söndag 14 oktober 2012

Kulturella milstolpar som formade mitt liv

Jag har säkert nämnt det otaliga gånger förut, men när jag var fem år gammal lärde jag mig att läsa med hjälp av Svenska MAD. Jag hittade min mosters gamla tidningar från tidigt 1960-tal och ville veta vad det stod i pratbubblorna. MAD blev en tidning som följde med mig genom hela uppväxten - och det händer fortfarande att jag återvänder till tidningen.

Jag älskade verkligen Svenska MAD - tidningen betydde otroligt mycket för mig. Nu, som vuxen och mer än trettio år senare konstaterar jag att mycket i de gamla tidningarna inte var speciellt roligt - troligen var det inte så roligt då heller. Åtminstone inte om man var vuxen - då. Vilket jag inte var.
Men det fanns ju mycket - ja, massor - som verkligen var roligt i tidningen. Jag minns när jag hälsade på min moster i Sävedalen i slutet av 70-talet och låg i gästrummet och läste Starletparodin "Strulet". Jag försökte kväva mina skratt där jag låg i sängen. Min moster och morbror kom in och undrade om jag låg och grät i sängen - de hade hört så konstiga ljud.

Och så har vi serieparodierna i nr 7/1977. Omslaget är tecknat av Bowen - och det är ju märkligt taffligt. Men de fyra parodierna tryckta på glättat papper i en liten bilaga i mitten är fantastiska. Det här är riktigt, riktigt roligt! Bengt Sahlberg stod för manus, medan en viss Ulf Ragnarsson tecknade. Ragnarsson gjorde bara ett fåtal grejor åt MAD - bland hans övriga bidrag fanns den festliga parodin "Lilla Adolf och Selma Braun" som publicerades 1979.

Jag blir inte bara nostalgisk när jag återser de här grejorna. De får mig även att inse hur mycket jag faktiskt älskade Svenska MAD och hur mycket tidningen inspirerade mig - på alla möjliga sätt. Den formade mitt liv och karriär. Och ja - jag hann medverka i tidningen innan den lades ner.

fredag 12 oktober 2012

När man har överseende med det undermåliga

OBS! Bilden har inget som helst med texten att göra!
I går hamnade jag på en så kallad smygläsning av nya numret av Nöjesguiden. Krog, gratis öl och tilltugg, en massa folk - väldigt ungt folk jag skulle kunna vara far till - och strategiskt placerade tidningar. Jag läste filmrecensionerna i numret - och vid sidan av det faktum att Nöjesguidens filmrecensenter är väldigt, väldigt unga (vilket gör recensionen av PALME lite besynnerlig), konstaterade jag att ÄTA SOVA DÖ fått högsta betyg. Igen. Det är en hel rad tidningar och webbsidor nu som delat ut fyror och femmor till filmen.
Och jag blir allt lite konfunderad.
Räcker det med att göra en film med behjärtansvärt innehåll för att en viss klick människor ska bli nöjda - ja, mer än nöjda?
Jag har aldrig stuckit under stol med vilka genrer och filmer jag gillar. Jag står för att jag verkligen gillar skräck och action - men jag ser ju faktiskt på alla typer av film. Så länge jag kan minnas har filmkritiker hånat skådespeleriet i actionfilmer. Det spelar ingen roll att filmen är påkostad, är rafflande, har svinbra actionscener, filmfoto, musik och så vidare; spelas hjälten av till exempel en kampsportare med brytning, sågas det. Själv brukar jag sällan ha problem med halvtaskiga skådisar, så länge filmen som helhet funkar och levererar.
Men så har vi då en film som ÄTA SOVA DÖ. Samtliga medverkande - tror jag - är glada amatörer. Och det märks. Ett par rollprestationer är minst sagt bedrövliga. Och som jag påpekade i min recension, finns här ett flertal poänglösa scener som inte fungerar och borde ha trimmats eller klippts bort helt. Min gode vän Tommy Lindholm tycker ungefär som jag i sin recension, och precis som jag tar han upp den märkliga scenen med göteborgarna.
Tekniskt sett är ÄTA SOVA DÖ heller inget speciellt; det ser ut som ett svenskt standarddrama. Men nu råkar filmen handla om människor som sällan skildras på film, en värld som av allt att döma är helt främmande för flertalet filmkritiker (ja, till stor del även för mig) och därmed exotisk, och filmens tema, de problem som tas upp, anses som synnerligen viktiga. Således är det fritt fram att bortse från allt det tafatta, från taffligheterna, och dela ut högsta betyg och hävda att detta är en film alla måste se.
Jag kommer att tänka på skolteater; vad föräldrar och släktingar brukar säga när de får se sina åttaåringar spela upp en pjäs. "Åh, vad duktiga de är!". Vilket ju inte är samma sak som bra. Jag kan förstås även dra till med ett ... betydligt mindre politiskt korrekt exempel: utvecklingsstörda orkestrar och rockband. Fullsatta konserter, en glatt applåderande publik som säger "Åh, vad duktiga de är! Och tänk att de vågar!" Men allvarligt talat, det finns väl ingen som verkligen tycker att sådant låter bra på riktigt?! (Går jag för långt och trampar i klaveret när jag påstår detta?)
Låt mig avsluta på ett fördomsfullt sätt: Jag kan ge mig fan på att den typ av människor som skildras i ÄTA SOVA DÖ aldrig skulle få för sig att se en film som den här om de hittar till en biograf. De skulle välja TAKEN 2. Har de eländigt hemma vill de inte ha elände på bioduken. Inbillar jag mig.



