare på breakdance, men nu har han supit ner sig efter att hans fru och barn omkommit i en olycka. Det är bara det att Holloway inte alls ger intryck av att någonsin ha varit hiphoppare - karln ser snarare ut att gilla att meka med motorer och lyssna på Bryan Adams.
Blake kickar det redan existerande laget, håller audition för ett nytt, och låser in kandidaterna på en anstalt, där de ska tränas och de sämsta ska sållas ut. Blake är hårdast av de hårda. Pojkarna bråkar, de är bångstyriga, men med tiden får de förstås lära sig vikten av sammanhållning och god moral, och så bär det av till Frankrike.
Av någon anledning går BATTLE OF THE YEAR upp på Spegeln i Malmö - en biograf som har lite arthouseprägel och inte brukar köra den här typen av menlösheter. För det här är verkligen menlöst. Denna snälla film känns som en TV-film från Disney Channel; som något slags breakdanceversion av HIGH SCHOOL MUSICAL. Slätstruket är bara förnamnet. Tydligen är detta egentligen en 3D-film, men åtminstone i Malmö visas den bara i 2D - vilket är passande, med tanke på hur platt filmen är.
Det hela är uppbyggt som en klassisk sportfilm, med motgångar, strulpellar, bättre motståndare, och så ett rejält lyft på slutet där underdoghjältarna äntligen får visa vad de går för. Lustigt nog byts hiphopmusiken under slutstriderna ut mot pampig, heroisk musik framförd av symfoniorkester.
De olika dansarna bär sina riktiga namn, vilket innebär att jag antar att de ska spela sig själva. Fast det kan jag inte ta gift på. De här killarna är onekligen skickliga, de hoppar och snurrar och har sig, och om man gillar B-Boying är det möjligt att man kan ha utbyte av den här filmen - om man har överseende med taffligt skådespeleri, banal handling, oinspirerat foto och en allmänt avslagen stämning. Det är inte speciellt medryckande, det här. Och det är väldigt ont om brudar. Men det förekommer en NOTTING HILL-referens.
Min egen behållning var nog mest bilderna från restauranger och andra trevliga miljöer i Montpellier. Jag blev sugen på att åka dit. Äta middag. Och lyssna på något annat och mindre påfrestande än hiphop.







(Biopremiär 6/11)

