fredag 9 november 2012

Bio: Bedragaren

Foton: Myles Aronowitz © Arbitrage LLC, 2012. All Rights Reserved. 
De senaste veckorna har det varit en hel del skriverier i pressen om Richard Geres insats i BEDRAGAREN, långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Nicholas Jareckis nya dramathriller. Gere anses vara så bra i den här filmen att han troligen kommer att Oscarnomineras.
Jag har alltid tyckt att den nu 63-årige Richard Gere är en bra skådis. Kanske inte alltid så bra filmer och bra roller, men han är oftast bra i dem. Han ger dessutom ett ganska sympatiskt intryck privat. En Oscar tycker jag att han borde fått redan 2009 för sin insats i underskattade BROOKLYN'S FINEST, som obegripligt släpptes direkt på DVD i Sverige. Glyttatrams! Det var ju en av 2009 års bästa filmer!
Gere spelar finansmannen Robert Miller, oerhört skicklig och framgångsrik, lyckligt gift med Ellen (Susan Sarandon) och med en begåvad dotter (Brit Marling) som jobbar åt honom. Fast saker och ting visar sig inte vara som bra som de ser ut. Dels har Miller myglat en hel del med sina affärer, och detta är på väg att avslöjas - och sker detta kommer allt att gå åt helvete. Och dels är det inte så bra mellan Miller och hans fru; han har en ung, fransk älskarinna (Laetitia Casta), konstnärinna dessutom.

Efter att Miller och älskarinnan en natt bråkat, åker de två iväg i hennes bil. Miller kör - och somnar bakom ratten. Bilen vurpar, kvaddas, tjejen omkommer medan Miller kliver ur och går därifrån. Istället för att ringa efter polisen, ber han sonen till sin gamle chaufför komma och hämta honom. Han vill att folk ska tro att fransyskan var ensam i bilen.
Polis anländer till olycksplatsen, bilen har brunnit, liket är sönderbränt - men en enveten snut (Tim Soth) konstaterar att liket befann sig på fel sida i bilen och omöjligt kan ha sparkat upp den öppna dörren. Han börjar luska i fallet och kommer Miller på spåren.

BEDRAGAREN är en bra film. Varken mer eller mindre. Betoningen ligger mer på drama än på thriller och handlingen tar ett par intressanta och smarta vändningar. Men samtidigt känner jag lite av ... var det här allt? Det känns som om jag har sett det här förr. Här finns ingenting som riktigt sticker ut, inget som riktigt engagerar. Det är inte tillräckligt spännande och medryckande, Robert Miller är en fifflare som inte blir sådär jättesympatisk, hans fru Ellen medverkar inte tillräckligt för att de äktenskapliga problemen ska engagera, och älskarinnan är mest jobbig. Fokus ligger främst på förhållandet mellan far och dotter Miller; hon ha alltid sett upp till honom, men börjar inse det ena och det andra.
Nå - är Richard Geres prestation värdigt en Oscar? Tja, varför inte? Han är bra i rollen. Jag vet dock inte om han är bättre än i tidigare filmer. Jag föredrar hans prestation i ovannämnda BROOKLYN'S FINEST, men det är klart, BEDRAGAREN tillhör en genre som the academy föredrar framför en stenhård snutfilm.
Det är förresten kul att åter få se Tim Roth och i en vettig roll. Det var ju ett tag sedan.






(Biopremiär 9/11)




torsdag 8 november 2012

Bio: Asterix & Obelix och britterna

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag såg aldrig den förra Asterixfilmen; ASTERIX PÅ OLYMPIADEN, som kom 2008, men den lär inte ha varit något vidare. De två första filmerna i serien, ASTERIX & OBELIX MÖTER CAESAR och ASTERIX & OBELIX: UPPDRAG CLEOPATRA var inte heller något vidare, men inte helt hopplösa, och jag tänkte att den här nya filmen säkert är underhållande, om inget annat.

