måndag 25 november 2013

Bio: Svinen

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag förstås ironisk. Som bekant går det upp en hel del fransk film på svenska biografer. Förvisso sällan de stora franska publikfilmerna; de som fransmännen går man ur huse för att se, det vi får är bara arthouseprylarna. Men ändå.

SVINEN är Claire Denis senaste film och som visades i Un Certain Regard i Cannes i våras - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett någon av Denis' tidigare filmer. Såtillvida jag inte sett någon på en festival och genast glömt bort den. Jag har trots allt en tendens att glömma bort mycket av det jag sett på festivaler enbart för att jag lovat att skriva om dem. Jag har liksom inte hjärtat med.

SVINEN är en dunkel film. Det finns en bra och intressant historia någonstans i filmen, men jag fick inte grepp om denna medvetet fragmentariska och konstnärligt stökiga film, där kronologin tydligen är uppbruten och aldrig förklarad - jag ögnar igenom ett par andra recensioner och pustar ut när det står klart att jag inte är ensam om att inte uppfatta vad som är nutid och dåtid.
Vincent Lindon (från ALLT FÖR HENNE) är Marco, en sjökapten som kommer hem till Paris för att hjälpa sin syster Sandra (Julie Bataille), vars man begått självmord. Sandras dotter Justine (Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK) har råkat ut för enorma problem och spenderar stora delar av filmen med att stappla omkring naken på stan med blod rinnande nerför låren. Allt elände skylls på den slemme affärsmannen Laporte (den obehaglige Michel Subor), som har barn med en viss Raphaëlle (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve), som Marco genast inleder en romans med. Marco är dock ute efter hämnd och han hamnar på en rejält sunkig bordell ute på vischan, där unga kvinnor våldtas och misshandlas framför filmkameror. Hädanefter kommer jag att se på majskolvar med nya ögon.
Det här är ett drama med klara drag av thriller. Ja, det borde väl egentligen vara en ren thriller - om Claire Denis hade haft vett att berätta storyn lite rakare. Men det gör hon alltså inte. Det är bitvis suggestivt, men totalt oengagerande. I princip alla medverkande är osympatiska - de är svin allihop. Marco är inte precis en hjälte, människorna runt honom är obehagliga - med undantag för Justine, vars namn förstås får oss att associera till De Sades utsatta romanfigur.

Det är grått och lite tråkigt och om några veckor har jag säkert glömt bort filmen.







(Biopremiär 22/11)

söndag 24 november 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Mickey Knox

Skådespelaren Mickey Knox, som föddes på julafton 1921 och dog den 15:e november i år, kommer främst att bli ihågkommen för sitt arbete med de engelska versionerna av en rad Italienska filmer. Hans skrev de engelska dialogmanusen till till exempel DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE och ONCE UPON A TIME IN THE WEST, men även till Jess Francos X312 - FLIGHT TO HELL. Han bidrog även med sin röst till filmer som 1990: THE BRONX WARRIORS, Lucio Fulcis MURDEROCK och COBRA MISSION.
Mickey Knox, som var krigsveteran, filmdebuterade 1947 i något som hette BUMERANG och spelade sedan tuffingar och gangstrar i filmer med titlar som KILLER MCCOY, JUNGLE PATROL och LEV FARLIGT OCH DÖ UNG, en Bogartfilm av Nicholas Ray. Under McCarthy-eran på 1950-talet svartlistades Knox, och han flydde till Frankrike och därefter Italien, där han alltså satsade på en karriär som engelsk dialogförfattare. Han producerade även de två filmerna WILD 90 och LEVE DÖDEN/DON'T TURN THE OTHER CHEEK - den sistnämnda är en spaghettiwestern från 1971 med Franco Nero och Eli Wallach.
Knox började åter att agera framför kameran och syntes i THE DAY OF THE COBRA med Franco Nero, BOLERO, RENT-A-COP, Michele Soavis STAGEFRIGHT, NOSFERATU IN VENICE, GHOULIES II, Roger Cormans MÖTE MED FRANKENSTEN, GUDFADERN DEL II och DELLAMORTE DELLAMORE, även den av Soavi, samt i TV-serier som KRIGETS VINDAR, PAR I HJÄRTER och ARKIV X.
Woody Harrelsons rollfigur i NATURAL BORN KILLERS är döpt efter Mickey Knox, vars dopnamn var Abraham.
MICKEY KNOX
1921 - 2013
R.I.P.

