onsdag 13 november 2013

Bio: Det regnar köttbullar 2

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag såg DET REGNAR KÖTTBULLAR när den kom 2010 - men jag minns absolut ingenting av den. Jag hade dock för mig att jag inte tyckte att den var något vidare - därför blir jag förvånad när jag nu kastar ett getöga (varför just ett getöga?) på min recension och konstaterar att jag faktiskt gav filmen en trea i betyg. Men till saken hör att jag då såg filmen med de amerikanska originalrösterna.

Nu har vi alltså en uppföljare här i regi av Cody Cameron och Kris Pearn, vilka båda jobbade på den första filmen, om än inte regisserade den. Filmen inleds trevligt nog med en kort resumé, i vilken jag påminns om att det här handlar om Flint Lockwood, som hela sitt liv velat bli uppfinnare och som vuxen uppfunnit en pryl som kan förvandla vatten till mat - vilket alltså ställde till med problem när det började regna.

Flint har alltid sett upp till uppfinnaren Chester V och plötsligt dyker denne Chester upp och vill anställa Flint. Världens främsta uppfinnare anlitas för att skapa manicker som förbättrar världen. Dock har Chester helt andra, mer ondsinta baktankar ... Och inte nog med att Flints matmaskin fortfarande fungerar, nu har den börjat att producera matmonster. Varelser byggda av mat, alltså. Jättehamburgare på pommes frites-ben och liknande - men även snällare saker, som talande bär.

... Njä. Det har var väl inte så kul. Jag är inte speciellt förtjust i figurdesignen i den här filmen; figurerna är lite för kantiga och simpla, de känns inte så inspirerade. Och jag tyckte mest att den här filmen består av färgglada saker som rör på sig. Det är lite för färgsprakande, lite för mycket - av allt. Och inte blev det bättre av att det var den svenskdubbade versionen som visades. Istället för Bill Hader, Anna Faris, James Caan, Terry Crews och andra bra namn, får vi den gamla vanliga, anonyma svenska dubben av TV3-modell. 3D.n tillför ingenting alls.

Eftertexterna är dock fantastiska, de är betydligt bättre än själva filmen! De är animerade i en rad olika stilar, det är inspirerat och hur kul som helst!





(Biopremiär 15/11)

