torsdag 21 mars 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Reems

Herbert Streicher, bättre känd som Harry Reems, har dött i cancer, endast 65 år gammal. Reems kommer förstås för all framtid att bli ihågkommen som dr Young i LÅNGT NER I HALSEN, som gjorde sensation när den kom 1972. Reems har sagt att det egentligen inte var meningen att han skulle medverka i filmen; att han ingick i filmteamet, men det bar sig inte bättre än att han fick rycka in och spela läkaren som upptäcker att Linda Lovelace har sin clitoris i halsen. Om detta stämmer vet jag inte riktigt, eftersom Reems 1972 redan hade hunnit medverka i ett flertal porrfilmer - som DET VILDA PORRGÄNGET, som ni ju alla har sett.

När Gerard Damianos legendariska (och rätt usla) fellatioklassiker åkte dit för att vara obscen och ställdes inför rätta, var det Reems som fick ta smällen. 1974 arresterades han för att att medverkat i en sunkig porrsnurra, 1976 dömdes han. Flera kända namn i Hollywood, bland andra Jack Nicholson, kämpade på Harry Reems sida, men Linda Lovelade vittnade emot honom. Av någon anledning. Några år senare skrev ju Lovelace även boken "Skärseld" (okej, det var väl egentligen inte hon själv som skrev den), som smutskastade inte bara filmen som gjorde henne berömd, utan hela sexfilmsbranschen. Dock är det lite si och så ställt med sanningshalten i Lovelaces bok; mycket i den är rena påhitt, och Reems undrade ofta varför ingen frågade honom om hur det gick till på inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN; han var ju där. Det hävdas att "Skärseld" egentligen är Lovaleaces hämnd på film- och underhållningsbranschen; hon försökte sig på en legitim karriär, men det gick åt helvete - eftersom hon var totalt obegåvad och lite korkad. Hon lät sig dessutom utnyttjas av diverse människor - obehagliga porrsluskar, militanta feminister, pengakåta entreprenörer och så vidare.
Harry Reems försökte sig också på en legitim karriär - skådespeleri var hans stora passion och han ångrade bittert att han började karriären med att göra porr. Efter en lång rad hårdporrfilmer, bland dem klassiker som DJÄVULEN I MISS JONES, dök han upp mot Chesty Morgan i Doris Wishmans agentraffel/nakenfilm DEADLY WEAPONS, han for till Sverige och lät sig dubbas av Börje Ahlstedt i Mac Ahlbergs JUSTINE OCH JULIETTE med Marie Forså, Forså mötte han igen i Joe Sarnos LIFTERSKAN (BUTTERFLIES) och i Ahlbergs BEL AMI - DEN STORA ÖVERRASKNINGEN.

1978 var det meningen att Reems skulle få sitt stora break i Hollywood, han skulle göra sin första roll för en stor studio - han skulle spela coachen i GREASE! Så blev det dock inte - tio dagar innan inspelningens start byttes han ut. Producenterna hävdade att många biografer skulle vägra att visa filmen om Reems medverkade i den.

Detta var en av de bidragande orsakerna - snarare än porren - till att Harry Reems började kröka och droga ner sig. Han medverkade i thrillers som DEMENTED och TO ALL A GOOD NIGHT, i komedier som DUMSNUTARNA, DREAM HOUSE och NATIONAL LAMPOON'S MOVIE MADNESS, och vi får ju absolut inte glömma bort att han 1983 återvände till Sverige för att spela tuff hjälte i Joe Sarnos actionraffel OPERATION WOLFCUB. Den filmen är så pass fantastisk att jag som en litet bonus publicerar min kultfilmsspalt ur NST från den 21:a januari 1999 härunder!

Därefter tvingades Reems att återvända till porren. Han var bland annat med i skandalfilmen THE GRAFENBERG SPOT, som hette G-POINT på video från Maxs i Sverige - i den medverkade en minderårig Traci Lords. Nu var dock Reems så pass nersupen och i dåligt skick att han knappt kunde ha sex eller agera, för den delen.
1989 tog han sig i kragen, han slutade supa, blev religiös, gifte 1990 sig med en kvinna som hette Jeannie Sterret, och som stannade vid hans sida fram till slutet - och han blev en väldigt framgångsrik fastighetsmäklare.

Han rakade även av sig sin mustasch, vilket förstås var synd. Harry Reems hade en av filmbranschens bästa mustascher. Rent allmänt gav Reems intryck av att vara en intelligent och sympatisk prick; han var en duktig komiker och skojig i sina roller.
HARRY REEMS
1947 - 2013
R.I.P.

Här är min gamla kultfilmskrönika: 

Kraschade hos en polare i Stockholm härom månaden, låt oss kalla honom Stefan, eftersom han heter det. I vanlig ordning blev det till att titta på diverse märkliga filmer. Halvliggande i en soffa, brottandes med katter, och drickandes kaffe (ur den enda riktiga servisen; Berså) så starkt att man kunde ställa skeden i det.

