onsdag 14 augusti 2013

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.
Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.
Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.
Toxic Mega Cunts
Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.
... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.






(Biopremiär 16/8)

Bio: RED 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Retired and Extremely Dangerous. RED. Jag minns att jag tyckte rätt bra om den första filmen, som kom 2010 och som byggde på en serietidning från DC Comics jag inte läst. Men ärligt talat minns jag ingenting. Inte mer än att det var mycket action och att rollfigurerna var pensionärer, ofta bytte kläder och såg tokiga ut.

Bioframgångar leder ofta till uppföljare och nu återvänder de flesta från originalet i RED 2, i regi av TV-regissören Dean Parisot. Vad det handlar om den här gången är lite luddigt - men det spelar ingen roll. Pensionerade agenten Frank Moses (Bruce Willis) lever numera ett lugnt liv med sin fjälla Sarah (Mary-Louise-Parker), men den halvknäppe kollegan Marvin (John Malkovich dyker upp och behöver Fransks hjälp - dessutom har ju Frank inte dödat någon på evigheter och så kan det ju inte fortsätta. Frank vägrar - men ett par minuter senare dödas Marvin av en bilbomb.

... Vill Marvin att vi ska tro. För det var bara ett trick för att få Frank att hjälpa honom. En massa skumma agenter tror att Frank vet var atombomben Nightshade, en riktig domedagsmaskin, finns. Frank har aldrig hört talas om bomben, men blir tillsammans med sina vänner jagad av agenter och hitmen över hela världen. Helen Mirren återkommer som den superproffsiga mörderskan Victoria, Catherine Zeta-Jones är ett ryskt bombnedslag, Brian Cox gör en annan ryss, Byung-hun Lee (Storm Shadow i G.I. JOE-filmerna) är världens skickligaste hitman, Anthony Hopkins är den förvirrade professorn som suttit inlåst i 32 år och som byggde bomben, och Meal McDonough är en redigt obehaglig och ond agent.
Återigen handlar det om en bagatell, RED 2 är ingen film man minns - men det är väldigt underhållande precis hela tiden. Det är skojigt, humöret är glatt, och humorn bygger mest på att folk dödas på olika ovanliga sätt. Alla dödsfall tas med en axelryckning. Victoria diskuterar relationer medan hon löser upp ett lik i ett badkar. RED 2 är en väldigt våldsam film, det är action mest hela tiden; förvisso PG-13-action, men ändå. Märkligt nog är filmen tillåten från elva år i Sverige. Visst, inget blod och inga svordomar, men hundratals människor slaktas under 116 minuter.
Actionscenerna är väl iscensatta och välkoreograferade - och välfilmade. Det känns skönt att se en  actionfiolm där man verkligen kan se vad som sker - till skillnad från i till exempel ELYSIUM. Lee är en jäkel på kung-fu och slåss snyggt.


Det är även trevligt att se Bruce Willis i något vettigt, efter sumprullar som A GOOD DAY TO DIE HARD och G.I. JOE: RETALIATION. Det är väldigt kul att 68-åriga Helen Mirren fortfarande får spela sexig femme fatale. 49-åriga Mary-Louise Parker är rolig och ohyggligt charmig. 45-åriga Catherine Zeta-Jones får anses vara ungdomen i filmen.

Filmens förtexter består av animerade serierutor.






(Biopremiär 16/8)