torsdag 11 oktober 2012

Bio: 360

Foton: Quico Meirelles © 360 Films Ltd 2011. All Rights Reserved.
SHORT CUTS är uppenbarligen an outtömlig inspirationskälla. Filmen är snart tjugo år gammal, men det kommer med jämna mellanrum nya dramer som bygger på samma idé; några till synes orelaterade historier berättas parallellt, för att sedan knytas ihop under filmens gång. Det finns seriösa varianter, som CRASH (nej, inte Cronenbergs film), och så finns det de lättsamma varianterna, som usla VALENTINE'S DAY och NEW YEAR'S EVE.
Nu är det dags igen - den här gången med en till större delen gravallvarlig film. en halvbrasiliansk Europudding av brasilianaren Fernando Meirelles, som gjorde GUDS STAD och THE CONSTANT GARDENER.
360 är inspirerad av Arthur Schnitzlers pjäs LA RONDE (som jag självklart aldrig sett), och titeln avslöjar med all önskvärd tydlighet vad det hela går ut på - rättare sagt: hur det kommer att sluta. Som det började, förstås. Ungefär.
Vi får följa en rad människor från olika länder i små berättelser om kärlek och olika val man gör i livet. Det börjar i Wien, där slovakiskan Mirka (Lucia Siposová) går på något slags audition för att jobba som prostituerad. Hon får snart sin första kund, en engelsk affärsman (Jude Law), som hon ska träffa i en hotellbar. Ett par andra män dyker upp och affärsmannen lyckas därför inte närma sig Mirka. Istället går han hem och ringer upp sin familj. Hans fru spelas av Rachel Weisz, som visar sig ha en affär med en 25-åring.
Anthony Hopkins är före detta alkoholist passagerare på en plan, som kommer i samspråk med en ung, söt brasiliansk tjej (Maria Flor). De beslutar sig för att äta middag tillsammans på flygplatsen, men hon väljer att istället gå till sitt hotellrum med en kille som visar sig vara dömd sexualförbrytare (Ben Foster). I Paris jobbar ryskan Valentina (Dinara Drukarova), som jobbar som tandsköterska och är hemligtv förälskad i sin chef (Jamel Debbouze). Valentina är dock gift med en ryss som arbetar som chaufför åt ett riktigt kräk, något slags gangster.
Så håller det på och filmen utspelar sig i Wien, Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. 360 är förstås oerhört välspelad och rätt trevlig - men vid det här laget känns upplägget allt annat än originellt. Filmkritiker brukar klaga på att till exempel actionfilmer bara består av klyschor och upprepningar. Men allvarligt talat finns det lika många, om inte fler, klyschor inom det seriösa dramat. Det känns onekligen som om jag redan sett 360.
Ett par av berättelserna i filmen är bättre än andra. Den är lite ojämn. Den lilla episoden om tandsköterskan och hennes chef är riktigt rolig och gullig, medan resten av filmen är tyngre och mörkare, för att då och då spricka upp i solsken. Här och var tenderar Meirelles film att bli pretentiös - fast den blir aldrig lika pretentiös (och svårbegriplig) som dess konstiga trailer.
Plus i kanten för att det förekommer ett helt knippe tjusigt kvinnfolk i filmen. Sådant uppskattar ju jag, det gör det enklare att se på filmen.
I slutändan lämnade 360 mig ganska oberörd.







