tisdag 10 september 2013

Bio: Monica Z

Foton: Jonath Mathew © 2013 Stella Nova Film
Jag brukar säga att 1970 - give or take a few years - utgör ett slags gräns. Vi som är födda innan 1970 och var barn på 70-talet har ofta samma (populär)kulturella referensramar som våra föräldrar - och deras föräldrar. Vi fick ju liksom konsumera vad som stod till buds; videon slog inte igenom förrän 1980, kabel-TV några år därefter - jag skulle ljuga om jag hävdade att jag växte upp med ninja- och italienska zombiefilmer. Nej, jag växte upp med bland andra Monica Zetterlund utan att egentligen tillhöra hennes fans - inte då, när jag var barn. Hon figurerade i Hasse & Tages revyer och filmer, hon var med i TV-serier och framträdde i underhållningsprogram, och på den tiden såg alla allt som kunde tolkas som underhållning på TV. Först som vuxen konstaterade jag att hon var en cool brud på den tiden - då tyckte jag bara att hon var en tant som sjöng trista sånger.
Jag kan väl inte påstå att jag vet speciellt mycket om Monica Zetterlunds liv och karriär innan de sista tragiska decennierna. Jag minns speciellt när hon dog 2005 - jag satt i Cannes, kämpade med deadlines, och plötsligt uppstod kaos på redaktionen i Stockholm.
Jag hade en del förväntningar på den danske regissören Per Flys biopic MONICA Z. Jag är intresserad av tiden då den utspelar sig och av Monica Zetterlunds karriär, filmen verkade vara snygg, affischen är tjusig - och jag var nyfiken på Malmötösen Edda Magnasons (bördig från Island) på förhand hyllade gestaltning av titelrollen.
Edda Magnason är fullkomligt sensationell! Jepp: sensationell! Detta är hennes debutroll och hon är fantastisk. Ofta är hon så lik Zetterlund att man skulle kunna ta fel, hennes tolkningar av låtarna är utmärkta, agerandet övertygar - med ett undantag: den värmländska dialekten är det inte mycket bevänt med. Hon pratar något slags neutral dialekt. Kjelle Bergqvist gör hennes far och han pratar stockholmska. Men vad vet jag, han pratade kanske så i verkligheten, farsgubben?
I övrigt är tyvärr MONICA Z en ganska otillfredställande, slätstruken produkt - "pedestrian", som det heter på engelska; trivial. Peter Birro har skrivit ett manus som börjar i slutet av 50-talet (tror jag, årtalen anges inte) och hastar igenom ett tiotal år. En rad livs- och karriäravgörande händelser avverkas på ett alldeles för ytligt sätt. Zetterlund vantrivs i lilla värmländska Hagfors, där hon jobbar som telefonissa. Hon uppträder på Nalen och turnerar med Dompan (Fredrik Lindborg), får ett erbjudande om att uppträda i New York, där hon gör bort sig, kommer hem, lämnar Hagfors och slår igenom. Hon får ihop det med diverse personer; hon lever med Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), har en romans med en anonym amerikan, men vi förstår att den hon egentligen vill ha är den snälle basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason). Under resans gång trappas hennes alkoholproblem upp.
Det mesta av detta redovisas pliktskyldigast och alldeles för snabbt. Dialogen är ofta platt, i synnerhet den som är på engelska när hon är i USA. Många kändisar passerar revy - gestaltade av skådisar, förstås. Vid ett ställe tar Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) med henne på en fest och där presenteras hon för Lena Nyman, Hasse och Tage, Povel Ramel och många andra - jag vet inte om denna fest faktiskt ägde rum i verkligheten; det känns som om alla i Nöjessverige var där. Vilgot Sjöman var enligt filmen en fantastisk torrboll. Kjell Bergqvist är mest Kjell Bergqvist i sin roll. Nu gillar jag förvisso Bergqvist - men ändå. Sverrir Gudnason spelar sin basist på precis samma sätt han gör alla sina roller. Alkoholpimplandet blir emellanåt nästan parodiskt, det pratas om att Zetterlund har ett behov att stå i centrum och älskas, men vi får aldrig någon förklaring till varför. Och vem är far till hennes dotter? Var håller han hus?
MONICA Z är hyfsat underhållande, miljöer och bilar är flotta, det är lite lustigt med alla kändisar, det är kul med några återgivna revynummer - men jag tycker inte att det här är speciellt bra. Vore det inte för Edda Magnason skulle nog filmen krascha - hon räddar filmen helt på egen hand. Hon är med i nästan varje scen, hon är en stjärna och borde rimligtvis tilldelas en guldbagge för prestationen.
Fast det finns förstås en risk att Magnason för all framtid kommer att vara synonym med Monica Zetterlund och inte accepteras i andra roller. Om hon nu kommer att fortsätta att skådespela.






