tisdag 9 juli 2013

Bio: Now You See Me

Foton copyright (c) Nordisk Film

Kommer ni ihåg slasherfilmen TERROR TRAIN från 1980? Eller MÖRKA NATT, BLODIGA NYÅRSNATT, som den tydligen först hette i Sverige. Just det, det är ju den där en tosing härjar på en nyårsmaskerad ombord på ett rullande tåg. Ombord på detta tåg underhåller David Copperfield - nej, inte romanfiguren, utan trollkonstnären. Han utför de mest fantastiska tricks - och tänker man efter är de flesta omöjliga att genomföra ombord på ett tåg som tuffar fram i hög hastighet. På ett tåg finns ju liksom inga källare, hemliga gångar och annat som kan vara bra att ha till hans om man vill ge illusionen av att teleporteras genom en tågkupé.

Nackdelen med trolleriföreställningar på film är ju att det är filmat och regisserat; det går att trixa precis som man vill med klippning och effekter. Vilket i viss mån även gäller för föreställningar som visas på TV. Magin försvinner från magin, så att säga. Däremot träffade jag nyligen en close up-magiker på en fest och jag kunde omöjligt begripa hur vissa av hans trick gick till.

Nya NOW YOU SEE ME kretsar helt och hållet kring trolleriföreställningar. Gigantiska trolleriföreställningar. Och det här ser inte ut som något annat än specialeffekter i en påkostad Hollywoodfilm. Det är inte "lite för mycket", det här är mycket för mycket för att jag ska köpa att vissa av de trick som förekommer går att iscensätta i verkligheten - och detta tycker jag att filmen förlorar en hel del på.

Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och James Francos lillebror Dave Franco (som är irriterande lik Måns Zelmerlöv eller möjligtvis Eric Saade) är fyra trollkonstnärer som inte känner varandra, de har aldrig träffats, och deras karriärer i branschen är väldigt olika - från superstjärnor i Los Angeles till fingerfärdiga småbrottslingar som lurar folk på pengar. Det enda de har gemensamt är att de är otroligt skickliga illusionister.

Nå, dessa fyra sammankallas av en okänd person som har något slags komplicerad plan han vill att kvartetten ska genomföra. Hopp till ett år senare och kvartetten uppträder som The Four Horsemen. Deras show är extremt påkostad och som avslutningsnummer står de på en scen i Amerika och lyckas råna i bank i Paris. Det märkliga är att en bank verkligen blir rånad borta i Frankrike - pengarna försvinner och pumpas ut i showarenan.

Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som sätts på att lösa det besynnerliga fallet - och han får hjälp av den franska Interpolagenten Alma, som spelas av Mélanie Laurent. Morgan Freeman är en före detta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja trolleritrick och som hjälper till i utredningen. Även Michael Kelly och Common dyker upp som FBI-agenter. Michael Caine har en liten roll som mannen som bokade The Four Horsemens föreställning.

NOW YOU SEE ME är regisserad av fransmannen Louis Letterier, mannen bakom DANNY THE DOG, TRANSPORTER 2, THE INCREDIBLE HULK och CLASH OF THE TITANS. Detta innebär att det här är en slickad och kompetent produktion - men samtidigt är den rätt anonym. Det känns som om vem som helst kunde ha gjort filmen.

... Och som sagt: jag köper inte de tricks som utförs. Detta faktum blir förstås till filmens nackdel. Efter ett tag visar det sig inte helt oväntat att berättelsen är något makalöst långsökt; det är alldeles för osannolikt att någon vill lägga tid och pengar för att genomföra den synnerligen komplicerade plan storyn går ut på.

Dock är skådespelaruppställningen smått fantastisk, vilket filmen vinner en del på. Jag gillar Mark Ruffalo, han är alltid en sympatisk kille. Och så har vi förstås den ljuva Mélanie Laurent. Henne är jag kär i. Jag ska nog ta och gifta mig med henne.

Någon som har henne nummer?