tisdag 13 augusti 2013

Bio: Frances Ha

Foton copyright (c) Atlantic Film
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Svar: Den här filmen!
Noah Baumbachs förra film som regissör var GREENBERG, som kom 2010 och som jag tyckte var helt okej. Efter denna har han skrivit manus till den vissna MADAGASKAR 3. Han skrev även manuset till DEN FANTASTISKA RÄVEN, en film jag hade väldigt svårt för. När jag nu tittar på Baumbachs filmografi konstaterar jag att jag faktiskr sett hans första film som regissör; KICKING & SCREAMING. Den såg jag 1995, första gången jag var i Cannes, där den visades på marknaden helt utan fanfarer. Jag minns den som trevlig.
Manuset till FRANCES HA har Baumbach skrivit tillsammans med Greta Gerwig - och det är minst sagt over-written, som de säger i Amerika. Genren är American Independent - detta har ju faktiskt med tiden blivit en egen genre. Unga vuxna, gärna boende i New York, som pratar oavbrudet i 90 minuter. Helst ska de ägna sig åt kultur och/eller populärkultur. Påfallande ofta är det filmat i svartvitt. FRANCES HA kan bocka av allt detta!
Gerwig spelar titelrollen som 27-åriga dansösen Frances - efternamnet Ha förklaras i filmens allra sista bildrutor. Frances bor tillsammans med sin allra bästa vän Sophie (Mickey Sumner); de älskar varandra. Men så flyttar Sophie, efter hon får bo hos en trist tjej i glassigare Tribeca. Frances flyttar in till några killkompisar. Sophie har en trist pojkvän ingen verkar gilla ("He likes to cum in my face"), Frances har aldrig pojkvänner - hon är "undatable".
Frances har taskigt med stålar och vill bli fast anställd vid sitt danskompani, men när hon inte får vara med i deras julföreställning, har hon inte råd att betala hyran, så hon flyttar hem till sina föräldrar - och sedan till en annan lya. Och så vidare. Sophie flyttar till Japan med sin kille.
... Och så fortsätter det. Detta är "a slice of life" - vilket innebär att filmen saknar egentlig intrig. Det enda som händer är att Frances flyttar till olika bostäder; hon verkar inte utvecklas som människa. Filmen är indelad i olika kapitel - dessa är döpta efter Frances' olika adresser.
Frances och hennes vänner pratar oavbrutet. All dialog är lite för genomtänkt; over-written, som sagt, och det har en tendens att kännas sökt och aningen teatraliskt. För att visa hur cool och frigjort Frances är, har hon dåligt bordsskick och pressar in bröd i ansiktet. Vid flera tillfällen pratar folk med mat i munnen.
Det svartvita fotot är snyggt och filmen ser ut som en fransk film från 1960-talet; New York känns bohemiskt och europeiskt, alla röker, och plötsligt åker faktiskt Frances till Paris, där hon spenderar två misslyckade, händelselösa dagar. När filmen går i mål känns det nästan som om den är tillbaka där den började.
Greta Gerwig, som ser lite svensk ut, är bra i rollen - men jag är trött på sådant här. Frances är rätt charmig, vissa scener är småkul, filmen får väl anses vara sympatiskt, men jag tycker att det här är rätt poänglöst. En massa lagom ointresserade 20-somethings som babblar oavbrutet utan att det leder någonvart. FRANCES HA varar bara 86 minuter. Den skulle kunna vara hur lång som helst, eller betydligt kortare. Men eftersom det inte händer så mycket känns den lång.
Frances föräldrar spelas av Greta Gerwigs riktiga föräldrar. Det spelas David Bowie på soundtracket.
Jag är kanske för gammal. Kulturkoftor och hipsters i 30-årsåldern sitter säkert och tycker att, åh, vad bra det här är!







(Biopremiär 16/9)

-->



Bio: Hur många kramar finns det i världen

Foton: Alexandra Aristarhova & Victor Sanchez © 2013 Sonet Film AB
 
Av någon anledning blev HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? en relativt stor publiksuccé när den kom 2011. Jag har svårt att förstå varför, det är en dålig, illa skriven och tråkigt gjord film. Men folk har en tendens att blanda ihop "behjärtansvärt" med "bra". Och eftersom den förra filmen om de utvecklingsstörda artisterna blev en framgång, måste det göras en uppföljare. Den har vi här. Och jag kan nästan ta gift på att den här filmen kommer att floppa. HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN (utan frågetecken) är nämligen en helt annan typ av film, på flera sätt, än lingonfilmen.

