fredag 14 juni 2013

Expressen den 30 september 1996

1996. Det är ju inte så längesedan, tycker man. Eller åtminstone jag. Fast det är ju trots allt sjutton år sedan, vilket är en hel del, och tänker man efter var ju faktiskt dagens trettioåringar med familj barn på den tiden.
Att 1996 är längesedan framgår tydligt när jag läser om denna, min 21:a, videokrönika ur Expressen.
John Travolta ansågs fortfarande vara coolast i Hollywood.
Man refererade fortfarande till PULP FICTION titt som tätt.
John Woo var fortfarande het och gjorde fortfarande filmer i Hollywood.
B-filmsbolaget PM Entertainment existerade fortfarande.
Anna Nicole Smith var fortfarande i livet.
Jag satt i styrelsen för Fantastisk Filmfestival, som nyss hade gått av stapeln för andra året - den legendariska årgången då Brian Yuzna, Torgny Wickman och Ole Søltoft gästade tillställningen.


Ärlighet varar längst

När jag var liten fick jag ärva farsans gamla grammofon, vilken jag kopplade till den ärvda radion, som säkert var från 50-talet. För att ha något att spela, fick jag ärva morsans gamla EP-skivor, även de från 50- och 60-talen. Doris Day, Hylands julskiva och Bill Haley. Med bland plattorna fanns även en eller ett par med Harry Belafonte, fast honom gillade jag inte.
Några år senare slog John Travolta igenom, och han såg ju rätt fräck ut, tyckte jag då. Belafonte och Travolta, vart vill jag komma med detta? Jovisst, till filmen "Vit som synden", som Sandrews nu släppt på video, i letterbox till på köpet, en film i vilken de båda herrarna medverkar.
"Drama/action" står det på omslaget. Nja, någon action är det väl knappast alls, även om Travolta viftar med en picka större delen av filmen, som handlar om en vanlig knegare, Travolta, som blir oskyldigt anklagad för att ha fluktat på chefens fru och därför avskedas. Därmed hamnar knegaren och hans familj på gatan.
För att ställa saker och ting till rätta, kidnappar Travolta sin forne chef, Belafonte, och försöker få pengar av honom. Fram till filmens down beat-slut släpar Travolta runt Belafonte i en massa slumområden, så att den rike chefen, som bor i en lyxvilla ska få sig en tankeställare.
Själva poängen med filmen, som för övrigt är producerad av Lawrence "Pulp fiction" Bender, är att rollspelet mellan svarta och vita är omvänt; den rike chefen är svart, den fattige knegaren är vit, svarta poliser misshandlar vita och så vidare.
Vad det är för mening med detta rollbyte vet jag inte riktigt, men det känns i alla fall rätt fräscht, då jag är otroligt trött på alla dessa filmer om de svartas hårda liv i USA.
Det märkligaste med filmen är dock att se Travolta som en "vanlig" människa, vilket är lite svårt i början, då han hela tiden ser ut att vara beredd att ta på sig en kostym, och säga lite coola saker. Filmen som helhet är inget speciellt, men den funkar bra på video, i synnerhet mitt i natten.
John Travolta kan också beskådas i John Woos "Broken arrow" (SF), som är ännu en besvikelse från Woo. När ska Hollywood börja utnyttja Woos talanger på riktigt? Han ska inte göra såna här high-tech actionrullar med militärer och grejer, även om "Broken arrow" som sådan är hyfsad och innehåller ett par kul scener - fast Christian Slater är usel och Travolta spelar över å det grövsta.
Nåja, i vinter släpper Egmont Woos pilotavsnitt till TV-serien "Once a thief", baserad på Hongkong-rullen med samma namn. Även om den är lite uddlös och har en trist hjälte, så ser den i alla fall ut som en Woo-film; gangsters i kostym som rör sig i slow motion vid känsliga ögonblick, och massor av så kallat double fisted gunplay.
Kors i taket! Nu har det hänt! Ett videobolag är ärligt på videoomslaget. Ivanliga fall brukar man skriva saker som "Direkt från USA:s topplista" om filmer som kanske gick in på 99:e plats och stannade där en kvart.
Men! På omslaget till "Skyscraper" (SF), ännu en skräpig actionsnurra från våra vänner på PM Entertainment, och med Anna Nicole Smith i huvudrollen, kan man inte bara läsa att det är en fartfylld B-film. Det står också - med stora bokstäver - att Anna Nicole troligen är en av världens sämsta skådisar!
Självklart stämmer det. Jag träffar fortfarande på Expressenläsare som, efter att ha läst min krönika om "To the limit" förra året, sett filmen och njutit av Anna Nicoles totala brist på talang.
Okej, nu finns det risk för att jag anklagas för att vara partisk, men när Fantastisk Film Festival 1996 (i vars styrelse jag sitter) hölls härom veckan, delades det ut priser, och det blev något av storslam för Scanbox. Juryns pris tilldelades Brian Yuznas "The dentist", som kommer på video i december, medan publiken röstade fram Christophe Gans" "Crying Freeman" som bästa film, och den släpps i januari nästa år. Båda från Scanbox. Ole Sltoft fick Jan-Olof Rydqvists minnesdiplom - och ta mig fan om det inte är Scanbox som sitter på "Tecken-filmerna"!






