onsdag 3 april 2013

Bio: Jack the Giant Slayer

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Sagan om Jack och bönstjälken får mig att tänka på cigarrettrök. Röd Prince. Kanske i kombination med saft och kakor. Vittebrö. Jag såg nämligen ABBOTT OCH COSTELLO PÅ GRÖN KVIST (JACK AND THE BEANSTALK från 1952) en eftermiddag på 1970-talet hemma hos mormor och morfar; i deras inrökta TV-rum. Detta är den enda filmatisering av sagan jag har sett - fram tills nu. Och näår jag tänker efter har jag nog aldrig hört eller läst den ursprungliga sagan. Jag har vaga minnen av en barnbok med Musse Pigg i huvudrollen (det finns en sådan film), men inga detaljer. Således har jag ingen som helst relation till den här storyn; jag har ingen aning om vad som hör dit eller ej.
Regissör till 2013 års JACK THE GIANT SLAYER är lite oväntat Bryan Singer, som härmed gör sin första familjefilm. Varför det blev just den här har jag ingen aning om - Singer är liksom inte den första man tänker på när det gäller det här facket; det vill säga överlastade och relativt själlösa matinéäventyr. Den här filmen skulle dessutom ha haft premiär redan förra året, men har flera gånger skjutits fram, och den har även genomgått en rad ändringar av titeln. Det var inte längesedan den hette JACK THE GIANT KILLER.
Nicholas Hoult (pojken från OM EN POJKE) är unge Jack, som skickas iväg av sin far för att sälja en skraltig häst. Jack lyckas dock klanta sig; en munk som flyr undan kungens män behöver hästan och lyckas på någon vänster köpa den för en handfull bönor. Magiska bönor, visar det sig, och när Jack tappar en därhemma och den blir blöt, växer det upp en feting till bönstjälk ur marken. Upp över molnen går den. Och vem har hamnat däruppe om inte den äventyrliga prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som Jack gått och blivit betuttad i.
Kungen (Ian McShane) skickar iväg ståthållaren Elmont (Ewan McGregor), en slem ädling vid namn Roderick (Stanley Tucci) och lite annat löst folk för att klättra upp och rädda prinsessan - och jodå, Jack får följa med. Vad hittar de där uppe om inte bara en, utan ett helt koppel jättar. Fula jättar. En av dem har till och med två huvuden. Sicken en! Roderick har med sig en magisk krona som kan betvinga jättarna, men eftersom han är illasinnad, denne Roderick, när han onda planer.
Det är absolut inget fel på rollbesättningen i JACK THE GIANT SLAYER, tvärtom. Förutom nämna aktörer, ser och hör vi till exempel Bill Nighy, Eddie Marsan och Warwick Davis. Det är heller inte något fel på scenografin; på scenerierna. Egentligen inte heller på effekterna, även om de ibland är i plastigaste laget. 3D:n är oftast bra och Bryan Singer vet att inte klippa för snabbt och vifta för mycket med kameran; sådant som renderat många andra 3D-filmer osebara.
Men det vill sig aldrig riktigt. Jag vet inte om jag skulle vara av annan uppfattning vore jag 35 år yngre, men Singers film är lika udd- som själlös. Den är stor, påkostad - och förhållandevis död. Märkligt humorbefriad. Lång - och långsam. När jag trodde att det hela äntligen började ta slut, tar sig en armé jättar plötsligt ner till Jorden och anfaller - och filmen fortsätter i ytterligare en halvtimme. Nu blir det plötsligt märkligt våldsamt i förhållande till hur det gått till innan. Nej, det är inte blod och splatter, men det är inte alltför familjevänligt. Jag höjde allt på ögonbrynen när en figur högst oväntat utbrister "Oh, fu...!" innan han får skallen mosad.
Det ligger nära till hands att jämföra med en annan stor, påkostad fantasyfilm i 3D för hela familjen; OZ THE GREAT AND POWERFUL - och jämförelsen faller ut till Sam Raimis fördel. OZ är en charmigare och mer underhållande film.
... Fast bästa sagofilmen på bio i år - hittills - är förstås HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Det är mest tjoflöjt i den.







