fredag 19 april 2013

Bio: Frihet bakom galler

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ni kommer ihåg Mel Gibson-rafflet GET THE GRINGO, va? Klart ni gör. Det var ju den där storyn där Mel hamnar i ett märkligt mexikanskt fängelse som snarare är en bisarr, inhägnad by där vissa fångar lever med sina familjer. Ett fängelse som inte är så orealistiskt som det först verkar, visar det sig.
I den svenska dokumentären FRIHET BAKOM GALLER av Nima Sarvestani får vi följa med in i kvinnoavdelningen i ett afghanskt fängelse. Det hela börjar minst sagt symboliskt. En kvinna iförd blå burka färdas med beväpnade vakter i en bil till fängelset. Delar av färden får vi se ur kvinnans synvinkel; genom galler i burkans tittglugg. Från en tillvaro där hon ser omvärlden genom galler till en annan. Fast i fängelset slipper hon burkan - och lever eventuellt ett drägligare liv.
Majoriteten av de inlåsta kvinnorna sitter där efter att ha fått nog i sina hem. De flesta har rymt hemifrån för att slippa sin tyrann till man. Några har slagit ner maken efter att ha fått nog. För detta straffas kvinnorna med mellan tio och femton år i fängelse. Deras barn växer upp bakom murarna. Precis som i Gibsonfilmen, påminner fängelset om en liten by - om än en mycket primitiv sådan.
Det kan väl inte finnas någon vettig människa som accepterar det afghanska samhället. Som tycker att det är helt okej att männen får bete sig som de gör. Hur står männen ut med sig själva? De här kvinnorna är inlåsta - men för de flesta är livet bakom murarna att föredra. Dock dyker det upp orosmoln. En kvinna misstänker att hennes man anlitat någon som ska mörda henne i fängelset. Och många av fångarna riskerar att mördas - tillsammans med sina barn - så fort de släpps ut efter avtjänat straff. En av kvinnornas makar intervjuas i filmen och han säger utan att skämmas att han borde ha dödat henne och deras son. I den här världen sätts man i fängelse när man försöker överleva, medan det är fritt fram att mörda förtryckta kvinnor.
Som synes en viktig och intressant film. Ändå kan jag inte sätta något vidare högt betyg på det här. Varför då? Jo, därför att filme öppnar med texten "Sveriges Television presenterar". Det här är ett TV-program, det ser ut som ett TV-program, och det har inte på bio att göra. Inte så länge man måste betala för biobiljetten. Och filmen är för lång med sina 77 minuter. Halvvägs in kände jag mig lika inlåst som kvinnorna det handlar om.
Men se filmen när den visas på TV! Det lär väl inte dröja så länge. Och på TV brukar dokumentärer kortas till 55 minuter.







(Biopremiär 19/4)



torsdag 18 april 2013

Bio: Baikonur

Foton copyright (c) Njutafilms
Veit Helmer vann en fruktansvärd massa priser för sin film TUVALU från 1999. Året därpå besökte han Fantatisk Filmfestival i Lund, där TUVALU vann publikens pris. Jag minns inte så mycket av filmen, mer än att de var något slags stumfilm med korta repliker inslängda här och var. Jag tror att jag gillade den; den var nog rätt kul - men som sagt, jag minns inte. Och det säger väl en del om filmen. Det jag minns bäst av Helmers besök var att en ung funktionär tröttnade på honom och slog honom i huvudet med en PET-flaska.
Jag har inte sett Veit Helmers övriga filmer, men nu får hans senaste verk; den tysk-rysk-kazakstanska BAIKUNUR biopremiär. Baikonur är en kazakstansk stad vid den ryska gränsen. Här låg en gång i tiden världens första rymdstation och invånarna försörjer sig på att handla med gammalt raketbråte. I en hydda bor en kille som kallas Gagarin. Han har en amatörradio, och med hjälp av den kan han avgöra var nytt rymdskrot kommer att slå ner - det trillar nämligen fortfarande ner metallprylar lite då och då.
En rysk expedition beger sig ut i rymden i en raket, och i expeditionen finns en söt och svinrik fransyska, Julie, som betalat en svindlande summa för att få vara rymdturist. Gagarin ser henne på TV och blir förälskad. När sedan rymdexpeditionen inte går som planerat, har Gagarin världens flyt. Julie dimper ner mitt i byn och Gagarin lägger beslag på henne ...
De karga men färgstarka miljöerna i BAIKONUR är anslående och unika. Filmfotot är väldigt, väldigt flott. Men som helhet tycker jag att det här är lite ... irriterande. Visst finns här dialog, men den är förhållandevis knapp - folk pratar som i gamla serietidningar från den tiden man sket i att översätta all text och kortade repliker. En kollega kallar det här "Helan& Halvan-dialog" - folk säger bara det mest nödvändiga för att föra handlingen framåt. I övrigt är det alldeles för mycket teater, med betoning på pantomim. Kroppsspråk. De medverkande är visst samtliga amatörer.
Jag tycker inte att det här är så roligt. Eller romantiskt. Men det är för att jag inte gillar den här typen av filmberättande. Det blir lite för segt och lite för fjompigt.
Jag har inte så mycket att säga om det här. Men bilderna är onekligen tjusiga att titta på.