torsdag 13 juni 2013

Bio: Förtroligheten

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Jag har gjort det till min pryl här på TOPPRAFFEL! att ensam recensera alla biopremiärer i Malmö. Jag är nog ganska ensam om det. Detta innebär förstås att jag ser en fruktansvärt massa filmer jag aldrig skulle se i vanliga fall, och jag skulle definitivt inte betala för att utsättas för dem.
Jag lämnar aldrig biovisningar. Okej, jo, det har hänt på marknadsvisningar i Cannes. Men där visas oräkneliga filmer precis hela tiden och hamnar man på en fullkomligt hopplös film är det bara att smyga och och se något annat. Men jag lämnar inte vanliga visningar och inte pressvisningar. Till skillnad från vissa andra. Inga namn, men jag har sett hur kända kritiker går efter en halvtimme, men ändå recenserar filmen.
Jag hade inte brytt mig om att läsa om det svenska dramat FÖRTROLIGHETEN innan jag småsömnig gick till pressvisningen. Fast med en sådan titel - och en sådan skitful filmaffisch - förväntade jag mig mitt värsta. Filmen är gjord av en ung göteborgare som heter William Olsson. Han har tidigare gjort en amerikansk film med Gretchen Mol som heter AN AMERICAN AFFAIR. Manuset till FÖRTROLIGHETEN är skrivet av Angus MacLachlan, som skrev JUNEBUG, och bearbetat av Olsson.
Det hann inte gå många minuter innan jag kände att, fan, jag vill inte se det här. Jag. Vill. Inte! Se. Det Här!
Redan ett par sekunder in, under förtexterna, kom första varningssignalen, när det står att filmen är gjord i samarbete med Sveriges Television. Jaha, ännu ett TV-drama som går upp på bio. I första scenen, i öppningsbilden, sitter tonårstjejen Selinda (Alba August, dotter till Bille och Pernilla), i en fönsterkarm och säger "Jag mår dåligt," eller något ditåt. Hennes far (Johan Gry) sitter mitt emot och efter en konstpaus kommenterar han det dottern sagt. En utdragen, pausfylld, teatral och konstlad dialog följer.
Hus och diverse miljöer filmas och jag tänker att fan, vad fult det är. Filmfotot, alltså. Och det är mest när- och halvbilder på skådespelarna. Som i ett ordinärt TV-drama från 1970- eller 80-talet. Johan Grys rollfigur är tydligen psykolog eller något, men går själv i terapi, vilket ses i en utdragen scen med teatral dialog och konstpauser. Han är gift med Helena af Sandeberg och jag börjar genast att undra hur länge det ska dröja innan vi får se henne naken. Hon är ju alltid naken i sina filmer. Det står kanske i hennes kontrakt. Men än så länge får vi bara se henne berätta en tråkig anekdot över ett glas vin på en tråkig parmiddag, där Johan Gry står tyst och tittar ut genom fönstret så länge att gästerna går. Sedan får vi se henne i en köksscen där familjen äter middag och barnen inte vill sitta still.
... Och jag känner hela tiden JAG VILL INTE TITTA PÅ DET HÄR!!!
Jag kämpade. Skulle jag mot mina principer gå? Det här var så vansinnigt tråkigt och irriterande att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Klockan var bara strax över tio på förmiddagen. Det var gassande solsken därute.
Men jag slapp fatta ett beslut. En dryg kvart in i filmen somnade jag. Perfekt!
Jag vaknade till, jag vet inte var i filmen, men det stånkades och stönades från duken, så jag tittade upp med ett öga och fick se Helena af Sandeberg ha sex. I knew it! Men jag somnade genast om.
Vaknade igen och äcklades lite av en salivsträng mellan min mungipa och skjortbröst. Örk! I filmen var folk upprörda och pratade om en maskerad man med en kniv. Va? Vad hade hänt? Hade jag missat något fräsigt? Hade Jason dykt upp och slaktat traderövarna i rollistan? Nä, jag vet inte, och jag somnade om.
När jag åter vaknade rullade eftertexterna. Jag gick ut och in på Science Fiction Bokhandeln och bläddrade i några superhjälteserier.
När jag nu letar upp bilder till denna text hittar jag följande handlingsreferat för er som mot förmodan vill se filmen:
"Natten efter festen i det välbärgade villakvarteret smyger en maskerad man in i det sovande huset och antastar familjens femtonåriga dotter Selinda under knivhot. Händelsen skakar kärnfamiljen i dess grundvalar och sprickorna vidgas. Pappan som länge försakat familjen för jobbet anklagar sig själv över att inte ha förmått skydda sin dotter. Mamman vänder sig inåt och försöker förtränga händelsen. Selinda ser sig inte som ett offer men speglar sig i sina föräldrars förtvivlan. Som vanligt, lägger ingen märke till den tyste lille 7-årige pojken Nicke som ser allt."
Lockande värre.
Okej, eftersom jag sov 85% av FÖRTROLIGHETEN kan jag förstås inte recensera den. Men jag sov väldigt gott, så jag sätter följande betyg:






(Biopremiär 14/6)





onsdag 12 juni 2013

Bio: The Bling Ring

Foton copyright (c) Merrick Morton

Åsikterna gick isär om Sofia Coppolas förra film; SOMEWHERE. Själv var jag rätt förtjust i den, medan jag ställde mig kallare MARIE ANTOINETTE, som hon klämde ur sig dessförinnan. Jag hade vissa förväntningar på Coppolas nya film; THE BLING RING, förväntningar som delvis infriades - men alltså inte helt.

Filmen är "inspired by" verkliga händelser; händelser som gav upphov till en film redan 2011 - TV-filmen THE BLING RING med bland andra Jennifer Grey. Jag kommer ihåg att jag läste om dessa autentiska händelser när de skedde. Ett gäng tonåringar i Los Angeles bröt sig in hos kändisar och stal lyxprylar. Jag minns att Paris Hilton hade gömt sina nycklar under dörrmattan(!), vilket förstås hjälpe dessa unga brottslingar en hel del. Det påpekades även hur korkade kidsen var, efter som de inte bara plåtade sig själva med stöldgodset - de lade även ut bilderna på Facebook. Smart. Väldigt smart.

I Coppolas film framgår det väl inte riktigt varför de här tonåringarna beter sig som de gör - med undantag för gängets ende kille; Marc (Israel Broussard), som är ny i stan, känner sig ful och söker nya vänner och ett coolare liv. De övriga; fyra odrägliga tjejer (Katie Chang, Emma Watson, Claire Julien och Taissa Farmiga), verkar mest vilja leva ett flärdfullt lyxliv och verkar inte tänka så mycket på att de går över gränsen med bred marginal och blir gravt kriminella.
De snor plånböcker och droger i olåsta bilar, tar sig senare in i olåsta hus, stjäler sportbilar, och slutligen börjar de att planera sina tillslag och googlar kändisar för att kolla var de bor och om de är bortresta eller ej. Paris Hiltons bisarra hem besöker de ett flertal gånger, bland annat beroende på att hon har ett nattklubbsrum, men bland övriga kändisar som råkar ut för gänget återfinns Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Gänget åker förstås fast efter ett tag, vilket inte är någon spoiler för det som inte känner till storyn sedan tidigare, eftersom Coppola med jämna mellanrum klipper in snuttar ur polisförhör och intervjuer; filmen till och med inleds med att Nicki, Emma Watsons rollfigur, pratar med pressen på väg till rättegången.
De flesta av gängets medlemmar verkar ha dålig kontakt med sina föräldrar. Möjligtvis med undantag för Nicki, vars morsa spelas av en strålande Leslie Mann. Hon är verkligen knepig på ett otäckt sätt, denna morsa - och samtidigt rolig. Hon ägnar sig åt andlighet och The Secret och sådant fjant, och försöker få sina döttrar involverade på de mest festliga sätt. Hon är tillgjort positiv, vilket även Nicki försöker vara på ett väldigt påklistrat sätt efter att hon åkt dit.

De här tjejerna är verkligen vedervärdiga. Man hatar dem instinktivt - och Emma Watson sa i en intervju att hon genast hatade Nicki. De tilltalar varandra ofta med "bitch" eller "slut" och beter sig som kräk.
Jag gillar Sofia Coppolas bildspråk. I vanlig ordning är det här coolt berättat och musikvalen är genomtänkta, oväntade och passande. Det är rätt fränt. Lika fränt är det att de faktiskt har filmat hemma hos Paris Hilton på riktigt. Hennes hem måste ses. Ja, jösses.

Efter ett tag tycker jag dock att filmen blir för tjatig. För många inbrott, alltför likartade scener. dessutom verkar Coppola ha drabbats av samma åkomma som personerna hon filmar - scenerna där de tjoande tjejerna i extas rotar bland dyra kläder och juveler varar alldeles för länge, som om Coppola också vill vältra sig i lyxen. Och som helhet blir filmen lite grund, nästan lika ytlig som dess rollfigurer.

Förövrigt känns det lite märkligt att se lilla rara Emma Watson från HARRY POTTER-filmerna uppvuxen till en osedvanligt vacker ung kvinna som röker på och kör poledancing.






(Biopremiär 14/6)