(Biopremiär 13/9)

-->



måndag 9 september 2013

Bio: Paranoia

Foton copyright (c) Noble Entertainment
LEGALLY BLONDE-regissören Robert Luketics PARANOIA är en av årets största floppar i USA - kanske den största floppen. Förvisso förlorade Disney mer pengar på THE LONE RANGER, men den fick ändå hyfsad kritik. PARANOIA totalsågades - och sågs av i princip ingen alls. Den kostade 35 miljoner dollar och spelade i sju miljoner i hemlandet. Det spelade ingen roll att ett flertal stora namn pryder rollistan.
PARANOIA bygger på en roman och det hela är upplagt för en riktigt bra triller. Temat är företagsspionage. Jag gillar sådant, jag har alltid gillat sådant; högt spel, konspirationer, ny teknik, alla lurar alla. Men i det här fallet sjabblar Luketic bort det hela.
Liam Hemsworth spelar Adam Cassidy, som jobbar på ett teknikföretag som styrs med järnhand av den besynnerlige och hjärtlöse Nicolas Wyatt (Gary Oldman). Adam ska pitcha en ny idé, men klantar sig och han och hans kompisar får sparken. Av någon konstig anledning får de för sig att de ska festa loss på en dyr nattklubb och betala med företagskortet. De bränner 16 000 dollar på klubben - vilket Wyatt upptäcker.
Wyatt plockar upp Adam och tvingar honom att bli spion för dem. Adam ska ta anställning hos- och därmed infiltrera värste konkurrenten Eikon, som leds av en, påstås det, legendarisk herre vidd namn Jock Goddard (Harrison Ford). Eikon håller på att ta fram en revolutionerande mobiltelefon.
Saker och ting går förstås inte som planerat. Ett problem är nya kollegan Emma (Amber Heard), som Adam av en slump träffade på klubben och följde med hem. De två blir förstås ett par. Och FBI dyker upp - de har haft ögonen på Wyatt en längre tid. Tydligen har Wyatt för vana att låta mörda de som inte går i hans ledband. Samtliga rollfigurer har en räv bakom örat.
Efter att ha läst en massa rejält negativa recensioner förväntade jag mig en genomusel film - men så illa är de inte. Nej, det här är inte bra. Den i grunden intressanta storyn känns ofta ologisk och besynnerligt förvirrad. Emellanåt undrade jag vad de sysslade med och varför. Filmen är även märkligt ospännande - det finns ingen som helst nerv i berättandet. Tanken är att Adam ska vara en sjavig yngling som borstas upp, men Liam Hemsworth ser genomgående ut som en filmstjärna.
Men ibland blänker det till. Här finns ett par bra scener med Harrison Ford och Gary Oldman, och Richard Dreyfuss tillför viss humor och värme i en mindre roll som Adams sjuklige farsa.
Den nya mobiltelefonen som utvecklats är onekligen tjusig. Harrison Ford har blivit väldigt gammal.







