torsdag 27 december 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Gerry Anderson

I vår sommarstuga fanns - och finns kanske fortfarande? - ett drygt 40 år gammalt ritblock i vilket jag när jag var fem-sex år gammal ritat en serie full av rymdskepp, märkliga farkoster och dinosaurier. Serien var baserad på en en kort Super-8-film min bästis Adams farsa brukade visa på Adams barnkalas. Han; Adams farsa, alltså, brukade bara omnämna denna dockfilm som "science fiction", och jag tänkte inte mer på det. Men jag visste inte riktigt vad det var för något. Jag kunde omöjligt glömma denna fascinerande kortfilm.
Först på 1990-talet upptäckte jag vad det var. MTV visade en musikvideo som bestod av klipp ur Gerry  och Sylvia Andersons kult-TV-serie THUNDERBIRDS från 1965. Men jösses! Där är de ju! Samma snuttar jag hade sett tjugo år tidigare!
Faktum är att jag stiftat närmare bekantskap med engelsmannen Gerry Andersons produktioner långt tidigare än 90-talet. Det var ju han som låg bakom MÅNBAS ALPHA som kom 1975. En TV-serie som gjorde djupt, djupt intryck på oss 60-talister. I mitten av 70-talet var MÅNBAS ALPHA i princip synonymt med science fiction - åtminstone om man var barn och inte kom in på barnförbjudna filmer på bio. Innan månbasen hade jag nog bara sett gamla BLIXT GORDON på Buster Crabbe på TV. På dansk TV, där han hette Jens Lyn. 1975, det var ju innan STJÄRNORNAS KRIG och innan STAR TREK visades på svensk TV.
Gerry och Sylvia Anderson skapade främst barnprogram och marionettserier, och även om jag känner till de flesta av deras produktioner, har jag sett väldigt lite. Jag har ingen aning om huruvida deras tidigaste grejor nådde våra breddgrader, men förutom THUNDERBIRDS och MÅNBAS ALPHA, låg Andersons bakom SUPERCAR, STINGRAY, CAPTAIN SCARLET, UFO och flera andra. 1994 producerade Andersons en ny live action-serie som TV4 visade; SPACE PRECINCT. Den blev rätt kortlivad, men jag tyckte att den var hyfsat kul. Jag köpte till och med en liten SPACE PRECINCT-docka jag hittade på Infarten i Landskrona. Den satt på min TV på 90-talet.
2005 återupplivades CAPTAIN SCARLET, som fick en ny TV-serie.
Jag träffade en gång en snubbe som jobbat för Gerry Anderson. Han gillade inte Anderson alls och hävdade att han inte gjorde någonting själv mer än att sätta sitt namn på produktioner och ta åt sig ärat. Men om så verkligen var fallet har jag ingen aning om.
GERRY ANDERSON
1929 - 2012
R.I.P.



onsdag 26 december 2012

Expressen den 15 november 1995

Annandagen. Tänkte bege mig till Moderna Museet och utställningen Supersurrealisterna, som jag fortfarande inte sett. Men eftersom det är fritt inträde idag passar jag på.
... Så jag lämnar er med ännu en repris på en gammal videokrönika ur Expreesen. Min fjortonde.
en ganska besynnerlig krönika. Jag har inte så mycket att säga om den.

Mycket mer än polska gruvarbetarfilmer

Härommånaden hölls den årliga videomässan i Stockholm.

Där, lite avsides bland alla blippande datorspel och bartendrar i stormtrooperuniformer, stod även Filminstitutet Video och försökte göra sig hörda och sedda. Jag etablerade snabbt kontakt, och försågs med kataloger och annat.

