torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)



onsdag 9 januari 2013

Bio: Frankenweenie

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden 

Jag brukade ett tag hävda att Tim Burton var min favoritregissör. Något jag fick sluta med eftersom jag oftast blev besviken på varje ny Tim Burton-film. Precis som jag blev på varje ny film av Dario Argento; den regissör jag drog till med som favorit innan Burton. Burtons förra film, DARK SHADOWS, torde väl nästan utgöra hans karriärs främsta lågvattenmärke.

Därför känns det trevligt att konstatera att Tim Burtons senaste film,3D-dockfilmen FRANKENWEENIE, är hans bästa film sedan, tja, SLEEPY HOLLOW (eller åtminstone sedan CORPSE BRIDE)! FRANKENWEENIE är en fullkomligt underbar liten film.

Tim Burton inledde sin karriär med att göra en kortfilm med titeln FRANKENWEENIE (1984) för Disney. Filmen gjordes med levande skådespelare - och den föll inte i god jord hos Disney. Burton fick sparken från bolaget. Jag har sett den här kortfilmen, men det är väldigt längesedan och jag minns ingenting. Jag blandar dessutom ihop den med kortfilmen VINCENT som Burton gjorde 1982.
FRANKENWEENIE, som är filmad i flottaste svartvitt, är en enda lång hylnning till gamla Universalskräckisar och annat Burton gillar. Miljön är den där typiska Burtonvärlden; något slags obestämbart 1950-tal, av bilar och kläder att döma - det här är en sådan där värld där man valt att låta folk använda sig av prylar- och bo i byggnader som är snygga, oavsett vilket årtionde de är från. Grabben Victor älskar sin hund Sparky och i skolan håller han på med ett vetenskapligt experiment. Men det bär sig inte bättre än att Sparky går och blir överkörd av en bil och dör.

Victor är utom sig av sorg - men under en lektion i skolan får han en idé: med hjälp av elektricitet kan han kanske på liv i den döda hunden igen? Sagt och gjort - han gräver upp Sparky, och som en annan doktor Frankenstein lyckas han återuppliva liket. Fast till skillnad från Mary Shelleys monster, är Sparky precis likadan och glad som tidigare. Lite vildare och fulare, kanske, med alla ärr och bultar.

En av Victors grannar är bogmästaren - en sur och vresig herre. Och det viktigaste för honom just nu är att fira Dutch Day; stadens stora festival. Den får inte gå fel. Men självklart uppstår full kalabalik, eftersom det inte dröjer länge innan Sparky inte är ortens enda monsterdjur. Andra ungar skapar egna monster och en jättesköldpadda, en flygande katt, ett gäng förvuxna Sea-Monkeys och en massa andra varelser sprider skräck och förödelse.

Det här är väldigt roligt - och det är genomgående väldigt underhållande. FRANKENWEENIE är en film gjord med stort hjärta och det är tydligt att Tim Burton och hans gäng verkligen älskar det här. Filmen är oerhört välgjord med ett kul figurgalleri - jag gillar i synnerhet den lille puckelryggige killen och den skumma blonda flickan, vars otäcka katt bajsar visioner av framtiden(!). Filmens illasinnade Sea-Monkeys påminner en hel del om Gremlins och är skitkul.

Här finns förstås även en massa film- och i synnerhet skräckfilmsreferenser - till exempel liknar Victors lärare Vincent Price. I vanlig ordning står Danny Elfman för musiken och bland rösterna hör vi Winona Ryder, Martin Short och Martin Landau. Filmens 3D-effekter är okej, men ingen att skriva hem om.

Det påstås att Tim Burton troligen kommer att få en Oscar för FRANKENWEENIE. Det är mycket möjligt - men vad säkert är, är att filmen kommer att placera sig bland årets bästa när det är dags att summera 2013.








