fredag 9 augusti 2013

Bio: Vittra

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Jag har egentligen inga större problem med klichéer och stories som inte är särdeles originella. En av mina favoritgenrer är Western, och nio av tio westernfilmer har likartad handling. Den kanske mest klichéfyllda genren är det svenska relationsdramat, det vill säga sådant förståsigpåare kallar viktigt och värdefullt. Och så har vi förstås skräckfilmer och i synnerhet slashers - det är ohyggligt svårt att variera det temat. I stort sett alla slashers är kopia på FREDAGEN DEN 13:E-filmerna, vilka i sin tur kopierade sig själva och i viss mån ALLA HELGONS BLODIGA NATT.
Men när det gäller VITTRA måste jag ändå undra hur upphovsmännen Sonny Laguna och Tommy Wiklund tänkte. Det är en sak att göra en film i samma tradition som EVIL DEAD - men en helt annan sak att plagiera EVIL DEAD rakt av. För till större delen känns VITTRA som EVIL DEAD på svenska, som om manusförfattarna snott Sam Raimis manus och bytt ut ett par sidor.
Det hävdas att VITTRA är den blodigaste svenska film som någonsin gjorts. Det stämmer säkert. Men detta behöver ju inte vara en rekommendation - det vet alla som sett Olaf Ittenbachs filmer.
VITTRA öppnar med en prolog i vilken en herre vid namn Gunnar (Johannes Brost) ser sin zombiefierade fru tugga i sig deras unga dotter. Gunnar skjuter frugan genom huvudet och på detta följer förtexter. Dessa ligger på väldigt amatörmässiga teckningar som jag gissar ska berätta historien om vittran eller något sådant, och detta är säkert inspirerat av illustrationerna i Book of the Dead i EVIL DEAD. Det hela ser direkt komiskt ut - varför kontaktade de ingen som faktiskt kan teckna?
Nåja. Nu är det dags att presentera huvudpersonerna. Det är ett gäng fullkomligt vedervärdiga kids i 20-25-årsåldern. Sättet de pratar- och beter sig på fick mig att vilja ge dem på käften. De ser ut- och låter som ett gäng pantade brats. Två av dem jobbar dessutom som hårfrisörskor! En kille, Simon (Patrick Saxe, som dessutom framför ett par av filmens låtar), är en osympatisk slyngel och jag fattar inte varför de andra vill umgås med honom. Fast han röker röda Prince i mjukpack, så han är väl sosse innerst inne. Två av ungdomarna, Albin (Patrik Almkvist) och Ida (Lisa Henni) äter middag med Patriks föräldrar och pratar med mat i munnen. En kvart in i filmen önskade jag livet ur de här ungjävlarna. Tack och lov är det redan då dags för den första av dem att bli besatt.
Ja, just det - det här gänget ska förstås till ett hus djupt in i skogen för att festa. En stuga som tydligen stått övergiven bra länge, det ser för jävligt ut därinne, varför vill de åka dit till att börja med? Självfallet finns här - precis som i En Viss Annan Film - en mystisk källarlucka och en av tjejerna känner sig tvingad att gå ner där. När hon är kommer upp igen har hon blivit besatt av någonting ondskefullt, och mitt under middagen har hon det dåliga omdömet att förvandlas till en demon. Eller zombie. Vad de nu ska kallas. Hon biter läppen av en annan tös som smittas och zombiefieras, och så rullar det på.
Gunnar knackar på dörren och stövlar hotfullt in och berättar att hans farfar brukade berätta om att det bor onda varelser under marken och de gillar inte när människor inkräktar. Det är väl de här som är vittrorna och tjejen som gick ner i källaren - jag uppfattade aldrig hennes namn - träffade tydligen på en sådan.
Huvudpersonerna blir besatta en efter en och de tvingas döda varandra med yxa, kniv, gevär, bordsben och vad de nu kan hitta på, blodet sprutar hejvilt, och sedan är det plötsligt slut.
Sonny Laguna och Tommy Wiklund har gjort ett par långfilmer tidigare; MADNESS och BLOOD RUNS COLD, men dessa verkar inte ha släppts någonstans. Jag såg trailern till en av dem och det räckte (svenskar som låtsas vara amerikaner ...). Den här gången har de varit betydligt mer ambitiösa. Enligt IMDb kostade filmen 300 000 kronor att göra, och det är förstås en struntsumma i filmsammanhang. Dessa pengar verkar de ha spenderat på specialeffekterna, som är riktigt bra. Johannes Brost fick väl en hacka han med - och det är ju lite kul att han är med. Hans roll är relativt liten, men han är inte sämre än de andra när det gäller slakt, tvärtom medverkar han i filmens blodigaste scen i vilken han drar fram en kniv och skär huvudet av en zombiebrud. Man vet aldrig var man har den där Brost - SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA, guldbaggenominerad för AVALON, och nu VITTRA. Lisa Henni spelade JW:s flickvän i SNABBA CASH 1 & 2, och en annan av tjejerna; Amanda Renberg, hade huvudrollen i HIP HIP HORA!.
Filmfotot är rätt bra; bättre än väntat, filmen är inte direkt tråkig, men med sina 93 minuter är den ungefär en kvart för lång - den sista halvtimmen känns utdragen med sina tjatiga och nästan identiska monsterslagsmål. Filmmusiken gör sitt bästa för att låta som Joseph LoDucas score till den första EVIL DEAD. En röst som hörs ur en telefon tillhör visst Anders Hellquist från Mats-Helge Olssons THE FORGOTTEN WELLS ("Rool camera!" - "Camera rooling!"). Slutet är bara abrupt, som om de inte visste hur de avsluta det hela. Det görs ingenting alls av myten om vittran, ämnet utvecklas inte alls. Men det gäller även handling och rollfigurer; ingenting utvecklas, här finns inga överraskningar eller twister; det är bara köttande som gäller.
Visst är det kul att VITTRA går upp på bio. Det görs för lite skräckfilm i Sverige. Och jodå, det här torde vara det blodigaste som gjorts i det här landet. Synd bara att pojkarna har gjort en extremt ooriginell film de dessutom försett med riktigt irriterande rollfigurer som spottar ur sig dum dialog. Regin är rudimentär.
Nå, det fläskiga splattret gör att jag höjer betyget ett snäpp. Men ta det inte som en rekommendation.
VITTRA går förresten inte upp på bio i Malmö, men den visas i Lund.