-->



Bio: De dansande andarnas skog

Foton copyright (c) Folkets Bio
Linda Västriks svensk-kanadensiska dokumentärfilm DE DANSANDE ANDARNAS SKOG har blivit väldigt kritikerrosad och har visats på prominenta festivaler - ändå var jag inte alltför sugen på att gå och se den (på en ordinarie visning; den pressvisades inte). Som kanske är bekant är ju inte mycket för natur och frilusftsliv. För frisksport. En film om djungelfolk lät inte alltför lockande. Men jag tog tjuren vid hornen och fick uppleva en intressant och fascinerande film.
I Kongos regnskog bor Akafolket, ett i det närmaste helt isolerat folk utan kontakt med omvärlden. I ärlighetens namn visste jag inte att det fortfarande finns kvar sådana här stammar; folk som lever som om det vore stenålder - det känns som något man bara hittar i gamla äventyrsberättelser. Runt omkring dem håller multinationella bolag på att avverka skogen och under de sju år Västrik har filmat Akafolket har maskinerna kommit allt närmare.
Byborna står själva för filmens berättarröster. Vi får inga egentliga intervjuer med folket, istället får vi, vid sidan av berättarrösterna, avlyssna deras samtal, gnabb och skämt. Den svenska texten blir ibland lite väl modern och för svensk; det blir konstigt med repliker som "Hon är aständ på dig", samt svordomar och könsord, men samtidigt får detta för oss lite naturligare språk oss att komma folket lite närmare.
De flesta av byborna bär moderna västerländska kläder; trasiga och smutsiga byxor och T-shirts med reklamtryck; varifrån de fått dessa vet jag inte riktigt, men kläderna är nog det enda som känns nutid där i djungeln. De här människorna tror fortfarande på diverse andar; en äldre kvinna berättar den fascinerande historien om Akafolkets uppkomst, en häxdoktor kutar omkring - och om byborna inte medvetet driver med filmaren, tror de verkligen på allt det här. Och de verkar vara lyckliga.
Ofta tenderar DE DANSANDE ANDARNAS SKOG mondofilm - mondo var en italiensk genre, populär på 1960- och 70-talen; spekulativa dokumentärer, gärna från exotiska länder, där man främst tog fasta på chockerande detaljer som sex och våld. I en fullkomligt häpnadsväckande scen får vi se hur byns barn hålls fast medan en karl hackar och filar ner deras framtänder så att de de blir spetsiga som på ett rovdjur. Skrik och tårar. Mer tårar när barn tatueras på kroppen och i ansiktet så att blodet forsar. Vid ett tillfälle börjar två kvinnor att att slåss hejdlöst - så kallad Topless Jungle-Fu. Detta inspirerar barn att börja slåss de med.
När Akafolket fångat en krokodil går det inte att låta bli att tänka på CANNIBAL HOLOCAUST. Krokodilen binds fast och en kille kommer fram och klubbar den, han drar fram en machete och hugger av huvudet på djuret, köttar loss ordentligt, och kastar delar till folk som häckar runt grytor. Allt visat i närbilder.
Ibland blir det väldigt starkt. En kvinna har fött ett dödfött barn, och begravningen av liket skildrats närgånget och utdraget - och ja, liket visas genomgående. Samma kvinna blir senare sjuk, flyr in i djungeln och ligger på marken och vrider sig i plågor - medan filmteamet filmar henne. Det är inte utan att jag undrar varför de inte hjälper henne; tar henne till ett sjukhus. Eller försöker de medvetet skydda Akafolket från omvärlden. Dock pratas det om "vitingarnas sjukhus".
I ett närliggande samhälle bor de som kallas Ägarna. De är mer civiliserade - på så sätt att de lever ett mer västerländskt och modernt liv. Däremot ägnar de sig fortfarande åt ett slags slaveri. De pratar om att om de inte får betalt av till exempel pygméerna, så roffar de åt sig en pygmé som blir deras ägodel och får jobba åt dem. Väldigt märkligt.
När jag såg filmen visste jag inte att den skildrar sju år i byn. Det framgår nämligen inte alls. Det uppstår ytterligare en rad frågor under filmens gång, frågor som inte besvaras. För min del innebär detta att filmen inte blir helt tillfredställande - och att jag sänker betyget ett snäpp.






(29/11)

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 4

DECEMBER
4
2013
Det regnar. Ingen vill julmysa.