VÄL HEMKOMMEN tittade en kompis i Filminstitutets videokatalog, och sa något i stil med "Jaha, och här är det förstås polska gruvarbetarfilmer, filmade i färgskalan beige till urin. Men vad nu? Har de den filmen"

Jojomen, alla har vi fördomar. Det visade sig att Filminstitutets sortiment är betydligt bredare än man kan tro. De flesta videobutiker verkar inte vara så pigga på att föra institutets filmer, och de få av dem man stöter på i butiker och på bibliotek brukar vara just polska gruvarbetarfilmer och animerade barnfilmer av den typ som endast vuxna tycker om.

Men faktum är att Filminstitutet nog är det bolag som släpper mest Hong Kong-action. Man hittar även klassiska skräckfilmer, rockfilmer, deckare, och filmhistoriska milstolpar (nu till filmens 100-årsjubileum släpptes en hög klassiker, däribland "Paradisets barn"). Jag beställde hem ett gäng filmer, och började beta av...

Johan Donners "Ebba the movie" har jag inte vågat se om sedan den kom 1982. Ebba Grön betydde väldigt mycket för mig, och ofta blir man besviken när man ser om sådana här filmer. Men jo, filmen höll än. Men det var värst vad ung Thåström ser ut. Filmen är något sliten vid aktskiftena.

En klassisk skräckrulle

En riktigt klassisk och betydande skräckfilm är Fritz Langs "Dr Mabuses testamente" från 1932. Trots väldigt brusigt ljud och ibland märkligt kapade bilder, är detta fortfarande en oerhört stämningsfull film. Intressant att även de goda i denna tyska film ser ut som Hollywood-skurkar. Det måste vara tyskan.

Tysk är även "Dubbeldeckaren" av Doris Dörre. En ganska sympatisk liten deckare om en turkisk privatdeckare uppvuxen i Tyskland. Problemet är att filmen är inspelad i just Tyskland - den är inte så vacker att titta på. Det känns ungefär som att åka längs autobahn, och den saknar estetiska grepp. Fast omslaget är snyggt.

Kultfilm får man nog betrakta Peter Weirs debutfilm "The cars that ate Paris" (Australien, 1975) som. På video heter den av någon anledning enbart "Cars" - varför inte "Bilarna som käkade upp Paris"? Det här är en minst sagt besynnerlig rulle, och notera även Bruce Spence från "Mad Max" i en av rollerna.

De asiatiska actionrullarna, då? Jag ber att få återkomma.

För övrigt anser jag att Filminstitutet ska ha en eloge för att de tagit vara på det gamla fina ordet "raffel". Dock bör de nog satsa på lite mer säljande omslag, vissa är väl trista.

BÄST JUST NU

"Star wars"-trilogin (SF). Nya THX-versionerna med bombastiskt ljud, vissa scener har nästan blivit tredimensionella. Att "Jedins återkomst" mest påminner om mupparna i rymden får man ta. SF har släppt både fullscreen- och widescreen- (alltså letterbox-) versioner - du väljer väl rätt.

"Leon" (Buena Vista). Är det fler än jag som upptäckt att den inledande actionsekvensen är knyckt från Dolph Lundgrens "Punisher"? Tyvärr har "Leon" släppts i fullscreen, vilket gör att det mesta av actionsekvenserna inte syns i bild.

Jörgen Svensson som telegrampojke i "Lust och fägring stor" på bio. En rolltolkning av hög klass. Ge grabben en Guldbagge!




tisdag 25 december 2012

Expressen den 1 november 1995

Jaha, där ligger du och är däst efter skinka och gröt. Och det är väl förhoppningsvis jag också.
Nej, det är jag inte - jag är antagligen på bio. Det är jag alltid. Och för att slippa skriva nya grejor under julhelgen; jag vill ju också ha lite ledigt, slänger jag in ett par av mina gamla Expressenkrönikor.
Här är min trettonde videokrönika. En text skriven innan Michelle Khan blev världsberömd som Michelle Yeoh. Den kände svenske journalisten jag refererar till i början är Stefan Malmqvist. Och än idag, sjutton år senare, tjatas det om att det finns för få actionbrudar på film.
Vad hände förresten med Shannon Lee?