tisdag 12 november 2013

Bio: Återträffen

Foton copyright (c) TriArt Film
Eftersom jag fick för mig att jag i den mån det går ska recensera allt som går upp på bio i Malmö, händer det ganska ofta att jag ser filmer jag inte skulle betala för att se - och filmer jag inte ens skulle överväga att se. Vad som är positivt med detta är förstås att jag ibland blir överraskad när någonting visar sig vara bra, samt att jag faktiskt kan uttala mig om många filmer. Det negativa är att jag alldeles för ofta sitter och lider i diverse biograffåtöljer.
Anna Odells ÅTERTRÄFFEN är förstås en film jag aldrig skulle få för mig att gå och se. Svår konstnärinna gör introvert arthouse-drama i vilket hon konfronterar sina demoner och sin plågsamma skoltid. Nej, det låter inte alltför lockande - trots att filmen tävlade i Venedig (vilket ju egentligen inte säger så mycket). Anna Odell är ju mest känd för sitt examensarbete på konstfack; det där som gick ut på att hon spelade psyksjuk och togs om hand. Glyttatrams, som min mormor skulle ha sagt.
ÅTERTRÄFFEN är indelad i två delar. Först får vi en drygt 45 minuter lång spelfilm som heter "Talet". Här dyker Odell upp som sig själv på en klassträff tjugo år efter examen. De forna klasskamraterna, som alla gestaltas av skådespelare, vill festa, men precis som i FESTEN reser sig plötsligt Odell upp och håller ett tal i vilket hon berättar om hur jobbigt hon hade det under de nio åren i grundskolan, eftersom hon var klassens mobboffer. Stämningen blir tryckt och efter ett tag direkt våldsam.
Halvvägs in i filmen kommer del två, kallad "Möten". Här söker Anna Odell upp sina klasskamrater, träffar dem, låter dem se spelfilmsdelen, och diskuterar upplevelserna med mobbarna.
"Talet" är en helt okej liten film. Det handlar förstås om filmad teater. Odell borde nöjts sig med denna film och visat den som novellfilm på TV. För den usla och korkade delen "Möten" sänker verkligen ÅTERTRÄFFEN. Och varför gör den det? Jo:
Även detta är spelfilm. Mötena med klasskamraterna är fejkade, det handlar ännu en gång om skådespelare. Det hela är regisserat, replikerna är författade av Odell. Och det är väldigt uppenbart. Odell sitter på sitt kontor och diskuterar sitt projekt med kollegor och skådespelare, och det ger ett allt annat än dokumentärt intryck. Ibland är det på sedvanligt svenskt manér väldigt stelt och styltigt.
... Och jag förstår inte poängen med detta. Om nu klasskompisarna inte vill medverka i filmen - varför fejka intervjuerna med dem? Till vilken nytta? Är Odell medveten om att resultatet inte övertygar? Nej, det här är bara dumt och onödigt. Lite illa gjort och alldeles för teatralt. Och varför ska jag som utomstående titta på det här?
Anna Odell själv beter sig ganska ... märkligt. Det är inte utan att jag undrar om hon inte har en bokstavskombination på riktigt. Hon ringer upp folk hon inte träffat på tjugo år. De vill inte inte träffa henne. Hon fortsätter att ringa, de säger nej - eller låter bli att svara. Då söker hon upp dem på deras arbeten och utanför deras bostäder och frågar varför de inte vill träffa henne. Hon är väldigt irriterande, den där Odell. Intensiv och påträngande. Hon må ha haft en tuff uppväxt hon vill bearbeta och komma över, men det här känns mest knäppt. Jag hade inte heller velat träffa henne, oavsett om jag mobbat henne eller ej.
Men som sagt: den första halvan är rätt bra.
För övrigt har även jag varit på en återträff med grundskolan. Jag konstaterade snabbt att vi inte hade någonting gemensamt och ingenting att prata om - jag var inte ens nyfiken på vad de gjorde som vuxna. I somras träffade jag min barndoms bäste kompis, som jag inte sett på 15-20 år. Det blev också kort och konstigt, och efteråt slog det mig att jag inte frågat vad han jobbar nuförtiden. Jag brydde mig inte.







(Biopremiär 15/11)

