torsdag 4 oktober 2012

Bio: Äta sova dö

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag minns inte exakt vad det står, men i eftertexterna till Gabriela Pichlers ÄTA SOVA DÖ kan man läsa något om att kompletteringar gjorts under 2010. Vilket torde innebära att den här filmen började spelas in 2009 - och sedan har tillbringat ett par år i postproduktionshelvetet, eller på en hylla. När filmen så premiärvisades i år gick den och vann publikens pris i Venedig, och direkt efter det bar det vidare till Toronto. En svensk kritiker kallade ÄTA SOVA DÖ en av årets bästa filmer.
Är den det?
Svar: nej.
Pichlers film är inte speciellt bra. Men den är å andra sidan inte speciellt dålig heller. Jag personligen tycker mest att det här är en film som börjar, håller på, för att sedan sluta, utan att den gett mig någonting alls. Men det här är en bra representant för en typ av film som verkligen går hem hos vissa filmkritiker och på filmfestivaler.
Platsen är en redigt sketen liten håla någonstans i norra Skåne. Här är allting lika grått som vädret. Och här bor 21-åriga Raša (Nermina Lukac) tillsammans med sin farsa; de kom till Sverige från Montenegro när Raša var ett år. Nu har farsan (rollfiguren heter ingenting, men Milan Dragisic gör rollen) svårt att få jobb, så Raša måste försörja dem båda. Hon har ett enastående trist jobb på en fabrik som paketerar grönsaker. Men så informeras personalen om att företaget måste skära ner och precis när Rašas farsa rest till Norge för att jobba, blir Raša uppsagd. Hon går till Arbetsförmedlingen, hon går en söka jobb-kurs, och hon söker jobb.
Sedan händer inte mer. Det är det hela.
A slice of life på den skånska vischan. Som skulle kunna vara vischan var som helst i Sverige.
Någonstans känns ÄTA SOVA DÖ väldigt realistisk. Tonen är i det närmaste dokumentär. Och sådana här människor finns det ju gott om därute. De riktigt bonniga knegarna. Och jag har otroligt svårt att relatera till den sortens människor. Jag vet. Det är elitistiskt tänkande från min sida. Det är vi och dem, och "vi" är den lilla klicken. Föraktar jag de där "vanliga" människorna? Jag vet inte! Men jag umgås inte med dem, jag känner inga sådana människor, och när jag träffar sådana vet jag aldrig vad jag ska säga. I den här filmen får de arbetssökande i uppdrag att skaffa sig varsin hobby. De har nämligen inga hobbyer. De har inga intressen överhuvudtaget. De stiger upp, jobbar, går hem och äter, och sedan lägger de sig. Okej, de sitter en hel del på krogen och krökar också. Ungdomarna verkar gilla att meka med bilar. Och jag kan omöjligt förstå hur det är möjligt att inte intressera sig för någonting alls, förutom att jobba och sova.
Filmen är ett drama, men tonen är ofta lättsam, ibland komisk. Och jag kom på mig med att undra om jag skrattar med de här typerna eller åt dem. Och om jag skrattar åt dem, ska jag väl skämmas.
Raša är en rätt osympatisk tjej. Överviktig, dåliga tänder, taskig hållning, ständigt butter, billig jargong och bufflig stil. Hon är en sådan där som behåller sin enorma täckjacka på när hon går på restaurang. Och hennes bordskick ska vi inte tala om. Jag har ingen aning om huruvida Nermina Lukac faktiskt är så här på riktigt, men Raša är ur-klyschan för kedjerökande fabriksarbetarbrudar. Och Raša trivs verkligen på sitt jobb. De har rätt bra sammanhållning där, och de andra fabriksarbetarna verkar vara de enda hon umgås med.
Varning! ÄTA SOVA DÖ innehåller en scen där huvudpersonerna är clownsminkade och gråter. Det betyder är filmen har konstnärliga pretentioner. (Peter Criss till höger)
ÄTA SOVA DÖ är filmad med handhållen kamera, vilket stärker den dokumentära tonen. Vad som försvagar denna ton, är det bitvis riktigt risiga skådespeleriet. Jag vet inte var de här människorna kommer från, men ett par av dem fäller sina repliker på styltigast möjliga sätt. Här finns till exempel en scen i början när några Göteborgare muckar med ortens ungdomar. Fascinerande illa spelat. Och egentligen är hela scenen onödig. Visst visar den hur livet är i hålan, men ÄTA SOVA DÖ är full av långa, poänglösa scener som inte leder någonstans. Det hade gått att klippa ner denna alldeles för långa film med åtminstone tjugo minuter.
Filmen är textad på svenska. Emellanåt pratar Raša och henne farsa jugoslaviska med varandra. En hel del av ortens skåningar har överdrivet grov dialekt som ibland är svår att penetrera. Men framför allt är filmens ljud undermåligt. Ofta går det inte att uppfatta vad som sägs.
En massa invändningar från mig. Men ändå ger jag filmen godkänt. Helheten är trots allt rätt trevlig. Filmen är sympatisk. Smårolig. Det är sällan vi får se de här människorna i en biofilm. Den här världen. Svensk film är besatt av att skildra misär och elände, men de brukar glömma bönnerna i de vanliga småstäderna.
Fast jag vet ju inte om jag vill se dem igen. Och jag lär aldrig se om ÄTA SOVA DÖ. De kritiker som älskar den här filmen bor säkert i dyra, flotta våningar och villor, och måste gå på bio för att uppleva den här världen. Men sätter man sig på en sunkig pizzeria i till exempel Malmös utkant, hittar vi sådana här människor. När de frågar mig vad jag gör och jag svarar på frågan, brukar de säga "Jaha. E du stolt för det då?".






