onsdag 19 december 2012

Bio: Sune i Grekland - All Inclusive

Foton copyright (c) Malin Holm

Jag har aldrig sett den ohemult populära julkalendern SUNES JUL som gick 1991 eller långfilmen SUNES SOMMAR från 1993. Därför har jag ingen som helst relation till Sune och lillebrorsan Håkan Bråkan, till pappa Rudolf och till de skådespelare som medverkade när det begav sig.

Fast när jag tänker efter har jag ingen relation till Anders Jacobsson och Sören Olsson heller. Inte mer än att jag lyssnade på BERTS DAGBOK på morgnarna på 1980-talet. Dock kan jag koppla in mig i en Kevin Bacon-kedja i sammanhanget: Anders och Sören skrev om Bert, Bert blev tecknad serie tecknad av Johan Unenge, Johan Unenges kusin heter Dan Unenge och är musiker, 1984 kallade Dan Unenge sig för Danny Young och komponerade filmmusiken till THE NINJA MISSION, förra veckan intervjuades jag till en kommane dokumentär om THE NINJA MISSION. Och ja, jag känner Johan Unenge.

Regissören Hannes Holm har jag större relation till. Karln gjorde ju förra årets bästa svenska film; HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Jag jag sedan dess gått och blivit bekant med Holm är inget som hindrar mig från att recensera nya SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE. Om Holm inte uppskattar vad jag skriver får vi väl slåss om saken. Bakom Stippes.

Svenska semesterresekomedier är en fin och älskad tradition. ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA. SÄLLSKAPSRESAN. SUNE I GREKLAND är årets tredje semesterresekomedi! Jodå, vi har ju under 2012 fått den festliga EN GÅNG I PHUKET och den mindre festliga KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM.
Familjen Andersson är en sådan där bisarr familj som bara finns på film - pappa Rudolf (Morgan Alling) är en klant och vandrande pinsamhet utan like, och man undrar hur han kan ha jobb, fru, tre barn och hus. Varje år åker familjen till Myggträsk, men den här sommaren blir det ändring på den fronten. Rodolfs chef frågar om Rudolf vill åka till Grekland i chefens ställe - vilket Rudolf tackar jag till, trots att det handlar om jobb. För sent får Rudolf veta att chefen trots allt bestämt sig för att åka själv, och nu kan Rudolf inte svika sin familj. Han pungar ut med 64 000 spänn och tar hela klövet till ett semesterparadis i Grekland.

Tjejtjusaren Sune (William Ringström) tar en paus från sin flickvän hemma i Sverige för att kunna uppleva romantik under resan, men väl på plats verkar han ha förlorat sin tjejtjusarkraft. Alla tjejer tycker att han är en tönt! Mamma Karin (Anja Lundkvist) träffar på en gammal gymnasiekompis som är där med sin fästman (Sunes hatade simlärare) och två barn. Sune blir genast förälskad i den truliga och buttra dottern (Malmötösen Feline Andersson från ISDRAKEN, som konstant bryter på skånska). Hon vill inte veta av Sune.

...Ja, och så följer en massa upptåg. Rudolf klantar sig konstant - och äter så mycket som möjligt av all gratismat, för att försöka få ut så mycket av sina 64 000. Håkan Bråkan försöker sno chips ur en kiosk. En självupptagen brud som var med i en talangshow på TV, Idol-Lisa (Madeleine Barwén Trollvik), råkar konstant illa ut och dimper i backen. Sune raggar på tösen, Rudolf försöker lappa ihop förhållandet med Karin, som är lite ... ansträngt.
Jag såg filmen tillsammans med två lågstadieklasser, och de verkade tycka att filmen var kul. Åtminstone för det mesta. Under den sista halvtimmen började de som satt närmast mig att skruva på sig. Det blev väl lite långt och jobbigt att sitta stilla så länge. Och jo, jag kände också att det var lite väl mycket tomgång emellanåt,en del transportsträckor, och någon egentlig handling finns här inte - SUNE I GREKLAND är mest en rad sammanfogade sketcher i vackra miljöer som känns hämtade från Joe D'Amatos ANTROPOPHAGUS.