Tänk så fel man kan ha.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är en hemsk film.

Det smärtar en aning att se det här, uppvuxen med Asterix som jag ju är. Albumen om Asterix lästes ju tillsammans med Tintin och Lucky Luke av alla på 1970-talet. Av inbitna frankofiler ansågs dessutom Asterix vara den bästa av serierna från södra Europa, tack vare dess satiriska innehåll och drift med fransmän. Mycket av detta gick mig över huvudet när jag var barn, och mycket försvann även i den svenska översättningen. Men det kunde förstås ha varit värre: jag har hört berättas om en gammal tysk utgåva som fick seriens upphovsmän och förlag att rasa. Asterix och hans tappra galler hade blivit germaner i översättningen...

Den nya filmen bygger på två album; "Asterix och britterna" och "Asterix och vikingarna"; nu är det några decennier sedan jag läste dessa, så jag minns inte alls vad de handlar om, men tillåt mig gissa att albumet om vikingarna utgör en liten del av filmens alldeles för väl tilltagna speltid - det här varar hela en timme och femtio minuter! "Asterix och britterna" blev även tecknad långfilm 1986, "Asterix och vikingarna" animerades 2006.

Edouard Baer är den tredje skådisen som gestaltar Asterix efter Christian Clavier och Clovis Cornillac. Gérard Depardieu återkommer för fjärde gången som Obelix, en roll han föddes till att spela - och han är väl egentligen filmens enda behållning. Caesar tänker invadera Britannien och en stiff engelsman som heter Fixfax (Guillaume Gallienne de la Comédie Française, jo det står så i förtexterna) berättar för driottning Cordelia (Catherine Deneuve!) om en liten gallisk by som tillverkar en trolldryck som nog kan hjälpa britterna mot den annalkande faran.


Sagt och gjort, Fixfax åker till Gallien, hämtar Asterix, Obelix och en tunna trolldryck, och de färdas sedan till Brittanien - där tunnan försvinner. En rad äventyr upplevs, sporter som rugby spelas och oräkneliga romare åker på snytingar så att de flyger genom luften. Även normander dyker upp och dunkas ner - och så kommer de otursförföljda piraterna seglande några gånger.

...Och nästan ingenting är roligt. Tvärtom är det tjatigt och ganska påfrestande. Asterix har aldrigv varit en ren barnserie, men här har man försökt göra något slags enklare barnfilm som även småttingar kan tycka är rolig. Om nu småttingar tycker att detta är roligt. Dessutom har man dubbat det hela till svenska, vilket självklart gör det hela ännu sämre. Förvisso är dubbningen bättre än vanligt, men ändå. Britterna pratar med kraftig brittisk accent, vilket gör vissa repliker lite svåra att uppfatta. Men varför pratar inte gallerna med fransk brytning?


Det är synd att Laurent Tirards film inte är bättre än så här. Det är en påkostad film med fantasifulla miljöer och kulissbyggen. Dåtidens swinging London ser kul ut. Men jag erinrar mig bara ett skämt jag tyckte var kul: Caesar förhör Asterix och börjar plötsligt att imitera Darth Vader och säger "Jag är din far!" och andas tungt. Det är möjligt att filmen är roligare på franska, men det tror jag knappast.


Filmens söta engelska tösabit, Ophelia, spelas av en tjej som heter Charlotte Le Bon. Hon är verkligen ett kalaskex. Men! Hon ser så fransk ut man kan göra! Hon rör sig som en fransyska. Kolla bara på bilden här ovan någonstans.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är förresten i 3D. Vilket jag i vanlig ordning snart glömde bort.

Se inte den här filmen. Den är skitdålig.





(Biopremiär 9/11)

onsdag 7 november 2012

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.
Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.
CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.
Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.
Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.






(Biopremiär 9/11)



Bio: Strippan

Foto copyright (c) Berg Images

Avdelningen för aningen märkliga dokumentärer:

Malmöbaserade dokumentärfilmaren har tidigare jobbat på filmer som BLÅDÅRAR och ROLLING LIKE A STONE. Den här gången riktar han kameran mot en kvinna i Borås: Calista.