(Biopremiär 12/10)



onsdag 10 oktober 2012

Bio: Dredd

Foton: Joe Alblas © 2012 Reliance Entertainment. All Rights Reserved.

Första gången jag läste om Judge Dredd var alldeles i början av 1980-talet, i ett nummer av Paw Mathiasens danska seriefanzine Fat Comic. Där fanns en kort, kort artikel om vad som kallades "Dommer Dredd" - en brittisk serie som verkade fullkomligt fantastisk. Judge Dredd hade skapats av John Wagner och Carlos Ezquerra (även Pat Mills hade ett finger med), och han dök upp i det andra numret av serietidningen 2000AD som kom 1977 - 2000AD är en veckotidning som fortfarande existerar.

Den ultravåldsamma, futuristiska actionserien om Judge Dredd må utspela sig i USA, men serien är på många sätt väldigt brittisk. Framtidsvärlden i Mega-City One är en bisarr plats, ett våldsamt helvete, där en fascistisk polisstyrka - Judges - försöker stå för lag och ordning. De är domare, jury och bödel i ett. Hårdast - och mest fascistisk - av dem är den legendariske Joe Dredd, en figur delvis baserad på Clint Eastwood. Äventyren var ofta kraftigt satiriska och besatte en svart humor. Det märks att serien skapades under Thatcherepoken.

Det dröjde till 1984 innan jag lyckades läsa serien. Då kom nummer ett av den förhållandevis kortlivade svenska serietidningen. Jag minns att jag köpte den på Domus (eller hette affären Kaskad 1984?), samtidigt köpte jag det första och enda numret av Unika Serier. Jag tyckte att Judge Dredd var fantastiskt häftig - åtminstone i de här första numren. Dessa innehöll ofta episoder tecknade av den bäste Dredd-tecknaren; Brian Bolland (som jag fick träffa i början av 90-talet), och avsnitten var de klassiska - bland annat slogs Dredd mot Judge Death.

Judge Dredds karriär i Sverige var rätt svajig. Han fick en andra, kortlivad serietidning, och han figurerade i Magnum Comics. Jag tror inte att jag läst några Dredd-serier på snart tjugo år. Jag har ingen aning om hur serien är nuförtiden. På 80- och 90-talen tyckte jag att serien var rätt ojämn. Liksom många brittiska serietidningsserier, var den ibland lite märkligt berättad; ryckig och udda. En del tecknare var inget vidare. Jag tyckte faktiskt att dagsstrippversionen, som ett tag gick i Magnum, var mycket bättre - här fanns en del fantastiskt roliga episoder, i synnerhet de som handlade om fullkomligt bisarra modetrender i Mega-City One.

1995 kom Danny Cannons filmatisering JUDGE DREDD med Sylvester Stallone - en film jag såg på Oslofärjan. Får jag svära i kyrkan? Jag gillar den här filmen - åtminstone lite grann. Och det får man inte göra. Största felet är förstås att Dredd tar av sig hjälmen, vilket han aldrig gjort i serien. Det andra stora problemet är att man slängt in Rob Schneider som komisk sidekick. Jag gillar faktiskt Schneider, men här gör han sitt bästa för att sabba filmen. Men: jag tycker att JUDGE DREDD är en snygg och pampig film. Många av scenerierna imponerar, Alan Silvestris musik är magnifik, Diane Lane är med - och det är även Max Von Sydow. Cannons film är kanske inte mycket till Judge Dredd-film, men den är underhållande och aldrig tråkig - och ibland räcker det långt.