 

(Biopremiär 10/7)


måndag 8 juli 2013

Serier: Som en tysk indian, en befjädrad german

Jag låter mig inspireras av ... mig själv. Häromdagen skrev jag ju en text om maskerade westernhjältar. Jag kom osökt att tänka på andra westernserier jag läste på 1970-talet - som alla de där konstiga tyska serierna.

... Rättare sagt: de där serierna jag trodde var tyska. För det visar sig att ett par av dem inte alls är tyska - åtminstone inte ursprungligen. Som till exempel Silverpilen.

Jag gick aldrig på dagis som barn, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Förutom min mosters samling Svenska MAD från tidigt 60-tal, fanns där oändliga mängder veckotidningar. Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas Veckotidning - och såklart Allers. I Allers fanns barnavdelningen Lill-Allers och under 70-talets första hälft var detta en bilaga; en liten tidning i liggande format, och större delen av innehållet bestod av serier. Tjalle Tvärvigg, Willy på äventyr och en massa annat. Och det var i Lill-Allers jag först gången stötte på Silverpilen. Jag fattade det som att man försökte lansera en ny Silverpilentidning via Lill-Allers, men nu ser jag att han redan hade en egen tidning sedan ett par år - 1970 kom första svenska numret.


Av någon anledning gillade jag Silverpilen som barn. Åtminstone läste jag tidningen hyfsat regelbundet; jag hade många nummer av tidningen. Men antagligen slukade jag allt som innehöll vilda västern-serier. Serierna i Silverpilentidningen var anonyma; upphovsmännen uppgavs aldrig, serierna var krafsigt tecknade, ibland direkt skissartade - och redan då tyckte jag att det var något konstigt med dem. De innehöll reklam insprängd i seriesidorna; i själva serien - serierutor byttes ut mot annonser, och ibland låg där instoppade vitsar. Jag gissar att det sistnämnda berodde på att Allers inte hade några annonser att placera där. Ibland fanns det kortare utfyllnadsserier på mittuppslaget, och som jag minns det var dessa av någon anledning trycka på gult papper. Vad hette nu den där serien om kängurun? Skippy? Eller det var kanske inte i Silverpilen den figurerade?

Det här numret minns jag att jag tyckte var jättespännande. Jag minns också att jag tyckte att det här omslaget var något av det fulaste jag sett! Varför ser Falken så konstig ut? Vad är det för konstig teckningsstil?

I tidningens redaktionsruta stod det att innehållet var copyright Bastei Verlag i Tyskland - och därför har jag alltid trott att Silverpilen är en tysk serie. Men nu konstaterar jag att det var en belgisk serie - åtminstone producerades den i Belgien, men direkt för Bastei - uppgifterna går isär, men serien ska ha skapats 1969 och hette Zilverpijl på flamländska och Silberpfeil på tyska. Mannen bakom serien var belgaren Frank Sels, som tidigare jobbat på Finn & Fiffi-skaparen Willy Vandersteens studio. Sels startade sin egen studio samtidigt som han skapade sig ett rykte om att vara Europas snabbaste serietecknare; han klämde ur sig 42 sidor i veckan. Andra som jobbade med Silverpilen var Edgar Gastmans och Karl Verschuere (enligt vissa källor heter han Karel). Frank Sels begick självmord 1986, 44 år gammal.

Jag vet inte riktigt varför jag tilltalades av Silverpilen. Jag inbillar mig att även föräldrar ansåg Silverpilen vara bättre än andra western- och äventyrsserier i serietidningsställen. Var det för att serien var snällare än mycket annat? Och indianbönan Månstråle hade en framträdande roll. Hon kunde judo, så hon blev per automatik cool. (Nu när jag tänker efter - hur hade hon lärt sig judo? Fanns där månne en japan i Kiowalägret?) Den unge Kiowahövdingen Silverpilens blodsbroder hette Falken och var en vit kille. Tydligen hette Falken Pekka Kenttä i Finland! Det måste vara världens sämsta namn på en westernhjälte alla kategorier.

