tisdag 7 maj 2013

Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.
Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.
Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.
EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.
Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!
Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.
Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:






*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)

måndag 6 maj 2013

Bio: Identity Thief

Foton copyright (c) UIP Sweden

För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.

Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.

Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.

Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.

Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.

Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.

IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.

... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.

Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.





(Biopremiär 8/5)

Bio: Inte bara honung

Foton copyright (c) Folkets Bio
När så kallat vanligt folk på stan stoppas av tidningar och tillfrågas diverse saker och frågan "Vad tycker du om att se på TV?" kommer upp, är ett vanligt svar "Naturprogram". Själv känner jag nog inga som tittar på naturprogram - åtminstone inga jag umgås med. Jag själv tittar aldrig på naturprogram. Jag är fullkomligt ointresserad av djur och natur. Friluftsliv är inget för mig. Tvärtom, det är det värsta jag vet.
Nåja. Nu har jag sett en naturfilm - och en bra sådan. Fast den schweiziska MER ÄN BARA HONUNG, av Markus Imhoof, är mer än bara en naturfilm. De senaste åren har miljontals bin oförklarligt dött. Överallt i hela världen. Detta kommer med tiden att ha stora konsekvenser för mänskligheten, eftersom en tredjedel av vår livsmedelsproduktion är beroende av binas pollinering.
För att göra den här filmen reste Imhoof och hans team Jorden runt tre gånger. Dock struntade de i att nämna exakt vart de reste, och vad intervjuobjekten heter. Jo, namnen står listade i eftertexterna, och det är möjligt att speakern nämner dem i förbifarten, men lätt förvirring uppstår. Främst rör vi oss i ett idylliskt alplandskap som jag gissar är Schweiz (men det skulle förstås också kunna vara Tyskland eller Österrike), och i USA. Det är nog främst Kalifornien, men står det inte Indiana på en bil? Och biodlaren med stekmössan verkar häcka i södraste USA.
De schweiziska biodlarna hanterar bina så som de alltid gjort. Gammaldags och rejält. Inga fega skyddskläder här, inte. Det räcker med ett stort skägg och hatt. Och pipa. Skäggmannen har tjusiga bulor i pannan och på armarna efter bistick, men han är härdad, karln. Ett par tanter är inte sämre de. Och de röker cigarr medan de jobbar. Röken användes dock i yrket - den blåses på bina.
På den stora amerikanska bi- och mandelranchen går det annorlunda till. Där är allt toppmodernt. Fast killen som intervjuas, jag gissar att han är något slags chef, gillar inte att de måste bespruta mandelträden. Bina tar skada - vilket inte är så konstigt. Killen med stekmössan är liksom schweizarna härligt gammaldags. Han är hemma hos folk och skrapar ner bikupor och har sig och gör honung på traditionellt sätt - det ser onekligen väldigt gott ut när han manuellt tappar upp honungen på burkar. Fast vad de gör borta i Peking blev jag inte riktigt klok på.
MER ÄN BARA HONUNG är en fascinerande film. Bin är en hel vetenskap - mer än så, tror jag. Säkert tre-fyra vetenskaper. Och dessa bins liv och leverne skildras i fantastiska och vackra bilder. Extrema närbilder. Slow-motion. Ibland följer kameran ett bi på flykt. Jag har ingen aning om hur de burit sig åt för att filma det, de kan väl knappat ha kutat efter biet med en steadicam. Och de här biodlarna har en massa coola prylar jag inte visste existerade. Fast å andra sidan har jag förstås aldrig intresserad mig för bin och biodling.
Det här är väldigt intressant - men även alldeles för långt. Åtminstone för mig, som inte är naturfilmsfanatiker. 90 minuter känns långt. Det hade räckt med 50. Jag tröttnade.
Filmen har vunnit ett flertal priser och det är inte utan att jag undrar vad Bert I Gordon hade kunnat göra med det här materialet om han fått tillgång till det som stock footage.
  





(Biopremiär 3/5)




lördag 4 maj 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Virginia Gibson

Hon har inte skådespelat sedan 1960 (ett avsnitt av TV-serien NOT FOR HIRE) och nu har hon gått och dött, 88 år gammal. Skådespelerskan, sångerskan och dansösen Virginia Gibson, mest känd som en av brudarna i SJU BRUDAR - SJU BRÖDER (1954).
Gibson debuterade 1948 i en TV-serie och fortsatte sedan att agera på TV och i långfilmer. Hon tillhörde de fasta medverkande i THE JOHNNY CARSON SHOW, men hann även med att dyka upp i till exempel KÄR I PARIS, bättre känd under originaltiteln FUNNY FACE.
Mellan 1962 och 1970 var hon programledare för DISCOVERY, en dokumentärserie för barn.
VIRGINIA GIBSON
1928 - 2013
R.I.P.




