torsdag 22 november 2012

Bio: Argo

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1983 kom Ken Folletts bok "Fritagningen" som handlar om ett gäng hårdingar som tar sig in i Teheran efter att Shahen av Iran kastats ut 1978 och Ayatollah Khomeini tagit över. Uppdraget är att frita två fängslade amerikaner som arbetar för ett datorföretag. 1986 blev romanen en miniserie för TV med Burt Lancaster. Om Folletts bok bygger på verkliga händelser har jag ingen aning om, det är mycket möjligt.
Ben Afflecks nya film mot samma bakgrund är dock baserad på verkligheten - fast uppgifterna om denna topphemliga CIA-operation har varit hemligstämplade fram tills för femton år sedan, eller vad det nu var.
I november 1979 stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. 52 amerikaner tas som gisslan, men sex stycken lyckas smita undan. De tar sig till Kanadas ambassad, där de gömmer sig. Det är dock bara en tidsfråga innan de kommer att hittas och troligen avrättas.
Ben Affleck spelar CIA-agenten Tony Mendez sätts på att hitta på något sätt att få hem de sex. Han lägger fram en till synes idiotisk plan - men det är den bästa av alla deras idiotiska planer. De tänker låtsas att de är ett produktionsbolag som ska spela in en ny film, och åka till Teheran för location scouting. Men det är inte bara att låtsas sådär hur som helst. För att det hela ska verka trovärdigt måste de samarbeta med Hollywood och börja sjösätta ett filmprojekt som aldrig ska fullbordas.
Den autentiska annonsen i Variety.
Tillsammans med sin kollega Jack (Bryan Cranston, som ser otroligt cool ut i polisonger och tredelad kostym), letar de upp make up-specialisten John Chambers (John Goodman) och producenten Lester Siegel (Alan Arkin), och börjar ta fram en lämplig fejkfilm. De beslutar sig för att göra en science fiction-film; det är 1980 och sci-fi är hett. Filmen ska heta ARGO, de plockar fram ett ofilmat manus; LORD OF LIGHT, som bygger på en bok av Roger Zelazny. De snidar annonser för filmen som sätts in i branschtidningen Variety, i vilken även Siegel intervjuas om den kommande filmen. I Afflecks film förekommer även en fantastiskt tuff filmaffisch för ARGO, men om denna faktiskt existerade på riktigt vet jag inte, jag har inte lyckats hitta den online.
Filmaffischen. Någon som vet vem som har gjort den här?
...Och så åker det lilla filmteamet iväg till Teheran - där allting är väldigt nära att gå åt helvete.
Själv har jag aldrig haft några större problem med Ben Affleck som skådis, det har väl mest varit hans filmer som ofta varit vissna. Men jo, han har ju ofta förlöjligats och anses vara usel. Som regissör går han dock från klarhet till klarhet. Han regidebuterade 2007 med utmärkta GONE BABY GONE, och följde upp denna 2010 med lika utmärkta THE TOWN. ARGO är en lika bra film.
Jag är väldigt förtjust i filmer om filminspelningar. ED WOOD. TA FAST RÄVEN. Eller varför inte THE LAST SHOT, en komedi vars tema är snarlikt det i ARGO. Därför är filmen liksom redan hemma för min del, den hade redan gått i mål. Upplägget är kul och fascinerande. Samtidigt är det förstås irriterande att de aldrig har för avsikt att göra ARGO - fan, jag vill ju se den filmen!
Min största invändning mot Afflecks film är att det är lite för lite film och Hollywood här, och för mycket agentsnack och gisslan i Teheran. Och i vanlig ordning är filmen aning för lång med sina två timmar.
Slutet är verkligen sprängfyllt med klyschor, men trots - eller tack vare? - dessa blir de sista tio minuterna faktiskt riktigt spännande. Till saken hör att vi förstås vet att uppdraget kommer att lyckas, men icke desto mindre blir det spännande, med kamp mot klockan och Iranska armén flåsande i nacken. Kul!
Vidare är det en snyggt gjord film, för att få rätt tidskänsla valde Affleck att filma på 35mm och använda sig av samma look och kameraföring som i klassiska, amerikanska 70-talsfilmer. Allra tuffast är dock att filmen öppnar med Warner Brothers gamla logotype från 70-talet!
Ben Affleck själv är kanske lite blek som Tony, men förutom de utmärkta skådisar jag redan nämnt, får vi även se pålitligt foilk som Victor Garber - och Michael Parks som serietecknaren Jack Kirby! Och ja - vi får även många mustascher. Bra.
ARGO är kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, jag hade förväntat mig lite mer - men självklart ska de se den här! Det är en bra, spännande, intressant och framför allt fascinerande film.
1969 tilldelades John Chambers en Oscar för APORNAS PLANET.