(Biopremiär 6/9)

-->



torsdag 5 september 2013

Bio: The Broken Circle Breakdown

Foton copyright (c) Njutafilms
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland tror man att man ska få uppleva en viss sak - och utsätts för något helt annat. Felix Van Groeningens film THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN visades på Malmö Filmdagar, och jag uppfattade först titeln som THE BICYCLE BREAKDOWN. Kanske hade presentationen av Fredrik Gerttens kommande film BIKES VS CARS rört om det i min skalle. Men jag hade även läst innehållsreferatet alltför slarvigt. Jag trodde att detta skulle vara en burlesk belgisk komedi om ett countryband.
Oj, vad fel jag hade.
Där satt jag i biomörkret i tron att jag skulle få se något kul och blev istället serverad ett tungt, skitigt drama om kärleken och främst döden.
Elise (Veerle Baetens) och Didier (Johan Heldenbergh) träffas och blir förälskade vid första ögonkastet. Han har stort skägg, är lite 60-talsflummig, och spelar i ett countryband, hon är lite religiös, visar det sig, jobbar i en tatueringsstudio, och börjar snart att sjunga i Didiers band. De gifter sig och får en dotter. Efter några årvisar det sig att flickan har cancer och att allt hopp är ute. Elises och Didiers kärlek sätts på prov.
Detta berättas i lagom omkastad ordning. Filmen öppnar med flickan på sjukhus, sedan kommer scener ur Elises och Didiers första tid tillsammans, och emellanåt blir jag inte riktigt klok på vad som är flashbacks. Allt eftersom blir filmen allt mörkare, de här personerna är inte de mest psykiskt stabila, och all tragik och sorg ställer till det.
Filmen utspelar sig i de fulaste delarna av Belgien- allting är grått och fult. Hela filmen är grå och ful. Det känns som att sitta insvept i en kall, regnvåt filt när man ser det här. Fast fult är ju det nya snyggt, verkar dagens kids tycka.
Ibland är det lite småskojigt i allt mörker, medlemmarna i bandet tokar till det, här finns åtskilliga sexscener och Veerle Baetens är en stilig tös. Dock är hon tatuerad över hela kroppen, och jag är så pass gammal att jag associerar tatueringar med sjömän och kåkfarare - jag tycker att det är extremt avtändande.
THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN är säkert en bra film - men jag förmår inte uppskatta sådant här. Det får vara hur välspelat och välgjort som helst, men jag är inte intresserad. Cancer och gyttja är inte min melodi. Ej heller romanser mellan folk som inte mår så bra. Därför sätter jag ett underbetyg. Men - sådan här brukar ju gå hem på filmfestivaler och hos vissa kritiker. Det är möjligt att du tycker att det här är jättebra. Jag tycker mest att det är lite småtrist.







(Biopremiär 6/9)

-->



onsdag 4 september 2013

Bio: Smurfarna 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag minns ingenting av SMURFARNA, som kom 2011. Rättare sagt - jag minns att jag inte tyckte att den var lika hemsk som många av mina kollegor gjorde, och att vi efter visningen under Malmö Filmdagar glatt trallade på Smurfsången när vi gick bort till Renaissance och drack drinkar. Jag kikade nu på min recension av den första filmen och ser att jag berättar en hel del om smurfernas (jag gillar inte att de nu heter smurfarna!) historik i den, så kolla upp den om du vill veta mer.
Den här nya filmen är dock fullkomligt värdelös. Jag gillade smurfserierna som barn, men jag känner inte igen mig i det här. I den första filmen hamnade smurferna i New York, den här gången dyker de upp i Paris, där ärkefienden och trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) uppträder som framgångsrik illusionist efter att ha gjort succé som sådan i Las Vegas. Den lilla smurfan fyller år och smurferna låtsas ha glömt bort det, eftersom de planerar en överraskningsfest. Smurfan blir ledsen. Då kidnappas hon av Gargamel. Gargamel har nämligen skapat vilda, illasinnade och gråa smurfkopior som han kallar busarna - men smurfan känner till en trollformel som kan förvandla busarna till vanliga smurfer.
Smurferna tar hjälp av sina mänskliga kompisar Patrick (Neil Patrick Harris) och Grace (Jayma Mays) för att befria smurfan. Vilda jakter och upptåg följer, Patricks farsa (Brendan Gleeson) hjälper till, kaos uppstår, det blir hysteriskt - och så kastas det in lite budskap om hudfärg och familjer.
Den här filmen, som regisserats av Raja Gosnell, är oerhört påfrestande. 105 minuter varar den - och det är tjo och tjim i 3D precis hela tiden. Jag blev trött, jag kämpade för att hålla mig vake; den första filmen besatte dock en viss charm och innehöll några lustiga sekvenser. SMURFARNA 2 är inte rolig alls. Det enda jag uppskattade var ett par kreativa flygscener runt- och genom Notre Dame och några andra byggnader och platser.
Hank Azaria borde dock få en Oscar för sin insats som Gargamel. Övriga skådisar känns helt bortkastade. För att gör det hela ännu värre är det här dubbat till skånska - och de olika smurfarnas karaktärsdrag har suddats ut. Den skotska smurfen (skotsk smurf?!) pratar inte skotska. Och de har inte smurfröster. Fast det är lite skoj att den rödhårige busen Hackus pratar skånska.
Namnet Gargamel uttalas genomgående fel. Självklart ska det uttalas på franska med betoningen på sista stavelsen.