Pete Travis har tidigare mest regisserat för TV, men han låg även bakom långfilmen VANTAGE POINT. Hans nya film DREDD - ibland kallad DREDD 3D - tar sig an 2000AD:s flaggskepp på ett helt annat sätt än föregångaren gjorde.

Fy fan vad det här är HÅRT!

DREDD är den dyraste Brittiska independentfilm som gjorts. 50 miljoner dollar kostade den att göra. Pengar den har svårt att få tillbaka. Filmen floppade nämligen både i England och USA - vilket är fruktansvärt synd, men någonstans ändå förståeligt. Jag återkommer till detta.

Den här versionen av Mega-City One är betydligt mer realistisk än den i Cannons film. Staden rymmer 800 miljoner invånare och den här världen har mer gemensamt med framtidens Detroit i ROBOCOP än den rymdskeppsfyllda science fiction-världen i JUDGE DREDD. Det här ser ut som en fullt acceptabel framtid, där saker och ting har spårat ur.

En ny drog florerar - Slo-Mo. Den får hjärnan att uppfatta omgivningen som om den går i extrem slowmotion. Lena Headey spelar den psykopatiske Ma-Ma; överhuvud för ligan som tillverkar och säljer drogen, och som har sitt högkvarter högt upp i en gigantisk, 200-våningars skyskrapa.

Karl Urban är Judge Dredd - som aldrig tar av sig hjälmen. Han får i uppdrag att ta med sig rookien Cassandra Anderson (Olivia Thirlby), som är synsk, för att utvärdera henne; hon ska godkännas eller kuggas av Dredd. De två hamnar i kåken där Ma-Ma och hennes gäng huserar, och när skurkarna upptäcker detta, förseglar de alla utgångar och fönster. Dredd och Anderson måste ta sig upp genom skyskrapan och nedgöra horder av drägg för att nå Ma-Ma. Jo, handlingen är nästan identisk med den i THE RAID - UPPGÖRELSEN.

Det här är riktigt bra. DREDD är en film som gör sin huvudperson rättvisa. Förvisso är Judge Dredd här inte lika psykopatisk som i serien, men Karl Urban är utmärkt i rollen - han har en och samma surmulna min genom hela filmen. Precis som han ska. Det är istället PSI-Judge Anderson som får stå för de emotionella reflektionerna; Dredd tvekar aldrig att följa lagen till punkt och pricka, och han dödar utan att tveka - vilket Anderson gör när hon beordras att skjuta ihjäl folk. Även Thirlby är bra i sin roll, hon är väldigt söt dessutom. Men den stora stjärnan är Lena Headey, hon är fullkomligt briljant som vansinnig gangsterledare. Ge henne en Oscar!

DREDD är en otroligt mörk film. Den är påträngande dyster och tung. Alan Silvestris pampiga orkestermusik är ersatt med hotfullt malande rytmer, syntslingor, och då och då en distad elgitarr; Paul Leonard-Morgan står för musiken.

Vidare är DREDD extremt jävla skitvåldsam. Filmen är inte bara full av vapenfetischism, utan även av direkt våldsfetischism. Många av actionscenerna utspelas i slowmotion, den långsammaste slowmotion jag sett sedan THRILLER - EN GRYM FILM, och Pete Travis gottar sig i närbilder på hur pistolkulor slår in i ansikten och andra kroppsdelar, medan blodet stänker i 3D över oss i publiken.