-->



Serier: Daniel Ahlgren är nu Big In Japan!

Tidigare i år kom Daniel Ahlgrens serie om Ove - den 34-årige hårdrockaren ut i Japan, ett album jag recenserar HÄR. Det mest anmärkningsvärda med denna serie är att den aldrig har samlats i en svensk utgåva. Denna japanska bok är den enda kompletta samlingen.

Nu har det japanska seriepriset Gaiman Awards delats ut, och minsann om inte Daniel Ahlgren kom på tredje plats i kategorin för översatta serier! Han lyckade placera sig före namn som Charles Burns, Garth Ennis och Daniel Clowes. En av de som röstade på Ove skrev så här om serien (fritt översatt):
"Rolig! Men även lite sorglig! Jag gillar att skratta med den här old school-hårdrockaren och hans vedermödor. Huvudpersonen beskrivs som en bitter men ganska älskvärd person."

Med andra ord: nu är Daniel Ahlgren Big In Japan. När ska vi äntligen få se en svensk samlingsutgåva med denna roliga serie? Varför har inget svenskt förlag nappat? Det är verkligen ett mysterium ...

HÄR listas de segrande albumen. Den som tror att priset är döpt efter Neil Gaiman tror fel. "Gai" betyder ungefär "utrikes/utanför Japan", "man" står för "manga". Utländska serier, således.

fredag 22 november 2013

Serier: Asterix hos pikterna

ASTERIX HOS PIKTERNA
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Kids Media Nordic AB

Albert Uderzo började att teckna Asterix, en serie han skapade tillsammans med René Goscinny, 1959. 1977 dog Goscinny, men Uderzo fortsatte att rita Asterix och skrev manusen själv. Jag konstaterar att jag inte läst så många av Uderzos helt egna album, men de är inget vidare. Lucky Luke-tecknaren Morris hade bättre tur efter Goscinnys bortgång, eftersom de författare och de nya kreativa team som tog över när Morris dog var rätt dugliga. Som bekant har Spirou bytt upphovsmän ett flertal gånger under de 75 år serien funnits, med varierande men ofta hög klass på resultaten.

Först nu har Uderzo lämnat över stafettpinnen. Det 35:e Asterixalbumet; "Asterix hos pikterna", är författat av Jean-Yves Ferri (som lustigt nog är född 1959!) medan Didier Conrad står för teckningarna. Så, hur har det här äventyret blivit?

Tja, det ser ju onekligen ut som ett Asterixalbum. Conrad är Uderzos stil trogen, samtidigt som han har ett eget schwung- och ett modern driv i teckningarna. Teckningsmässigt är det här alltså alldeles utmärkt. Innehållsmässigt är det nog ... konstigare än roligt.

Ett isblock i vilket en pikt blivit infryst hittas på Galliens strand av Asterix och Obelix, och Miraculix ser till att tina upp stackaren och få honom på bättringsvägen. Pikten heter McLock och han berättar att han bor vid sjön Loch Andlolls strand och att den onde hövdingen McAber från en annan klan är ute efter McLocks älskade Camomilla, adoptivdotter till hövding i den klan McLock tillhör, med baktanke att bli hövding där. Asterix och Obelix beger sig tillsammans med McLock till pikternas land; nuvarande Skottland, där de upplever äventyr och kulturkrockar medan de ställer saker och ting tillrätta.