(Biopremiär 6/9)

-->



Bio: Emperor

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
I slutet av 1960-talet började det bli stort med TV-filmer och störst på fronten var ABC och deras Movie of the Week. Vi fick se en hel del sådana här även på svensk TV - det kunde till och med hända att de biovisades i Sverige och övriga Europa. Dock var de förstås avsedda för TV-visning och anpassade efter de stränga amerikanska reglerna. Inga svordomar, inget blod, inget grovt våld, inget naket, inget kontroversiellt. Det gjordes en hel del bra TV-filmer på det här tiden, men merparten av dessa billiga och snabbt producerade filmer var väldigt slätstrukna.
Jag kom att tänka på dessa TV-filmer när jag såg EMPEROR, ett krigsdrama i regi av Peter Webber - en engelsman som förvissa gjort FLICKA MED PÄRLÖRHÄNGE och HANNIBAL RISING, men som mest jobbat med, just det, TV-filmer. EMPEROR ser ut- och känns som en TV-film med lite för hög budget. Det är en film som aldrig lyfter.
Andra världskriget har tagit slut och japan har kapitulerat. På amerikanernas högkvarter i Japan ska general Bonner Fellers (Matthew Fox) avgöra om kejsar Hirohito ska dömas och avrättas eller ej. Amerikanerna försöker leta upp japanska officerare och politiker för att gripa dem, vilket är svårt - många av dem hinner ta livet av sig.
Fellers är någon av en expert på Japan - hemma i USA lärde han nämligen känna Aya; en japansk student (Eriko Hatsune), och det bar sig inte bättre än att han fick ihop det med henne. Senare bodde han i Japan och fick lära sig hur det japanska samhället och den japanska mentaliteten fungerar. men så bröt kriget ut och Fellers och Aya skildes åt på det mest tårfyllda sätt.
General Fellers hade så pass mycket inflytande att han såg till att de städer där Aya misstänktes bo inte atombombades. Ett faktum som gör att vissa officerare anser att Fellers är opålitlig.
EMPEROR skildrar en del av kriget vi sällan eller aldrig har sett; efterspelet i Japan och Amerikas försök att hjälpa Japan på fötter igen. Tyvärr sjabblas detta tema bort en hel del, eftersom man i den här filmen främst fokuserar på Fellers och Ayas romans, som visas i flashbacks. Och det är ingen vidare engagerande romans.
Filmen är kompetent och förhållandevis robust, men alldeles för tunn och ytlig. Det enda man minns är Tommy Lee Jones som general MacArthur, en roll han gör med bravur. De flesta av personerna som figurerar i filmen har existerat på riktigt och under eftertexterna visas foton på dem. Kejsar Hirohito dog först 1989.