Jag tror att det är den mörka tonen och ultravåldet, samt det faktum att de flesta utanför England inte vet vem Judge Dredd är, som skrämt bort publiken. Dagens tonåringar gillar säkert action, men de är vana vid PG-13-filmer och snällare superhjältefilmer. Det är möjligt att den väldigt barnförbjudna DREDD blir lite för mycket - för hårt, helt enkelt. Och till skillnad från den tecknade serien, är filmen gravallvarlig och nästan kliniskt humorbefriad. Inget tjo och tjim här, inte.

DREDD är en snygg film, Mega-City One - som byggts upp i Sydafrika - imponerar, det är engagerande, fascinerande och underhållande. Möjligtvis kan jag klaga på att det förekommer aningen för många och för långa slowmotionscener, men det kan jag ta - dessa scener blir direkt surrealistiska. 3D:n är inte heller något att skriva hem om, den är ganska överflödig och märks knappt av alls. Mer än att bilden blir mörkare och texten lite suddig.

Den här helgen kan man alltså utsätta sig för en riktigt stenhård, blodsölig double-feature. Både DREDD och SAVAGES har premiär. Hårdare än så blir det knappast.

Jag hoppas att många i Europa och Asien rusar och ser DREDD och vänder den negativa trenden. Jag skulle inte ha något emot att se Karl Urban återkomma som Judge Dredd.







 

(Biopremiär 12/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Turhan Bey

Skådespelaren Turhan Bey har dött, 90 år gammal. En man med ett väldigt udda namn - som dessutom var ett artistnamn. Karln föddes nämligen som Gilbert Selahettin Schultavey i Österrike. Hans far var turkisk diplomat, vilket förklarar Turhans exotiska utseende - hans smeknamn var "Turkish Delight".
Modern var från Tjeckoslovakien och judinna, och för att undkomma nazisterna flyttade hon till USA och tog sonen med sig. Snart upptäcktes lille Gilbert av talangscouter från Warner Bros och han antog namnet Turhan Bey.
Turhan Bey filmdebuterade 1941 i SHADOWS ON THE STAIR, och därefter rullade det på. FOTSTEG I MÖRKRET med Errol Flynn, agentrafflet FALKEN - MANNEN UTAN NERVER med George Sanders i titelrollen, MUMIENS GRAV, TUSEN OCH EN NATT med Sabu, ALI BABA OCH DE 40 RÖVARNA, DRAKSÅDD med Katharine Hepburn, THE AMAZING MR. X, som kanske är hans mest omtalade film och många andra.
På 1950-talet slutade han plötsligt att filma. Han flyttade tillbaka till Wien och började försörja sig som fotograf. Men så på 1990-talet gjorde han plötsligt comeback och figurerade främst i TV-serier. SEAQUEST DSV och MORD OCH INGA VISOR, för att nämna två. Sin sista roll gjorde han 1998 i ett avsnitt av BABYLON 5.

TURHAN BEY
1922 - 2012
R.I.P.



tisdag 9 oktober 2012

Bio: Savages

Foton copyright (c) UPI Sweden

Mitt förhållande till Oliver Stone är väl inte det bästa. På sistone har han gjort en hel del ... mindre bra filmer. WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS var ju inget vidare. För att inte tala om den usla WORLD TRADE CENTER - och en del annat. När jag tänker efter var jag lite avigt inställd även till Stones genombrott som regissör; PLUTONEN. Och NATURAL BORN KILLERS var mest irriterande. Däremot gillar jag HANDEN SOM DÖDAR!

Till detta kommer att jag har otroligt svårt för Oliver Stone själv och hans person. Jag tycker att han är osympatisk - och detta intryck smetar av sig på filmerna. För min del är det bästa han gjort manusen till CONAN - BARBAREN och SCARFACE.

... Och nya SAVAGES är nog det bästa Oliver Stone fått ur sig sedan manuset till SAVAGES. Eller nästan. För denna knarkthriller tycker jag är mycket bra. Jag blev överraskad.
Taylor Kitsch (ännu en film med honom, han är överallt nu) och Aaron Johnson är Chon och Ben, som bor i en trevlig kåk vid stranden någonstans i södra Kalifornien. De två har en och samma flickvän - Ophelia (Blake Lively). De delar på henne! De turas om att ha sex med henne, eller så har de kul alla tre. Sicka ena!