(Biopremiär 9/8)

-->



torsdag 8 augusti 2013

Bio: Elysium

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden/UIP Sweden

Elyseiska fälten; Elysion på grekiska och Elysium på latin, var paradiset i den grekiska mytologin. Det var hit de goda (och rika) kom när de dog. Om de nu inte hamnade på en gata i Paris.

Elysium är namnet på en enorm rymdstation som snurrar nitton minuter (med minirymdskepp) från Jorden år 2154. Här bor numera det rika och vackra folket. Elysium är fyllt med ängar, lyxvillor, slott, och sjukdomar och skador botas på ett par sekunder om men lägger sig i en stor scanner. I vanlig ordning har det gått åt helvete med Jorden. Städerna ligger i ruiner, här bor de miljarder som inte fått följa med till Elysium. Här bor Max (Matt Damon), en kille som tidigare haft problem, men som nu försöker sköta sig och har ett vanligt jobb. Vad nu ett vanligt jobb innebär i den här världen, som ser ut som slumkvartenes slumkvarter. När Max var barn lovade han sin kompis Frey (Alice Braga) att han en dag skulle ta med henne till Elysium. Som vuxen jobbar Frey på ett sjukhus och det bär sig inte bättre än att Max hamnar där efter att ha varit uppnosig mot de fascistiskt programmerade robotar som patrullerar på Jorden.
I den här framtiden funkar människohjärnan som en hårddisk till en dator - något som känns lånat från Keanu Reeves-rafflet JOHNNY MNEMONIC. William Fichtner är Carlyle, en slem typ som samlat in viktig och topphemlig hjärninformation, som han ska ta med sig hem till Elysium. Detta går dock inte så bra. Eftersom Max är i behov av pengar har han börjat jobba för en viss Spider. Spiders hårda killar opererar om Max - de borrar in en mackapär för hjärnlagring i hans bakhuvud, och skruvar fast märklig metallutrustning på hans kropp; han blir något slags cyborg. Därefter beväpnar sig gänget till tänderna, attackerar Carlyle och snor infon som lagras i Max' huvud.
Elysiumpresidenten Delacourt (Jodie Foster i Armanikläder) gillar inte detta, så hon skickar en handfull skoningslösa legoknektar anföra av psykopaten Kruger (Sharlto Copley) efter Max. Max gömmer sig hos Frey, som visar sig ha en cancersjuk dotter. De ska försöka ta sig till Elysium och bota dottern, men när Kruger och kompani dyker upp blir saker och ting mer dramatiska och våldsamma än planerat.

Den unge sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tidigare gjort DISTRICT 9 - ett sci-fi-raffel som fick många att kissa på sig av lycka och höja den till skyarna. Själv var jag mindre imponerad. I grund och botten var det bara ännu en blockbuster. Detsamma kan sägas om ELYSIUM, en film som borde ha blivit bättre än den är. Actionfilmer som är R-rated är alltid välkomna nuförtiden, när så mycket i genren är PG-13 och snällt. Blomkamps film är totalt humorbefriad ochbitvis rå och blodig; han gillar att filma eldstrider i slowmotion, något man sällan ser nu förtiden. Kroppar massakreras, ansikten sprängs bort. Kruger är riktigt härligt hjärtlös; han och hans män drar sig inte för något ("Håll för dina ögon medan jag misshandlar din mamma!"). Filmens specialeffekter är utomordentliga.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Matt Damon som actionhjälte - killen är bra i dramer som PROMISED LAND, men som jag brukar säga - han ser mest ut att jobba på en bensinmack. Och han kan inte slåss. Detta är ett faktum man i Bournefilmerna försöker dölja med snabba klipp och skakig kamera. Så gör man även här. Alldeles för stora delar av filmen är filmade med shaky-cam och ibland ser man inte alls vad som händer.