På sätt och vis kan jag förstå varför, men i slutändan blir det rätt poänglöst.

Kvinnan i Borås är strippa på klubben Geisha Garden och hon heter Calista. Bara en sådan sak. Fördomarna bekräftas. Hon har även en fruktansvärd massa enorma, blaffiga, avtändande tatueringar på kroppen. Det ser ut som om hon är påklädd även när hon kastat kläderna.

Calista är sympatisk, verbal och ger ett trevligt intryck. Hon agerar själv berättarröst, vilket hon gör väldigt proffsigt - vilket har sin förklaring. Hon var nämligen en gång i tiden en framgångsrik ung dansös och gillade att spela teater.

När Calista var sexton är gammal fick hon ihop det med en mormon (!). Det dröjde inte länge innan hon blev på smällen; han kunde ju inte använda preventivmedel och abort kom inte på fråga. Så hon födde ungen, tvingades att gifta sig med mormonen, och hon tvingades att sluta dansa.

Förhållandet höll inte så länge, men av någon anledning fortsatte Calista att gänga karlar och pump fram barn. För att kunna försörja sig strippar hon på en tradig strippklubb.

Ja, jösses vilket tradigt ställe. Tradiga miljöer, tradiga kunder, tradiga brudar. Fast Calista verkar rätt nöjd - hon saknar sina barn som hon sällan får träffa, men hon skrattar och är glad. Till skillnad från en av de andra stripporna, en lika jobbig som fascinerande brutta som tjötar oavbrutet. Oj, vad hon tjötar. Bland klubbens stamgäster finns den äldre, piprökande Hasse, som en gång i tiden spelade pirat i PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN.

STRIPPAN verkar vara inspelad under fyra år, eftersom Calista är mellan 31 och 34 under filmens gång. Jag trodde dock att hon var 45-50. Oj, vad sliten hon ser ut, hennes hy är inte den bästa. Hela hon är nog sliten, saker och ting i livet gick inte som hon tänkt sig, men den här dokumentären får en oväntat positiv avrundning, när Calista lämnat stripplivet och iställer regisserar en musikal.

Filmfotot är rätt skitigt och scenerna från Geisha Garden ser otroligt sunkiga ut. Det är förstås meningen. Inga glassiga strippnummer här med sexiga brudar; nej, fläska på med uttråkade brudar som åmar sig i gryniga bilder.

Men bortsett från att Calista inte får träffa sina barn verkar hon ha det rätt bra. Och det är detta som gör filmen lite besynnerlig. Calista strippar, javisst, så vad då då? Inget höjdarjobb, ingen höjdartillvaro, men det är ingen misärtillvaro som skildras, det händer aldrig något kontroversiellt.

Klubbägaren är en rätt skön snubbe som slöfsar omkring och pratar med Boråsdialekt.

Det här är en väldigt kort film, bara 72 minuter, filmen är lätt att sitta genom, det är ibland småintressant och trevligt.

... Men jag förstår inte varför ett TV-program som det här ska upp på bio att göra. STRIPPAN ser inte ut dom något annat än ett TV.program.

I filmen får vi förresten lära oss att det osexigaste namnet på en manlig strippa är Svante.




(Biopremiär 9/11)

tisdag 6 november 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Mac Ahlberg

Den här dagen började inte bra. Verkligen inte. Det första jag såg efter att ha vaknat och börjat gå igenom mail, Facebook och nyheter, var att Mac Ahlberg dött, 81 år gammal.

Mac!

Denne man jag skrivit spaltmil om!

Det enda foto jag kunde hitta på Ahlberg.