(Biopremiär 5/10)



onsdag 3 oktober 2012

Bio: Taken 2

Foton copyright (c) Scanbox

Häromdagen skrev jag en recension av det Luc Besson-producerade och -författade science fiction-rafflet LOCKOUT till nästa nummer av Nya Upplagan. Denna film är rätt påkostad och underhållande, men släpptes direkt på DVD här i Sverige. Och nu kommer ännu en actionrökare från Europa Corp, producerad av Luc Besson, som författat tillsammans med Robert Mark Kamen - den här gången på bio.

TAKEN från 2008, regisserad av Pierre Morel, blev en oväntat stor framgång världen över. Fast den gick aldrig upp på bio här i Malmö. Därför recenserade jag DVD-utgåvan - som var något slags förlängd "unrated"-version. För även om filmen var barnförbjuden i Sverige, var originalversionen PG-13 i USA. Märkligt. Det här är ju ingen barnfilm. Taken är en hård och underhållande actionfilm av klassiskt stuk. Liam Neeson är före detta specialagenten Bryan Mills, vars dotter kidnappats av onda albaner i Paris. Mills besitter "special skills", åker till Paris, dödar alla och plockar med sig dottern hem.

Att det skulle komma en uppföljare var förstås knappast oväntat. Den här gången är det Olivier Megaton som hållit i megafonen - killen som förra året levererade Bessonproduktionen COLOMBIANA, som var snygg och rätt cool, men lite slätstruken. Den här gången vill Mills att hans dotter Kim (Maggie Grace) ska ta körkort, och eftersom han ska iväg på ett kort livvaktsuppdrag i Istanbul, bjuder han dit Kim och exhustrun Lenore (Famke Janssen).
Vilken fruktansvärd osis att den gråskäggige farsan till de skurkar Mills köttade i Paris sitter och ruvar på hämnd borta i Albanien. Mills ska minsann få lida för att han dödat albanens söner och vänner. Så de spårar upp den leende familjen Mills i Istanbul.