(Biopremiär 23/11)



Bio/DVD: Hassel - Privatspanarna

Foton copyright (c) Scanbox

Det är sällan det händer i Sverige, jag minns inte när det var senast - men nu händer det minsann igen: en film får premiär på bio och DVD - och VOD - samtidigt. En svensk film dessutom.

Eller ...

Film och film. Jag vet inte riktigt vad det här ska klassificeras som. Jo, visst, självklart är det här en film. Men HASSEL - PRIVATSPANARNA ligger väldigt långt från vanlig svensk polisfilm, från mainstreamfilm, från vanlig långfilm. Måns Månsson, bördig från Lund och guldbaggenominerad för H:R LANDSHÖVDING, har gjort en synnerligen udda blandning av drama, komedi och dokumentär som inte liknar någonting annat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, vad jag ska sätta för betyg. Går det här att betygsätta som en "vanlig" långfilm? (Och det är med nöd och näppe det här är en långfilm; filmen varar bara 74 minuter)

Olov Svedelids romanfigur, polisen Roland Hassel, dök upp som TV-hjälte 1986 och blev i princip den första av alla dessa framgångsrika - och alltmer trista - TV-snutar som pumpats ut i Sverige de senaste tjugo åren. I en intervju hävdar Måns Månsson att han växte upp med Hassel, men blev alltmer besviken på TV-serien. Jag såg också på Hassel på 80-talet, men minns inte riktigt vad jag tyckte. Däremot var den hittills sista, reguljära Hasselfilmen FÖRGÖRARNA, som biovisades år 2000, riktigt kass.

Månsson säger att han inte har mycket till övers för de massproducerade svenska polisfilmerna och vill ta död på genren med hjälp av PRIVATSPANARNA, och samtidigt avsluta sviten om Roland Hassel på ett värdigt sätt. Olov Svedelid dog 2008, men tydligen hade Månsson fått tillstånd av upphovsmannen att genomföra sitt projekt innan dess. Det har alltså tagit ett bra tag för den här filmen att nå filmdukar och TV-skärmar. Jag noterar även att filmen anger 2011 som copyrightår - varför släpps den inte förrän nu? Kanske har man inte vetat vad man ska göra med denna udda fågel? Speciellt dyr kan den inte ha varit, rättare sagt: den kan knappt ha kostat någonting alls att göra.

Lars-Erik Berenett återkommer i titelrollen. Roland Hassel är numera pensionär och sysselsätter sig med att försöka lösa Palmemordet. Han är fullkomligt uppslukad av detta och hänger med en grupp privatspanare: medelålders män som är lika besatta av att lösa fallet och återskapar alla detaljer minutiöst. De vandrar runt på mordplatsen och iscensätter paret Palmes promenad från biografen.
Ett flertal absurda situationer uppstår. Hassel ringer till Täppas Fågelberg på Ring P1 och undrar varför belöningen om man sätter dit mördaren fortfarande är på 50 miljoner kronor, den borde rimligtvis ha ökats till över 90 mille tack vare inflationen. Här finns även en lustig scen med Hassel i sitt kök och en automatisk telefontjänst.
Det här är ingen polisfilm, det är inte en deckare. Visst är det fortfarande Roland Hassel, men PRIVATSPANARNA har bara huvudpersonen gemensamt med de tidigare filmerna. Men trots Månssons intentioner uppstår det ändå ett visst spänningsmoment - för visst är det spännande med alla dessa olika spår i fallet Palme.

HASSEL - PRIVATSPANARNA är inspelad på ... wait for it ... Super-VHS! Jo, du läste rätt. Eftertexterna till och med avslutas med S-VHS-loggan. Det är mycket möjligt att detta är den fulaste film jag någonsin sett på en bioduk. Den urblekta, suddiga bilden är alldeles randig och blöder i rött, grönt och blått. Fascinerande konstigt. Jag kan tänka mig att filmen är lika skitful på en TV-skärm - antagligen kommer den bara till sin rätt om man ser den på YouTube... Så här såg våra amatörfilmer vi gjorde på gymnasiet ut.