-->



tisdag 3 december 2013

Bio: Escape Plan

Foton copyright (c) Nordisk Film
Ibland räcker det med Arnold Schwarzenegger hållande i ett stort jävla skjutvapen. Jo, faktiskt. Jag gillar actionfilm, men som bekant har jag lite svårt för alla dessa glassiga, högljudda och alldeles för slätstrukna filmer som väller över oss - de där actionfilmerna som i USA försetts med PG-13-gräns. Snälla, tonårsanpassade saker. Jag saknar de rejäla grabbfilmerna. Filmer om rediga karlar som får svära och skjuta skurkar så att blodet sprutar - medan de spottar ur sig oneliners.
ESCAPE PLAN är väl inte riktigt den film jag väntat på, men det är ändå ett litet steg i rätt riktning - det vill säga ett steg bakåt, mot 1980-talet; actionfilmens guldålder. För regin står Mikael Håfström, en skåning vars Hollywoodkarriär varit lite väl svajig. Den svajar nog fortfarande, eftersom ESCAPE PLAN inte blev någon större framgång i USA.
... Vilket är förståeligt. ESCAPE PLAN ståtar med både Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger i huvudrollerna, vilket en medelålders herre som jag tycker är coolt, men de namnen lockar knappast 15-åringar idag. Dessutom är handlingen lite väl långsökt och tillkrånglad.
Stallone är Ray Breslin, en kille som anlitas för att, ähum, fly från fängelser. Breslin fängslas på låtsas, kastas i buren, och så bryter han sig ut - detta för att kontrollera fängelsernas säkerhet. Javisst, jag sa ju att det här är långsökt. Men när det dyker upp en mystisk kvinna från CIA och vill ha Breslin inlåst i ett lika supersäkert som superhemligt fängelse går saker och ting inte som planerat. Den man som uppgetts vara direktör existerar inte - istället styrs den högteknologiska anstalten av den iskalle sadisten Hobbes (Jim Caviezel). Och inte funkar Breslins säkerhetskod som ska hjälpa honom ut om något skiter sig. Breslin är fast - men lär snart känna en viss Emil Rottmayer. Jo, det är förstås Schwarzenegger. Och tillsammans ska de fly, samtidigt som de ska ta reda på varför Breslins lurats i en fälla.
Fängelseaction är en väldigt manlig genre. Nackdelen är att filmerna kan bli lite enahanda om de till större delen utspelar sig i en och samma miljö. Så är fallet med ESCAPE PLAN; betong, metall, instängt. Fast det är ju klart, det hade inte varit några problem för Breslin att fly om han skickats till en öppen anstalt. Det blir lite tjatigt och ibland segt.
Samtidigt är det här precis sådär 80-talshårt som jag vill ha det. Vinnie Jones spelar ett råskinn till fångvakt och han brister ut i ett COBRA-slagsmål med Stallone. Även Stallone och Arnold pucklar på varandra en stund och Arnold säger bra grejor som "You hit like a vegetarian!". Mot slutet plockas de stora skjutjärnen fram och ja, vi får se en sammanbiten Arnold skjuta ner drivor av framrusande motståndare.
Sam Neill har en mindre roll som fängelsedoktor, Vincent D'Onofrio spelar Breslins chef, och Curtis "50 Cent" Jackson är Breslins kollega.
Jag hade föredragit om man hade gjort en rakare och mer röjigare actionfilm med Stallone och Schwarzenegger; något roligare och mer underhållande. Men jag får ändå säga att ESCAPE PLAN är helt okej. Håfström själv hävdar att den innehåller kritik av den amerikanska fångvården, men det vet jag inte riktigt om det framgår.
För första gången någonsin pratar Arnold Schwarzenegger tyska i en film - och just denna scen är riktigt bra. Det känns som om han verkligen kan släppa loss. Ungefär som när Van Damme pratade franska i JCVD. För övrigt var det längesedan jag såg om DEATH WARRANT; Van Dammes fängelsefilm. Jag vill minnas att den är rätt bra.






(Biopremiär 6/12)