(Biopremiär 19/4)



onsdag 17 april 2013

Bio: Warm Bodies

Foton copyright (c) Nordisk Film

År 2005 kom det en liten irländsk film som heter BOY EATS GIRL - ett par år senare släpptes den på DVD i Sverige under den skandalöst usla titeln SCARY VIDEO 5 (skäms, Scanbox!). Detta var en så kallas zomromcom. Alltså en romantisk zombiekomedi. Eller vad man nu ska kalla genren.


Jag har inte läst Isaac Marions roman "Varma kroppar" från 2010 och jag har ingen aning om den är rolig. Den brukar beskrivas som "zombieromantik" och jag trodde att det handlade om en zombieversion av "Twilight".


Den här filmatiseringen i regi av Jonathan Levine (THE WACKNESS och 50/50), som blev en oväntad framgång på bio i USA, är dock rolig. Nicholas Hoult är just nu dubbelt aktuell, eftersom han även spelar titelrollen i JACK THE GIANT SLAYER. I WARM BODIES är han R - en ung man som inte kommer ihåg sitt namn, inte mer än att det börjar på R. Han kommer inte ihåg mycket annat heller. Han är nämligen en zombie.

Det är efter den Stora Zombieapokalypsen, och det är som vanligt. Zombies har av oklar anledning (R, som agerar berättare, minns inte) tagit över världen och de överlevande människorna har barrikaderat sig. Soldater patrullerar och skjuter zombies. John Malkovich är en benhård officerare vars söta dotter Julie (Teresa Palmer) råkar möta R under en sammandrabbning mellan människor och zombies. R räddar hennes liv - ha är nämligen inte som andra zombies. Förvisso äter han människokött (han älskar att mumsa på hjärnor), men han kan tänka, han försöker prata, han har känslor - det är nästan som om han håller på att botas och bli levande igen (kanske hade den gamle re-animatorn Herbert West rätt; döden är bara en sjukdom?).


R för Julie till sin bostad; ett övergivet flygplan, där de lyssnar på Bruce Springsteen på vinyl och har det trevligt. Ett synnerligen udda par som så sakta dras till varandra. R och Julie - Romeo och Julia. Omöjlig kärlek. Och hur ska Julie kunna presentera sin snälle zombiepojkvän för sina vänner? Och framför allt för sin vresige farsa, som kommer att vilja sätta en kula i R:s hjärna. Men allt fler zombies börjar förvandlas till tänkande varelser. Till skillnad från de farliga The Bonies; ett slags monster som härjar och dödar allt i sin väg.

Zombiegenren är minst sagt uttjatad just nu. Billiga zombiefilmer går det tretton på dussinet, och de flesta är närmast identiska. Dessutom tycker jag fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa. Men WARM BODIES är ett ganska lyckat inslag i zombietrenden. Filmen befinner sig långt från TWILIGHT, det här är ju en komedi, som dessutom liksom många andra zombiefilmer besitter vissa satiriska inslag. Särdeles romantiskt blir det väl inte, men jag skrattade flera gånger. Analeigh Tipton är rolig som Julies kompis Nora, för att inte tala om Rob Corddry som zombien M. Jag kom att tänka på Bub i DAY OF THE DEAD.

Nej, nu skojar jag med er. I WARM BODIES får vi inte se Sunshine Through A Little Girl's Head. Det här är ur THE BEYOND, förstås!

