onsdag 23 oktober 2013

Bio: Gravity

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden

Den mexikanske regissören Alfonso Cuaróns (CHILDREN OF MEN) GRAVITY har blivit en oväntad jättesuccé i USA. Inte nog med att den fyller salongerna, den har även till större delen fått strålande kritik - och det pratas om att Sandra Bullock kommer att Oscarnomineras för sin huvudroll.

Handlingen är föredömligt enkel. Sandra Bullock och George Clooney är astronauterna Ryan Stone och Matt Kowalski. De befinner sig tillsammans med en tredje person vi aldrig riktigt presenteras för uppe i rymden, där de utför arbeten på sin rymdfärja Explorers skrov, när de får ett meddelande (Ed Harris gör rösten) om att en rysk satellit exploderat och att skrotet är på väg rakt emot dem i hög hastighet. De tre hinner inte ta sig tillbaka in i skeppet innan olyckan är ett faktum. Den tredje astronauten dödas, medan Stone slungas ut i rymden utan livlina. Kowalski försöker leta upp henne och ta henne tillbaka till säkerheten, men olyckorna staplas på varandra och snart måste Stone ensam försöka ta sig tillbaka till Jorden.

Detta är i stort sett en One Woman Show, paketerad i ett perfekt 91-minutersfodral. Allt som kan gå fel går fel, Stone tar sig från farkost till farkost till farkost, allting verkar vara emot henne. Chansen att överleva är förstås minimal. Hon är trots allt ensam uppe i rymden och syret håller på att ta slut.
Jag har ingen aning om hur pass realistisk filmen är, men jag köper det här rätt upp och ner. I mina okunniga ögon ser det här hur realistiskt ut som helst. Och det är fullkomligt fantastiskt genomfört. Jag orkar inte tänka på hur de har spelat in filmen. Rollfigurerna rör sig genomgående utan tyngdkraft i slowmotion. Det är förstås en väldigt massa greenscreens och datoranimeringar, och Bullock har i intervjuer sagt att de tvingades fejka slowmotion och röra sig långsamt. Lösa föremål svävar fritt omkring ombord på farkosterna, och jag kommer förstås att tänka på Tintin och "Månen tur och retur". Eld och Stones tårar bildar klot och pärlor.
GRAVITY är en otroligt snygg film. Tempot är förhållandevis långsamt, här är ont om snabba klipp, filmfotot är strålande, och för en gångs skull lyfter 3D:n filmen. Stones utsatthet blir verkligen påtaglig och vi i publiken känner hur vi svävar runt där ute tillsammans med henne.

Vid ett par tillfällen blir filmen kanske en aning saggig. Kanske är Bullocks monologer lite för mycket emellanåt; hon har ju ingen att prata med, och jag har lite svårt för den ibland nästan sakrala musiken, som för tankarna till new age-flum. Men det kan jag ta. Helheten förlåter svackorna.
Det här är en spännande film som faktiskt nästan tar andan ur en - både visuellt; vyerna får en att häpna, och innehållsmässigt. Snacka om mardröm att vara fast däruppe i mörkret. Utan luft. Utan kontakt med omvärlden. Utan Facebook.

Självklart bör du se filmen på så stor duk som möjligt. Jag utgår från att den kommer att gå upp på Royal i Malmö, som har Sveriges största duk.

Är Sandra Bullock värd en Oscar för sin insats? Tja, det vet jag inte - men varför inte? George Clooney glider mest omkring och är den där vanliga charmknutten han brukar vara.

... Och att filmen bara varar 91 minuter ser jag som ett stort plus. Det är vi inte bortskämda med idag, när var och varannan film ska vara över två timmar vare sig det behövs eller ej.








(Biopremiär 25/10)

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.
 
Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.
 
Någon borde hållit dem i örat.
 
Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.
 
På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.
 
Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.
 
Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.
 
Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.
 
Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.
 
Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

Bio: Red Obsession

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det finns som bekant flera stora, viktiga frågor här i livet. Den kanske största frågan är förstås Vilka är det som tillverkar sexleksaker? Hur ser det ut i en buttplugfabrik? Denna fråga besvaras i RED OBSESSION, en australisk-kinesisk-fransk dokumentär av David Roach (som skrev manus till tre Yahoo Serious-filmer, bland annat YOUNG EINSTEIN) och Warwick Ross (som producerade dessa Yahoo Serious-filmer.
Fast nu är detta tyvärr inte en film om rövpluggens historia. Nej, det här handlar om vin - om Bordeauxvin. Världens mest exklusiva viner. Vi får träffa vinproducenter; härliga fransmän vars vingårdar ser ut som Moulinsart, vinsamlare, vinexperter och folk som handlar med vin. Priset och kvalitén på Bordeauxvin peakade för ett par år sedan och drycken blev extremt dyr. Samlare spenderade miljoner pund på att köpa hundratals lådor med vin som de aldrig drack; vinet var för värdefullt för att drickas. Samlarna öppnade inte ens lådorna och fick aldrig se flaskorna.
En härlig fransk vinproducent säger att han inte är något vidare bra på att lukta och avsmaka vin, han älskar att dricka det. "Som ni såg drack jag en hel flaska själv till lunchen." Bra kille.
Ungefär halvvägs in i filmen förflyttas fokus till Kina. Kina har nämligen slagit sig in på vinmarknaden på flera sätt. Många av de mest entusiastiska och köpstarka samlarna av Bordeauxviner är kineser, och landet har även börjat att producera kvalitetsviner.
Mannen som gav buttplug ett ansikte.
Den absolut skönaste snubben är en piprökande kines som äger en fabrik som tillverkar sexleksaker. Han säger att förr tyckte han bäst om sex, numera föredrar han vin. Vi får se bilder från fabriken, där små tanter radar upp dildos och kontrollerar buttplugs. Pure movie magic.
Vi får även träffat en kinesisk stolle som låtit bygga ett franskt slott. Hemma i Kina.
Till skillnad från så många andra dokumentärfilmer, framför allt svenska sådana, har Roach och Ross tänkt lite mer filmiskt; filmfoto och den allmänna utformningen är genomtänkt och filmen gör inte bort sig på en bioduk. Till skillnad från till exempel MIN STULNA REVOLUTION är inte det här radio på bio. Och det blir inte sämre av att Russell Crowe har plockats in som berättarröst.
RED OBSESSION är en bra och intressant film, om än aningen lång, trots att den bara varar 75 minuter.
Visste ni att Yahoo Serious fyllde 60 i somras?






(Biopremiär 25/10)

-->



tisdag 22 oktober 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Rune T Kidde

