fredag 8 mars 2013

Bio: Den gröna cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Idag är det den åttonde mars; Internationella kvinnodagen, och passande nog har DEN GRÖNA CYKELN svensk biopremiär. Detta är inte bara den första saudiarabiska spelfilmen av en kvinnlig regissör, utan den första saudiarabiska spelfilmen överhuvudtaget. Rätt märkligt, egentligen. Om inget annat borde de väl ha producerat propagandafilmer, tycker man.
Alldeles i början av 1990-talet var Joppe Pihlgren sommarpratare i radio. Bland annat sa han att det väl inte finns några svenska män som anser kvinnor vara mindre värda. Jag utgår från att han menade hans - och min - generation; 60-talisterna. Jag höll med honom - och jag håller fortfarande med honom. I princip. Men uppenbarligen har det hänt något de senaste tjugo åren och vi har slungats tillbaka till tiden innan min och Joppes generation. Jag vet inte. Men många av oss är ju uppvuxna i kvinnliga miljöer. Mother is the name for God on the heart and lips of all children. Kvinnor dominerar personalstyrkorna på grundskolorna. Jag fattar inte hur man är funtad om man som pojke trots detta går och tror att man är överlägsen.
Tydligen finns det sådana snubbar. Fortfarande. Folk som verkar tro att det är artonhundratal därute. Vilket känns rätt obegripligt. Förvisso skulle jag aldrig få för mig att kalla mig feminist, och jag håller sällan med alla dessa unga, skitarga brudar som skriker i media; som tycker att precis allting är orättvist. Den mest bespottade varelsen i dagens Sverige är den medelåldersmannen; det spelar ingen roll vad man gör, så är det fel. Och ungdom och ilska har fått ersätta kompetens. Vilket är synnerligen korkat.
Som bekant gillar jag ju rätt grabbiga grejor. Och jag står för det. Fler män måste våga bejaka grabbigheten inom dem. Robust manlighet är inget fult. Men det går trots allt inte att komma ifrån att världen därute är ojämlik. Utanför Sverige ibland fullkomligt osannolikt ojämlik.
I Saudiarabien är det inte ens artonhundratal. Där är det medeltid. Kanske inte alltid materiellt - medelklassfamiljen i centrum i den här filmen bor i ett hem med europeisk standard - men på de flesta andra sätt. Tioåriga flickan Wadjda är en rätt tuff och frispråkig liten tjej, oftast glad, och hon bär jeans och Converse under alla lakan hon tvingas spöka ut sig i. Hon gillar att leka med grannpojken, som har en cykel, och hon drömmer om att kunna köpa en grön cykel i en affär hon ser i en butik hon passerar varje dag. De vuxna kvinnorna försöker tuta i Wadjda att cykling, det är inget respektabla kvinnor ska syssla med.
Överhuvudtaget finns det ingenting respektabla kvinnor kan ägna sig åt.
Wadjda försökar samla ihop pengar till cykeln. Först tillverkar hon armband hon säljer på skolan, men det sätter lärarna stopp för. Men så utlyses en tävling i korankunskap på skolan och förstapriset är en pengasumma som räcker till cykeln. Wadjda börjar plugga koranen så att svetten lacka och ställer upp i tävlingen.
... Det är väl i princip vad som händer i DEN GRÖNA CYKELN. En enkel handling, inga krusiduller, och rätt trivsamt. Det märkliga är istället världen det här utspelar sig i. Det här är ju direkt bisarrt. Det är som en helt annan planet. Islam styr allting och kvinnorna är knappt värda någonting. Kvinnoröster inne i skolan får inte höras ut på gatan, därför måste lek och skratt undvikas. Kvinnorna ska helst inte synas ute på gatorna, och de får inte ses av männen. Jag blev inte riktigt klok på hur reglerna är, eftersom vi ibland får se kvinnor vistas på stan, medan de i andra scener gömmer sig bakom murar för att inte upptäckas av någon förbipasserande man. I en scen funderar Wadjdas morsa, som är rätt raffig, på att köpa sig en flådig, röd klänning. Iförd burka går hon till en flott galleria och tittar på klänningen - men när hon vill prova den, hänvisas hon till en offentlig toalett!
Jag förstår inte hur de står ut. Framför allt kvinnorna, förstås. Men även männen. Vem fan vill ha det så här? Det måste vara hur frustrerande som helst. Grannpojken är en glad påg som säger till Wadjda att han vill gifta sig med henne när de växer upp. Kommer han att hjärntvättas under uppväxten och sluta som en sur förtryckargubbe han med, eller hur går det till?
Alla dessa märkliga lagar och regler gjorde inspelningen rätt besvärlig. Åtminstone för manusförfattaren och regissöreHaifaa Al Mansour. Hon fick ju inte visa sig ute när det var dags för utomhustagningar! Åtminstone inte ute på offentliga gator. Således satt hon gömd i till exempel bilar under vissa tagningar.
Att kalla DEN GRÖNA CYKEL för saudiarabisk är förresten inte helt korrekt. Det här är nämligen främst en tysk produktion. Bakom kameran finns främst tyskar. För filmmusiken står Max Richter, som även komponerat musiken till LORE, som ju också har premiär idag.
Lilla Waad Mohammed är utmärkt i huvudrollen, medan vissa av de andra medverkande är lite halvtaffliga. En del rubriker är lite - eller rätt mycket - för övertydliga, Al Mansour skriver oss på näsan. DEN GRÖNA CYKELN är trivsam och trevlig, samtidigt som den eländiga människosynen belyses och kritiseras. Men det här är nog en film som egentligen är mer intressant än bra. Jag kommer ju liksom aldrig att se den igen.
Internationella Kvinnodagen firar jag med att se om I SPIT ON YOUR GRAVE eller MS. 45. Eller så ser jag inget alls, och går på krogen istället.






