tisdag 11 juni 2013

Bio: Scary Movie V

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Leave it to the experts.
SCARY MOVIE-seriens utveckling har varit ganska ovanlig. Wes Cravens SCREAM skulle ursprungligen heta SCARY MOVIE, men nu blev det ju inte så. SCREAM-bolaget Dimension såg dock till att använda titeln till sin SCREAM-parodi, som kom år 2000. Keenen Ivory Wayans stod för regin medan halva släkten Wayans syntes i rollistan - och filmen var inget vidare. Här i Sverige blev den mest omdiskuterad eftersom den försetts med en 11-årsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap - och detta är ingen film för barn. I synnerhet scenen där mördaren råkar hugga ut silikon ur Carmen Elektras bröst upprörde folk.
Keenen Ivory Wayans gjorde även uppföljaren SCARY MOVIE 2 som kom 2001 och som var fullkomligt värdelös. Maken till billig och o-rolig parodifilm får man leta efter (nej, vänta, det där tar jag tillbaka - senare kom ju skit som MEET THE SPARTANS, EPIC MOVIE, DATE MOVIE med flera).
Men så hände något. I och med SCARY MOVIE 3 (2003) tog David Zucker över regijobbet. Leave it to the experts! Zucker var ju den som tillsammans med sin bror och Jim Abrahams skapade hela parodigenren med KENTUCKY FRIED MOVIE och TITTA VI FLYGER!. Anna Faris följde med från de två första filmerna, men i övrigt var stuket annorlunda. SCARY MOVIE 3 överraskade med att vara riktigt rolig - på riktigt. Den är ju skitkul. Och det är även SCARY MOVIE 4, som kom 2004. Återigen regisserade Zucker, återigen innehade Faris huvudrollen.
När vi nu får en femte film har Anna Faris försvunnit. Hon är ju troligen Hollywoods roligaste kvinna och har väl blivit för dyr och för stor för sådant här. David Zucker har lämnat registolen för att bara producera, men han är även delaktig i manuset. För regin står nu Malcolm D Lee, som tidigare bland annat gjort UNDERCOVER BROTHER (som jag minns som rätt festlig). Återigen är serien nere på gräsrotsnivå. Det här är lika uselt som SCARY MOVIE 2. Filmen är inte bara dålig, den är direkt plågsam.
Charlie Sheen spelade den manliga huvudrollen i del tre och medverkade i den fantastiska öppningsscenen i del fyra (den där han ska ta livet av sig och sveper en burk Viagra av misstag). I SCARY MOVIE V dyker Sheen upp som sig själv i en prolog, i vilken han ska ha sex med Lindsey Lohan, som också spelar sig själv. De driver med sig själva. Sexakten är en märklig, akrobatisk (och påklädd) tillställnings som spelas upp i för hög hastighet till Benny Hill-låten. Malcolm D Lee verkar tycka att det är roligt med uppspeedade scener, sådana får vi ett helt gäng under filmens gång.
Därefter får vi följa paret Jody (Ashley Tisdale) och Dan (Simon Rex) i en stökig, extremt osammanhängande story som parodierar MAMA, PARANORMAL ACTIVITY 4, BLACK SWAN, remaken på EVIL DEAD, boken "50 nyanser av honom" - och mer jag inte kommer ihåg just nu. Och ingenting är roligt. Ingenting. Tempot är rätt hysteriskt, skämten fyras av med sekunders mellanrum - och jag tänker på annat. Snoop Dogg dyker upp som pundare i skogen, Heather Locklear är gravid ballerina, Terry Crews, Molly Shannon, Jerry O'Connell och Mike Tyson (!) figurerar i småroller. Man verkar tycka att det är kul att säga "penis".
"Hit or miss" brukar sådana här komedier kallas i engelskspråkig media; det anspelar på haglet av skämt. I SCARY MOVIE V:s fall är det snarare "miss or miss". Jag förstår inte hur man lyckats med det här, hur man lyckats göra en så totalt skojfri film. Och inte nog med att det är pinsamt och plågsamjt, det är även segt. Filmen varar bara 86 minuter, varav mer än tio utgörs av långsamt rullande eftertexter som varvas med misslyckade tagningar. Det här känns lååångt. Två timmar. Minst. Till och med filmens trailer är seg och tråkig.
Men! Tack vare två väldigt korta inslag höjer jag betyget från en överkryssad dvärg till en syndig dvärg: under sexscenen mellan Sheen och Lohan dyker det plötsligt upp några cirkusdvärgar som tillsammans med en Shetlandsponny kryper ner i sängen. Och i en annan scen stoppar en liten flicka upp en glasspinne i röven.
Ja, och så uppskattade jag att det förekommer män utklädda till apor.
Men i övrigt är SCARY MOVIE V ren skit.







