måndag 18 februari 2013

The Sarnos - A Life in Dirty Movies

Foto copyright (c) Anagram

Det har nu hunnit gå mer än tio år sedan jag blev kontaktad av en känd svensk komiker och TV-personlighet som ville veta mer om den amerikanske regissören Joseph W Sarno. Komikern och hans gäng höll på att spåna idéer till sin första långfilm och en av dessa idéer handlade om inspelningen av FÄBODJÄNTAN. Någon hade hävdat att jag är expert på Joe Sarno. Det är jag inte. Fast av en tillfällighet hade jag originalmanuset - the shooting script! - till FÄBODJÄNTAN hemma när komikern ringde. Det var meningen att vi skulle publicera det som bilaga till ett nummer av Magasin Defekt, men tidningen hann tyvärr läggas ner. Komikern fick låna manuset (han har det visst fortfarande), men de gjorde i slutändan en helt annan film.

En annan kille som ungefär samtidigt filade på ett helt annat manus om inspelningen av FÄBODJÄNTAN är Malmöfilmaren Wiktor Ericsson, som nu regidebuterar efter att ha skrivit manus till MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER och STARKE MAN. Dock inte med en film om FÄBODJÄNTAN, utan med en dokumentär om Joe Sarno och dennes hustru Peggy. Filmen premiärvisades på Göteborg Filmfestival och förra veckan visades den i Malmö. I slutet av mars eller i början av april kommer THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES att gå upp på bio, men jag passar på att recensera den redan nu - jag vill gärna pusha för den här filmen, eftersom det är den mest intressanta, fascinerande och underhållande dokumentärfilm jag sett på bra länge. SEARCHING FOR SUGAR MAN? Äh. Nej, det här är mycket roligare - och Wiktor Ericsson har inte skippat fakta och manipulerat med sanningen för att inte sabba en bra story. Och till skillnad från Stefan Jarls filmer, består inte den här filmen av folk som sitter rätt upp och ner och pratar. Menså är också Sarnos - och i synnerhet den vitala Peggy Sarno - och deras livsverk ett tacksamt ämne.

Att filmen kommer att gå upp på bio är fantastiskt kul, men frågan är förstås vilka som kommer att kuta iväg och se det här - mer än mina likasinnade polare. Här i Sverige är Joe Sarno mest känd för KÄRLEKSÖN och främst FÄBODJÄNTAN, två kultförklarade hårdporrfilmer, helt okända i utlandet, som Sarno kände sig tvingad att göra, och som han gjorde under pseudonym. Inga av dessa två filmer förekommer eller ens nämns i Ericssons film.

Joe Sarno gjorde 120 filmer mellan 1961 och 2004. När han dog 2010 (min dödsruna finns HÄR) försökte han göra en sista filmen, och skapandet av denna går som en röd tråd genom THE SARNOS. Joe skriver manus, diskuterar detta med Peggy, och han har möten med Mike Raso på Seduction Cinema. Dock blev det aldrig någon film. Raso lyckades inte finansiera projektet, nerladdning från Internet har dödat DVD-försäljningen av sexfilm, och som sagt - Joe Sarno blev sjuk och dog.

New York-paret Sarno delade sin tid mellan New York och Stockholm. De producerade mängder av sexploitationfilmer; mjukporrfilmer, hemma i USA, men när Den Svenska Synden blev stort under 60-talet började de att åka över hit för att spela in svenska filmer; ibland svensk-tyska samproduktioner. De skaffade sig en lägenhet - och denna behöll de. Jag har vänner som hälsat på och intervjuat Sarno.

Enligt en kollega till mig är Joe Sarnos filmer lite ledsna. Och i många fall stämmer detta. De är i många fall rätt arty, men till skillnad från till exempel, tja, Mac Ahlbergs flotta filmer, var Sarnos ofta lite grå, jordnära. Han hade också en tendens att försöka intellektualisera, slänga in referenser till litteratur, låta rollfigurerna prata om böcker - och till och med i FÄBODJÄNTAN pratas det om en bok.

I USA snidade Sarno, ofta i tandem med sin fru, till genreklassiker som SIN IN THE SUBURBS och THE SWAP, och han gjorde till och med en uppföljare till LÅNGT NER I HALSEN - en porrlös komedi som floppade och blev så pass bortglömt att det långt senare kom en annan LÅNGT NER I HALSEN 2 ... Men för min del är det förstås de svenska filmerna som är de intressanta och de som fick mig att få upp ögonen för Sarno. Det var i princip han som lanserade och gjorde stjärnor av Marie Liljedahl och Marie Forså. Den sistnämnda gjorde sin första större roll i Sarnos konstiga och bisarra sexskräckfilm VEIL OF BLOOD/MÖTE MED DJÄVULEN/DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/VAMPIRE ECSTASY, som jag recenserar HÄR. "Det är bara du som gillar den jävla filmen!" sa dess svenska DVD-distributör (men varför släppte han den då?).

THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES fokuserar på 89-årige Joe och den tjugo år yngre Peggy och deras relation. De var verkligen ett äldre par som var djupt förälskat i varandra och bästa vänner i vått och torrt - åtminstone är det intrycket jag får av Ericssons film. Och de fick kämpa för sin kärlek. Peggys föräldrar och släktingar motsatte sig att hon var tillsammans med en tjugo år äldre sexfilmsregissör - och senare gifte hon sig också med gubben. Och de två ägnade sina liv helt och hållet åt sex, film och sexfilm. Peggy Sarno avslöjar även att det faktiskt var hennes svinrika morsa som såg till att paret överlevde. Joe Sarno gjorde nämligen knappt några pengar alls på filmerna, i synnerhet inte de sista 20-30 åren, så svärmor fick skjuta till. Och hon är medi filmen, gammeltanten! Nästan hundra år gammal!

De sympatiska och vältaliga Sarnos pratar om sig själva och sina liv, och emellanåt dyker det upp andra mer eller mindre kända människor som uttalar sig om den legendariske filmaren, bland dessa syns John Waters, Annie Sprinkle och lite överraskande Jamie Gillis, som även han dog 2010 - min dödsruna finns HÄR.

Ska jag invända mot något i Wiktor Ericssons film, är det väl att den inte handlar tillräckligt mycket om de filmer Joe Sarno gjorde. Det fokuseras på herr och fru Sarno, människorna, vilka vi får hälsa på både i New York och i Stockholm, samt följa med på festival i London. Eftersom jag förstås är väldigt intresserad av film, B-film och sexploitation, hade jag gärna sett och hört mer om filmskapandet - men jag är mer än nöjd med filmen som den är.

Ge THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES en Guldbagge redan nu!

Eller åtminstone TOPPRAFFEL!s Stora Pris för Bästa Svenska Dokumentär.

Den här ska du förstås se när den väl går upp på bio.

Och därefter intar du en rejäl falukorvsmiddag (Joe Sarno hade visst ett specialrecept på en falukorvsrätt).

Mitt betyg på filmen blir tveklöst detta:






 

 

(Jag återkommer med exakt premiärdatum)

söndag 17 februari 2013

Bio: Godheten

Foton copyright (c) Folkets Bio
Så här skrev jag på Facebook igår:

"Hur folk roar sig i Malmö denna lördagkväll:
Alldeles för många sitter hemma och tittar på Melodifestivalen.
En hel del sitter och har det trevligt på stans restauranger.
Påfallande många är på Biograf Spegeln och ser "Rigoletto" livesändas.
Jag var också på Spegeln.
Eftersom jag missade pressvisningen, såg jag Stefan Jarls nya film GODHETEN.
Åh, fy faaaaaaaaaaan!
Jag fick lust att slå mig själv i huvudet med en hammare. Borra mig i knäskålarna. Om det inte vore för att de som medverkar i filmen rör på läpparna hade man kunnat ta den för diabildsserie. Filmad radio.
Nu ska jag kolla på ett par avsnitt av "Hell on Wheels" för att återställa ordningen..."