(Biopremiär 8/3)



torsdag 7 mars 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Didier Comès

En stor nackdel med att Horst Schröders vuxenserieimperium rasade ihop, är att många av mina favoritserieskapare mer eller mindre försvann ur sikte. De från Frankrike och Belgien. De fortsatte förstås att producera serier i sina hemländer, men de översattes inte längre till svenska. Med lite tur kanske till danska eller engelska. Jag brukar besöka seriebutiker och botanisera när jag är i Frankrike, men min franska är för dålig för att jag ska kunna läsa ett seriealbum - och jag är för gammal för att bara titta på bilderna.
Den sjunde mars i år avled den belgiske serieskaparen Didier Comès, 70 år gammal.  Comès gjorde enormt intryck på mig när han publicerades på svenska på 1980-talet. Både som tecknare och berättare. Jag gissar att mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 har en del drag av Comès, med långa, tysta passager och något slags försök till poesi i berättandet. För min del var det nog omedvetet, det slog mig faktiskt först nu.
Vad som också slår mig just nu, är att jag faktiskt inte läst något av Comès sedan 80-talet. Ingenting alls. Comès publicerade tio album under sin karriär, och av dessa har jag bara läst fyra. Tre av dessa läste jag dessutom i omvänd ordning.
Första gången jag noterade namnet Didier Comès, var när Bild & Bubbla plötsligt började publicera recensioner av-, texter om- och hyllningar till den danska utgåvan av "Silence" (1980) - som i Danmark hette "Tavshed". Okej, nu minns jag inte om det handlade om många texter i B&B, men titeln "Tavshed" hamrades in. Och jag läste att det enda Comès tidigare fått ur sig var en menlös och flummig science fiction-serie som i Sverige publicerats som "Den levande guden" och rubricerats med Ergun Vandrarens äventyr. Fler äventyr blev det aldrig för Ergun, men jag mindes att jag sett albumet någonstans.
1983 års "Salamandern" blev det första Comèsalbum jag läste. Det gick som följetong i Pox - fast det hade nog passat bättre i Epix. Tyckte jag i alla fall då. Oftast brukade jag låta bli att läsa de längre serierna till alla delar publicerats, men i fallet "Salamandern" gjorde jag ett undantag. Det var en fascinerande serie. Mystisk. Suggestiv. Fantastiskt bruk av svart och vitt. Comès befann sig någonstans i närheten av Hugo Pratt vad gäller stämningar, men befann sig i en helt annan genre.
Först därefter läste jag "Silence", publicerad direkt som album och med den inte helt oväntade titeln "Tystnad". Och minsann om jag inte hittade ett begagnat exemplar av "Den levande guden". Det här visade sig dock vara en relativt oläslig serie, en ganska typisk, fransk-belgisk sci-fi-serie av det slag folk som som Druillet snidade under 70-talet. Estetiskt tilltalande, men märkligt berättat och mest psykedeliskt flum.
Albumet "Eva" från 1985 fick mindre bra kritik, har jag för mig. Fast jag är inte säker. Själv gillade jag det. En långsam och stämningsfull thriller i samma andra som många av 70-talets Eurothrillers. Det fick mig att tänka på filmer som HOUSE OF PSYCHOTIC WOMEN och liknande filmer.
Dessa är de enda Comèsserier jag har läst. Vad som hände med hans tredje album "L'Ombre du corbeau" från 1981 har jag ingen aning om - varför kom aldrig det på svenska? Och efter "Eva" kom ytterligare fem album: "L'arbre-coeur" (1988), "Iris" (1991), "La Maison ou rêvent les arbres" (1995), "Les larmes du tigre" (2000) och "Dix de der" (2006). Jag googlar dem och hittar lite utdrag, och får förstås genast lust att läsa dem. Finns de månne tillgängliga på begripliga språk? Det är väl att önska för mycket att hoppas på att en svensk förläggare plötsligt och oväntat ger ut dem. Men man vet ju aldrig - vem hade förväntat sig att Kolik Förlag skulle ge ut Corto Maltese?
Men nu blir det i alla fall inga fler nya album signerade Didier Comès.
DIDIER COMÈS
1942 - 2013
R.I.P.



