onsdag 17 juli 2013

Bio: Bon appétit!

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Igen! Och den här gången handlar det om en film man inte bör se på fastande mage - och om man trots allt gör det, bör man se till att det finns gott om mat efter visningen. Jag lämnade pressvisningen vrålhungrig!
Filmens franska originaltitel är LES SAVEURS DU PALAIS, vilket betyder "slottets smaker". Dess engelska titel är HAUTE CUISINE. Här i Sverige blev titeln alltså BON APPÉTIT. Men oavsett titel: detta är matporr i dess ädlaste form!
Christian Vincents film bygger på den sanna historien om en viss Danièle Delpeuch som utsågs till Francois Mitterands privata kock. Mer än så vet jag inte om Madame Delpeuch. I filmen heter hon Hortense Laborie och spelas av Catherine Frot (som är lite lik Fionulla Flanagan; Molly Macahan). Hortense har en gård på vischan och blir en dag kontaktad av folk från regeringen. Och vet inte varför och vad de vill att hon ska göra, men hon skickas till Elyseepalatset i Paris, där hon ska basa över den i filmen namnlöse presidentens privata kök med ett stort antal anställda. Någon hade visst tipsat presidenten om Hortense och att hon lagar mat precis så som mormor gjorde (men om så är fallet måste mormor ha varit stjärnkock på en lyxkrog).
Hortense går in för sitt arbete med liv och lust. Maten uppskattas, jag närmast dyrkas, av presidenten - men personalen gillar inte Hortense och hennes metoder. Ibland träffar Hortense presidenten, vid ett tillfälle kommer han ensam ner i hennes kök för att passionerat prata om kokböcker och råvaror. Han ser ut att vara hundra år gammal och spelas av den ny 88-årige Jean d'Ormesson. Pressen på Hortense blir dock för hård ett ett par år.
Här finns även en ramhandling som utspelar sig ett par år senare. Nu jobbar Hortense som kock på en forskningsstation på Sydpolen (inspelat på Island). Kontrasten är stor. Ett litet australiskt TV-team försöker upprepade gånger att intervjua henne utan att lyckas.
Denna ramhandling känns lite onödig. Australierna känns inte speciellt övertygande och en del av slutscenerna, som en teaterpjäs, känns väl fåniga - på ett typiskt franskt sätt. Men i övrigt är BON APPÉTIT! en synnerligen trevlig film. Javisst, det är en bagatell, men den är underhållande för stunden, småkul, och kärleken till mat smittar verkligen av sig. Veganer göre sig icke besvär att se filmen. Vincent och hans kameraman frossar verkligen i bilder på matlagning och maträtter, och låter samtidigt rollfigurerna berätta i detalj vad det är de tillagar och hur de tillagar det. Sällan har det franska köket sett så gott ut!
Åh, herregud. Jag sitter här och dreglar på tangentbordet. Måste ta något att äta. Nu!
 





(Biopremiär 19/7)

-->



tisdag 16 juli 2013

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.
Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.
Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.
Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.







(Biopremiär 19/7)






