onsdag 23 januari 2013

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.
Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?
Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!
Kvällen innan Whip satte sig på planet.
Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:






(Biopremiär 25/11)



tisdag 22 januari 2013

Bio: Yoko

Foton copyright (c) SF
YOKO bygger visst på en serie tyska barnböcker jag aldrig hört talas om. Den här tyska filmen hade aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD - och det inte berodde på flera svenska inslag. Svenska Filminstitutet och SVT har nämligen skjutit in pengar i projektet. Av någon anledning. Och inte nog med det: svenska Fido Film står för effekterna och är medproducenter även de. Men det här är inget man vill ha sitt namn på.
Filmen öppnar med imponerande flygfoton över snötäckta berg och pampig musik framförd av full symfoniorkester. Vi befinner oss i Tibet och kastas in i ett tempel, där en gammal munk sitter och pratar med ett gäng tibetanska barn, och jag kom genast på med medd att stånka "VAD I HELVETE ÄR DET HÄR?!". Munken rör på munnen och utan någon som helst hänsyn till att synka läpprörelserna hörs en svensk röst på ljudspåret. Den tibetanska munken låter som en välartikulerad skådespelare från Stockholm. Så även barnen.
Yoko är en yeti som bor i ett ishus i Tibet. En ful varelse som är avsedd att vara gullig. Han har långa ögonfransar och ser bisarrt androgyn ut. Lite creepy. Och han är helt datoranimerad. Det dyker upp tyska jägare och Yoko råkar hamna i Tyskland, där alla pratar stockholmska ur synk.
Elvaåriga Pia (Jamie Bick) saknar sin döde farsa. Hon bor i en villa med sin morsa och kavata lillasyster - och gissa vem hon träffar på, om inte Yoko, som flyttar in som en annan E.T. De blir jättekompisar, mend de måste förstås hålla yetin gömd och se upp för den illasinnade jägaren och en djurparksföreståndare.
Visst. Detta är fulkomligt harmlöst. Det är möjligt att små barn även tycker att det är roligt och spännande. Men - jag är inget litet barn. Jag tyckte att YOKO var något alldeles ovanligt irriterande och sövande. På flera sätt ser det ut som en svensk film; familjen i centrum och deras hem känns väldigt svenskt. Någonstans tycker jag att det är lite sympatiskt att man fullkomligt struntat i att låta filmens huvudpersoner antingen leva i misär eller ha invandrarbakgrund - eller annat man envisas med att stoppa in i banfilmer och -böcker nuförtiden, oavsett om målgruppen kan relatera till det eller ej.
... Men nä, fan, det här känns som att titta på tysk reklamfilm för tvättmedel i 99 minuter. Ett intryck som förstärks av den osedvanligt usla dubbningen till svenska. Det ser inte klokt ut.
Regissören Franziska Buch har tydligen gjort en hel packe barnfilmer de senaste årtiondena.






(Biopremiär 25/1)




måndag 21 januari 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Michael Winner

Winner's Dinners. Den kontroversielle restaurangkritikern och livsnjutaren Michael Winner är död. Fast självklart var han ännu mer känd som ännu mer kontroversiell filmregissör.

Engelsmannen Winner började redan som tonåring att skriva skvallerspalter om film och kändisar, och efter att ha intervjuat massor av kändisar hamnade han på BBC, där han arbetade som regiassistent. Efter ett tag började han att skriva manus; hans första credit kom 1958, då han författade kriminalfilmen MAN WITH A GUN.

1960 regisserade Michael Winner sin första långfilm, SHOOT TO KILL, en film han följde upp året därpå med nudistfilmen SOME LIKE IT COOL. Han inledde ett samarbete med Oliver Reed och fortsatte att göra film hemma i England, men efter framgången med krigssatiren HANNIBAL BROOKS (1969) förflyttade han sig över Atlanten.

Michael Winners första amerikanska film var den stenhårda westernfilmen LAGENS MÄN (LAWMAN) med Burt Lancaster och Robert Duvall som kom 1971, och samma år regisserade han Marlon Brando i DE BESATTA (THE NIGHTCOMERS), en prequel till Henry James "Skruvens vridning" som nästan blivit en liten klassiker.
1972 samarbetade Winner med Charles Bronson för första gången. Det handlade om westernfilmen CHATOS LAND, som följdes av MECHANIC - EN MÄNNISKOJÄGARE och THE STONE KILLER innan det 1974 var dags för milstolpen DEATH WISH - VÅLDETS FIENDE NR 1. Nu hade Winner gjort sig känd som regissör av våldsamma, ibland kontroversiella - och med tiden alltmer härligt skräpiga - filmer.
En av mina personliga favoriter är skräckfilmen ONDSKANS REDSKAP (THE SENTINEL) från 1977 (som jag recenserar HÄR). 1978 regisserade han Robert Mitchum som Philip Marlowe i THE BIG SLEEP och 1982 återvände Bronson för att skjuta ner drägg i DEATH WISH II. Nu producerades den här filmserien av Colan och Globus och deras Cannon Group, vilken innebar att trashmätaren sköt i höjden. DEATH WISH 3 från 1985, som inte helt oväntat totalförbjöds i Sverige, är en fullkomligt fantastisk film som många håller som favorit i både den filmserien och bland Michael Winners filmer. Detta blev dock den sista DEATH WISH-film Winner regisserade, de övriga två gjordes av andra.
1993 gjorde Winner sig kontroversiell igen, när han regisserade DIRTY WEEKEND, baserad på en då uppmärksammad roman. Ett slags kvinnlig variant av DEATH WISH med Lia Williams, Rufus Sewell och David McCallum. Fast filmen var inget vidare. Winners allra sista film som regissör kom 1998. PARTING SHOTS heter den och är ett slags komedi med Chris Rea och en hel packe kända ansikten: John Cleese, Bob Hoskins, Diana Rigg, Ben Kingsley, Joanna Lumley, Oliver Reed, Gareth Hunt och många andra. Filmen släpptes direkt på video i Sverige, jag såg den när den kom, men minns inte speciellt mycket.