Bio: The Impossible

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ibland undrar jag vad bolagen tänker på när de lanserar sina filmer. Tsunamikatastrofdramat presenteras som den sanna historien om hur en familj mot alla odds återförenas. Jaha? Men om vi redan från början vet att alla inte bara överlevde tsunamin, utan även hittade varandra - varför ska vi då sitta och titta på det här i två timmar?

Och sanningshalten är det lite si och så med. THE IMPOSSIBLE, i regi av Juan Antonio Bayona som gjorde den rätt överskattade BARNHEMMET, är en spansk film, och familjen den handlar om var spansk. Men för att funka bättre internationellt, har familjen nu blivit brittisk. Ewan McGregor och Naomi Watts är Henry och Maria, som julen 2004 flyger till Thailand tillsammans med sin tre barn. Väl där hinner de inte göra så mycket mer än att leka lite på stranden och hänga vid polen, innan tsunamin rullar in.
Maria och äldste sonen, trettonårige Lucas (Tom Holland) spolas iväg tillsammans och Lucas sliter som ett djur när han hjälper sin skakade mor i säkerhet. På vägen hittar och hjälper de även en liten svensk gosse. Det är eländes elände och blod, svett och tårar. Halvvägs in i filmen hoppar vi till Henry, som befinner sig någon helt annanstans tillsammans med de två minstingarna. Jag tänkte att, usch, hoppas att vi nu inte får se en skildring av hur han överlevde; det må ha gått dramatiskt till, men oj, vad tjatigt det hade känts.

Men Henry nöjer sig med att berätta vad som hände, istället får vi följa hans sökande efter Maria och Lucas - vilket vid ett tillfälle leder till ofrivillig komik: Henry och Lucas springer omkring på ett sjukhus, men lyckas hela tiden missa varandra; när vi till exempel ser den ene i förgrunden, kommer den andre knallande i bakgrunden och tittar åt andra hållet. Hade producenten lagt på skojig musik här, hade det blivit hur festligt som helst.
Watts och McGregor är förstås utmärkta i rollerna, och framför allt unge Holland imponerar - liksom ungarna som spelar hans bröder. Själva katastrofen är iscensatt med stor frenesi; det är intensivt och och det känns onekligen som Domedagen. Marias och Lucas panik känns, här engagerar filmen.
Men sedan blir det liksom inte så mycket mer.

Tsunamin annandag jul 2004 är en av vår tids största katatrofer och drabbade miljoner över hela världen; de anhöriga till de bortåt 300 000 som omkom. Och av detta har det blivit ett drama om ... tja ... en familj vi knappt lär känna och som på slutet lyckliga kramar om varandra. Allt ackompanjerat av sliskigast möjliga filmmusik. Här ska de gråtas! är det tänkt.

THE IMPOSSIBLE är visuellt imponerande men emotionellt berör den mig inte alls.







(Biopremiär 8/3)

onsdag 6 mars 2013

Bio: Lore

Foton copyright (c) Njutafilms

Filmer om andra världskriget finns det oräkneliga, man tycker sig ha sett alla tänkbara varianter på temat, alla aspekter, men ibland kommer det en film som visar något vi - eller åtminstone inte jag - sett tidigare. För 40 år sedan berättade Erwin C Dietrich i STRAFFKOMMANDO ÖST att Hitlers sista desperata försök att vinna kriget var att skicka nakna brudar till fronten. Fast det var nog bara hittepå. Tror jag.

Nu kommer Cate Shortlands australisk-tyska och betydligt mer realistiska LORE - en film som handlar om nazisternas barn. Kriget går mot sitt slut och femtonåriga Lore (Saskia Rosendahl) och hennes fyra småsyskon bor med sin överygade nazist till mor i ett stort, fint hus i Schwarzwald. Farsan är ute och slåss i kriget. Egentligen skulle jag nog inte ha något emot en film som bara handlar om detta, för det har jag verkligen aldrig sett: en film om glada, rika och välartade nazibarn som dansar och skuttar omkring i SOUND OF MUSIC-miljö. Men redan efter ett par minuter kommer den älskade fadern hem och sätter genast igång att elda upp foton och papper. Allt är över och de måste fly; de allierade är på väg.
De hinner inte speciellt långt innan Lores föräldrar börjar bråka. Morsan kallar sin make för ynkrygg och örfilar honom, och han sticker. Och snart beslutar sig även morsan för att ge sig iväg på egen hand. Lore lämnas ensam med de fyra småungarna - en av dem är bebis - i en stuga. Där får de klara sig bäst de kan, och i början går det bra - de får lite mat av en granne - men grannen tycker verkligen inte om den här nazistfamiljen och vill inte veta av dem. Och nog för att Lore är övertygad nazist, alltid. "Vår fader! Han är död, han är död!" gråter hon. "Är pappa död?" undrar syskonen. "Nej, nej! Führern!".

