torsdag 7 februari 2013

Bio: Röjar-Ralf

Bilder copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Studios Sweden
Jag hade en hel del förhoppningar på Rich Moores (SIMPSONS, THE CRITIC) nya Disneyfilm RÖJAR-RALF. Den har fått rätt bra kritik hemma i USA och den verkade onekligen rolig; idén är kul.
När vi satt i biosalongen och inväntade filmens pressvisning, började jag och ett par kollegor att diskutera filmtiteln. RÖJAR-RALF - det är ju onekligen en festlig översättning av originalets inte lika roliga WRECK-IT RALPH. En kille undrade om dagens svenska barn vet vad "röja" betyder. Jag ansåg att alla filmer bör ha festliga, allittererade titlar. Jag drog till med HEJAR-HITCHCOCK. Inte så lyckat, men då sa Camilla LAJBANS-LINCOLN - och det är ju fruktansvärt roligt! Jag skrattade högt och länge.
Det skämtet var faktiskt roligare än RÖJAR-RALF.
Filmen börjar bra. Disneys logga är animerad som vore den hämtad från ett trettio år gammalt TV-spel. Efter denna hamnar vi i en spelhall på 1980-talet, där det populäraste spelet heter Fix-It Felix - och i detta spel är Röjar-Ralf skurk. Åren går och vi kommer fram till nutid, och Ralf är inte speciellt lycklig. Han trivs inte med att vara den hatade skurken. Han går i terapi och besöker gruppsamtal med andra spelskurkar. Än så länge är det här jättekul.
Plötsligt anländer ett nytt actionspel - och Ralf ser sin chans att bli hjälte. Han rymmer från sitt eget spel och tar sig in i det nya spelet för att se till att han belönas med en medalj. Saker och ting går förstås inte som planerat. Inte nog med att han får det nya spelets stenhårda hjältinna; sergeant Calhoun efter sig, han lyckas även utlösa en ondska som kan sabba alla spel i spelhallen. Under äventyret får Ralf hjälp av den energiska lilla flickan Vanilja.
...Och plötsligt är det inte så roligt längre. Det blir snarare rätt enerverande. Figurerna far omkring i något slags färgsprakande LSD-värld och i princip allting kan hända. Jag tröttnade ganska snabbt. Det påminde för mycket om det spektakulära fiaskot SPEED RACER, om någon nu minns den. Lite för hysteriskt, alldeles för påfrestande.
Versionen som pressvisades var den svenskdubbade och detta hjälpte till att dra ner helhetsintrycket. Rösterna kändes oinspirerade, liksom den svenska dialogen. Det funkade inte riktigt. Och Vaniljas svenska röst är vansinnigt irriterande. Att filmen är i 3D tänkte jag knappt på.
Men! Innan RÖJAR-RALF ligger kortfilmen PAPPERSMANNEN av John Kahrs, och den, mina damer och pojkar, är verkligen något att skriva hem om! Storyn är egentligen bara en liten bagatell; det är en charmig liten kärlekshistoria. Pojke möter flicka på tågstation, flicka åker iväg, pojke kaninte glömma henne, pojke upptäcker henne i huset på andra sidan kontoret, pojke försöker få hennes uppmärksamhet. Men! Det är mycket möjligt att denna svartvita lilla historia är den snyggaste tecknade film jag någonsin sett! PAPPERSMANNEN är nästan osannolikt snyggt gjord. Det är helt otroligt. Jag skulle verkligen inte ha något emot att se en hel långfilm gjord i den här stilen. Filmen är Kahrs regidebut, så det lovar verkligen gott inför framtiden.
Nå. Till betyget. RÖJAR-RALF kan kanske få en stark tvåa, möjligtvis en svag trea, medan PAPPERSMANNEN är en klar femma. Hela paketet ger jag därför detta betyg:






(Biopremiär 8/2)

Update 13/2: Nu har jag sett om RÖJAR-RALF, den här gången med engelskt tal. inte helt oväntat var upplevelsen annorlunda. Under stora delar av filmen var det som att se en helt annan film än den svenskdubbade versionen. Röster stämmer bättre överens med figurernas utseende och karaktär; de besitter personlighet, och det förekommer en väldig massa ordvitsar som inte gått att översätta till svenska. Jag vill nog inte gå så pass långt att filmen är värd en fyra i originalversion - men det är bra nära!