-->



Svensk seriekritik av idag

För ett par veckor sedan satt jag på McDonald's och läste Sydsvenskan och Skånska Dagbladet. Jag prenumererar inte på någon morgontidning. Det är för dyrt och jag läser inte mycket mer än kulturdelen. Jag noterar även att lösnummer kostar tjugo spänn; trettio på helgerna. Således är det betydligt billigare att köpa en kopp kaffe för tolv spänn och läsa tidningarna på lokal.
I vilket fall: jag tror det var Skånskan som recenserade Nanna Johanssons senaste seriealbum. Jag har inte läst det, jag har ingen större lust att läsa det; jag är inte intresserad av den typen av serier - men det hör inte riktigt hit just nu. Vad jag reagerade på när jag läste recensionen, var att det inte sades någonting alls om innehållets utförande. Det fanns heller inga bildexempel. Texten koncentrerade sig helt på bokens ideologiska budskap och, om jag minns rätt, igenkänningsfaktorn.
Sommaren 2011 skrev jag två texter om svensk filmkritik av idag (här är den FÖRSTA och här den ANDRA), och i oktober 2012 följde jag upp med DEN HÄR texten. I det första av dessa debattinlägg kommer jag även in på tecknade serier och precis det jag tänkte på när jag satt där och drack kaffe och läste Skånskan. Filmkritik och seriekritik lider nämligen av precis samma problem. Kritikerna är dels alldeles för snälla och dels alldeles för förblindade av sin ideologi - och när det gäller seriekritik är skribenterna, åtminstone de som figurerar i dagspress, alldeles för okunniga. De hade aldrig kommit undan med samma bristande kunskaper om de gett sig på att skriva om en annan konstform.
... Fast det sistnämnda gäller förstås även en stor del av alla dessa unga, svenska, av kulturskribenter uppburna serietecknare. Ibland blir det lite pinsamt när de ska intervjuas, till exempel på Seriescenen på Bokmässan. "Vilka serier läste du när du växte upp?" - "Jag läste inte serier.", eller "När började du att teckna serier?" - "När jag fyllde 25, ungefär, och blev arbetslös." På sin höjd läste de Bamse och Kalle Anka som barn. Och detta verkar gälla även kultursidornas kritiker. Intervjuerna med tecknarna skulle kunna fortsätta med "Varför tecknar du serier?" - "Därför att kritikerna märker inte att jag inte kan berätta i serieform," fast det det har ännu inte hänt.
I våras fick jag ett då nytt, svenskt seriealbum, utgivet av Det stora alternativa förlaget. Jag lyckades aldrig läsa klart det. Det tog för lång tid. Jag fick alldeles för ofta läsa om olika sekvenser och ibland hela sidor, eftersom jag inte begrep vad som skedde och vilka figurerna var. Pratbubblor kom ibland i fel ordning, flytet mellan rutorna var obefintligt, förvirringen var total, handlingen mer än lovligt luddig. Ändå fick albumet en del hyfsade omdömen, vill jag minnas. Själv avstod jag från att skriva om det.
På 1990-talet kunde jag irritera mig på en del skickliga serieberättare som envisades med att teckna själva trots att de inte kunde rita snyggt - typexempel Mats Jonsson. Skillnaden mot många av dagens tecknare är att de idag inte kan berätta i serieform, om de nu kan rita bra - vilket är ovanligt. Och med tanke på att de uppenbarligen bara läser sina kompisars- och kollegors serier av samma slag, lär det inte bli bättre det närmaste decenniet.
Ett illa tecknat seriealbum med politiskt/självbiografiskt/vardagsrealistiskt innehåll, utgivet på ett alternativt förlag och med få läsare innebär inte att det per automatik är en kvalitetsserie, eller ens intressant. Lika lite som att en snyggt tecknad underhållningsserie utgiven av Egmont är kommersiellt skräp. Många verkar dock tro det. På samma sätt som många tror att ett långsamt lågbudgetdrama på ett språk man inte förstår per automatik är en kvalitetsfilm. (För övrigt bör orden "kvalitetsfilm" och "kvalitetsserie" förbjudas)
Sedan har vi det där med att kritikerna, återigen främst på dagspressens kultursidor, är för snälla. Det känns som att de tycker att det är så kul att det finns så många svenska serieförlag idag, så många svenska tecknare, framför allt kvinnliga sådana, och så stor utgivning, att de inte har några problem med att bortse från den utbredda inkompetensen. De här serieskaparna måste ju uppmuntras - trots att man egentligen borde utropa "Don't quit your dayjob!". Ingen skulle väl rosa en tolkning av "Toccata och fuga i d-moll" framförd av en tondöv snubbe som aldrig tidigare rört vid en orgel. (Okej, jag och mina kompisar skulle kanske tycka att det är kul - åtminstone en stund)
En annan orsak till att kritiker är för snälla är det faktum att många känner- eller är bekanta med de serieskapare man ska recensera. Något som är ofrånkomligt i den här branschen.
Nå. Vart vill jag komma med den här texten? Nja, det vet jag inte. Jag ville bara ha det sagt. Jag tycker att det är bra att aspirerande serieskapare uppmuntras, men det vore ännu bättre att ge dem konstruktiv och kunnig kritik. Då blir de förhoppningsvis bättre. Själv slutade jag att teckna serier för mer än tjugo år sedan - jag kan teckna, om jag får säga det själv, men jag ställde för höga krav på mig själv, jag jämförde mig med den utländska eliten, och jag var för lat för att fullfölja projekten. Istället satsade jag på att enbart skriva manus. Idag verkar alldeles för många strunta i hur det ser ut. Även köparna struntar i hur det ser ut. Dagens svenska serier köpes nämligen inte av traditionella serieläsare, utan av folk som delar skaparens ideologi.
Ofta får jag en känsla av att det saknas passion för mediet; för konstformen. Man har valt att berätta sin historia eller föra fram sitt budskap i serieform främst för att det är lite trendigt just nu; man kan bli uppmärksammad på kultursidor, söka bidrag och stipendier. Alla de orsaker till att jag redan i späd ålder blev fascinerad av- och uppslukad av seriemediet känns som bortblåsta. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det konstnärliga och hantverksskickligheten håller på att urgröpas till förmån för ideologier och annat.
OBS att Franka, som syns högst upp, inte har någonting alls med denna text att göra.