Pinglor med puffror

För några månader sedan kom en känd svensk journalist fram till mig på en tillställning och introducerade sig med att säga något i stil med "Du borde gilla Cynthia Rothrock och sånt, va?"

När "Dolores Claiborne" hade premiär häromveckan skrev en kvinnlig recensent något om att det är så ont om tuffa, starka och självständiga kvinnor på film (och i litteratur) att det i stort sett bara finns Modesty Blaise, Pippi Långstrump, och nu Dolores Claiborne.

Detta är förstås en grov missuppfattning. Visst, de manliga hjältarna dominerar å det grövsta, men det finns ju faktiskt gott om tuffa brudar på film och video - om man letar lite längre än bland de stora bioproduktionerna.

Den man först kommer att tänka på är förstås Sigourney Weaver som Ellen Ripley i "Alien"-filmerna. Fast nu tycker ju jag att hon är lite småtrist. Handen på hjärtat, visst var väl marinkårssoldaten Vasquez i "Aliens" betydligt skojigare? Och vem vill inte bli straffad av Judge Hershey, det vill säga Diane Lane, i "Judge Dredd"?

Cynthia Rothrock heter en liten småknubbig sak som är en hejare på kampsporter. Efter att ha gjort ett par filmer i Hongkong började hon göra film hemma i USA, av vilka de flesta har släppts på video i Sverige, om än i nerklippt skick. Cynthia har massor av fans, men hennes filmer är inga riktiga höjdare, och själv tycker jag att hon mer ser ut som en dagisfröken än en actionhjältinna.

Alla amerikanska B-actionrullar med självaktning har åtminstone en vacker kvinnlig skurk som är en jäkel på att nita hjälten. En av dessa tjejer är den personliga favoriten Cyndi Pass, som ibland även står på hjältens sida. Stenhård skurk är hon bland annat i "Bounty tracker", där hon bankar skiten ur Lorenzo Lamas.

En tjej jag hoppas mycket på är Shannon Lee, dotter till Bruce och syster till Brandon. I mögfilmen "Cage II" var hon totalt bortkastad som Lou "Hulken" Ferrignos love interest, men nu har hon huvudrollen i en kommande actionfilm, som heter något med "Little Saigon" i titeln.

Vill man kika på riktigt tuffa flickor, tar man och kollar in utbudet från Hongkong. Här är hjältinnorna oräkneliga. Det finns till och med en genre som kallas Girls with guns. Den största kvinnliga skådisen i Hongkong är Michelle Khan (som inte ska blandas ihop med Cynthia Khan); en fantastisk tjej som både är oerhört söt och charmig, och skrämmande skicklig på kung fu - och dessutom gör hon oftast sina stunts själv. Det går att hitta några få Khan-filmer i Sverige, så kolla in henne, om hon är obekant.

TILL SIST: För oss som samlar på film och spelar in mycket från TV - hur vore det om tidningarnas TV-tablåer skrev ut om filmerna går i letterbox? Så att vi vet om vi ska spela över full screen-versioner av filmer vi redan har. Det tycker jag vi ska kräva.

MICHELLE KHAN-FILMER I SVERIGE

"In the line of duty". En totalt sanslös actionrulle med bitvis otroliga stunts. Dock är bästa scenen (kung fu med motorsåg) bortklippt i svenska versionen.

"In the line of duty 2". Något tristare och fjantigare film, här tar Michelle hjälp av Cynthia Rothrock.

"Gerillakrigarna". En Indiana Jones-variant som får Harrison Ford att likna ordföranden i PRO.