Under 1980-talet började jag att intressera mig för film mer seriöst - och främst var det förstås skräckfilm som skapade detta brinnande intresse. Dessa skräckfilmer ledde till att jag började att utforska andra genrer. Exploitation. Sexploitation. Spaghettiwesterns. Den ena konstiga filmen och genren efter den andra. Jag och mina kompisar betade av det mesta och ett tag kändes det som om vi verkligen hade avverkat allt i vår jakt på unika filmiska kickar.

Då - någon gång i början av 90-talet - hittade vi nya outforskade marker: svensk film! Ja, inte vilken svensk film som helst, förstås. Inte de där vanliga, tradiga svenska filmerna som gick på TV och bio, nej, istället upptäckte vi ju att det fanns hur många konstiga svenska B-filmer, och annat skumt, som helst på 60- och 70-talen.

Vi blev besatta av de här filmerna - och regissören och filmfotografen Mac Ahlberg blev snabbt den starkast lysande stjärnan.

Greve Porrno himself!

Nu hade vi försvisso sett ett stort, väldigt stort, antal av Ahlbergs verk redan tidigare och vi visste vem han var. I slutet av 70-talet flyttade nämligen Mac Ahlberg till Hollywood, där han försörjde sig som filmfotograf på B- och skräckfilmer. HELL NIGHT med Linda Blair, Charles Bands PARASITE med Demi Moore, den fantastiska CHAINED HEAT, och så 1985 kom den film som på den gång i tiden fick oss att få upp ögonen för honom: RE-ANIMATOR.

Då, på 80-talet, visste jag inge om Ahlbergs tidigare karriär.

Mac Ahlberg debuterade redan 1959 som filmfotograf på TV-filmen ÅKE OCH HANS VÄRLD. Han fortsatte att filma för TV, bland annat en en dokumentärfilm om Ingmar Bergman. 1965 regidebuterade Ahlberg med den erotiska, dansk-svenska skandalfilmen JAG - EN KVINNA. En fullkomligt enorm succé världen över. Alltså fortsatte Ahlberg att göra erotiska filmer. Han samarbetade med Peer Guldbrandsen på den fantastiska sexkomedin GREVE PORRNO OCH HANS KVINNOR med Gabriel Axel i titelrollen, JAG - EN KVINNA II, FANNY HILL, NANA med flera.

Men så i början av 70-talet slog hårdporren igenom och Ahlberg tvingades ta steg över till den genren - hans mjukare fiolmer kunde inte konkurrera med de nya, tuffare grejorna. Under pseudonymen Bert Torn (han sa att han kände sig sliten; torn) regisserade Ahlberg en handfull synnerligen eleganta porrklassiker. PORR I SKANDALSKOLAN är ju otroligt rolig, "Åsa-Nisse i porrform" vore en bättre titel. Den följdes av FLOSSIE, JUSTINE OCH JULIETTE, BEL AMI och MOLLY - FAMILJEFLICKAN. Vad dessa filmer har gemensamt är ett filmfoto som var och fortfarande är ovanligt inom svensk film. Det här är flott och tjusigt, och filmerna ser ut som som de internationella folmer som var framgåmgsrika under den här perioden.

Efter Molly drog alltså Ahlberg till USA. Som jag nämnde ovan, filmade han en rad filmer för Charles Band och dennes olika bolag; first Empire, sedan Full Moon. RE-ANIMATOR komme ju från de bolagen, liksom FROM BEYOND och TRANCERS

och en farlig massa annat.

Därefter gick Ahlberg plötsligt och blev John Landis' hovfotograf och sköt storbudgetfilmer som OSCAR, OSKYLDIGT BLOD och SNUTEN I HOLLYWOOD III, och han rev även av Bruce Willis-rafflet STRIKING DISTANCE. Inte illa pinkat av en gammal pornograf!

Intressant nog förblev Mac Ahlberg Charles Band trogen, och fortsatte att plåta små lågbudgetprylar.

Mac Ahlberg satte sin signatur på en film för sista gången 2006. Filmen hette EVIL BONG och för regin stod - just det: Charles Band.