För ungefär 30 år sedan agerade jag något slags expert på utländska seriefanzines i fanzinet Seriehorisont, en publikation som försökte vara något slags alternativ Bild & Bubbla med inriktning på den då oerhört vitala fanzinefloran. Jag skrev en krönika i varje nummer i vilken jag tog upp seriefanzines från främst Danmark och Norge, men även från Frankrike, Finland och andra länder jag på någon vänster lyckats hitta utgivare i.
Min inkörsport till detta stavades antagligen Fat Comic, ett danskt fanzine utgivet av Paw Mathiasen - en herre som sedermera gick och blev en viktig hörnpelare i den danska serievärlden. Och det är mycket möjligt att det var i Fat Comic jag först läste om Rune T Kidde. Okej, det kan ha varit i Bild & Bubbla, men det var i alla fall Paw som skickade mig Kiddes seriealbum "Gal og normal" (1982).
Visst kände jag till några danska serier; Poeten och Lellemor, Ferd'nand och en del andra gick ju i svensk dagspress, Rasmus Nalle kom som album, men Rune T Kidde var antagligen den första danska serieskapare jag så att säga upptäckte på egen hand - och på danska. Kidde hade något av ett kultrykte på den tiden och gjorde lite spretiga, satiriska och väldigt danska humorserier. Åtminstone upplevde jag dem som väldigt danska och jag associerade ibland till gubbarna i Ole Lund Kirkegaards böcker. Kirkegaard var den ende barnboksförfattare jag gillade när jag var barn.
Rune T Kidde började att göra fanzines på 1970-talet och 1979 var han med och grundade seriestudion Gimle. Han redigerade kommersiella serietidningar och bidrog med teckningar till dansk dagspress. 1990 fick hans karriär som tecknare ett drastiskt slut, då han som följd av diabetes blev blind. Han slutade dock inte att arbeta för det. Han blev radiopratare, skrev romaner och pjäser, han skådespelade till och med, och han ägnade sig åt musik - han hade ett eget band som hette Rune T. Kidde Band (vad annars?). Dessutom skaffade karln sig ett härligt danskt skägg.
Jag hade lite kontakt med Kidde på 80-talet. Detta ledde till att en serie av honom publicerades i mitt fanzine SMOCK 1985; nummer 9/4. Jag ljuger nog inte om jag påstår att detta var den första publiceringen i Sverige.
Natten till i måndags dog Kidde, 56 år gammal, efter en längre tids sjukdom.
RUNE T KIDDE
1957 - 2013
R.I.P.
-->



Bio: IRL

Foton copyright (c) Eyeworks Film & TV Drama
Återigen premiär på en svensk film som antagligen inte kommer att ses av ... någon alls. Erik Leijonborgs IRL har en trailer som gör att man förväntar sig en film som till större delen utspelar sig i en datorspelsvärld. Så är dock inte fallet. IRL är samma gamla klyschiga mobbingdrama vi sett otaliga gånger tidigare. Filmen lär nog främst bli ihågkommen på grund av att den samlar en trojka kändisbarn i huvudrollena: Stellan Skarsgårds 18-årige son Valter, Annika Jankells dotter Happy, och Bille Augusts tös Alba.
Filmen bygger på den belgiska filmen BEN X från 2007 och det hela öppnar med gryniga flygbilder på trista hyreshus i någon förort. Såklart. Det här är nämligen tänkt att vara en viktig ungdomsfilm, och då måste man i vanlig ordning dra till med tristess i trista miljöer. Valter Skarsgård är Elias, en närmast autistisk kille som mobbas i skolan. Oj, vad han mobbas. Den genomonda Agnes (August) är ledare för mobbarna och deras terror kulminerar när de sliter av Eilas byxor, filmar honom i korridoren och lägger ut videon på YouTube.
Hemma spenderar Elias tiden med att spela ett äventyrsspel online, där han är en krigare som träffar på krigarbruden Sc4rlet (Jankell). Han chattar med den okända Sc4rlet, som plötsligt vill träffas. På vägen till dejten attackeras Elias av mobbarna, som kastar bort hans mobiltelefon. Elias blir försenad, vågar inte gå fram till Sc4rlet och tänker begå självmord. Fast då dyker tjejen upp ändå, de unga tu blir ett par, och de försöker komma på ett raffinerat sätt att hämnas på. Mobbarna ska få igen.
Jepp, vi har sett allt förut. Det här är samma story en gång till. Mörker, mobbing, elände och lite ung kärlek. Spelvärlden tillför inte speciellt mycket. I vanlig ordning är det här en sådan där film där alla vuxna verkar tillhöra en generation som inte använder- eller knappt känner till Internet. YouTubeklippet verkar ha hur många klick som helst, men inga vuxna känner till det. Och inga vuxna verkar se och höra mobbarnas dåd, trots all uppståndelse och alla skrik. Fast rektorn anar vad som pågår och försöker prata med ungarna. "Jag känner mig kränkt!" säger en av mobbarna.
Sättet Elias och Sc4rlet hämnas på är långsökt. Det förekommer två ungdomar som verkar vara Elias' kompisar, men de glöms bort större delen av filmen. Skådespeleriet är bra, filmen är ointressant och Annika Jankell borde skämmas för att hon döpt sin tös till Happy.