Kassetterna åkte förstås in och ut i videon. Vi började att tittade på en film, när Stefan plötsligt kom på att jag var tvungen att se en annan. Som lämplig godnattfilm valdes den ytterst psykotroniska Miss and Mrs. Sweden med Jarl Kulle i högform - han måste ha varit påtänd under inspelningen. Alla inblandade i filmen måste ha gått på droger. Jag ska nog ta och skriva om den filmen någon gång.


Till frukostfilm blev det något av det märkligaste som någonsin gjorts. Chansen är stor att vi tittade på den sämsta film som någonsin gjorts, alla kategorier. Detta behöver förstås inte nödvändigtvis betyda att filmen är tråkig. Ni vet, Björn Skifsfilmer och liknande är alltid sämre än dåliga filmer.


Joe Sarno är en herre jag skrivit om här förut, åtminstone han har nämnts lite då och då. Han är en legendarisk, amerikansk b-filmsregissör, som främst gjort sexfilmer, de flesta hemma i New York på 60-talet, men i slutet av samma årtionde gjorde han även en del softcorefilmer i Sverige. Faktum är att han och hans fru bor i Sverige om somrarna.


Mest känd är Sarno för två svenska filmer han gjorde under pseudonym i slutet av 70-talet. Javisst, vi pratar om Kärleksön och Fäbodjäntan, två av de mest älskade porrkalkonerna någonsin, kända för sina inlevelsefulla skådisar, djuplodande repliker, skrikande gotlänning och falukorvsgymnastik. Två filmer som nått kultstatus, och ses om och om igen, inte för att de är bra som porr - det är de definitivt inte - utan för att deras ofrivilliga komik är av en helt annan värld. Nyligen släppte videomånglaren Max's ut båda filmerna på en dubbelkassett.


Nå, vad var det då jag tittade på hemma hos Stefan? Jo, Joe Sarnos sista film. Operation Wolfcub, inspelad i Dalarna 1980. Det här är något så ovanligt som en svensk actionthriller på engelska. Och om den här filmen är något att gå efter, ska vi vara jävligt glada att det inte finns så många fler.
Rollistan innehåller ett känt namn. Sarno ville väl ha en kändis. Vem lyckades han anlita? Clintan? Bronson? Nej, nej, nej. Den stenhårde hjälten spelas av...Harry Reems. Just det, mannen som en gång hade den manliga huvudrollen i Långt ner i halsen! Filmen börjar med att Reems står på en kaj någonstans i Sverige och poserar. Just det, poserar - som i en Elloskatalog. Handen i sidan, ena foten på en avsats, och så vidare. Han spelar en legosoldat, en av världens främsta, som fått ett jobb i Sverige. Efter att ha väntat på kajen en stund, anländer hans svenske vän och kollega, en ljushårig kille med Freestylefrisyr, han ser mest ut att jobba på bensinmack.


Det är ingen som riktigt vet vad Operation Wolfcub egentligen handlar om. En en vithårig svensk herre som gör sitt bästa för att vara Lee Marvin, och som är VÄRLDENS SÄMSTE SKÅDIS NÅGONSIN utbildar en liten trupp soldater, både killar och tjejer, i en mysig stuga i skogen. Tydligen är det något slags nazistgäng. Jag vet inte. Och jag vet inte riktigt varför de har anlitat de två legosoldaterna. För det mesta händer det ingenting i filmen. Ibland springer folk i kortbyxor omkring i skogen och leker krig. En tjej snubblar över en buske. Antagligen ska det vara spännande då, men det ser mest ut som någons semesterfilmer.


Ganska ofta dyker det upp en medelålders kvinna, som Stefan genast kallade "den förföriska kvinnan." Hon går omkring och förför Reems. Hur Reems lyckas falla för henne är en gåta, eftersom hon är ful som stryk. Hon har en nakenscen. "Klä på'na, klä på'na!"


Att Joe Sarno gjort film förut kan man inte tro, eftersom det här är ex-tremt amatörmässigt och klantigt. Vid ett tillfälle kallar "Lee Marvin" in en tjej till sitt kontor. Vi ser Marvin prata, vi ser tjejen, vi ser Marvin igen, och då har han plötsligt ändrat ställning och pratar helt ur synk! Otroligt! Men det mest otroliga är dialogen. Alla pratar engelska...nästan. Ingen verkar kunna engelska. Jag lämnar er med några repliker: "Butt! Ju vudd nutt!", "Lej down your gun or your brejn vill be spreed all over the forrest next!", "I'm the best girl there is to fuck her!" och "Bollshet, diss kidd is mi, look at his fejs!".