Krafsigt värre ...

Efter ett par år tog Semic över utgivningen av Silverpilen - och ändrade logotype och papperskvalitet. Tidningen lades ner, men 1978 startade Allers den på nytt - och lanserade den som en helt ny tidning. Som om alla gamla läsare skulle ha glömt bort den på bara ett par år. Den svenska tidningen lades ner i början av 80-talet. Det kom ett par pocketböcker med serien, men därefter fick det vara nog.

Semics variant med ny logotype.

Allers startade på nytt - och utlovade både spänning och raffel!

En annan westernserie på 70-talet som jag då tyckte var snarlik Silverpilen var Bessie, en Semictidning som under en period hette Bessie - spårhunden. Eftersom Bessie påminde så mycket om Silverpilen utgick jag från att den också var tysk och från Bastei Verlag, vilka gav ut den på tyska. Men icke! Bessie är även den belgisk - den skapades redan 1952 av ovannämnde Willy Vandersteen. Serien, som heter Bessy i original (varför ändrades stavningen i Sverige?), blev så framgångsrik att Vandersteen kunde starta upp sin studio.

Bessie var något slags Lassiekopia i vilda västern. Hunden Bessie och hans blonde husse Andy (som liknade Falken) upplevde snällare äventyr bland bovar och banditer, och efter ett tag verkade den svenska tidningen rikta in sig på flickor. Den innehöll samlarbilder på gulliga djur och annat vi westernfans sket blankt i.

Nu när jag tittar lite närmare ser jag ju likheterna med andra serier från Willy Vandersteens studio.

1979 dök det upp en ny serietidning i svenska butiker. Prärie-Nytt, utgiven av Allers - och den tidningen har jag faktiskt skrivit om förut här på TOPPRAFFEL!. Den minnesgode minns kanske mitt blogginlägg från 2010 om annonser i tyska serietidningar. Jag hade då fått ett par nummer från 1973 av den tyska tidningen Buffalo Bill från Bastei. Det var alltså serier ur denna som Prärie-Nytt innehöll - jag antar att tidningen fick sitt fåniga namn eftersom det ju redan fanns en svensk westerntidning som hette Buffalo. Det här var liksom Silverpilen en krafsigt tecknad serie med härligt okänslig färgläggning. Tidningen lyckades komma ut med sexton nummer i Sverige.

Typisk annonsering i tyska serietidningar.

Apropå de här tidningarna måste jag även nämna Broom, som Allers gav ut 1978-1980. Nej, det var ingen westerntidning, utan handlade om motorsport och motorentusiaster. Men detta var också en tidning med serier från Bastei - med annonser insprängda i seriesidorna. Broomm var i magasinsformat och något bättre tecknad än Silverpilen, åtminstone tyckte jag så på den tiden. Jag tyckte att serierna påminde om fransk-belgiska seriealbum.

Notera att man i Sverige lade till ett O i titeln!

Häromåret hittade jag ett par gamla nummer av Broomm och läste om dem. Toppraffel med Järngänget, Ron Camaro - Djävulsföraren, och Steve Wheeler - Kurvakrobaten.

De var jävligt dåliga.


Fotnot: Seriefrämjandets Ola Hammarlund hörde av sig och påpekade att det i ett tidigt Silverpilenavsnitt förekommer en Japan som lär ut jiu-jitsu till Månstråle. Jag har faktiskt ett svagt minne av detta, men eftersom jag var långtifrån säker lät jag bli att skriva något om det.


torsdag 4 juli 2013

Serier: De red i väst och mask

Bioaktuella THE LONE RANGER fick mig förstås att tänka på alla de där maskerade westernhjältarna som florerade förr om åren, främst på 1950-talet. Superhjältarna hade dalat i popularitet och serieläsarna började istället att köpa bland annat westernserier. Tydligen tyckte serieförlag och serieskapare att det föll sig naturligt att kombinera traditionen med maskerade brottsbekämpare som Läderlappen med vilda västern-hjältar. Dessutom var ju The Lone Ranger ohemult populär på TV, på bio, i böcker - och självklart som tecknad serie.