I USA är filmen åldersgränsen PG-13, så förvänta er inga blodbad. Visst slaktas mängder av levande döda med skott i pannan, och visst sätter zombisarna tänderna i människor, men det mesta antyds mest. Målgruppen är främst tonårstjejer och inte blodtörstiga skräckfans.


WARM BODIES är inte alls så tokig och den är betydligt bättre än mycket annat på bio just nu. Men nästa gång jag ser en zombiefilm vill jag åter se exploderande huvuden och utslitna tarmar. När allt kommer omkring: det är ju därför man ser på zombiefilmer. Vill jag ha kärlek ser jag om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY eller NOTTING HILL.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/4)

Bio: No

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den chilenska (okej, den är chilensk-fransk-amerikansk) filmen NO, i regi av Pablo Larraín, Oscarnominerades som bästa utländska film. Det är fullt förståeligt. För min del är det dock något helt annat än innehållet som fascinerar och imponerar. Detta måste vara den mest realistiska återgivning av 1980-talet jag sett på film.

Året är 1988 och får att blidka den minst sagt kritiska omvärlden, har diktatorn Augusto Pinochet, som suttit vid makten sedan en stadskupp 1973, fått för sig att hålla ett folkval. Folkets ska få rösta: ja eller nej. Ja innebär att Pinochet får sitta i ytterligare åtta år, medan ett nej sannolikt lär innebära ett bättre liv för Chiles befolkning. Om de nu vågar rösta nej - och om valet går rättvist till.

Gael García Bernal spelar reklamfilmaren René, som anlitas av Pinochets motståndare; Patricio Aylwin. Grejen är att då två sidorna tilldelats femton minuter om dagen var på TV. På dessa minuter ska man propagera för Ja- respektive Nej-sidan. René försöker skapa en modern kampanj, men det hela är allt annat än oproblematiskt. Pinochet och hans män kontrollerar nämligen allt. Det är de som skrivit reglerna för valet. Och de drar sig inte för att fuska. Men världens ögon är på dem.
Orsaken till att NO ser ut att verkligen utspela sig 1988, ja, till och med vara från 1988, beror på att man filmat det hela med en typ av videoutrustning som var vanlig bland TV-bolag i slutet av 80-talet. Ja, bilden är sådär oskarp och sönderfrätt som gamla TV-program gärna blir när de blåses upp på stor duk. Detta innebär att de autentiska reklamfilmerna - och andra TV-inslag från valet - smidigt flyter in i filmen. Allt håller samma bildkvalitet och format, och det känns onekligen övertygande.
Nu var jag förvisso förhållandevis vuxen 1988, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik och jag har ingen som helst aning om hur pass sann Larraíns film är. Dock känns det här dokumentärt. Om det inte vore för ett känt ansikte som Bernal hade jag utan tvekan köpt det här som en dokumentär.

Helt oproblematisk är inte NO. Jag känner att jag upprepar mig nu, men var i hela friden måste alla filmer vara så förbannat långa nuförtiden? NO varar dryga två timmar - och även om det är synnerligen intressant, känns det långt, väldigt långt. Filmen bygger på en pjäs, vilket antagligen förklarar dess seghet och snacksalighet.

Ja-sidans reklamfilmer är verkligen skrattretande usla!






(Biopremiär 19/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard LeParmentier

Den amerikanske skådespelaren Richard LeParmentier är mest känd som amiral Motti i STJÄRNORNAS KRIG 1977. Den där medlemmen av rymdimperiet (Nej, inte bandet som senare blev Imperiet, pucko!) som har lite osis och kvävs av Darth Vader. LeParmentier dog hastigt och oväntat igår under ett besök hos släkt och vänner. Han var endast 66 år gammal.
Richard LeParmentier långfilmsdebuterade 1974 i Michael Apteds STARDUST och året därpå figurerade han i den på sin tid populära ROLLERBALL (snygg affisch, trist film). Han fortsatte därefter och gjorde mängder av roller för film och TV, främst brittiska produktioner. Vi kunde se honom i trevliga rafflet FLYKTEN FRÅN DJÄVULSLANDET (THE PEOPLE THAT TIME FORGOT), MÅNBAS ALPHA, HELGONET med Ian Ogilvy i titelrollen, DE PROFESSIONELLA (TV-serien, alltså), SUPERMAN II, REDS, den då otroligt populära men idag bortglömda TV-serien VI MÖTS IGEN, OCTOPUSSY, MÄSTERSPIONEN REILLY och VEM SATTE DIT ROGER RABBIT?.
Förutom att skådespela skrev han manus till några TV-serier.
RICHARD LEPARMENTIER
1946 - 2013
R.I.P.