Operation Wolfcub har aldrig visats. I ain't surprised.

onsdag 20 mars 2013

Bio: Croodarna

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Familjen Flinta i modern tappning. Fast fortfarande stenålder. Och med John Cleese inblandad på ett hörn i storyn. Animerat och i 3D.
Det blev väl ... sådär.
Grug och hans familj bor i en grotta de sällan lämnar. Dottern Eep vantrivs med detta, hon älskar solen och vill ut på äventyr. Detta får hon - och resten av familjen - tillfälle till, ge sig ut på äventyr alltså, när en jordbävning raserar grottan och fortsätter att demolera deras hemtrakter. Familjen flyr hals över huvud och letar efter en ny bostad. På vägen träffar de ynglingen Grabb, som är föräldralös och tillhör en mer välutvecklad människosort än de lågpannade grottmänniskorna. Eep och Grabb fattar självklart tycke för varandra. Grug vill vara familjens överhuvud och styra och ställa, vilket är svårt, eftersom han är rätt korkad.
CROODARNA varar 98 minuter, men känns längre. Detta är något slags animerad road movie - figurerna går och går och går; miljöer och incidenter är likartade, och det blir segt. Här och var har man slängt in små roliga detaljer. Anakronismer. Slapstick. Lustiga djur. Men det kan inte hindra helheten från att bli alldeles för utdragen och saggig.
Animationstekniskt är det helt okej. 3D:n är för det mesta faktiskt utmärkt. Figurdesignen är inte så dum. Grug ser ut som Taylor Lautner, vilket förstås är oerhört roligt.
På pressvisningen jag var på satt det ett helt gäng ungar i femårsåldern. Jag vet inte varför de var där. De verkade gilla filmen. De skrattade ofta. Främst när folk trillade och slog sig eller fick stenbumlingar i huvudet - tack och lov händer sådana saker för jämnan i den här filmen. Fast jag, som är fyrtio år äldre än ungarna, hade grava problem med att hålla mig vaken. Handlingen är för tunn. Det är för tjatigt.
Jag gillade Grabbs lilla sällskapsdjur och hela tiden säger "Da-da-daaaa!" och som spelar xylofon.
Versionen jag såg var dubbad till svenska. Det lät inte sååå kul. I vanlig ordning gissar jag att oerhört mycket försvann med originalrösterna. Nicolas Cage gör Grug, Emma Stone Eep och Ryan Reynolds Grabb. I den svenska versionen är det, öh, Tommy "Black" Nilsson som står för Grugs röst.
Roligare än så blir det inte.
Jag kommer på mig med att inte ha så mycket att säga om CROODARNA.
Och det säger väl en hel del.







(Biopremiär 22/3)



Bio: Bäst före

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 AB Svensk Filmindustri
Jag har i så kallade sociala medier tidigare gjort mig lustig över filmaffischen till BÄST FÖRE. På den finns en stor Finlandsfärja, och i nedre kanten kan man läsa att Silja Line sponsrat filmen. Då förväntar man sig förstås det värsta. En förtäckt reklamfilm för företaget i fråga. Men så illa är det inte. Ganska långtifrån - skulle det visa sig.
Mats Arehn har tidigare gjort filmer som den utskällda floppen KALABALIKEN I BENDER (som jag borde se om, den är nog jätterolig idag - eller ännu sämre) och den usla, internationella superfloppen ISTANBUL, med Timothy Bottoms och med ledmotiv av Tomas Ledin ("Det har hållits testvisningar av filmen. Det gick inte så bra," sa Ledin då), me även den charmiga VITA LÖGNER med Peter Haber.
Jag trodde att BÄST FÖRE skulle vara en film i den gamla fina, svenska 80-talskomeditraditionen. Ni vet, typ GRÄSÄNKLINGAR och liknande. En handfull väletablerade och folkkära skådespelarveteraner i huvudrollerna, ett folkligt - i det här fallet Finlandsfärjorna - upplägg. Nu är det här förvisso en komedi, men det är inte en rak flabbfest av Loffesnitt för hela familjen. Istället är det en vemodig och tragikomisk historia.

Brasse Brännström är bildläraren Bosse som går i pension - och dumpas av sin fru. Han sitter mest hemma och surar och har svårigheter att umgås med sin dotter. Kjell Bergqvist är Lennart, som var Bosses chef på skolan. En ständig brudjägare med höga tankar om sig själv. Han bedrar konstant sin fru. Han har även blivit diagnostiserad med prostatacancer och måste opereras så snart som möjligt. Göran Ragnerstam är Anders, en hypokondriker och snåljåp som kämpar med ett nytt "format" han ska lansera - han har kommit på ett, tycker han, fantastiskt TV-program: "Vem vill bli ingenjör?". Idén är fruktansvärt dålig och inga kanaler vill veta av det.
För att liva upp tillvaron bestämmer de här tre gamla vännerna sig för att tura med Finlandsfärjan. Ha kul så som de hade förr om åren. Lennart fixar bokningen - vilket innebär att han bor ensam i en lyxhytt medan de två andra får trängas i en budgethytt. Det första som händer ombord är dock att Bosse träffar på Anna (Ewa Fröling), hans stora kärlek från 70-talet. Hon bor numera i Portugal och befinner sig ombord för att fira sin morsas (Meta Velander) 84-årsdag.