-->



Bio: You're Next

Foton copyright (c) Scanbox
Amerikansk independentskräck på svenska biografer - det är förstås en händelse värd att fira. Den här typen av film brukar annars sällan leta sig utanför genrefilmfestivaler innan de eventuellt släpps direkt på DVD.
Regissören Adam Wingard har tidigare gjort A HORRIBLE WAY TO DIE, en hyfsad men rätt överskattad liten film. Redan innan jag såg nyss nämnda film hade jag hunnit läsa en hel del om YOU'RE NEXT - detta är nämligen en väldigt hajpad film. Fangoria och Rue Morgue skrev massor redan innan filmen hunnit premiärvisas, den har tillbringat de senaste två åren på festivaler, och på Fantastisk Filmfestival i Lund härommånaden vann den Publikens Pris.
Nå. Lever Wingards film upp till hajpen? Jag hade rätt höga förväntningar när jag såg YOU'RE NEXT på en midnattsvisning under Halloweenhelgen. "Kom igen," tänkte jag. "Överraska mig!"
Filmen började - men efter en strålande prolog med föredömligt toplesskådespeleri i kombination med ond, bråd död, blev jag faktiskt lite tveksam. Regi och skådespeleri svajar en aning i början, och majoriteten av rollfigurerna är osympatiska och irriterande. Familjen Davison ska träffas i de svinrika föräldrarna Paul och Aubreys (Rob Moran och Barbara Crampton) stora lyxvilla på landet. Aubrey går på medicin, men ser fram emot att få träffa sina barn och dessas respektiva. Barnen Davison är ett helt gäng i 30-35-årsåldern, och de är självupptagna och rätt vidriga. Felix (Nicholas Tucci) har en konstig gothbrud till flickvän; Zee (Wendy Glenn), medan Crispian (AJ Bowen) kommer dit med australiskan Erin (Sharni Vinson) - Erin är den enda som är sympatisk och inte helt oväntat utkristalliseras hon snart som filmens hjältinna.
När familjen sitter till bords och äter bryter plötsligt och oväntat helvetet löst. Regissören Ti West (THE HOUSE OF THE DEVIL, THE INNKEEPERS) har en liten roll som pojkvän till en av döttrarna Davison, och han är den första som stryker med. Mitt under middagen får han nämligen en armborstpil i pannan och dör. Någon eller några gömmer sig ute i den nattsvarta trädgården och skjuter pilar genom fönstren.
... Och här förvandlas YOU'RE NEXT plötsligt till en förbannat bra, svart humoristisk skräckfilm. Ja, herrejävlar, satan i helvete vilken hård jävla film det här är! Stenhård är bara förnamnet. Män maskerade med djurmasker tar sig in i villan och beväpnade med yxor och machetes börjar de att slakta de som befinner sig därinne.
Inkräktarna hade dock inte räknat med att Erin skulle ha skinn på näsan och inte bara kunna ta vara på sig själv - hon visar sig även vara en hejare på att slå tillbaka. Det sistnämnda gör hon med besked.
YOU'RE NEXT varar bara 95 minuter; en föredömlig speltid, och större tiden av speltiden består av en blodig, ultravåldsam katt-och-råtta-lek i huset. Förutom ovannämnda tillhyggen, används ytterligare ett stort antal spetsiga och vassa föremål; knivar och verktyg. Stående ovationer för filmhistoriens bästa mord med mixer! Fint slut också - även om jag hade räknat ut twisten under resans gång. Förklaringen till det hela är lite korkad - men kul.
Det är bara att tacka och ta emot när sådant här går upp på bio i Sverige. Det händer alldeles för sällan. Lika sällan händer det att det går upp skräckfilmer som faktiskt är bra. YOU'RE NEXT förtjänar en stor publik, så det är bara att hoppas att skräckfans kommer att vallfärda till de biografer som visar filmen. Med undantag för den aningen svajande öppningen hade jag hur kul som helst precis hela tiden. Årets mest underhållande blodbad!
Larry Fessender har en liten roll och det är trevligt att återse kultskådisen Barbara Crampton från RE-ANIMATOR och FROM BEYOND.







(Biopremiär 15/11)

-->



söndag 10 november 2013

Expressen den 14 oktober 1996

Det är grått ute. Det regnar. Jag borde skriva recensioner av ett par seriealbum. Jag har även en del annat jag borde skriva. Men jag orkar inte. Oj, vad allt känns tradigt idag. Men det är trots allt några dagar sedan jag uppdaterade TOPPRAFFEL!, så för att rädda er helg slänger jag in min 22:a videokrönika ur Expressen. Temat verkar vara serieskapare som gör film ... Jag hade visst dessutom missat att nämna att det var John Sayles som skrev storyn till MEN OF WAR.