tisdag 11 juni 2013

Bio: Scary Movie V

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Leave it to the experts.
SCARY MOVIE-seriens utveckling har varit ganska ovanlig. Wes Cravens SCREAM skulle ursprungligen heta SCARY MOVIE, men nu blev det ju inte så. SCREAM-bolaget Dimension såg dock till att använda titeln till sin SCREAM-parodi, som kom år 2000. Keenen Ivory Wayans stod för regin medan halva släkten Wayans syntes i rollistan - och filmen var inget vidare. Här i Sverige blev den mest omdiskuterad eftersom den försetts med en 11-årsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap - och detta är ingen film för barn. I synnerhet scenen där mördaren råkar hugga ut silikon ur Carmen Elektras bröst upprörde folk.
Keenen Ivory Wayans gjorde även uppföljaren SCARY MOVIE 2 som kom 2001 och som var fullkomligt värdelös. Maken till billig och o-rolig parodifilm får man leta efter (nej, vänta, det där tar jag tillbaka - senare kom ju skit som MEET THE SPARTANS, EPIC MOVIE, DATE MOVIE med flera).
Men så hände något. I och med SCARY MOVIE 3 (2003) tog David Zucker över regijobbet. Leave it to the experts! Zucker var ju den som tillsammans med sin bror och Jim Abrahams skapade hela parodigenren med KENTUCKY FRIED MOVIE och TITTA VI FLYGER!. Anna Faris följde med från de två första filmerna, men i övrigt var stuket annorlunda. SCARY MOVIE 3 överraskade med att vara riktigt rolig - på riktigt. Den är ju skitkul. Och det är även SCARY MOVIE 4, som kom 2004. Återigen regisserade Zucker, återigen innehade Faris huvudrollen.
När vi nu får en femte film har Anna Faris försvunnit. Hon är ju troligen Hollywoods roligaste kvinna och har väl blivit för dyr och för stor för sådant här. David Zucker har lämnat registolen för att bara producera, men han är även delaktig i manuset. För regin står nu Malcolm D Lee, som tidigare bland annat gjort UNDERCOVER BROTHER (som jag minns som rätt festlig). Återigen är serien nere på gräsrotsnivå. Det här är lika uselt som SCARY MOVIE 2. Filmen är inte bara dålig, den är direkt plågsam.
Charlie Sheen spelade den manliga huvudrollen i del tre och medverkade i den fantastiska öppningsscenen i del fyra (den där han ska ta livet av sig och sveper en burk Viagra av misstag). I SCARY MOVIE V dyker Sheen upp som sig själv i en prolog, i vilken han ska ha sex med Lindsey Lohan, som också spelar sig själv. De driver med sig själva. Sexakten är en märklig, akrobatisk (och påklädd) tillställnings som spelas upp i för hög hastighet till Benny Hill-låten. Malcolm D Lee verkar tycka att det är roligt med uppspeedade scener, sådana får vi ett helt gäng under filmens gång.