När det gäller den framtida teknologin går man lite för långt. Jag kan köpa att man har en maskin som scannar kroppen och plockar bort till exempel cancerceller - men inte att samma maskin kan återställa halva huvudet och återuppliva ett lik. Okej, jag vet inte om killen verkligen var död, men ansiktet saknades. Och det där var att gå för långt.
Jodie Foster har lagt sig till med en besynnerlig dialekt. De många återblickarna på Max' barndom är löjeväckande. Den cancersjuka ungen är lillgammal och berättar en tillrättalagd saga. Budskapet på slutet hamras in med slägga. Man får se alldeles för lite av lyxmiljöerna på Elysium.

Men i övrigt är väl det här helt okej. Filmen är lite för stökig, men jag ger den godkänt. Med extra plus i kanten för den grymme skurken.






(Biopremiär 9/8)

onsdag 7 augusti 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Stan Lynde

När jag var i sjuårsåldern lånade jag seriealbumet "Comics - Den stora serieboken" volym 7 på biblioteket. I detta fanns en episod med Rick O'Shay av Stan Lynde. Jag minns att jag tyckte att serien var tuff - men samtidigt lite konstig. Historien börjar med att någon skjuter ihjäl Rick O'Shay! Jag begrep aldrig hur det hela hängde ihop. Jag har inte läst om serien sedan dess och nu har jag undrat i snart fyrtio år.

Ungefär ett år senare upptäckte jag serietidningen Fantomen, som jag började köpa regelbundet, och här fanns ju Rick O'Shay som biserie. Till en början hoppade jag ofta över serien - reproduktionen var ofta under all kritik; många linjer försvann i trycket, och den var av någon anledning försedd med fyrkantiga pratbubblor med satt text. Det såg inte så inbjudande ut.

Efter ett par år lärde jag mig att uppskatta Rick O'Shay, som tydligen var väldigt populär bland Fantomens läsare. Framför allt gillade jag de nyare avsnitten, de hade läckra tuschlinjer och berättade traditionella westernhistorier.
Tidiga Rick O'Shay
Rick O'Shay dök upp första gången 1958, då var det en renodlad humorserie som utspelade sig i modern tid; Rick var sheriff i den lilla staden Conniption. Efter ett par år förflyttades dock serien tillbaka till 1800-talet och vilda västern, snart förändrades även figurernas utseenden och de blev aningen mer realistiska. Rick och hans vapendragare, revolvermannen Hipshot Percussion, upplevde längre äventyr i den dagliga strippen, medan söndagserien bestod av avslutade, humoristiska avsnitt. Ibland blev serien besynnerligt religiös, det tyckte jag redan som barn och ännu mer nu. Vem kan väl glömma episoden där Hipshot rider iväg på julafton, tittar upp mot stjärnhimlen och säger "Happy birthday, boss!"? Ah, dessa hällörade amerikaner.
Stan Lynde lämnade Rick O'Shay 1977 efter att ha bråkat med sitt syndikat. Filmkritikern Marian Dern (som var gift med legendariske Chuck Jones!) tog över manusförfattandet, medan teckningsjobbet oväntat gick till Alfredo Alcala, som sedan ersattes av Mel Keefer. Det skrevs och bråkades en hel del om detta i Fantomen på sin tid.

Stan Lyndes nya serie efter Rick O'Shay hette Latigo - och den tyckte jag faktiskt bättre om än föregångaren - trots att äventyren om Latigo Cantrell, som vuxit upp i en indianstam, var betydligt mer traditionell och inte särdeles originell. Lyndes teckningsstil hade här förfinats ännu mer och var ännu läckrare - men allra tjusigast var det allra första långa äventyret med Latigo. Inte nog med att det var en ovanligt frän story för att komma från Stan Lynde; han assisterades även av Russ Heath. Det var hur flott som helst!
Latigo lades ner 1983. Eftersom Rick O'Shay alltjämt var populär i Fantomen, började Stan Lynde så småningom att göra serier direkt för denna skandinaviska tidning. Först kom något som hette Sluga Räven, som jag nog inte läst, och därefter kom Rövar-Bob. Det handlade om humoristiska ensidor - men ärligt talat var det lite si och så med humorn. Jag tyckte att Rövar-Bob var tämligen undermålig och dum. 1990 skapade Lynde en serieroman som hette "Pardners", men denna har inte kommit ut på svenska. I samma veva besökte Stan Lynde Sverige, där jag träffade honom på en seriemässa i Stockholm.
Jag minns att jag för många år sedan läste att alla Stan Lyndes original förstörts i en brand och att han sa att han var glad att han och hans fru var oskadda, serier kan han alltid teckna nya.
Stan Lynde, som drabbats av cancer, flyttade till Equador förra året, men igår avled han. Han blev 81 år gammal.
STAN LYNDE
1931 - 2013
R.I.P.