Jag satt som förtrollad i två timmar

Det finns kritiker som avskyr filmer som struntar i en "bra" story och i stället helt och hållet bygger på sitt utseende och sin stämning: bilder, dekor, musik och så vidare. Själv tycker jag förstås att ytan visst kan få
gå före innehållet - om ytan är exceptionellt tilltalande. Jag har för mig att "De förlorade barnens stad" (Sandrews) anklagades för att bara vara yta av några trista kritiker. Herregud, är de blinda? Själv satt jag som
förtrollad i de knappt två timmar filmen varade.
Filmen, som handlar om en mystisk man som inte kan drömma och som bor på en oljerigg tillsammans med sina klonade medhjälpare, är skapad av Jeunet och Caro, som tidigare gjort "Delikatessen".
De här två herrarna var dessutom tidigare serietecknare, och en detalj som åtminstone de svenska kritikerna missat att notera är att "De förlorade..." ser ut som en fransk science fiction-serie ur någon av de
vuxenserietidningar Horst Schröder en gång i tiden brukade ge ut. Samma färgsättning, samma bildspråk, samma märkliga maskiner.
Nu är ju Jeunet & Caro inte de enda serieskapare som gör film. Deras landsman Enki Bilal har gjort åtminstone två filmer, "Hotel Bunker" (eller heter den "Bunker Hotel"?) och nu senast "Tycho Moon". Jag såg slutet av
bunkerfilmen på fransk TV, och den såg exakt ut som en Bilal-serie.
En annan fransman som gjort film är satirikern Lauzier, som var populär i svenska seriekretsar för femton år sedan. Själv tyckte jag han var trist.
I USA har bland andra legendariske Batman-tecknaren Neal Adams gjort en äventyrsfilm med sina barn i huvudrollerna. En kritiker skrev att filmen nog enbart tilltalade släkten Adams. Filmen distribueras av Troma.
Terry Gilliam är också amerikan, och han säger sig också ha börjat som serietecknare, även om jag aldrig sett några serier av honom. Men hans filmer har i alla fall ofta samma "franska sf-serie-estetik" som, tja, Jeunet & Caros filmer. Kolla bara in "De tolv apornas armé" (i vilken Bruce Willis åker tillbaka i tiden, dreglar, hamnar på mentalsjukhus, träffar en pittögd Brad Pitt, allt ackompanjerat av argentinsk tango), som snart kommer på video från CIC. En mycket bra film, Gilliams bästa, skulle jag tro. Visst, han har aldrig gjort en dålig film, men de har
ofta känts lite halvbakade, de har varit för långa och har inte hållit hela vägen. För övrigt ska Jeunet regissera "Alien 4", vilket verkar lovande. Och det kan ju inte bli sämre än "Alien"...
Så till avdelningen lagom inaktuella händelser. Härom veckan hölls den årliga videomässan i Stockholm. Jag var förstås där för att ta mig en titt på spektaklet - men det fanns inte så mycket att skriva om där. Mässan
verkar mest vara till för att bolagen ska få visa upp sig för handlarna, som även tävlar mot varandra i bolagens olika tävlingar. Nya intressanta filmer fick man leta efter, det gjordes mest reklam för välkända kort som
"Goldeneye" och "Independence Day".
Dock stod Sandrews för den största överraskningen. Med orden "From the people who brought you Pearl Harbor" släpper de i början av nästa år ett helt gäng Godzilla-filmer på video! I letterbox och på japanska! 1997 års
kulturgärning?
Förresten... Vad är det för trams att åtala Dolph Lundgren-rullen "Men of war" för att den visats oklippt på betal-TV? Har något pucko valt ut just den filmen med slumpgenerator? "Men of war" är inget speciellt, men ganska
okej och välgjord; Dolph spelar dessutom svensk och vrålar "Spring, era jävlar" innan han röjer loss på slutet.
Nej, är det några filmer som ska åtalas, är det de som roffat åt sig en massa bidrag så att de kan göras - trots att ingen vill se dem. Som "Bengbulan" och liknande.

-->



torsdag 7 november 2013

Bio: Ender's Game

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När Orson Scott Cards roman "Enders spel" kom 1985 hade jag i princip slutat att läsa science fiction, åtminstone var jag inte längre lika entusiastisk. Jag hade övergått till skräck och hårdkokta deckare. Detta innebär att jag faktiskt aldrig hört talas om boken innan jag såg den här 28 år försenade filmatiseringen. Card har även lyckats skriva fem uppföljare till sin bok, samt en massa andra böcker - karln är mormon och har fått ur sig en hel del grejor med av allt att döma tveksamt ideologiskt innehåll.

Tveksam är även Gavin Hoods filmatisering. ENDER'S GAME visar sig nämligen vara ett fläskigt, humorbefriat sömnpiller. Femtio år innan berättelsen börjar attackerades Jorden av den utomjordiska, myrliknande rasen Formics. Efter att Jordens försvar lyckats spränga ett utomjordiskt moderskepp drevs inkräktarna på flykten - men militären har sedan dess väntat på revanch från rymden.