(Biopremiär 11/1)

Bio: Världens säkraste kärnkraftverk

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ännu ett år, ännu en dokumentärfilm på bio och ännu en svensk dokumentärfilm. Det har ju kommit en hel massa på sistone och förra året kom det dessutom en del bra sådana.
Så icke den här gången. VÄRLDENS SÄKRASTE KÄRNKRAFTVERK är nämligen ännu en film av Maj Wechselmann, landets i särklass mest obegåvade dokumentärfilmare. Dels är hon inte precis världens mest objektiva filmskapare - hon är vad många refererar till som "jävla vänsterkärring", och jo, hon är urtypen för en sådan; en vandrande klyscha. Hennes filmer handlar om att lägga fram hennes egen tes, hennes egna åsikter, och hon verkligen hamrar fram den med slägga. Ofta blir det väldigt övertygande, man köper det hon påstår. Visst, de fakta hon lägger fram stämmer väl oftast - men man får bara se ena sidan av myntet. Håller man alltid med Maj Växelspak är hennes filmer fantastiska. Håller man inte med tanten blir de irriterande.
Men framför allt är Maj Växelström något oerhört klantig när hon gör film. Tekniskt sett är VÄRLDENS SÄKRASTE KÄRNKRAFTVERK, precis som förra verket DET ÄR UPP TILL DIG!, under all kritik. Jag vet inte vad hon använder för kameror, men det ser riktigt visset ut, och ofta är det väldigt illa redigerat, men klickande ljud där hon klippt i intervjuer och liknande. Stora delar av filmen består av att hon bara har filmat av dator- och TV-skärmar. En massa fakta radas med jämna mellanrum upp på textskyltar.
Den här gången börjar Wechselmann i Halland och redogör lite för Ringhals. En ung tjej som heter Bi pratar om hur rädd hon är för Ringhals och kärnkraften - och så tar hon upp kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan. Vem är den här Bi? Ingen aning. Hon presenteras aldrig. Men vi får se henne gråta och missa en buss.
Sedan åker Bi - och Wechselmann - till Japan för att ta reda på mer fakta om Fukushima och om hur farligt det är med kärnkraft. Vi vet fortfarande inte vem Bi är. En massa folk intervjuas. Inte bara japaner, utan folk från hela världen. Enbart kärnkraftsmotståndare, förstås. Och allting är ryckigt, hoppigt och ogenomtänkt. Och fult. Även om man tycker att detta är en viktig film, får man inte acceptera är förbannat illa gjort det är.
Det här är ingen dokumentärfilm, det är en propagandafilm. Dessutom är det en ren amatörfilm. Det här har inte på bio att göra.






(Biopremiär 11/1)