Ignorant som jag är hade jag ingen aning om att Hudik är Hudiksvall. Ja, herregud, jag visste inte ens var Hudiksvall ligger, så jag fick kolla på en karta. Här bor showgruppen Glada Hudik, som består av en handfull funktionshindrade personer. Fast i den här filmen är de inte mycket till showgrupp. De gör nämligen inte mycket annat än att häcka i ett pittoreskt hus vid en pittoresk sjö. De fikar. De sitter och stirrar. De promenerar med händerna i byxfickorna.
Claes Malmberg är tillbaka från förra filmen som Peter. Hans dotter, som har Downs syndrom, är i Spanien med sin mor och dennas nya man, vilket Peter inte gillar. Dessutom har Peter hamnat på sjukhus med hjärtproblem. Av någon anledning vill Peters dotters utvecklingsstörda vänner göra en dokumentärfilm som ska läggas ut på Youtube. I denna ska de prata om sin verklighet - de vill krossa folks fördomar om utvecklingsstörda. Peter tycker att detta är en strålande idé. Han ringer upp sin gamle skolkamrat Max (Per Morberg), som han inte träffat på trettio år. Max är numera framgångsrik med olycklig och nersupen reklamfilmare i New York. Max kan ju göra filmen! Av någon anledning pratar Peter göteborgska trots att han säger att han bor kvar i Hudiksvall, där han alltså ska vara uppvuxen. Och Max pratar stockholmska. Glada Hudik-gänget pratar som sig bör hälsingska. Heter det så? Hälsingska? Hälsingedialekt?

Den deprimerade Max håller på att ta livet av sig precis när Peter ringer. Men Max tycker att det låter vettigt att åka hem till Sverige och rycka upp sig. Dock har inte Peter berättat att dotterns kompisar är utvecklingsstörda. Max gillat inte utvecklingsstörda. Max och Peter bråkar. Max super konstant. Han har massor av spritflaskor på sitt rum. Hade han dessa med sig från New York? Eller springer han till bolaget varje dag och bunkrar?

Max filmar intervjuer med de boende i huset vid sjön. Här berättar skådespelarna om sina egna erfarenheter ur verkliga livet. Max ändrar åsikt om utvecklingsstörda.
Killen till vänster är traktens värsta mobbare.
För att det ska bli något slags intrig i den här storyn återkommer Vanna Rosenberg som Hanna, som är något slags föreståndare. Peter är jätteförälskad i Hanna, vilket han inte vågat erkänna. Max blir också förtjust i Hanna. Och när Hanna visar känslor för Max är det tänkt att det ska bli ett gripande triangeldrama.

Det blir det inte.

HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN är regisserad av Lena Koppel, som även gjorde den förra filmen. Men lingonfilmen är en filmhistorisk milstolpe jämfört med det här! Alla inblandade i den här filmen borde skämmas. Nej, jag överdriver inte - de ska skämmas! Den här filmen är ett hån! Den förolämpar inte bara biopubliken - framförallt förolämpar den funktionshindrade och då i synnerhet de som medverkar i filmen.

Filmen har för avsikt att krossa fördomar. Men - varför i helvete används då medlemmarna i Glada Hudik som något slags rekvisita? De skulle lika gärna kunna vara anonyma husdjur eller möbler i Koppels film. De tillför inte handlingen någonting alls. Istället koncentrerar man sig på "det romantiska triangeldramat"; det vill säga filmhistoriens tunnaste kärlekshistoria. Det är skamligt! Det ser ut som skolteater, manuset verkar skrivet av barn. Här finns ingen kemi eller någonting alls mellan Rosenberg, Morberg och Malmberg. Det är bara dumt, dumt och - just det - dumt.

Per Morberg verkar vara full på riktigt genom hela filmen. Det skulle inte förvåna mig om han verkligen var det. Hur skulle han annars stå ut? Hans rollfigur Max är bara osympatisk och äcklig.
Alltschå ... Kolla! Om ja kikar in i den här schå ser ja er likschom inne i den här mackapären! Schka ni ha er en schtänkare?
Flera scener är skitkonstiga. Ett gäng medelålders män gillar att mobba de utvecklingsstörda. Bland annat åker det båt fram till huset och kastar smällare på dem! Och det är alltså medelålders killar som gör detta! Nej, jag skojar inte. På husets tomt står en gammal kanon, och i en besynnerlig scen super Peter och Max till det och går ut mitt i natten och avfyrar ett kanonskott så att grannarna blir arga. Oj, så tokigt!

