onsdag 12 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 12

DECEMBER
12
2012



tisdag 11 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2011! Lucka 11

DECEMBER
11
2012
Ungen ser ju inte speciellt munter ut ...



måndag 10 december 2012

Bio: Dom över död man

Foton copyright (c) Nordisk Film

En gång för en massa år sedan åt jag middag med Jan Troell. Nej, inte på tu man hand. Det fanns fler vid bordet. Bo Widerberg, till exempel. Widerberg klagade på ryggproblem och då sa Troell "Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!". Det är väl i princip allt jag minns av den middagen.

Nu har i alla fall Jan Troell, 81 år gammal, gjort en ny film, och liksom hans tidigare filmer verkar många ha bestämt sig för att hylla den på förhand. Det är ju Troell! Då är det bra!

Nå, DOM ÖVER DÖD MAN fick dock inte lysande kritik över hela ledet. En del har haft invändningar - och det har jag med. Det finns mycket att invända emot i den här filmen om tidningsmannen Torgny Segerstedt, anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en rabiat antinazist.

Troells film börjar i mitten av 1930-talet, då Segerstedt (Jesper Christensen) började att skriva kritiska texter om Hitler i sin tidning. När kriget väl utbröt blev hans texter allt giftigare och han började att anses som lite farlig i vissa kretsar.  Han hotade Sveriges neutrala ställning i kriget, och i vissa mäktiga kretsar i Sverige sågs inte Hitler som den stora fienden. Kung Gustav V (Jan Tiselius), till exempel.

Segerstedt var gift med den hjärtsjuka Puste (Ulla Skoog), ständigt bedragen av sin kvinnokarl till make. Segerstedt hade ett förhållandevis öppet förhållande med vännen Axel Forssmans fru Maja (Pernilla August). När Puste gått bort och det även verkar knaka lite i relationen med Maja, verkar det som om den nya sekreteraren Estrid Ancker (Birte Heribertson) fallit för Segerstedt, som själv satte tofflorna 1945.

Det stora problemet med DOM ÖVER DÖD MAN är att Troell lagt tyngdpunkten på kvinnoaffärerna. Kampen mot Hitler och nazismen kommer lite i skymundan för Troells ivär att visa upp Torgny Segerstedt som ett på hemmaplan ganska själviskt svin. Och det är synd, eftersom till exenmpel jag - och troligen väldigt många med mig - inte är sådär jättebekanta med Segerstedt och hans gärning.

För att skruva till Segerstedts förhållande till kvinnor ännu mer, förekommer med jämna mellanrum scener där viktiga men nu döda kvinnor ur hans förflutna dyker upp som spöken; svartklädda och med svarta flor för ansiktena. Först är det hans mor, som dog väldigt ung. Sedan kommer Puste. Mot slutet Maja. Och det blir rätt ... löjligt. Visst förstår jag vad Troell är ute efter här och just dessa scener känns som hämtade ur gravallvarliga svenska 50- och 60-talsdramer, eventuellt signerade Bergman - men instoppade i historien om Torgny Segerstedt blir det mest jönsigt. Det blir inte så suggestivt som det är tänkt. Allra minst när Ulla Skoog ploppar upp som glatt vinkande spöke.

Jesper Christensen är förvisso bra som Torgny Segerstedt - men han är dansk. Han talar med väldigt konstig accent. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sa, och det känns som att han har lite svårt att förmedla sitt känsloregister på svenska; ett språk jag gissar att han inte behärskar - jag fick intrycket att han bara lärt sig replikerna utantill och mer eller mindre fäller dem fonetiskt. Så skulle jag göra om jag fick en roll i en dansk film - jag kan tala engelska flytande, men danska bara imiterar jag.

Puste, i sin tur, var norska - och görs alltså av Ulla Skoog från Sävedalen utanför Göteborg. Majas väninna Anita verkar vara danska, men hon görs av svenska Lia Boysen.