... Men mest sysslar Chon och Ben med att odla och sälja marijuana. De har odlat fram vad de kallar världens bästa majja. John Travolta spelar en korrumperad knarkpolis, men han är polare med Chon och Ben och assisterar dem - och snart behöver de verkligen hjälp.

Salma Hayek basar över en mexikansk drogkartell och dessa vill ha en del av Chons och Bens kaka. Slemma typer, anförda av den grymme Lado (Benicio Del Toro), anländer och gör livet till ett helvete för de unga knarkodlarna. Och Ophelia kidnappas.
SAVAGES är en riktigt rejält hård film. Den är bitvis extremt stenhård. Våldet är emellanåt groteskt, det här är ultravåldsamt och sadistiskt - och ja, Del Toro är smått fantastisk som genomvidrig enforcer. De blodsöliga scenerna är otaliga.

Samtidigt gör de soliga, glassiga miljöerna att det inte blir lika påträngande som det kanske hade varit om det hela utspelat sig i en skitig storstad. Och som helhet känns SAVAGES nästan mer som drama än action eller thriller. Vad gäller skildringen av drogvärlden utgår jag ifrån att Oliver Stone vet vad han pratar om, med tanke på att han själv knarkade ganska rejält en gång i tiden, och vad jag förstått fortfarande röker på lite till och från. Okej, helt realistiskt känns det här inte. Men vad vet jag? Dock bygger den här filmen på en roman av Don Winslow, så det är inte Stones story.
Mot slutet av filmen förekommer en berättarteknisk kullerbytta jag inte gillade alls, jag tyckte bara att den var onödig och dum. Men - bortsett från denna, måste jag säga att jag verkligen gillade SAVAGES. Vi är ju inte så bortskämda med hårda thrillers nuförtiden, det kommer bara ett par om året, och då är det förstås inte alltid de är bra heller. Så i det här fallet är det bara att tacka och ta emot.

Tack så mycket, goe herrn!






(Biopremiär 12/10)

måndag 8 oktober 2012

Mara! Snart i en DVD-butik nära dig!

Mina trogna läsare lär känna till den svenska skräckthrillern MARA vid det här laget. Den har ju varit på gång ett bra tag nu, och jag har flera gånger rapporterat om dess tillstånd - redan från inspelningen häromåret. Jag är ju med i en scen och spelar polis! Och ja, jag är även inblandad på fler sätt i filmen; betydligt fler.

Redan i februari 2010 publicerade jag några rafflande bilder från inspelningen - kolla HÄR. Tyvärr är väl bilderna på mig i uniform inte representativa för filmen ...

I maj i år hade MARA urpremiär - på en biograf i Danmark. Självklart var jag där och rapporterade. Ni som missade den artikeln hittar den HÄR.

Förra månaden gick den stora marknadsföringskampanjen igång. Vid det här laget har oräkneliga skräcksajter världen över skrivit om filmen - inte bara på svenska och engelska, utan även på thailänska, polska, spanska, italienska och franska - texten på Frankrikes främsta skräcktidning Mad Movies hemsida är rätt skojig; de som kan franska kan fnissa åt den HÄR. Nyligen försågs filmen även med en egen Facebooksida. Ta er dit och gilla!

... Och så är jag då framme vid den stora nyheten: snart går det även bra att se själva filmen! Jodå. Den 16:e januari släpps MARA på DVD och VoD. Inte helt oväntat är det pålitliga, alerta och trevliga Njutafilms som släpper filmen. Redan nu kan man läsa lite om släppet på Njutafilms hemsida - MARA hittas HÄR. Där går det även att kolla in den nya, flotta trailern.