onsdag 6 februari 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Robin Sachs

Den brittiske skådespelaren Robin Sachs, mest känd som Ethan Rayne i BUFFY VAMPYRDÖDAREN, har dött - tydligen på sin 62-årsdag häromdagen.
Sachs filmdebuterade 1972 i halvklassikern VAMPIRE CIRCUS, hon fortsatte därefter med en lång, lång rad mindre roller i TV-serier, men även i en handfull långfilmer, som THE LOST WORLD; JURASSIC PARK och GALAXY QUEST.
På TV har vi bland annat sett honom i HERRSKAP OCH TJÄNSTEFOLK, EN FÖRLORAD VÄRLD, JUST EN SNYGG HISTORIA, RÄTTVISANS MÄN, MORD OCH INGA VIDOR, DIAGNOS MORD, WALKER TEXAS RANGER, NASH BRIDGES, BABYLON 5 och ALIAS.
Han gjorde även röster till tecknade TV-serier, som FANTASTISKA FYRAN, där han var Silversurfaren, och till mängder av datorspel.
ROBIN SACHS
1951 - 2013
R.I.P.



Bio: Paradis: Kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag har grunnat en del på hur jag ska formulera den här recensionen. Vad jag ska skriva. Det här är nämligen en film som anses vara "stark". Tung. Kontroversiell. Och det enda jag tänker är att det föreligger risk att min recension blir betydligt mer kontroversiell än filmen. Åtminstone och jag skriver precis vad jag tycker och tänker. Därför ska jag försöka att lägga band på mig.
Jag kikar på den österrikiske regissören Ulrich Seidls filmografi och konstaterar att jag faktiskt sett hans förra film; IMPORT EXPORT. Jag såg den i Cannes, men jag minns absolut ingenting av den. Bortsett från slutet. Av Seidls övriga filmer har jag inte sett något alls, även om jag känner igen titeln HUNDDAGAR.
PARADIS: KÄRLEK visades också i Cannes (och alldeles nyligen på Göteborg Film Festival), och filmen är den första i en trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek.
Dokumentärer och spelfilmer om ensamma karlar, ofta desperata sådan, som åker till exempelvis Thailand för att knulla runt och svina sig finns det många. Det är ju det som oftast debatteras. Svinaktiga män. Riktiga kräk. Eller patetiska män. Som betalar för lite ömhet. Ulrich Seidls film handlar nästan om detta. Skillnaden är att PARADIS: KÄRLEK har kvinnor i de centrala rollerna.
Margarete Tiesel är Teresa, en österrikisk kvinna i 50-årsåldern. Hon lever ensam med sin tonåriga dotter, som mest verkar trött på tillvaron hemma. Men det är uppenbarligen även Teresa. Hon reser därför till Kenya, där hon ska leva som en "sugar mama" i paradiset. Hon ska partaja och ragga unga afrikaner att ha sex med. För pengar.
Fast det går inte riktigt som planerat. Teresa träffar genast på en ung man, men han vill plötsligt ha mer och mer pengar. Han vill ha pengar till sin fattiga syster och hennes sjuka barn. Och ungens lärarinna ska visst också ha pengar. Teresa träffar en ny snubbe, men efter att han flera gånger sagt att han älsk
Seidls film ger ofta ett närmast dokumentärt intryck. Långa tagningar, ofta med statisk kamera, och jag får intrycket att skådespelarna improviserar mycket.
Men det här ser även ut som en film man kan hitta på Den Konstiga Hyllan på Taboo eller Grottan. En film för de som har lite bisarr porrsmak. Filmen innehåller väldigt mycket sex och naket - och här och var blir det "Near X", som det heter. Jag satt konstant och undrade hur långt de skulle gå. Om man skulle få se aktörerna sätta på varandra på riktigt. Flera gånger är det bra nära.
Fine. Inget fel i det.