(Biopremiär 3/4)




TOPPRAFFEL! sörjer: Fred

I februari i år sedan noterade jag på Facebook att det visst kommit ett nytt album med Philémon - eller Filemon, som han hette i Sverige. Det första äventyret sedan 1987. Jag blev aningen överraskad, jag trodde att de här var en sedan länge bortglömd serie. Tydligen inte - i alla fall inte i Frankrike.
Natten till idag dog Filemons skapare, serietecknaren Fred, 82 år gammal. Fred, som egentigen hette Frédéric Othon Théodore Aristidès, föddes 1931 och påbörjade sin karriär som skämttecknare 1954. De närmaste åren publicerades han i inhemska magasin, men även i utländska klassisker, som brittiska Punch och amerikanska The New Yorker. 1960 var han en av männen som startade satirtidningen Hara-Kiri, och han försedde tecknare som Jean-Claude Mézières, Pichard och Alexis med manus.
Filemon dök upp första gången 1965 i tidningen Pilote. Jag hittade ett par album på biblioteket när jag var barn och tyckte att det var en rätt märklig men fascinerande serie. Fred tecknade i en för seriemediet udda, kantig stil - åtminstone upplevde jag den som ovanlig - och Filemon var en ung grabb som råkade ut för de mest besynnerliga äventyr i surrealistiska världar. Jag har inte läst serien på väldigt, väldigt länge och minns egentligen inte så mycket - mer än att jag tyckte om den och ville läsa mer. På svenska kom det bara tre album 1979-1980. Det finns visst sammanlagt sjutton stycken, om man räknar in ett samlingsalbum med kortare avsnitt som fått numreringen Noll.
FRED
1931 - 2012
R.I.P.



Bio: Mama

Foton copyright (c) UIP Sweden
Kända människor i skräcksvängen har en benägenhet att sätta sitt namn på produkter de egentligen inte har så mycket att göra med. Wes Craven presents, Dario Argento presents, John Carpenter presents, och så vidare. Den välrenommerade Guillermo del Toro figurerar i alla möjliga skräcksammanhang. Senast var det väl med DON'T BE AFRAID OF THE DARK, vilken han förvisso skrev och producerade, och dessförinnan JULIAS ÖGON, som han bara producerade. På MAMA är han enbart verkställande producent, inget annat. Hans namn används mer eller mindre bara för att sälja filmen - samtidigt som det ska vara något slags kvalitetsstämpel. Och oavsett vem som skrivit och/eller regisserat filmerna, betraktas de som Guillermo del Toro-filmer.
DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som efter att jag såg den på Malmö Filmdagar dumpades direkt på DVD i Sverige, är en rätt dålig film. Ska jag vara riktigt ärlig har jag invändningar mot de flesta av del Toros produktioner. Jag tycker att BARNHEMMET är väldigt överskattad - "var det allt?". Jag är inte överförtjust i de filmer han faktiskt regisserat själv. jäkla bra är väl inte PANS LABYRINT, jag undrade vad alla såg i THE DEVIL'S BACKBONE, och MIMIC är direkt dålig. Majoriteten av de här filmerna har flera saker gememsamt: de är förhållandevis påkostade, snygga, de är mer eller mindre bombastiska, och de har besynnerligt dåliga slut. De kan hålla bra under större delen av speltiden, men så plötsligt sabbas allt.
MAMA är regisserad av debutanten Andrés Muschietti, som skrivit manuset med sin, antar jag, fru Barbara, och jag hade vissa förväntningar på den här filmen. Trailern lovade gott och omdömena i USA var rätt okej. Dessutom innehar Jessica Chastain och Nikolaj Coster-Waldau huvudrollerna - två riktigt bra namn. Å andra sidan fick även DON'T BE AFRAID OF THE DARK bra kritik i Amerika ...
Coster-Waldau är Jeffrey, som alldeles i början av filmen skjuter sin fru och flyr tillsammans med sina två små döttrar. De kör av vägen, hamnar i en skog och hittar ett övergivet hus. Därinne har Jeffrey för avsikt att döda flickorna och sig själv, men innan han hinner trycka av, dyker det upp en kuslig varelse som attackerar honom. Redan här, innan ens filmtiteln visats, får vi se Mamas olycksbådande silhuett.
Jeffreys (tvilling?)bror Lucas slutar aldrig att leta efter sina brorsdöttrar, och efter några år påträffas de vid liv - de har bott i huset i skogen hela tiden, där de förvandlats till vildar, den minsta kan inte tala, och de hävdar att någon de kallar Mama tagit hand om dem. Flickorna får flytta hem till serietecknaren Lucas och hans sambo Annabel (Chastain), som spelar bas i ett rockband. Hon känner sig inte alls mogen att ta hand om barn - när hon introduceras ser vi henne tacka Gud för att hon inte är gravid.
Det funkar väl hyfsat med ungarna i huset, de accepterar Lucas och Annabel, men nog beter sig barnen märkligt, och det börjar snart att hända märkliga saker. De verkar inte vara ensamma i huset. Nej, självklart är de inte det. De har lyckats få med sig den övernaturliga varelsen Mama från skogen, och det här är inte världens snällaste spökmorsa.
MAMA börjar väldigt bra; det är stämningsfullt och dramatiskt, Lucas och Annabel är sympatiska, bra rollfigurer - även om det inte görs något av det faktum att han är tecknare. Men - Mamas spökliga upptåg sätter igång alldeles för snabbt. Och redan efter halva filmen får vi se henne i detalj. Därefter dyker hon upp mest hela tiden - alldeles, alldeles för ofta. Förvisso ser hon rätt cool ut; som något slags utveckling av alla de där japanska hårmonstren, men vad spelar det för roll när det blir overkill? Och precis som fallet är med alla del Toro-produktioner, är slutet rätt taskigt. Det är utdraget; det vill aldrig ta slut, och det är långsökt, fånigt och ospännande. Vilket är väldigt synd med tanke på att filmen som helhet är bättre än rådande skräckstandard.
Nu är jag förstås väldigt härdad. Jag tycker sällan att skräckfilmer är otäcka eller spännande. Jag hoppar sällan till. Och jag är ganska säker på att MAMA trots mina invändningar kommer att upplevas som kuslig och otäck av den unga målgruppen. I USA har filmen åldersgränsen PG-13, så man ska inte förvänta sig sex, våld, blod, chockerande scener, psykisk terror och svordomar.
Jessica Chastain är förresten till sin fördel i kort, svart hår; hon ger långtifrån samma bleka intryck hon brukar göra.