fredag 3 maj 2013

Malmö Nordic 2013: Moderna Museet & Malmö Konsthall


Scandinavian Pain

Idag, den tredje maj, startar konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 - ett jätteevenemang som involverar ett 20-tal galleri plus ytterligare ett stort antal rum för konst. På dessa ska den nordiska konsten lyftas fram - något som fått vissa att surt sätta näsan i vädret, bland annat ett par gallerier. Malmö är minsann en mångkulturell stad, så konsten ska minsann vara mångkulturell! anser de. Vilket förstås är en korkad åsikt.
På Moderna Museet står den isländske konstnären Ragnar Kjartansson för verket "Scandinavian Pain". Ja, Kjartansson i samarbete med Edvard Munch. År 2006 bodde Kjartansson i en lada under en vecka för att leva ut myten om den lidande nordiske konstnären. Fast han lyckades aldrig måla som Munch.
Vad han nu har gjort, är att bygga upp en lada inne i turbinhallen i museet; satt en skylt med texten "Scandinavian Pain" ("Painting" blir "Pain" om de tre sista bokstäverna trillar bort) på taket - och fyllt kåken med bilder av Munch.
En kollega påpekade att detta är en gimmick - men en jävligt kul gimmick. Och det stämmer. Det här är en kul idé - och ett kul sätt att se på Munchs bilder. Ragnar Kjartansson själv, född 1976, verkar vara en kul snubbe. Ofta är de konstnärer som ställer ut på Moderna introverta och tystlåtna, de vill inte prata eller fotograferas. Kjartanson ger intryck av att vara precis tvärtom. Stort skägg och tredelad kostym - och han skrattade ofta under pressvisningen.

I ett rum på andra våningen visas en andra, mindre utställning: "Exercices visuels". Här visas några bilder av den grafiske formgivaren John Melin.






24 Spaces - en kakofoni

Malmö Konsthalls satsning under Malmö Nordic 2013 heter "24 Spaces - en kakofoni". Sällan ha väl en titel på en utställning varit mer passande. Och vad är då det här? Tillåt mig att låta mig. Jag snor presentationen från Konsthallens hemsida:

Malmö Konsthall vill med utställningen 24 Spaces visa ett antal icke-kommersiella konstnärs- eller kuratorsdrivna verksamheter. Det är ett försök att med Norden som utgångspunkt se på olika alternativa utställningsrum. Vi har även bjudit in Sveriges fyra konsthögskolor samt Konstfack i Stockholm och Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn, för att belysa mångfalden i deras uttryck, deras likheter och olikheter. Vår intention är att lyfta fram alla de olika konstnärliga uttrycksformer som skapas eller visas just nu i Norden och vår geografiska närmiljö. 
Utställningen 24 Spaces skapar bokstavligen rum för icke-kommersiella verksamheter. Till utställningen har konsthallen delas upp i 24 rum (spaces) på vardera ca 80 kvm. Ett av rummen är placerat i parken utanför konsthallen.
Deltagarna har själva bestämt hur deras tilldelade plats ska användas och hur många som ska ställa ut. Några kanske väljer att presentera en konstnär, andra flera olika. Några rum har samma utställning hela tiden, medan andra byter konstnär och förändrar sin utställning under perioden. 

Det här är en jävla röra. Ja vet inte vad de vill det det här. Det mesta verkar synnerligen ogenomtänkt. Mycket är konstigt för konstighetens skull. Det är ointressant och tråkigt. "Vi valde att bygga ett kontor som vårt konstverk," sa några som byggt upp ett kontor. Jaha?
Men det är ju inte varje dag man kan se en teckning av Dick Giordano på Malmö Konsthall. Fränt. Synd att konstnären snott bilden i annat syfte.
Jag har absolut ingenting att säga om "24 Spaces".