Men jag får väl ändå säga att jag tyckte att det var trivsamt och underhållande. Jag skrattade flera gånger. Nej, jag kan inte låta bli att skratta åt repliker som "Varför gråter pappa när han bajsar?", men så blev jag ju aldrig äldre än tolv. Det påstås att Peter Haber är fantastisk som Rudolf i julkalendern - men jag har ju aldrig sett den. Därför accepterar jag Morgan Alling fult ut. Han är kul och genuint töntig. Sune har jag lite svårare för, han är lite för beskäftig och överdriven. Håkan Bråkan är mycket roligare och agerar mer naturligt.
Fast bäst i hela filmen är Madeleine Barwén Trollvik. Ge henne en birollsguldbagge! Hon är skitrolig! Det var länge sedan vi fick se någon ta så mycket stryk på svensk film! Hon snubblar övertygande och blomkrukan i huvudet är pricken över i:et. (Det är inte utan att jag undrar vad herr manusförfattarna Jacobsson, Olsson och Holm har emot popstjärneaspiranter)

Filmen innehåller även en kul blinkning till SÄLLSKAPSRESAN.

SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE lär gå bra på bio i jul; den är roligare och bättre än det mesta i familjefilmsväg det här året.

...Och det här är nog första gången någon lyckats få in en Joe D'Amato-referens i en text om Anders Jacobsson och Sören Olsson.





(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 19

DECEMBER
19
2012



tisdag 18 december 2012

Bio: Berättelsen om Pi

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Under Malmö Filmdagar i somras visades ett antal längre scener - några ännu med ofärdiga effekter - ur Ang Lees BERÄTTELSEN OM PI. Det jag fick se då såg ganska fruktansvärt ut - ungefär som omslagen till symfonirockskivor från 1970-talet. Jag kan väl inte påstå att jag lockades att se den färdiga filmen. 127 minuter skivkonvolut.

... Och nej, jag har inte läst Yann Martels bästsäljande roman. Jag har inte ens funderat på att tänka på att kanske läsa den. Sådant där är inte min pryl.

Nu har jag sett hela filmen. Och ja, jösses! Jag hade rätt! Precis hela filmen ser ut som symfonirockkonvolut! Det här är något makalöst kitschigt.

En författare träffar den medelålders indiern Pi Patel (Irrfan Khan) för att nedteckna dennes besynnerliga livshistoria. Sedan får vi se Pis uppväxt i flashbacks. Pi växer upp med sin familj på ett zoo. Nej, de är inte inlåsta där - de äger djurparken. Pi lever ett bra liv, han finner kärleken, men när han är sexton (och spelas av Suraj Sharma) går det dåligt för familjen. De beslutar sig för att flytta till Kanada - och ta djurparken med sig. I alla fall djuren.

Tyvärr bär det sig inte bättre än att det blåser upp till rejäl storm på den långa båtfärden. Fartyget går under och den ende som överlever är Pi. Och en zebra. Och en orangutang. Och en hyena. Och en bengalisk tiger. Dessa häckar allihop ombord på en livräddningsbåt. Fast apan och zebran dödas ganska omgående av hyenan, och sedan ser tigern till att hyenan stryker med.

Pi är livrädd för tigern, men det är den som håller honom vid liv - rädslan håller honom vid liv. Pi måste försöka tämja och bli vän med besten. Vilket är svårt ombord på en liten båt med dåligt med käk och vatten.

BERÄTTELSEN OM PI är en sådan där existentiell historia som kan tolkas på olika sätt; en allegori, som går hem hos vissa människor. Dock inte hos mig. För att uttrycka det rakt på sak: det här är flum. Jag gillar inte sådant här. Och nej, och är inte intresserad av Indien, indisk visdom och indiskt flum.