(Biopremiär 6/9)

-->



tisdag 3 september 2013

Bio: The Conjuring

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

James Wan tillhör de skräckfilmsregissörer som tagit över stafettpinnen efter tidigare killar som varit synonyma med skräck; Carpenter, Craven und so weiter. Men när jag tittar på Wans filmografi hittar jag inget jag är sådär överförtjust i (vilket förvisso även gäller för Carpenter och Craven). SAW. DEAD SILENCE, som är riktigt vissen. Hyfsade DEATH SENTENCE. INSIDIOUS höll inte riktigt hela vägen.

Wans nya spökfilm THE CONJURING har fått överraskande bra kritik i Amerika - och den går som tåget på bio världen över. Den anses vara väldigt otäck. När jag såg den på en nattvisning under Malmö Filmdagar hade jag därför rätt högt ställda förväntningar. Okej! Kom igen! Skräm mig, Wan!

Jag kommer osökt att tänka på INSIDIOUS. Likheterna är många - framför allt mina åsikter om filmen. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra skräckis och det börjar onekligen bra. Ja, riktigt bra, till och med. I en prolog förföljs två tonårstjejer av en minst sagt obehaglig docka - jag har ingen aning om varför någon skulle vilja ha en så ful och skrämmande docka i sitt hem, vem som ger en sådan till sitt barn. Tjejerna försöker kasta bort dockan, men den dyker hela tiden upp på nytt.
Ja, jösses - jag kände nackhåren resa sig. Jag gned min haka, vilket jag tenderar göra när jag upplever en film som effektiv och kuslig. Nå, de här två tjejerna kontaktar de berömda spökjägarna Lorraine och Ed Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson), som föreläser på universitet, driver ut onda andrar, utför exorcism - och samlar på objekt med spökanknytning. Den besatta dockan hamnar i denna samling, som de har i sitt hem.

... Därefter försvinner dockan ur handlingen, den har inget med filmens story att göra, och dyker bara upp ett par gånger till. Nu presenteras vi för familjen Perron. Carolyn och Roger spelas av Lili Taylor och Ron Livingston, och de har hur många barn som helst. Året är 1971 och de flyttar in i ett hus som Gud glömt, och det dröjer inte länge innan oförklarliga, kusliga saker börjar ske. Ungarna tycker sig se ett räligt spöke som rycker dem ur sängen. Yngsta dottern får en ny kompis - en pojke ingen annan kan se. Familjens hund vägrar gå in i huset, skäller hela natten och hittas sedan död.
När spökerierna går för långt anlitas herr och fru Warren. De konstaterar att det inte bara finns ett spöke i kåken - det finns hur många som helst! Och det har skett otaliga bestialiska brott där; mord, självmord, allting.

Nu tilltar spökandet, folk kastas omkring av poltergeistar, och eftersom Vatikanen inte hinner ge tillstånd att godkänna en exorcism och skicka dit en präst, blir det till att improvisera.

... Och det är detta som är problemet med THE CONJURING. Det blir overkill. Precis som fallet var med INSIDIOUS. Det spökar hela tiden och spökerierna blir så vilda och våldsamma att filmen till slut tenderar actionfilm. Och det är synd, mycket synd, eftersom filmen börjar så fantastiskt bra och håller greppet en bra stund. Å andra sidan lär säkert en mindre härdad tonårspublik skrika lungorna ur sig.
THE CONJURING påstås bygga på sanna händelser och under eftertexterna visas gamla tidningsklipp om Warrens, Perrons och hemsökelsen. Jag konstaterar även att man ligger pyrt till vid hemsökelser om man inte är troende katolik.

I en replik på slutet säger Lorraine Warren att de har fått ett nytt fall på Long Island. Jovisst, det handlar förstås om Amityville - och huset som gud glömde!