(Biopremiär 3/4)





tisdag 2 april 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Bob Clarke

I söndags avled en av mina gamla favorittecknare, 87 år gammal. Bob Clarke. Okej, kanske tar jag i när jag skriver "favorittecknare", men Clarke huserade ju i MAD och hade en trevlig, lättsam och tilltalande stil - om än inte lika personlig och inflytelserik som till exempel Jack Davis', Sergio Aragones', Mort Druckers eller Don Martins. Jag gillade Bob Clarke och hans grejor, och Svenska MAD är troligen den enskilda tidning som betytt mest för mig under min uppväxt.
Bob Clarke började att teckna för MAD redan 1956 och blev en av de tecknare som stannade kvar och räddade tidningen efter det att dess skapare och redaktör, Harvey Kurtzman, övergav skutan och tog de främsta tecknarna med sig. Tillsammans med Joe Orlando, George Woodbridge och Wallace Wood skapade Bob Clarke en tidning som snabbt ökade i popularitet.
Bob Clarke medverkade i MAD fram till 2010 och vid sidan av detta arbetade han som reklamtecknare - det är till exempel Clarke som designat whiskymärket Cutty Sarks etikett!
Kommer ni ihåg den där MAD-zeppelinaren man klippte ut och klistrade ihop för att hänga i taket? Det var Bob Clarke som gjorde den. En annan gammal favorit är serien om varför det är så bra att kunna karate.
BOB CLARKE
1926 - 2013
R.I.P.