Vid ett par tillfällen brister folk ut i sång. Det låter som sådana där lama, religiösa sånger frikyrkliga typer gillar att sjunga. Huset de bor i är fullt av uppstoppade djur.

HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN är en skamlig produktion, det är en enda stor, tråkig, humorbefriad, idiotisk förolämpning från början till slut. Även de som gillade lingonfilmen kommer att såga den här skiten!







(Biopremiär 16/8)

måndag 12 augusti 2013

Bio: Traviata

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland konstaterar jag att jag definitivt inte tillhör målgruppen. Oftast händer det när jag ser barn-, ungdoms- eller utpräglade tjejfilmer. Dock brukar det gå att se filmen ändå. Men så har vi filmer som riktar sig till folk med specialintressen - intressen som jag inte vet någonting om och inte är det minsta intresserad av.
Jag vet ingenting om opera. Jag kan uppskatta musiken - så länge de låter bli att sjunga. Förvisso går väl poängen förlorad då, men jag har otroligt svårt för operaröster. Jag lyssnar mycket på klassisk musik - men bara instrumental sådan. Dessutom har jag alltid tyckt att det är fånigt när folk sjunger sina repliker istället för att säga dem. Det är som när folk hoppar runt och skuttar och dansar för att berätta en historia. Min relation till opera inskränker sig till GALAKVÄLL PÅ OPERAN med bröderna Marx och Dario Argentos skräckfilm OPERA. Ja, och diverse filmatiseringar av FANTOMEN PÅ OPERAN - med undantag för musikalen.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den hyllade, franska dokumentären TRAVIATA. Jag trodde dock att man skulle få veta lite mer om människorna på- och bakom scenen, hur hela föreställningen planerades och varför, vad det är för föreställning och i vilket sammanhang den sätts upp. Istället har filmens regissör Philippe Béziat valt att enbart skildra repetitionerna och hur operans regissör Jean-François Sivadier jobbar med skådespelarna. Detta visas väldigt ingående. Natalie Dessay, som tydligen är en världsberömd sopran, ska spela huvudrollen som Violetta i Verdis LA TRAVIATA. Hela den första timmen av den två timmar långa filmen utspelar sig i en replokal. Sångarna framför sina stycken gång på gång och Sivadier kommer fram och korrigerar, kommer med förslag och diskuterar.
Efter denna första timme förflyttas repetitionerna ut på utomhusscenen där föreställningen ska framföras. Här får vi även se lite hur orkestern och scenarbetarna jobbar. En snygg italiensk pianissa pratar passionerat om operan.
Béziat tar för givet att biopubliken känner till LA TRAVIATA och dess handling. Jag har ingen aning om vad den handlar om. Så för mig består därför filmen enbart av en lång rad lösryckta dramatiska scener jag inte vet hur de hänger ihop. Föreställningen ska ges under Festival d'Aix-en-Provence, men detta nämns inte alls; det läser jag i eftertexterna. Av Aix-en-Provence for vi knappt se något alls. Först mot slutet få vi se en gata. I grodperspektiv. I mörker. Av den färdiga uppsättningen med publik får vi inte se något alls. Rent filmiskt sett är det visset; ofta får vi långa tagningar ur en och samma vinkel. Det är innehållet i bilderna som är det viktiga, inte bilderna. Och vilka är alla de här människorna?
Jag tycker att det här bitvis är rätt intressant, Jean-François Sivadier är charmig, men det är ett jävla galande och hade jag trillat in i filmen på en TV-visning hade jag bytt kanal. Men! Och detta är ett stort men. För en operaälskare måste detta vara fullkomligt fantastiskt. TRAVIATA pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie visning. Resten av publiken bestod främst av folk mellan 65 och döden, och de var alldeles hänförda av filmen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här - så jag tar och sätter en generisk trea.