Som jag skrev inledningsvis vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Som vanligt tänker jag vara ärlig och understryka att mitt främsta intryck av filmen är att den är seg och tråkig. Den varar inte så länge, men känns längre än den är. En massa gubbar promenerar runt i Stockholm, och ofta upprepar de samma procedur om och om och om igen när de iscensätter händelserna.
Killen som är något slags ledare för privatspanargruppen är väldigt lik Olof Palme, vilket skapar viss förvirring.

Njä, det här är väl inget man vill betala pengar för att se. Vänta tills filmen dyker upp gratis på SVT Play, eller något sådant. Och det lär väl inte dröja.







(Bio/DVD/VOD-premiär 23/11)

onsdag 21 november 2012

Bio: Blondie

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag såg aldrig Jesper Ganslandts FARVÄL FALKENBERG. Den kom 2006, innan jag flyttade till Malmö och började att se och recensera allt på biorepertoaren - och just den här filmen verkade ju faktiskt vara ... fruktansvärt tråkig och ointressant. Visst blev den kritikerrosad, men det struntade jag i. Jag ville inte se den.
Och inte ville jag se Ganslandts nästa långfilm, APAN från 2009 med Olle Sarri. Den verkade ju faktiskt vara ännu värre än debutfilmen. Men nu har jag sett BLONDIE, den senaste filmen - som tydligen visades i Venedig tidigare i år. Varför den visades där vet jag inte, och jag vet inte heller vad folk där tyckte och tänkte.
Vid sidan av att detta är en ny film av den tidigare så hyllade Jesper Ganslandt, lär BLONDIE mest bli omskriven på grund av det faktum att Carolina Gynning (!) spelar en av huvudrollerna. Hon är Elin, syster till Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström), och de tre - som lever radikalt olika liv - återvänder hem för att fira morsan Sigrid (Marie Göranzon), som fyller 70.
Efter att vi först för se modellen Elin plåtas i en fotostudio där det pratas franska, och gå ut på balkongen och snorta kokain, och lite andra klipp, dyker det upp en besynnerlig gruppbild på filmens huvudpersoner och texten "AKT I" tonas in. Vad nu? Vad fan menas med detta - är det på allvar? Ska de stå så där och titta in i kameran? Jag började att fnissa.
Nå. Tjejerna - Katarina har med sin make Janne (Olle Sarri) och döttrar - anländer till barndomshemmet. Det är självklart ett högborgerligt hem som taget ur ett Bergmandrama. Även rollfiguren Sigrid känns hämtad ur en Bergmanfilm - liksom mycket annat här. Tjejerna tycker inte om varandra. Och de tycker inte om sin morsa. De är alla rätt osympatiska. Janne är full. Katarina är otrogen med en yngre kille på sitt jobb.
Det babblas en del. Ingenting händer. De får utbrott. De lyssnar på låtar ur SOUND OF MUSIC.
Födelsedagsfesten går av stapeln. Idylliskt, utomhus, massor av folk. Det hålles tal. Janne är full. Katarinas små döttrar sjunger en låt ur SOUND OF MUSIC. Lova får en panikattack och svimmar vid bordet. Katarina blir full och håller ett pinsamt tal. Elin blir förbannad, går in på sitt rum, river ner alla sina hästprylar, som hon stoppar i en resväska; denna släpar hon in i poolhuset där hon dränker in den i tändarvätska och tänder på. Det brinner! ropar Janne, och försöker släcka elden, men eftersom han är full, sprutar han ner fönstren istället. (Varför inte bara sparka ner den brinnande väskan i polen?)
Elin lagar mat. Och skivar potatis. Sigrid undrar om skalet verkligen ska vara kvar. Elin gör något slags soppa. När det äter den frågar Sigrid "Vad har du i för krydda?", vilket Elin besvarar med "Du är så ... JÄVLA DUM I HUVET!!!".
Sedan åker Sigrid till en hundutställning där hon får en stroke och medan hon ligger på sjukhus är det dags för systrarna att försonas.
Eller något.
Jag vet inte så noga.
Jag väljer att citera min brittiske kollega Phil: Pretty strong meat there from Longueur.
Till större delen ger BLONDIE intryck av att vara en parodi på svensk film - på svenska, tunga, seriösa dramer. I stort sett hela filmen är uppbyggd av klyschor. Mycket verkar improviserat. Det händer inte så mycket, här finns ingen handling som förs framåt, ingen större karaktärsutveckling, och merparten av dialogen består av fullkomligt meningslöst babbel om ingenting. I vanlig ordning förekommer det inga riktiga människor.
Men det här är på riktigt. Det är på allvar. Och genast inser jag att Jesper Ganslandt hamnat farligt nära kalkonfilmen. Frågan är om han inte klivit över gränsen. Andra gången vi fick se en gruppbild på huvudpersonerna och texten "AKT II" dök upp fnissade jag lite högre, och när det var dags för "AKT III" skrattade jag högt.
Filmfotot är alldeles utmärkt, ibland direkt strålande. Det är en tjusig film. Den högborgerliga sommaridyllen gnistrar mellan bråken. Filmmusiken är stilfull den med - men märkligt överdriven och dramatisk, och inte riktigt synkad med det som syns i bild. Men vad spelar det för roll att filmen är snygg och låter trevligt, när innehållet är ... dumt? Ren skit?
Det är inte utan att jag undrar vad Helena af Sandeberg sysslar med nuförtiden. Hon dyker upp i den ena skitfilmen efter den andra - och i alla har hon åtminstone en naken och/eller sexscen, så även här. Hon kastar konstant bort sin talang. Alexandra Dahlström är söt och rätt sympatisk, hon är väl den enda man kan tycka om här. Olle Sarri är lite kul. Marie Göranzon sköter sitt jobb professionellt som väntat.
Och Carolina Gynning, då? Nej, hon behöver inte skämmas för sin insats. Hon gör inte bort sig. Men vad är det för bäng dialekt hon lagt sig till med? Hon är ju för fan ... spansk i flabben! Pratar skånska med rullande R! Det låter inte klokt. Är det för att det skulle verka konstigt om familjens mellansyster av någon anledning pratar redig skånska?
Diskussionen efter pressvisningen var livlig. Inga av mina vänner gillade filmen - ändå gissade vi alla att många kritiker kommer att tilldela den treor och fyror i betyg. Man kan fråga sig varför. Av respekt för dess regissör och hans tidigare verk? Därför att de inte vågar annat? Kanske för att de vägrar se vilken dum, korkad, fånig och usel film det här egentligen är? Hör de inte att dialogen är patetisk? Bergmankomplexet ligger fortfarande som utgången leverpastej över Filmsverige. BLONDIE startar på noll och slutar på minus.
Snacka om bortkastade resurser.
BLONDIE är en fruktansvärt irriterande film. Stoppa ner den i en resväska med dina hästprylar, släpa in den i poolrummet (för ett sådant har du väl), häll över tändvätska och tänd på! Se där - en trevlig vinterbrasa!