(Biopremiär 14/6)





fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)





Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.
Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.
En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.







(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.





TOPPRAFFEL! sörjer: Esther Williams

Esther Williams har gått och dött, 91 år gammal. Och ärligt talat visste jag inte att hon fortfarande var i livet. Fram tills igår, alltså. Och när jag tänker efter vet jag inte om jag faktiskt har sett någon film med henne - i sin helhet. Klipp från hennes filmer har visats oändligt många gånger på TV, i dokumentärer, i kavalkadfilmer; jag var välbekant med damen utan att ha behövt se på hennes filmer.
Jag kikar på hennes filmografi och konstaterar att hon inte medverkade i några större mängder filmer och hon lade av redan 1963.

Simmerskan Esther Williams var under tonåren mästarinna och upptäcktes av en talangscout hos MGM. 1942 fick hon sin första filmroll i ANDY HARDYS DUBBELLIV mot Mickey Rooney. Därefter skapade MGM en egen subgenre åt simtösen; så kallade Aqua Musicals. GENOM ELD OCH VATTEN, BADFLICKAN, NEPTUNS DOTTER och VI SIMMAR TILLSAMMANS hette några av dem här i Sverige.
På 1950-talet försökte hon sig på seriösa - och torra - roller. Utan baddräkt. I MÖTE I MÖRKRET (1956) mötte hon både George Nader och John Saxon, minsann. HAN KOM FÖR ATT DÖDA hette en annan allvarlig film. Efter några TV-roller på 60-talet pensionerade hon sig, men hon dök upp i THAT'S ENTERTAINMENT III som kom 1994 för att prata om sin karriär.
Esther Willams. Kvinnan som visade att det är fullt möjligt att le brett medan man simmar och har sig. Sicken en!
ESTHER WILLIAMS
1921 - 2013
R.I.P.







onsdag 5 juni 2013

Bio: After Earth

Foton copyright (c) Sony Pictures

AFTER EARTH innehåller en fantastiskt symbolisk scen: Will Smith sitter i en fåtölj ombord på ett störtat rymdskepp och försöker hålla sig vaken. Det går inte. Han somnar.

Denna scen avspeglar precis hur biopubliken känner sig. Men så är detta också en film av M Night Shyamalan. Den troligen sämste filmregissören som är aktiv idag - åtminstone bland de regissörer som tillåts göra biofilm för stora bolag. Jag begriper inte varför Shyamalan får fortsätta. Hans filmer blir stadigt värre och värre. Vem kan väl glömma - och vem vill väl komma ihåg - hans förra film; THE LAST AIRBENDER?

Fast i det här fallet får vi nog skylla på Will Smith. Inte nog med att han spelar den ena huvudrollen och är en av producenterna. Han har även hittat på filmens story - och det var han som handplockade Shyamalan som regissör. Tydligen är detta en film Will Smith velat göra väldigt länge. Samtidigt är detta ännu ett försöka att göra filmstjärna av sonen Jaden Smith. Det lär pågabläran inte bli med den här rullen.

Jordens invånare har tvingats lämna sin hemplanet och flyttat till planeten Novus Prime. Men där är inte allt frid och fröjd. Stora monster anfaller titt som tätt, monster som kan känna av människors fruktan och på så sätt hitta dem. Tusen år efter flykten från Jorden är general Cypher Raige (Will Smith) en legend. Han kan inte känna fruktan - således kan monstren inte hitta honom. Cyphers son Kitai (Jaden Smith) går på militärskola och vill avancera, vilket han inte lyckas med.