Jag skulle kunna nöja mig med det. Låta det vara min fullständiga recension. Men jag ser mig tvungen att utveckla det hela en aning.
Dokumentärfilmaren Stefan Jarl lever fortfarande stort på DOM KALLAR OSS MODS och ETT ANSTÄNDIGT LIV. Två tidsdokument som nått något slags kultstatus. Jarl är fortfarande högst aktiv, men det är inte längre 1960- och 70-tal, Jarl känns övervintrad, och filmiskt blir det bara värre. Jag var snäll och gav hans förra film UNDERKASTELSEN en tvåa i betyg, men det skulle jag nog inte ha gjort. Det mest intressanta med Stefan Jarls karriär de senaste decennierna är att han tvingades ta hjälp av Mats-Helge Olsson för att kunna färdigställa JAG ÄR DIN KRIGARE.
GODHETEN handlar om det moderna svenska samhällets girighet, den nya överklassen, klyftorna i samhället, pengadyrkan och så vidare. Olof Palme är ju i ropet just nu och filmen öppnar med att Thommy Berggren lyssnar på ett av Palmes tal från 1975. Och håller med. Han nickar in i kameran och signalerar "Ja, det stämmer - fortfarande".
För det är ju så Stefan Jarl jobbar. Han driver sin tes, han har en åsikt, och istället för att undersöka försöker han bevisa att det stämmer.
Oavsett vad man tycker om ämnet som avhandlas i GODHETEN - det är onekligen intressant och värt att diskutera - är det här uselt som film betraktat. Det här är ingen film. Det är knappt ens ett TV-program. Enligt förtexterna är det en essä. Riktigt varför Thommy Berggren medverkar vet jag inte - i UNDERKASTELSEN använde sig Jarl av Eva Röse. Berggren sitter hemma hos sig och pratar, han går runt på stan och pratar, och plötsligt spelar han upp en antagligen improviserad sketch i vilken han gestaltar Den Girige. Men detta tillhör ändå de bra delarna av filmen (som ju alltså inte är en film).
Restan av filmen består av att främst gubbar sitter rätt upp och ner, oftast blick stilla, och pratar. Talking heads. Ekonomer, analytiker och professorer. Sist får vi se den engelske professorn Richard Wilkinson, som avslutar med att påpeka att hans svar alltid är alldeles för långa och att Jarl får ta och klippa ner dem. Jarl verkar inte ha lyssnat.
Mellan dessa intervjuer visas filmklipp på djur. Insekter. Fåglar som bygger bo. Säkert symboliskt. Men jag vet inte säkert.
Lika lite som jag vet varför det här ska biovisas.
Folkets Bio har nu en jubileumslogotype. De har visat "kvalitetsfilm" i 40 år. Hur fan vågar de kalla denna skittråkiga skapelse för "kvalitetsfilm"? Eller ens film?
Det bästa med GODHETEN är den skojiga filmaffichen av Martin Kellerman. Fast jag vet inte om Kellerman har gjort teckningen enkom för denna affisch.






(Biopremiär 15/2)



lördag 16 februari 2013

Konst: Tre på Konsthallen

Konsthallschefen Jacob Fabricius slutar efter fem år och kommer istället att ta över chefskapet för ett galleri hemma i Köpenhamn. Om jag förstått det hela rätt är detta hans sista - åtminstone en av hans sista - uställningar.
Fast egentligen är det tre utställningar på en och samma gång i varsin del av lokalen.  "Spectres" av belgaren Sven Augustijnen, "Broken Country" av amerikanen Dave Hullfish Bailey, och "The Sound of Silence" av chilenaren Alfredo Jaar. Jacob Fabricius är en trevlig och entusiastisk herre, men under hans ledning har Malmö Konsthalls utställningar varit av högst varierad kvalitet - oftast totalt ointressant, ofta verk av folk som tror att konst är lika med konstigt. Och så är fallet även den här gången. Det är inte konstigt, men större delen är väl inte sådär ... oerhört kul och givande.
Sven Augustijnen bidrar främst med en långfilmslång dokumentärfilm; SPECTRES, som visas i en liten biograf man byggt inne i konsthallen. Den handlar om Belgiens koloniala förflutna i Kongo - och av naturliga skäl har jag inte sett mer än de fem minuter vi hann med under pressvisningen. Augustijnen har utökat sin del av utställningen med tidskriftsomslag från Kongo, samt svartvita fotografier på avrättningsplatser. "Naturbilder i svartvitt!" sa en välrenommerad äldre kollega innan vi fick veta vad bilderna föreställde.
Dave Hullfish Bailey har gjort installationer baserade på modern arkitektur. I det här fallet har han främst inspirerats av Drop City; ett alternativt samhälle i Kolorado där konstnärer, musiker och arkitekter levde. Stället grundades 1965, men övergavs i början av 60-talet.
... Och jag har ingenting alls att säga om de här prylarna. Installationer är sällan min grej. Jag kunde heller inte avgöra vilka föremål som tillhörde utställningen och vilka som användes av byggjobbarna som gick omkring på pressvisningen. Fast det är lite kul att MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE projiceras på en satellit.
Alfredo Jaar är bäst. Han står bakom en åtta minuter lång film som visas i en specialbyggd biograf i metall. Entrén ska vaktas av en vakt - de som går in måste se hela filmen, som är uppbyggd kring ett enda, världsberömt fotografi från Afrika. Först på slutet får vi se bilden. Det hela blir meningslöst om man inte ser hela filmen från början till slut.
Utöver denna film ställer Jaar ut amerikanska tidskriftsomslag som visar hur extremt sällan Afrika förekommer i västerländsk media. Intressant. Jag har inte tänkt på detta alls.
Samtliga nummer av Life! Afrika förekommer ett fåtal gånger på omslagen.