Lillbrorsan Günther är en riktig odåga och försöker stjäla mat från grannen, men blir påkommen, så då återstår bara att fly. Det är dags för en lång fotvandring till mormor i Hamburg - och nu blir det eländes elände.
Motgångarna staplas på varandra, och på färden får Lore och hennes sysken se saker de inte hade en aning existerade utanför deras lilla ankdamm i Schwarzvald. Det är död och förruttnelse överallt, och huvudpersonerna ser snart själva på gränsen till förruttnade ut. De flesta av de människor de träffar längs vägen vägrar att hjälpa dem. Men så stöter de på en judisk yngling som gömmer sig i en ruin, och motvilligt hjälps de åt och fortsätter färden tillsammans.

LORE har vunnit ett flertal filmpriser; oftast för Bästa film, på bland annat filmfestivalerna i Stockholm, Locarno och Hamburg, och jodå, det är begripligt. Det här är en film som vinner priser. LORE är en bra film, det är en stark film, framför allt är det en intressant film - just för att man sällan eller aldrig har fått se något om vad som hände med barnen till Ondskans imperium.

Men jag är inte hundra procent positiv till filmen. Jag blev inte så gripen som jag borde ha blivit. Och jag tror att det beror på att huvudpersonerna inte är sådär jättesympatiska. Lore förändras förvisso under resans gång, men ett bra tag tycker jag direkt illa om henne och hennes uppsyn - och syskon. Jag kände inte för att engagera mig i hennes öde.
Filmfotot är aningen mystiskt och det tog en stund innan jag vande mig vid det. Bortsett från att det är lite grynigt och handhållen kamera, känns det ofta som att fotografen står ett par steg för nära. Bildernas framing är lite märklig, och resultatet känns ibland klaustrofobiskt (jag trodde först att projektorn var felinställd). Cate Shortland gillar visst också att filma hur tovigt hår kammas ut. Vi får flera sådana scener.

Nästan alla manliga tyskar i filmen är fläskiga och har lätt groteska ansikten. Här finns till och med en yngre, fet tysk kille som är halt och linkar omkring med extra tjock sula på ena skon. Plus i kanten för det. Max Richter (WALTZ WITH BASHIR, DEN GRÖNA CYKELN) står för bra stråkmusik på soundtracket.

LORE är lite för lång (filmen, inte flickan), men väl värd att se.






(Biopremiär 8/3)