Mac Ahlberg var unik inom Filmsverige. Frågan är om vi kommer att få se hans like igen.


MAC AHLBERG

1931 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Gösta Gummesson

Den legendariske svenske serietecknaren Gösta Gummesson är död. Den förste professionelle serietecknare jag samarbetade med - på den första serie jag fick betalt för. Jag har nämnt det förr, men 1989 jobbade jag på en reklambyrå, och satt ofta nere i mörkrummet i källaren och slog ihjäl dödtid med att skissa på helt andra saker en det jag egentligen skulle sysselsätta mig med. Jag fick en idé till en 91:an-serie och skrev ett manus som jag skickade till Semic. De ringde upp och sa att de tyvärr inte behövde några manus till 91:an, och frågade om jag hade lust att skriva Åsa-Nisse istället. Vilket jag förstås hade. (Lite mer än tio år senare återanvände jag förresten min 91:an-idé, och just nu har den dessutom repriserats i 91:ans höstkavalkad, finns i en pressbyrå nära dig.)
Jag minns kicken jag fick när redaktören Siv Jensing skickade över den första serien Gösta tecknat efter ett av mina manus. Nisse och Klabbis byggde en gigantisk råttfälla avsedd för älgar. Därefter rullade det på under några år. Jag skrev 130 manus, men hur många som tecknades och publicerades vet jag inte.
Vad som var väldigt roligt, var att jag ofta lade in kompisar och släktingar i mina manus, ibland beskrev jag deras utseenden också, och Gösta tecknade dem utan att veta vilka de var. Mina kusiner var med i ett avsnitt, och i ett annat jagade Nisse och kompani den slemma Ingemar Bengtsson-ligan.
Första gången jag träffade Gösta Gummesson visste jag inte vem han var - till utseendet, alltså. Det var under en middag på någon seriemässa i Stockholm alldeles i början av 1990-talet, jag satt vid Semicbordet, och plötsligt reste sig en äldre herre upp och började att trolla. Jo, det var förstås Gösta - hans stora passion vid sidan av tecknandet var visst att trolla.
Därefter träffade jag Gösta ytterligare ett par gånger, bland annat på Bokmässan, där han satt och sålde serieoriginal, samt visade upp sin bisarra korrespondens med Rune Andréasson.
Gösta Gummesson föddes i Växjö 1928 - han var alltså smålänning precis som Åsa-Nisse. Jag läste någonstans en gång i tiden att Gösta först skulle bli träsnidare, vilket då skulle förklara hans träiga teckningsstil. Själv tycker jag alls inte att Gösta var speciellt träig. Tvärtom, när jag var barn upplevde jag hans Åsa-Nisse-serier som väldigt tilltalande - till skillnad från till exempel den ruffigare 91:an.
Gösta började att teckna Åsa-Nisse för Levande Livet 1955 och till en början efterliknade figurerna John Elfström och de andra skådespelarna från filmerna (den första filmen kom 1949). Förutom Åsa-Nisse producerade Gösta en rad avsnitt av Pellefant, men han tecknade faktiskt också Lilla Fridolf ett tag. Bland hans mindre kända kreationer finns Enok och Rock-Jocke.
1976 tilldelades Gösta Gummesson Svenska Serieakademins Adamsonstatyett och 1978 fick han 91:an-stipendiet.
Det är nu ett antal år sedan han pensionerade sig från Åsa-Nisse, en serie som numera tecknas av Olle Nilsson.