(Biopremiär 25/10)

-->



måndag 21 oktober 2013

Serier: Svenska MAD samlade årgångar del 1

Svenska MAD samlade årgångar del 1
Egmont Kids Media Nordic

Michael J Weldon, som en gång i tiden gav ut tidskriften Psychotronic Video, brukar hävda att MAD Magazine är 1900-talets viktigaste tidning. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt, men Svenska MAD är den viktigaste tidningen för mig personligen.

När jag var barn gick jag aldrig på dagis, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Där fanns en del av min mosters gamla MAD-tidningar - årgång 1963 inbunden samt spridda nummer från 1964 och 1965. Mer aktuella nummer från 1970-talet fanns hemma hos min moster. Dessa tidningar gjorde enormt intryck på mig. När jag var fem år ville jag veta vad det stod i pratbubblorna, så jag lärde mig hastigt och lustigt att läsa. Detta innebar att när jag två år senare började skolan inte bara kunde läsa, jag besatt även en för min ålder avancerad, bisarr humor. När mina klasskompisar rörde sig på två tomater som ska gå över gatan-stadiet, fläska jag på med Lasse O'Månsson-konstigheter som ingen begrep. Kanske inte jag heller - för det var trots allt som så att jag var för ung för att begripa vad till exempel film- och TV-parodierna i MAD gick ut på.

Svenska MAD var en intressant tidning på så sätt att jag alltid tyckt att den var bättre än det amerikanska originalet. De svenska bidragen och översättningarna lyfte tidningen. Jag läste tidningen under större delen av min uppväxt och en bra bit in på 80-talet. Jag han till och med medverka själv i ett nummer innan tidningen efter ett antal upplivningsförsök lades ner för gott.

... Eller nästan för gott. Sedan en tid tillbaka publiceras delar av MAD:s nyare innehåll i serietidningen Elvis, vilket känns lite märkligt. Det händer att jag läser amerikanska MAD, men jag känner inte igen mig i tidningen.

Bokens innehåll.

Plötsligt och helt utan förvarning har Egmont nu släppt den här tjusiga volymen, som samlar de fyra första numren av Svenska MAD; nummer 1&2/1960 och 1&2/1961. Boken innehåller tidningarna rätt upp och ner, men Thomas Storn och hans Svenskt Seriearkiv har bidragit med trevligt bonusmaterial. Den ursprunglige utgivaren Rolf Janson har skrivit ett något förvirrat förord (vilket kanske är passande) och här finns en introduktion som redogör för hur tidningen kom till. Först var det tänkt att Pekka Langer skulle vara redaktör och i boken finns ett protokoll från ett möte där de diskuterat innehållet. Det var nog tur att Pekka ganska snart var ute ur bilden och ersatt av Lasse O'Månsson - idéerna som nämns i protokollet är inget vidare. Jag har ingen större relation till Pekka Langer, jag minns honom mest som en halvtrist gubbe som agerade domare i tävlingsprogram på TV. Lasse O'Månsson, däremot, satte sin särpräglade inramning på hela tidningen.

Vidare har man lagt till några sidor med material som plockades bort när de amerikanska tidningarna försvenskades, och så redogör man för artiklarnas upphovsmän. Det dröjde till tredje numret innan man började att sätta ut tecknarnas namn i tidningen, men författarna angavs inte. Många av texterna är dock helt omskrivna av den svenska redaktionen och upphovsmännen till ett par svenska bidrag är okända.