Bio: Stand Up Guys

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Oj. Fisher Stevens' dramakomedi STAND UP GUYS kommer säkerligen att råka illa ut i Sverige. Svenska kritiker kommer inte att vara nådiga. Detta av skäl troligen inga av de inblandade räknat med. Jag återkommer till detta.
Alan Arkin må fylla 79 om några veckor, men karln går fortfarande från klarhet till klarhet, senast var han ju Oscarnominerad för sin insats i ARGO. Värre ställt är det för Christopher Walken och Al Pacino. Jag kan inte komma på när jag senast såg Walken i något, åtminstone inte på bio, och Pacinos karriär fick sig en törn när han av någon oförklarlig anledning hade en stor roll i den osannolikt usla JACK AND JILL, lågvattenmärket bland en rad märkliga filmer han medverkat i.
I STAND UP GUYS sammanstrålar dessa tre herrar, och då främst Walken och Pacino, i en film som känns som en gammal western av gott märke; en film på samma tema som DE RED EFTER GULD och liknande - de gamla kumpanerna som återförenas på ålderns höst för att genomföra en sista grej tillsammans, reflekterar över sina liv, och konstaterar att ingenting är som förr. Och precis som i de gamla westernfilmerna är det här ett par traditionella karlar, en gång i tiden ena jävlar på brudar, kröken och puffran.
Pacino är Val, som släpps ut ur fängelse efter 28 år. Där har han suttit efter att ha dödat gangsterbossen Claphands' (Mark Margolis) son. Vals bäste vän Doc (Walken) hämtar upp honom och låter honom bo hemma i sin lägenhet. Doc är numera en stillsam människa som mest sitter hemma och målar soluppgångar, dricker te och äter mediciner. Val vill förstår fira att han äntligen är en fri man och motvilligt tar Doc med polaren på en rejäl partytur.
Problemet är bara det att samma dag Val låstes in, gav Claphands Doc i uppdrag att döda Val så fort han släpps ut. Senast klockan tio nästa förmiddag måste "paketet" levereras hos gangstrarna. Något Val räknar ut - och accepterar. Medan timmarna tickar mer till den stundande avrättningen drar de två runt och gör grejor de gärna vill göra en sista gången. De fritar polaren Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet, snor en sportbil av några gangsters, räddar en ung kvinna i nöd, och mellan varven käkar de på en diner vars unga, söta servitris Alex (Addison Timlin) är fascinerad av den tystlåtne stammisen Doc. Och så går de på horhus.
Okej. Anledningen till att många kommer att rynka på näsan och säga Usch och Fy, är att de här gamla gubbarna - Walken blir 70 om några veckor, Pacino blir 73 (intressant att alla tre fyller år ungefär samtidigt) - fortfarande är ena jävlar på brudar och lyckas attrahera unga tösabitar. Val lyckas efter lite övertalning bjuda upp och dansa med en tjej i tjugoårsåldern på bar, medan Arkin har en trekant på bordellen, och båda kvinnorna blir så tillfredställda att de vill att han ska komma tillbaka. Gubbsjukt? Njä. Nej, jag tycker inte det. Det är ju roligt att en gammal gubbe fortfarande är en sexmaskin. Det är tänkt att vara roligt. Om dessa gubbars attraktionskraft är osannolik kan jag inte uttala mig om.
Det är synd att sådana här detaljer - och vissa andra karlakarlsklyschor - sticker i ögonen på folk, för vad Fisher Stevens', vanligtvis skådis, film erbjuder, är två ordentliga, matiga roller för legenderna Al Pacino och Christopher Walken. Två outlaws på väg mot solnedgången en sista gång. Filmen lanseras visst som komedi, men tonvikten ligger mer åt drama - medan filmaffischen antyder action.
Precis som flera av de gamla westerns jag associerar till, är tonen rätt melankolisk, lite vemodig, ibland är det kanske lite för sentimentalt, och allt detta understryks av Jon Bon Jovis musik. Men det har jag inga problem med. Och, återigen som i en western, leder det hela inte oväntat fram till att a man's gotta do what a man's gotta do - guns a blazing. Det är inga pojktanter det här handlar om.
Pacino och Walken ser ut att trivas i sina roller, dialogen är bitvis strålande, och i synnerhet Walken är bra iförd sin blåa kostym med alldeles för högt uppdragna brallor. Han får även tillfällighet att ta några typiska Walkendanssteg och här finns ett hysteriskt roligt Viagraskämt.
Filmen innehåller en referens till John Carpenter's THEY LIVE!







(Biopremiär 8/3)