Den här gången handlar det om en inverterad version av TAKEN. Skurkarna dyker upp och kidnappar Bryan och Lenore, med avsikt att tortera dem till döds. Kim glöms kvar. Men Bryan har ju en uppsättning special skills, så han kommer snabbt i kontakt med den skärrade dottern, som får assistera för att befria sina föräldrar. Det går bra och Bryan börjar nedgöra motståndare efter motståndare - men så får de slemma albanerna tag på Lenore igen och för bort henne. Nu blir det en kamp mot klockan. Ska Bryan lyckas hitta sitt älskade ex innan en skäggig karl haft ihjäl henne med en sax? Och hur ska det gå med Kims körkort?
Det stora problemet med TAKEN 2 är att den är makalöst ooriginell. Visst, originalitet är inte det första man kräver av en actionfilm - det är action vi vill ha. Bra, fläskig action. Men i det här fallet känns det verkligen som om vi redan sett den här filmen - åtskilliga gånger. Det här är rätt oinspirerat. Vad märkligare är, är att TAKEN 2 ser ut som en av alla de där direkt på DVD-filmerna med Steven Seagal, inspelade i Rumänien och/eller Bulgarien. TAKEN 2 är förvisso inspelad på plats i Turkiet, men man springer oftast omkring i fula, skitiga gränder, som skulle kunna finnas även i Bukarest; Istanbul utnyttjas inte. Fotot är lite murrigt och grått.

Logiken haltar betänkligt, man tar lite för enkla genvägar lite för ofta, och de snedskjutande skurkarna beter sig självklart rätt korkat - så att herr Mills snabbt kan leta upp dem och ha ihjäl dem. Mills är fantastiskt duktig, han kan nästan allt, han ger intryck av att ha övernaturliga krafter. Vilket han kanske har.
Men actionscenerna, då? Tja, de är inte särdeles spektakulära. Man kör med Jason Bourne-tricket och filmar med hetsig, ryckig kamera och snabba klipp, så att man inte riktigt ser vad som sker. Plus dock att vi mot slutet får se Mills och en skäggig karl gå loss på varandra i vad som liknar en liten arena. Och njä, jag kan väl inte hävda att TAKEN 2 är tråkig. Jag gissar att många kritiker återigen kommer att anmärka på det faktum att skurkarna är svartmuskiga albaner och turkar. Men det går ju inte att ha ariska nazister som bovar i alla filmer.

På sätt och vis känner jag att jag inte borde ge den här rutinrullen mer än en tvåa i betyg. Och det hade jag gjort om den hade haft till exempel Steven Seagal i huvudrollen. Men nu har den ju Liam Neeson som hårtslående hjälte. Visst går han på autopilot, men han lyfter anrättningen något. För att inte tala om Famke Janssen. Hon tillför också en hel del. Dessutom är hon en av världens vackraste kvinnor. Eftersom hon är med höjer jag betyget ett snäpp.







(Biopremiär 5/10)

Bio: Ted

Foton copyright (c) UIP Sweden

Alldeles i slutet av 1980-talet kultade jag på Sam Jones. Jag till och med skrev en liten artikel om honom  i Johan Wanloos kortlivade fanzine Bad Taste Magazine. Ni kommer väl ihåg Sam Jones? Det var ju han som upptäcktes i en amerikansk version av VEM TAR VEM, hade en minimal roll i BLÅST PÅ KONFEKTEN, och sedan fick huvudrollen i den spejsade BLIXT GORDON. Därefter dök han upp som hjälte i en rad B-filmer; han spelade Will Eisners seriefigur The Spirit i en TV-pilot som aldrig ledde till en serie, han var med i ett underhållande toppraffel som heter UNDER THE GUN, i vilket Vanessa Williams agerade hjältinna, och det var tack vare filmer som de här jag kultade på grabben.

Tydligen är det fler än jag som kultat på honom.

Men först: ett sammanträffande. Tidigare idag - när jag skriver det här - läste jag att Seth MacFarlane utsetts att leda nästa års Oscargala. Och denna nyhet sammanfaller lämpligt med den besynnerligt försenade Sverigepremiären på MacFarlanes långfilmsdebut TED.


Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av FAMILY GUY - och ska jag vara riktigt ärlig får jag väl erkänna att jag inte har något större förhållande till den TV-serien. Den tillhör de där jag tittat på när jag suttit ensam på en pizzeria med en TV i ett hörn som enda sällskap. Och så har jag sett en rad av de där längre filmerna som släppts på DVD, de där som parodierar andra filmer. Som STAR WARS. Jag har förvisso inget emot FAMILY GUY, men som jag påpekat otaliga gånger, tittar jag sällan på TV.

TED var dock en film jag såg fram emot. Ja, jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Och de infriades! Det här är inte bara en av årets roligaste filmer - nä, det här är tammefan den roligaste film! För vad kan väl vara roligare än en übervulgär tramskomedi om en levande nallebjörn - och en film som samtidigt är gjord med stort hjärta?

Mark Wahlberg spelar John , som när han var en liten gosse fick en stor teddybjörn i julklapp. Han tyckte så mycket om Ted att han önskade att leksaken skulle bli levande och kunna prata - och se på fan, nästa morgon väcktes han av att Ted traskade omkring och pratade (MacFarlane själv gör rösten).

Ted blev snart en kändis och figurerade i media, men glömdes senare bort. Som vuxen bor John fortfarande ihop med Ted. John har ett arbete, medan Ted föredrar att sitta hemma och supa och röka på - något även John gillar att göra. Problemet är att John sedan länge är ihop med en tjej som heter Lori (Mila Kunis), och hon har fått nog av den oansvarige, vulgäre Ted - som ju dessutom är en levande teddybjörn.


Lori ger John ett ultimatum: Ted måste ut, annars drar hon. Sagt och gjort. Ted skaffar sig en egen lya och ett jobb. Han festar nu ännu mer och avancerar på jobbet tack vare hans bisarre chef. Och så bjuder han hem Sam Jones. Ni förstår, Blixt Gordon - i filmen från 1980 - har alltid varit Johns och Teds stora ledstjärna, och nu hittade Ted Jones, iförd Blixt Gordon-outfit, och släpade in honom på en röjarfest utan like. Jo, Sam Jones spelar sig själv. Ted vill förstås få dit även John, något som hotar att ställa till det rejält med relationen mellan John och Lori.

Det här är fruktansvärt roligt. Extremt skitroligt. TED är en film som från början till slut lyckas med konststycket att vara grov i tonen, pubertal, vulgär - utan att någon gång bli plump och irriterande. Detta beroende på att det i grund och botten är en gullig liten saga. Pojke möter flicka. Möter talande teddybjörn. Möter Sam Jones. Och tar kokain på toaletten och slåss med en anka.

Möte med Sam!


Filmen blev omtalad i USA tack vare sin grovhet och i synnerhet sitt grova språk. Där fick den åldersgränsen R; det vill säga Från 17 år. Och då hade de klippt bort en farlig massa svordomar. Här i Sverige är den försedd med en elvaårsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap. TED har väl fått denna låga gräns eftersom den inte innehåller blodigt våld och psykisk terror. Men självklart är detta ingen barnfilm. Förutom oräkneliga svordomar och fula ord, fläskas det på med sprit, droger, sex och sexistiska kommentarer. Risken finns att ignoranta vuxna tror att detta är en banfilm och tar med sig lilla Botilda, åtta år, och chockas. Inte lilla Botilda, men de vuxna ignoranterna.

Men som sagt - i grund och botten är detta en gullig romantisk komedi. En romantisk komedi som marinerats (eller snarare dränkts) i en simbassäng fylld med härlig tramshumor.

Årets roligaste film. 'Nuff said.




