torsdag 6 december 2012

Bio: Caesar måste dö

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Den här helgen tillhör gubbstruttarna. Jan Troell, som är över 80, har premiär på sin nya film, och det har även de i vissa kretsar legendariska brödernas Taviani; Paolo och Vittorio, 81 respektive 83 år unga. Jag brukar ibland kalla vissa filmer för "filmfestivalfilmer"; filmer som de stora festivalerna älskar, men som sällan når ut på vanliga biografer. Bröderna Taviani är älskade av många "seriösa" kritiker - men guldbjörnenvinnaren CAESAR MÅSTE DÖ är den första Tavianifilm som får biodistribution i Sverige på, ja vad kan det vara, ett decennium? Och jag tror inte att jag sett något av dem sedan jag såg FIORILE från 1993 på video.  
CAESAR MÅSTE DÖ är något slags dokumentär. Jag skriver "något slags" att det antagligen är långtifrån så dokumentärt som filmen vill påskina - vilket är alldeles för uppenbart. Filmen utspelar sig bakom murarna på ett högsäkerhetsfängelse. Här sitter mördare och medlemmar i maffian eller Camorran. Straffen är långa, från ett dussin år till livstid.
I sann Norén-anda ägnar sig en grupp av dessa förhärdade fångar åt teater. De anses vara mycket skickliga och drar fulla hus med sina uppsättningar. Bröderna Taviani hörde talas om denna besynnerliga teatertrupp, såg en föreställning och blev hänförda. Så pass att de gjorde denna film om de förhärdade brottslingarna, som förstås låses in efter varje föreställning.
I filmen ska de sätta upp Shakespeares JULIUS CAESAR. Eftersom scenen håller på att byggas om, tvingas skådespelarna att repetera lite varstans i fängelset; i små rum, i korridorer, på taket där de ibland vallas. Ibland blir de lite gramse på varandra, ibland blir de känsliga, men föreställningen blir en ny succé - det går säkert även att läsa in en massa i valet av pjäs; en historia om en mäktig italienare som störtades (det finns paralleller till Berlusconi). Själv noterar jag främst att jag sitter och ser delar av en pjäs författad av en engelsman, en berättelse som utspelar sig i Italien, har översatts till italienska, har bearbetats - och sedan textats på svenska. Öppnings- och avslutningsscenerna är i färg, medan resten av filmen; repetitionerna, är i svartvitt.
Det är alltså riktiga interner som spelar sig själva. Men frågan är alltså hur pass dokumentärt det här är. Det hela verkar väldigt manusbundet och regisserat. När de här killarna agerar på scen och är teatraliska på bästa/värsta Shakespearemanér funkar det förstås utmärkt. Men så fort de ska vara sig själva och prata om känslor funkar det inte alls, det ser onaturligt och - just det - teatraliskt ut. Stelt och krystat. Den dokumentära känslan förstörs även när man upptäcker att några vakter som kommenterar repetitionerna är dubbade i bästa italienska anda.
Fast på det hela taget är detta en intressant film. Bitvis ganska rolig, i synnerhet de första scenerna där det hålles audition och alla spelar upp samma scen på olika sätt. Synd att det är Shakespeare de spelar, det är inte min kopp te. Det hade varit roligare om de satt upp FRÖKEN FLEGGMANS MUSTASCH.
Sedan filmen gjordes har ett par-tre fångar frigivits och blivit professionella skådespelare och författare.
CAESAR MÅSTE DÖ har en väldigt föredömlig spellängd - en timme och sexton minuter. Bra.
Och ja, det här är en typisk film som vinner guldbjörnen.





(Biopremiär 7/11)





JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 6

DECEMBER
6
2012



onsdag 5 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 5

DECEMBER
5
2012



tisdag 4 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 4

DECEMBER
4
2012



måndag 3 december 2012

Bio: De fem legenderna

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Okej, vem är egentligen den där Jack Frost? Jag har aldrig funderat så mycket på det. Det har dykt upp flera filmer med namnet i titeln; både komedier och skräckfilmer. Jag har utgått från att det är någon anglo-amerikansk legend och låtit det stanna där. Efter att ha sett DE FEM LEGENDERNA tog jag och kollade med Wikipedia. Så här står det: "Jack Frost is a sprite and the personification of crisp, cold, winter weather, a variant of Old Man Winter. He is also at times personified as a mischief making spirit that loves being carefree and a loner." - och på svenska Wikipedia jämförs figuren med kung Bore. Men där stannar nog alla likheter.
På Malmö Filmdagar i somras visades ett längre - alldeles för långt - hopklipp av DE FEM LEGENDERNA; större delen var inte ens färdigt, utan vi fick se skisser, storyboard och annat. Filmen var allt annat än lockande; den såg ganska anskrämlig- och konstig ut. Vad var det här?
Filmen pressvidades inte i Malmö, så jag tillbringade söndagskvällen med att se den. Tyvärr missade jag den amerikanska originalversionen, med röster av Alec Baldwin, Jude Law, Hugh Jackman, Chris Pine med flera, och fick hålla tillgodo med, öh, Allan Svensson. Och mina farhågor infriades.
DE FEM LEGENDERNA är en märkligt lam svensk titel. I original heter filmen RISE OF THE GUARDIANS och bygger på en bokserie jag aldrig hört talas om - och det hela är rätt konstigt. För att vara en julfilm är den konstig. För att vara en barn- och familjefilm är den konstig.
Jack Frost står i centrum - han är en yngling som drunknade i en vak för 300 år sedan och då förvandlades till Jack Frost, en figur människor inte kan se, och som flyger omkring och med glat humör ... ja, vad gör han? Ser till att det blir kallt? Skapar is? Tja, det är vad han verkar göra.
I vilket fall dyker plötsligt den slemme The Boogeyman upp - på svenska har han döpts till Mörkermannen. Han är sur och vresig och vill skapa julförstämning hos alla stackars barn genom att släppa loss mörker och mardrömmar och grejor. Han måste stoppas! Avengers assemble! Nä, men Väktarna måste teama upp som en annan superhjältegrupp och bekämpa ondskan. De är Jultomten, Påskharen, Tandfén och Sandmannen - tydligen kände översättaren inte till att The Sandman heter John Blund i Sverige. Skumt.
Gröngölingen Jack Frost blir något slags d'Artagnan - han tillhör inte kvartetten (men blir förstås en av dem på slutet). Och så blir det fajting. En massa fajting. Det är jakter och strider och monsterattacker mest hela tiden i en rasande tempo.
Och det är hyfsat skittråkigt. Det är aldrig speciellt roligt, det som är avsett att vara kul är inte vidare kul. Och jag fattade aldrig varför dessa figurer gjorts om till actionhjältar. Tomten svingar svärd, Påskharen är en australier som använder bumerang. Alldeles för ofta blir det kletigt sentimentalt. Och varför pratar tomten med märklig brytning (rysk?).
Figurdesignen är inget vidare, men i övrigt är animationen - i 3D - alldeles utmärkt. Allting är väldigt tjusigt genomfört. Men all denna teknik är bortkastad på denna skumma historia.
Jag såg alltså filmen på en ordinarie visning med många småbarn i salongen. Vad de tyckte om filomen har jag ingen aning om, men det verkade inte skratta så mycket. Kanske överröstades de av allt brölande från högtalarna.
Regissören Peter Ramsey har tidigare gjort en TV-uppföljare till MONSTERS VS ALIENS.
Det jag tyckte var roligast under föreställningen var när flera små, små glyttar försökte fånga snöflingor och andra 3D-effekter som svävade omkring i salongen.






(Biopremiär 30/11)



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 3

DECEMBER
3
2012



söndag 2 december 2012

Unga entusiaster

På väg till gårdagens första vernissage passerade jag Filmstaden och hittade de här två pågarna. Det var eftermiddag och de två hade slagit sig ner för att köa för biljetter till THE HOBBIT. De skulle släppas morgonen därpå, det vill säga idag och ynglingarna ämnade alltså spendera hela natten där på trottoaren. Sicka ena! Under dagens- och nattens fylldes det på med mer folk.
Själv tycker jag att THE HOBBIT verkar ganska anskrämlig. Men så gillade jag inte heller SAGAN OM RINGEN-trilogin.



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 2

DECEMBER
2
2012



lördag 1 december 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Lars-Gunnar Björklund

För de flesta är Lars-Gunnar Björklund mest känd som sportjournalist och mannen som drog igång TIPSEXTRA på TV. Fast som som säkert är bekant, är jag inte speciellt intresserad av fotboll - och övrig sport.
För mig är Lars-Gunnar Björklund den tjocke och jovialiske killen som muntert ledde diverse frågesport- och underhållningsprogram på TV, som till exempel SUPERSVARARNA. Han var även killen med Lotto - Björklund var ju marknadsdirektör för Tipstjänst. Tydligen var det han som ringde upp vinnarna.
Till detta kommer att Lars-Gunnar Björklund under en period var ledamot av Svenska Serieakademin.
Jag trodde faktiskt att Björklund redan var död, eftersom jag sett sett till honom i media på åtskilliga år. Jag läser nu att han drabbades av en stroke 2003 och blev allt svagare sedan dess. Igår dog han.
LARS-GUNNAR BJÖRKLUND
1937 - 2012
R.I.P.



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 1

DECEMBER
1
2012
Vi börjar mjukt med allas favoritorkesterledare.