De många ordvitsarna går ut på att alla har namn som börjar på Mc, och av någon anledning har man stoppat in en massa rock'n'roll-referenser. Pikternas barder spelar rock - vilket inte hindrar Obelix från att örfila sångaren. Det utövas stockstötning, det bor ett snällt odjur i sjöng, och McAber samarbetar med romarna.

Det hela är lite märkligt berättat, det känns ibland lite stökigt, som om Ferri inte fått ordning på alla sina idéer och infall. Och nej, jag tycker inte att det är speciellt roligt - fast å andra sidan har jag ibland svårt för franska komedier. Kanske är det så att jag inte begriper fransk humor - eller att fransk humor inte går att översätta (min gamle vän Per AJ Andersson står för den svenska översättningen). Men jag förstår inte poängen med att McLock blivit förvirrad och därför utbrister "Jingle Bells", "Bad vibrations", "Obladi oblada" och annat. Som sagt - det är bara märkligt.

Med det inte sagt att "Asterix hos pikterna" är ett dåligt album - för det är det inte, och det här är oerhört mycket bättre än den senaste Asterixfilmen. Och jag gillar den stackars romerska folk- och bostadsräknaren som kommit till gallernas by och inser att han tagit sig vatten över huvudet.
Och ja - självklart blir det vildsvinsfest i sista rutan och Troubadix är bunden och försedd med munkavle.

torsdag 21 november 2013

Bio: Farväl till maffian

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Rättare sagt, det blir fransk-amerikanskt.
En gång i tiden, för sådär tjugo år sedan, ansågs Luc Besson vara en rätt cool regissör, med filmer som NIKITA och LÉON. Sedan dess har killen mest gjort mög, varav en del varit totalt osebart - som filmerna om Arthur och Minimojerna. ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var väl okej, även oim den inte alls känns som Tardis serie. Men det är ju dock sällan Besson regisserar nuförtiden. Oftast nöjer han sig med att skriva manus och producera - och hans bolag Europa Corp sprutar ur sig glassiga och lättglömda actionfilmer, varav bara ett par stycken sticker ut - till dessa hör TRANSPORTER-filmerna och den första TAKEN.
FARVÄL TILL MAFFIAN, som Besson har tagit sig tid att regissera, bygger på en fransk roman. Originaltiteln är MALAVITA, vilket det står i förtexterna, men i USA gick den upp som THE FAMILY. Exekutiv producent är Martin Scorsese, av alla människor - jag har ingen aning om varför han ville sätta sitt namn på det här. För det här är inte bra. Tvärtom, det här är riktigt, riktigt dålig - FARVÄL TILL MAFFIAN måste vara en av årets sämsta filmer.
Familjen Blake är en till ytan alldeles vanlig amerikansk familj - bortsett från att de bor i Frankrike. Men Blakes är allt annat än vanliga. Farsan Fred Blake (Robert De Niro) heter egentligen Giovanni Manzoni och är en före detta mafioso, som nu står under FBI:s vitnessbeskydd. Han har dock svårt att hålla sig i skinnet, så FBI - under ledning av en agent spelad av Tommy Lee Jones - tvingas flytta runt Fred, hans hustru Maggie (Michelle Pfeiffer), och de två barnen Belle (Dianna Agron) och Warren (John D'Leo). När filmen börjar anländer de till Normandie, när Fred ska skriva en bok om D-dagen och barnen börja i ny skola.
Det går inte så bra. Redan första dagen smäller Maggie av på några oförskämda fransmän i ett snabbköp, så hon spränger butiken i luften. Två franska, finniga tonårskillar stöter på Belle, så hon misshandlar dem med ett tennisracket, och Warren åker på rejält med stryk i skolan. För att göra tillvaron ännu värre är ett gäng brutala gangsters på jakt efter Fred.
Det verkar som om FARVÄL TILL MAFFIAN är tänkt att vara en festlig komedi. Som sådan funkar den inte alls. Jag vet inte, jag har kanske gått och blivit gammal och moraliskt, men blodiga nerskjutningar och blodsöliga slagsmål i kombination med uppsluppen komedi är snarare osmakligt än roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Kanske hade Tarantino kommit undan med här, men det är tveksamt. Emellanåt tror sig filmskaparna vara hur smarta som helst när de refererar till gangsterfilmer och vid ett tillfälle tittar Fred och några andra på Scorseses MAFFIABRÖDER (Tommy Lee Jones gissar att Fred brukar runka till den filmen) - och jag kommer på mig med att hellre vilja se den filmen (som ju är utmärkt).
Alla fransmän verkar prata engelska, Maggie betalar med francs, vilket får mig att undra över när filmen utspelas, vi får en del flashbacks, och De Niro, Pfeiffer och Jones ser fullkomligt ointresserade ut. De tackade säkert ja till rollerna enbart för att få en välbetald semester i Frankrike. Filmens running gag är att rollfigurerna stannar upp och utbrister "Fuck!", vilket Besson verkar tycka är skitroligt. Det är det inte. Vad som däremot är roligt, eller åtminstone konstigt, är att det i den svenska texten står "Fuck!" när de säger just detta. Det känns alltid som om det är något som saknas när Besson gör film. Jag har dock svårt att sätta fingret på vad det är. Filmerna ser ut som stora Hollywoodproduktioner men når inte hela vägen - som om en viktig krydda saknas i favoriträtten.
Till ovannämnda invändningar hör även det faktum att filmen är trist och ibland nästan sövande. Det här är bara dåligt och ointressant. Synd på så bra skådisar.
Fuck!