Bosse och Anna börjar så smått jobba upp de gamla känslorna för varandra - medan Lennart, som hävdar att han är 50, genast försöker lägga an på Anna (och ett par tjugoåringar). Han har dock bättre tur med 84-åringen.
Riktigt varför de här tre snubbarna fortfarande umgås förstår jag inte, eftersom de är varandra väldigt olika. Lennart och Anders är dessutom rätt osympatiska - även om Kjell Bergqvist som bekant är bra på att spela en dryg jävel och här gör det med bravur. Och det är just skådespelarna som räddar den här filmen. Brasse är trots allt en väldigt duktig skådis, vilket ofta glöms bort, och han är bra som den trötte och lite tilltufsade Bosse. Meta Velander är fullkomligt strålande i sin roll, hon är jätterolig - medan ewa Fröling har alldeles för tunga örhängen, som gör hennes örsnibbar hur långa som helst. Vi ser även Nina Gunke (från JUSTINE OCH JULIETTE) som Lennarts nya doktor i en rolig scen, Anki Lidén är Bosses föredetta fru - och hon flyttar ihop med Lars-Erik Berenett, som låtsas vara konstkännare.
En enorma produktplaceringen av Viking Line stör inte speciellt - eftersom större delen av filmen utspelar ombord på produktplaceringen. Tekniskt sett känns BÄST FÖRE som en typisk, svensk film - den sticker inte ut på något sätt, vare sig med regi, filmfoto, klippning, musik och så vidare. Det handlar om enkla lösningar.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli besviken. Som jag nämnde ovan är detta en vemodig film - de här gubbarna tror sig ha sett sina bästa dagar, det lackar mot livets slut. Bosse ser dock plötsligt ett ljus vid horisonten. Fast filmen innehåller ett flertal riktigt roliga scener, oftast involverar dessa Bergqvist och diverse pinsamma situationer. Och som sagt: skådespelarna räddar filmen och gör den sevärd. Med andra namn i rollerna hade det här nog inte blivit lika angenämt.
BÄST FÖRE är för övrigt ännu en film som bränner en del av budgeten på att filma ett par korta scener i ett lite mer exotiskt land.






(Biopremiär 22/3)





tisdag 19 mars 2013

Bio: Bakom stängda dörrar

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Det här har varit en dag med ovanligt många sammanträffanden. I förmiddags såg jag KON-TIKI. Den fick mig att tänka på "Tre män i en båt" av Jerome K Jerome - fast med fler män. På en flotte. Därefter gick jag bort till Spegeln för att se BAKOM STÄNGDA DÖRRAR. På vägen gick jag inom Hamrelius Bokhandel och plockade lite bland de nya böckerna. Bland dessa fanns en nyöversättning av Gustave Flauberts "Madame Bovary", som jag dock inte köpte. Vart vill jag komma med detta? Vänta och se.

Man vet aldrig riktigt vad man får när man ser François Ozons filmer. Jag var inte speciellt förtjust i den relativt hyllade POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU. Däremot hade jag inget emot den rätt udda SWIMMING POOL, som påminner om en gammal Eurotrashfilm. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR beskrivs som en thriller på TriArts pressida - men det är en sanning med modifikation. Till större delen är detta en dramakomedi - och jag måste säga att jag njöt i fulla drag från början till slut. Det här är en alldeles fantastisk liten film!

Fabrice Luchini från POTICHE, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är franskläraren Germain Germain (Aha! Jerome K Jerome?), gift med galleristen Jeanne (Kristin Scott Thomas, som ju har kontrakt på att medverka i alla franska filmer som görs. Nästan), och som arbetar på (Aha igen!) Gustave Flaubert-skolan; ett gymnasium. Germain får en ny klass; ettor, och ger eleverna en enkel uppgift: skriv en uppsats om hur ni spenderade helgen. Sextonårige Claude (Ernst Umhauer) tolkar uppgiften väldigt fritt - han lämnar in första delen av en följetong. Berättelsen handlar om att Claude besöker klasskompisen Rapha (Bastien Ughetto) för att hjälpa denne med matteläxan. I hemmet finns Raphas mor; Esther (Emmanuelle Seigner), som Claude beskriver som en uttrågad medelklasskvinna, och det ligger åtrå i luften. Uppsatsen avslutas med "(À suivre)", vilket ju betyder "(Forts.)".
Germain fascineras av Claude och dennes berättelse. Till en början upprörs han av att den handlar om en kille i klassen och dennes familj, men Claude fortsätter att lämna in kapitel av sin berättelse, som blir alltmer intrikat. Även Jeanne får läsa delarna och hon fascineras hon med. Germain börjar ägna alltmer tid åt Claude, som är en sällsynt begåvad skribent, och förser honom med lämplig litteratur (som till exempel "Madame Bovary"). Germain börjar även manipulera Claudes berättelse. Men vad är dikt och vad är verklighet?