Man har fått för sig att det är bäst att träna upp barn och ungdomar till soldater och piloter; dessa är betydligt bättre än vuxna på att hantera spel och modern teknik, färdigheter som kommer väl till pass när man ska kriga i framtiden. Tonåringen Ender Wiggin (Asa Butterfield) går på en militärskola från vilken hans äldre bror tidigare fått kicken - brorsan hade alldeles för aggressiva tendenser. Ender är en lysande elev, men när han blir påhoppad av avundsjuka mobbare brusar han upp och slåss.
Istället för att sparkas ut anses han som synnerligen passande för pilotprogrammet. Överste Graff (Harrison Ford) och major Anderson (Viola Davis) tar med sig Ender och en samling ungar upp i rymden, där de ska drillas inför den eventuella kommande attacken.

... Och mycket mer händer inte. Ben Kingsley är hjältepiloten Rackham som påstods ha omkommit i striden 50 år tidigare, vilket alltså inte stämde. Nu sitter han uppe på rymdstationen och instruerar Ender. Rackham är ingen vidare kul typ. Ender själv är ännu tråkigare. Tråkigast av alla är överste Graf. Den här filmen har enbart trista rollfigurer och de går mest omkring och pratar. När de inte pratar, styr de stridssimulatorer, vilket man gör genom att vifta med armarna. Det känns ungefär som att se på när andra spelar TV-spel. Slutet är förvisso aningen intressant och kommer med en intressant frågeställning, men jag hade svårt att hålla intresset uppe på vägen dit. Filmen känns betydligt längre än den är. Dialogen, i synnerhet den mellan de vuxna rollfigurerna, är ofta mer än lovligt träig. Harrison Ford ser uttråkad ut. Abigail Breslin spelar Enders syster. Efter att ha sett GRAVITY är det svårt att bli imponerad av (de datoranimerade) specialeffekterna här.
Käcka, entusiastiska ynglingar som glatt låter sig rekryteras för att bekämpa en ansiktslös, omänsklig fara känner vi igen från STARSHIP TROOPERS, men Paul Verhoevens film är bättre på alla sätt. En ung kille som är en hejare på TV-spel och som plockas upp av en rymdflotta har vi tidigare sett i THE LAST STARFIGHTER - som även den är en betydligt bättre film än ENDER'S GAME.

Jag gissar att filmen vänder sig till ungar i mellanstadieåldern, ungefär. Men jag är nog inte ute och cyklar om jag tror att även sådana kommer att bli uttråkade.







(Biopremiär 8/11)