Tekniskt sett är Ang Lees film oklanderlig. Specialeffekterna är enastående - och i princip hela filmen är en enda gigantisk, ofta häpnadsväckande specialeffekt; jag undrar vad som är på riktigt i den här. Om det är snyggt? Tja, det är det väl. Om man gillar glassiga och kitschiga skivomslag. Och 3D:n finns det inget att anmärka på, den är alldeles utmärkt. Filmen ser ut som en glittrig, guldskimrande drömvärld. Ibland slår det över till vad som linar festliga svamphallucinationer.

Skådisarna är väl också bra. Gérard Depardieu dyker upp i en liten roll. Alla indier pratar engelska med kraftig brytning.

Men lejonparten - eller tigerparten - av filmen består av att Pi och tigern umgås på tu man hand i den där båten. Mitt ute på öppet hav. Det händer inte så mycket. Oftast händer ingenting. Det blir långt - och trist. Om man nu alltså inte är inne på sådant här. Gillar man boken är det möjligt att det här går hem i stugorna.

Jag satt mest och skruvade på mig och försökte hålla mig vaken. BERÄTTELSEN OM PI marknadsförs som en familjefilm, men kommer det här verkligen att gå hem hos barn?

Hmm. Är det inte rätt längesedan nu som Ang Lee gjorde något som var riktigt bra?




(Biopremiär 21/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 18

DECEMBER
18
2012



måndag 17 december 2012

Bio: The We and the I

Foto copyright (c) Nonstop Entertainment

Det finna en hel del filmskapare jag har svårt för. Sedan finns det de jag har ännu svårare för. Charlie Kaufman, till exempel. Och Spike Jonze. Och så Michel Gondry. En trojka som liksom hänger ihop. De har förstås samarbetat, och de gör linande typer av filmer. Kritikerhyllade, pretentiösa, och ofta direkt obehagliga.

Michel Gondry! I'm coming for you!

Gondry är väl mest känd för ETERNAL SUNSHINE ON THE SPOTLESS MIND. Han långfilmsdebuterade med den rätt hemska HUMAN NATURE, en film jag såg 75% av stående på pressvisningen i Cannes 2001 (de släppte in folk trots att det var fullsatt). THE SCIENCE OF SLEEP tyckte jag var riktigt obehaglig, vilket nog inte var meningen.

De senaste åren har Gondry försökt sig på att göra något slags mainstreamkomedier i Amerika. BE KIND REWIND borde ha varit kul på alla sätt, idén är ju bra, men filmen faller på att det är prettot Gondry som gjort den. Och vad ska vi säga om det totalmisslyckade haveriet GREEN HORNET? Vi säger ingenting alls, tycker jag.

Michel Gondrys senaste verk THE WE AND THE I är en av årets mest irriterande filmer. Det är en fruktansvärt irriterande film. Jag hade gått efter tio minuter om jag nu inte tänkt recensera den. Och jag recenserar ju allt på bio. Filmen pressvisades inte, såg jag såg den på en ordinarie visning. Vi var två i salongen.

THE WE AND THE I utspelar sig i Bronx. Ombord på en buss i Bronx. I början av filmen stiger en massa tonåringar ombord på bussen efter att de haft skolavslutning. Sedan får vi följa de här i 103 minuter ombord på bussen. 95% av filmen utspelar sig ombord på bussen. Och Bronx verkar lika stort som södra Sverige; det verkar ta åtskilliga timmar att köra hem ungarna, trots att det är sommar, går det från dagsljus till mörker innan de kommer fram.