måndag 15 juli 2013

Bio: Hyde Park on Hudson

Foton: Nicola Dove ©2012 Focus Features, LLC. All Rights Reserved.
Roger Michell är mannen som regisserade NOTTING HILL, en romantisk komedi jag var fullkomligt besatt av när den kom. Lustigt. När jag växte upp såg jag om filmer som EVIL DEAD och ROBOCOP om och om igen; skräck och action. Men som något äldre gjorde jag samma sak med NOTTING HILL. Jag är väl en mjuk och rar påg innerst inne.
Men förutom NOTTING HILL har Michell inte gjort några större höjdare. Vem kommer till exempel ihåg filmen MORNING GLORY? Nya HYDE PARK ON HUDSON lär inte heller bli en film vars minne folk vårdar ömt. Även om det är en rätt trevlig liten bagatell.
Filmen utspelar sig i USA och har främst amerikanska skådespelare, men detta är en brittisk produktion och filmen känns onekligen brittisk. Berättelsen ska visst bygga på de brev och dagboksanteckningar en viss Margaret "Daisy" Suckley efterlämnade när hon dog, hundra år gammal. Daisy var släkt på längt håll med president Franklin D Roosevelt - i filmen säger de "cousin", och i den svenska texten står det "sjumänning", vilket tydligen kan betyda lite vad som helst så länge man har gemensam förfader.
Roosevelt hade rykte om sig att vara en bock utan lite och hade älskarinnor lite varstans. Inte illa pinkat av en poliosjuk gubbe i rullstol. Daisy påstår sig ha varit en av dessa älskarinnor, hon hävdar dessutom att de hade en riktig romans - men sakkunniga hävdar att det hela är hittepå från Daisys sida. Men det spelar förstås ingen roll om man kan spika ihop en kul historia om romansen.
Bill Murray spelar Roosevelt, som sitter på sitt sommarresidens Hyde Park on Hudson och har trist och ringer sin fattiga släkting Daisy, en grå mus spelad av Laura Linney. Han bjuder hem henne för att hjälpa till, men det dröjer inte länge förrän de blir goda vänner - och efter att de haft kul med Televinken under en bilfärd, blir de ännu bättre vänner. Roosevelts fru Eleanor (Olivia Williams) ser mellan fingrarna.
Det är 1939 och det brittiska kungaparet ska komma på besök för att stärka relationen mellan USA och England inför kriget. Samuel West och Olivia Colman gör Bertie och Elizabeth med den äran. Kungabesöket går inte helt friktionsfritt. Engelsmännen upplever det som att amerikanerna driver med dem, och vad menar de med att bjuda på varmkorv på den förestående picknicken?
HYDE PARK ON HUDSON är en lite menlös men småtrevlig film. Den är smårolig. Romansen mellan den unga (nåja, Linney är inte så ung) Daisy och gubben Roosevelt övertygar aldrig och den kommer nästan helt i skymundan så snart kungligheterna gör entré. Då känns filmen plötsligt som en klassisk brittisk komedi av ett helt annat slag.
Bill Murray är dock strålande som spjuvern till president.






(Biopremiär 12/7)






söndag 14 juli 2013

Serier: FBI:s fräna jakt på MAFFIAN!