tisdag 8 januari 2013

Bio: Wallander - Den orolige mannen

Foton: Baldur Bragason © 2013 Yellow Bird
Jag har inte recenserat någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN, som släpptes för ganska exakt tre år sedan; i januari 2009. Jag har heller inte sett någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN. Den var usel. Varför skulle jag vilja se fler?
Nu kommer det en ny omgång TV-filmer med Krister Henriksson som den allt tröttare polisen Kurt Wallander i Ystad. Det påstås att det här är den sista omgången. Och precis som tidigare går säsongens första avsnitt upp på bio. Varför det här går upp på bio har jag inte den blekaste aning om. Vem vill se det här på bio? Och just det här avsnittet har ingenting som gör det extra lämpligt för biovisning. Ingenting! Det är ett osedvanligt uselt avsnitt. Det är inte roligt alls - precis som titeln hävdar är detta o-roligt.
Handlingsreferatet på filmens IMDb-sida är fantastiskt: "Kurt Wallander learns he has Alzheimer's disease". Det är allt. Fast det händer förstås mer i avsnittet.
Eftersom jag alltså inte sett de senaste tolv avsnitten, har jag ingen aning om vad som har hänt under dessa tre år. I HÄMNDEN började han att pola med Lena Endre. Hon är inte med här över huvud taget. Däremot dyker Wallanders dotter Linda upp igen, hon spelas nu av Charlotta Jonsson. Och Kurt har gått och blivit morfar.
Agneta Fagerström-Olssons film börjar med arkivbilder på ubåtsjakt i Stockholms skärgård 1982 - och Palme flimrar förbi. Det är mycket Palme på bio och TV nuförtiden. Hopp till nutid och en fiskare spelad av Ingvar Hirdvall plockar upp en död attackdykare ur vattnet. Ett lik som har legat där i trettio år.
Lindas svärfar, den pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren), fyller år och familjen Wallander åker upp till Stockholm för att fira den gamle gubbjäveln, som bor med sin fru i ett överklasshem komplett med hushållerska, och vars kalas innebär frack högtidliga tal. Även Peter Andersson är där.
Det vresige och rälge von Enke beter sig dock underligt och försvinner hela tiden iväg på mystiska möten. En dag beger han sig iväg hemifrån och kommer inte tillbaka. Wallander är suspenderad hemma i Ystad och far upp till huvudstaden för att nysta i försvinnandet och kommer något stort på spåren. Det handlar om Kalla Kriget, högerextremister, mördare och grejor.
DEN OROLIGE MANNEN är en av de tråkigaste deckare jag sett. Här finns ingen som helst antydan till spänning. Stora delar av filmen liknar inte en deckare eller polisfilm över huvud taget; det är mer ett saggigt och ointressant drama om några typer som skulle göra sig utmärkt som mordoffer. Kurt Wallander själv har aldrig varit en kul typ, allra minst i Krister Henrikssons gestaltning.
Tekniskt sett är filmen blek på alla plan. Trist, platt foto, enkla scenlösningar. Emellanåt skakar man lite på kameran så att det ska se "tufft" ut, men det blir självklart aldrig tufft, bara jönsigt.
Som sagt, det finns ingen som helstanledning för denna synnerligen rudimentära och saggiga film att gå upp på bio.
WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN. En av årets sämsta svenska filmer - redan nu!






(Biopremiär 11/1)



TOPPRAFFEL! sörjer: David R Ellis

Stuntmannen och regissören David R Ellis har plötsligt och oväntat gått och dött, endast 60 år gammal. Han befann sig i Johannesburg, där han förberedde sin nästa film KITE, när han hastigt och lustigt tog ner skylten. Hur han dog är ännu inte klart; han hittades på sitt hotellrum. Troligen dog han av sig själv.
Som stuntman kunde vi se honom - rättare sagt: kunde vi helst inte se honom - i filmer som GAME OF DEATH, DEATHSPORT, NU BLÅSER VI SNUTEN, ETT PÄRON TILL FARSA!, SCARFACE, DÖDLIGT VAPEN och ROAD HOUSE - plus väldigt många andra filmer.
Ellis var även Second Unit Director på en farlig massa filmer, bland dem WATERWORLD, EXIT WOUNDS, HARRY POTTER OCH DE VISES STEN och MATRIX RELOADED.
Men det är väl främst som regissör han kommer att bli ihågkommen. Efter att ha regidebuterat med PÅ RYMMEN I SAN FRANCISCO - DEN OTROLIGA VANDRINGEN 2, kom han med den fräsiga FINAL DESTINATION 2, vilken Quentin Tarantino hävdar är en av de bästa uppföljare som någonsin gjorts. CELLULAR släpptes som FINAL CALL i Sverige, en osedvaligt korkad titel på en film som är kul och spännande, men fullkomligt osannolik - och inte helt oväntat baserad på ett manus av Larry Cohen.  Efter den kom SNAKES ON A PLANE, en film som inte är så cool som den borde vara.
2008 kom skräckisen ASYLUM, som jag faktiskt inte minns om jag sett eller ej, och det finns ju otaliga filmer med den titeln. Handlingen låter bekant, men jag vet inte. Däremot har jag definitivt sett THE FINAL DESTINATION, eftersom jag ju recenserat den. En film med fullkomligt fantastiska 3D-effekter. Jag gillade den.
David R Ellis' sista film nlev SHARK NIGHT 3D.
Den glömmer vi, tack.
DAVIS R ELLIS
1952 . 2013
R.I.P.