Dessa ungdomar är några av de mest fruktansvärda människor vi sett på länge. Riktigt vidriga as. Extremt osympatiska. Filmen är indelad i tre kapitel. Det första heter "The Bullies" och då får vi förstås se hur de här kidsen mobbar varandra och sina medpassagerare. Något de gör på oerhört grymma och hjärtlösa sätt. Jag vet inte - är det meningen att detta ska vara roligt? Är det kul att driva med en äldre man med vanställd överläpp? Nej, nackskott! Det är va de förtjänar, de här ungarna.

Tonåringarna babblar oavbrutet - och det är till större delen bara skitsnack. De framstår som otroligt korkade. Även de som ska vara lite mer "vanliga" är osympatiska. Rollfigurerna har samma namn som de unga aktörer som spelar dem; de har behållit sina egna namn. Fast de flesta verkar heta Nigger. Det är nämligen på den nivån dialogen ligger. De spottar ur sig the N-word mest hela tiden. I stort sett alla medverkande är svarta och latinos. Nästan inga vita syns till. En vit gammal tant utsätts för ungdomarnas trakasserier och när hon surt kliver av bussen kallar hon ungarna för "monkeys from Africa".

I filmens sista kapitel ska plötsligt andra sidor av rollfigurerna visas upp. De är omtänksamma innerst inne, kärleksfulla, bra kompisar. I alla fall ett par stycken. De som åkt med bussen under hela resan. Men det hjälper inte. De framstår inte som mer sympatiska för det.

Pladdrigt, platt, irriterande, poänglöst, tråkigt. Så vill jag sammanfatta THE WE AND THE I. Men trots min skarpa kritik sätter jag inte lägsta betyg. Filmen är trots allt för kompetent gjord och för välspelad för att jag ska totalsåga den.

Och jag får erkänna att jag skrattade till på ett eller två ställen.

Fast just nu har jag glömt åt vad.








(Biopremiär 14/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 17

DECEMBER
17
2012



söndag 16 december 2012

Läs vidare

Som bekant uppstod ju en lite märklig grej när jag förra året designade om TOPPRAFFEL!s utseende. Jag laddade då ner en färdig mall, som jag sedan modifierade till oigenkännlighet. Men - en grej kunde jag inte ändra. Det stod ju "Continue lendo" efter varje bloggpostutdrag på första sidan. Portugisiska. Jag ville förstås att det skulle stå "Läs vidare" - som vi säger i det här landet.

Nå - tack vare en god vän är detta nu fixat. Han hade hittat ett forum med en massa frågor till snubben som utvecklat mallen jag utgick från. Där fanns svaret. Det var oerhört lätt att korrigera textraden - när jag väl visste hur jag skulle göra. Och det hade jag aldrig räknat ut på egen hand...

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Hanlon

Rackarungen Jack Hanlon har gått och dött, 96 år gammal. Den fräknige Hanlon anlitades till Hal Roachs kortfilmsserie OUR GANG 1927, då det handlade om stumfilmer. Hanlon spelade grannskapets tuffing. OUR GANG fortsatte förstås in på 1930-talet och försågs med ljud. På 50-talet syndikerades de här gamla kortfilmerna för TV och döptes då om till THE LITTLE RASCALS. Det var denna version som visades på svensk TV som RACKARUNGAR.
Jack Hanlon debuterade 1926 i Buster Keaton-filmen SÅ GÅR DET TILL I KRIG (THE GENERAL), han var med i William Wylers THE SHAKEDOWN, han fick en puss av Greta Garbo i ROMANCE JACK, och han gjorde sin sista film 1931; DEN FARLIGA VÄGEN (THE EASIEST WAY) hette den.
Efter en misslyckad baseballkarriär sadlade Jack Hanlon om och blev flyttgubbe.
JACK HANLON
1917 - 2012
R.I.P.



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 16

DECEMBER
16
2012



lördag 15 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 15

DECEMBER
15
2012



fredag 14 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 14

DECEMBER
14
2012



torsdag 13 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 13

DECEMBER
13
2012



onsdag 12 december 2012

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.
Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.
Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.
Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!








(Biopremiär 12/12)