Bio: The Heat

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Actionkomedin THE HEAT blev en oväntad framgång på bio i USA, den fick förhållandevis bra recensioner, och med Paul Feig som gjorde BRIDESMAIDS vid rodret hade jag faktiskt rätt höga förväntningar. Tyvärr lämnade jag pressvisningen aningen besviken.
Konceptet här är att göra en typisk buddymovie; en snutfilm modell DÖDLIGT VAPEN och liknande, fast med kvinnor i huvudrollerna och med betoningen på komedi i actionkomedi. Av någon anledning har detta aldrig tidigare gjorts. Vilket kanske inte är så konstigt ändå. Genren är grabbig.
Sandra Bullock är den trångrövade FBI-agenten Ashburn från New York; en streber som hela tiden försöker stiga i graderna och som följer lagen till punk och pricka. Hon är dessutom ordningsam och svär aldrig. Ashburn sätts på att leta upp en galen knarkhandlare som mördar och styckar folk, och skickas iväg till Boston. Där tvingas hon samarbeta med snuten Mullins (Melissa McCarthy), som är Ashburns diametrala motsats. Mullins är ful i mun, odräglig, slarvig, sluskig, och hon hatar förstås Ashburn.
Efter att ha gnabbats genom halva filmen sker såklart det vi alla förväntar oss: Ashburn släpper loss, börjar supa och svära, tuffar till sig; Mullins visar sig ha ett hjärta av guld, och jodå, det omaka paret blir förstås bästa vänner. Något annat hade vi ju inte väntat oss.
THE HEAT inleds med riktigt fräsiga, 70-talsinspiterade förtexter; det är splitscreen och funky music, och tankarna går till gammal blaxploitation - fast där upphör alla likheter. Långfilmsdebuterande Kate Dippold har skrivit manus och i hennes story är kriminalfallet minst sagt sekundärt, den glöms nästan bort helt och hållet emellanåt. Istället koncentrerar man sig på Ashburns och Mullins personligheter, och de situationer de hamnar i tillsammans eller var för sig.
Problemet med filmen stavas Melissa McCarthy. Hon är kul i biroller, hon funkade ju bra i BRIDESMAIDS och BAKSMÄLLAN DEL II, men när hon intog huvudrollen i IDENTITY THIEF höll det inte alls; hon var bara jobbig. Och så är även fallet med Mullins. Hon är tjock, oborstad, skriker och svär oavbrutet - något som är roligt i fem minuter. Sedan blir det bara påfrestande. En rollfigur som Mullins hade kanske fungerat i en rak actionfilm, där alla är oborstade, svärande typer - men inte här. Och nej, jag hade inte tyckt att Mulligan vore roligare om hon vore man. Jag gillade aldrig Svullo.
Däremot är Sandra Bullock rolig. Hon gör förvisso en typ hon gestaltat flera gånger tidigare, till exempel i THE PROPOSAL, men hon gör denna typ bra. Strikt men bortkommen, kontrollerad men klantig. Det är lite intressant att hon i vissa scener fortfarande ofta beter sig lika flickaktigt som hon alltid gjort, sitter hemma och myser i pyjamas och struttar omkring som en tonåring - och kommer undan med detta. Bullock är trots allt 49 år. Å andra sidan - numera ser hon lite skum ut i nyllet i närbilder. I synnerhet runt ögonen. Jag utgår från att hon opererat sig.
Marlon Wayans har en mindre roll som kostymklädd polis i Boston - han är närmat en straight guy i filmen. Mullins otäcka morsa görs av gamla SATURDAY NIGHT LIVE-stjärnan Jane Curtin, och hela familjen består av vedervärdiga (men rätt kul) individer; en härlig samling white trash. Ashburn tittar på TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET på TV; scenen där albinon dyker upp på biblioteket, och snart dyker det upp en argsint albinopolis i THE HEAT.
För att till större delen vara en renodlad komedi, är THE HEAT överraskande blodig emellanåt. ett flertal personer blir skjutna i pannan så att hjärnsubstansen sprutar, Ashburn försöker utföra trakeostomi på en killemed blodsöligt resultat, och en väldigt roligscen involverar ett lår och en kniv. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det passar med blodigt våld i en film som den här.
Här och var är det riktigt roligt. Jag gillar den långa episoden där de två huvudpersonerna super ner sig och flippar ut, det är kul att se Sandra Bullock med jordnötter i näsan. En av hennes repliker, "Tongue in cheek", funkar inte alls i översättningen.
Men jag tror att THE HEAT hade blivit bättre om man renodlat dem lite mer - antingen som en komedi utan action, eller som en tuffare snutfilm, som råkar ha flera komiska inslag. Och det vore önskvärt om Melissa McCarthy kunde hålla käften emellanåt och inte svära så förbannat. Jag tänker osökt på RUSH HOUR-filmerna med Jackie Chan och Chris Tucker - och hur oerhört mycket bättre dessa hade blivit om man klippt bort Tucker, eller åtminstone ersatt honom med någon annan. Han bara skriker och är jobbig.