(Biopremiär 9/8)

-->



söndag 11 augusti 2013

DVD: Kung Liljekonvalje av Dungen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN (SF)
När jag i mars recenserade MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM när den gick upp på bio, skrev jag att jag inte skulle ha något emot att se övriga fem filmer i serien. Jag ljög inte ensam - här har vi så den andra filmen, som släpps direkt på DVD, vilket resten av de här Maria Lang-filmatiseringarna ska göra. Det handlar förstås om TV-produktioner.
Ostadigt väder ute, blåsigt, det regnar till och från - då funkar det ju bra med en enkel deckare till kaffet. Och enkel är just vad denna film av Christian Eklöw och Christopher Panov är. Tuva Novotny är tillbaka som Puck, och sedan förra filmen har hon hunnit förlova sig med Eje Bjure (Linus Wahlgren, som är distraherande lik Ewan McGregor). De två ska tillsammans med rikskriminalaren Christer Wijk (Ola Rapace) bevista ett bröllop i den idylliska småstaden Skoga. Dock dyker bruden aldrig upp.
Kort därpå hittar Puck och Eje den försvunna bruden - hon ligger knivmördad vid en å och i händerna håller hon en bukett liljekonvaljer. Genast börjar alla i omgivningen att bete sig misstänkt. Tomas Bolme är skum som rik och vresig direktör. Fredrik Dolk är en lite trög lokalpolis. Vi får veta att Wijk är son till häradshövdingen - fräckt, det var längesedan man fick höra ordet "häradshövding" på film.
Christer Wijk är stilig och sätter på sin ungdomskärlek. Puck är söt, ärtig och driftig. Ännu en person mördas. Och mot slutet ytterligare en.
Men det blir förstås aldrig någonsin spännande. De nostalgiska 50-talsmiljöerna är mysiga och gulliga; Nora är stand-in för Skoga. Allting är trevligt. Det dricks mycket kaffe, den mördade brudens mor tycker att de ska begrava dottern så fort som möjligt, eftersom de har så mycket nybakat kaffebröd. Det röks enorma mängder cigaretter utan filter.
De tecknade förtexterna är oväntat snygga och det står klart att den här filmserien funkar betydligt bättre i det lilla formatet; på en TV-skärm.
Det är inte speciellt bra, men jag ser gärna resten av de här bagatellerna.


-->



lördag 10 augusti 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Haji

För två år sedan dog Russ Meyer-stjärnan Tura Satana, och nu har även Haji hängt upp bh:n för sista gången, endast 67 år gammal.
Kanadensiskan Haji hette egentligen Barbarella Catton (!) - och om nu detta är sant kan man ju fråga sig varför hon valde det betydligt lamare artistnamnet Haji. Fast det hävdas även att hennes riktiga namn var Cerlet Catton, vilket låter mer troligt. Efter att ha jobbat som "exotic dancer" filmdebuterade hon 1965 i Russ Meyers klassisker FASTER, PUSSYCAT! KILL! KILL!, och samma år var hon med i samme regissörs MOTOR PSYCHO - en av få filmer där motorcykeltuffingar kör moped.
Hon fortsatte att jobba för Meyer. 1967 dök hon upp i GOOD MORNING ... AND GOODBYE! och 1970 syntes hon i BEYOND THE VALLEY OF THE DOLLS; den där Meyer-filmen som Roger Ebert skrev manus till. BIGFOOT (som tydligen hette KING KONGS SON i Sverige) från samma år regisserades dock inte av Meyer. Detsamma gäller UP YOUR ALLEY och WHAM! BAM! THANK YOU, SPACEMAN! 1975 filmade hon så för Russ Meyer igen i dennes bästa film; SUPERVIXENS med Charles Napier.
The Double-D Avenger
Minsann om hon inte fick vara med i John Cassavetes MORDET PÅ EN KINESISK BOOKMAKER 1976, och hon figurerade bredvid Dyanne Thorne i ILSA, HAREM KEEPER OF THE OIL SHEIKS. Det blev ett par filmer till under 70-talet, men efter att ha medverkat i skräckfilmen DEMONOID: MESSENGER OF DEATH försvann hon från radarn. Först 2001 återvände hon och ställde sig framför kameran i obskyriteter som THE DOUBLE-D AVENGER och KILLER DRAG QUEENS ON DOPE.
Haji ska plötsligt och oväntat ha drabbats av en hjärtattack.
HAJI
1946 - 2013
R.I.P.