En romantisk dramakomedi vars titel jag glömt bort. Jag hyrde den för flera år sedan, och den finns inte kvar i butiken.




måndag 24 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 24

DECEMBER
24
2012
En gång för väldigt, väldigt längesedan fick jag tag på den här skivan. Jag har för mig att även en kompis hittade ett exemplar. Vi utnämnde den genast till världens bästa julskiva. En skrikande femåring som tjoar att jultomten är svart och utbrister "Happy Kwanza everyboooody!" - det kan väl inte bli bättre än så.
GOD JUL
önskar
TOPPRAFFEL!



söndag 23 december 2012

Bio: Rust and Bone

Foton copyright (c) TriArt Film
Ett drama om kärlek, amputering, streetfighting och späckhuggare. Det ser man inte varje dag.
Förra veckan tvingades jag att välja. BERÄTTELSEN OM PI eller RUST AND BONE. Båda pressvisades nämligen samtidigt. Dumt. Egentligen ville jag ju hellre se RUST AND BONE - jag hade hört mycket bra om den, för regin står Jacques Audiard som gjorde den utmärkta EN PROFET, och den kvinnliga huvudrolen innehas av Marion Cotillard. Och henne är vi ju alla förälskade i. Men BERÄTTELSEN OM PI är ju en av julens storfilmer och regisserad av Ang Lee, så jag vålde den. Lite motvilligt.
Häromdagen gick jag förbi Filmstaden kom det ut två par. De diskuterade filmen de nyss sett. "Var hennes ben amputerade på riktigt?" frågade en tjej. "Javisst!" svarade en kille. "Ursäkta mig," sa jag, "men är det RUST AND BONE ni har sett?". Jo, det var det förstås. Jag hade då själv inte sett filmen, men jag upplyste dem om att de kapade benen är gjorde med hjälp av CGI. Det är ju Marion Cotillard! En av Frankrikes största stjärnor! Och hon var ju inte amputerad i THE DARK KNIGHT RISES, eller hur? Och till på köpet har hon ju ben i början av RUST AND BONE!
Cotillard spelar Stephanie, som jobbar med späckhuggare. Hon har en sådan där fiskshow där djuren hoppar genom ringar och har sig. På en nattklubb träffar hon utkastaren Ali, som spelas av Matthias Schoenaerts från BULLHEAD. Liksom i BULLHEAD är han en emotionellt störd slugger, som tillsammans med sin femårige son tagit sig från norra Frankrike till Rivieran. Var på Rivieran är lite oklart; stranden är Cannes, vattenparken finns i Antibes, andra scener i trakterna däromkring, plus ett par inspelade i Belgien.
Stephanie råkar ut för en tragisk spägghuggarolycka och när hon vaknar upp på sjukhuset upptäcker hon att båda benen kapats strax ovanför knäna. En väldigt stark och ångestladdad scen. Hon isolerar sig i sin lägenhet och mår kass, men av oklar anledning kontaktar hon Ali, som nu jobbar som väktare och tjänar extrapengar på illegala streetfighting-matcher. De börjar umgås. Som vänner. Sedan har de även sex, men de är fortfarande inte ett par. Ali är ju lite emotionellt störd, och fortsätter att plocka med sig slampiga engångsligg hem från krogen - även när Stephanie är med. Och hon är innerst inne inte så avtrubbad att hon inte tar illa vid sig. Men är det inte så trots allt att Ali älskar Stephanie?
RUST AND BONE (som i original heter DE ROUILLE ET D'OS, vilket mycket riktigt betyder "Rost och ben", varför den engelska titeln?) är till stora delar en alldeles utmärkt film. Den engagerade mig, jag fann historien intressant och lite rörande, och jag gillade förstås Marion Cotillard. Hon är väldigt bra i rollen.
Men mot slutet går filmen ett varv för långt och slänger in ett långt parti som enbart handlar om Ali och hans son. Stephanie glöms nästan bort. Och jag inser att Ali egentligen är rätt ointressant. Typer som han har vi sett många gånger tidigare. Och han är rätt osympatisk. Jag skiter väl i honom. Detta slut får mig faktiskt att plocka bort en dvärg från betyget; det känns bara onödigt.
Amputationseffekten känns minst sagt övertygande, jag förstår att de där paren ovan jag nämnde blev lurade. Filmen innehåller även ett flertal råa och blodiga slagsmål vilka lär chockera och äckla de som kommit för att se ett kärleksdrama.
Bakom mig satt en tant som kommenterade varje scen med ett "Hmm!". Även reklamen innan filmen började.