(Biopremiär 9/8)

-->



måndag 5 augusti 2013

Kortfilm: Demonen/Inviting the Demon

Här i Malmö verkar många tro att jag känner Henrik Möller. Jag har vänner som känner honom, men bortsett från sporadisk kontakt på Facebook, tror jag faktiskt att jag aldrig har träffat karln.

Möller är främst känd för sina animationer och nollbudgetfilmer inspelade i Malmö och som rönt uppmärksamhet på Youtube. Jag har bara sett ett par stycken av de här; varken nollbudget eller kortfilm har varit min pryl.

DEMONEN - som i förtexterna går under sin internationella titel INVITING THE DEMON - är dock något annat. Det handlar förvisso fortfarande om en kortfilm, men här har Henrik Möller - som gått flera filmutbildningar - för första gången gett sig på att göra något mer ambitiöst; betydligt mer ambitiöst. Detta gick hem i stugorna - filmen gick och vann pris som Best Supernatural/Horror Film 2012 på The Philip K. Dick Science Fiction Film Festival i New York.

Skräck lämpar sig ofta för det korta formatet: små slagkraftiga historier modell TALES FROM THE CRYPT, ALFRED HITCOCK PRESENTS, THE TWILIGHT ZONE och så vidare. Samtidigt lider många kortfilmer av samma åkomma: de har en tendens att vara pretentiösa. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på Fantastisk Filmfestival för att se en lockande långfilm, och tvingats genomlida den ena jobbiga kortfilmen efter den andra. Kortfilmer som är lite för långa och som känns ännu längre.

Handlingen i den 22 minuter långa DEMONEN är det inte så mycket att orda om. En ung tjej (Agnes Hargne Wallander) iförd sjukhuskläder och med en krona av kartong på huvudet sitter på en buss som färdas genom natten. Tjejen är visst på väg till sin stora kärlek (som dyker upp i flashbacks), men bakom henne sitter en demon (Ida Gyllensten) som försöker hindra henne. De två samtalar och repliker och skådespeleri är rätt teatralt och konstlat - som skräckfilm funkar det därför inte alls, åtminstone inte för mig.
Däremot är det hela väldigt tjusigt gjort; bitvis väldigt imponerande mardrömsscenerier målas upp med små medel. Både Möller och berättarrösten beskriver filmen som en saga och när filmen öppnar med en glödande fjäril mot en stjärnhimmel och smäktande, drömsk musik, associerar jag till en spansk fantasyproduktion av, tja, Guillermo del Toro eller åtminstone något från Filmax. Fast nu pratar ju inte berättarrösten spanska.

Efter ett tag förvandlas demonen och förses med kattögon och sprucken hy, och mot slutet dyker det upp fler mardrömsfigurer ombord på bussen - en person vars ansikte är ett stort, svart, gapande hål, och en annan vars huvud är ett äpple någon bitit i. De här ser riktigt, riktigt coola ut. DEMONENS bild, ljud och scenerier gör att jag har överseende med ett innehåll som inte engagerar. Det här imponerar verkligen. Enligt uppgift är filmen inspelad på två dagar i ett garage vid Stapelbäddsparken, och buss och teknisk utrustning har Henrik Möller visst fått låna.
Rent estetiskt bådar DEMONEN således gott inför Henrik Möllers nästa film; långfilmen LOKALVÅRDAREN. Möller är en del av projektet En sexa Skåne - sex skånska filmare som fått i uppdrag att göra varsin långfilm för 100 000 kronor. En struntsumma i filmsammanhang, men för en nollbudgetfilmare måste det kännas som en astronomisk summa. LOKALVÅRDAREN spelades in i februari och beskrivs som en skräckfilm om en tjej som städar i mörka källarlokaler.

... Jaha, och var kan du se DEMONEN? Den kommer att ligga som extramaterial på filmen THEATRE BIZARRE, som Njutafilms släpper den 28:e augusti. LOKALVÅRDAREN kommer att premiärvisas på Spegeln i Malmö i november, tillsammans med de fem övriga filmerna från St Knutsgruppen.