-->



Bio: Ginger & Rosa

Foton copyright (c) TriArt Film

Sally Potter har inte hunnit göra så många spelfilmer sedan långfilmsdebuten 1992 med ORLANDO (som kort- och dokumentärfilmare började hon 1969), men hon har försetts med det brittiska imperiets orden - och det slår mig att jag inte sett en enda av hennes filmer. Förrän nu. De tidigare filmerna kom innan jag började att se- och recensera allt som går upp på bio i Malmö, och jag kan väl inte påstå att jag varit speciellt lockad att se Potters filmer.

GINGER & ROSA sägs ligga nära Sally Potters eget liv och handla om hennes uppväxt på 1960-talet. Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) föds 1945 när Hirishimabomben faller. 1962 är de två bästa vänner, fast Gingers mor Nat (Christina Hendricks) tycker att Rosa har dåligt inflytande på den rödhåriga tösen. Gingers far Roland (Alessandro Nivola) har dock inget att anmärka; han drivs av anarkistiska tankar vilka han suttit på kåken för. Roland tycker att det är alldeles utmärkt att Ginger och Rosa oroar sig för kärnvapenupptrappningen och engagerar sig politiskt för att stoppa bomben. Fast förhållandet mellan Nat och Roland är inte det bästa, och när de separerar och han flyttar till en bohemisk ungkarlslya förändras Gingers liv och hennes förhållande till Rosa, då det visar sig att den senare har mognat på ett helt annat sätt än den oskuldsfulla Ginger.
Danska filminstitutet är en av medproducenterna till denna brittisk-dansk-kanadensisk-kroatiska samproduktion, som utspelar sig i England, där den också är inspelad. Men vad som är märkligt med filmen är skådespelaruppsättningen. Elle Fanning är amerikanska. Alice Englert är från Nya Zeeland. Christina Hendricks och Alessandro Nivola är amerikaner. Alla dessa spelar alltså britter. Kunde de inte hitta några autentiska engelsmän som dög? Annette Bening och Oliver Platt spelar ett amerikanskt par som är vänner till en herre som heter Mark, som jag trodde var Gingers morfar, men jag är inte säker. Mark spelas dock av den engelske karaktärsskådespelaren Timothy Spall.

GINGER & ROSA är en lågmäld och trevlig film - men på något sätt intetsägande på ett lite mystiskt sätt. Rollfigurer och miljöer är avskalade, vilket även gäller dialogen, vilket innebär att en viss distans till innehållet uppstår. Därmed blir det hela mindre engagerande.
Men det är en synnerligen tjusig film. Filmfotot är enastående. De murriga färgerna går ofta i rostbrunt och matchar Gingers hår på ett fascinerande sätt. Ibland påminner det om reklam från 70-talet. Stora delar av filmen ser faktiskt ut som en Jean Rollin-film! Det är som om de tystlåtna vampyrtvillingarna har återkommit. detta intryck förstärks under en scen där de två kompisarna springer ner till en öde strand en höstdag.

Fast Christina Hendricks har så gigantiska bröst att jag blev distraherad. Jag tappade tråden helt. Tur att filmen visas i Scope, annars hade hon inte fått plats på duken.