(Biopremiär 23/11)



tisdag 20 november 2012

Bio: Amour

Foton copyright (c) Folkets Bio
För mig är Jean-Louis Trintignant, född 1930, mest känd för sina insatser i ett par kultklassiker på 1960-talet. Han spelade mot Ewa Aulin i DEATH LAID AN EGG och han var hjälten i Sergio Corbuccis westernklassiker THE GREAT SILENCE; en riktig höjdare. Men karln har oavbrutet varit verksam från 1955 fram till nu. Och nu är han bioaktuell i filmen som tilldelades årets guldpalm i Cannes.
Det är Michael Haneke som skrivit och regisserat AMOUR. Och vad tycker vi om honom? Nja, min relation till honom är ju inte den bästa. Världens församlade kritikerkår hoppar av lycka när han levererar en ny film, jag tycker att han är ... mindre kul. Jag kikade på de två recensioner jag skrivit av hans filmer här på TOPPRAFFEL!. Nyinspelningen av FUNNY GAMES, som tillhör genren Trash Disguised as Art, och DET VITA BANDET. Jag kunde behärska mig.
Trintignant och Emmanuelle Riva, född 1927, spelar Georges och Anne. De har båda tidigare undervisat i klassisk musik (de verkar vara speciellt förtjusta i Schubert), och även deras dotter Eva (Isabelle Huppert) sysslar med musik och reser runt med en orkester. Georges och Anne bor i en stor, flott lägenhet i Paris och de verkar leva ett harmoniskt liv - men så en morgon drabbas Anne av en stroke. Georges tar hand om henne.
I två timmar och sju minuter.
AMOUR börjar med slutet: polis bryter sig in i parets lägenhet. Dörren till sovrummet är igentejpad. På sängen hittar de den döda Anne, omgiven av blomblad. Således vet vi från början hur det kommer att gå. Att Anne förmodligen dör på slutet hade förstås varit givet utan denna onödiga prolog, men nu framgår det även att hon fått hjälp på traven. Således sitter vi och väntar på att hon ska tas av daga. I över två timmar. Ofta i realtid.
Det här är en typisk film som vinner Guldpalmen och andra, liknande priser. AMOUR är en typisk film som går hem hos kritiker och i vissa kulturkretsar. Men låt mig få sticka ut hakan här:
Jean-Louis Trintignant är fullkomligt strålande som Georges. Jag hade ingen aning om att han är en så bra skådis. Även Riva och Huppert är briljanda, men Trintignant är något utöver det vanliga.
Men han får vara hur bra skådis han vill, det spelar ingen roll - jag tycker att AMOUR till större delen är mördande tråkig. Filmen är verkligen extremt realistisk på de flesta sätt, men det enda som händer är att Anne blir sämre och sämre, och Georges får allt svårare att ta hand om henne. Ibland dyker det upp skötare. Kärleken mellan Georges och Anne prövas. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker dölja Annes tillstånd för Eva. Anne svamlar och pratar osammanhängande och kissar på sig.
Jean-Louis Trintignant i yngre upplaga.
Fotot är grådaskig, kameran ofta statisk. Långa tagningar. Många scener som sagt i realtid.
Jag misstänker att jag nickade till en stund i mitten, men jag är inte säker. Säkert är däremot att jag under de mest händelselösa scenerna satt och tänkte på annat. Mästaren på karate.
Lite intressant blir det när det flyger in en duva i hallen. Georges har även en spännande mardröm. Söta Dinara Drukarova från 360 har en pytteroll.
Men herregud, jag kan inte sitta här och låtsas att jag gillar det här och vill rekommendera filmen. Dessutom känner jag igen en del av filmens innehåll från verkliga livet, så varför ska jag se det på bio? I vanlig ordning är Michael Haneke även lite för kall och okänslig för att jag ska låta mig engageras.
Om jag ska göra som Expressen och även betygsätta skådespelarna, får Trintignant fem syndiga dvärgar. Men själva filmen? Jag är väl en galen kamikazekritiker som kommer att få fan av andra för detta, men det blir inte mer än det här:
 






(Biopremiär 23/11)



fredag 16 november 2012

Bio: Livet på Orange Drive