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (som i original heter DANS LA MAISON och bygger på en spansk pjäs) är en väldigt fransk film; något sådant här hade vi aldrig kunnat göra i Sverige. Det handlar mycket om språk; det franska språket, poesi och passioner. Vi är betydligt torftigare och mer konkreta när det gäller sådant i Sverige. Ozons film är full av passionerade beskrivningar av litteratur, konst, vackra kvinnor och simpla saker som måltider känns, tja, franska. Jag kan mycket väl tänka mig att Germain skulle finna uppburna svenska språkkonstnärer av idag taffliga. Precis som han ogillar den besynnerliga konst Jeanne ställer ut i sitt galleri i hennes desperata jakt på något som slår och drar in pengar. Parodin på konstvärlden är jätterolig, och hennes utställning med uppblåsbara Barbaror är sanslös.
Till större delen är detta riktigt roligt och jag skrattade högt flera gånger. Men! Här och var lyckas Ozon på ett synnerligen skickligt sätt närma sig Hitchcock - plötsliga inåkningar mot rollfigurernas ansikten när de plötsligt får ett sinistert ansiktsuttryck, och musiken får små drag av Bernard Herrmann. Handlingen blir mörkare mot slutet; kommer allt att gå åt helvete med besked? Intrigerna tätnar och alla blir involverade i Claudes berättelse.

Snyggt, underfundigt, smart och underhållande. Strålande skådespelarprestationer. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är en underbar film. Jag hade inga som helst förväntningar och kom på mig med att bli fullkomligt uppslukad av Ozons film. Jag vet inte om det är för att jag själv skriver mycket och förstås är intresserad av allt som har med författande att göra, men filmen borde tilltala även andra. I Sverige uppmuntras folk ofta att skriva vardagsrealistiskt om sig själva, så jag uppskattar att den här filmen hyllar det fria fabulerandet (även om Claude utgår från sig själv och sitt eget liv). Plus i kanten för den enastående sista scenen!

Synd att filmen har en lite vissen titel både i Sverige och i Frankrike. Den kunde väl fått heta (À SUIVRE) - och då (FORTS.) här i Sverige! Titeln hindrar dock inte det här från att vara en mästerlig film. Jag höjer den starka fyran ett snäpp!






(Biopremiär 22/3)

söndag 17 mars 2013

BUFF: Fimpen

Som jag nämnde i min text om KÖRKARLEN, visade man en rad filmklassiker på årets upplaga av BUFF. Jag passade på att se Bo Widerbergs FIMPEN från 1974, en film jag nog inte sett sedan jag själv var barn på 1970-talet. Det enda jag kom ihåg när jag bänkade mig på lördagsförmiddagen tillsammans med en lite och tapper skara, var att landslaget i fotboll läste en godnattsaga för sexårige Fimpen; Johan Bergman (som heter så på riktigt). När jag väl såg filmen, visade det sig att jag kom ihåg betydligt mer.

Årets teman på BUFF var HBTQ och fotboll. Det närmaste jag kom HBTQ var kortfilmen FLAMINGO PRIDE och KÖRKARLEN - den sistnämnda med tanke på att gamla Selma tydligen var lesbisk. Av fotbollsfilmerna såg jag bara FIMPEN. Fotboll må vara världens populäraste sport, men fotbollsfilmer finns det inte sådär jättemånga - åtminstone inte jämfört med filmer om amerikanska sporter ingen utanför USA begriper sig på. Och den bästa fotbollsfilmen är förstås DEN SISTA MATCHEN/ESCAPE TO VICTORY med Stallone och Pelé. En härligt flängd film.
Men när jag nu sett om Widerbergs barnfilm konstaterar jag att den troligen är den bästa fotbollsfilm som gjorts. Framförallt är det en föredömlig barnfilm. Widerberg struntar nämligen i att förklara filmens totala brist på logik; det hela är fantastiskt orealistiskt, men alla scener som skulle kunna berätta hur det hela gick till saknas - och jag som åskådare saknar dem inte. De behövs inte.

Magnus Härenstam är fotbollsstjärnan Mackan, som på väg till sin fästmö (Liselott Waerum) råkar få se den lille, väldigt lille, Johan spela boll på gården. Mackan blir så chockad av Johans talang att han inte längre kan spela fotboll. Ernst-Hugo Järegård spelar en skön snubbe som tydligen är tränare för Hammarby; han letar upp den lille Johan och anlitar honom till laget. Utan omsvep spelar Johan, som nu kallas Fimpen, i Allsvenskan. Åby Ericson ringer upp och vill ha med Fimpen i landslaget, och snart åker grabben runt i världen och spelar fotboll - men samtidigt som han blir en superidol, halkar han efter i skolan. Han kan varken läsa eller skriva.