fredag 15 februari 2013

Konst: Tala Madani: "Rip Image"

När jag går på Moderna Museet Malmö förväntar jag mig något utöver det vanliga. Som den förra utställningen; "Supersurrealisterna". En stor samling kända verk av kända namn. Med det inte sagt att Moderna inte också ska ge plats åt ny konst. Så länge det är något extra.
Jag känner mig kluven till "Rip Image". Konstnärinnan Tala Madani, född 1981 i Iran, men sedan hon var 14 boende i USA, är den yngsta konstnär som ställs ut på Moderna Museet Malmö. Detta är också Madanis första stora soloutställning på ett stort museum någonsin, tidigare har hon främst medverkat i grupputställningar.
"Rip Image", som består av målningar och animationer, och enligt uställningens två curatorer arbetar tala Madani med "politiska ämnen som inkluderar maktstrukturer, maskulinitet och gruppdynamik. En kontrast, mellan humor och allvar, lek och hård verklighet". På pressvisningen passerade jag en äldre dam, konstkritiker sedan länge, och hon sa lite halvviskande till en i personalen att hon tyckte att verken är taffligt utförda, sällan estetiskt tilltalande, ämnena uttjatade och banala.
Jag håller med. Till en viss del.
Tala Madani, till vänster, poserar vid ett av sina verk.

En av curatorerna sa att han kände igen sig och den medelålders mannens beteende i bilderna. Det var modigt sagt - för jag har ingen som helst aning om vad det är han känner igen sig i. Brukar han köra upp huvudet i röven på andra män? Gillar han att pissa?
Det är väldigt mycket pissande på bilderna. Och mycket röv. Det ser ut som om Tala Madani lärt sig rita en typ av gubbe, en svartmuskig tjockis, och denna figur och varianter på den återkommer på de flesta bilderna och i filmerna. Mycket ser ut som slarviga skämtteckningar. Men vad det är för värld hon speglar vet jag inte riktigt. Är det något iranskt? Curatorernas beskrivning i presentationstexten av vad det hela är och vad det går ut på känns mest kryptisk. Curatorerna hävder även att det är en gammal dröm att få ställa ut Tala Madani och att de första gången kontaktade henne 2009.
De rent politiska bilderna är egentligen de bättre, även om jag inte kan låta bli att skratta åt några av vulgära fjantbilderna. Madanis korta animationer är gjorda i precis samma stil som målningarna, och dessa små filmer är egentligen bättre än bilderna på väggarna. De är också väldigt likartade. Tjocka män gör något med sig själv eller med någon annan; spyr eller hugger sig med en kniv så att blodet sprutar, och så slutar det med att de sprängs. Eller något liknande.
Det får mig att tänka på de prylar jag själv gjorde när jag var i, tja, trettonårsåldern.
Skillnaden är att det jag gjorde då inte kallades feministisk konst.
"Rip Image" är en smålustig men intetsägande utställning.
Vernissage den 15:e februari. Utställningen pågår till och med den 14:e april.
Här pissas det!
Den här heter "Enema up the ladder". Faktiskt!





torsdag 14 februari 2013

Bio: A Good Day to Die Hard

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

I maj 1995 var jag i Cannes för första gången; jag och en kompis körde bil dit och bodde på F1-hotellet på motorvägen mellan Antibes och Cannes. Jag minns hur vi en kväll eller natt låg i våra sängar och läste dagens "dailies", det vill säga de branschtidningar som kommer ut dagligen under festivalen - Variety, the Hollywood Reporter, Screen med flera. I en av dem uttalade sig (nu fängelsedömde) John McTiernan om den kommande DIE HARD: HÄMNINGSLÖST. Han utlovade en dokumentär känsla och tuffa tag, och vi tyckte att det lät väldigt lovande.

1995 - då kunde man fortfarande lita på John McClane. När McTiernans DIE HARD kom 1988 var det under det decenniets stora actionvåg; då gjordes ju drivor av riktigt fläskiga grabbfilmer om hjältar som svor, rökte och sköt skurkar så att blodet sprutade. Politisk korrekthet fanns inte på kartan. DIE HARD skapade dessutom en egen subgenre: ensam hjälte bekämpar badguys på ett begränsat utrymme. I den första filmen i en skyskrapa på julafton, i Renny Harlins uppföljare DIE HARD 2: DIE HARDER på en flygplats. På julafton. Jag hade aningen svårt för Harlins film när den kom, men numera gillar jag den. I den tredje filmen, den hämningslösa, har det begränsade utrymmet utökats till hela New York - men jag gillar filmen. Bruce Willis är fortfarande den John McClane vi lärde känna i den första filmen, och det är hårt och våldsamt mellan de ibland vitsiga replikerna.