(Biopremiär 6/9)

Bio: One Direction: This Is Us 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
I vintras hade jag aldrig hört talas om One Direction. En god vän och kollega - som dessutom är yngre än jag - frågade på Facebook om någon kände till det här brittiska pojkbandet som tydligen är ohemult populärt. Det hade i alla fall inte jag. Och innan jag såg den här filmen hade jag faktiskt aldrig hört gossarna. För så är det ju idag: numera är det fullt möjligt att missa hitlåtar och populära artister. När jag växte upp var kanalerna i media så pass begränsade att det inte gick att undvika hitlåtar. Till och med på 1990-talet gick det att hänga med hyfsat och MTV visade fortfarande musik. Men numera finns det ohyggliga mängder artister jag bara känner igen från tidningsrubriker - jag har aldrig hört dem.
... Och detta har nog bara delvis att göra med att jag blivit gammal. För idag är det enkelt att att välja precis den underhållning man vill ha.
ONE DIRECTION: THIS IS US 3D hade premiär under Malmö Filmdagar och pressvisades inte. Jag fick gå på en ordinarie visning. Jag hörde att de två första föreställningarna på enorma Royal i Malmö var helt utsålda - men tydligen betades bandets hela fanskara av på dessa visningar. När jag såg filmen ett par dagar senare bestod publiken av mig och sex (6) tonårstjejer. Töserna suckade drömskt och fnissade nervöst. Jag gäspade.
Morgan Spurlock har regisserat den här filmen. Det låter ju lite konstigt. Tydligen hade han själv hört av sig och velat göra filmen, men frågan är varför. Spurlock har gjort riktigt, riktigt bra filmer, som THE GREATEST MOVIE EVER SOLD; hade han månne några baktankar med det här projektet? Planerade han att granska företeelsen pojkband?
Uppenbarligen inte. THIS IS US är nämligen inte mycket till dokumentär. Det här är bara levande idolbilder; en film för fansen - vilka uteslutande består av unga töser. Och Martin Scorsese och Chris Rock, vilka båda dyker upp under varsin minut. Filmen går i samma spår som JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, vilket inte är en komplimang, och tankarna går även till den inte alltför lyckade THIS IS IT.
Jag visste förstås ingenting om One Direction. Jag fick inte veta alltför mycket när jag såg filmen. En av gossarna heter Niall Horan, vilket ät förstås är kul, och en annan heter Harry Styles. Horan och Harry och deras vänner - fniss! De brakar engelska med lite bonnig accent och två av dem verkar ha lite talfel.
Jag får veta att de fem medlemmarna tävlade var för sig i X Factor på TV, de vann inte, men Simon Cowell (som även producerat den här långfilmen) satte genast ihop dem till ett band och de fick visst miljoner fans på bara ett par dagar. Eller veckor.
I filmen får vi i glassiga bilder se hur de fem pojkarna flyger Jorden runt och uppträder inför skrikande och gråtande fans. Mycket mer än så får vi inte se. Bandet upptar 90% av filmen, få andra uttalar sig och intervjuerna med dessa är korta och intetsägande. Alla ställer upp i hyllningskören. Pojkarnas föräldrar medverkar; deras morsor är typiska bleka engelska tanter - med ett undantag, en av dem ser ut som en filmstjärna. De bor i typiska trista kåkar i HEM TILL GÅRDEN-miljö. Plötsligt köper en av bandmedlemmarna en lyxigare kåk i present till sim morsa. Sicken en!
Musiken de framför är osedvanligt slätstruken - den är verkligen enkelriktad. Inga låtskrivare intervjuas. Vi får inte heller några intervjuer med medlemmarna i bandet som kompar de fem skuttande gossarna. Av allt att döma är One Direction bara fem nickedockor det går att tjäna pengar på i väntan på nästa fenomen som småflickorna tycker är söta.
Horan och hans vänner tycker om att spexa och toka sig, fattas bara, och här och var har Spurlock klippt in sketchartade scener där det blir knasigt värre. Ibland klär gossarna ut sig och tokar till det på stan. Då plötsligt börjar det hela att närma sig de gamla Beatlesfilmerna. Och jag undrar varför de inte gjorde en film i den stilen istället - en crazykomedi om fem lustigkurrar som ibland spelar och sjunger.
Filmiskt sett är THIS IS US kompetent och slickat. Men jag tillhör förstås inte målgruppen. Jag är trettio år för gammal - och man. Jag blev uttråkad ganska omgående. Tråkigast är det när de uppträder. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här, men jag är snäll.
Tyvärr är detta inte en ny KISS MEETS THE PHANTOM OM THE PARK - den kanske bästa rockfilmen.







