Bio: Holy Motors

Foton copyright (c) TriArt Film
Det finns några filmdistributörer som är intimt förknippade med prestigefyllda filmfestivaler, som till exempel Cannes. En är Fortissimo. En annan är Wild Bunch. De har alltid ett flertal filmer inom tävlan på en och samma festival och det är nästan alltid samma typ av arthousefilm. En typ av film man dessutom sällan får se utanför Cannes och andra festivaler. Typiska filmfestivalsfilmer. Och ofta finns det en orsak till att de inte köps in och visas på vanliga biografer världen över.
Men nu får vi chansen att se en sådan här film; från Wild Bunch kommer den fransk-tyska HOLY MOTORS i regi av Leos Carax (som gjorde DE ÄLSKANDE PÅ PONT-NEUF), och som tävlade i Cannes i våras. Varför vi får se den här är en annan fråga. Vem ska se den här?
HOLY MOTORS marknadsförs som en science fiction-film. Jag skulle nog snarare placera den i fantasyfacket. Urban fantasy. I centrum finns monsieur Oscar (Denis Lavant, som varit med i fruktansvärd massa filmer), som åker runt i Paris i en vit limousin framförd av en viss Céline (Edith Scob). Inne i bilen finns ett sminkbord och Oscar ikläder sig olika roller. Han åker från plats till plats, från människor till människor, och spelar olika roller. Han är hitman, tosing, familjefar, chef, musiker och allmänt konstig - sammanlagt spelar Lavant elva roller, inklusive Oscar. Det är möjligt att även Oscar är en roll, vad vet jag.

Riktigt varför han gör detta blir jag inte klok på. Men det spelar kanske ingen större roll. Han är väl besatt av dessa rollfigurer. Men vilka är personerna han uppsöker? Och han dödar till och med en eller ett par. När han är monsterliknande, rosätande tosing, biter han fingrarna av en tjej, och vid ett tillfälle knivmördar han en kopia av sig själv, men blir själv dödligt (?) sårad - och vad händer här, byter kopian plats med Oscar? Ingen aning.
Det är allt lite intressant att det i höst kommit inte bara en, utan två pretentiösa konstfilmer om udda typer som åker runt i en limousin i en storstad - den här och David Cronenbergs COSMOPOLIS (som också visades i Cannes i våras!). HOLY MOTORS innehåller nog även lite drag av handlingen i den grekiska ALPER, i vilken ju folk uppsökte ensamma människor och spelade roller.

Liksom COSMOPOLIS är HOLY MOTORS väldigt snygg. Filmfotot och scenografin är utmärkt. Paris ser ut som en mystisk, magisk, öde drömvärld, som hämtad ur ett franskt seriealbum. Men det är väl egentligen det enda som är bra och fungerar i denna besynnerligt tillredda gryta. För det här är mest konstigt. Konst är lika med konstigt. Ett par idéer är småroliga, men som helhet funkar det inte alls, det blir bara långt, segt, dumt och irriterande pretentiöst.
En bit in i filmen hittar Oscar fotomodellen Kay M (Eva Mendes, av alla människor), som han kidnappar. Han kånkar ner henne till en håla, där han bygger om Kays klänning till en burka, sedan klär av sig naken - och det visar sig att han har stånd. På riktigt! Typiskt Cannes. Med denna ståfräs lägger han sig med huvudet i Kays knä och hon sjunger en vaggvisa för honom. Hur hamnade Eva Mendes här?!

I mitten av filmen blir det plötsligt musikpaus, och Oscar, följ av en hel orkester, vandrar omkring och spelar dragspel, och mot filmens slut blir det mer musik. Då träffar Oscar på en som heter Elise (Kylie Minogue, av alla människor), som vandrar runt och framför en sång. Oscar visar tack och lov inte sin ribba för Minogue. Fast det hade kanske varit något att skriva hem om.
Jag gillade aporna som dyker upp på slutet, jag uppskattade slutscenen med de pratande bilarna, och visst var det trevligt med temat från GODZILLA under en scen, men i övrigt är HOLY MOTORS ett enda stort "Jaha?". Det här känns bara så ... totalt meningslöst. Javisst, tavlor som rör på sig, tjusiga bilder, men kunde Carax inte gjort något annat, något vettigare av det? Vem vill titta på det här i 115 minuter? Carax har inte regisserat på tretton år, varför valde han det här?
...Fast HOLY MOTORS är nog att föredra framför nya TWILIGHT...