onsdag 6 november 2013

Bio: Mig äger ingen

Foton: Alexandra Aristarhova ©2013 Filmlance International AB
Välkommen till SM i klyschor! Ännu ett tungt, svenskt drama har premiär och då vet vi ju precis vad vi kan förvänta oss.
Trista hyreshus - check!
Gråmurrigt foto - check!
Skilsmässa - check!
Arbetslöshet - check!
Alkoholism - check!
Mikael Persbrandt - check!
Barn som kommer i kläm - check!
Bråk - check!
Skrikande - check!
Slagsmål - check!
Mustasch - check!
Den sämsta ljudmixen sedan stumfilmstiden - check!
Förståsigpåare brukar ju anklaga underhållningsfilm för att oftast bara vara ett gäng trötta klyschor staplade på varandra, men det är nog trots allt så att den mest klichétyngda genren är det svenska dramat. Häromåret gjorde Kjell-Åke Andersson dramat NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE, en film som kändes som något slags Best Of Swedish Drama - även om den lanserades som "tragisk komedi". Andersson gjorde även den fullkomligt osebara VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN! - snacka om att ha bredd. Eller inte.
Den här gången har Andersson filmatiserat Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen" - en bok som tydligen är något slags hyllad bästsäljare, och en typ av bok jag aldrig skulle få för mig att läsa. Linderborg har för övrigt redan hunnit uttala sig negativt om den här filmen; hon känner visst inte igen sig i miljöer och stämningar.
Vi får följa Lisa (Ida Engvoll, Ping Mon H Wallén, Saga Samuelsson) från att hon är fem år på 1970-talet och ett par decennier framåt - även om större delen av filmen utspelar sig på 70- och 80-talen. Lilla Lisa älskar sin farsa Hasse (Persbrandt). Han är en rejäl knegare, han cyklar, och han har en skön mustasch som får honom att se ut som Loffe Carlsson. Men så dumpas Hasse av frugan. Lisa gillar att vara med honom, men eftersom det här är ett svenskt drama, börjar Hasse att supa och ha sig. Han tar med sig dottern till ölsjapp. En flängd norsk hårfrisörska hälsar på och dansar i vardagsrummet. Lisa och hennes kompis lyssnar på Noice. Hasse är kommunist och lyckas få Lisa att tro att hon också är det; hon skriver radikala uppsatser i skolan och är ute och demonstrerar. Hasse super tills han däckar, somnar nerpissad i trapphuset, och hans cykel går sönder. Men han bygger även en båt.
Det är absolut inget fel på skådespelarprestationerna. Mikael Persbrandt verka anse att detta är hans främsta prestation. Ibland är filmen dessutom lite skojig. Sten Ljungren spelar farfar. Men det känns som en film vi sett oräkneliga gånger tidigare. Skitigt 70-tal och sprit. Eländes elände. Och jag är fullkomligt ointresserad av sådant här. Sätter dock ett plus för scenen där Hasse sveper ett helrör vodka i sin brorsas bil.
När jag såg filmen i somras hade jag oerhört svårt att uppfatta dialogen. Alla skådisarna lät som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. I synnerhet Persbrandt och de andra männen. Ett dovt brummande. Jag missade nog mer än hälften av dialogen på grund av det extremt usla ljudet. Jag vet inte om det handlade om ett problem med just den visningen, eller om filmen inte var till 100% klar. De har kanske fixat filmen nu till premiären. Men en textad version vore att föredra. Om man nu inte tycker att det är fräckt när folk låter som spräckta högtalare med för mycket bas.
För övrigt borde de föräldrar som döpte sin dotter till Ping Mon H Wallén få rött kort.







(Biopremiär 8/11)

-->



tisdag 5 november 2013

Bio: jOBS

Foton: Glenn Wilson © 2013 The Jobs Film, LLC. All Rights Reserved.

Det är bara några månader sedan THE INTERNSHIP; en förtäckt reklamfilm för Google, gick på bio. Nu kommer en förtäckt reklamfilm för Apple, maskerad som en biografi över den framlidne Steve Jobs. jOBS - titeln ska tydligen stavas med gement J och resten versalt - fick dålig kritik i USA och publiken uteblev. Nu förstår jag varför.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på en reklambyrå. Där hade vi gammal fin utrustning. Jag häckade mycket i mörkrummet och blev expert på reprokameran. Där fanns en sättmaskin. En gnuggismaskin. AD:n använde airbrush. En dag skickades en tjej iväg på kurs för att lära sig sköta Macen. Just det - det hade inhandlats en (1) Mac. Och det var bara en person som kunde använda den. Ett år eller så senare anlände en ny kille och ännu en Mac. Ett antal år senare, jag jobbade inte kvar, hade all gammal fin utrustning kastats ut och alla satt men varsin datamaskin.

Jag har aldrig blivit vän med Apple och deras produkter. Jag jämför deras datorer med BMW - en glorifierad, dyrare Volvo. Tryggt och säkert, tuta och kör, slipp pilla och meka och experimentera. Jag satt ett tag på ett kontor försett med iMacs. Jag blev vansinnig. Bakvänt användargränssnitt, det gick inte att göra något kul med den, och den kraschade hela tiden - och jag fattade aldrig hur man fick igång skiten igen. Musen var också värdelös. "En Mac kraschar aldrig och får aldrig virus!" sa de rättroende. "Du måste ha gjort något fel!". Vaddå, jag gjort något fel - skiten kraschade. Vilket den inte skulle kunna göra.
Visst, Apple gör säkert bra produkter, men liksom min kompis Den långhårige fd filmkritikern, tycker jag riktigt illa om företaget. Löjligt svindyra produkter som köpes av kunder som beter sig som om de tillhör en religiös sekt. Sektmedlemmar som gladeligen pungar ut med ännu mer pengar så fort någon pryl måste uppdateras. Apple är en kyrka och Steve Jobs är den allsmäktige. Det är väldigt intressant att ett företag kan i det närmaste hjärntvätta sin kundkrets och få dem att knäböja inför sitt altare.