(Biopremiär 28/8)

-->



söndag 1 september 2013

Serier: ニートメタル(NEET METAL)


Daniel Ahlgren
ニートメタル(NEET METAL)
Toge No Jizo
För ett antal år sedan drabbades Sverige av en mangavåg. Massor av japanska serier gavs ut på svenska och toppade försäljningslistor, mängder av barn och ungdomar läste manga, nästan lika stora mängder barn och ungdomar började att teckna manga. Tja, det får väl sägas vara positivt - det är alltid kul när unga inspireras att teckna serier. Men sedan dog hela trenden över en natt. Serierna slutade att komma ut på svenska, kidsen ägnade sig åt annat, och hardcorefansen fortsatte att läsa manga på engelska.
Nu är det dags för Japan att drabbas av en liknande trend. Fast tvärtom. Och än så länge handlar det bara om ett enda album, utgivet i med japanska mått mätt pytteliten upplaga. Men ändå! Den uppburne svenske serieskaparen Daniel Ahlgren har nämligen lyckats med något få andra svenskar lyckats med: han har blivit utgiven i Japan!
Läsare av Nya Upplagan kommer kanske ihåg Ove - den 34-årige hårdrockaren. Ett par avsnitt gick nämligen i denna tidning. Dessförinnan syntes serien i hårdrockstidningen Close-Up Magazine. Men - serien har aldrig samlats och getts ut i en komplett utgåva. Förrän nu. Och denna kompletta utgåva är alltså på japanska! Uppenbarligen ansågs Oves liv och leverne vara tillräckligt exotiskt för att kunna översättas och ges ut.
Ove är en överårig hårdrockare - och Daniel Ahlgren har ofta fått frågan varför Ove bara är 34 år. Det är väl som så att serien nu har en del år på nacken, och på den tiden tyckte tydligen Daniel att en 34-åring är over the hill. Men Ove ger snarare intryck av att vara 54. Denne fete, tunnhårige loser bor hemma hos sin morsa och lever helt och hållet för hårdrocken. Han har få vänner, är dålig på att skaffa brudar och han förlöjligas av folk på stan. Fast i den fantasivärld han målat upp är han fortfarande coolheten personifierad.
Ove - den 34-årige hårdrockaren är en väldigt rolig serie. Den är full av hårdrocksreferenser och små incidenter många kan relatera till, åtminstone på något sätt. Ove gnäller på dagens ungdom som bara gillar skitmusik. Han blir upprörd när Nick McBrain från Iron Maiden träffar Lasse Berghagen i “Allsång på Skansen”. Tjejer han försöker dejta flyr i panik eller skrattar åt honom. I vanlig ordning är Daniel Ahlgrens teckningar detaljerade och uttrycksfulla, och han har ett flyt i berättandet som är ovanligt bland dagens svenska serietecknare.
Enherre vid namn Harukichi står för den följsamma japanska översättningen. Sidorna är fulla av asterisker och förklaringar för japanska läsare. Det blir lite märkligt när Animal i Mupparna nämns, eftersom Mupparna tydligen aldrig visats på japansk TV. Intressant nog är serien tryckt på samma sätt som västerländska serier - albumet läses från vänster till höger. I vanliga fall läses ju manga “baklänges”. Men det är väl för besvärligt att redigera om Ove, och nöjer man sig med att bara spegelvända sidorna uppstår förstås en del konstigheter - som bandtröjor med spegelvända logotyper.
Ove - den 34-årige hårdrockaren är en hörnsten bland musikserier. När får vi se en komplett svensk utgåva?


(Denna recension skrevs för augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Tyvärr lades tidningen ner innan numret hann komma ut)




-->