Michael Winner ägnade sig lika mycket - om inte mer - åt god mat, och skrev under åtskilliga decennier matspalten "Winner's Dinners" i The Sunday Times. Han skrev sex böcker om mat, varav de bästa titlarna är "Winner's Dinners: The Good, the Bad and the Unspeakable" och "The Fat Pig Diet" - den sistnämnda är visst något slags bantningsbok. Hans memoarer blev två volymer. Först kom "Winner Takes All: A Life of Sorts" 2004 och denna följde han upp 2011 med "Tales I Never Told".

Michael Winner blev 77 år gammal.
MICHAEL WINNER
1935 - 2013
R.I.P.

En bild säger mer än tusen ord




söndag 20 januari 2013

Morgonpigga skåningar!

Klockan åtta noll-noll i morgonbitti, det vill säga måndag morgon, kommer jag att sitta i P4 Malmöhus och diskutera Guldbaggenomineringarna. Jag gissar att det går att ratta in programmet på SR:s hemsida oavsett var i landet man befinner sig.
Kalle Lind är förresten bisittare i det här morgonprogrammet.

TOPPRAFFEL! sörjer: Cacka Israelsson

Karl Erik "Cacka" Israelsson har sällat sig till Gamle Svartens stall ovan molnen, 83 år gammal hann han bli.
Numera är väl Cacka Israelsson mest känd som sångare, men usprungligen var han framgångsrik friidrottare som medverkade i ett flertal landskamper under 1950-talets första år. Under dessa år började han även att figurera i radioprogram och han fick snart skivkontrakt. Största framgången blev förstås "Gamle Svarten", inspelad 1954. Hans sista album släpptes 2006; "Cacka Israelsson Live".
Under 1950-talet medverkade Cacka som skådis i fem långfilmer, däribland KÄRLEK PÅ TURNÉ och TILL FJÄLLS PÅ RÄLS. Till filmen GAZELL CLUB skrev han även musiken. Han var även verksam som reklamtecknare och fick ur sig flera skivomslag.
CACKA ISRAELSSON
1929 - 2013
R.I.P.