söndag 7 oktober 2012

Expressen den 20 september 1995

1995 var jag i Cannes för första gången, avsikten var att hitta nya filmer till allra första upplagan av Fantastisk Filmfestival, och den allra första film jag såg i Cannes var FIST OF THE NORTH STAR. Den visades på marknaden i en biograf som senare byggdes om till Fnac.
Ett par månader senare, ungefär när det var dags för FFF att slå upp portarna, ringde Kristina Pesznecker på Scanbox och frågade om jag ville intervjua Gary Daniels, stjärnan i FIST OF THE NORTH STAR. I Malmö! Filmen skulle biovisas för Skånes videohandlare. Självklart ville jag träffa Gary.
Jag bodde fortfarande i Landskrona och behövde en fotograf. Jag ringde min dåvarande granne, en viss Tony Cronstam, som ställde upp, jag lånade en bil, och så körde vi ner till Malmö. Det första Gary sa till mig var "Oj, alla är så långa här!". Därefter satte vi oss på en uteservering och pratade. Gary drack te. Han är ju engelsman.
Den långa versionen av den här intervjun publicerades i Magasin Defekt. Den här Expressenversionen, som fick utgöra min tionde videokrönika i den tidningen, är förstås kraftigt kortad. Tonys bilder hittas i Defekt - om ni hittar det numret.
Det roliga med det här mötet är att jag och Gary blev kompisar. Vi har fortfarande kontakt. Senast häromdagen kom ett mail från honom. Hans karriär har gått lite upp och ner, men han hade ju faktiskt i skurkroll i bioproduktionen THE EXPENDABLES, och han fortsätter att medverka i ett par filmer om året.
Filmen TIGER STORM döptes om till WHITE TIGER.
Här är förresten en färskare intervju jag gjorde med Gary.

Daniels - ett undantag

Actionskådisar har rykte om sig att vara riktiga skitstövlar, bästa exemplet är STEVEN SEAGAL. Men visst finns det undantag. Härom veckan drabbade jag samman med GARY DANIELS, en filmhjälte i klassen up 'n' coming. Han måste vara den absolut trevligaste actionskådis man kan träffa på.

DEN 32-ÅRIGE engelsmannen var ursprungligen en seriefantast. I åttaårsåldern, upptäckte han att han ville bli som sina favoritsuperhjältar i Marveltidningarna, och började träna tae kwondo. Visst har hans kampsportande gett resultat - Daniels är en imponerande uppenbarelse, hans armar är tjocka som lår.

Efter att ha gett sig på en karriär som kickboxare hemma i England, fick han höra att det ligger mycket pengar i full contact kickboxing på andra sidan Atlanten, och han for dit. Dock visade det sig att man inte alls blev rik på att turnera runt och banka skiten ur folk. I stället började Daniels ta teaterlektioner, och så småningom fick han småroller i "Miami vice" och "Cocoon".

Då hörde man av sig från Filippinerna. Gary placerades som hjälten i två lågbudgetfilmer, som spelades in under primitiva förhållanden, och enligt Gary gick filmerna väldigt bra i Asien. Snart återvände han till USA, och gjorde ännu ett par våldsamma låg-lågbudgetfilmer. Jag berättar att jag har sett en av dem, "Capital punishment."

- Va??? Och trots det vill du träffa mig? Herregud, den är så usel.

Jo, det stämmer. Den filmen håller nästan Tim Kincaid-klass, och alla som sett en Kincaid-film vet vad det innebär...

Trots detta har herr Daniels fortsatt att dyka upp i filmer, och han har agerat mot inte helt obekanta namn som David Carradine, Lance Henriksen, och Kris Kristofferson.

Han är i Sverige för att göra reklam för sin senaste film, "Fist of the North Star", en film baserad på en japansk tecknad serie och tecknad film, och i regi av Tony Randel, som bl a gjort "Hellbound - Hellraiser II".

"Fist..." utspelar sig i en sorts Mad Max-framtid, där hjälten Kenshiro (Daniels) vandrar omkring och gör saken kort med illasinnade och annat löst folk. Detta är han duktig på, då han behärskar en ytterst avancerad kampsportsteknik, som bokstavligt talat spränger motståndarna i småbitar. I övriga roller ser vi Malcolm McDowell och Chris Penn.