Jag är ju inte speciellt intresserad av sport och fotboll, det har jag aldrig varit. Men när jag var barn hade jag en affisch på Ronnie Hellström på väggen. "Snabba reaktioner" stod det på den, och i hörnet fanns Spola kröken-loggan. Jag hade även en besynnerlig T-shirt med Ralf Edström på - ett svartvitt porträtt tryckt på tjock plast. I relief. Både Hellström och Edström är med i FIMPEN. Liksom en farlig massa andra. Jag hade glömt att till exempel även Claes Cronqvist är med - och har en replik eller två. Det slog mig att jag lärde känna hans dotter i något sammanhang. Jag minns inte hur. Det måste ha varit i slutet av 80-talet. Kanske var det bara så att vi ofta träffades när vi var ute på lokal. Fast jag minns kanske helt fel. Jag kände henne kanske inte alls. Senare öppnade Claes en spel- och tobaksbutik på Artillerigatan i Landskrona, alldeles i närheten av lokalen där Vlado Video låg.

Vidare ser vi Bosse Larsson, Ove Kindberg, Roland Sandberg, Arne Hegerfors, Bengt Grive, Bo Holmström och många andra. Bland de "riktiga" skådespelarna syns Stig Ossian Ericson som saktfärdig taxichaffis, Carl Billquist, som är fantastisk som skolans rektor, och Monica Zetterlund som Johans fröken. Johans familj spelas av hans riktiga familj. Den sär Liselott Waerum är fantastiskt usel i sin enda filmroll. Hon pratar skånska och har en lång utläggning om att Mackan inte längre vill ha en vinare.

Johan Bergman blir 49 i år, och han gjorde aldrig några fler filmroller. Däremot ställde han sig bakom kameran och gjorde reklam och musikvideor, och han var filmfotograf på Danne Fridells BLODSBRÖDER från 2005. FIMPEN kom alltså 1974, men den är inspelad 1972 (vilket avslöjas av reklamskyltarna för samlaralbumet Fotboll72 och det faktum att Johans syster läser Fantomen nummer 9/1972 (Johan läser Silverpilen)). Således var Johan åtta år och inte sex. Men han ser onekligen liten ut - och han verkar nästan autistisk.

Det här är en fruktansvärt rolig film. Jag skrattade jättemycket. I synnerhet när Åby köpt sagoboken "14 små björnar" och landslagsspelarna tvingas läsa den för Fimpen. Men det är ju också jättekul när Ralf Edström måste knyta Fimpens skor under pågående match och motståndarna då gör mål. Ingen tycker att det är märkligt att en sexåring spelar i landslaget.

Vi får se många fina 70-talsmiljöer. Många detaljer jag hade glömt bort - som ICA:s dekor med stiliserade flaskor och burkar på röd bakgrund. I en scen gömmer Mackan sig i en port, och alldeles bredvid honom hänger en affisch för REKTORN PÅ SÄNGKANTEN. Och jävlar vad sköna de gamla fotbollshjältarna ser ut. Vi pratar föredömliga polisonger och mustascher här. Riktigt bra grejor.

lördag 16 mars 2013

BUFF: Körkarlen (1921)

På barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF visas även en handfull klassiker, varav några stycken är långtifrån barn- eller ens ungdomsfilmer. Som till exempel Victor Sjöströms KÖRKARLEN från 1921. För den filmhistoriskt intresserade är den dock viktig, och den innehåller några scener som fortfarande är effektiva och imponerar - i synnerhet de med körkarlen själv. De för ibland tankarna till de klassiska, spanska Blind Dead-filmerna från 1970-talet. Det är även kul att Stanley Kubrick mer eller mindre kopierade en av scenerna i Sjöströms film till THE SHINING; Jack Nicholson var inte först med att yxa sig igenom en dörr.
Jag tänker faktiskt låta bli att recensera och betygsätta filmen, det känns lite onödigt. Fast jag kan väl nämna att den är aningen i längsta laget och handlingen blir ibland lite förvirrande - beroende på att jag hade svårt att se skillnad på flertalet rollfigurer; berättartekniken är förhållandevis avancerad och hoppar  i kontinuiteten. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare har sett hela KÖRKARLEN från början till slut, eller bara valda, långa delar. Jag minns inte.
Däremot kan jag ju berätta lite om visningen på BUFF. De hade en nyrestaurerad 35mm-kopia på plats, men av någon anledning saknade den ljud. Istället visades en DVD med relativt nykomponerad musik av Matti Bye. Det talades varmt om Byes musik under introduktionen av filmen, men den visade sig vara väldigt okänslig. Ofta tog den allt fokus från filmen, det som märktes mest var musiken. Av någon anledning låter dessutom denna musik som judisk folkmusik, som om filmen utspelar sig i ett judiskt ghetto i Polen. Ungefär. Väldigt opassande. Och det är ett farligt gnisslande på fiolerna.
Vi var inte speciellt många på visningen - som hölls klockan bio på morgonen. En handfull vuxna cineaster, några lärare, och ytterligare en handfull ditkommenderade tonåriga skolelever. De sistnämnda verkade lida i 107 minuter. Nej, de var förstås helt fel publik för en film som denna. De satt och pratade och pillade med sina mobiler och vi fick be dem hålla käften ett par gånger. Men ska jag vara ärlig förstår jag dem. Är man inte specialintresserad är det sällan sådär jättenjutbart att titta på stumfilmsdramer. Åtminstone inte när de varar närmare två timmar.