torsdag 2 maj 2013

Bio: Den ovillige fundamentalisten

Foton copyright © 2013 The Reluctant Fundamentalist, LLC. All Rights Reserved.
... Och varför ska DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN upp på bio? En massa filmer får aldrig svensk biopremiär, men den här filmen - som sågats runt om i världen - bereds det plats för. Jag har ingen aning om varför. Anses den som "viktig"? Det står verkligen "Direkt på DVD" stämplat på den här rätt besynnerliga filmen.
Filmen bygger på en bästsäljande roman och för regin står Mira Nair. Hon slog igenom med SALAAM BOMBAY!, gjorde senare bland annat MONSUNBRÖLLOP, och det senaste från henne var den rätt taffliga AMELIA. DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN är lika tafflig och valhänt.
Riz Ahmed är Changez; en pakistanier som gått och fått ett höjdarjobb som affärsman i Amerika. Efter den elfte september 2011 rasar dock hans liv ihop, då omvärlden plötsligt börjar att titta snett på honom. Han haffas dessutom av säkerhetspolisen. Han ser ju utländsk ut. Han är till och med utlänning. Muslim, till på köpet. Att han älskar Amerika, har ett bra jobb och är långtifrån en terrorist spelar plötsligt ingen roll. Changez flyttar hem till Pakistans huvudstad Lahore, men där kidnappas plötsligt en amerikan och amerikanska agenter tror att Changez är inblandad.
Det mesta av detta berättas i flashbacks. Och det är rätt rörigt. Främst för att det är gjort med tummen mitt i handen. Resultatet blir en film som känns rätt ... meningslös. Vad vill egentligen Nair med det här? Changez är en inte helt igenom sympatisk person - och ibland beter han sig på ett sätt som misstänkliggör honom.
Liev Schreiber spelar agenten som får storyn berättad för sig i Lahore, Kate Hudson är Changez flickvän i USA, och Kiefer Sutherland spelar chefen på Wall Street. Men dessa namn lyfter inte filmen. De känns bortkastade.
DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN hade säkert kunnat bli en bra film i mer kompetenta händer. Som det är nu, är filmen bara oengagerande och tråkig.
Och jag har inte mer än det här att säga om den







(Biopremiär 3/5)



Bio: The Call

Foton copyright (c) Sony Pictures
Regisören och manusförfattaren Larry Cohen, främst verksam i B-filmsfacket, har nischat sig genom att ofta skriva thrillers baserade på gimmickar - en kille fångad i en telefonkiosk i PHONE BOOTH, en kille och ett potentiellt offer letar efter en buseman med hjälp av mobiltelefoner i FINAL CALL (CELLULAR). Jag kom att tänka på Cohen när jag såg Brad Andersons (mest känd för THE MACHINIST) THE CALL, men Cohen har inget med filmen att göra.
Gimmicken här är att hjältinnan Jordan (Halle Berry med ett fågelbo på huvudet) jagar en seriemördare via den larmcentral hon jobbar på. Det börjar inte så bra för Jordan i den här berättelsen: hon är den bästa de har på larmcentralen, men när hon ska hjälpa en förtvivlad tonårstjej som ringer när en tosing håller på att bryta sig in, gör hon en tabbe: samtalet bryts, Jordan klickar på Återuppringning, tosingen hör telefonsignalen och hittar därmed tonåringen, som senare hittas mördad och skalperad.
En tid senare kidnappas ännu en ung tjej; Casey (Abigail Breslin). Det är samma tosing som är i farten - en kille i pilotsolbrillor och lätt hängande käke. Han stuvar ner Casey i bagageluckan på sin bil och kör iväg med henne. Dock missar han att Casey har en kontantkortstelefon i fickan, så Casey ringer 911 och hamnar hos Jordan. Nu måste Jordan lugna tösen, ta reda på var hon befinner sig och försöka hjälpa henne att rymma - medan poliser i bilar och helikoptrar letar efter tosingen.
Poliserna i den här filmer är inte altför duktiga. Rättare sagt, Jordan visar sig vara ännu bättre än dem, eftersom hon på eget bevåg beger sig ut för att hitta Casey. Något som leder till en oerhört utdragen upplösning, där vår buseman gör comeback efter comeback, och logiken haltar på e mest besynnerliga sätt.
Lite oväntat utmynnar THE CALL i ganska blodsölig skräck med drag av tortyrporr - men i övrigt påminner det här mest om en TV-deckare. Och det är inte särskilt spännande. Eller ens underhållande. Tvärtom, THE CALL är rätt tråkig, filmen är i det närmaste ett sömnpiller - om man inte är väldigt lättskrämd.
Mördarens motiv begrep jag inte. Okej, mördarens bla-bla-bla hade bla-bla-bla och bla-bla-bla - så därför kidnappar han unga, blonda tjejer som han skalperar och mördar? Öh ... Va? Varför då? Varför gör han det? Det har ju liksom inte med hans livstragedi att göra.
Mördaren spelas av en som heter Michael Eklund, och emmelanåt spelar han över på de mest festliga sätt. Han tar i för kung och fosterland när han tosar sig. Dreglar och har sig. Det är ju lite kul, men det gör inte den här filmen mer sevärd. Och är inte Halle Berry lite för bra för det här?
... Fast de allra sista scenerna är hyfsat coola.
Vänta med att se THE CALL tills den visas på TV. Om du nu nödvändigtvis måste se den.







(Biopremiär 3/5)