Foton copyright (c) Myles Aronowitz
Amerikanska julfilmer. Det brukar vara ganska anskrämliga saker. Svulstiga, sentimentala, too much på alla sätt. I synnerhet julkomedier. LIVET PÅ ORANGE DRIVE, som jag faktiskt inte visste något om innan jag bänkade mig för att se den, visade sig vara en julfilm - det utspelas i alla fall under december och julfirande spelar en viktig roll bakom den egentliga intrigen. Och kors i taket om detta inte är en inte bara acceptabel julkomedi, utan även en riktigt bra sådan.
För mig är Hugh Laurie synonym med den fånige prinsen i SVARTE ORMEN och med Bertie Wooster i Wodehouse-TV-serierna. Jag hade aldrig kunnat gissa att denne gänglige britt med rätt lustigt utseende skulle gå och bli en av USA:s bäst betalda skådisar i TV-serien HOUSE (som jag aldrig sett) och en del annat. Och nu har Laurie huvudrollen i den här filmen i regi av britten Julian Farino, som tidigare mest regisserat TV-serier som ENTOURAGE.
Laurie spelar David Walling, som  bor med sin familj i ett idylliskt villasamhälle i New Jersey. Tvärsöver gatan bor Terry (Oliver Platt) med sin familj, och tillsammans är de båda familjerna nästan som en familj. De umgås ofta och firar jul och andra helger tillsammans. David och Terry ä bästa kompisar och börjar varje dag med en joggingrunda.
Dock är David inte alltför lycklig i sitt äktenskap med Paige (Catherine Keener); han är uttråkad och Paige är besatt av att öva med sin julkör. Terrys dotter, kalaskexet Nina (Leighton Meester), ska gifta sig med en slyngel familjen inte tycker om, men slyngel visar sig vara otrogen, så Nina flyttar hem. När hon en kväll hälsar på Wallings sätter hon sig i soffan bredvid David - och det bär sig inte bättre än att att de kysser varandra. "Oh, fuck!" utbrister David omgående när han inser detta misstag.
Trots att de vet att det är ett korkat misstag, och Nina skulle kunna vara Davids dotter, fortsätter de att träffas - och när Terrys snokande fru Carol (Allison Janney) följer efter Nina och avslöjar det älskande paret, uppstår förstås en massa komplikationer på alla plan. Paige flyttar in på ett pensionat, där hon sitter och spelar julsånger, Nina flyttar hem till David, Terry och Carol är fly förbannade på David och Nina. Davids dotter Vanessa (Alia Shawkat) agerar filmens berättarröst, hon tycker konstant att hon inte passar in och hon är snarast något slags betraktare. Hon är också en ganska trist figur.
Jag tycker att LIVET PÅ ORANGE DRIVE är väldigt rolig. Jag hade trevligt hela tiden och skrattade flera gånger. Fast nu har jag förstått att en del svenska kritiker, uppenbarligen mest yngre sådana, har svårare för filmen. De invänder mot förhållandet mellan David och Nina, det klagas på viss äcklighet, gubbsjukhet och moralism. Men jag håller inte med. Just repliken "Oh, fuck!" efter första kyssen tycker jag känns extremt realistisk. Just därför att jag kan relatera till den - jag har själv utbrustit i "Oh, fuck!" mer än en gång när jag insett att saker och ting kanske blev ... lite konstiga. När man inser att det här kommer ju aldrig att hålla, aldrig att funka - men det är bara att tacka och ta emot! Jag må vara medelålders nu, men so what! Och det är ju kanska självklart att det heller aldrig kan hålla mellan David och Nina. Men de båda - åtminstone han - får tillfälle att vara lyckliga en tid efter en längre tid av tristess.
Jag gillar den här typen av vuxenkomedier. Filmer om vuxna, för vuxna - utan att det för den delen blir saggigt och "vuxet". en här filmens rollfigurer är festliga och skådespelarna briljerar i sina roller. Catherine Keener är enastående när hon mejar ner fåniga julprydnader med sin bil, Allison Janneys utbrott är ibland ganska fantastiska.
Så - oavsett vad andra traderövar tycker om LIVET PÅ ORANGE DRIVE rekommenderar jag filmen. Den är ju rolig!