BUFF: The Suicide Shop

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vanlig, gammaldags, traditionellt animerad film i 2D - "tecknad film" - är oftast fan så mycket snyggare än datoranimerade 3D-grejor. Det brukar kännas rätt skönt och befriande att se på platta tecknade filmer. Och ibland stöter man ju på tecknade filmer som verkligen höjer sig över mängden. Den tjusiga och trevliga ILLUSIONISTEN var en sådan film. Den fransk-belgisk-kanadensiska LE MAGASIN DES SUICIDES, visad på BUFF som THE SUICIDE SHOP, en annan.
Patrice Leconte är mest känd för spelfilmer som HÅRFRISÖRSKANS make, men den här gången har han gjort en ytterst bisarr och morbid animerad film; en animerad musikal, till på köpet, baserad på en roman som av allt att döma är lika bisarr. Vi befinner oss i en grå storstad, befolkad av deprimerade, självmordsbenägna människor (nej, förresten, även djuren är självmordsbenägna - alldeles i början tar en deppig duva livet av sig). I denna stad ligger den gulliga lilla Självmordsbutiken. Den drivs av familjen Tuvache; pappa Mishima(!), som påminner om Gomez Addams, hustrun Lucrèce och deras två barn, och hit kommer man för att köpa omsorgsfullt tillverkade attiraljer, lämpliga för att avsluta sitt lidande. Rep av olika material, olika gifter, rakblad, knivar, svärd, pistoler, patroner och så vidare. Allt är väldigt dyrt - men vad ska man med pengar till efter att ha köpt någon av Tuvaches produkter? Man kan till och med få sakerna tjusigt inslagna, om man så vill. Dock måste man vänta med att kasta in handduken tills man kommit hem - det är nämligen olagligt att begå självmord på offentliga platser. Då får man böta! Polisen dyker upp och trycker in böteslappar i munnen på lik som hittas på gatan.
Lucrèce är gravid och problem uppstår när sonen Alan föds. Han är nämligen glad. Något alldeles makalöst glad. Han växer upp i denna synnerligen speciella och molokna familj, han hjälper till i butiken - men han slutar aldrig att le och skratta, och göra snälla, positiva saker. Föräldrarna uppskattar inte sonens rebelliska beteende. Något måste göras. Detta är storyn i korthet - och insprängt i detta finns en rad sångnummer av det ... ovanligare slaget.
Jag är väldigt förtjust i THE SUICIDE SHOP. Jag har sett långtifrån alla filmer på årets BUFF, men Lecontes film är nog favoriten av de jag sett - och då har påfallande många varit bra. Jag tilltalas verkligen av stilen filmen är tecknad i. Den påminner om något, men jag kan inte komma på vad. Jag gissar att det måste vara någon av de fransmän som medverkade i Epix på 1980-talet. Det här är extremt välgjort och snyggt gjort! Och som musikal slår den plågsamma LES MISÉRABLES med hästlängder!
Jag hoppas verkligen att någon svensk distributör plockar upp THE SUICIDE SHOP.
Innan filmen visades den tyska, datoranimerade kortfilmen FLAMINGO PRIDE - bisarr den med och väldigt rolig. Hundratusentals otroligt bögiga flamingos dansar loss till techno, men en av dem känner sig inte hemma där. Han försöker istället stöta på en storktjej i området där de straighta djuren bor. Det är inte utan att jag undrar hur fimskaparna tänkte när de kokade ihop det här. Listade de bögiga djur och kom fram till att flamingon toppar?