På 1970-talet såldes det som bekant enorma mängder serietidningar i Sverige, antalet titlar var otaliga. När jag följde med morsan till EPE-Livs för att veckohandla på torsdagseftermiddagar, brukade jag parkera mig vid serietidningsstället och storögt gå igenom utbudet. Flera gånger om året kom det nya titlar, varav få blev långlivade - men det var alltid spännande när det kom något nytt. I synnerhet som jag sällan fick de mest spännande titlarna. Jag tittade på omslagen och ögnade snabbt igenom tidningarna och föreställde mig hur fantastiskt bra de måste vara.
På 70-talet fanns ett antikvariat i Landskrona som hette Fyndshopen (eller möjligtvis Fynd-Shopen) och låg på Eriksgatan, bredvid Centerns lokal. Där brukade jag och mina kompisar köpa serietidningar - ofta pantade vi flaskor för att ha råd att köpa dyrgriparna (som kostade 50 öre eller en spänn styck). Och då införskaffade jag de tidningar jag aldrig fick när de var nya. Att det blev ett par års förskjutning spelade ingen roll.
En tidning som verkade vara extra spännande, var Maffia från Williams förlag. Jag hade sett annonser för den i andra serietidningar: två mafiosos tecknade i cartoonstil och en text om hur tuff och hård tidningen var. Jag hade sett omslagen i tidningsställen. Tuffa killar i kostym som poserar med pickadoller. Men jag hade inte läste tidningen. Men så hittade jag ett nummer i Fyndshoppen (nr 3/1974) och snart ett par nummer till, det här bör ha varit 1977-78 eller så. Oj, vad tuffa och spännande de var! Som omslagen utlovade: knallhårt!
Ni minns väl hur de flesta ordinarie serietidningar såg ut i mitten av 70-talet? 36 sidor i färg, inklusive omslaget. Ofta två eller flera avslutade äventyr. Detta innebar att huvudserien i de flesta fall bara var 12-16 sidor lång. 70-talets serier var ofta rätt rumphuggna och idag upplever jag många av dem som lite konstiga, de är ryckigt berättade. Men då, på den tiden, brydde jag mig inte, jag tror inte att jag märkte detta.
I början av 70-talet kom ju som bekant de ohemult populära GUDFADERN-filmerna, så självklart fanns det behov av en serietidning om maffian. Bland annat därför startade Williams förlag tidningen Maffia, som kom ut med elva nummer 1974-75. I denna kunde man läsa om Jack Preston - Maffiabekämpare och Joe Ryan, och i de två sista numren (vilka jag aldrig läst) introducerades Joe Polanski. Dessa tre herrar var FBI-agenter och gjorde sitt bästa för att bekämpa maffian. Jag antar att det hade varit för magstarkt att 1974 producera en serietidning i vilken det var maffiamedlemmarna som var huvudpersoner.
Tittar man lite närmare på de här serierna, noterar man att de är författade av en viss "Matt Jade". Låter det bekant? Jodå, det är ju han som skrev westernböckerna och -serierna om Ben Hogan, och som egentligen heter Kjell E Genberg och är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Jag ringde upp Genberg för att få veta lite mer om tidningen Maffia. Nej, nu ljuger jag, jag ringde inte alls upp honom - jag epostade honom. Men det låter ju lite sketet, så jag tycker att vi låtsas att jag greppade en grå 70-talstelefon av modellen Dialog från Televerket och ringde upp Genberg.
Genberg skrev om Jack Preston och Joe Ryan. "Det fanns en figur vid namn Joe Polanski också. Tror inte jag skrev manus till den." Han fortsätter:
"Historierna jag skrev var väl inte så märkvärdiga, små gangsterdramer som tecknades av någon som kallade sig Nebot. Fast jag blev tvungen att studera maffian, eftersom det var dem tidningen döpts efter. Det har jag haft glädje av sen. Det blev en bok med titeln 'Maffia. En brottsorganisation från födelse till fall' och den kom ut 2005. Tidningen Maffia höll i ett par år och översattes till danska, finska, norska och holländska. Kanske fler språk också, men det är på dessa tungomål jag fått arkivex."
Men vem var då den där Nebot? På 70-talet producerades en hel del originalmaterial till olika svenska serietidningar, och i många fall anlitades spanska ateljéer där det satt mer eller mindre anonyma tecknare och ritade romantik och action för Skandinavien, och skräck för USA; då främst åt Warrens tidningar. Dessa spanska serier var ofta kompetent men träigt tecknade, eller eleganta och förde tankarna till popkonst och modeillustrationer. Nebot är troligen Joan Nebot, född 1932, eller hans yngre bror Josep Nebot, född 1945. Det är dock mindre troligt att det är Josep, som oftast tecknar i något slags slickad Disneystil.
Joan Nebot i sitt esse!
Vidare berättar Kjell Genberg att faktasidorna om maffian i Maffia, vilka signerades Basswood Torrent, skrevs av Skånska Dagbladet-journalisten Hans Lindström, bättre känd som Hazzan Lindström! En uppgift som fick mig att hoppa till. Hazzan Lindström?! Det är ju mannen som 1984 gav ut pocketbocken "Video film lexikon" (enligt Libris ska det särskrivas på detta sätt)! På 345 sidor recenserar Hazzan 2500 videofilmer - självklart på kortast möjliga sätt. Jag köpte boken runt 1990 och i mitt umgänge blev Hazzan genast ett running gag; närmast en kultfigur. Vi visste inte vem han var, men när andra kritiker nämnde till exempel Leslie Halliwell eller Leonard Maltin kontrade vi med Hazzan Lindström. Tydligen finns det i lexikonet med en italiensk actionfilm som enligt samlare aldrig släpptes i Sverige.
Genberg berättar även att Hazzan Lindström översatte Louis L'Amour-böcker samt själv skrev westernböcker i serien Bullet Western.
Allt du skulle vilja veta om tidningen Maffia men varit för skraj att fråga om. Nu har du svaren!