(Biopremiär 22/11)

-->



onsdag 20 november 2013

Bio: Blå är den varmaste färgen - kapitel 1&2

Foton copyright (c) Folkets bio
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Igen! Och inte vilken fransk film som helst, utan 2013 års omtalade Guldpalmsvinnare i Cannes; Abdellatif Kechiches (SVART VENUS) tre timmar långa kärleksdrama BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN - KAPITEL 1&2. Orsaken till att filmen är omtalad är - som så ofta är fallet med filmer som tävlar i Cannes - dess explicita sexscener. I Cannes älskar man att chockera och låta sig chockeras. Där frossas det i sex och våld inom den konstnärliga filmens förlåtande ramar. Ofta är detta sex och våld det enda man minns av filmerna, som i övrigt har en tendens att vara slätstrukna eller direkt dåliga.
Det enda jag visste om Kechiches film är att det handlar om ung, lesbisk kärlek, att sexscenerna är explicita, att Steven Spielberg älskade filmen, och att den bygger på ett seriealbum av då 19-åriga Julie Maroh; "Le Bleu est une couleur chaude", vilket vann ett pris i Angoulême 2011. Filmens originaltitel lyder dock LA VIE L'ADÈLE; "Adèles liv".
Den tonåriga Adèle spelas av Adèle Exarchopoulos (I GRYNINGENS TIMMAR), som faktiskt fyller tjugo samma dag filmen har svensk premiär. Adèle, som enligt distributörens hemsida är sexton; i filmen hävdas att hon är arton, går på gymnasiet, anses vara en av de sötaste tjejerna i klassen; hon är intresserad av litteratur, och har halvhjärtade relationer med killar. På nätterna ligger hon dock hemma och onanerar vilt och tänker på en blåhårig tjej hon sett på stan. En av hennes tjejkompisar kysser henne; det var bara ett infall, men Adèle tar det på allvar och inser att hon nog är lesbisk. Verkar det som.
Hon hänger med en kille på en gayklubb, vilken hon lämnar för att istället smita in på en klubb för lesbiska. Minsann om inte den blåhåriga tjejen sitter där. Léa Seydoux från INGLOURIOUS BASTERDS och MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL spelar den något äldre (Seydoux är 28) flatan Emma, som studerar på konsthögskolan i Lille, där det hela utspelar sig, och som kommer fram till Adèle för att snacka. De två fortsätter att träffas, de ligger med varandra, de blir ett par och flyttar ihop, de har kul, de bråkar, och utan att jag riktigt uppfattade det hinner det gå åtminstone tre år, visar det sig. Vad som är kapitel ett och två vet jag inte, det här är väldigt långa kapitel. Kommer det fler?
Storyn är egentligen inte mer än den gamla vanliga pojke-möter-flicka - med pojke utbytt till flicka. Dock är detta exceptionellt välspelat och filmen håller en realistisk ton som är ovanlig; det känns dokumentärt på samma sätt som till exempel VI ÄR BÄST!. De två tjejerna i huvudrollerna är sympatiska, vilket är en fördel; rent allmänt är de flesta medverkande sympatiska. Adèle Exarchopoulos är väldigt söt och kameran älskar att filma hennes ansikte och kropp ur alla möjliga vinklar - vilket förstås får mig att känna mig lätt gubbsjuk. Fast egentligen vore det ju värre och konstigare om jag inte gillade att titta på tösen.