TOPPRAFFEL! sörjer: Jess Franco

I slutet av 1980-talet hade Tim Lucas en avdelning i varje nummer av tidningen Gorezone; "The Video Watchdog". Detta var innan The Video Watchdog blev en tidning. Det var här jag första gången läste om spanjoren Jesús Franco Manera, född 1930 i Madrid, bättre känd som Jess Franco, och med drivor av pseudonymer i rockärmen. Lucas' artikel illustrerades med en massa gamla filmaffischer och videoomslag, samtliga såg väldigt lockande ut och de såg rätt udda ut - Lucas påpekade att man vet att man kommer att uppleva något extra när det på omslaget står att REVENGE IN THE HOUSE OF USHER är "Edgar Allan Poe's classic tale of terror", medan illustrationen visar en man hållande en borrmaskin. Omslaget till A VIRGIN AMONG THE LIVING DEAD var hur läckert som helst.
A Virgin among the Living Dead
A VIRGIN AMONG THE LIVING DEAD blev också den första Jess Franco-film jag såg. Jag minns att jag satt i mörkrummet på reklambyrån där jag jobbade och gick igenom en lista på begagnade brittiska hyrfilmer till salu. Det kan ha varit 1988 eller '89 och jag kände igen titeln från Gorezoneartikeln. A någon anledning minns jag att jag åt kolasnören när jag såg filmen - och tyckte att den var skitdålig. Men fascinerande. Och då var det dessutom "fel" version jag såg. Franco gjorde filmen 1973 - men i början av 80-talet, under zombievågen, fick distributören Eurociné för sig att klippa in zombies i filmen. Den anlitade Jean Rollin, som självklart fullkomligt ointresserad filmade några fåniga zombiescener, som sedan stoppades in i några drömscener. Detta kände jag inte till när jag såg filmen, detta var dessutom innan jag upptäckte Jean Rollin; en av mina favoritregissörer, och när jag i mitt lokal-TV-program BIZARRT PÅ VIDEO skulle visa klipp ur en typisk Jess Franco-film, gjorde jag tabben att visa Rollins scener ...
Det gick en massa rykten om Jess Franco. Ofta hittade folk bara på saker, eller drog till med sådant de hade läst i artiklar om honom. Det kunde det hända att även jag gjorde en gång i tiden. Som att Franco använde zoomlinsen som en trombon. Vilket är en sanning med modifikation - och när tekniken förekommer är den inte av ondo.
Enligt IMDb regisserade Jess Franco 199 filmer. Jag har ingen som helst aning om detta stämmer. Ett flertal av hans filmer finns i olika versioner, en del av dessa skiljer sig radikalt från varandra - ska man räkna in dessa olika versioner? Själv har jag bara - "bara" - sett några dussin av Francos filmer, 30-40, kanske.
Jess Franco regisserade sin första långfilm 1959; en komedi som hette TENEMOS 18 AÑOS och som jag inte har sett. Genombrottet kom 1962 med skräckfilmen THE AWFUL DR. ORLOF. Georges Franjus film DE BESTIALISKA (LES YIEUX SANS VISAGE, 1960) hade gjort stort intryck på Franco och han gjorde en variant på temat; galen vetenskapsman och vanställd dotter - ett tema Franco skulle återkomma till åtskilliga gånger, liksom figuren Orlof (eller åtminstone namnet Orlof). I den här filmen fick vi även se amerikanen Howard Vernon, som sedan återkom i var och varannan Jess Franco-film.
The Awful Dr. Orlof
THE AWFUL DR. ORLOF är en bra film; ganska klassisk och stämningsfull med sitt svartvita, vackra foto. Filmen skiljer sig en hel del från de filmer och den filmstil Jess Franco inom kort skule göra sig känd och beryktad för. I början handlade det om förhållandevis traditionella skräckfilmer och thrillers. KORTEN PÅ BORDET (CARTES SUR TABLE/ATTACK OF THE ROBOTS) med Eddie Constantine, DIABOLICAL DR. Z, festliga serieäventyret LUCKY THE INSCRUTABLE - men från och med 1968 börjar han att ägna sig åt sina passioner: sex, jazz och skräck (och han älskade även gourmetmat). Ibland var för sig, ibland i kombination. Som jazzmusiker hade Jess Franco samma fria inställning till filmskapande och han förvandlades snabbt till en egensinnig och flyhänt - ibland alltför flyhänt - exploitation- och sexploitationregissör. En intressant och lite lustig detalj är att stilen i Francos filmer ofta beror på vilken producent och studio han för tillfället arbetade för.