När jag läste serietidningen Tomahawk på 1970-talet förekom det i den flera maskerade westernhjältar, främst från DC Comics - och de flesta av dessa var repriser på grejor från 50-talet. Huvudserierna i tidningen, var moderna, tuffa westerns som Jonah Hex, Skalpjägaren och Hawk, Tomahawks son, och liknande, men tydligen tyckte man att det passade bra med gamla 50-talsserier i mixen. Och nej, som barn hade jag inga större anmärkningar. Jag tyckte att de Lone Ranger-serier som publicerades i tidningen Svarta Masken var träiga och trista, liksom de italienska serierna i Tex Willer, men westernrafflen i Tomahawk funkade - kanske beroende på att de ofta var läckert tecknade av kända namn som till exempel Dan Barry och Dick Ayers.


Samtidigt tyckte jag att de här hjältarna var lite ... konstiga. Alldeles för många av dem maskerade sig likadant. Antingen bar de en ögonmask, som Lone Ranger, eller en bandana över näsa och mun. Jag såg ingen skillnad på dem. Och de hade alla samma personlighet och färdigheter. Dessutom förstod jag inte riktigt poängen med att de maskerade sig - i synnerhet inte när de red runt i samtliga stater i väst. Chansen att bli igenkänd är ju ganska minimal i ett samhälle utan välutvecklad media, de hamnar ju knappast på bild i tidningar och TV. Vissa hjältar höll sig till en och samma stad, och trots att antalet invånare säkert var minimalt kände ingen igen dem när de tog på sig en mask.

Durango Kid minns jag att jag gillade - och det är mycket möjligt att jag gjorde det på grund av dess fräsiga logotype. Men den var ofta läckert tecknad. Figuren dök först upp i en filmserie på 1940-talet, men han blev snart seriefigur.


I Tomahawk gick även Nattens örn, som i original heter Nighthawk - ingen örn där, alltså. Han hette Hannibal Hawkes och var en kringresande hantverkare (!), men när fara hotade, tog han på sig en mask och bekämpade brott. Och så hade vi Johnny Thunder. Han tog inte på sig en mask när det var dags att panga bovar - nej, han färgade sitt blonda hår svart. Det funkade lika bra, ingen kände igen honom. Och hårfärgen var tydligen oerhört lätt att tvätta ur.


En på 70-talet ny, maskerad hjälte figurerade också i Tomahawk: El Diablo, flott tecknad av Gray Morrow. El Diablo var märkligt lik Zorro och avsnitten var alltid i kortaste laget och kändes rumphuggna, men jag gillade konceptet. Banktjänstemannen Lazarus Lane har träffats av blixten och sitter totalförlamad i rullstol. Men när onda män dyker upp i hans närhet vaknar han till liv - tack vare magi och bara nattetid - och blir El Diablo, och piskar upp folk.


De maskerade westernhjältarna verkar vara oräkneliga. De flesta har jag över huvud taget aldrig läst om, men väl hört talas om. Som Marvels Ghost Rider, vilken tecknades av Dick Ayers. När Marvel på 70-talet plötsligt skapade motorcyklisten Ghost Rider döptes den gamle westernhjälten om till Phantom Rider.


Bland övriga hjältar hittar vi The Black Rider, som ser ut som Durango Kid; Gunmaster, som ser ut som Nattens örn; Masked Raider, som ser ut som Lone Ranger, Lone Rider, som ser ut som en bandit, och så finns det en som heter The Masked Marshal, men hur han ser ut vet jag inte riktigt. Vidare har vi The Black Diamond, som ser ut som Lone Ranger, där fanns The Hooded Horseman, som liknade, öh, The Black Diamond, där fanns Redmask, som var röd från topp till tå, och vi får inte glömma den raffiga The Black Phantom; en kvinna som gjorde saken kort med buset.