Men nu är det så här, att Margarete Tiesel är en ... ähum ... stor kvinna. Hon är en blek fläskhög, en dallrande blob, och hon ser ut som Inger "Pippi" Nilsson i ansiktet. Huga! För att citera publiken när folkparksföreståndare Gotthard Lindemans fru strippade: "Klä på'na! klä på'na!".
Vågar jag skriva detta? Utan att få några rabiata aktivister på mig? För det blir värre:
Teresa fyller år. Hennes tre österrikiska kompisar kommer på besök för att festa. Med sig har de en ung kille som varken pratar engelska eller tyska. Det är meningen att han ska strippa och sedan ska de ha sex, hela högen. De tre kvinnorna som kommer är precis lika skitfeta och fula som Teresa. Och de kastar kläderna. Jösses. "Fan vad TYSKT!" tänkte jag, när dessa späckhuggare vaggade fram över duken. Den unge afrikanen klär av sig naken och dansar, och en av kvinnorna knyter en rosett på hans pillesnopp. Men det spelar ingen roll hur mycket tanterna drar i- och pussar hans organ, han kan inte få upp den; så efter att ha hållit på ett bra tag, ger de grabben stålar och kastar ut honom.
Men tacka fan för att han inte fick upp den! Hade jag stängts in tillsammans med fyra, groteska, tysktalande jättetanter, hade jag försökt fly. Ulk!
Tillvaron i denna kenyanska semesterort verkar vara väldigt vissen. Lägenheten Teresa hyrt är vissen, de lägenheter killarna hon raggar upp bor i än mer vissna hem. Barerna som frekventeras är fruktansvärt vissna och sunkiga. Jag gillade i synnerhet ett riktigt, riktigt visset band som iförda zebrakostymer spelar en vissen, småfalsk version av "La Paloma". Saxofon ingår.
Det är en ful film, det här. Lika ful som sitt innehåll; som berättelsen, vilket är passande. Lång är filmen också, två timmar. Och - det är rätt tråkigt. Det är kanske mig det är fel på, men jag blev inte upprörd av filmen, jag blev inte engagerad. Kanske lite fascinerad. Men som sagt: jag satt mest och undrade hur långt de skulle gå i sexscenerna. Och jag blev nog lite paralyserad av åsynen av de groteska österrikiskorna. Teresa känns tragisk och patetisk. Men det gör även männen som utnyttjar henne. Rättare sagt; de utnyttjar varandra.
Jag undrade även om de afrikanska aktörerna var medvetna om vad det är för typ av film. En del av dem ser lite vilsna ut. Men de verkar inte ha några problem med att dra ner brallorna och visa talangen.
Jag kan inte påstå att jag längtar efter PARADIES: GLAUBE och PARADIES: HOFFNUNG, som de övriga två delarna heter i original.







(Biopremiär 8/2)



TOPPRAFFEL! gratulerar Horst Schröder

Nej, idag sörjer vi inte här på TOPPRAFFEL!, vilket ju annars är en vanlig rubrik. Idag gratulerar vi.

Den som betytt mest för mig när det gäller mitt intresse för tecknade serier, är som jag tidigare nämnt Sture Hegerfors, tack vare dennes entusiasmerande böcker jag hittade som mellanstadieelev på 1970-talet. Men den som har betytt allra mest för serier i Sverige, den som på närmast egen hand gjort allra mest och som format min generation serieälskare, är tveklöst Horst Schröder. Uppenbarligen en galning - i positiv bemärkelse. En man som vägrade att ge upp, trots oändliga motgångar. Och trots att hans serieimperium sedan länge brakat ihop, finns hans Epix Förlag kvar och kommer med ett album då och då.

1980-talet, jag gick på gymnasiet, och serieläsande blev över en natt spännande. En helt ny värld öppnade sig. Mitt intresse blev ett äventyr. Plötsligt kunde jag läsa de serier jag tidigare bara läst artiklar om. Detta tack vare Horst Schröder.