1968 kom den läckra Adrian Hoven-produktionen NECRONOMICON (SUCCUBUS) med Janine Reynaud och Jack Taylor; ytterligare två skådisar som återkom i flera Francofilmer, i synnerhet Taylor. Parallellt med Hoven gjorde Franco en rad filmer för den mytomspunne och lika egensinnige brittiske producenten och manusförfattaren Harry Allan Towers, och under de här åren fick vi filmer som THE BLOOD OF FU MANCHU, SADISTEROTIKA, THE GIRL FROM RIO, JUSTINE, KISS ME MONSTER, EUGENIE med Marie Liljedahl, och COUNT DRACULA (1970) med Christopher Lee, Herbert Lom, Klaus Kinski, Jack Taylor och Soledad Miranda. Filmen påstods vara Stokers roman trogen, men är väldigt utskälld - orättvist så. Själv håller jag filmen som en av mina absoluta favorit-Draculafilmer.
Det här var relativt påkostade filmer, men med start 1971 började Franco att samarbeta med andra producenter och stilen blev mer personlig. 1971 kom hans kanske mest kända och populäraste film; VAMPYROS LESBOS med Soledad Miranda och Ewa Strömberg, en väldigt läcker och galen liten film.
Den vackra Soledad Miranda var Jess Francos musa, men när hon tragiskt omkom i en bilolycka fick Franco se sig om efter en ersättare. Valet föll på den exibitionistiska Lina Romay, som gick bort i februari 2012. Romay kunde vi se i till exempel FEMALE VAMPIRE; en film som jag skaffade under titeln THE BAREBREASTED COUNTESS, och som finns i flera olika versioner - däribland en hårdporrversion. Under 1970-talet började nämligen Franco att även ägna sig åt porr - ibland renodlad, ibland inte.
Under andra halvan av 1970-talet och en bit in på 80-talet tillhörde Jess Franco den schweiziske exploitationproducenten Erwin C Dietrichs stall. Bland dessa filmer hittar vi fängelsefilmer som BARBED WIRE DOLLS och den fräna JACK THE RIPPER med Klaus Kinski. Dietrich hävdar att det var Jess Franco som uppfann det Lars Von Trier senare döpte till Dogma '95. Skillnaden var att Franco använde sig av tekniken av budgetskäl.
I början av 1980-talet hamnade Jess Franco - inte helt oväntat - hos Eurociné; Frankrikes främsta B-filmsproducenter, och vi fick verk som kannibalfilmerna DEVIL HUNTER och CANNIBALS, zombierafflet OASIS OF THE LIVING DEAD, och en rad sleazy sexfilmer.
I slutet av 80-talet och under större delen av 90-talet höll Jess Franco lite lägre profil. Han gjorde fortfarande mängder av filmer (1989 kom det en krigsfilm med Mark Hamill!), men långtifrån lika många som förr om åren. Vad som hänt nu var att han hade blivit en uppmärksammad kultregissör med mängder av hängivna fans - detta bland annat beroende på entusiaster som ovannämnde Tim Lucas. Vissa av dessa fans hjälpte Franco att producera nya filmer, ett par fans hade till och med egna distributionsbolag som släppte filmerna på DVD. Dessa nya filmer var billigare än någonsin - och skräpigare än någonsin. Oftast inspelade på video, slarvigt ihopspikade; jag har inte sett så många av de här, men de ser i de flesta fall ut som filmer gjorda av någon som aldrig tidigare gjort film.
Förklaringen till det sistnämnda var säkerligen att Jess Franco var gammal och sjuk. Franco har alltid sett bisarr ut, men i de intervjuer jag sett med honom, gjorda de senaste tio-tjugo åren, har han sett riktigt risig ut. Tandlös och hopsjunken. En skugga av sitt forna jag.
Jag gillar långtifrån allt av Jess Franco. Tvärtom, många av filmerna är närmast osebara. Men när han är som bäst är han verkligen bra. Och oavsett vad man tycker om honom och hans filmer, är det en fascinerande man och ett fascinerande filmarv. Jess Franco var väldigt betydande inom den europeiska B-filmen. Han var inspirerande. Historierna om honom är otaliga. Han kommer att bli ännu mer mytomspunnen än han redan är.
Jess Franco avled på morgonen den andra april 2013, han skulle fylla 83 nästa månad.
Han kommer verkligen inte att glömmas bort!
JESS FRANCO
1930 - 2013
R.I.P. 