 

(Biopremiär 3/10)

lördag 29 september 2012

Bio: 2 dagar i New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
2 DAGAR I PARIS från 2007, med manus och regi av Julie Delpy, som även spelade den kvinnliga huvudrollen mot Adam Goldberg, tyckte jag var en väldigt rolig film. Därför hyste jag vissa förhoppningar om den här uppföljaren. Tyvärr blev jag aningen besviken. Det är ingen dålig film, men filmen funkar inte riktigt, det blir lite för mycket, för överdrivet, för fjantigt. Jag vet inte om det beror på att filmen utspelar sig i USA och inte Frankrike, ett faktum som inte borde spela någon större roll.
Adam Goldbergs rollfigur Jack medverkar inte i 2 DAGAR I NEW YORK - återigen med manus och regi av Delpy. Numera lever Delpys Marion med Mingus (Chris Rock) och de har båda barn från tidigare förhållanden. Marion är lätt neurotisk - vilket säkert beror på att filmen är aningen inspirerad av Woody Allen, gissar jag, men hon och Mingus lever ett bra liv och även om de tydligen har det lite knapert, bor de i en stor lägenhet. Så som folk gärna gör i amerikanska filmer. Men så kommer Marions släktingar från Paris på besök och kaos uppstår. Inte bra, eftersom Marion ska ha en viktig fotoutställning samma helg.

Marions familj är inte av denna världen. Liksom förra gången spelas hennes excentriske far Jeannot av Albert Delpy, Julies riktiga farsa, och han är en fullkomligt omöjlig figur. Han ställer till det på en gång, eftersom han försökt smuggla med sig franska ostar. Jeannot beter sig inte som normala människor. Han är fullkomligt oanpassad, beter sig nästan som ett litet sockerchockat barn. Marions syster Rose (Alexia Landeau) är också knepig. Hon gillar att gå omkring naken i lägenheten, vilket visar sig rädda Marion och Mingus ur en prekär situation - deras stiffa grannar vill nämligen vräka paret, eftersom de väsnas för mycket. Granngubben kommer på andra tankar när han får se Rose svassa omkring. Rose pojkvän har också hängt med. Han är egentligen inte bjuden och han visar sig vara lika flängd som de andra. Han vill tvunget röka på, släpar upp en langare i lägenheten, och står och puffar i hissen.

Förvisso är 2 DAGAR I NEW YORK en ganska trevlig film. Jag gillar sådant här och jag gillar Julie Delpy. Hon har en ton i sina filmer jag uppskattar, senast gjorde hon ju den trevliga JAG MINNS EN SOMMAR, och hon är rolig. Men i den här filmen vräker hon på för mycket. Hon vill skildra kulturkrockar, och visst finns det stora skillnader mellan fransmän och amerikaner - och svenskar med, för den delen. Men så här bänga har jag svårt att tänka mig att folk faktiskt är på främmande mark. Den här typen av komedi bör hålla något slags realistisk nivå.
Nåja. Det här är ju inte tråkigt och jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade när jag såg filmen - för det gjorde jag.






(Biopremiär 28/9)





fredag 28 september 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Herbert Lom