(Biopremiär 21/12)



Bio: Uppe på Vallmokullen

Bilder copyright (c) TriArt Film

Enda orsaken till att UPPE PÅ VALLMOKULLEN går upp på bio i Sverige, torde vara att det är en ny film från Studio Ghibli, i regi av Gorō Miyazaki, son till legenden Hayao Miyazaki. Och Studio Ghibli, det ska man ju tycka om, det är animerad kvalitetsfilm. 

Studio Ghibli gör även förbannat tradiga filmer.

Jag kollade upp mina recensioner av några av dem. PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, LÅNAREN ARRIETTY och NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL. Fantastiskt snyggt animerade - och sövande. Dock har nämnda filmer något som kan tilltala en svensk publik, svenska familjer - och svenska barn. Det har inte UPPE PÅ VALLMOKULLEN.

Eftersom pressvisningen av BERÄTTELSEN OM PI blev en timme försenad, missade jag pressvisningen av UPPE PÅ VALLMOKULLEN, så jag såg den på en ordinarie visning igår. Ganska liten publik. Längst bak satt två barnfamiljer med små, små barn. Det dröjde inte länge innan jag - som satt långt fram - hörde ungarna tissla och tassla. "Mamma! Mamma! Mamma! Titta här!", "Mamma! Mamma! Vad blir det till middag?". De ägnade sig åt allt annat än filmen. Av förståeliga skäl. Förvisso är filmen på japanska med svensk text - vilket jag tackar för. Men innehållsmässigt är det här rätt ... märkligt.

Filmen utspelar sig 1964. OS ska hållas i Tokyo och då vill man riva Konanskolans klubbhus för att göra plats för olympiska prylar. Den lilla flickan Umi går på Konanskolan. Hon bor tillsammans med sina syskon med sin farmor. Hennes morsa är på vift, hennes farsa är död. Därför hedrar Umi farsans minne varje morgon med att hissa en flagga till hans minne. En pojke, Shun, vars far är sjöman, ser flaggprocessen varje morgon. Han intresserar sig för Umi.

... Men mest handlar det här om intrigerna kring klubbhuset. De vill ju behålla det! De rustar upp det för att visa hur fint det är. Sedan måste de ta tag på skolchefen i Tokyo. Snacka om rafflande politiska intriger!
... Eller. Nej. Det här är inte rafflande alls. "Finstämt" vill nog en del kalla det här. "En av de tråkigaste tecknade filmer jag någonsin sett," säger jag. Handlingen är ju fullkomligt ointressant. Varför skulle jag bry mig om de här ungarnas klubbhus? De marscherar runt där på närmast militäriskt sätt och det känns bara ... japanskt och främmande. Jag kan omöjligt engagera mig i sådant här.

Animationstekniskt imponerar det. Med ett undantag: figurernas ansikten. Alla ser i princip likadana ut. Dessutom har de med få undantag rätt stela och nollställda ansiktsuttryck. Det är väldigt okänsligt och rätt irriterande. Då och då dyker det upp figurer med extremt överdrivna ansiktsuttryck, som brukligt är i manga och animé. Fast jag gillar verkligen att det handlar om klassisk, "platt" 2D-animering och inte sterilt datamög.

Filmens miljöer är tjusigt skildrade. Synd bara att de är så få. För det här är ett dialogdrivet drama. Det lär främst gå hem hos hängivna animéfans.