Bio: GI Joe: Retaliation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag har inga minnen som helst av GI JOE: THE RISE OF COBRA från 2009 mer än att jag, till skillnad från alla andra, tyckte att den var kul; att den tilltalade min inre tioåring, och att Sienna Miller var läcker i svart ålskinn.

Den här uppföljaren i regi av Jon M Chu (JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER) skulle egentligen ha haft premiär i juni förra året, men drogs in med några veckors varsel. Paramount hävdade att det var för att man i sista stund bestämt sig för att konvertera filmen till 3D, men snart började det att spekuleras i att man tänkte spela in fler scener med Channing Tatum. Tatum var hjälten i den första filmen, men tydligen skulle ha bli dödat ganska omgående i tvåan. Producenterna hade inte räknat med att Tatum plötsligt skulle gå och bli superstjärna - således behövde man förflänga hans medverkan.

Såhär efter att ha sett RETALIATION undrar jag om teorin stämmer. Visst återvänder Channing Tatum som Duke - men hans roll är inte stor och det dröjer inte länge innan han dör. Däremot är filmen i 3D. Nästan.
Här i Europa hette G.I. Joe-dockorna Action Man när det begav sig.
Jag ska inte komma här och påstå att jag begriper vad RETALIATION handlar om, för det gör jag inte - inte mer än att den synnerligen onda skurkorganisationen Cobra är tillbaka och tänker ta över världen och söndra och härska. Arnold Vosloo är den onde Zartan, men han har klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce), så Vosloo får vi knappt se alls. Som president försöker Zartan se till att världens stormakter släpper atombomber i huvudet på varandra. The Cobra Commander är tillbaka han med och flåsar bakom en mask, så att han låter som Darth Vader. Ray Stevenson är Firefly, ännu en skurk, och Byung-hun Lee återkommer som skurkninjan Storm Shadow, som av någon anledning blir god och hjälper hjältarna.
Specialstyrkan G.I. Joe leds den härgången av Dwayne Johnson, som är Roadblock. Med sig har han några rätt bleka typer - kanske beroende på att nästan hela styrkan dödas i början av filmen. DJ Cotrona är en som heter Flint, medan Adrianne Palicki är Jaye. De är inte speciellt kul. Uppe i några asiatiska berg håller slags sensei; Den Blinde Mästaren (RZA), på att utbilda ninjan Jinx (Elodie Yung) så att hon kan slåss med förbundna ögon, och där häckar även ninjan Snake Eyes (Ray Park). Varför Den Blinde Mästaren, som är afrikan, bryter på japanska framgår inte.

Av någon anledning är den ende som kan hjälpa G.O. Joe att klara biffen den ursprunglige G.I. Joe - mannen som gett styrkan dess namn: general Joe Colton (Bruce Willis). Han har hundratals enorma skjutvapen gömda i sin bostad.
GI JOE: RETALIATION består bara av en enda lång rad actionscener staplade på varandra utan någon som helst tanke på logik och sammanhang. Vad är det som händer? Varför? Hur gick det där till? Varför är Storm Shadow klädd som Snake Eyes? Varför hjälper han de goda? Som sagt: jag begrep ingenting. Det gjorde nog ingen annan heller.

Filmen pressvisades inte i Malmö. Bakom mig på den ordinarie visningen satt en familj med en som i tioårsålder. Den här lille grabben satt och stånkade "WOW!" mest hela tiden. Han tyckte att allting var hur häftigt som helst - i synnerhet när det var ninjadags. Vid ett tillfälle höll jag med grabben och stånkade "WOW!" jag med: när Snake Eyes och Jinx jagas av- och slåss med dussintals onda ninjor på en bergsvägg. En fulllkomligt fantastisk scen - jag hade mycket hellre en en film som enbart handlar om de här två i fejd med illasinnade ninjaklaner.
I övrigt är det här fullkomligt själlöst och plastigt. Det är fullkomligt omöjligt att engagera sig, och Bruce Willis och Dwayne Johnson är oinspirerade. Dessutom är det hela förhållandevis humorbefriat.
Saker flyger i luften och folk slåss och skjuter mest hela tiden, men det blir tjatigt och trist. Men är det inte välkoreograferat, då? Det är det mycket möjligt att det är. Det syns nämligen inte. Konverteringen till 3D är nämligen erbarmlig. Det är uppenbart att filmen ursprungligen sköts för att visas platt. Det klipps alldeles för snabbt under actionscenerna, vilket i 3D innebär att man ofta inte ser någonting alls. Det blir bara en enda suddig gröt. Men även när det inte är action ser det hemskt ut. Bilden är ful, grynig, suddig, familjen bakom mig undrade om det var fel på 3D-glasögonen, och efter filmen pratade jag med biomaskinisten som sa att fler hade klagat, så han hade själv suttit och tittat på halva filmen för att se om det var något fel på biografens inställningar eller på kopian, men kom fram till att det är 3D-konverteringen som är boven.