Därefter får vi följa paret Jody (Ashley Tisdale) och Dan (Simon Rex) i en stökig, extremt osammanhängande story som parodierar MAMA, PARANORMAL ACTIVITY 4, BLACK SWAN, remaken på EVIL DEAD, boken "50 nyanser av honom" - och mer jag inte kommer ihåg just nu. Och ingenting är roligt. Ingenting. Tempot är rätt hysteriskt, skämten fyras av med sekunders mellanrum - och jag tänker på annat. Snoop Dogg dyker upp som pundare i skogen, Heather Locklear är gravid ballerina, Terry Crews, Molly Shannon, Jerry O'Connell och Mike Tyson (!) figurerar i småroller. Man verkar tycka att det är kul att säga "penis".
"Hit or miss" brukar sådana här komedier kallas i engelskspråkig media; det anspelar på haglet av skämt. I SCARY MOVIE V:s fall är det snarare "miss or miss". Jag förstår inte hur man lyckats med det här, hur man lyckats göra en så totalt skojfri film. Och inte nog med att det är pinsamt och plågsamjt, det är även segt. Filmen varar bara 86 minuter, varav mer än tio utgörs av långsamt rullande eftertexter som varvas med misslyckade tagningar. Det här känns lååångt. Två timmar. Minst. Till och med filmens trailer är seg och tråkig.
Men! Tack vare två väldigt korta inslag höjer jag betyget från en överkryssad dvärg till en syndig dvärg: under sexscenen mellan Sheen och Lohan dyker det plötsligt upp några cirkusdvärgar som tillsammans med en Shetlandsponny kryper ner i sängen. Och i en annan scen stoppar en liten flicka upp en glasspinne i röven.
Ja, och så uppskattade jag att det förekommer män utklädda till apor.
Men i övrigt är SCARY MOVIE V ren skit.







(Biopremiär 14/6)





fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)





Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.
Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.
En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.







(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.





TOPPRAFFEL! sörjer: Esther Williams

Esther Williams har gått och dött, 91 år gammal. Och ärligt talat visste jag inte att hon fortfarande var i livet. Fram tills igår, alltså. Och när jag tänker efter vet jag inte om jag faktiskt har sett någon film med henne - i sin helhet. Klipp från hennes filmer har visats oändligt många gånger på TV, i dokumentärer, i kavalkadfilmer; jag var välbekant med damen utan att ha behövt se på hennes filmer.
Jag kikar på hennes filmografi och konstaterar att hon inte medverkade i några större mängder filmer och hon lade av redan 1963.