GÖSTA GUMMESSON
1928 - 2012
R.I.P.



måndag 5 november 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Hans Lindgren

Mitt förhållande till skådespelaren Hans Lindgren är ganska begränsat. Han medverkade i en rad populära farser på privatteatrar, och han gjorde en faslig massa roller på film och TV - han debuterade redan 1942, som tioåring i VÅRAT GÄNG. Som barn var han med i klassiker som RÄNNSTENSUNGAR och BARNEN FRÅN FROSTMOFJÄLLET, som vuxen i glada grejor som TRE DAR I BUREN, FLY MEJ EN GREVE och SVENSKA FLOYD, och jag noterar nöjt att han minsann medverkade i Mac Ahlbergs två kultrullar GREVE PORRNO OCH HANS KVINNOR och FANNY HILL.
Men det är inte för dessa roller han är bekant för mig - och för de flesta andra svenskar. Nej, det är för hans röst och hans stora insatser med denna. Hans Lindgren gjorde berättarrösten till TJUREN FERDINAND, han var Kaa i DJUNGELBOKEN och Bernard i BERNARD & BIANCA. Men framför allt stod han för rösterna till flera figurer i Tintins värld:
General Alcazar
Baxter
Professor CollrichEmir Ben Kalish Ezab
Pjotr Szut
Dr Krollspell
Mik Ezdanitoff
Det är främst för dessa jag minns honom. I fredags gick Hans Lindgren bort, 80 år gammal.

HANS LINDGREN
1932 - 2012
R.I.P.



fredag 2 november 2012

Bio: El Medico - The Cubaton Story

Foton copyright (c) Röde Orm Film

Vad har egentligen Danne Fridell haft för sig de senaste åren? Karln har ju inte regisserat något sedan SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG, som kom 2006 och som jag inte minns om jag sett eller ej, och han är fortfarande mest känd för sina 1990-talsepos SÖKARNA, 30:E NOVEMBER och UNDER YTAN.
Tja, han har till exempel ägnat en hel packe år att att göra den här dokumentären om den svenske musikproducenten Michel Miglis och framför allt om den kubanske rapparen El Medico, som egentligen heter Raynier Casamayor Griñán. En film jag inte trodde alls på och som jag gissade skulle vara svåruthärdlig - både rap och romantisering av Kuba på en och samma gång? Kan det bli värre?

Nu visade det sig att jag hade väldigt fel. EL MEDICO är en väldigt underhållande, intressant och rolig film. Jag vill nog påstå att detta är det bästa Daniel Fridell har gjort.

Om jag förstått saken rätt, är Michel Miglis en kompis till Fridell och dokumentären skulle först handla om Miglis och hans liv på Kuba. Men så fort El Medico dök upp, förflyttades fokus till honom. El Medico är en ung doktor som istället vill satsa på en musikerkarriär. Hans tvärsura morsa, som dessutom är stor Castroanhängare, vill absolut inte veta av det här musiktramset. Grabben ska ha ett ordentligt jobb, han ska fortsätta att vara doktor! Än värre blir det när den rätt bisarre Miglis börjar göra krystat sexiga musikvideor med El Medico. Inte ens när El Medico slår igenom och blir en stor stjärna är morsan stolt över sonen.

Den här morsan är filmens största behållning. Hon är fullkomligt fantatisk - och Fridell klipper in henne då och då på ett synnerligen effektfullt sätt. El Medico gläds åt sina framgångar - och så får vi se morsan sitta och tjura.

Den där Michel Miglis är också en skön snubbe. Jag träffar ibland på typer som han i film- och mediasvängen. Han är lite för mycket, lite för självupptagen, och har ingen riktig känsla för var gränserna går. Det är svårt att umgås med sådana typer. Hans besatthet av brudar och sexiga musikvideor blir rätt ... fel. Till slut säger även hans lilla dotter, som kommit över till Kuba för att hälsa på, till honom att han gått för långt. Dottern kallar även Miglis' flickvän för hora.

El Medico själv är mindre kul. Han är liksom bara en grabb. Som rappar. Och som ni alla vet, har jag inget som helst till övers för hip-hop. Djävulens musik. Om det nu inte rappas på, tja, danska. Eller viss rap metal. Eller vissa Beastie Boys-prylar.