1984 kom första numret av Epix; jag kommer fortfarande ihåg reklambladet som medföljde ett utskick från Seriefrämjandet. Förvisso hade Epix slagits på målsnöret av den kortlivade vuxenserietidningen Pulserande Metal, som hann komma ut tidigare - men i och för sig var Horst först ändå, eftersom han började att ge ut album på sitt förlag Medusa innan Pulserande Metal dök upp (Tidningen Crack lämnar vi därhän). Ett par månader efter Epix kom Pox. Och jag slukade allt. Och jag blev uppslukad. Ännu fler titlar följde.

Det var främst Epix jag gillade. Här fanns alla de stora, europeiska serieskaparna. Oräkneliga mängder album publicerades - plus lika oräkneliga mängder korta serier. Alla mina favorittecknare gavs ut av Horst, jag fick hela tiden nya favoriter, och jag har knappt läst någonting alls av dessa serieskapare sedan den svenska utgivningen upphörde på 90-talet. De kommer fortfarande ut med nya album i Europa, men nästan ingenting översätts till svenska. Idag finns det fler serieförlag i Sverige än det funnits på åtskilliga decennier, men utgivningen är likriktad och inte speciellt kul - om man nu inte är ung, arg och gillar svenska "alternativserier".

Ofta önskar jag att jag vore äldre när det begav sig på 80-talet. När det stormade som värst kring Horst och hans utgivning. Han var ju inte så populär i vissa kretsar, den gode Horst. Både bland seriefolk och moralister var han kontroversiell. Vänstern tyckte inte att han var vänster nog, många av serierna var för kommersiella, och moralisterna tog anstöt av serierna och ansåg att många av dem var porr - och detta redan innan Horst började publicera riktiga porrserier. Jag minns hur förbannad jag blev på 80-talet, på debatten, på alla okunniga och fördomsfulla artiklar. Men jag var ju fortfarande bara tonåring; det skulle dröja flera år innan jag började figurera i dagspressen - således hade jag inte möjlighet att uttala mig i media. Mer än i fanzines, antar jag, men det tror jag aldrig att jag gjorde. Debatten visade även svart på vitt hur korkade människor är. Det fanns en annan Horst Schröder, jag tror att han drev en ridskola, och folk i trakten pekade ut honom som snusktecknaren; han blev utfryst och hatad. De trodde att den omskrivne Horst ensam ritade alla serier i alla tidningar han gav ut. Allvarligt talat: hur fan kunde folk tro det? Såg de inte att serierna hade olika stilar och att upphovsmännens namn var utskrivna? Och hur skulle en ensam person hinna teckna hundratals sidor i månaden?

Jag köpte nästan allt Horst gav ut. Samtliga serietidningar, många av albumen. Men en dag i början av 90-talet tvingades jag sluta upp med detta. Jag upptäckte att jag faktiskt inte läste många av de tidningar jag köpte. Tidningarna var dyra - och jag lade dem bara till samlingarna. Jag hade flyttat hemifrån och plötsligt blev detta intresse för dyrt. Dock dröjde det inte länge innan Horst tvingades strypa tidningsutgivningen, hädanefter skulle det bara ges ut album.

1993 anlitades jag som seriekritiker i dagstidningen Nordvästra Skånes Tidningar. Då började det förstås att trilla in recensionsex. Plötsligt fick jag alla album Horst gav ut, och jag skrev om alla. Efter några år tunnades även denna utgivning ut. Detta gällde inte bara för Epix Förlag; rent allmänt fick jag färre album och hade inte så mycket att skriva om. Jag koncentrerade mig istället på film.

Horst Schröder 1991. Foto: Per AJ Andersson.
Idag saknar jag verkligen Horst och hans imperium. I synnerhet Epix. Oj, vad jag saknar Epix. Den typen av sydeuropeiska serier publiceras numera knappt alls i Sverige. Min franska är för dålig för att jag ska kunna köpa och läsa originalutgåvorna, och det blir sällan av att jag skaffar eventuella danska eller amerikanska utgåvor. I och med Epix hädangång har jag mer eller mindre helt tappat kollen på den europeiska seriemarknaden. Jag får nyhetsbrev från de flesta av de franska och belgiska förlagen, men jag läser ju inte själva serierna. Jag vet ju inte vilka som faktiskt är något att ha.