söndag 6 januari 2013

Trettondag jul

Ännu en meningslös helg.
Förr i världen firades denna helg till Nils Poppes ära. Numera är det Eva Rydberg som hyllas.



lördag 5 januari 2013

Angående Guldbaggenomineringarna

Jag drabbades hastigt och mindre lustigt av en förkylning, vilket inneburit att jag inte pallat att skriva så mycket. Jag är fortfarande förkyld, men det är bättre nu och febern har släppt.
Jag hade tänkt kommentera årets Guldbaggenomineringar redan när pressmeddelandet kom, men det sket sig. Så jag gör det nu.
Mellan nomineringarna här under slänger jag in mina åsiker - vilken film eller person jag tycker bör få baggen, och vilken/vem den troligen tilldelas.


Bästa film


Call Girl

Producent: Mimmi Spång

Searching for Sugar Man
Producenter: Malik Bendjelloul och Simon Chinn

Äta sova dö
Producent: China Åhlander

CALL GIRL bör få Guldbagen, tycker jag. Men den kommer säkert att gå till ÄTA SOVA DÖ (den har ju dessutom en kvinnlig regissör, vilket alltid är ett plus i sådana här sammanhang). Och SEARCHING FOR SUGAR MAN är ju redan nominerad till Bästa Dokumentär.


Bästa kortfilm


Dance Music Now
av Johan Jonason

Fotografen
av Vanja Sandell Billström

Gläntan
av Peter Grönlund

Jag har inte sett någon av kortfilmerna. 

Bästa dokumentärfilm


Palme
av Kristina Lindström och Maud Nycander

Pojktanten
av Ester Martin Bergsmark

Searching for Sugar Man
av Malik Bendjelloul

PALME bör få baggen, men den går garanterat till SEARCHING FOR SUGAR MAN. Hur i helvete blev skitfilmen POJKTANTEN nominerad här? Och var är BIG BOYS GONE BANANAS?


Bästa regi


Mikael Marcimain
för Call Girl

Gabriela Pichler
för Äta sova dö

Jan Troell
för Dom över död man

Mikael Marcimain bör få priset, men det kommer säkerligen att gå till Pichler. Troell får Guldsnigeln.


Bästa kvinnliga huvudroll


Pernilla August
för rollen som Dagmar Glans i Call Girl 

Nermina Lukač
för rollen som Raša i Äta sova dö

Linda Molin
för rollen som Kristin i Bitchkram 

Nermina Lukač var den enda som kunde agera i ÄTA SOVA DÖ och hon får garanterat Baggen, men Pernilla August var bättre i en bättre film.



Bästa manliga huvudroll


Johannes Brost
för rollen som Janne i Avalon

Bengt C.W. Carlsson
för rollen som Alvar i Lycka till och ta hand om varandra

Matias Varela
för rollen som Jorge i Snabba cash II

Johannes Brost var lysande i den i övrigt jönsiga prettofilmen AVALON och han kommer även att få Guldbaggen.

 

 

Bästa kvinnliga biroll


Léonore Ekstrand
för rollen som Jackie i Avalon
 
Yohanna Idha
för rollen som Linda i Katinkas kalas

Ulla Skoog
för rollen som Puste Segerstedt i Dom över död man

Hugget som stucket mellan Léonore Ekstrand och Ulla Skoog. Den förstnämnda var rätt skojig.


Bästa manliga biroll


Peter Carlberg
för rollen som Klas i Avalon

Milan Dragišić
för rollen som pappan i Äta sova dö

Fares Fares
för rollen som Mahmoud i Snabba cash II

Jag kommer knappt ihåg Klas från AVALON; han var väl bara ett påfrestande pucko? Nä, ge baggen till Fares Fares, filmen är kass men han är åtminstone en riktig skådis. 