Denna fråga tas förstås inte upp i Joshua Michael Sterns film om Steve Jobs. Inte mycket annat heller. Vad vi serveras är Evangeliet enligt Apple. Ashton Kutcher är Steve Jobs. Kutcher har skaffat skägg, lagt sig till med något slags neandertalgångstil och kliar sig på hakan, men ser ändå mest ut som Ashton Kutcher. Efter en prolog i vilken Jobs 2001 presenterar sin nya pryl iPoden, hoppar vi till början av 1970-talet (vilket jag aldrig gissat om årtalet inte dykt upp i bild). Jobs har hoppat av college, han är en fri själ, vilket understryks av att han alltid går barfota, och hans gamle lärare (James Woods är bortkastad i en liten roll) vill att han ska studera konst. Jobs föredrar att ta LSD och börjar jobba på Atari, där han skapar spelet Breakout - rättare sagt, han anlitar en polare för att göra grovjobbet och blåser sedan denne på större delen av stålarna.

Jobs slår sig ihop med ovan nämnde polare och några andra nördar, och börjar skruva ihop en revolutionerande hemdator i farsans garage. De hittar en finansiär, startar Apple och bygger upp sitt imperium. Därefter hafsar filmskaparna sig igenom företagets historia. Man glömmer/struntar i att fylla i luckor och förklara saker. Plötsligt är Apple coolt. Plötsligt går det dåligt. Varför gjorde man succé? Varför gjorde man sedan fiasko? Vad sysslar alla med? Vilka är alla dessa underavdelningar döpta efter äpplesorter? Microsoft dyker upp som konkurrent helt utan förvarning, men försvinner ganska omedelbart ur bilden. Den största frågan kvarstår: vem var Steve Jobs? Var kom han ifrån?
Steve Jobs framstår som en trist typ och som en skitstövel - enligt uppgift var han också en skitstövel. Fast jag vet inte om det är meningen. I typisk Hollywoodanda framställs han nästan som en kristusfigur, eller åtminstone som en populär amerikansk president. När han håller anföranden inför sina anställda fläskas det på med smetiga stråkar och publiken jublar och applåderar som på ett väckelsemöte. Killen som designar iMacen håller ett hyllningstal till Jobs som inte är av denna världen - självklart kommer de där stråkarna igen. Dermot Mulroney är finansiären Mike Markkula, Matthew Modine är Pepsi Cola-killen John Sculley, som blir VD för Apple och ser till att Jobs får gå, och JK Simmons är styrelseledamoten Arthur Rock. Kvinnor förekommer enbart i periferin.

Självklart skulle jOBS ha kunnat bli en intressant film - för även om jag inte gillar Apple, är jag hyfsat intresserad av datorer. Men det känns som om det är Apple som pungat ut för den här filmen. Det är besynnerligt tunt och ytligt, och storyn slutar redan på 90-talet, innan iPoden räddar det då ostadiga företaget.

När jag såg filmen kände jag att jag hellre ville se en film om Atari. Eller varför inte en om Commodore eller den brittiska ZX Spectrum; hemdatorer som kom före Macen och sålde åtskilliga miljoner.

För övrigt är denna recension skriven på en burk som kör Linux.







(Biopremiär 8/11)

måndag 4 november 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Nick Cardy

Serietecknaren Nick Cardy har gått bort, 93 år gammal. Nu är det förvisso längesedan Cardy ägnade sig åt serier; han lämnade branschen redan i mitten av 1970-talet, men han tillhörde de där gamla, synnerligen kompetenta trotjänarna som producerade massor av material, främst för DC, men samtidigt förblev något anonym.
Efter att ha utbildat sig på en konstskola i New York, började Cardy - som egentligen hette Nicholas Viscardi - att arbeta på den legendariska Eisner & Eiger-studion 1939. Han producerade djungelserier och han gjorde serien Lady Luck, som gick i The Spirit Section; den där seriebilagan Will Eisner & co producerade för dagstidningar. Han var ute och krigade ett par år, sårades, försågs med två Purple Hearts, återvände hem och jobbade med dagsstripserierna Casey Ruggles och Tarzan.