Men så bär det sig inte bättre än att far och son Raige kraschlandar med sitt rymdskepp på en mystisk planet bebodd av allehanda odjur. Jorden! Cypher skadas, så lille Kitai kutar ensam ut i naturen för att leta upp en nödsändare så att de kan få hjälp. Överallt hotar faror, så ny ska Kitai minsann få visa vilken fullfjädrad soldat han här.

AFTER EARTH är en makalöst tråkig film. Det här är osannolikt trist och sövande. Visst är vissa scenerier tjusiga, men det räcker inte för att rädda en så här tunn och samtidigt tungfotad film. Handlingen är fullkomligt ointressant. Under i stort sett hela speltiden springer Kitai omkring i skog och mark. Ibland klipps det till Cypher, sittande i en fåtölj. Striderna med djur och monster är oengagerande - bland annat beroende på att Jaden Smith är trist och rätt irriterande. Då och då ploppar det upp pretentiösa återblickar till Kitais barndom. Dessa gör bara filmen ännu tristare. Denna tristess understryks av James Newton Howards sövande musik.

För första gången på decennier har vi här en Will Smith-film som inte placerade sig på biotoppens förstaplats i USA, där AFTER EARTH hade premiär förra veckan. Denna groteskt svindyra film fick nedgörande kritik och den stora publiken uteblev. Branschpressen skrev att filmen måste funka riktigt, riktigt bra utomlands för att den ska kunna spela in utgifterna.

Det lär den inte göra.

AFTER EARTH är hemsk.





(Biopremiär 7/6)


tisdag 4 juni 2013

Bio: Jurassic Park 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har ingen aning om varför, men jag såg aldrig Steven Spielbergs JURASSIC PARK när den gick upp på bio 1993. Märkligt. Varför såg jag inte den? Hade jag något skäl? Det är ju liksom en sådan film man ser. På bio. Faktum är att jag hann se uppföljaren THE LOST WORLD: JURASSIC PARK (1997) och kanske även JURASSIC PARK III, båda på bio, innan jag slutligen lyckades se originalet, vilket en vacker dag trillade in i en lyxig box. Jag har för övrigt inga som helst minnen av dessa två uppföljare - inte mer än att Peter Stormare strök med i tvåan och att jag och en kompis pratade om att köpa Peter Stormare-dockan (som faktiskt kom i samband med filmen!) och leka FARGO.
Men nu har även jag sett JURASSIC PARK på bio. Filmen fyller alltså hela tjugo år i år och detta firas med en konvertering till 3D. Sådana brukar vi ju inte tycka om. Oftast ser det för jevvligt ut - som till exempel STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET 3D. Å andra sidan såg TITANIC 3D riktigt bra ut. Jag får väl hävda att även JURASSIC PARK 3D ser bra ut. 3D:n tillför inte mycket - snarare ingenting alls. Filmen gjordes ju inte med 3D i åtanke, så det enda som erbjuds är mer djup i bilderna. Men det är inte sådär irriterande och suddigt som 3D-konverteringar har en tendens att vara. Tvärtom har nog filmen aldrig sett bättre ut. Jag gissar att Spielberg och pojkarna även har pillat med- och förbättrat de på sin tid revolutionerande CGI-dinosaurierna. Antagligen var de inte lika imponerande för tjugo år sedan. Men jag vågar inte ta gift på att så är fallet.
Behöver jag dra filmens story? Okej, för sakens skull: Richard Attenborough har lyckats hitta blod från dinosaurier i myggor som gjutits in i bärnsten. Med hjälp av detta blod klonar han och hans stab (en av dem är Samuel L Jackson, vilket jag förträngt) nya, fräscha urtidsdjur av olika slag. Dessa ska sedan förevisas i hans nöjespark på en fräsig ö. Dinosaurieexperten Sam Neill med fru (eller är hon bara sambo?) Laura Dern och två irriterande Spielbergbarn åker dit för att forska, men det gör även den illasinnade Wayne Knight (Newman!) och några andra. Då går det som det går. Monstren rymmer och lever jävel.
Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att filmen är gjord alldeles nyligen - det enda som understryker dess ålder är skådisarna. Sam Neill är ungefär i min ålder här. Jeff Golblum ser påtagligt yngre ut.
Okej, ytterligare en detalj avslöjar dess ålder: filmen känns skönt gammaldags. Klippningen är återhållsam, filmfotot är följsamt. Klassiskt matinéäventyr av ett slag vi sällan ser nuförtiden. Det är trevligt att titta på, i synnerhet vissa stämningsfulla djungelscenerier som för tankarna till Frazetta och gamla pulptidningsomslag.
Därför gillar jag den här filmen. Jag tror att min kompis Erik, som är fem, också gillar det här. Men han lär väl inte bli insläppt.
När släpper Roger Corman en 3D-version av CARNOSAUR?