tisdag 16 april 2013

Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.
Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.
Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.
Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.
Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:









(Biopremiär 19/4)

Bio: Paradis: Tro

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för oformliga, svampiga, österrikiska fruntimmer:
Jaha, då var det dags igen. Andra filmen i Ulrich Seidls trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek. Första delen var den uppmärksammade PARADIS: KÄRLEK om västerländska kvinnor som åker till Afrika för att köpa sex av strandpojkar. Mitt bestående intryck av filmen är dock blekt, dallrande fett. Seidl ägnade alldeles för mycket tid på att filma sina bedagade huvudpersoner i avklätt tillstånd. Hu!
I PARADIS: TRO är temat religion och filmen öppnar med att huvudpersonen Anna Maria (Maria Hofstätter) kommer hem till sin fula, tradiga lägenhet, knäböjer framför ett stort krucifix på väggen, tar av sig på överkroppen så att fläsket väller fram, och så piskar hon sig själv på ryggen. Hon är nämligen djupt, djupt religiös, denna Anna Maria. Fast det har hon tydligen inte varit så länge, det är först på sistone hon hittat tillbaka till sin tro.
Hon jobbar som röntgenläkare men går på semester alldeles i filmens början. Och vad ska detta fruntimmer ha för sig under sin lediga tid? Jo, hon ska missionera. Med en stor madonnafigur i famnen traskar hon runt och knackar dörr och kräver att få be tillsammans med diverse löst folk. Hur hon väljer ut de hon besöker förstod jag inte; det är bara samhällets utslagna hon hälsar på.
Då plötsligt kommer hennes man (Nabil Saleh) hem efter att ha varit borta i flera år. Inte nog med att gubben är rullstolsburen efter en olycka - han är även egyptisk muslim! Hur de här två träffades en gång i tiden kan man ju undra. Ännu konstigare är det att de gifte sig. Men tydligen var Anna Maria annorlunda förr; maken klagar på att hon förändrats - och enbart till det sämre. Bråken blir många, ibland urartar det till slagsmål.
Anna Maria är verkligen en avskyvärd människa. Hon lever helt och hållet för sin tro, allting är syndigt, hon är självisk och elak - och för en gångs skull är den stackars muslimen den enda vettiga människan. han vill bara ha det bra och vara lycklig. Anna Maria älskar bara Jesus, hon älskar honom så mycket att hon vid ett tillfälle slickar på en av sina Kristusstatyetter och onanerar med ett stort krucifix.
Ulrich Seidl anses vara en provokatör. Jag har ingen aning om hur kristna eller andra religiösa ser på det här. Som numera ofta är fallet i filmfestivalfilmer som den här (PARADIS: TRO vann juryns pris i Venedig) har det slängts in en direkt spekulativ scen: Anna Maria är på väg hem en mörk kväll, när hon oväntat hör stönanden från en park. Hon smyger iväg mot ljuden - och får se en hel packe människor som har gruppsex. På riktigt. Hardcore. Feta, äckliga män gangbangar bedagade brudar. Jag gissar att Seidl letat upp Wiens lokala porrskådisar. Även om scenen fyller en funktion i filmen; den understryker Anna Marias uppdämda sexuella behov, så är det självklart ren och skär spekulation med avsikt att bli en snackis. "Whoa, de gör det på riktigt!". Billig marknadsföring. Scenen hade funkat lika bra, kanske till och med bättre, om det hela bara antytts. Och hade en likadan scen förekommit i en kommersiell underhållningsfilm hade den förstås fördömts.
Det är svårt att provocera mig med sådant här. Jag kan bli provocerad när obegåvade typer får en massa bidragspengar för att göra amatörmässiga skitfilmer bara för att de råkar ha rätt innehåll och budskap, jag provoceras inte av sex, våld och religion. Ulrich Seidl är ingen obegåvad amatör och PARADIS: TRO är ingen skitfilm. Det är en intressant film. Dock tycker jag att den alldeles för ofta blir provocerande påfrestande. Alldeles för många scener är uppbyggda på samma sätt: Seidle har satt upp sin kamera i ett rum och i en enda lång statisk tagning verkar skådespelarna improvisera. Och det håller på åt helvete för länge. En scen i vilken Anna Maria försöker missionera hemma hon en sunkig gubbe är förvisso rätt rolig, men den borde ha klippts ner rejält. I en annan scen missionerar Anna Maria hemma hos en fläskig, alkoholiserad ryska som bara vill dricka öl och slåss, och scenen där de bråkar och brottas i hennes kök slutar aldrig. I princip skulle filmen kunna hålla på hur länge som helst, många scener känns inkastade. När filmen väl slutade efter drygt två timmar kände jag mig ganska sliten.
Den tredje och sista filmen i den här sviten heter PARADIS: HOPP. Den visas nu på Köpenhamns filmfestival. När den får svensk premiär har jag ingen aning om.
Jag ber om ursäkt om någon blir upprörd och provocerad av att jag har mage att skriva att jag har problem med oformliga, fläskiga, bleka, svampiga människor. Men så är det. Oavsett kön.