tisdag 5 mars 2013

Bio: Mördaren ljuger inte ensam

Foton: Joakim Eriksson © 2013 Pampas Produktion AB, TV4-Gruppen
Eftersom Vecko-Journalen är nerlagd, vet jag inte hur det såg ut hemma hos Dagmar Lange. Eller Maria Lang, som var det namn hon använde när hon skrev deckare. Fast jag har å andra sidan aldrig läst några deckare av Maria Lang - eller "Maria Slang", som jag har för mig att min morfar kallade henne. Jag har heller inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna; det finns två gamla långfilmer med Karl-Arne Holmsten och en TV-serie från 1960-talet.
Fast det känns som om jag har läst Langs böcker. Jag vet inte varför. Jag tror att ett större antal står på min mosters deckarhylla. Antagligen har jag plockat ner någon eller några och läst lite i dem, som jag brukade göra med Agatha Christie-böckerna på samma hylla. Fast det är ju klart, de återkommande romanfigurerna Puck Bure och Christer Wijk har förekommit så ofta i alla möjliga sammanhang, att det varit omöjligt att undvika dem.
43 deckare hann hon skriva, Maria Lang (1914-1991), plus fyra ungdomsböcker. Den första kom 1949 och heter "Mördaren ljuger inte ensam". 64 år senare har den alltså nu filmatiserats - jag får en känsla att de börjar bli desperata på de svenska filmbolagen. Sjöwall/Wahlöö, Mankell, Larsson, Läckberg och så vidare - man har betat av de flesta av de bäst säljande, nutida deckarförfattarna. Dags att börja blicka bakåt och hitta nya (eller ska jag säga gamla?) deckarhjältar. Vad ska vi annars förse den tyska TV-marknaden med?
Sex långfilmer är inspelade; i vanlig ordning handlar det om TV-filmer, och i vanlig ordning går den första upp på bio. Det är ju en lite märklig fix idé de har, folket bakom alla dessa deckare; att låta premiäravsnitten biovisas. Jag har aldrig förstått varför; de brukar aldrig utmärka sig jämfört med övriga avsnitt. De är inte mer påkostade eller biomässiga.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM. Kanske vore MÖRDAREN ÄTER INTE SMÖRGÅSAR ENSAM en bättre titel. Eller HÄMTA MER KONJAK. Här introduceras Puck Bure (Tuva Novotny), som fortfarande heter Ekstedt. Hon föreläser om litteratur - jag googlar mig fram till att hon är humanioraforskare - och en kollega; Rutger (Gustaf Hammarsten från BRÜNO) bjuder henne till sitt sommarresidens på en ö för att fira midsommar. Där väntar den stilige Eje Bure (Linus Wahlgren), som är kär i Puck, och spenderar hela filmen på att försöka komma till och kyssa henne. På ön finns även Rutgers fru Ann (Suzanna Dilber), skådespelerskan Lil (Ida Envoll), hennes båda ragg Carl (Peter Viitanen) och Georg (Andreas Utterhall). Här pratar vi minsann intriger vad gäller kärleksaffärer. Och än värre blir det när plötsligt två damer dyker upp oanmälda; Marianne (Fanny Risberg) och Viveka (Sanna Krepper), vilka båda har komplicerade relationer till midsommarfirarna.
Därefter blir det förstås ännu värre. Puck hör hur gästerna bråkar och har sig under natten, och morgonen därpå hittar Puck Marianne liggande mördad under ett träd. Puck berättar om fyndet för Eje, och han kontaktar genast sin gamle barndomsvän; kommissarie Christer Wijk, som kommer farande på studs. Ytterligare två personer stryker med - och en halkar i en trappa - innan den Dynamiska Duon Puch och Wijk (eller är det månne den Tappra Trojkan om man räknar in Eje Bure?) avslöjar mördaren på klassiskt vis: alla misstänka samlas i salongen.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM vinner mycket på sina skådisar. Det går inte att förneka att Ola Rapace har ett klassiskt Hollywoodstjärneutseende och han är onekligenstilig i hatt och kostym, och han kör en snygg bil. Han är en bra hjälte av efterlängtat slag, efter alla dessa gråa, trötta, problemtyngda poliser svenska deckare är fulla av. Tuva Novotny är utmärkt som puck och även hon känns som plockad ur en svensk 50-talsfilm. Linus Wahlgren är en kille jag nog inte sett sedan han var liten påg. Han verkar mest göra röster till tecknade filmer nuförtiden och jag har förstås inte tänkt på att han börja närma sig de 40. Han har gått och blivit en riktigt uppumpad hunk - och han är besynnerligt lik en ung Kenneth Branagh.
Dansken Birger Larsens (BROTTET, DEN SOM DRÄPER) film kan sammanfattas med ett ord: trevlig. Det här är väldigt gammaldags deckarunderhållning av Agatha Christie-snitt, och jag tittar mycket hellre på det här, än på Beck och Wallander. Jag kommer inte att ha något emot att se övriga fem filmer.

Men med det inte sagt att det här är speciellt bra. För det är det inte. I vanlig ordning ser det här inte ut som något annat än en snabbt ihopsvängd TV-film som visas på stor duk. Det är rätt platt och det är väldigt ospännande. Nu har ju jag inte läst boken som filmen bygger på, men här finns en del mystiska luckor i logiken, och sättet Puck pusslar ihopmördarens identitet overtygar inte. Mördaren ger också upp på ett besynnerligt sätt. "Nej, det varinte jag!" - "Jo, detvar det." - "Jaha, okej då. Det var jag."
Här finns ett lesbiskt sidospår som måste ha ansetts ytterst vågat och kontroversiellt på sin tid, det röks väldigt mycket cigarretter utan filter, det dricks konjak, och Rutgers fru Ann pratar hela tiden om att hon ska göra smörgåsar åt dem. Sällskapet må decimeras i antal, men de är om inget annat både fulla och mätta.
Avslutningsvis: min gode vän, serietecknaren, illustratören och översättaren Johan Andreasson försåg mig med denna svettiga passage ur Maria Langs bok från 1949:
 "Sedan fastnade min blick som flugan på flugpapperet. För »Jojje» var i sanning värd att beskåda.
Klädd i ett par otroliga kortbyxor, på vilka muntra fiskar plaskade omkring bland blåa böljor, och med en ännu lekfullare skjorta hängande utanpå, stod på
 vår fredliga gräsplan i Uvlången en blond ung gud, som var det skönaste jag någonsin upplevat.
Vader och lår, armar och hals, ja allt man över huvud taget såg eller anade under fiskarna var fulländat och sinnesförvirrande grant, huden brunglänsande som matt brons, ögonen sammetsblå och vågorna på det bildsköna huvudet mycket, mycket blonda. Det var Mannen i hans absoluta fysiska fullkomning – och jag blev full i skratt och fånigt svag i knävecken ungefär på samma gång."