Flera av de som arbetade med Horsts tidningar; de som satt i förlagets lokaler uppe i Stockholm, är gamla vänner till mig. Däremot har jag faktiskt knappt pratat med Horst alls. Jag träffade honom bara som flyktigast på ett par bokmässor i Göteborg. Jag skyller på att jag var ung och grön på den tiden, kanske till och med lite blyg, vad vet jag.

Horst Schröder är en man vars gärning aldrig kan överskattas och han och hans imperium är djupt saknade i dagens Seriesverige.
Idag fyller han 70 år! Låtom oss stå upp och hylla karln på bemärkelsedagen!
SKÅL OCH GRATTIS!

tisdag 5 februari 2013

Bio: Hitchcock

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Filmcensuren var tuff i Sverige långt in på 1990-talet. Och den var ännu tuffare innan dess. Inte ens stora, respekterade, geniförklarade filmkonstnärer gick säkra. Ta en titt på den här klipplistan från oktober 1960:
Jo, det handlar förstås om Alfred Hitchcocks PSYCHO. Fullkomligt vansinnigt - man klippte ner filmens mest berömda scen, och inte nog med det: tydligen var det skadligt att se folk städa toaletter på den tiden. Mottagandet av filmen i Sverige blev också besynnerligt. Till exempel skrev en stor svensk dagstidning något i stil med att det är synd att en konstnär som Hitchcock ägnar sig åt sådant här skräck - jag har tyvärr inte kvar boken med det exakta citatet.
Jag brukar hävda att PSYCHO är den bästa skräckfilm som någonsin gjorts. Det står jag för. Hur många andra 53 år gamla filmer är fortfarande otäcka första gången man ser den? Jo, jag känner människor som sett den i modern tid och skrämts. Själv såg jag den för första gången när jag var i femtonårsåldern och jag tyckte att den var ohyggligt spännande - det enda jag visste var att någon skulle  mördas i duschen; jag hade ingen aning om vem - och vem mördaren var. Sedan dess har jag sett PSYCHO otaliga gånger. Det här är en film man ständigt återvänder till, och vid varje titt hittar man nya detaljer man missat tidigare.
Eftersom Fox bara försett pressen med en (1) bild, får jag illustrera med annat.
Jag brukar även hävda att Hitchcock var världens bäste regissör. Långtifrån allt han gjorde var bra, han gjorde flera ljumma och några direkt kassa filmer, men han höjer sig högt över mängden.
Nu kommer filmen om inspelningen av PSYCHO, för regin står spelfilmsdebuterande Sacha Gervasi; en manusförfattare som skrev THE TERMINAL och skaffade barn med Ginger Spice. Sicken en!
Anthony Hopkins är Alfred Hitchcock och filmen börjar 1959 med premiären på dundersuccén I SISTA MINUTEN (som ju är världens bästa film alla kategorier). Hitchcock är 60 och några bolagsmänniskor påpekar detta och låter antyda att han kanske bör lägga av när han är på topp. Dessutom har han problem med hälsan - han var ju en stadig bit, den där Alfred.
Hitchcock har inga som helst planer på att lägga av. Istället vill han återskapa sin ungdoms entusiasm och filmatisera en snaskig skräckroman. Valet faller på Robert Blochs lilla bok "Psycho", en berättelse inspirerad av the Wisconsin Ghoul, nekrofilen och prakttosingen Ed Gein - en man vars verk även inspirerade MOTORSÅGSMASSAKERN och DERANGED (båda kom 1974). Hitchcock är skyldig Paramount en sista film, men de vill inte producera PSYCHO - möjligtvis distribuera den. Därför tänker Hitchcock själv finansiera filmen, som ska bli en lågbudgetfilm i svartvitt. Budgeten slutade på $800 000, Hitch hade redan flyttat in till Universal, vilket är orsaken till att det berömda huset från PSYCHO står på Universals tomt.
Helen Mirren är Alfreds hustru, manusförfattaren Alma och den här filmens andra huvudperson. Hon har varit gift med Alfred i trettio år men känner att det nu börjar att knaka i fogarna. Hon spenderar dagarna med den flörtige Whitfield Cook (Danny Huston), som bland annat skrev RAMPFEBER och FRÄMLINGAR PÅ TÅG, och de arbetar på ett helt annat manus (som av allt att döma aldrig filmades - om det nu stämmer att de faktiskt skrev ett manus tillsammans). Istället anlitar Hitchcock Joseph Stefano (Ralph Macchio!) för att skriva PSYCHO.
Filmen börjar spelas in; Scarlett Johansson, Jessica Biel och James D'Arcy gör Janet Leigh, Vera Miles och Anthony Perkins, och Kurtwood Smith från ROBOCOP är den avigt inställde chefen för filmcensuren som har mängder av anmärkningar mot filmen. Och hela tiden plågas Alfred Hitchcock av mardrömmar om Ed Gein, som spelas av Michael Wincott.
Jag ska inte komma här och påstå att jag är någon expert på inspelningen av PSYCHO, men jag får intrycket att man tagit sig stora friheter i HITCHCOCK, som bygger på en bok. Jag gissar att väldigt mycket är ren hittepå - bland annat verkar inspelningen av duschmordet vara en ren efterkonstruktion. Det påstås förresten att Hitch inte ens var närvarande då; att det var Saul Bass som regisserade scenen, men om så verkligen var fallet låter jag vara osagt.
Men oavsett filmens sanningshalt är detta en synnerligen bra, trevlig och underhållande film. Nu är jag förvisso svag för filmer som handlar om filminspelningar, i synnerhet i det gamla Hollywood, och inte blir det sämre av att det den här gången handlar om en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en fascinerande värld och fascinerande miljöer. Filmskapandet ligger oerhört långtifrån de filmprojekt jag är inblandad i. På nästan alla sätt.
Det är dock inte utan att jag undrar vilka som kommer att se den här filmen. Finns det tillräckligt många movie buffs? Kommer "vanligt" folk att ha något att hämta här? Ingen aning. Dock går det alldeles utmärkt att se filmen enbart för dess skådespelare. HITCHCOCK har bara fått en Oscarnominering; den för smink och hår, men Hopkins och Mirren borde allt ha fått varsin nominering. Anthony Hopkins är kanske inte så lik Alfred Hitchcock till utseendet, men nog för att han låter och känns som den legendariske regissören. Scarlett Johansson och Jessica Biel ser inte alls ut som Leigh och Miles; jag inbillar mig nästan att de hade varit mer porträttlika om de bytt roller med varandra - men detta hindrar inte töserna från att vara bra i sina roller. James D'Arcy är faktiskt hyfsat lik Perkins även till utseendet. Som Hitcocks assistent Peggy ser vi Toni Collette, som är riktigt festlig i rollen. Danny Elfman står för den tidstypiska filmmusiken.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att HITCHCOCK är en film från Fox - och som till större delen utspelar sig hos konkurrenten Paramount. Hmm...