Nå, hur är det då med de omtalade sexscenerna? Jodå, gott folk. De är långa. Väldigt långa. Och det är ingen tvekan om att Exarchopoulos och Seydoux kör loss på riktigt*. Förvisso får vi inga extrema närbilder på uppspärrade kön och annat köttigt, men tagna ur sammanhanget skulle de här scenerna i det närmaste kunna vara hämtade ur en porrfilm. Ja, jösses, jag blev ju rent svettig. Och det var intressant att notera den kompakta tystnaden i salongen på pressvisningen. Ingen flåsade tungt. Förutom grafiskt sex får vi en del nakenposerande och en trevligt omotiverad duschscen, som mest går ut på att exponera Exarchopoulos' kropp. Det hade man aldrig kommit undan ostraffat med i en ren underhållningsfilm. I jämställdhetens namn får vi i början även en scen där Adèle ligger med en kille. Schlofs! låter det när hans praktstånd slår i låret. 
Kechiche är även fascinerad av att filma Exarchopoulos' mun, gärna halvöppen när hon sover. Vi får även massor av scener med folk som äter, gärna närbilder på mat som skyfflas in i munnar. Minus för scenen där Adèle och tillfällig pojkvän äter crêpes och pratar med mat i munnen. Jag blev verkligen hungrig när jag såg filmen. Den pasta bolognese det ofta bjuds på ser härlig ut.
Det enda problemet med BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN är att den varar två timmar och 59 minuter. Det finns ingen som helst anledning till att den ska hålla på så länge. Nu är filmen så pass bra och underhållande att den inte är smärtsamt lång (till skillnad från till exempel THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE), men ett stort antal scener känns fullständigt onödiga. Visst, vi får uppleva Adèles vardagslunk, men det hade inte behövts skildras i bild.
Jag får erkänna att jag var skeptisk innan jag såg filmen, men jag konstaterar att detta är en av höstens bättre filmer.







(Biopremiär 22/11)

* Det florerar en del rykten om att de två huvudrollsinnehaverskorna bär något slags lösvaginor i latex, gjutna efter deras egna sköten. Tillåt mig att tvivla. Vad är det för mening med det - och vad gör det för skillnad? När de har hela ansiktet upptryckt mellan varandras skinkor och näsan i anus, vad skulle det vara för mening med en liten bit latex över muffen?

-->



tisdag 19 november 2013

Bio: The Hunger Games: Catching Fire

Foton copyright (c) Nordisk Film

Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Två och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins' böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.

2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna - flickorna - älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES' främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel - fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.

Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva - de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.
När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i - romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i - något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.

De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?

Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare - eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.

Två timmar och 26 minuter varar det här - och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.
Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas "vanlig", men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.
THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.

Filmen slutar med en cliffhanger - och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.

Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar - men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.