I övrigt verkar den svenska skådespelareliten ha gått man ur huse för att medverka. Peter Andersson är utrikesminister Christian Günther, som röker cigarretter med munstycke och som inte tillhörde partiet, Lennart Hjulström är Marcus Wallenberg, Ingvar Kjellson lever visst än och medverkar i en scen, Michael Segerström sitter med vid bordet på ett flertal fester, men jag kan inte påminna mig om att han har några repliker. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker plötsligt upp som hantverkare under några sekunder; Lindstedt säher ingenting och är alltså bara en statist här. Stackars Kenneth Milldoff har fått sitt namn felstavat i eftertexterna - han gör Per Albin Hansson på ett mycket förtjänstfullt sätt och läppsynkar bland annat ett par gamla tal som sändes i radio.

Det svartvita filmfotot är fantastiskt. DOM ÖVER DÖD MAN är en mycket, mycket snygg film. Hantverket är excellent. Storyn som berättas är mycket intressant.  Det är lite synd att jag måste komma med alla invändningar listade här ovan. Till dessa invändningar kommer ett faktum som är vanligt i så gott som alla av Jan Troells filmer: bitvis är filmen oerhört långsam och tråkig. Och DOM ÖVER DÖD MAN vore en cykel, skulle den trilla omkull.

Fast sevärd är den.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/11)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 10

DECEMBER 
10
2012



söndag 9 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 9

DECEMBER
9
2012



lördag 8 december 2012

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 8

DECEMBER 
8
2012



fredag 7 december 2012

Bio: Tavlan

Bilder copyright (c) Njutafilms
Jag har sett en del bra, fransk animerad film de senaste åren - ILLUSIONISTEN och EN KATT I PARIS, till exempel. Därför hade jag vissa förväntningar på Jean-François Laguionies TAVLAN - förvisso en belgisk produktion, men på franska. Dessutom verkade handlingen intressant och fantasieggande: figurer på målningar vaknar till liv och kliver ur målningarna.
TAVLAN visar sig vara intressant och välanimerad - men inte helt igenom lyckad. Den är lite för tillrättalagd och slätkammad. Figurerna på de målningar som förekommer i filmen är indelade i olika samhällsklasser. Där finns eliten; överklassen, de färdigställda och detaljerade bilderna. Och så finns det en lägre klass bestående av ofärdiga figurer, skisser, de som är mindre detaljerade, de vars ansikten man inte ser.
Men så tar sig en trio vänner ur tavlorna och klättrar in i andra, och kaos uppstår. Sådär kan man ju inte göra. De tre jagas genom ett lite besynnerligt äventyr - som tydligen går ut på att man vill hitta den försvunna konstnären som övergav målningarna och aldrig föreställde dem. Scenerna med målaren är "riktig" film med en riktig människa. Just, här finns även en kärlekshistoria instoppad.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om stilen TAVLAN är gjord i. Man har försökt efterlikna klassiskt måleri och sedan animerat detta, och det är ... inte alltid så snyggt. Eller, jag vet vet inte, det är en stil som inte tilltalar mig, ansiktena blir för stela, uttryckslösa och känslokalla. På det hela talat undrar jag vad barn kommer att tycka om det här, eftersom filmen ser ut som något främst vuxna kan tänkas uppskatta. TAVLAN ser inte så barnvänlig ut. Jag kommer förstås hur det var när jag var barn och matades med animerad film på TV, den typ av animerad film som ansågs bra för oss barn: konstnärliga kortfilmer från främst östblocket. Jag hade dem, jag ville bara se fräsigt tecknade Hanna-Barbera-filmer. Jag gissar att barn idag inte förändrats alltför mycket på den fronten.
En grej som drar ner helhetsintrycket av TAVLAN är det faktum att den är dubbad till svenska, dessutom på ett ganska okänsligt sätt. Jag satt hela tiden och irriterade mig på rösterna. Dubbningen filar förvisso ner den vuxna tonen och gör den mer barnvänlig, men i det här fallet förlorar filmen på det.
Jag sätter ett snällt betyg på det här. Kanske för snällt. TAVLAN är aningen i tråkigaste laget, lite saggig, men som sagt; välanimerad och intressant. Om den lyckas få barn - och deras föräldrar -  konstintresserade återstår att se, men det vore förstås trevligt. Det är också trevligt att se en tecknad film som inte är i 3D och fullkomligt hysterisk.