söndag 4 augusti 2013

Serier: En spansk gringo, en italiensk biff och två franska indianer

De senaste månaderna har jag skrivit en del om gamla mer eller mindre bortglömda westernserier jag läste när jag växte upp på 1970-talet. Serier ingen annan skriver om, serier som alltid känts som rätt anonyma - vilket de i många fall även var. Serierna i till exempel Silverpilen var ju aldrig signerade.
Idag finns det förstås inte en enda westernserietidning på den svenska marknaden. Det har det inte gjort på ett par decennier - och genren är ju sällsynt även på bio och TV, även om det ibland dyker upp saker som floppen THE LONE RANGER och den utmärkta TV-serien HELL ON WHEELS. Annat var det på 70-talet. Förvisso gjordes det förhållandevis få westerns för bio och TV redan då, men genren var populär bland unga och gamla - åtminstone här i Sverige. Kioskboks- och serietidningsställ var fulla av westerntitlar. Och den bästa westerntidningen var Tomahawk - tyckte jag då. Tomahawk var dessutom en av mina absoluta favoritserietidningar rent allmänt. Den var tunn, bara 36 sidor i färg, men ofta lite tuffare än konkurrenterna.
Egentligen var jag inte speciellt förtjust i Tomahawk; titelserien, alltså. Tomahawk, en kille i tvättbjörnsmössa som upplevde äventyr under frihetskriget, var en rätt mossig serie, men den förekom långtifrån i varje nummer. De nyare serierna från DC Comics var betydligt fränare.
I Tomahawk figurerade även en del serier jag tyckte var rätt intetsägande. Europeiska westernserier som alltid kändes som utfyllnadsserier, även om de kanske låg först i tidningen som huvudattraktion.
En av dessa serier var Lopez.
Lopez var halvblod och prisjägare, och försedd med en fjäder i hatten. Efter några avsnitt försågs han med en följeslagare, den hetlevrade indianpojken Lilla Åskvädret. Lopez red omkring och jagade bovar och banditer, vilka han så fort tillfälle gavs klubbade ner med en lång käpp. Enligt serien var detta en kendostav. 1977 hade jag ingen aning om vad kendo är, men jag förstod att det var något slags japansk kampsport. Lopez hanterade dock mest staven som Lille John och det var nog inte så mycket kendo över det hela. Det bekom mig inte så mycket, jag tyckte att det var coolt att Lopez släpade omkring på sin stav. Fast själva serien tyckte jag var trist tecknad. Och jag hade ingen aning om vad det var för serie, var redaktionen hade grävt upp den.
Lopez är en fransk serie, den dök upp 1976 i den franska tidningen Trio. Som manusförfattare angavs en "R. Gravel", som var pseudonym för den flitige serieförfattaren Raymond Maric. Raymond Maric, som föddes som Raymond Chiavarino, debuterade 1943 och han var tydligen fortfarande aktiv när han 78 år gammal gick bort 2005. Maric jobbade i alla möjliga genrer, han skrev manus till licensproducerade serier om Droopy och Tom & Jerry, han samarbetade bland annat med Jean-Claude Forest, och i slutet av 70-talet hamnade han på Spiroutidningen.
Killen som tecknade Lopez heter Pierre Frisano. Han föddes 1934 och debuterade som serietecknare redan som fjortonåring! Frisano tecknade en farlig massa serier, på 70-talet samarbetade han ofta med Maric; de två gjorde inte bara Lopez, och han tecknade bland annat ett album om Zorro. På 90-talet samarbetade han återigen med Maric, då de två gjorde den historiska serien Courtisanes, som gav ut av Glénat.
En annan serie i 70-talets Tomahawk, var den spanska serien Gringo. Gringo dök upp i nummer 2/1976 och kallades "NY tuff seriehjälte!" - fast det var en sanning med modifikation. Serien skapades redan 1963 av Carlos Giménez, mannen som låg bakom den på sin tid så ohemult populära serien Delta 99, och som under 80-talet övergav äventyrsrafflen till förmån för serieromaner som den prisbelönta "Barnhemmet". Manus till Gringo skrevs av Manuel Medina, och senare övertogs serien av Domingo Álvarez Gómez och Jesus Pena Rego. Deras version tror jag dock aldrig publicerades i Sverige. Dominga Álvarez jobbade främst åt brittiska förlag, åt vilka han tecknade (anonyma) romantik- och krigsserier, men han bidrog även med några historier åt smått legendariska förlaget Skywald i USA - de publicerade de härligt trashiga skräckmagasinen Psycho, Nightmare och Scream, vilka var tänkta att konkurrera med Warrens populära titlar Creepy och Eerie; de där serierna som publicerades i Chock i Sverige. Serierna om Gringo tyckte jag förvisso var snyggt tecknade, men de gjorde inget som helst intryck, eftersom huvudpersonen Syd Bicking (som i original hette Syd Viking!) saknade personlighet - åtminstone i de avsnitt jag läste.
Plötsligt och oväntat lades Tomahawk ner! Nummer 12/1979 blev det sista numret - åtminstone tillsvidare. Istället dök det upp en ny tidning som ersatte Tomahawk i tidningsställen: Apache. Apaches logotype var tecknad i samma stil som Tomahawks, och jag begrep aldrig varför Semic plötsligt gav ut den här tidningen - en tidning som i princip fortfarande var Tomahawk, men som innehöll betydligt sämre serier.
Huvudserie i Apache var Kapten Apache - ännu en fransk serie, dessutom ännu en om en halvblodsindian. Serien har dock inget med Lee Van Cleef-filmen CAPTAIN APACHE att göra. Jag tyckte alltid att Kapten Apache var hur trist som helst. Jag har nu hittat bilder på nätet där kaptenen ser ut att vara vuxen, med i serierna som gick i Apache var han ung tonåring, och det gillade jag inte alls. Även om jag själv inte var så gammal 1980. tyckte jag att serien var för snäll och barninriktad - till skillnad från de gamla favoriterna Jonah Hex och Skalpjägaren.
Men serien var väl rätt bra tecknad. Kapten Apache skapades 1975 av manusförfattaren Roger Lécureux, född 1925, och tecknaren Norma, född 1946 som Norbert Morandière. Lécereux skrev mängder av serier och är manen som skapade Rahan, en stenåldershjälte det fortfarande produceras album om, och som tydligen publicerats på svenska som Järn-Jörn - Mannen med eldhåret! Kapten Apache gjordes för tidningen Pif Gadget.
Här ser ju Kapten Apache onekligen ut att ha vuxit till sig.
I tidningen Apache dök snart även Lucky Luke upp, vilket jag uppskattade, och så återkom några serier som gått i Tomahawk. Lopez var en av dem, men man körde även Kjell E Genbergs svenska wstern Ben Hogan, som tecknades av signaturen Pinto (spanjoren José Maria Bellalta, som även tecknade Tumac), och så slängde man in Davy Crockett - en italiensk serie som inte alls handlar om Davy Crockett. Serien skapades 1954 av studion EsseGesse (som även låg bakom Kinowa och Kapten Miki), och egentligen heter han Il Grande Blek - men eftersom han bar tvättbjörnsmössa tyckte man väl i Sverige att han lika gärna kunde vara den berömde Davy Crockett. Serien gjordes ursprungligen i det där lustiga, liggande formatet med två rutor per sida, och så publicerades den på svenska i tidningen Prärieserier 1956. I Apache hade serien redigerats om till normalt serietidningsfotrmat, och senare italienska serier ser annorlunda ut, inte bara vad gäller format, utan även till teckningsstilen.
I Apache gick serien som följetong, men jag hopade oftast över den. Jag tyckte att den såg alldeles för stel och mossig ut - och nej, den passade inte in bland de övriga serierna i tidningen, åtminstone inte rent utseendemässigt.
Efter bara två år lades Apache inte helt oväntat ner, nummer 13/1981 blev det sista numret. Och vad ersattes tidningen av? Jo, av en ny inkarnation av Tomahawk. Försedd med ny logotype, men med samma sidantal - och med i stort sett samma serier, som nu gick i repris. Trots detta stod det "NY TIDNING" på omslaget - som om vi redan skulle ha glömt bort gamla fina Tomahawk.