(Biopremiär 16/11)

Serier: AltCom 2012

Den 8-11 november gick seriefestivalen AltCom i Malmö av stapeln för andra gången. Utställningar, föredrag, diskussioner, seriemässa med mera. Här är ett gäng bilder från tillställningen. Mer info finns på festivalens HEMSIDA.

Mannen i grönt är Daniel Ahlgren

Daniel Ahlgren sålde den här gamla rariteten - första numret av Mega-Pyton ; 1/1992!

Det numret innehåller den här festliga serien av mig och Mikael Tomasic. Ingen köpte tidningen...

Ett av mina fynd! (Det var gratis...)

Fler gratisfynd...

Expressen den 4 oktober 1995

Söndag eftermiddag. För en gångs skulle skiner solen. Bra, eftersom jag snart tänker bege mig bort till Folkets Park och seriemässan där. Men jag borde ju även publicera något här på TOPPRAFFEL!, eller hur. Fast jag har inget nytt att dra till med just nu, och ingen intressant person har dött. Och jag har inte tid att skriva en ny, djuplodande artikel.
Jag tar helt enkelt och fortsätter med mina repriseringar av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min elfte.
Jag kommer ihåg att jag i någon krönika skrev att HIGHLANDER III är, om inte bra, så någonting ditåt. Ett besynnerligt påstående. Det visade sig vara i den här krönikan, alldeles på slutet.
Resten av krönikans innehåll säger en hel del om videoutbudet på 1990-talet. Och som vi alla vet släpptes DESPERADO senare helt oklippt - och detta år gjorde även Statens Biografbyrå sina sista klipp i en icke-pornografisk spelfilm.

Se upp för fusket bland uppföljarna

För ett par veckor sedan inledde jag min krönika med ett pedagogiskt exempel. På grund av dagens brinnande ämne inleder jag även denna spalt med ett lika pedagogiskt exempel.

Tänk dig att du går på bio för att se, säg, "De omutbara 2". När sedan filmen rullar i gång visar det det sig att jovisst, det är "De omutbara 2", men filmen har inget med originalet att göra. Samtliga rollfigurer är nya, ingen nämner folket från ettan.

Låter det osannolikt? Tja, på bio lär man inte råka ut för detta - men bland b-filmerna på videomarknaden kan man ofta råka ut för uppföljare som enbart har titeln gemensam med första filmen.

Jag kom att tänka på detta ämne när jag för en tid sedan fick ett recensionsex av "Excessive force II - force on force" (Sandrews). "Excessive force" har jag nämnt tidigare här i spalten; det rörde sig om en helt okej liten actionrulle med Thomas Ian Griffith. Till uppföljaren fick man dock inte Griffith. I stället anlitade man en blond tjej utan större utstrålning som karatekunnig hjältinna.

"Excessive force II" är en usel film, en sådan film vars handling man glömmer bort medan man tittar på den.

Men det mest remarkabla är att filmen inte har ett dugg med originalet att göra. Man nämner inte ens rollfigurerna från första filmen. "Red scorpion" hette en Rambovariant med Dolph Lundgren som kom för några år sedan. Förra året släpptes "Red scorpion 2" (Scanbox), utan Dolph, och den hade heller inget med originalet att göra - dock omnämns Dolphs rollfigur vid ett tillfälle. För övrigt är filmen inget att ha.

I skräckfilmsbranschen är det väldigt vanligt med uppföljare som enbart har titeln gemensam med originalen. Gör man en varulvsfilm, blir den omgående "Howling XXIV". Ofta köper man in filmer och döper om dem. Ett amerikanskt bolag köpte till exempel en sydafrikansk skräckis med Christopher Lee och släppte den som "The curse III". I Sverige hade den kanske släppts som "Änglagård III".