(Biopremiär 12/4)



måndag 15 april 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Jim Shepherd

Som säkert är bekant är Fantomen en seriefigur som i princip är bortglömd hemma i USA - och i större delen av världen. Det är egentligen bara här i Skandinavien och i Australien karln fortfarande är populär. Och i Skandinavien har populariteten minskat kraftigt. De danska och finska tidningarna har lagts ner, bara de svenska och norska finns kvar, och upplagan skjuter inte precis i höjden.

I Australien ges Fantomen ut av förlaget Frew och första numret av tidningen The Phantom kom ut i september 1948.
1987 landade Jim Shepherd på förlaget och blev hastigt och lustigt ensam ägare. Han var ingen större anhängare av Fantomen när han tillträdde, men han såg över tidningen, eftersom den behövde förändras. Shepherd upptäckte att tidningen med ett undantag aldrig publicerat Lee Falks tidiga Fantomenäventyr i sin helhet. Så nu började dessa att köras i tidningen - varvat med bland annat material från svenska Team Fantomen.

The Phantom var en försäljningsframgång i Australien och alla känner till figuren. När jag intervjuade den australiske skådespelaren Simon Baker var han inte sen att peka på de Fantomenringar jag alltid bär och utbrista "Ah! The Ghost who Walks!".
Här har Fantomen minsann fått på sig ringen upp och ner!
Men det finns en annan teori om varför The Phantom sålde i massupplagor. Australier har nämligen påpekat att tidningen i princip var den enda serietidning som var lätt att få tag på; folk köpte den i brist på annat. Dessutom var - och är - tidningen billig.

Frews The Phantom är en rätt skräpig produktion. Den är billigt gjort. Ful, slarvig, tryckt på taskigt papper - och av någon anledning är omslagen oftast märkligt amatörmässiga och taffliga.
Jim Shepherd blev 80 år gammal.
JIM SHEPHERD
1933 - 2013
R.I.P.