(Biopremiär 8/2)




måndag 4 februari 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Cathie Merchant

1963 medverkade Cathie Merchant i Roger Cormans SKRI AV FASA - bättre känd under orignaltiteln THE HAUNTED PALACE. En Edgar Allan Poe-film som är legendarisk eftersom den inte alls bygger på en berättelse av Poe. Nej, den här filmen är baserad på HP Lovecrafts "The Case o Charles Dexter Ward"! Man gissade väl att ingen skulle märka detta...
Det här är i varje fall den enda långfilm Cathie Merchant var med i. Rättare sagt, hon dök upp redan 1962 i ÄLSKLING, JAG GER MIG! med Cary Grant och Doris Day, men nämndes inte i rollistan.
Förutom dessa filmer syntes hon i en handfull TV-serier, däribland THE UNTOUCHABLES, KRUTRÖK och THE ALFRED HITCHCOCK HOUR, innan hon 1965 lade skådespeleriet på hyllan.
Stilig kvinna.
Nu är hon död.
CATHIE MERCHANT
R.I.P.




lördag 2 februari 2013

Expressen den 20 mars 1996

Min sjuttonde videokrönika i Expressen känns som ren och skär reklam för Scanbox. Och inte känns den speciellt intressant heller. Bara en uppräkning av titlar. Och jag håller inte med rubriksättaren, som drog till med "klassiker" - det är väl inte många av de nämnda filmerna som kan förses med epitetet "klassiker".
Däremot var det trots allt så på 90-talet att Scanbox släppte de roligaste filmerna. I alla fall oftast. Videoutbudet bestod främst av mainstreamfilmer och biovisade filmer. Bolag som Studio S, Njutafilms, Klubb Super-8 och liknande existerade inte, och vi som samlade på film beställde det mesta från England, USA och Holland.