(Biopremiär 16/11)



torsdag 15 november 2012

Bio: Bröllop i Italien

Foton copyright (c) Doane Gregory
Jag har en bekant som går under det besynnerliga smeknamnet "Knulla för Skåne-Micke". Fast bara i väldigt snäva kretsar. Okej, det är väl jag och en eller två till som kallar honom för detta. För min del beoende på att att jag inte förrän alldeles nyligen vetat vad Micke heter i efternamn. När jag skulle se BRÖLLOP I ITALIEN under Malmö Filmdagar träffade jag på "Knulla för Skåne-Micke", som redan hade sett filmen. Han sa att den var precis som MAMMA MIA!, fast utan sångnummer. Och man hade lyckats pressa in lite grann av allt i filmen.
När jag såg filmen kallades den DEN SKALLIGA FRISÖREN i programmet. Sedan dess har den döpts om i Sverige, den nuvarande titeln anses väl vara mer kommersiell. Men i original heter den Den skaldede frisør, och det är Susanne Bier som står för manus och regi - med allt vad det innebär.
Det är Trine Dyrholm som är den skalliga frisören Ida. Hon har cancer och har därför tappat allt hår. För att göra det hela ännu värre kommer hon på sin slusk till make Leif (Kim Bodnia) i sängen med en betydligt yngre kvinna. 
Vad göra? Jo, det blir till att åka till Italien. Idas och Leifs dotter ska nämligen gifta sig där - i en stor, flott villa med tillhörande fruktodlingar. Kåken ägs av den unge brudgummens far Philip (Pierce Brosnan), är stenrik änkling som annar bor och arbetar i Danmark.
Under de dagar Ida, hennes släktingar och Philip och hans släktingar och vänner befinner sig i kåken uppstår diverse situationer och komplikationer. Självklart går allt i en enda riktning - de till en början omaka Ida och Philip ska finna varandra och bli förälskade på slutet. Samtidigt ska de bli fnurror på tråden mellan de unga trolovade, den vulgära och slampiga Benedikte (Paprika Steen) som stöter på Philip ska väl få höra vissa sanningar, Leif dyker upp tillsammans med sin fjälla och är fryntlig, och minsann om man inte även lyckats klämma in lite homosexuell kärlek också. Här finns lite av allt, i tjusdiga miljöer liknasnde de i MAMMA MIA! - men sångnummer saknas. Tack och lov.
BRÖLLOP I ITALIEN känns väldigt slätstruken. Nästan lite banal. Det är förvisso trevligt mest hela tiden. Det är en snygg film och tacka fan för det med sådana miljöer - vem vill väl inte bo i Salerno och Neapel? Huvudpersonerna är sympatiska - jag kan tänka mig att många kommer att uppskatta att till exempel Dyrholm, Steen och de andra ser ut som vanliga, medelålders skandinaviska kvinnor och inte som några Hollywoodkex. Pierce Brosnan må vara en stilig karl, men han ger också ett sympatiskt och mänskligt intryck. Kim Bodnia är skitrolig. Brosnan pratar lite danska, det är förstås kul.
Filmen lanseras som romantisk komedi. Jag vill hellre kalla den för romantiskt drama, trots en del kul inslag. Det är lite för mycket cancer, otrohet, skilsmässa och starka känslor för att det här ska bli en frejdig romantisk komedi.
Småtrevlig och lite menlös - så sammanfattar jag BRÖLLOP I ITALIEN.