1950 hamnade han på DC Comics, där han stod för en av de serier jag växte upp med; Tomahawk - även om jag alltid tyckte att just Tomahawk var den tråkigaste serien i den svenska tidningen som bar hans namn. Cardy blev mer känd för sitt arbete med Vattenmannen och kanske framför allt med Teen Titans - en serie som i Sverige hade den mindre inspirerade titeln Tonårsgänget. Tonårsgänget - det låter som ett drama av Ragnar Frisk.
En annan serie jag stötte på i Tomahawk när jag växte upp, var Bat Lash, fast i Sverige kallades figuren Flower Kid. Serien kom i slutet av 60-talet och var rätt udda; jag minns inte vad jag tyckte när jag var barn, men idag tycker jag att den är rätt charmig. En av medskaparna var Sergio Aragonés.
För DC tecknade Nick Cardy även mängder av korta skräckserier för tidningarna House of Mystery, House of Secrets, Tales of the Unexpected, The Unexpected och Witching Hour. Flera av dessa publicerades säkert på svenska i Skräck-magasinet, men jag vågar inte ta gift på det.
Nämen, titta här! Ett Nick Cardy-omslag från 2009!
När Cardy lämnade seriebranschen ägnade han sig istället åt reklam, tidningsillustrationer och filmaffischer. Det var han som stod för filmaffischerna till THE STREET FIGHTER med Sonny Chiba och APOCALYPSE NOW.
NICK CARDY
1920 - 2013
R.I.P.


-->



Bio: Betties resa

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Ytterligare en gång. Igen. Den här gången handlar det om en pensionärs-road movie.
Nyligen 70 fyllda Catherine Deneuve spelar den före detta skönhetsdrottningen (Miss Bretagne!) Bettie, som antagligen inte ska föreställa 70, men 60+. Hon driver en flott fiskrestaurang tillsammans med samla gamla mor, som påminner om svärmodern i 'ALLO, 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN. Dock går det visst inte så bra för dem. Än värre blir det när Bettie får veta att hennes älskare synts med en annan kvinna. Jo, det här är ju en fransk film, där har man älskare och älskarinnor; man ska vårda sina fördomar.
Bettie tappar greppet och går ut och sätter sig i sin bil. Hon kommer på att hon måste köpa cigaretter, men detta visar sig vara lättare sagt än gjort. Nu är det förvisso svårt att köpa rökverk i Frankrike; monopolen är omkastade där - sprit kan man köpa överallt, medan tobak enbart säljs i tobaksaffärer. Bettie verkar dock inte veta var det finns en tobakshandlare i staden hon bor i, så hon stannar folk och försöker bomma. Hon hamnar hemma hos en gubbe som tar en evighet på sig att rulla en cigg åt henne hemma i sitt kök; en skojig scen.
Därefter ger sig Bettie ut på en färd under vilken hon rannsakar sig själv och bygger upp ett nytt liv, eller något åt det hållet. Ni vet hur det brukar vara. Hon kommer till insikt. Hennes dotter, som spelas av sångerskan Camille (franska sångerskor har sällan efternamn), ringer och vill att Bettie ska köra barnbarnet till hans farfar. Bettie har försummat gossen, så nu ska hon ta igen den förlorade tiden. Hon kör omkring under några dagar, träffar olika människor, och så äts det middag i en trädgård. Pittoreskt värre.
BETTIES RESA är regisserad av Emmanuelle Bercot, som mest verkar vara verksam som skådespelerska - hon var bland annat med i POLIS. en här filmen är väl okej, välgjord, välspelad, men inte speciellt minnesvärd och vi har ju sett likartade filmer åtskilliga gånger förut.
Cigarrettrullargubben är bäst.
Mer har jag inte att säga om den här, så nu tar vi en kopp kaffe och går vidare.






(Biopremiär 1/11)

-->