The Black Bull var inte heller att leka med - den här killen klädde ut sig till en ... tjur. En svart tjur. Sicken en! Masked Marvel hette en annan kille, han drog på sig en dödskallemask och blev därmed ganska lik 70-talets Ghost Rider. Masked Ranger var ännu en blatant kopia på Lone Ranger. The Presto Kid bör om inget annat få pris för fånigast namn.

Även i Europa skapades det serier om maskerade hjältar. Mest känd är väl Kinowa, en italiensk serie som startade 1950. I Sverige publicerades den på den tiden i tidningen Prärieserier, men av någon anledning fick man för sig att köra den på nytt i Western-serier på 90-talet. Kinowa handlade om stackars Sam Boyle, som skalperats och kvarlämnats som död efter att hans familj massakrerats. Han kvicknade till och knådade ihop en mask i form av ett djävulsansikte, och så begav han sig ut för att hämnas.


Nå. När får vi se stora, påkostade biofilmer om de här killarna?


Fotnot: Ett flertal av de här maskerade hjältarna, främst de från DC och Marvel, har återupplivats på senare år, nu som mer traditionella superhjältar.


Ytterligare en fotnot: Nu fick jag veta att det var min gode vän Olle Dahllöf; ledamot av Svenska Serieakademin, som såg till att Kinowa dök upp i Western-serier.



tisdag 2 juli 2013

Bio: The Lone Ranger

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När jag var en välartad liten gosse hittade jag "The MAD Reader" - den första amerikanska MAD-pocketen - i farsans bokhylla. I denna synnerligen spännande bok hittade jag serien "Lone Stranger", tecknad av vad som senare skulle bli min favorittecknare alla kategorier; Jack Davis. Men på den tiden hade jag ingen som helst aning om vad det var; att Lone Stranger var en parodi på en av USA:s mest kända populärkulturikoner - The Lone Ranger.

Några år senare - vi pratar 1970-tal här - fick jag en av B Wahlströms ungdomsböcker om Svarta Masken, som The Lone Ranger plötsligt kallades, efter att först ha varit Ensamma vargen i Sverige. Wahlströms började ge ut sina Svarta Masken-böcker på 1960-talet, men av någon anledning drabbades Sverige av en mindre Lone Ranger-våg under 70-talets andra halva. Jag har ingen aning om varför; TV-serien visades inte här och det hade inte kommit någon biofilm. Hemmets Journal gav ut elva nummer av en Svarta Masken-tidning i pocketformat plus ett par specialalbum med Charles Flanders' klassiska dagsstrippsversion. Man kunde till och med köpa Lone Ranger-dockor. Jag minns inte vilken version som fanns i pockettidningen, men jag tyckte att den var väldigt träig och tradig - och lite konstig. Jag begrep inte riktigt det där med masken, vad hade med saken att göra? Han tog aldrig av sig masken; han hade ingen hemlig identitet som superhjältarna, så varför maskerade han sig? Ännu tristare blev serien jämförd med tidningarna Tomahawk, som ju innehöll moderna och stenhårda Jonah Hex, och Western-serier, som innehöll många oerhört vältecknade klassiker.
Lone Stranger av Jack Davis, Wahlströmsböckerna och Hemmets Journals kortlivade pockettidning.
The Lone Ranger skapades 1933 av Fran Striker (1903-1962), en produktiv herre som även låg bakom The Green Hornet (en hjälte som var avlägsen släkting till Lone Ranger). Ursprungligen var The Lone Ranger ett radioprogram, men han dök senare upp i andra medier. Han figurerade med början 1938 i serials, det vill säga följetonger som biovisades. Samma år började dagspresserien. Med början 1948 spelade Clayton Moore The Lone Ranger i en TV-serie som varade åtta säsonger. På 1950-talet kom det ett par långfilmer, han hade egna serietidningar, han var tecknad film på TV och det skrevs romaner om honom. 1981 kom långfilmen THE LEGEND OF THE LONE RANGER, vilken floppade så att det slog gnistor om det. 2003 gjordes det en TV-film om Lone Ranger som ung.
Charles Flanders dagpresserie, och till höger Clayton Moore i TV-serien.
Jag har alltså ingen relation till allt det här, till The Lone Ranger. Jag har bara sett snuttar på YouTube ur filmer och TV-serier. Varför Disney nu gjort en gigantisk, påkostad Lone Ranger-film har jag ingen aning om. Filmen har varit på gång i flera år, men ett tag lades projektet ner eftersom den skulle bli för dyr. Men, tja, det är ju inne med maskerade hjältar på bio, och Disney behöver en ny PIRATES OF THE CARIBBEAN. Mycket riktigt är det piratfolket som ligger bakom 2013 års THE LONE RANGER - producenten Jerry Bruckheimer, regissören Gore Verbinski, och Johnny Depp - som även är medproducent - innehar den ena huvudrollen och har fått sitt namn överst på affischen, trots att det inte är han som spelar Lone Ranger.