William M Gaines, som var MAD Magazines utgivare i många år, har sagt att han ibland publicerade material han inte tyckte var speciellt kul, men han kunde inte säga nej till gamla trotjärnare. Så - hur står det till med roligheten såhär 53 år senare? Tja, det är lite si och så på den fronten. Jag läser fortfarande då och då om de MAD jag som jag själv köpte på 70- och 80-talen, och slås av att en hel del inte håller alls humormässigt, i synnerhet filmparodierna.

Lasse O'Månsson.

... Men faktum är att det spelar ingen som helst roll! Till större delen är de här grejorna fullkomligt fantastiskt tecknade. Det är teckningarna som är behållningen. Och när författarna ibland får till det är resultatet strålande roligt. Jag kom på mig med att skratta högt åt ett par sidor - och några roligheter hade aldrig fått passera nuförtiden; de är inte speciellt politiskt korrekta, däremot väldigt tidstypiska.

På den här tiden var det Kelly Freas och Norman Mingo som stod för det otroligt flotta, målade omslagen och de fejkannonser som fanns på omslagens bak- och insidor. Premiärnumret öppnar starkt med min store favorit Jack Davis, som lyfter en egentligen rätt mossig betraktelse över Elvis Presley. Varje nummer innehåller mängder av tjusiga sidor av Wally Wood, Bob Clarke har gjort en hel del, Don Martin är med redan från starten - men det dröjer innan Sergio Aragonés dyker upp.

Jag brukade alltid tycka att Dave Berg var tråkigast i tidningen med sina illustrerade vitsar; Berg fortsatte att leverera sådana fram till sin död 2002 och blev hela tiden slarvigare. I början av 60-talet var han dock en fantastisk tecknare. Mort Drucker gör förstår de filmparodier han blivit berömd för. George Woodbridge och Joe Orlando kändes alltid lite mer anonyma, men deras alster är förstås också synnerligen kompetent tecknade och passande. De svenskar som bidragit är Bowen och Torvald Sundbaum - åtminstone är det är det var man misstänker.

Jack Davis inleder nr 1/1960.

Det är inte utan att jag undrar hur en del av det amerikanska materialet funkade här i Sverige, som var en populärkulturell ankdamm på den här tiden. Begrep gemene man vad som åsyftades? Här och var skojas det med amerikansk TV-reklam, ja, TV rent allmänt. En artikel om förvanskningen av ett TV-manus när det passerar diverse instanser på vägen till TV-rutan, och det är väldigt roligt.

Rolig är också driften med en typisk Alfred Hitchcock-film (i vilken Alfred Hitchkork har cameos i varje serieruta). På den här tiden var ju Hitch fortfarande högst aktiv och några av hans mest kända och bästa filmer var förhållandevis färska.

Egmont hoppas kunna ge ut fler böcker i den här serien - och det hoppas jag också. Det är möjligt att boken enbart går hem hos nostalgiker - men vi är ju faktiskt många som är nostalgiker! Således får väl den här luntan ses som årets julklapp. Och födelsedagspresent. Och mors- och fars dags-present. Och bröllops- och dopgåva. Det går även utmärkt att köpa ett exemplar till sig själv.

För övrigt behöver Sverige en ny satirtidning. Kanske inte en ny MAD, men en politiskt oberoende tidning som driver med allt och alla. Det är ju därför Monty Python och MAD höll ut genom åtskilliga decennier - förvisso fanns det undantag, men oftast drev inte med till exempel en viss politiker, utan med en typisk politikertyp som funnits i alla tider.

... Dessutom behövs det förstås en svensk tidning vars innehåll är bra tecknat! Det är vi bannemig inte bortskämda med idag ...


fredag 18 oktober 2013

Bio: Captain Phillips

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det intressantaste med CAPTAIN PHILLIPS är att det kom en väldig massa människor till pressvisningen i Malmö. I vanliga fall är vi färre än tio pers i salongen, ibland bara 5-6 stycken. Den här gången kom det åtskilliga fler. Jag har ingen aning om varför. För att filmen blivit väl mottagen i USA? Var det Tom Hanks lokala fan club som var på besök? Eller berodde det på att det är Paul Greengrass som regisserat?