(Biopremiär 8/3)



måndag 4 mars 2013

DVD: Red Dawn

RED DAWN (ScanboxVision)
Jag vet inte om jag sett om John Milius härligt reaktionära RÖD GRYNING från 1984 sedan den släpptes på video; jag såg den aldrig på bio. När den kom blev den förstås hatad och bespottad utanför USA - hur skull man annars ta emot en film om hur ryska trupper oväntat invaderar USA och en liten grupp ungdomar - Wolverines! - bildar en framgångsrik motståndsstyrka. Numera anses filmen vara hur rolig som helst (vilket jag tyckte att den var redan på 80-talet), eftersom folk insett hur otroligt fånigt det hela är. Tusentals ryssar är tillsynes chanslösa mot en handfull välfriserade 80-talskids. Kul laguppställning hade filmen också: Patrick Swayze, Charlie Sheen, C Thomas Howell, Lea Thompson, Jennifer Grey, Ben Johnson, Harry Dean Stanton, Ron O'Neal, William Smith, Powers Boothe ...
Att göta en nyinspelning av RÖD GRYNING känns ju ganska flängt, det är andra tider nu, men här har vi den; för säkerhets skull försedd med sin engelska originaltitel. Och den här är också jätterolig!
Stuntmannen Dan Bradley regidebuterar med RED DAWN, som spelades i redan 2009 och planerades släppas 2010, men som på grund a MGM:s ekonomiska problem lades på hyllan. Först i november 2012 fick filmen biopremiär i USA, här i Sverige dumpas den direkt på DVD den trettonde mars, och under de år som gått har Chris Hemsworth, som axlar Patrick Swayzes gamla roll som Jed, gått och blivit stjärna tack vare THOR.
Jed är visst soldat, men hälsar på hemma hos familjen; Pappa Polis och tafatt lillebror och en morsa som är död, så hon är inte med. De kollar på football; hemmalaget heter Wolverines, och de vänslas med fala damer, och tiden verkar ha stått stilla sedan 1984 i denna trevliga, amerikanska småstad. Det enda som har förändrats är frisyrerna (hur ofta ligger det John Fogerty på soundtracks nuförtiden?).
Nästa morgon väcks de med buller och bång: himlen är full av flygplan och fallskärmstrupper. Kyss Karlsson om det inte är Nordkorea som invaderar! Om de invaderar hela Amerika samtidigt eller bara den här staden förstod jag aldrig, men det spelar ingen roll, för nu blir det röj när flygplan störtar i villakvarteren och bilar skjuts sönder, Pappa Polis är hjältemodig tills han avrättas av den elake kapten Cho (kapten Tjo?), folk fängslas och Jed med bror, kompisar och ett par hotta bruttor gömmer sig i en stuga i skogen.
De är väl en fem-sex stycken, de här ungdomarna som bildar motståndsgruppen Wolverines, men det är ju bättre än inga alls. Men hur ska de göra för att bli bra på att bekämpa tusentals fiender? You need a montage! Vi får se hur de övar skytte och närstrid, lägger förband, och springer i skogen, och sedan sätter de igång att terrorisera de nordkoreanska trupperna. De är riktigt brydda, koreanerna. Vojne, vojne! Hur ska de lyckas stoppa dessa upproriska kids? Koreanerna har helikoptrar och flygplan och stridsvagnar och kanoner och grejor; Wolverines har några pickor, pinnar och kottar.
RED DAWN känns trevligt gammaldags i stilen; inga snabba, jävla klipp och dumheter under actionscenerna, utan det går att se vad som händer. Och det är mycket action. Förvisso PG-13-action, så folk blöder inte, men ändå. Det smäller och brakar mest hel tiden. Hjältarna säger bra saker, som "That's a shit sandwich but without the bread", "Make sure the girls know when it's time to dance", "You fucked with the wrong family" och "Hurrah".
Nazister brukar ju anses vara de bästa filmskurkarna, eftersom de stor för ren och skär ondska och har åsikter man absolut inte ska sympatisera med. Jag tänkte först att Nordkorea är ett bra substitut för nazister; det är ju ett oerhört farligt land där ingen riktigt vet vad som pågår. Men så slog det mig att nazister trots allt fortfarande är de bästa filmskurkarna, eftersom de (mestadels) är vita europeer, vilket innebär att man slipper anklagas för hets mot folkgrupp.
Förutom Chris Hemsworth återfinns bland andra Josh Hutcherson, Isabel Lucas, Brett Cullen och Jeffrey Dean Morgan i rollistan.
Det här är en sanslöst dum film - men oförskämt underhållande.
 





lördag 2 mars 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Dale Robertson