Ärligt talat förstår jag inte fascinationen för Kuba. Jag träffar på en hel del folk som pratar om att de vill åka dit. Folk som har varit där. Vad ska de där och göra? Jamen, så åk dit, då. Det verkar bara vara eländes elände därborta. Som det ju faktiskt är och har varit i kommunistdiktaturer. Inte kul alls. Det är en sak att ha vänsteråsikter, en helt annan att påstå sig vara kommunist. Eller revolutionsromantiker. Kom igen, det är 2012, vi vet bättre nuförtiden. El Medicos morsa är ju helt hjärntvättad. Och hur kul är det för en artist som El Medico att inte få lämna sitt land som han vill?
I vilket fall: EL MEDICO - THE CUBATON STORY är en överraskande bra och kul liten film. Se den gärna om den visas i närheten!

Nu ska jag dricka en välbehövlig kopp kaffe.







(Biopremiär 2/11)

torsdag 1 november 2012

Bio: En bohem i Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Förra vintern fick jag en liten Aha-upplevelse. Jag köpte boken "101 skräckfilmer du måste se innan du dör", som reats ut i en evighet på Akademibokhandeln. En av de 101 filmerna är den belgiska MAN BITES DOG; på sin tid totalförbjuden i Sverige, väldigt omtalad, och själv köpte jag den i London 1993. En av männen bakom MAN BITES DOG var Benoit Poelvoorde, som även innehade huvudrollen.

Benoit Poelvoorde! Jösses! Honom har ju jag sett i en rad filmer de senaste åren, oftast trevliga komedier - som till exempel förra årets FRANSKA NERVER. Jag hade fullkomligt glömt bort att karln började sin karriär i en kontroversiell och satirisk våldsfilm.
Nu är belgaren tillbaka i ännu en komedi - dessutom något slags romantisk komedi. EN BOHEM I PARIS hade Sverigepremiär förra veckan, men i Malmö har vi fått vänta en vecka. Anne Fontaine, som skrivit och regisserat, har tidigare bland annat gjort COCO - LIVET FÖRE CHANEL (i vilken Poelvoorde figurerade), och Poelvoorde spelar Patrick, en kille som väl knappast kan kallas bohem (konstig svensk titel!), men väl en kille från arbetarklassen - eller kanske ännu längre ner. Han har suttit på kåken, han äger ingenting, han super, och han hankar sig fram på småjobb. 

Men så blir hans son kompis med sonen till en viss Agathe (Isabelle Huppert). Agathe och hennes make tillhör Paris överklass. Hon äger till och med en konsthall. Patrick extraknäcker med att fixa saker i lyxvåningen och Agathe och han tvingas umgås. Det går förstås inte så bra. Till en början. Det står visst inte så bra till mellan Agathe och hennes make, och inte helt oväntat uppstår det mot slutet av den här berättelsen tycke mellan Agathe och Patrick - hur osannolikt det än kan verka.
Problemet med EN BOHEM I PARIS är just att den är lite för osannolik. Poelvoorde tar kanske i lite för mycket som den obildade slarvern Patrick, och i realiteten hade det nog trots allt varit ganska omöjligt för honom och Agathe att umgås. Det går liksom inte att ha honom i möblerade hem. Fast själv hade jag nog inte stått ut med Agathe heller.

Men trots detta får jag nog tillstå att filmen är rätt trevlig ändå. Jag gillar den här typen av film, och jag brukar ha ett extra gott öga till filmer som utspelar sig i Frankrike; frankofil som jag är. Dessutom rör jag mig en hel del i Malmös konstvärld, så det är lite kul med skildringen av Paris' konstvärld - även om just Agathe spelar i en helt annan liga. Fast satiren över konstvärlden är lite väl grov med lättköpta skämt.
EN BOHEM I PARIS är ingenting att springa benen av sig för att se på bio, men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Den är ibland väl gapig, men småkul och trivsam.
Förresten, är det inte läge att släppa MAN BITES DOG på DVD i Sverige nu? Den känns ju som en typisk release från Njutafilms!






(Malmöpremiär 2/11)