Klassiker som äntligen är tillbaka i 


hyllan

Jag brukar ofta propagera för tillgänglighet av äldre filmer i videobutiker. Det senaste året har Scanbox - känt för sina ofta småkultiga action- och skräckrullar - tagit ett strålande initiativ och börjat återutge filmer som har några år på nacken.
VISSERLIGEN ÄR EN HEL del av titlarna ytterst tvivelaktiga, och vissa borde aldrig ha släppts ut en första gång, men ändå: fler videobolag borde följa Scanbox initiativ. Låt oss ta en titt på vad det är som har kommit ut hittills...
"Wanted dead or alive" med en lönnfet Rutger Hauer är en ganska kass actionrulle. Det enda intressanta med den är att skurken spelas av Gene Simmons från Kiss. Det här ska vara en specialversion, som är femton minuter längre än originalet. Vem bad om en sådan?
Skolteaterfilmen "Conan - förgöraren" sabbade hela Conan-myten. Jag gillar den första filmen, men uppföljaren suger rejält. "Black moon" bygger på ett manus av John Carpenter, och även här rör det sig om en längre, oönskad "specialversion". "Black moon" är en hemsk film.
Riktigt bra är förstås "Rosa pantern kommer tillbaka", krigsklassikern "Örnen har landat" och Michael Ciminos magnifika och - när den kom - omdebatterade "Drakens år".
Man har även släppt David Lynchs mästervek "Blue velvet" - jag har inte sett Scanbox utgåva, men jag antar att den är i fullscreen, och därmed väldigt svår att titta på. "Capricorn One" får med rätta anses vara en actionklassiker, och jag har kompisar som håller den som absolut favoritfilm. Något att ta i, kanske.
Lite mer diskutabla titlar är "The bounty" med Mel Gibson och Anthony Hopkins, "Tai-pan" och "Halloween II & III".
Häromveckan tittade jag på nysläppet av Clive Barkers nydanande regidebut "Hellraiser", som släppts i en specialversion med "regissörens egna klipp". Några nya scener finns inte i filmen, däremot har man släppt ut denna tidigare censurslaktade film helt oklippt! Intervjuerna efter filmen är för övrigt förkastliga.
Härmed hoppas jag att Scanbox fortsätter att återutge äldre filmer, förhoppningsvis av jämnare kvalitet ("Legacy of rage" med Brandon Lee lär komma senare i år!), och varför inte några riktigt gamla filmer? Från 40-, 50- och 60-talen, sådär.
VARFÖR FÅR KEANU REEVES göra film? Han måste vara en av världens sämsta skådisar. I nysläppta "Johnny Mnemonic" (Scanbox) går han omkring som en talande spånskiva, och gör sitt bästa för att förstöra filmen. Tack och lov är den alltid underskattade Dolph Lundgren lysande.
BÄST JUST NU
"SMOKE" (Egmont). En av förra årets bästa filmer, och Harvey Keitel är ju världens bäste skådis. Dessutom känns filmen nästan som ett seriealbum
av Will Eisner.
"HELLRAISER" (Scanbox). En modern skräckklassiker - se ovan.
"THE STRANGER" (Egmont). Ho ho ho! Kathy Long, iförd lika delar skinnpaj och raffset, kör motorcykel och bankar skiten ur onda karlar i en liten västernhåla. Skräpigt kul. Med Ginger Lynn.






fredag 1 februari 2013

Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.
Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.
Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.
Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.
Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.
På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.
Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.
Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.
Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.
Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.
Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.







(Biopremiär 1/2)