(Biopremiär 7/11)



JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2012! Lucka 7

DECEMBER
7
2012



torsdag 6 december 2012

Bio: Caesar måste dö

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Den här helgen tillhör gubbstruttarna. Jan Troell, som är över 80, har premiär på sin nya film, och det har även de i vissa kretsar legendariska brödernas Taviani; Paolo och Vittorio, 81 respektive 83 år unga. Jag brukar ibland kalla vissa filmer för "filmfestivalfilmer"; filmer som de stora festivalerna älskar, men som sällan når ut på vanliga biografer. Bröderna Taviani är älskade av många "seriösa" kritiker - men guldbjörnenvinnaren CAESAR MÅSTE DÖ är den första Tavianifilm som får biodistribution i Sverige på, ja vad kan det vara, ett decennium? Och jag tror inte att jag sett något av dem sedan jag såg FIORILE från 1993 på video.  
CAESAR MÅSTE DÖ är något slags dokumentär. Jag skriver "något slags" att det antagligen är långtifrån så dokumentärt som filmen vill påskina - vilket är alldeles för uppenbart. Filmen utspelar sig bakom murarna på ett högsäkerhetsfängelse. Här sitter mördare och medlemmar i maffian eller Camorran. Straffen är långa, från ett dussin år till livstid.
I sann Norén-anda ägnar sig en grupp av dessa förhärdade fångar åt teater. De anses vara mycket skickliga och drar fulla hus med sina uppsättningar. Bröderna Taviani hörde talas om denna besynnerliga teatertrupp, såg en föreställning och blev hänförda. Så pass att de gjorde denna film om de förhärdade brottslingarna, som förstås låses in efter varje föreställning.
I filmen ska de sätta upp Shakespeares JULIUS CAESAR. Eftersom scenen håller på att byggas om, tvingas skådespelarna att repetera lite varstans i fängelset; i små rum, i korridorer, på taket där de ibland vallas. Ibland blir de lite gramse på varandra, ibland blir de känsliga, men föreställningen blir en ny succé - det går säkert även att läsa in en massa i valet av pjäs; en historia om en mäktig italienare som störtades (det finns paralleller till Berlusconi). Själv noterar jag främst att jag sitter och ser delar av en pjäs författad av en engelsman, en berättelse som utspelar sig i Italien, har översatts till italienska, har bearbetats - och sedan textats på svenska. Öppnings- och avslutningsscenerna är i färg, medan resten av filmen; repetitionerna, är i svartvitt.
Det är alltså riktiga interner som spelar sig själva. Men frågan är alltså hur pass dokumentärt det här är. Det hela verkar väldigt manusbundet och regisserat. När de här killarna agerar på scen och är teatraliska på bästa/värsta Shakespearemanér funkar det förstås utmärkt. Men så fort de ska vara sig själva och prata om känslor funkar det inte alls, det ser onaturligt och - just det - teatraliskt ut. Stelt och krystat. Den dokumentära känslan förstörs även när man upptäcker att några vakter som kommenterar repetitionerna är dubbade i bästa italienska anda.
Fast på det hela taget är detta en intressant film. Bitvis ganska rolig, i synnerhet de första scenerna där det hålles audition och alla spelar upp samma scen på olika sätt. Synd att det är Shakespeare de spelar, det är inte min kopp te. Det hade varit roligare om de satt upp FRÖKEN FLEGGMANS MUSTASCH.
Sedan filmen gjordes har ett par-tre fångar frigivits och blivit professionella skådespelare och författare.
CAESAR MÅSTE DÖ har en väldigt föredömlig spellängd - en timme och sexton minuter. Bra.
Och ja, det här är en typisk film som vinner guldbjörnen.





(Biopremiär 7/11)