Paul Greengrass har fått ett oförtjänt rykte som exemplarisk action- och thriller regissör. Hans still kallas nervig och pseudodokumentär. I realiteten betyder detta stressig klippning och skakig handkamera som gör att man sällan ser vad som sker under actionscenerna. Det är ju också ett väldigt bra sätt att dölja det faktum att skådisen som spelar hjälten inte kan slåss - som i Greengrass' två Jason Bourne-filmer. Tyvärr skapade Greengrass en oönskad trend: actionfilmer med svårtolkade actionscener.

CAPTAIN PHILLIPS bygger på en sann historia, boken är baserad på kapten Richard Phillips bok om när han 2009 styrde ett lastfartyg i afrikanska vatten och somaliska sjörövare slog till. Andra som var med ombord har haft flera invändningar mot boken och filmen. Så där gick det inte alls till, och den där Phillips var egentligen ett riktigt rövhål.

I filmen är Phillips allt annat än ett rövhål - han är Tom Hanks och han är en rejäl familjefar, en riktig helyllekille. I en by i Somalia har folket det allt annat än trevligt. Till exempel är vattnen urfiskade. Folket behöver pengar och piratkaptenen Muse (Barkhad Abdi) skickas iväg för att kapa MV Maersk Alabama. De tar sig ombord, Phillips hålls som gisslan - och Tom Hanks får tillfälle att spela ut hela sitt Oscarvinnarregister, med skrik, gråt och you name it. Samtidigt som undsättning är på väg.

Eftersom storyn bygger på sanna händelser vet vi ju hur det kommer att gå. Phillips kommer förstås att klara sig. Därför är det svårt för filmen att bli spännande. Jag tycker mest att det här är långt och smått irriterande. Två timmar och fjorton minuter håller det här på, och för att vara så fylld med händelser, händer det inte mycket. En kollega sa att han tyckte att filmen mest består av svarta män som stirrar.

Det är lite intressant att piraterna säger att de inte är Al-Quaida; fienden behöver inte nödvändigtvis vara muslimska terrorister. Men det är väl det enda intressanta här. Filmfotot är lika stökigt som vanligt och jag kommer på mig med att längta efter Joel Silver-produktioner från 80-talet. Eller John Ford. Shakycam är allt annat än fräscht idag.

Tråkig film.

Tom Hanks bästa film är och förblir SVENSEXAN.








(Biopremiär 18/10)

torsdag 17 oktober 2013

Bio: Min stulna revolution

Foton copyright (c) Folkets Bio
Återigen är det dags att slösa bort biodukar på ett TV-program. Ännu en svensk dokumentär, ännu en film som inte är avsett för biografer. Och om den nu faktiskt är avsett för biografer - varför inte visa det?
Antagligen därför att regissören Nahid Persson Sarvestani inte kan bättre. Jag har sett en av hennes tidigare filmer och den var lika platt och visuellt oinspirerad.
På 1970-talet var Persson vänsteraktivist i sitt hemland Iran. Staten slog till och grep Perssons bror Rostam, som ett par månader senare avrättades. Persson har alltid känt skult för detta och antar att det egentligen var henne de var ute efter.
Nu lokaliserar- och samlar Persson ett gäng av sina gamla aktivistkamrater som får sitta och berätta om tortyr och fångenskap. Tanter sitter och pratar rätt upp och ner. Ibland har gamla nyhetsklipp stoppats in, men för det mesta är det tanter som pratar. Persson själv agerar berättarröst - och som sådan är hon sövande. Hennes röst är sövande. Ja, hela filmen är sövande - om man nu inte är väldigt intresserad av ämnet. Ämnet är väl i och för sig bra och intressant, men genomförandet är så rudimentärt det kan bli. Det ser inte ut som något annat än ett TV-program.
Jag tycker ingenting om det här, mer än att det är tråkigt. Och jag skiter i att sätta ett betyg. Det här har inte på bio att göra.