(Biopremiär 9/8)

fredag 9 augusti 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Karen Black

Ibland undrar jag varför det går som det gör med vissa skådespelares karriärer. Visst, stökiga strulpellar som Jean-Claude Van Damme får väl räkna med att petas ner i direkt-på-DVD-floden, i synnerhet när 80-talets stora actionvåg sköljt förbi. Detsamma gäller förstås Steven Seagal.
... Men när det gäller karaktärsskådespelare? Louis Gossett Jr. Cuba Gooding Jr. Och framför allt Karen Black. Jag ser på IMDb att hon medverkade i 194 film- och TV-produktioner. Den stora majoriteten av dessa är B-filmer - när 1970-talet blev 80-tal övergick Karen Black till att nästan enbart göra B-film, och då oftast väldigt små roller. Jag har ingen aning om varför.
Under de första decennierna av sin karriär var Karen Black en uppburen skådespelerska. Black filmdebuterade redan 1959 och tillbringade större delen av 60-talet med att göra roller i diverse TV-serier. THE BIG VALLEY, MANNIX, ADAM-12, för att bara nämna tre. 1969 var hon så med i Dennis Hoppers klassiker EASY RIDER (som jag tycker är rätt tradig, om jag får vara ärlig, och det får jag). 1970 Oscarnominerades hon för sin insats i FIVE EASY PIECES, ännu en av de där filmerna jag först tog del av som parodi i MAD innan jag långt senare såg själva filmen.
Easy Rider
1974 mötte hon Robert Redford i DEN STORE GATSBY, samma år styrde hon ett pilotlöst passagerarplan i KATASTROFLARM; den tredje AIRPORT-filmen, som ligger väldigt nära TITTA VI FLYGER - utan att veta om den. TRILOGY OF TERROR heter en TV-film av Dan Curtis som kom 1975, och denna är älskad av många amerikaner. Filmen består av tre kortrysare, Black har huvudrollen i samtliga, och den sista episoden om en ond statyett som vaknar till liv skrämde skiten ur miljoner unga skräckfans.
1975 spelade hon huvudrollen i Robert Altmans NASHVILLE, som vann en Oscar som bästa film, och året därpå var hon mystisk kvinna i peruk i ARVET; Alfred Hitchkocks sista - och rätt misslyckade - film. Hon samarbetade på nytt med Dan Durtis i HYRESKONTRAKT MED DÖDEN (BURNT OFFERINGS), och hon var med i den på sin tid så ohemult populära CAPRICORN ONE, som kom 1977, men därefter började rollerna i storfilmerna att sina.
Karen Black var med i italienske kultregissören Antonio Margheritis KILLER FISH 1979. Hon syntes som sig själv i THE LAST HORROR FILM, och 1985 agerade hon för CANNIBAL HOLOCAUST-regissören Ruggero Deodato i djungelrafflet CUT AND RUN med Richard Lynch. Lunch mötte hon igen i motorcykelrafflet SAVAGE DAWN. 1986 var hon med i Tobe Hoopers nyinspelning av INVADERS FROM MARS - men huvudrollen innehades av hennes son Hunter Carson. Vidare hittar vi saker som IT'S ALIVE III: ISLAND OF THE ALIVE, EVIL SPIRITS, som regisserades av Gary Graver - bättre känd som porrfilmsregissören "Robert McCallum", hon var med i Fred Olen Rays HAUNTING FEAR, under 90-talet följer en hel radda filmer jag aldrig hört talas om, med undantag för CHILDREN OF THE CORN: THE GATHERING och den märkliga I WOKE UP EARLY THE DAY I DIED, som vi visade på Fantastisk Filmfestival, eftersom den bygger på ett ofilmat manus av Ed Wood.

På 2000-talet rullade det vidare med ytterligare mängder av småroller i obskyra filmer, men år 2003 anlitade Rob Zombie henne som Mother Firefly i HOUSE OF 1000 CORPSES. Hennes senaste film är Charles Bands OOGA BOOGA, men ytterligare två filmer är inspelade och kommer att släppas vad det lider.
Karen Black var gift tre gånger, hennes andre make var LM Kit Carson, som skrev manusen till bland annat PARIS, TEXAS och MOTORSÅGSMASSAKERN 2. Black hade kämpat mot cancer en längre tid när hon igår, den åttonde augusti, slutligen fick se sig besegrad. Hon blev 74 år gammal.
KAREN BLACK
1939 - 2013
R.I.P.


-->