(Biopremiär 5/6)





måndag 3 juni 2013

Bio: Trance

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Jag har problem med att hålla isär Guy Ritchie och Danny Boyle. Jag vet inte varför. Jag måste alltid tänka efter. Vem är vem? Okej, Ritchie är han som var gift med Madonna, Boyle gjorde TRAINSPOTTING.

Jag kollade upp vad jag skrivit om Boyles senaste filmer - jag minns nämligen inte riktigt vad jag tyckte. Eller så minns jag fel. Hans förra film, 127 TIMMAR, gav jag visst en trea. Jag minns den som rätt trist. SLUMDOG MILLIONAIRE, vilken Boyle Oscarbelönades för, gav jag en fyra, vilket överraskar mig. Jag mins inte så mycket av den, alltså gjorde den inget intryck på mig. SUNSHINE har jag inte sett, MILLIONS såg jag, men den har jag förträngt.

Jag gissar att även TRANCE så småningom kommer att låsa in sig i ett litet rum i min hjärna. Återigen handlar det om en film som inte gjorde något större intryck på mig. Men - filmen innehåller en grej som kanske gör att den blir ihågkommen ändå. Och som ser till att Sharon Stone kommer att få konkurrens på freeze frame-fronten.
I TRANCE spelar James McAvoy auktionsförrättaren Simon, som under en kupp där en tavla stjäls tappar minnet. Simon minns inte var han gömt tavlan. Hårdföra gangsters ledda av en som heter Franck (Vincent Cassel) kan inte få Simon att minnas med våld, så en hypnotisör; Elizabeth (Rosario Dawson), anlitas. Hon gör en hypnotisk gest och tränger in i Simons undermedvetna.

TRANCE är ibland en film som är lite för smart för sitt eget bästa, lite för twistad. Stora delar av filmen utgörs av vad Simon upplever under hypnos; dröm och verklighet varvas friskt, är det vi ser det faktiska händelseförloppet eller inbillning, och så vidare. Sådant här har vi ju sett förr. När pusselbitarna faller på plats i slutscenerna visar det sig att storyn egentligen var helt annorlunda än vi trodde - vilket inte kommer som en överraskning.

Nackdelen med sådana här historier där man inte vet om det vi ser på bioduken faktiskt sker eller om det bara är en dröm, är att det blir svårt att engagera sig. Vad som helst kan hända.  Och det är lite tråkigt.

Men efter ett tag; kanske halvvägs in, kommer jag på mig med att tycka att det här är rätt bra ändå. Eller åtminstone helt okej. Filmen blir även överraskande våldsam och blodig mot slutet, vilket kanske är lite onödigt. Jag skrattade högt när en av rollfigurerna få halva huvudet bortskjutet, men fortsätter att prata med Simon (ja, det är en dröm).
Det här är även en väldigt snygg film. Flott foto, intressanta bildkompositioner. I flera scener reflekteras personerna i ett antal små speglar och annat, antagligen för att understryka berättelsens - och minnets - splittrade struktur.

Och så har vi då den här grejen som kommer att få miljoner att trycka på pausknappen så snart filmen finns tillgänglig på DVD (eller redan nu, då den antagligen redan finns ute på nätet). TRANCE är nämligen - och antagligen - den enda filmen någonsin i vilken hjältinnans rakade sköte utgör An Important Plot Element! Jodå. I två korta scener, under ett par korta sekunder, visar Rosario Dawson upp sig i all sin prakt, och i närbild. Och dessa sekunder fyller en funktion. Och det är Goyas fel.