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 3

DECEMBER
3
2013


-->



måndag 2 december 2013

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 2

DECEMBER
2
2013
Julgaffeltruck.


-->



söndag 1 december 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Paul Walker

Det är inte utan att hans tragiska död var ironisk. Igår, den 30:e november omkom hjälten från biljaktsfilmerna i FAST & FURIOUS-serien i en bilolycka. Paul Walker, 40, och en kompis var på väg hem efter att ha deltagit i en välgörenhetstillställning, när kompisen, som körde, tappade kontrollen över Porschen och brakade in i en stolpe. Bilen började brinna och de dog båda två.
Paul Walker inledde sin karriär redan som bebis, då han gjorde reklam för blöjor. Han gjorde sin första långfilm 1986; SPÖKSNUBBEN I SKRUBBEN (MONSTER IN THE CLOSET). Därefter medverkade han mest i en massa mer eller mindre kända TV-serier och småfilmer, innan han 1998 dök upp i VÄLKOMMEN TILL PLEASANTVILLE. På den följde VARSITY BLUES, SHE'S ALL THAT och THE SKULLS innan det 2001 var dags för THE FAST AND THE FURIOUS. Jag vet inte riktigt varför, men FAST & FURIOUS-serien blir hela tiden alltmer populär. Jag har alltid tyckt att de är hyfsat underhållande, men lite slätstrukna och plastiga. Här recenserar jag del fyra, fem och sex. Den sjätte och senaste filmen är faktiskt den enda film som inte underpresterade på Filmstaden i Malmö sommaren 2013; enligt personalen en sommar späckad med besvikelser. FAST & FURIOUS 6 lockade tonåringar i drivor vecka efter vecka.
2001 kunde man även se Walker i thrillern ROADKILL (ännu en i sammanhanget ironisk titel), därefter i TIMELINE, INTO THE BLUE, den gravt underskattae, bisarra och underhållande actionfilmen RUNNING SCARED, Clint Eastwoods FLAGS OF OUR FATHERS och TAKERS, för att nämna några titlar.
Den trettonde december har dramat HOURS USA-premiär; en film om orkanen Katrina. Filmen BRICK MANSIONS, som är en nynspelning av den franska filmen DISTRICT B13, ligger i post-production. Paul Walker höll på att spela in FAST & FURIOUS 7 när han omkom. Inspelningen hade nyligen påbörjats och Walkers död innebär att man nu måste ändra om rejält i filmens manus - hur regissören James Wan och Universal kommer att lösa det hela återstår att se. Det vore nog osmakligt att låta rollfiguren Brian O'Conner stryka med i en bilkrasch.
Jag kan väl inte påstå att jag var någon större anhängare av Paul Walker, han var sympatisk, men det var lite för mycket pretty-boy över honom, han stack inte ut på något sätt, han hade väl ingen större personlighet, men jag tyckte inte illa om honom och det hände ju att han dök upp i coola filmer - som RUNNING SCARED. Paul Walker var även en hejare på att köra bil och gjorde många av sina bilstunts själv - så vem vet, kanske hade han levt idag om han hade suttit bakom ratten i den där Porschen.
PAUL WALKER
1973 - 2013
R.I.P.

-->



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 1

DECEMBER
1
2013


-->