Trailern bådade inte gott. För mycket av allting. THE LONE RANGER verkade vara överlastad och hysterisk. Hade Disney månne klämt ur sig en ny WILD WILD WEST? Om ni nu minns den soppan.
Efter att ha sett Verbinskis film måste jag tillstå att jag är hyfsat nöjd trots allt. Det här var inte så illa - allra minst jämfört med MAN OF STEEL. Fast jag var förstås välvilligt inställd från början, numera är det ju sällan vi får se Western på bio.
Vår ensamme hjältes ursprung ska tydligen vara hyfsat troget originalet. Armie Hammer är John Reid, en lagens man, och en lite stel tönt, som anländer till en liten håla där det byggs järnväg. Johns Bror Dan tillhör Texas Rangers och den vedervärdige skurken - och kannibalen! - Butch Cavendish (William Fichtner) är på väg dit i ett tåg för att hängas. Med på tåget sitter den bisarre indianen Tonto (Depp), fängslad även han. Nu går saker inte som planerat. Det giriga järnvägsfolket går inte att lita på, Cavendish befrias av sitt psykopatiska banditgäng, Dan Reid utser sin bror till Ranger, men under jakten på Cavendish dödas samtliga Texas Rangers - utom John Reid.

Den stollige Tonto hittar den halvdöde John och vårdar honom. John vakvar till liv som något slags Spirit Warrior, han förses med en osedvanligt begåvad häst som döps till Silver, och han låter sig övertalas att bära mask för att inte bli igenkänd när han ska jaga bovar och banditer. Han lyckas även få ihop det med sin brors änka Rebecca (Ruth Wilson).

THE LONE RANGER är på många sätt en märklig film. Det är rakt ut sagt en jävla röra: filmen vet inte på vilket ben den ska stå och svajar hejvilt. I en egentligen helt onödig ramberättelse som utspelar sig 1933 berättar en rejält skrynklig Tonto (lite LITTLE BIG MAN-vibbar här) legenden om Lone Ranger för en liten pojke utklädd till just Lone Ranger, något som får oss att tro att det här ska bli en ren familjefilm. Men Verbinskis film svänger mellan att vara en seriös, hård och rå western, och att vara ett frejdigt matinéäventyr med komiska inslag.
Butch Cavendish är alltså kannibal. Han gillar att skära ut hjärtat på fienden och äta upp det - vilket han gör i filmen. Helena Bonham Carter spelar en bordellmamma med träben - hon har fått benet uppätet av Cavendish! Här finns en del skalperingar, våldsamma indianstrider och annat som känns vuxet. Filmens bisarra bordell ser ut att vara hämtad ur en Tim Burton-film.