Som sagt: TRANCE är helt okej, men den känns som något slags mellanfilm. Med undantag för Rosario Dawsons private parts är detta lättglömt. Lika lättglömt som platsen där tavlan gömts. Om tio år ska jag låta mig hypnotiseras för att komma ihåg TRANCE.






(Biopremiär 5/6)

lördag 1 juni 2013

Bio: Baksmällan del III

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ibland händer de konstigaste saker. Som att biografpersonalen klantar sig och kör igång pressvisningen en halvtimme innan utsatt tid, inför en enda person - som kommit i tid av misstag, eftersom han glömt den korrekta tiden. Mina kollegor, som liksom jag anlände ett par minuter innan utsatt in, gick in och såg återstoden av filmen. Inte jag. Jag kan ju inte recensera en film om jag missat det första 25-30 minuterna. Så jag gick istället på den fullsatta premiären på Royal.
Jag hade förståtts redan sett ett större antal recensioner och kommentarer om Todd Phillips nya film, det är ju svårt att undvika. BAKSMÄLLAN DEL III anses vara sämt i serien, om många ifrågasätter om det kan kallas komedi över huvud taget. Således var mina förväntningar lågt ställda.
... Men det hade de nog varit ändå. Den första BAKSMÄLLAN är en fantastiskt rolig film, den överraskade på flera sätt. I BAKSMÄLLAN DEL II upprepade Phillips storyn från första filmen, men förlade handlingen till Thailand, och ändrade tonen på ett lite märkligt sätt. Filmen var mörkare, allvarligare, och kändes ibland mest som en gritty thriller.
I den tredje filmen agerar Alan (Zach Galifianakis) huvudperson. Jag har i de tidigare filmerna, främst i tvåan, ifrågasatt denna rollfigur - varför hans "bästa vänner" Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) umgås med honom till att börja med. Alan är så socialt misanpassad man kan vara, han är som från en annan planet, det går inte att ha honom i möblerade hem - medan de övriga i gänget; The Wolfpack, är fettiga, sansade personer.
Nå, efter att Alan köpt sig en giraff, som omkommer i en trafikolycka, och efter att Alans far gått bort, beslutar sig vänner och familj för att skicka Alan till ett hem där han kan få pykiatrisk vård. Phil, Stu och Doug kör iväg med honom - men självklart går saker och ting inte som de tänkt sig. Den lika vansinnige som knasike kinesiske skurken mr Chow (Ken Jeong) har rymt från ett fängelse i Bangkok, och och gangsterbossen Marshall (John Goodman) vill hitta både Chow och de guldtackor han blivit bestulen på. Marshall letar upp The Wolfpack, kidnappar Doug och skickar iväg resten för att jaga tag på Chow. Och, ja, så blir det action och äventyr.
Ärligt talat: det här är inte så illa som jag förväntat mig. Det är inte bra, men det går att titta på. Å andra sidan är det möjligt att stämningen i salongen smittade av sig. Jag tyckte att öppningsscenerna med giraffen och begravningen var rätt roliga, samt ett par scener med Melissa McCarthy, men i övrigt är det inte kul alls; det är snarare en rak actionfilm. Men de andra i publiken, mest ungdomar, tyckte att allting var hur kul som helst! De skrattade nästan oavbrutet och de skrattade åt allt Alan gjorde. Kommentarer från publiken på väg ut lät "Fan va cool den va!" och "Skitkul, ju!". Jag vet inte, hade de bestämt sig för att tycka att den är rolig? De ville skratta? Eller tyckte de verkligen att det var skitkul?
Ingen aning. Hade detta däremot varit en fristående film, eller första delen i en ny filmserie, hade jag kanske sett på filmen på ett annat sätt. Har finns varken en svensexa eller en baksmälla.
Vad som är lite irriterande är, att eftertexterna bryts efter ungefär en minut och då kommer en bonusscen. En fullkomligt hysteriskt rolig scen som går i samma stil som originalfilmen. Och jag undrade: varför startade inte Phillips sin film med denna scen? För nu vill jag veta vad som händer efter detta, hur de reder ut det som händer. Och det lär inte bli någon fjärde film.
Vågar vi förresten hoppas på en BRIDESMAIDS DEL II?







(Biopremiär 31/5)