Simmerskan Esther Williams var under tonåren mästarinna och upptäcktes av en talangscout hos MGM. 1942 fick hon sin första filmroll i ANDY HARDYS DUBBELLIV mot Mickey Rooney. Därefter skapade MGM en egen subgenre åt simtösen; så kallade Aqua Musicals. GENOM ELD OCH VATTEN, BADFLICKAN, NEPTUNS DOTTER och VI SIMMAR TILLSAMMANS hette några av dem här i Sverige.
På 1950-talet försökte hon sig på seriösa - och torra - roller. Utan baddräkt. I MÖTE I MÖRKRET (1956) mötte hon både George Nader och John Saxon, minsann. HAN KOM FÖR ATT DÖDA hette en annan allvarlig film. Efter några TV-roller på 60-talet pensionerade hon sig, men hon dök upp i THAT'S ENTERTAINMENT III som kom 1994 för att prata om sin karriär.
Esther Willams. Kvinnan som visade att det är fullt möjligt att le brett medan man simmar och har sig. Sicken en!
ESTHER WILLIAMS
1921 - 2013
R.I.P.







onsdag 5 juni 2013

Bio: After Earth

Foton copyright (c) Sony Pictures

AFTER EARTH innehåller en fantastiskt symbolisk scen: Will Smith sitter i en fåtölj ombord på ett störtat rymdskepp och försöker hålla sig vaken. Det går inte. Han somnar.

Denna scen avspeglar precis hur biopubliken känner sig. Men så är detta också en film av M Night Shyamalan. Den troligen sämste filmregissören som är aktiv idag - åtminstone bland de regissörer som tillåts göra biofilm för stora bolag. Jag begriper inte varför Shyamalan får fortsätta. Hans filmer blir stadigt värre och värre. Vem kan väl glömma - och vem vill väl komma ihåg - hans förra film; THE LAST AIRBENDER?

Fast i det här fallet får vi nog skylla på Will Smith. Inte nog med att han spelar den ena huvudrollen och är en av producenterna. Han har även hittat på filmens story - och det var han som handplockade Shyamalan som regissör. Tydligen är detta en film Will Smith velat göra väldigt länge. Samtidigt är detta ännu ett försöka att göra filmstjärna av sonen Jaden Smith. Det lär pågabläran inte bli med den här rullen.

Jordens invånare har tvingats lämna sin hemplanet och flyttat till planeten Novus Prime. Men där är inte allt frid och fröjd. Stora monster anfaller titt som tätt, monster som kan känna av människors fruktan och på så sätt hitta dem. Tusen år efter flykten från Jorden är general Cypher Raige (Will Smith) en legend. Han kan inte känna fruktan - således kan monstren inte hitta honom. Cyphers son Kitai (Jaden Smith) går på militärskola och vill avancera, vilket han inte lyckas med.

Men så bär det sig inte bättre än att far och son Raige kraschlandar med sitt rymdskepp på en mystisk planet bebodd av allehanda odjur. Jorden! Cypher skadas, så lille Kitai kutar ensam ut i naturen för att leta upp en nödsändare så att de kan få hjälp. Överallt hotar faror, så ny ska Kitai minsann få visa vilken fullfjädrad soldat han här.

AFTER EARTH är en makalöst tråkig film. Det här är osannolikt trist och sövande. Visst är vissa scenerier tjusiga, men det räcker inte för att rädda en så här tunn och samtidigt tungfotad film. Handlingen är fullkomligt ointressant. Under i stort sett hela speltiden springer Kitai omkring i skog och mark. Ibland klipps det till Cypher, sittande i en fåtölj. Striderna med djur och monster är oengagerande - bland annat beroende på att Jaden Smith är trist och rätt irriterande. Då och då ploppar det upp pretentiösa återblickar till Kitais barndom. Dessa gör bara filmen ännu tristare. Denna tristess understryks av James Newton Howards sövande musik.

För första gången på decennier har vi här en Will Smith-film som inte placerade sig på biotoppens förstaplats i USA, där AFTER EARTH hade premiär förra veckan. Denna groteskt svindyra film fick nedgörande kritik och den stora publiken uteblev. Branschpressen skrev att filmen måste funka riktigt, riktigt bra utomlands för att den ska kunna spela in utgifterna.

Det lär den inte göra.

AFTER EARTH är hemsk.





(Biopremiär 7/6)