(Biopremiär 20/11)

måndag 18 november 2013

Bio: Mud

Foton copyright (c) Scanbox
Fascinerande. MUD visades på Malmö Filmdagar, men där lyckades jag inte klämma in den i mitt schema. Således klämde jag den på en ordinarie visning under premiärhelgen. Publiken var ganska fåtalig - och jag var den ende mannen i salongen. Det var jag och en handfull medelålders kvinnor. Jag fick genast en känsla av att de flockats för att stånka över Matthew McConaugheys bara bringa, vilken han visar upp mot slutet av Jeff Nichols' (TAKE SHELTER) nya film.
Genren är "barnfilm för vuxna", avdelningen Pojkar upplever ett sommaräventyr som förändrar deras liv. En historia som rör sig i närheten av den moderna klassikern STAND BY ME och i viss mån Huckleberry Finn. Dock är det lite mörkare och lite skitigare. Platsen är Arkansas och Mississippi. Huvudperson är fjortonårige Ellis (Tye Sheridan) som tillsammans med sin kompis Neckbone (Jacob Lofland) åker ut till en ö, där de hittar en båt som fastnat i en trädkrona - en surrealistisk syn. De råkar även hitta en kille som bor i båten - Mud (McConaughey), som är efterlyst efter att ha skjutit ihjäl en kille som trånat efter den söta Juniper (Reese Witherspoon) Muds stora kärlek i livet. Mud är en rätt charmig kille och de två pojkarna smyger ofta iväg till ön för att hjälpa honom. Planen är att Mud ska återförenas med Juniper och tillsammans ska de fly i båten, som Mud försöker reparera. Lättare sagt än gjort, när fler än polisen letar efter Mud - även ett gäng kriminella råskinn anländer till den trista lilla sydstatshålan för att ta lagen i egna händer.
Det finns drag av kriminaldrama i MUD, men den biten känns nästan överflödig i filmen. Det här är framför allt en coming of age-film och berättelsen skildras med få undantag helt ur Ellis' synvinkel. Han hjälper sin farsa (Ray McKinnon) att köra ut fisk, han blir förälskad i en söt tösabit och han och Neckbone drar runt och letar skrot som kan komma till pass när båten ska repareras.
Skådespelarprestationerna är utomordentliga. Förutom ovannämnda medverkar Sam Shepard i rollen som en mystisk man som bor i husbåten mittemot den Ellis och hans familj bor i, Michael Shannon är Neckbones farbror som spelar elgitarr, och plötsligt och helt utan förvarning dyker Joe Don Baker upp som den grymme och hämndlystne King; far till mannen Mud dödade. Tänk, och jag som av någon anledning trodde att Baker var död ... Rollfigurerna har alla väldigt bra namn; de heter saker som May Pearl, Mary Lee, Galen, Carver och Princess.
MUD är en mycket bra film - men jag känner att jag måste sänka betyget ett snäpp. Filmen är nämligen alldeles, alldeles för lång. Den rullar på i över två timmar, och eftersom tempot är långsamt och sydstatsdialekterna släpiga, känns det här längre än det är - filmen står och ibland och trampar vatten. Dessutom leder det hela fram till en våldsam och ganska orealistisk sammandrabbning; en eldstrid som känns ganska malplacerad och onödig.
Men på det hela taget är detta en klart rekommendabel film.






(Biopremiär 15/11)

-->



fredag 15 november 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Al Ruscio