fredag 15 mars 2013

BUFF: The Famous Five

Som barn läste jag aldrig Enid Blytons Fem-böcker. Däremot läste jag ett par böcker om Hemliga Sjuan, även de av Blyton. Antagligen var de precis som Fem-böckerna, fast de var fler i gänget. Ytterligare två medlemmar = extra bra. Således borde jag även tycka att Lagens Väktare, som har hur många medlemmar som helst, är bättre än Fantastiska Fyran.
Äh, nu svamlar jag.
Jag vet inte varför jag aldrig läste om Fem på äventyr, men jag såg i alla fall en film om dem. 1978, bör det ha varit, kanske '79. Min moster och jag såg den som matiné på en biograf i Göteborg, den hette FEM PÅ NYA ÄVENTYR, var från 1969, och originaltiteln löd DE 5 OG SPIONERNE. Jepp, det var en dansk film! Det gjordes två danska Film-filmer, den andra kom 1970. Och inte nog med det. Versionen jag och min moster såg var dubbad till svenska! Således såg vi en dansk film om engelsmän som alla pratade svenska.
... Och detta är det enda jag minns av den filmen.
I Tyskland har man en fin tradition när det gäller att adaptera utländskt material. Vi har ju till exempel den långa serien med fimatiseringar av engelsmännen Edgar Wallace och Edgar Bryce Wallaces deckare, de flesta från 60-talet. De utspelar sig i dimmigaste England, men är inspelade i Tyskland. Och de oändligt många tyska kioskdeckarna om FBI-agenten Jerry Cotton på äventyr i amerikanska storstäder blev också en rad filmer på 60-talet - där Tyskland agerade stand-in för USA.
THE FAMOUS FIVE från 2012 och i regi av Mike Marzuk heter i original FÜNF FREUNDE och blev tydligen en stor succé på bio hemma i Tyskland. Efter att ha sett filmen låter det smått otroligt. Detta är en rätt besynnerlig rulle.
Vilken av Blytons böcker filmen bygger på har jag ingen aning om, men eftersom de fem träffas för första gången, gissar jag att det är den allra första. Men det kan ju också vara en helt ny story. Vad som främst gör filmen konstig, är att alla rollfigurerna har kvar sina engelska namn - men inte nog med att filmen förstås är på tyska, den utspelas även i Tyskland! Tror jag. Jättetyska landsbygsmiljöer, tyska skyltar, och folk heter Dick och Quentin och Turner. Besynnerligt.
Förvisso förekommer det datorer och moderna prylar i filmen, men om jag inte vetat bättre, hade jag gissat på att filmen var från 80-talet. Det ser ut som en 80-talsproduktion, det softa filmfotot ser ut som gammal reklamfilm. Och innehållsmässigt skulle det kunna vara ännu äldre. De här böckerna skrevs under främst 1940- och 50-talen. Det är rätt mossigt.
Marzuks film har alla förutsättningar för att funka bra: vi har en idyllisk liten by med färgstarka invånare, en mystisk ö med ett fyrtorn, och ännu mer mystiska typer som smyger omkring i trakten. Dem fem barnen som dumpats i byn snubblar över hemligheter i en grotta, och genast får de skurkar efter sig - och självklart tror inga vuxna på deras berättelse. De måste lösa falletsjälva och avslöja skurkarna. Men Marzuk får inte till det. Det blir hela tiden lite ... fel. Del är lite småtaffligt. Dålig tajming, allting håller på lite för länge, det hela känns lika dammigt som böckerna säkert gör idag.
... Men jag borde inte få uttala mig. Jag såg filmen med några skolklasser, och jösses, vad de levde sig in i filmen (trots att den var på tyska och textad på engelska)! De tjoade och skrek av spänning under det rafflande slutet. Ja, där ser man.
Jag gillade den synnerliga klämmiga sången om Fünf Freunde som spelas under eftertexterna.






BUFF: Jelly T (Gummi T)

När jag var barn älskade jag Ole Lund Kirkegaards böcker. Min farsa brukade läsa dem för mig, och Kirkegaard beskrevssom Danmarks Astrid Lindgren. Fast jag tyckte betydligt bättre om "Gusten Grodslukare", "Otto är en noshörning", "Gummi-Tarzan" och de andra, än Astrid Lindgrens böcker. Dock kan jag inte påstå att jag minns speciellt mycket av Kirkegaards böcker. Kanske missförstod jag dem. Som vuxen - eller ung vuxen - hoppade jag in som lärarvikarie i en lågstadieklass och vi skickades iväg till Bio Maxim för att se en spelfilm baserad på "Otto är en noshörning" (1983 gjordes den), och jag förvånades över filmens skitiga, danska socialrealism.
Boken "Gummi-Tarzan" filmatiserades första gången 1981, då som en spelfilm jag inte sett. Den här nya versionen, som BUFF visar under dess engelska titel JELLY T, är datoranimerad. Originaltiteln är dessutom ändrad till GUMMI T. Jag gissar att det är the Estate of Edgar Rice Burroughs som lagt sig i; kom inte här och använd namnet Tarzan hur som helst! Men jag är inte säker. Det är ju ett namn, och om jag döper min son till Tarzan Andersson kan ju ingen hindra mig från att använda det på olika sätt.
Filmen är gjord av samma bolag som 2011 kom med en animerad långfilm baserad på "Gusten Grodslukare" - jag såg inte den, men båda filmerna är gjorda i samma stil, och det ser ... anskrämligt ut. Det vetefan vad de har tänkt på här. Hur de medvetet kan göra en film som ser ut så här. Michael Hegners film ser nämligen ofärdig ut. Estetiskt påminner det om ett TV-spel från 90-talet. Det ser ut som om man struntat i att färdigställa skisserna. Ett par flashbackscener är gjorda i platt 2D, i Kirkegaards teckningsstil, och de ser mycket bättre ut. Och berättarmässigt är det rätt saggigt, tajmingen är dålig, och filmen är för lång - den känns betydligt längre än 80 minuter.
Och det är synd. Den här berättelsen om lille åttaårige Ivan som ständigt mobbas i skolan är bra. Ivan bor med sin knepige slarver till far, han har en söt tjejkompis som är förtjust i honom, och när det en dag dyker upp en häxa, får Ivan chansen att ge igen på sina plågoandar.
Vissa detaljer är riktigt roliga. En av mobbarna är en smällfet tjej som alltid har en korv i mungipan.
Filmen visades på danska utan text och många av barnen i skolklasserna på visningen sov sig igenom filmen.