Det blir allt glesare i leden bland de gamla kåbåjsarna. Nu har Dale Robertson tagit av sig hatten för sista gången, 89 år gammal.
Robertson filmdebuterade 1948 i något som heter POJKEN MED DET GRÖNA HÅRET. Därefter rullade det på. Först på bio, i filmer som VÄSTERNS GERILLA (där han var Jesse James), PRÄRIENS ERÖVRARE, DE RÖDAS HÄMND (bra titel), DJÄVULENS SJÖ, FÄNGELSET I DJÄVULSDALEN. Han dök även upp i DEN BLODIGA PILEN, en film som faktiskt figurerar i det beryktade STUDIO S-programmet om videovåld! Man kan tydligt se den på en hylla i en videobutik.
Från och med 1950-talet blev det mest TV för Robertson. Han blev populär i serien TALES OF THE WELLS FARGO, som gjordes i 200 avsnitt mellan 1957 och 1962. Han var med i Dan Curtis' TV-film THE LAST RIDE OF THE DALTON GANG från 1979; en film jag såg på TV när den var hyfsat ny och som jag velat se om sedan dess.
Robertson figurerade i FANTASY ISLAND, THE LOVE BOAT, DYNASTIN, DALLAS och MORD OCH INGA VISOR. Sin sista roll var i TV-serien HARTS OF THE WEST som visades 1993-94.
Nu figurerar han bara i den stora ranchen ovan molnen.
DALE ROBERTSON
1923 - 2013
R.I.P.



fredag 1 mars 2013

DVD: Wrong Turn 5: Bloodlines

WRONG TURN 5: BLOODLINES (Twentieth Century Fox Home Entertainment)

Jaha, det var ju inte längesedan senast, tycker, jag, men nu är de tillbaka - 2000-talets populäraste kannibalfamilj. De missbildade och nordiska tosingarna i WRONG TURN-serien har väl gått och blivit de mest framgångsrika nyskapade filmmonstren efter tidigare decenniers Jason och Freddy och så vidare. Och jodå - de brukar vara rätt underhållande och kul, de här filmerna.

... Fast de blir billigare och billigare. Och sämre. Första filmen; WRONG TURN, var en bioproduktion, medan uppföljarna producerats direkt för DVD. Redan när film nummer tre kom, började de amerikanska kritikerna att klaga. Nu var det för billigt! För oinspirerat! Men jag tyckte att den var rätt okej ändå - i synnehet jämfört med det mesta i skräckväg jag utsätts för. Galna Familjen På Landet-filmer är trots allt en cool genre. Och så kom film nummer fyra, och nu protesterade de amerikanska kritikerna ännu mer. Nu var det för billigt! För oinspirerat! Jag kollade på filmen - och precis som fallet var tidigare, tyckte jag att den var rätt okej. Filmen levererade. Den var inte tråkig.

Nu har vi alltså den femte filmen ute på hyllorna. Den här gången har de amerikanska kritikerna protesterat ännu mer än tidigare. NU är det för billigt! Åt helvete för oinspirerat!

... Och ja. Den här gången håller jag med. WRONG TURN 5: BLOODLINES är sämst i serien. Handlingen är mest ... konstig. För simpel - på fel sätt. Och man håller sig inte riktigt till reglerna.

I trakten där Tosiga Kannibalfamiljen bor ligger en liten stad som varje Halloween firar Mountain Man Festival; en tillställning till minnet av en händelse på 1800-talet, då tosingar slaktade alla stadens invånare. Ett gäng unga vuxna är på väg dit för att festa, men en mystisk gubbe; Maynard (Doug "Pinhead" Bradley i vad jag gissar är hans största filmroll hittills), ställer sig mitt i vägen så att gänget kraschar sin mil. De överlever och när de ska hjälpa Maynard, försöker denne sära dem med kniv.

Ortens sheriff (Camilla Arfwedson) anländer och arresterar både gänget och Maynard. De låses in i sheriffkontorets celler, men Maynard är inte orolig. Han vet ju att "hans pojkar" är på väg för att befria honom. Och jovisst. De Tosiga Kannibalerna anländer och decimerar snabbt antalet medverkande.

I de tidigare filmerna attackerade tosingarna folk och släpade hem dem för att ha dem till middag. I alla fall oftast. Den här gången dödas folk på sätt som känns hämtade ur SAW eller HOSTEL. Tosingarna fångar folk och dödar dem på de mest uppfinningsrika sätt. Och de dödar mest för dödandets skull. Och de befinner sig i en stad den här gången. En stad i vilken ingen märker vad som sker borta på-, och i kvarteren runt sheriffkontoret.

Det känns som om större delen av WRONG TURN 5 utspelar in inne på sheriffkontoret. Det blir rätt tradigt. En del splatter är fläskigt - men som helhet är detta för segt och tunt.