-->



fredag 2 augusti 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Michel Lemoine

Cannes, maj 1997. en dag under slutet av festivalen väcktes vi av att telefonen ringde. Det var en fransyska som hette Quelou Parente som tyckte att vi skulle komma och titta på hennes kortfilm MARQUIS DE SLIME. Det gjorde vi - och i september kom Quelou till Lund och visadec sin film på Fantastisk Filmfestival.

Titelrollen i MARQUIS DE SLIME spelades av fransmannen Michel Lemoine, och nu har han dött, 90 år gammal. Lemoine var en av de stora kultskådisarna i den sydeuropeiska B-filmssvängen under 1960- och 70-talen.

Han filmdebuterade 1948 i något som hette APRÈS L'AMOUR och medverkade under 50-talet i en lång rad filmer jag inte sett - eller ens hört talas om. 1964 fick han så en roll i Mario Bavas western THE ROAD TO FORT ALAMO. Därefter radade en massa skräck-, sex- och äventyrsfilmer som THE ADVENTURES OF HERCULES med Gordon Scott upp sig. Han var med i agentraffel som MISSION TO CARACAS och AGENT 3S3: MASSACRE IN THE SUN, och när han under en period var gift med Janine Reynaud fick vi se honom i flera Jess Franco-klassiker: SUCCUBUS (även känd som NECRONOMICON), SADISTEROTICA och KISS ME MONSTER. Adrian Hoven - som medverkat i Francofilmerna - regisserade Lemoine, Reynaud och Howard Vernon i CASTLE OF THE CREEPING FLESH. Dario Argento var en av manusförfattarna till westernrullen CEMETERY WITHOUT CROSSES, som i Sverige hette ETT REP OCH EN COLT.

Kanske är Michel Lemoine mest känd för filmen LES WEEK-ENDS MALÉFIQUES DU COMTE ZAROFF, vars engelska titel är SEVEN WOMEN FOR SATAN, och som är ett slags inofficiell uppföljare till 30-talsklassikern THE MOST DANGEROUS GAME. Lemoine skrev manuset, regisserade och spelade den bisarre greve Zaroff, en man som plågas av mardrömmar i vilka nakna kalaskex torteras i familjeslottets fängelsehåla. Bra grejor, det här.

Den gode Michel Lemoine regisserade faktiskt hela 28 filmer - de flesta av dem under 70- och 80-talen, och majoriteten under pseudonymen Michel Leblanc. Det handlade nämligen främst om porrfilmer. Bland de mesta kända kan nämnas MARILYN MON AMOUR och LE RETOUR DE MARILYN med Olinka Hardiman.

Folk som Michel Lemoine är sällsynta i filmbranschen idag. Åtminstone här i Europa.