Det dröjde tolv år innan DIE HARD 4.0 kom. I USA hade den här filmen den hopplösa titeln LIVE FREE OR DIE HARD, och detta är den enda film i serien jag bara sett en gång; jag har inte sett om den sedan den gick på bio. Jag minns inte riktigt vad den handlar om; något om cyberterrorister, tror jag, men jag minns att jag blev fruktansvärt besviken. Dels för att filmen nu anpassats för att kunna få den lägre åldersgränsen PG-13, vilket innebar att John McClane sluta svära och slutat röka, men det är fortfarande okej att skjuta ner hundratals människor så länge de inte blöder alltför mycket (jo, de har ju snedvriden moral i America - och när McClane fäller sin catch-phrase "Yippie-ki-yay, motherfucker!" trycker han av ett skott så att man inte hör "fucker"...). Men främst blev jag besviken därför att John McClane inte längre var John McClane. Jo, han såg fortfarande ut som Bruce Willis. Han lät som Bruce Willis. Men DIE HARD 4.0 såg ut som valfri modern, överlastad actionfilm modell Bruckheimer och hjälten skulle kunna heta vad som helst. McClane hade tappat sina karaktärsdrag. Jag tyckte mest att filmen var trist och jobbig.

Trots detta spelade filmen in en fruktansvärd massa pengar och således är den nu 57-årige Bruce Willis tillbaka i en femte film, regisserad av John Moore, som gjorde den usla TV-spelsfilmen MAX PAYNE, och skriven av Skip Woods, som skrev den usla TV-spelsfilmen HITMAN. Intresset hos mig och actionfans världen över ökade något när det avslöjades att filmen återigen skulle bli Rated R i USA. Men jag vågade dock inte hoppas på för mycket.

John McClanes dotter Lucy var med redan i den allra första filmen, men har sonen Jack (Jai Courtney från TV-serien SPARTACUS) figurerat tidigare? Jag minns inte. Var kom han ifrån? I vilket fall - Jack är hård CIA-agent med uselt förrhållande till sin far, och nu befinner sig Jack på uppdrag i Moskva, där han häckat i flera år. Men så plötsligt åker Jack dit för mord, kastas i fängelse och farsan ser sig tvungen att åka till Moskva.

Knappt har John anlänt till Moskva förrän Jack fritas och det utbryter en hejvild biljakt genom staden under vilken hundratals bilar mosas. John och Jack står plötsligt sida vid sida när de ska hjälpa en ryss (Sebastian Koch) som sitter på hemliga dokument rörande Tjernobyl. En massa gangsters är på jakt efter ryssen och dokumenten, ryssens sexiga dotter (Yuliya Snigir) dyker upp, och snart visar det sig att saker och ting inte är som Jack trodde och de måste åka till Tjernobyl för den stora slutstriden.

... Och herrejösses vilken trött film det här är. Tröttast av alla är Bruce Willis, som ser hyfsat ointresserad ut. Han beter sig inte längre som John McClane. Okej, han har åter börjat svära igen (men inte röka), men sarkasmerna och vitsarna är mestadels utbytta mot sömniga, melankoliska utläggningar om far och son-förhållandet. Biffige Jack har utstrålning som en köttbulle. Skurkarna är anonyma och karaktärslösa, ryssen de hänger med ser ut som Kjell Bergqvist. Jag får intrycket att de tagit ett befintligt, orelaterat manus och stoppat in McClane i det.

Eftersom filmen utspelar sig i Ryssland, men är inspelad i Ungern, ser den ut som valfri, oinspirerad direkt-på-DVD-rulle med Steven Seagal eller Dolph Lundgren, fast med för stor budget. Mörkt, grått och deppigt. Det här ser inte ut som en DIE HARD-film. Det låter inte som en DIE HARD-film, eftersom kompositören Michael Kamen är död sedan länge.

Det skjuts och sprängs så in i helvete, men de flesta av actionscenerna är sönderklippta så att man inte riktigt ser vad som händer. Ett par scener är coola, som jättebiljakten och avslutningen med helikoptern - men detta är något av det mest oinspirerade jag sett på bio på länge. När en film med så här mycket action blir tråkig är det förstås något fel.

I den svenska texten översätts "Yippie ki yay, motherfucker" med "Yippie ki yay, motherfucker". Inte ens det orkar Willis yttra med entusiasm.







(Biopremiär 14/2)

tisdag 12 februari 2013

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.




(Biopremiär 13/2)

måndag 11 februari 2013

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.
Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.
Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.
Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.








(Biopremiär 15/2)