(Biopremiär 21/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 23

DECEMBER
23
2012



lördag 22 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 22

DECEMBER
22
2012
Julen var inte alltid bättre förr.



fredag 21 december 2012

Bio: Änglarnas andel

Ken Loachs förra film var thrillern ROUTE IRISH - en film jag faktiskt helt glömt bort; jag var tvungen att kolla upp min recension för att friska upp minnet. Däremot minns jag den småcharmiga LOOKING FOR ERIC, vilken Loach gjorde dessförinnan. Ken Loachs nya film visar sig vara ännu en charmig liten sak. Något slags feel bad-feel good-komedi; en genremix det är svårt att sätta etikett på.

ÄNGLARNAS ANDEL inleds med en fantastiskt rolig scen, i vilken den stenkorkade Albert (Gary Maitland) krökar och ställer till det för sig på en järnvägsperrong. Det bär sig inte bättre än att han släpas till domstol för att dömas. Här får vi ett montage under vilket filmens huvudpersoner tilldelas sina domar. De är småkriminella losers, och en av dem - den unge slagskämpen Robbie (Paul Brannigan) - utkristalliseras till berättelsens centralgestalt.

Samtliga personer döms till samhällstjänst och under ledning av den rejäle, varme och omtänksamme whiskyälskaren Harry (John Henshaw) åker de iväg för att skrapa bort färg och måla om i byggnader. De flesta av de här typerna är korkade och obildade (de säger till och med att de bär träningsoveraller och därför framstår som obildade!), Robbie vill dock göra något av sitt liv. Hans flickvän är gravid, han vill komma ifrån skittillvaron i Glasgows gråaste delar. Men han är född loser, han har hetsigt humör, han har suttit inne för misshandel, ett lokalt gäng är ute efter honom, och flickvännens manliga släktingar vill både spöa upp honom och förvisa honom till annan ort efter att Robbies son föds.
Men när Robbie befinner sig hemma hos Harry och den senare vill fira sonens ankomst genom att bjuda på fin whisky, visar det sig att Robbie - som aldrig druckit whisky - har en fantastisk näsa för maltdrycker. Harry tar med sig gänget till en whiskyprovning ledd av en whiskykännare spelad av Charles MacLean, som är en känd skotsk whiskyexpert i verkligheten. Antagligen spelar han sig själv. Experten pratar om världens godaste och mest åtråvärda whisky - som av en händelse ska säljas på auktion veckan därpå. Priset förutspås bli astronomiskt - och då ploppar en plan upp i Robbies huvud. Kanske har han hittat en väg ut från sin vidriga tillvaro.

Här tar filmen en ny vändning och blir plötsligt en festlig - och nästan lite spännande - kuppfilm. Robbie och hans vänner spökar ut sig i kilt och beger sig ut på ett äventyr som hämtat ur MISSION: IMPOSSIBLE. De ska genomföra Den Stora Whiskystöten.

Genreblandningen och filmens ton är lite udda. I grund och botten är det här en trevlig familjefilm, vars andra hälft är förvånansvärt lättsam. Bitvis är det väldigt skojigt - den där Albert är ibland obetalbar. Men samtidigt är det här en Ken Loach-film. Miljöerna är mestadels gråa och fula, människorna är fula och bleka, här finns en del explicit, blodigt våld; Robbie, hans vänner och fiender är trots allt kriminella slagskämpar, och språket är grovt - för självklart klarar de här obildade typerna i träningsoverall inte av att säga något utan att slänga in "fuck" eller "cunt". Våldet och språket skär sig lite med filmens innehåll, men å andra sidan - vi hade väl inte förväntat oss något annat från Ken Loach?

I vilket fall tycker jag att ÄNGLARNAS ANDEL är en trevlig bekantskap. Jag tycker om filmen; den är rolig, underhållande, och den gjorde mig makalöst sugen på single malt-whisky.






(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 21

DECEMBER
21
2012



torsdag 20 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 20

DECEMBER
20
2012