Tack till Kjell E Genberg!






torsdag 11 juli 2013

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.
Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.
Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.
Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)







(Biopremiär 12/7)





onsdag 10 juli 2013

Bio: World War Z

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
För inte så längesedan recenserade jag Max Brooks första bok "Zombie - en överlevnadsguide" i Nya Upplagan. Brooks - som är son till Mel Brooks - är dock mest känd för sin roman "World War Z", vilken jag inte läst. Nåja - nu är filmatiseringen här. Efter många om och men och en farlig massa strul.
Den ursprungliga filmfotografen lämnade inspelningen för att istället skjuta DJANGO UNCHAINED. En ersättare tog över, och när manusförfattarna Damon Lindelof och Drew Goddard mitt under inspelningen skrev om manuset och ändra hela den tredje akten, klev en tredje filmfotograf på för att filma alla de nya scenerna. Den ursprungliga fotografen tog bort sitt namn från förtexterna när han fick veta att filmen skulle konverteras till 3D i efterhand.
Vad som också gjort att förväntningarna inte varit de största, är det faktum att filmen försetts med en PG-13-gräns i USA. En barntillåten zombiefilm? Hela poängen med zombiefilmer är ju att se ruttnande varelser slafsa i sig människokött innan de skjuts i huvudet så att blodet stänker. Javisst, zombiefilmer brukar även bjuda på allegorier, satir och samhällskritik, men ändå - de måste vara blodiga.
Allt detta bådar förstås för en jävla soppa - men märkligt nog märks det inte alls att man klippt, ändrat och burit sig ut. Nu har jag förvisso inte sett de bortplockade scenerna och jag kan inte jämföra med boken, men ändå. Till på köpet är detta en till större delen riktigt bra film.
Brad Pitt spelar Kurt Cobain - han ser i alla fall ut som Cobain iförd misslyckad frisyr. Nej, Pitt är den osedvanligt begåvade FN-killen Gerry Lane, som tillsammans med sin rara familj fastnar i en mystisk bilkö i Philadelphia. Kön beror på att folk någonstans längre fram plötsligt och oförklarligt beter sig som tosingar. De kastar sig över varandra, biter varandra och lever jävel. Det ser inte bättre ut än att en zombiepandemi har brutit ut. Panik upstår, Gerry med familj flyr och kontaktas under den vilda färden av FN. De behöver hans hjälp, Gerry är den ende som kan klara biffen, verkar det som.
Fru (Mireille Enos) och barn dumpas på ett fartyg, medan Gerry och ett sammanbitet gäng SEAL-killar skickas ut i världen på jakt efter en lösning på problemet. I Korea träffar de på en kille (David Morse) som berättar att man i Nordkorea löste zombiesmittan spridning genom att dra ut tänderna på invånarna! Färden går vidare till ett kaotiskt Jerusalem och sedan Europa.
WORLD WAR Z är en extremt intensiv film. Sällan har apokalypsen sett så övertygande ut på film. I de flesta zombiefilmer får man ju bara se några tomma gator där det strövar omkring ett par levande döda - som i George Romeros filmer. Eller så datoranimerar man ett par storstadsdistrikt - som i RESIDENT EVIL-filmerna. Men här i QUANTUM OF SOLACE-regissören Marc Forsters film får vi se hela städer översållade av zombies. I synnerhet scenerna från Jerusalem imponerar - de överlevande gömmer sig bakom höga murar, men tusentals smittade lyckas till slut ta sig över dessa.
Även om jag förstås gillar zombies och zombiefilmer, är jag trött på den nuvarande vågen. Det har blivit lite för mycket WALKING DEAD nu, och definitivt för många, usla låg-lågbudgetfilmer. Jag tycker fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa - och på den tiden handlade det fortfarande om skräckfilmer. WORLD WAR Z är mer en action-thriller.
Men WORLD WAR Z funkar. Som sagt - det är intensivt. Svettigt. Tumultet ombord på ett flygplan är riktigt spännande och klaustrofobiskt. Och för att vara en PG-13-film är filmen överraskande brutal. Förvisso sker alldeles för mycket utanför bild (det är väl egentligen en dödssynd att låta Gerry döda en zombie genom att slå en kofot genom dess skalle och fastna med kofoten - och inte visa detta i smaskiga närbilder!), men filmen är egentligen alldeles för intensiv för ungar som knappt är tonåringar.
3D:n är värdelös, den innebär bara att filmen lider av spökbild och att man under ett par strider i mörker inte ser vad som händer. Och som alltid nuförtiden är filmen alldeles för lång. Men det får jag ha överseende med. I slutändan visar sig WORLD WAR Z vara den bästa zombiefilmen sedan remaken på DAWN OF THE DEAD.
Jag gillar den här. Det lär nog du också göra.







(Biopremiär 12/7)