(Biopremiär 18/10)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Ed Lauter

Martin Stillman har nu gett upp jakten på Luke Macahan. Alla favoritskådespelare Ed Lauter har nämligen gått bort i cancer, 74 år gammal. Det var ju Lauter som spelade Stillman i FAMILJEN MACAHAN 1978 - och här i Sverige är han säkert mest känd för den rollen.
Ed Lauter, som en gång i tiden hade för avsikt att bli basketproffs, började sin karriär som stå upp-komiker och medverkade i pjäser i slutet av 1960-talet, innan han 1971 fick sin första roll i ett avsnitt av TV-serien MANNIX. Rollen bleb startskottet för en lång karriär som karaktärsskådespelare i biroller på TV och bio.
Hans första långfilm var västernfilmen DE 7 RIDER IGEN!, som följdes upp av I LAGENS NAMN.../THE NEW CENTURIONS, den udda och skitiga västernfilmen DIRTY LITTLE BILLY (som jag gärna ser släppt på DVD), EXECUTIVE ACTION, BENKNÄCKARGÄNGET, THE FRENCH CONNECTION II, MOT FORT HUMBOLT, Alfred Hitchcocks ARVET, nyinspelningen av KING KONG från 1976, MAGIC, JAGAD TILL VANVETT och CUJO, för att bara nämna tolv filmer han gjorde innan han 1985 spelade snut i sin kanske främsta film: DEATH WISH 3. Denna fantastiska film i vilken han och Charles Bronson går sida vid sida gatan fram, nickar tufft mot varandra och skjuter punkare medan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på. Sådana filmer görs inte längre. Gubbar som visar var skåpet ska stå.
Där, Chuck! Där ska skåpet stå!
Därefter sågs han till exempel i YOUNGBLOOD, HÅRDA BUD med Schwarzenegger, FÖDD DEN FJÄRDE JULI, THE ROCKETEER, MULHOLLAND FALLS, PM Entertainment-rafflet THE SWEEPER, SEABISCUIT, THE ARTIST, och i TROBLE WITH THE CURVE; en film med Clint Eastwood från 2012 som aldrig gick upp på bio i Sverige.
Listan på Ed Lauters TV-roller är närmast oöverskådlig. Vi fick se karln i CANNON, IRONSIDE, STREETS OF SAN FRANCISCO, KOJAK, BARETTA, ROCKFORD TAR ÖVER och i en TV-serie från 1974 som nog aldrig visats i Sverige och som jag är väldigt nyfiken på - THE NEW LAND, som bygger på Vilhelm Mobergs ut- och invandrarböcker. Lauter var med i HAWAII FIVE-0, NERO WOLFE, SIMON & SIMON, MAGNUM, THE A-TEAM, AUTOMAN, MIAMI VICE, MORD OCH INGA VISOR, RENEGADE, ARKIV X, WALKER TEXAS RANGER, PÅ SPANING I NEW YORK, THE OFFICE och ytterligare några dussin serier och TV-filmer.
Ed Lauter medverkar i tre filmer som ännu inte släppts, en av dem är en nyinspelning av STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN.
ED LAUTER
1938 - 2013
R.I.P.