(Biopremiär 16/11)



onsdag 14 november 2012

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 2

Foton copyright © Nordisk Film

Äntligen!

Äntligen? Nej, jag ljuger - jag har inte sett fram emot den här filmen, det är en sak som är säker. Jag fruktade faktisk den här dagen. Jag kände inte alls för att se den här filmen - men a man's gotta do what a man's gotta do. Jag ser ju och recenserar alla filmer som får biopremiär här i Malmö, oc jag har förstås recenserat alla de tdligare delarna i TWILIGHT-serien.

Jag kommer ihåg när jag stod i biograffoajén innan pressvisningen av den första TWILIGHT-filmen 2008. För att vara helt ärlig, hade jag då aldrig någonsin ens hört talas om fenomenet. Jag kände inte till att filmen var baserad på en bästsäljande bok. Och medan jag stod där i foajén noterade jag ett flertal tonårstjejer som kom in för att köpa biljetter till premiären - och de var otroligt upphetsade, de nästan dreglade. De uppförde sig som fanboys som köar till STAR WARS eller SAGAN OM RINGEN, fast de var mer hysteriska - och de luktade bättre.

TWILIGHT var förstås en ganska rutten film. Jag kommer fortfarande ihåg hur den församlade kritikerkåren skrattade högt när den bleke vampyrhunken Edward (Robert Pattinson) gjorde entré. Var det här på allvar? Fast den första TWILIGHT-filmen är förhållandevis bra jämförd med uppföljarna. De blev bara värre och värre, och allt jönsigare. Ja, jag vet: jag är en vuxen man. De här filmerna är inte riktade till mig.
Men det spelar faktiskt ingen roll. De är fortfarande usla filmer oavsett vad småungarna som älskar dem säger. Publiken älskar rollfigurerna och skådespelarna, de bryr sig inte ett dugg om ifall själva filmerna är skit. Vilket de är. Dessutom är jag förstås skräckälskare sedan barnsben och jag uppskattare verkligen inte författarinnan Stephenie Meyers fjöntiga tolkning av vampyrmyten.
Åkej - så vad hände förra gången? Alltså, varje gång jag bänkat mig för att se en ny TWILIGHT-film har jag försökt komma ihåg vad som hände i den förra delen - och jag har aldrig lyckats komma ihåg något. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att lägga handlingen på minnet - inte mer än den grundläggande storyn. VarulvenJacob (Taylor Lautner) älskar människan Bella (Kristen Stewart), som älskar vampyren Edward. Eller tvärtom. Eller vad som helst. Och så får vi barbröstade, muskulösa grabbar som bor tillsammans i en stuga i skogen, Tom of Finland-style. 
 

...Men den här gången kom jag faktiskt ihåg vad som hände i den förra filmen! BREAKING DAWN - DEL 1, det var ju den där i vilken Bella och Edward gifte sig och sedan hade lite "chockerande" och "explicit" sex, vilket i praktiken naturligtvis visade sig vara extremt lamt och osexigt. Detta var ju trots allt inte bara en PG-13-film, utan även baserat på en bok av en mormon som försöker smyga in sina förlegade budskap i storyn. Bella blev gravid, fostret växte onormalt fort, och Bella dog under förlossningen.
Men... Nej, vänta! Bella dog inte! Edward räddade henne genom att förvandla henne till vampyr! (Just det, jag höll på att glömma att BREAKING DAWN - DEL 1 även innehåller den odödliga Muppet Show-scenen, i vilken de illa animerade varulvarna håller rådslag och pratar med människoröster som i en tecknad film.)

Och nu är det dags för grande finale på den här berättelsen!