Visst, filmen är rätt kul, och hyfsat påkostad, men det rör sig fortfarande om en typisk videoproduktion. Det är inget som håller för biovisning.

Dock hoppas jag att det kommer att gå bra för herr Daniels i framtiden. I längden borde han vinna på sin avspända attityd och sitt tillmötesgående sätt. I början av nästa år får vi se honom på video igen i filmen "Rage" (Vilken Steven Seagal ursprungligen skulle medproducera!), och Gary själv ser just nu fram emot premiären på "Tiger storm", den första av hans filmer som får biopremiär i USA.

GARY DANIELS PÅ SVENSKA:

"FINAL IMPACT" - Gary kämpar mot Lorenzo Lamas i en standard-kickboxarrulle.

"RING OF FIRE" - Gary kämpar mot den totaltobegåvade Don "The Dragon" Wilson i ännu en kickboxarrulle.

"FINAL BLOODFIST" - Gary kämpar återigen mot Don Wilson i en billig slåssfilm. Heter "Bloodfist IV - Die trying" i original.

"CAPITAL PUNISHMENT" Antagligen den absolut sämsta martial arts-film som gjorts. Gary är hjälten.

"FIST OF THE NORTH STAR" (ScanBox) Släpps på video här i oktober.

...Och säkert fler.




lördag 6 oktober 2012

Bio: Omar dödade mig

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha.
Ja, det här var ju inte bra.
En marockansk film. Har jag sett någon sådan tidigare? Hur många marockanska filmer finns det? När det gäller filmer från Afrika har jag nog bara sett prylar från Sydafrika. KILL AND KILL AGAIN och sådant.
Men nu visade sig "marockansk film" vara en sanning med modifikation. OMAR DÖDADE MIG, av den fransk-marockanske skådespelaren och regissören Roschdy Zem, utspelar sig till 95% i Cannes och Nice, och de flesta involverade produktionsbolagen är franska. Berättelsen bygger på ett par böcker om den sanna historien om stackars marockanen Omar Raddad (Sami Bouajila), som arbetade som trädgårdsmästare hos en gammal änka i Cannes, och som en dag 1991 fick besök av polisen. Änkan hade hittats brutalt mördad i sin källare, och på väggen hade någon - enligt polisen änkan - skrivit "Omar dödade mig". Omar var av allt att döma oskyldig (han kan till exempel inte läsa och skriva), men kastades i fängelse, där han spenderade ett flertal år.
Denis Podalydès spelar författaren Pierre-Emmanuel Vaugrenard måste skriva en bästsäljare och kommer på att han ska skriva om fallet Omar. Tillsammans med sin hotta assistent Maud (Salomé Stévenin) luskar han i fallet och hittar åtskilliga bevis på att Omar är oskyldig.
Filmen hoppar mellan 1991 och 1994, och efter ett tag till slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Eftersom man inte haft budget till att återskapa Cannes och Nice för tjugo år sedan, har man beskurit alla exteriörbilder så att man inte ska se alla skyltar och andra tecken på att det egentligen är 2011. Detta ger en lätt klaustrofobisk känsla. Men rent allmänt är filmfotot alldeles för rudimentärt och tråkigt.
Sami Bouajila är utmärkt i titelrollen, men filmen förmår aldrig engagera. När jag läste om den lät den onekligen intressant och spännande. Tyvärr visade den sig vara besynnerligt tråkig. Filmen består av alldeles för många scener med gubbar som bara sitter och pratar. Nu är detta förvisso ingen renodlad kriminalfilm, det här är ett drama, men här finns inte tillstymmelse till spänning.
... Och eftersom mördaren ännu inte hittats och fallet förblivit olöst, slutar OMAR DÖDADE MIG med ett fläskigt antiklimax. Ungefär som STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN. Oj, jag är nog den ende som lyckats klämma in den filmen i en text om OMAR DÖDADE MIG.
Filmen slutar med en närbild på den riktige Omar Raddad.







(Biopremiär 5/10)