-->



onsdag 16 oktober 2013

Bio: About Time

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag brukar hävda att NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY är den bästa romantiska komedi som gjorts - men det är möjligt att jag lurar mig själv där. Det är trots allt så, att den romantiska komedi jag sett flest gånger är NOTTING HILL. Nu är det förvisso längesedan jag såg den, men jag ett tag såg jag den så ofta att jag tappade räkningen. Jag är ju en soft själ innerst inne. Senast jag såg om FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING blev jag aningen besviken, den var inte lika kul som jag mindes den och Andie MacDowell är faktiskt inget vidare i den. LOVE ACTUALLY är lite ojämn, men bitvis bra och kul.
... Och vad dessa tre filmer har gemensamt är förstås manusförfattaren Richard Curtis. Jag har sett en hel del romantiska komedier, främst amerikanska sådana, de senaste åren, och majoriteten är tämligen misslyckade. De är varken roliga eller romantiska, och alldeles för ofta är rollfigurerna rätt irriterande. Nej, det är bäst att leave it to the master - det vill säga Richard Curtis.
Curtis' senaste verk, ABOUT TIME, har han själv regisserat, och han kör vidare i samma tradition som de tidigare filmerna. Det är samma ingredienser, samma typ av persongalleri, men med en ny twist plockad från filmer som MÅNDAG HELA VECKAN och SLIDING DOORS. Resultatet når inte upp till samma höjder som NOTTING HILL, men det här är trevligt, mysigt och roligt. Curtis är pålitlig. Han vet vad som krävs.
Domhnall Gleeson (DREDD) är den snälle Tim, som när han är 21 av sin far (Bill Nighy) får veta att männen i hans släkt besitter en märklig gåva: de kan resa i tiden. Jodå! Det är bara att gå in i första, bästa mörka rum, gärna en garderob, knyta händerna och koncentrera sig på det tillfälle man vill åka tillbaka till. Det går dock bara att åka bakåt i tiden och bara till händelser man själv upplevt; det går alltså inte att färdas tillbaka till år innan man föddes. Efter ett tag tillkommer ytterligare ett par regler, aningen krystade för att filmens logik inte ska bli alltför flängd.
Tim använder sin förmåga till att få ordning på kärlekslivet. Han har en benägenhet att ständigt klanta sig eller säga fel saker, så han åker tillbaka i tiden och gör om så att det till slut går vägen. Tim flyttar till London där han börjar jobba på en advokatbyrå, och en kväll går han och en kompis på en restaurang där man äter i mörker för att uppleva hur det är att vara blind. Till bordet för han den charmiga Mary (Rachel McAdams), som han alltså inte kan se. Han väntar på henne utanför restaurangen, blir blixtförälskad och får hennes telefonnummer.
Eftersom Tim måste resa i tiden för att fixa en grej, ändras vissa händelser vid återkomsten - bland annat visar det sig att han aldrig gick på restaurangen, träffade Mary och fick hennes nummer. Således måste han försöka hitta tjejen och presentera sig på nytt. Efter ett antal försök går det vägen och de två blir ett par och vi får följa deras liv under ett par år.
ABOUT TIME har en ton som efterhand blir bitterljuv. Det är inte bara skämt och tjoflöjt hela tiden. Med det inte sagt att filmen är ett alltför allvarligt drama. Resorna i tiden blir kanske en aning tjatiga och premisserna är lite för krystade, men det kan jag ta. För det här är ganska oemotståndligt och charmigt.
Filmen lever högt på sina rollfigurer och skådisar. I vanlig ordning är Bill Nighy fantastisk. Richard Cordery är en härligt förvirrad farbror, Tom Hollander spelar en ständigt vresig pjäsförfattare, Lydia Wilson är Tims syster Kit Kat och filmens motsvarighet till Honey i NOTTING HILL och Scarlett i FYRA BRÖLLOP. Richard Griffiths och Richard E Grant gör korta och väldigt roliga inhopp i en teaterpjäs.
... Ja, och så har vi ju den fullkomligt oemotståndliga Rachel McAdams. Jag är hemligt kär i henne. Sicken tös! Uj.
Bra och smart dialog, gulligt, romantiskt och skojigt. Några ord som sammanfattar ABOUT TIME. En romantisk komedi som funkar - och det är vi inte bortskämda med.







(Biopremiär 18/10)

-->