lördag 19 januari 2013

Bio: The Company You Keep

Foton: Doane Gregory © 2012 Wildwood Enterprises. All Rights Reserved. 
Robert Redfords senaste film som regissör och skådis har inte USA-premiär förrän den femte april - men redan nu kan vi se den i Sverige. Varför det har blivit så här har jag ingen aning om.
THE COMPANY YOU KEEP pressvisades inte i Malmö. Jag visste inte om jag skulle ha tid att se den på premiärkvällen eller ej, men nu visade det sig att jag hann ändå, så jag traskade bort till Filmstaden Entré i sista stund. Trettio platser kvar. Bra. Men nog fan var den plats jag vill ha upptagen. Även den rakt framför. Märkligt! Det här är ju en Robert Redford-film, en vuxenfilm, och medelålders människor brukar inte veta att man ska sitta långt fram i salongen för bästa bioupplevelse, de sätter sig i mitten eller långt bak. Så inte den här gången och jag tvingades välja en plats i mitten - det kändes konstigt med så liten filmduk.
Men när jag stövlade in i salongen fick jag förklaringen: det var bara ungdomar där. Jag var äldst. Otroligt mystiskt. Jag dubbelkollade så att jag gått in i rätt salong. Varför vill så många kids se en pensionärsthriller? Inte nog med det: de var knäpptysta från början till slut!
76-årige Redford spelar advokaten Jim Grant; en oansenlig man med en liten dotter. Det är bara det att Jim Grant egentligen heter Nicholas Sloan och för trettio år sedan tillhörde han en militant vänsterorganisation, vars tretton medlemmar är efterlysta för ett mord begått under ett bankrån. Sloan säger att han varit Jim Grant längre än sig själv - vilket innebär att han ska föreställa att vara under 60 år gammal! Det kan man omöjligt tro, herr Redford ser nämligen numera ut som en gammal sadelväska. Visst, han är välbevarad och rörlig, men ser gammal ut - och när han ler är han märkligt lik Harpo Marx!
Shia LaBeouf är den unge journalisten Ben som råkar komma Sloan på spåren. Susan Sarandon är en annan av vänstergruppens medlemmar som plötsligt och oväntat anmäler sig själv. Sloan flyr och och håller sig undan FBI och journalister, medan han söker upp de andra gruppmedlemmarna - hans mål är att hitta en viss Mimi Lurie (Julie Christie). Varför måste han hitta henne? Kan det hjälpa honom att bevisa något? Den unge Ben är en synnerligen duglig journalist, han är bra på att lägga pussel och ligger hela tiden före FBI.
THE COMPANY YOU KEEP är en robust och intressant film. Dess handling är kanske lite väl otrolig på ett par ställen, men det kan man ta. Det här är väldigt välgjort på ett "vuxet" och lite gammaldags sätt. Tempot är lugnt, actionscener lyser helt med sin frånvaro - och man inte räknar scenen där Sloan hoppar över ett staket eller när han springer i en skog. Filmen är full av dugliga, rejäla skådespelare; ner i minsta biroll hittar vi kända karaktärsskådisar. Nick Nolte är en av de före detta medlemmarna i gruppen, Brendan Gleeson är en pensionerad polis, Terrence Howard är nitisk FBI-agent, Richard Jenkins är en annan av gruppens medlemmar, Anna Kendrick flimrar förbi som hastigast, Stanley Tucci är lysande som Bens redaktör, som Sloans bror hittar vi Chris Cooper, och när man tror att den inte kan bli bättre, ja, då kommer självaste
SAM ELLIOTT!
Pensionärsthriller skrev jag här ovan. Nja, det är väl att ta i - även om det ligger något i det. Politisk thriller är en bättre benämning. Det är en lång film, det här, två timmar och sju minuter, men THE COMPANY YOU KEEP är väl värd att se.
    





(18/1)



fredag 18 januari 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack F Murphy

Den kanadensikte filmproducenten Jack F Murphy har gett upp en längre tids kamp mot cancer. Han blev 69.
Murphy började att jobba med film redan som tonåring, då han hyrde ut 16mm-filmer till skolor och kyrkor. Ett par år senare hade han om de kanadensiska rättigheterna till filmer från Warner och Fox, dock inte biorättigheterna. I början av 60-talet försågs han med exklusiva 16mm-rättigheter till en massa andra filmer. 16mm, jo, det låter ju onekligen som om det var väldigt längesedan. Början av 80-talet, när video konkurrerat ut 16mm, sålde Murphy företaget.
Han flyttade till Los Angeles, där han dels började hyra ut film till militären, men även blev filmproducent. Han producerade inte speciellt många filmer, men ett knippe av dem - alla lågbudgetrullar gjorda direkt för videomarknaden - är minnesvärda. Vi hittar till exempel SYNGENOR från 1990, som är något slags uppföljare till SCARED TO DEATH - den använder sig av samma monster, men har inget med originalet att göra. Murphy gillade monstret i SCARED TO DEATH och ville göra ännu en film med det, men eftersom nästan ingen sett den filmen, hittade de på något nytt.
Murphy låg även bakom Tony Randels festliga insektsskräckis TICKS från 1993. En av den filmens medproducenter var Brian Yuzna, och Murphy producerade 1998 en film Yuzna regisserade; PROGENY.
Jack F Murphys sista långfilm var dramat HAVOC från 2005 med Anne Hathaway, Channing Tatum och Joseph Gordon-Levitt, inga av dem hade då hunnit bli storstjärnor.
JACK F MURPHY
1943-2013
R.I.P.



TOPPRAFFEL! sörjer: Fred J Lincoln

Weasel är död. Ett av filmhistoriens värsta kräk. Och detta bara lite mer än ett år efter att Krug gick bort. Krug och Weasel, det var ju de två räliga skurkarna i Wes Cravens THE LAST HOUSE ON THE LEFT från 1972. David Hess (1936-2011) spelade Krug, medan Fred J Lincoln var Weasel.
New Yorkern Lincoln var dock mest verksam i en annan del av filmbranschen. Skådespela började han  1971 i filmer som SEX USA och ALTAR OF LUST, men det var främst som regissör han gjorde sig känd. 320 filmer hann han få ur sig. Den första kom 1976 och hetter SOUPERMAN. Därefter följde odödliga klassiker som GO FOR IT (med Teresa Orlowski), HONEYMOON HARLOTS, FRIDAY THE 13TH: A NUDE BEGINNING, SKAMGREPP, BLONDINEN FRÅN DANMARK, STORA BOMBER!, HOOTER HEAVEN, THE ENEMA BANDIT RETURNS, THE LAST WHORE HOUSE ON THE LEFT och jag vet inte allt.
1985 vann han Critics' Adult Film Award som Best Director.
Han fyllde 75 för tio dagar sedan ... Och mer har jag väl inte att tillägga.
FRED J LINCOLN
1938 - 2013
R.I.P.