The Lone Ranger och Tonto är dock två tokfransar i allt det här. Tontos märkliga beteende förklaras med att han blev knäpp efter en tragisk barndomshändelse. John Reid är bara allmänt lustig. Efter alla tuffa fajter i filmen slutar det hela med en lång slutuppgörelse i tjoflöjtstil - ouvertyren till "Wilhelm Tell" och tågjakt, Lone Rider rider Silver på tågvagnarnas tak, Jackie Chan- och Buster Keaton-stunts. Slutet bryter helt mot resten av filmen.
THE LONE RANGER är alldeles, alldeles för lång. Två och en halv timme! Det finns ingen som helst orsak till att den här storyn dragits ut på detta sätt, och jo, det blir lite segt på ett par ställen. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej - och bättre än de flesta av PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna. Johnny Depps Tonto är bara en variant på Jack Sparrow - och han lär nog gå hem hos publiken. Han har de bästa replikerna, medan Armie Hammer är blekare.

Det här är en snygg film, det är maffiga miljöer och glassigt foto, och den produktive Hans Zimmer fläskar på med filmmusik som ibland blinkar till Morricone. Rent allmänt finns här många blinkningar till andra filmer - scenen när Texas Rangers dyker upp i början ser ut att vara plockad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST, ombord på ett tåg sjungs det "We shall gather down the river", precis som i DET VILDA GÄNGETS öppningsscener, och åtminstone jag tänker på Alejandro Jodorowskys EL TOPO när Lone Ranger och Tonto rider i en öken och skyddar sig från solen med ett paraply.

THE LONE RANGER hade mått bra av att kortas och stramas åt, men jag skulle inte ha något emot att se ännu en film om den här duon på banditjakt.







(Biopremiär 3/7)

måndag 1 juli 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Jim Kelly

Det första numret av Mästaren på karate jag läste var nr 5/1974 - fast ett par år senare. Förutom ett rafflande äventyr med Järnnäven (som jag tyckte var mycket coolare än Shang-Chi) fanns här en artikel om filmen BLACK BELT JONES. Den verkade hur tuff som helst. Någon som hette Jim Kelly spelade Jones och efter ett slagsmål på en parkeringsplats låg enligt texten kroppar draperade på bilarna.
Det dröjde runt tjugo år innan jag slutligen lyckades se Robert Clouses BLACK BELT JONES (1974) - och jag blev rätt besviken. Nu var det förvisso en ful videokopia; pan & scan och urtvättade färger, men jag tyckte att filmen kändes billig, slarvig, och striderna var inte särskilt välkoreograferade.
Jim Kelly tränade football, baseball och löpning när han växte upp, men gav sig så småningom på karate. 1971 vann han tre mästerskap i rad och producenten Fred Weintraub fick upp ögonen för honom. Kelly och hans fantastiska afro; en riktig mikrofonfrisyr, fick den ena av de tre huvudrollerna i ENTER THE DRAGON (1973), som regisserades av ovan nämnde Robert Clouse. De övriga huvudrollerna innehades förstås av Bruce Lee och John Saxon.
Kelly medverkade i förhållandevis få filmer under sin karriär, debuten mot Lee var hans enda riktigt stora film - resten var lågbudgetrullar. Kampsportsorienterade blaxploitationfilmer, ofta mot Fred Williamson, som i THREE THE HARD WAY (1974), Antonio Margheritis western TAKE A HARD RIDE (1975), och ONE DOWN, TWO TO GO (1976). Han var med i ytterligare en film regisserad av Robert Clouse; GOLDEN NEEDLES (1974), och i inte mindre än två filmer av den lika legendariska som obegåvade klåparen Al Adamson - BLACK SAMURAI (1977) och DEATH DIMENSION (1978), som fanns att hyra i Sverige som FREEZE BOMB. I denna mötte han minsann George Lazenby, Harold Sakata och Aldo Ray.
Under 1970-talet började Jim Kelly att satsa på tennis - för att snart bli professionell tennisspelare. Han figurerade i ett fåtal småroller på 80- och 90-talen. Den 29 juni 2013 avled han efter en tids kamp mot cancer.
JIM KELLY
1946 - 2013
R.I.P.