Bästa manuskript


Malik Bendjelloul
för manuskriptet till Searching for Sugar Man

Marietta von Hausswolff von Baumgarten
för manuskriptet till Call Girl

Gabriela Pichler
för manuskriptet till Äta sova dö

Marietta von Hausswolff von Baumgarten bör få det, men baggen går till Pichler, eftersom juryn aldrig suttit på en pizzeria på bygden.



Bästa foto


Hoyte van Hoytema
för fotot i Call Girl

Måns Månsson
för fotot i Avalon

Jan Troell och Mischa Gavrjusjov
för fotot i Dom över död man

DOM ÖVER DÖD MAN är en väldigt snygg film, men Hoyte van Hoytemas foto i CALL GIRL är outstanding.


Bästa klipp


Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen
för klippningen av Palme

Kristofer Nordin
för klippningen av Call Girl

Malik Bendjelloul
för klippningen av Searching for Sugar Man

Återigen hugget som stucket och jag har inga åsikter.


Bästa kostym

Cilla Rörby
för kostymerna i Call Girl 

Katja Watkins
för kostymerna i Dom över död man

Jaana Fomin
för kostymerna i Mammas pojkar

Cilla Rörby bör få priset och får det säkert också.


Bästa ljud/ljuddesign


Jonas Jansson
för ljudet i Snabba Cash II

Petter Fladeby och Per Nyström
för ljudet i Call Girl

Malik Bendjelloul och Per Nyström
för ljudet i Searching for Sugar Man

Eftersom det handlar om svenska filmer är det svårt att uttala sig - ljudet brukar ju överlag vara rätt kasst i svensk film. Men kanske var det bättre än normalt i dessa? Jag minns inte.


Bästa mask/smink


Eros Codinas
för mask/smink i Call Girl

Jenny Fred
för mask/smink i Snabba Cash II 

Maria Strid Zackrisson
för mask/smink i Dom över död man

Ännu en kategori jag inte kan uttala mig om.


Bästa musik


Benny Andersson
för musiken i Palme

Malik Bendjelloul och Sixto Rodriguez
för musiken i Searching for Sugar Man 
 
Johan Söderqvist och Andreas Unge
för musiken i El Médico – the Cubaton Story

Ingen ska få Guldbaggen! Benny Anderssons musik till Palme är skittradig. Jag gillar inte Sixto Rodriguez tradiga låtar. Och nej, El Médico går fetbort. Men vaffan, de kommer säkert att ge baggen till Sixto.


Bästa scenografi


Lina Nordqvist
för scenografin i Call Girl 

Sandra Lindgren
för scenografin i Bitchkram

Pernilla Olsson
för scenografin i Dom över död man 

Lina Nordqvist bör få Guldbaggen och får den säkert också. 1970-talet har aldrig varit mer övertygande än i CALL GIRL.



Bästa visuella effekter


Tim Morris
för visuella effekter i Call Girl

Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Hamilton – I nationens intresse

Andreas Hylander
för visuella effekter i Isdraken

Jaha ... Öh ... Och vad ska jag säga här? Nä, jag kan omöjligt gissa här.


Nomineringsgruppen för bästa utländska film, bestående av 15 ledamöter, har genom en sluten omröstning röstat fram följande nomineringar i kategorin Bästa utländska film. Rösterna är kontrollräknade av Hanna Söderstedt och Pia Lejbro. Nomineringarna står i bokstavsordning.