En av mina favoritfilmer är den italienska västernfilmen "Django" med Franco Nero från mitten av 60-talet. "Django" blev så extremt populär att man - förutom att spela in officiella uppföljare - började döpa om andra västernfilmer till något med Django i titeln. Därför finns det i dag ungefär ett sjuttiotal Djangofilmer!

JAHA, DÅ VAR det dags att ta statens biografbyrå i örat. "Desperado" är förvisso inte videoaktuell, då det är en ny biofilm, men ändå - som kanske är bekant - har censuren totalförbjudit filmen, trots att den är arty, stylad och - extremt häftigt - har Quentin Tarantino i rollistan. Så kan man väl inte göra. Visserligen har man totalförbjudit även John Woos filmer, vilka är arty, stylade och extremt häftiga, men i övrigt släpper ju censuren igenom alltmer - och sämre - action och skräck. Vad sysslar de med?

NÅGRA UPPFÖLJARE SOM DUGER BRA

"Bride of Frankenstein". Såklart.

"Gudfadern 2". Förstås.

"Rymdimperiet slår tillbaka". Givetvis.

"Dödligt vapen 2". Självklart.

"Batman returns". Fattas bara.

Några outsider:

"Scanners II". Nej, jag gillar inte Cronenbergs original.
"Highlander III". Sämre än ettan, oändligt mycket bättre än tvåan.

Konst: Thea Djordjadze & Lisa Anne Auerbach

Jaha. Och hur tänkte Malmö Konsthall här?
När jag recenserar film och andra saker brukar jag ofta ha en hel massa åsikter. Jag vräker på med egna referenser, associationer, anekdoter, fakta - och förstås alla mina åsikter; positiva eller negativa.
När jag nu besökte Malmö Konsthalls nya dubbelutställning kom jag fram till att jag inte hade någonting att säga. Alls.
Åtminstone inte vad gäller den första halvan, den dominerande. Thea Djordjadze arbetar mest med så kallade Ready Mades. Och det är en pryl jag har fruktansvärt svårt för. Det handlar alltså om att ta ett föremål, ett redan existerande föremål, och placera det i en annan miljö. Duchamp är det mest kända namnet och några av hans verk är väl lite roliga, men annars tycker jag att det här är fullkomligt förkastlig konst som inte ger mig ett dugg.
Djordjadzes skulpturer är platsspecifika, de är anpassade efter utställningslokalen, i det här fallet Malmö Konsthall, och först där får verken sina slutgiltiga former. Djordjadze invände dock mot att hon gärna hade haft mer utrymme, hon vill att man ska kunna betrakta skulpturerna från ännu större avstånd.
Varför man nu ska titta på det här. Det här är den typen av konst som får mig att undra om det är jag som är korkad och obildad, eller om dess anhängare antingen låtsas eller är hjärntvättade. Eller bara rent allmänt tråkiga och fantasilösa människor.
Okej, ett av verken gillade jag. Något slags vackert galler det är intressant att beskåda lokalen genom.

Konsthallschefen Jacob Fabricius intervjuar Thea Djordjadze. Han är iförd en av Lisa Anne Auerbachs stickade tröjor.

Utställningens andra avdelning är roligare, intressantare och unik. Amerikanskan Lisa Anne Auerbach gjorde ett verk för Malmö Konsthall till Malmöfestivalen i somras; på Hamngatan fanns en liten byggnad vars sidor; tre av dem, prytts med kakel som bildade ord och mönster. Dessa har nu satts upp på tre väggar i konsthallen - men det är egentligen inte de som utgör Auerbachs utställning. Nej, verken sitter på konsthallens personal! Hon har nmligen stickat 25 tröjor de anställda har på sig!
Personalen har själva hittat på vad som ska stå på tröjorna, de olika budskapen, och Auerbach har själv lagt till några egna. Tröjorna är stickade enligt någon dansk metod, men resultatet ser mer norskt eller isländskt ut.
Vill man se hela Auerbachs utställning måste man antingen gå dit när alla anställda är på plats och jobbar, vilket inte lär hända, eller så får man återkomma flera gånger.
Men som helhet tycke jag att Malmö Konsthalls nya utställning är fruktansvärt trist och poänglös. Det här är så oinspirerande det kan bli.

Lisa Anne Auerbach