Karaktärsskådespelaren Al Ruscio har checkat in på scenen ovan molnen, 89 år gammal. Han var ytterligare en av de där herrarna vi sett i hur många småroller som helst på film och främst TV, men aldrig riktigt vetat vad de heter. Ruscio sågs ofta som italiensk gangster eller möjligtvis som italienskättad polis, men han spelade mycket annat.
Efter att 1958 ha debuterat i ett avsnitt av GUNSMOKE, kunde man på TV bland annat se honom i ZORRO, THRILLER, PETER GUNN, BRÖDERNA CARTWRIGHT, THE ALFRED HITCHCOCK HOUR, THE UNTOUCHABLES, DR KILDARE, BARETTA, DEN OSYNLIGE MANNEN, ROCKFORD TAR ÖVER, KOJAK, STARSKY OCH HUTCH, HULKEN, PAR I HJÄRTER,TAXI, UPPDRAG I SINGAPORE, REMINGTON STEELE, FALCON CREST, MIKE HAMMER, SPANARNA PÅ HILL STREET, ARKIV X, men främst kommer vi att minnas honom som restaurangägaren som Elaine anklagar för att bara anställa storbystade servitriser i ett avsnitt av SEINFELD.
På bio dök Al Ruscio upp i filmer som NU FIGHTAS VI IGEN!, KNIVEN ÄR ENDA VITTNET, GUDFADERN DEL III, FANTOMEN - och så mötte han Don "The Dragon" Wilson i Cormanproducerade slåssrafflet FUTURE KICK.
Al Ruscio spelade även teater och undervisade i skådespeleri.
AL RUSCIO
1924 - 2013
R.I.P.

-->



torsdag 14 november 2013

Bio: The Counselor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Jag blir lite förvånad när jag läser att författaren Cormac McCarthy; mannen bakom romanen "No Country for Old Men", faktiskt är åttio år gammal. Men å andra sidan romandebuterade han för snart femtio år sedan. THE COUNSELOR är dock McCarthys första filmmanus; en berättelse som inte bygger på någon bok. För regin står den pålitligt ojämne Ridley Scott och mottagandet i USA blev inte det bästa vid premiären. Mestadels dålig kritik och publiken uteblev; THE COUNSELOR kom och försvann snabbt, och floppen var ett faktum.
McCarthy och Scott innebär trots floppen att jag hade vissa förväntningar på filmen, och skådespelaruppbådet framför kameran går inte av för hackor. Michael Fassbender är den namnlöse advokaten; the councelor (eller the counsellor med två L i England!), som är störtkär i den väna Laura (Penélope Cruz) och filmen öppnar med en sexscen. Vi förstår att denna romans är dömd att gå åt helvete, eftersom den pengakåte advokaten har lierat sig med lyxliraren och knarkkungen Reiner (Javier Bardem), och deras affärer spårar snart ur.
THE COUNSELOR är ännu en sådan där film där Mexiko framställs som helvetet på Jorden. Oj oj oj, vilket skithål Mexiko är i den här filmen. Människoliv är inte värt någonting, och för att göra saker och ting ännu skitigare där nere, jobbar en del av rollfigurerna med att tömma septiktankar! Cameron Diaz spelar Reiners flickvän; en elegant och fullkomligt känslokall kattkvinna som bokstavligt talat går över lik - hon påminner lite grann om Bardems rollfigur i NO COUNTRY FOR OLD MEN. Brad Pitt medverkar som en rätt skön snubbe som ska hjälpa advokaten med knarkdealen.
Filmen får anses vara en "vuxen" thriller; det här är inte ännu en lättillgänglig tonårsrulle. Det är en glassig och sexig-, men mörk och skoningslös film. Handlingen kretsar kring girighet, droger, trafficking och snuff-movies, och filmen innehåller en del blodigt extremvåld. Det sistnämnda blir lite komiskt på ett par ställen, det förekommer till exempel en alldeles för utstuderad scen som avslutas med halshuggning medelst vajer. Figuren Reiner är också lite kul, liksom en del dialog - som diskussionen om Boisse.
Men THE COUNSELOR är alldeles för stökig och pratig. Det babblas för mycket, det är trots allt ingen roman McCarthy skrivit. Och han har stoppat in lite för många scener och framför allt för många rollfigurer. Många skådespelare passerar revy, men i de flesta fall handlar det bara om cameos; de är med i en scen eller två. Vi får bland annat se Bruno Ganz, Rosie Perez och Goran Visnjic. John Leguizamo nämns inte ens i rollistan. Det hela är intressant, men det blir aldrig speciellt spännande och Michael Fassbenders roll är lite luddig i kanterna.
Plus i kanten för scenen med Cameron Diaz i spagat.






(Biopremiär 15/11)

-->