Bio: Den som söker

Foton copyright (c) Njutafilms
Låt mig ta det positiva först:
Liksom så ofta är fallet har distributören Njutafilms snidat till en stilig filmaffisch.
Joesphine Bornebusch är verkligen snygg. Tycker jag.
Hon är dessutom rätt bra i sin roll.
Filmfotot är bitvis riktigt bra.
En mardrömsscen i vilken en spöklik ung kvinna inne i en skog går mot kameran är hyfsat effektiv.
... Men det är väl allt.
Långfilmsdebuterande regissören Johan Lundh har även skrivit manus till den här märkliga filmen, som inte pressvisades i Malmö. Jag såg den på en ordinarie visning tillsammans med sju-åtta andra. Det var tammefan ett uthållighetstest. Och jag har ingen aning om vad Lundh vill med det här, vad för slags film han försökt göra. Jag gissar att det ska vara en thriller. Eller kanske till och med skräckfilm? DEN SOM SÖKER är snarast ett stendött drama med fullkomligt ospännande thrillerinslag.
Filmen ska ha kostat fem eller sex miljoner kronor, beroende på källa. Normalbudget för en svensk långfilm brukar ligga på 20-25 miljoner, som fem-sex får väl räknas som lågbudget - men frågan är vad de lagt alla dessa miljoner på. De hade gått att göra detta för en bråkdel av budgeten. Och det spelar förstås ingen roll hur stor budgeten är så länge manus och dialog stinker.
Redan i förtexterna blir det lite märkligt. Det står "Producent" i singular - följt av två namn. Något som upprepas i eftertexterna. Saknade de bokstäver till att skriva "Producenter"? Därefter placeras vi i en bil som kör längs en skogsväg mitt i natten. Detta filmas från baksätet och vi hör hur ett äldre par utanför bild i framsätet pratar. "Var är mina halstabletter?" säger gubben irriterat. Han hostar. "Var fan är mina halstabletter?". Han fortsätter att tjata om halstabletterna. Hittar han dem? Det får vi aldrig veta, eftersom det plötsligt kliver ut en älg i vägen, bilen kraschar och paret dör. Nu visste jag förstås att de skulle omkomma, men jag trodde att gubben skulle få en halstablett i halsen och kvävas bakom ratten.
Josephine Bornebusch är det omkomna parets vuxna dotter Tuva, som mystiskt får näsblod alldeles innan dödsbeskedet kommer. Spooky. Hon verkar jobba som dekoratör på Pub; varuhuset i Stockholm. Hon verkar även jobba mitt i natten - eftersom det är mörkt ute och sommar. När Tuva går igenom föräldrarnas tillhörigheter hittar hon några papper som avslöjar att hon är adopterad - något föräldrarna av någon anledning aldrig berättade (kanske för att de hade ont i halsen). En snubbe som är spansk i flabben och jobbar på lämplig myndighet hittar inga uppgifter om varifrån Tuva kommer, men han säger åt henne att prata med en präst (Claes Ljungmark) i en liten by i skogen. Tydligen var det prästen som dök upp med lilla Tuva för 26 år sedan. Bornebusch är dock 32 och ser ut att vara 32. Uppenbarligen var Tuva förhållandevis gammal när hon bortadopterades, men hon fick kanske minnet raderat, vad vet jag.
Tuva tar sin åttaåriga och faderslösa dotter Saga (Tyra Olin) och åker till byn i skogen. Hon tar in på ett pensionat vars ägare (Ingela Olsson) har en hjärnskadad tvillingsyster (Ingela Olsson hon med) som stjäler Sagas docka. Mystiskt. Och alla beter sig mystiskt i den lilla byn.
Av någon anledning lämnar Saga sin morsa inne skogen och försvinner, och när Tuva ringer efter hjälp kommer en kille som heter Marius (Erik Johansson) och hans vresige far Eskil (Björn Granath). Vilka är de? Varför kom de? Var det dem Tuva ringde till? Jag vet inte. Men det är något skumt med Eskil och han och prästen bär på en gemensam hemlighet. Och Tuva har återkommande mardrömmar om en ung kvinna Tuva misstänker är hennes biologiska mor. Saga blöder plötsligt näsblod. Om de även har ont i halsen framgår inte.
Det här är fullkomligt hopplöst. Vad är det jag tittar på? Tempot i DEN SOM SÖKER är mördande långsamt. Påfallande ofta händer absolut ingenting. Antagligen är det tänkt som ett konstnärligt grepp, men det faller platt. Det blir fånigt pretentiöst, men framför allt trist. Fruktansvärt trist. Och inte blir det bättre av att dialogen är bäng. Alla repliker är konstiga och onaturliga. Alla rollfigurer är konstiga och onaturliga. Alla beter sig konstigt och onaturligt. Här finns en hel del logiska luckor. Jag tror att jag förstod upplösningen, men jag är inte säker - och jag vet inte riktigt vad det var prästen en gång gjort. Handlingen blir allt dummare ju längre den fortskrider.
I vanlig ordning när det gäller svensk film är DEN SOM SÖKER försedd med oinspirerad, saggig, standardiserad filmmusik, som ligger som ett jämntjockt lager skämd Nutella över samtliga scener.
Jag förstår inte varför den här filmen gjorts och vad den ska upp på bio att göra. Förvisso tycker jag att alla filmer som görs utanför systemet; utan Filminstitutets inblandning, ska uppmuntras; det görs för många bidragsfilmer, och jag ser gärna fler svenska filmer på bio, filmer i alla möjliga genrer. Men det finns ju gränser.
De övriga i salongen verkade också tycka att det här var värdelöst. I synnerhet ett par tanter längst bak som pratade om annat genom större delen av filmen. Filmen är inte heller tillräckligt dålig för att den ska bli kul och underhållande. Det här är bara skittråkigt.







(Biopremiär 12/4)