Nu har SF separerat 3D-glasögonpriset från biljettpriset, så förutom att betala ett högre biljettpris för en 3D-film, tvingas man även köpa ett par brillor för femton spänn - om man inte har ett par med sig själv. Men vem har väl det? Jag tycker att det är oförskämt att ta extra betalt för en undermålig Kalle Anka-produkt som de där billiga glasögonen, som knappt kostar någonting alls att tillverka och som ofta är sönder redan i påsen.







(Biopremiär 29/3)

Bio: Eskil & Trinidad

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 Sonet Film AB
Prisvinnarna från årets BUFF står som spön i backen på den ordinarie biorepertoaren och här har vi en till. Stephan Apelgrens ESKIL & TRINIDAD tilldelades the European Children's Film Association Award som Bästa europeiska barnfilm. Och det är filmen förhållandevis oförtjänt av.
Apelgren har visst drömt om att få göra den här filmen i runt 25 år och ursprungligen var det visst meningen att Allan Edwall skulle spela Trinidad - edwall dog 1997. Riktigt varför Apelgren varit så besatt att att få berätta det här vet jag inte. Storyn, som började som en saga han berättade för sin son när han var lite, känns som något slags Greatest Hits-samling med svenska barnfilmsklichéer. Ung pojke med skilda föräldrar - check! Pojke tvingas flytta till trist del av Sverige - check! Pojke är utanför och har få vänner - check! Pojke tvingas ägna sig åt något han inte gillar - check! Pojke träffar märkligt original på bygden - check! Pojke får en oväntad jämnårig kompis - check! Brådmogna poetiska inslag - check! Trist väder - check! Trista bostäder - check!
I en berättelse som är märkligt lik förra årets ISDRAKEN spelar den begåvade nykomlingen Linus Oskarsson Eskil, vars farsa (Torkel Petersson) arbetar på olika kraftverk och far land och rike - eller åtminstone Norrland - runt med sonen i släptåg. De stannar bara kortare tider på varje ställe och Eskil hoppar från skola till skola, från klass till klass. Eskils morsa (Iben Hjejle) har något slags psykiska problem (check!) och har lämnat dem och flyttar hem till Danmark. Eskil vill till Danmark och sin mor, men farsan vill att grabben ska bli hockeystjärna.
Eskil är inte alls intresserad av att spela hockey; han tvingas stå i mål och är skitdålig. Han träffar en jämnårig tjej, Mirja (Saga Midfjäll), som är en utmärkt målvakt och agerar stand-in för Eskil när Eskil istället umgås med den lokala tosingen Trinidad (Ann Petrén) han råkat lära känna. Trinidad är djupt religiös och håller på att bygga en båt hon ska åka till Trinidad i.
ESKIL & TRINIDAD är egentligen bara en enda stor hög klyschor (vilket jag av allt att döma är den ende som noterat) - men filmen är rätt okej. Det är småtrevligt. De två barnen i huvudrollerna är bra och charmiga, Torkel Petersson gör en bra insats, medan Iben Hjeljes medverkan är liten och känns påklistrad. Det märkliga med storyn är att tråden med Trinidad är fullkomligt ointressant. Trinidad är en introvert och tråkig figur, och hon är allt annat än inspirerande. Det är svårt att förstå varför Trinidad hänger med en sådan traderöv. Då är problematiken med en viktig, förestående hockeymatch mycket roligare. Dessutom är Jonas Indes hockeytränare fantastiskt rolig. Jag hade hellre sett en film som bara handlar om ungdomshockey.
Filmen är inspelad så långt upp i Norrland man kan komma och det är fantastiskt ogästvänligt. Jag är jävligt glad att jag inte bor där uppe - eller ens i närheten.
Efter BUFF-visningen kom regissör och stjärnor upp på scenen för en kortare Q&A. Publiken hade bara en fråga. En liten kille undrade om det var roligt att åka i bilen när den sladdade på vägarna. Det tyckte Linus Oskarsson att det var.






(Biopremiär 29/3)