MICHEL LEMOINE

1922 - 2013

R.I.P.

torsdag 1 augusti 2013

Bio: Promised Land

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

När jag för några dagar sedan var på bio - på en vanlig visning med en vanlig publik - visades trailern till ELYSIUM innan huvudfilmen. När Matt Damon dök upp utbrast en kille i publiken "Määtt Dääjmön!", vilket förstås var hysteriskt kul. I en intervju för en del år sedan sa Trey Parker att Matt Damon är en rätt cool kille, men när de fick se Matt Damon-dockan (till TEAM AMERICA) tyckte han och Matt Stone att den såg efterbliven ut.

Jag har alltid tyckt att Matt Damon är en rätt trist snubbe. Åtminstone när han figurerar i thrillers och actionfilmer. Han ser ju egentligen mest ut att jobba på en bensinmack. Och därför är han till sin fördel i PROMISED LAND, som är den första film han skrivit manus till (tillsammans med John Krasinski) sedan WILL HUNTING. Jag har inte sett WILL HUNTING. Den verkade så oerhört tråkig. Damon och Ben Affleck fick en Oscar för sitt manus - men några år senare berättade en känd manusdoktor (var det William Goldman?) att han skrivit om hela manuset för att få det att fungera.
Liksom WILL HUNTING är PROMISED LAND regisserad av Gus Van Sant - en extremt ojämn herre som gjort dunderfloppar som EVEN COWGIRLS GET THE BLUES, den fullkomligt onödiga remaken på PSYCHO, de närmast osebara arthousefilmerna ELEPHANT och LAST DAYS, och kul grejor som TILL VARJE PRIS (vilken jag faktiskt glömt bort tills jag nu såg titeln listad). Till skillnad från experiment som LAST DAYS, är PROMISED LAND ett tekniskt sett traditionellt drama, om än med bitvis nästan dokumentära inslag.
Ett drama om naturgas, kan det vara något? Nä, det låter ju hur trist som helst. Och det borde det också vara - om man inte är mossmus (tack för det uttrycket, Kalle!) och går loss på sådant här. Matt Damon och Frances McDormand är Steve Butler och Sue Thomason, som jobbar åt företaget Global. Global sysslar med något som kallas fracking; att spruta in vatten blandat med kemikalier i marken, så att den spricker och naturgas frigörs. En hårt kritiserad metod, eftersom den kan medföra hälsorisker.

Steve och Sue åker runt i de fattigare delarna av USA (jo, det här är ju USA, och där finns det fortfarande stora områden som betraktas som fattiga) för att övertala befolkningen att gå med på att upplåta marken till fracking, något den fattiga och hårt slitande bönderna kan tjäna stora pengar på. Men när de kommer till en liten anonym håla på vischan går saker och ting inte som de tänkt sig. Vid ett möte med byborna opponerar en gammal lärare (Hal Holbrook, som nu är 88 år gammal!) sig och påtalar faran med det hela.

Steve och Sue kämpar dock vidare. Steve råkar även bli betuttad i en trevlig skolfröken i byn (Rosemarie DeWitt), medan Sue attraheras av charknutten (Titus Welliver) som äger en butik som säljer bensin, vapen och gitarrer. Det ser ut som om det ska gå att övertala byborna att skriva på så att Global kan sätta igång och borra.
"Määtt Dääjmön!"
Men så anländer en viss Dustin Noble (Krasinski), en rabiat miljöaktivist - och genast blir projektet tufft att genomföra för global. Den karismatiske och entusiastiske Noble for med sig folket och Global smutskastas. Steve och Sue måste tänka till och ta till alla knep för att vinna tillbaka folkets förtroende.

Tonen i PROMISED LAND är lågmäld och det hela känns väldigt realistiskt. Filmen är något alldeles välgjord och välspelad; jag gissar dessutom att många av statisterna är folk från orten. Många bilder från den här gråa lilla hålan ser ut att vara "på riktigt", den gamle sheriffen som står på sin terass, folk som bara hänger, en amerikansk flagga som slött vajar i en nedgången trädgård - det ser ut som bilder vi sett åtskilliga gånger i nyheterna på TV när det vanliga, trista Amerika ska skildras.

PROMISED LAND är en bra och intressant film, här och där är den även riktigt rolig (vilket är McDormands förtjänst), och Damon är till sin fördel som trist lakej åt Global; en snäll kille som bara gör sitt jobb. Det är kul att återse Hal Holbrook - ni vet, skurken i MAGNUM FORCE. Men jag väljer trots detta att bara sätta en trea i betyg. Mot slutet dyker det upp en twist jag inte riktigt köper - rättare sagt, jag köper att liknande saker säkert sker, men inte på samma överdrivna sätt som i den här filmen. Jag gillar inte heller den avslutande moralkakan Steve Butler plötsligt plockar ut ur ugnen - det blir för tillrättalagt. Och ett tredje skäl till att jag inte sätter en fyra, är det faktum att jag säkerligen aldrig kommer att se om den här filmen. Till skillnad från NINJA III: THE DOMINATION.
 





(Biopremiär 2/8)