Bästa utländska film


Amour
Regi: Michael Haneke

Laurence Anyways

Regi: Xavier Dolan
Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson

Jamen, för helvete! De här tre filmerna gav jag varsin tvåa när jag recenserade dem. Men baggen kommer att hamna hos Haneke, eftersom sådant går hem hon juryn. Och skådisarna ÄR ju utmärkta i den. Men jag kommer ju aldrig någonsin att se den igen. Till skillnad från DREDD.



torsdag 3 januari 2013

Bio: Jack Reacher

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Bioåret 2013 börjar bra. Ja, riktigt utmärkt, faktiskt. I alla fall om man gillar stenhårda actionthrillers. Och det gör man förstås.
Jag har inte läst någon av Lee Childs romaner om den före detta militärpolismajoren Jack Reacher, men "Prickskytten" ("One Shot") från 2005, som Christopher McQuarries film bygger på, är den nionde i den långa serien. Jack Reacher är blond och blåögd, 1,93 lång och väger 110 kilo. I böckerna, alltså. I filmen är han 1,68, mörkhårig och har stor näsa. Jo, han spelas ju av Tom Cruise.
JACK REACHER inleds med scener som fick filmbolaget att i panik klippa om trailern och ändra marknadsföringen inför den amerikanska premiären för några veckor sedan. En man med gevär tar sig upp på ett tak och börjar att av allt att döma slumpmässigt skjuta ihjäl förbipasserande, fem stycken närmare bestämt. Snacka om dålig tajming - när Paramount marknadsförde som värst, skedde den tragiska skolmassakern i Newtown.
Hur som helst: polisen lyckas omgående identifiera och gripa den skyldige. Denne hävdar dock att han är oskyldig och det enda han säger är "Get Jack Reacher".
Jack Reacher är inte den lättaste att få tag på. Han finns liksom inte. Han har ingen adress, inga kontaktuppgifter. Men polisen Helen (Rosamund Pike) lyckas få tag på Reacher, och jävlar i min låda, det är minsann en kille som vet vad han gör. Han är bäst på allt. Han är smartare än alla andra. Och det dröjer inte länge innan han upptäcker att fallet är betydligt mer komplicerat än det verkar och att det nog finns ett samband mellan de mördade.
McQuarries film känns ganska ovanlig i dagens filmklimat och i synnerhet när det gäller actionfilmer. Den är berättad på ett lite gammaldags vis, ibland nästan lite arty. Långa tagningar, inga snabba klipp, inga extravaganser. Filmmusiken (av Joe Kraemer) är smarsmakad, den märks knappt alls och ett tag trodde jag att den saknades helt.
Jag har flera gånger tidigare klagat på hur trött jag är på actionfilmer som kör med "Bourne-tricket" - det vill säga, de klipper så snabbt och viftar så mycket med kameran att man inte ser vad som händer under actionscenerna. Ofta används detta trick för att maskera att skådisarna inte kan slåss. I JACK REACHER har man gjort tvärtom. Ofta helbild, långa tagningar, och man ser precis vad Reacher kör för att spöa skiten ur sina motståndare. Och den här karln är verkligen duktig på att spöa skiten ur folk. Och på att köra bil. Actionscenerna i JACK REACHER är väldigt, väldigt bra.
Det här är ofta också en rolig film. skojiga repliker fälls, ett par slagsmål tenderar slapstick.
Tom Cruise, som funkar bra i titelrollen, är även filmens producent, och han har sett till att fylla på med några pålitliga namn i färgstarka roller. Robert Duvall är cool som gammal cowboyliknande tuffing som hjälper Reacher, Richard Jenkins är åklagaren Rodin, och minsann om man inte satt Werner Herzog(!) på att spela slem skurk. Den sistnämnde är härligt klyschig, i det närmaste parodisk.
JACK REACHER innehåller kanske ett par logiska luckor, men McQuarrie verkar inte intressera sig så mycket för fallet Reacher försöker lösa, allt annat är av mer intresse. Och han har lyckat göra en film som är bra, tuff och spännande.
Det här är årets bästa film! (Hittills.)
Vi får även veta att inga poliser röstar på Demokraterna.






(Biopremiär 4/1)