Så. Vad bjuds vi då på i denna den sista delen i denna framgångsrika serie? Tja, vi får en massa händelser som leder fram till Det Största Jävla Fusket I Filmhistorien! Eller nästan det största.
Bella är alltså tillbaka från de döda i egenskap av nykläckt vampyr. Hon lär sig att kontrollera sina nya krafter - det visar sig att hon nu är den starkaste av vampyrerna. Hon har också problem med att kontrollera sin blodtörst och måste stoppas av sin make edward när hon kutar genom skogen och jagar människor.

Ett annat problem de har är parets dotter; Renesmee (som spelas av tre barnskådespelerskor), som växer alldeles för snabbt. Vad kommer att hända med henne? Hälften människa, hälften vampyr - kommer hon att åldras, bli gammal och död inom några månader? Eller förvandlas till Blade? Han var ju också vampyrhalvblod. Och hur ska de hantera polisen Charlie Swan; Bellas farsa (Billy Burke)? Hur ska de förklara att Bella är en vampyr - och varför hans barnbarn växer så snabbt? Fast Jacob avslöjar för Charlie att ha är en varulv, vilket får Charlie att trilla baklänges. Bokstavligt talat.

Sedan måste familjen Cullen - det är vampyrfamiljen - samla en massa vampyrklaner för att skydda lilla Renesmee från falska anklagelser som lett till feta problem: det superonda vampyrgothbandet känt som Volturi (Okej, de ser ju ut som ett gothband) samlas för att resa till Cullens hemstad för ett stort slag. De goda vampyrerna tränas inför striden. Vi upptäcker att de har nya krafter, de påminner nästanom X-Men. Bellas farsa skickas iväg på en fisketur (Jomenvisst!).

...Och så är det dags för den stora slutstriden.

...Vilken visar sig vara ett enda stort Ingenting. Jag ska inte avslöja detaljerna och spoila filmen, men låt mig säga så här: här ägnar de hela filmen åt att bygga upp till detta episka slag - och då kliver plötsligt Bobby Ewing ut ur duschen! Vad fan?! Var det här allt? Jag har nu sett fem filmer, jag har spnderar tio jävla timmar med dessa bleka och introverta tonåringar - och så slutar det så här? Jösses!
Okej. Jag måste vara lite rättvis här. Liksom förra filmen är BREAKING DAWN - DEL 2 regisserad av Bill Condon, som har gjort CANDYMAN: FAREWELL TO THE FLESH, den utmärkta GODS AND MONSTER - och DREAMGIRLS. Och detta är den bästa filmen i serien sedan den första. Med det inte sagt att detta är en bra film, för det är det inte, det är fortfarande mer BREAKING YAWN än DAWN. Men filmen har mer action än tidigare delar. Här finns mängder av halshuggningar. Men inget blod - filmen är trots allt riktad till unga tonårstjejer. Fast det är väl alla dessa halshuggningar som sett till att filmen fått en femtonårsgräns i Sverige - vilket är vansinne! Här finns inget en elvaåring inte pallar med att se. Jämför mörk mörka, tunga och våldsamma vuxenfilmen SKYFALL, som fick sin åldersgräns sänkt till 11 - vilket också är vansinne.

Bella är inte lika tråkig som hon brukar vara, hon har nästan förvandlats till något av en bad-ass som vampyr. Och Billy Burke är bra somvanligt - och hans mustasch hjälper en hel del.

Men ändå - det här är inte bra. det flesta av effekterna är överraskande dåliga, några är direkt usla. Kolla bara på scenerna där Bella kutar genom skogen och hoppar upp på berg. De ser ut att höra hemma i ett gammalt TV-spel. Och varulvarna ser fortfarande för jävliga ut; de är inte det minsta övertygande.

De ungar som älskar vampyrböcker och -filmer borde verkligen kolla in lite ordentliga vampyrprylar istället för denna anemiska, slätstrukna historia. Varför inte Kathryn Bigelows NEAR DARK? Den är nämligen ... finger lickin' good!
 

Åkidåki, dags att köra en påle genom THE TWILIGHT SAGA, begrava den, glömma bort den, och sikta in sig på något nytt, bättre, coolare och mer intressant. Eller hur?

Jag ha ju inga halva betyg, så jag tvingas avrunda uppåt - vilket gör betyget här under lite väl snällt. Menfilmen är bättre än förra gången...

Här är förresten mina recensioner av de tidigare TWILIGHT-filmerna:
TWILIGHT
THE TWILIGHT SAGA: FULL MOON
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE
THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN, DEL 1








(Biopremiär 14/11)