Jag befinner mig på Bokmässan i Göteborg. Här träffar jag kollegor och gamla vänner, vi roar oss och försöker ha kul och dricker glada drycker. Men igår anlände en nyhet som lade sordin på stämningen - åtminstone för en liten stund. För visst är det lite sorgligt att Herbert Lom har gått och dött. Förvisso trodde jag att han redan var död, men ändå.
För de allra flesta är Herbert Lom, som föddes i Prag, synonym med Charles Dreyfus i Blake Edwards' Rosa Pantern-filmer. Och det är ju inte så konstigt. Dessa filmer är älskade och Lom är fantastisk i rollen. Men Lom hade en ganska udda filmkarriär. Själv associerar jag gärna till en rad mer eller mindre bisarra B-filmer och exploitationrullar.
Till exempel var Herbert Lom en grym lord i Michael Armstrongs tyska våldsklassiker MARK OF THE DEVIL från 1970, med en ung Udo Kier. En häxjägarfilm full av grotesk tortyr. Samma år var han Van Helsing i Jess Francos COUNT DRACULA; en ofta hånad film, men som jag håller som en favorit bland Draculafilmerna. Den är riktigt bra! Och ytterligare en film från 1970 är Massimo Dallamanos DORIAN GRAY; en sexploitationfilm.
MARK OF THE DEVIL
Lom, vars riktiga namn var Herbert Karel Angelo Kuchacevic ze Schluderpacheru, filmdebuterade redan 1937 i en tjeckoslovakisk film, men när andra världskriget bröt ut flyttade han till England. Han medverkade i en lång, lång rad filmer jag inte sett eller ens hört talas om, innan han 1955 spelade bov i en av Englands mest älskade komedier; LADYKILLERS, i vilken även Peter Sellers och Alec Guiness medverkade. Året därpå spelade han Napoleon mot Audrey Hepburn, Henry Fonda och Mel Ferrer i KRIG OCH FRED. Han var med i både SPARTACUS och EL CID, och i DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN från 1961, den med effekter av Ray Harryhausen, var han kapten Nemo.
Vid den här tiden hade Hammer Films gått och blivit oerhört framgångsrika med sina skräckfilmer, och 1962 fick Herbert Lom agera titelrollen i Hammers THE PHANTOM OF THE OPERA. 1964 debuterade han som Dreyfus i ETT SKOTT I MÖRKRET; den andra filmen om kommissarie Clouseau, som ju faktiskt inte hade "Den rosa pantern" i titeln. Lom gjorde Dreyfus för sista gången 1993 i den usla ROSA PANTERNS SON.
COUNT DRACULA
Vi kunde se Lom i TV-serier som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och HAWAII FEM-0, han var med i MORDEN PÅ RUE MORGUE, ...AND NOW THE SCREAMING STARTS (som hette DEN AVHUGGNA HANDEN i Sverige), TIO SMÅ NEGERPOJKAR i versionen från 1974, Hammers nyinspelning av EN DAM FÖRSVINNER, och David Cronenbergs THE DEAD ZONE.
1989 mötte han Frank Stallone i ännu en version av TIO SMÅ NEGERPOJKAR; en märklig B-film producerad av beryktade Harry Allan Towers, och i vilken även Donald Pleasance medverkade, Pleasance dök upp mot Lom även i RIVER OF DEATH från Cannon, som hade Michael Dudikoff i huvudrollen, och se på fan om Lom inte mötte Frank Stallone ännu en gång - i MASQUE OF THE RED DEATH, producerad av Harry Allan Towers. 1991 var Lom med i en inte alltför lyckad film av Michele Soavi; den Dario Argento-producerade THE SECT.
Herbert Lom gjorde sin sista roll 2004 i en TV-film om miss Marple.
Som synes en högst varierad karriär - med många överraskande titlar. Det är inte utan att jag undrar hur han hamnade i vissa av de här filmerna.
Herbert Lom medverkade i 113 film- och TV-produktioner - och han blev hela 95 år gammal!

HERBERT LOM
1917 - 2012
R.I.P.



torsdag 27 september 2012

Bio: Looper

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag först hörde talas om LOOPER trodde jag att det var ännu en tonårsanpassad science fiction-actionfilm modell den usla JUMPER. Jag hade verkligen så fel jag kunde ha. Tvärtom är LOOPER en otroligt smart och tuff thriller - faktiskt en av årets bästa filmer. Och då tar jag inte i. Det är inte för inte som filmen rosats av kritiker världen över.

Filmens nutid är 2040-talet, och huvudperson och berättare är Joe (Joseph Gordon-Levitt), som försörjer sig som looper. Trettio år in i framtiden - det vill säga på 2070-talet - existerar tidsresor. Det är bara det att sådana är oerhört riskabla och förstås kan ställa till det om man reser tillbaka i tiden och ändrar på saker. Därför har tidsresor förbjudits. De enda som använder sig av tekniken är kriminella - i framtiden är det nämligen omöjligt att göra sig av med lik. Därför skickar gangsterligor sina blivande offer trettio år tillbaka i tiden, där en looper väntar. Som fort offret dyker upp, skjuter loopern ihjäl honom och dumpar liket. Och det är viktigt att skjuta på en gång, det blivande offret får absolut inte komma undan.
Till saken hör att looperyrket är så hemligt att även loopers måste avrättas i framtiden. Det ingår i anställningskontraktet. De tjänar kopiöst med pengar och lever lyxliv, och är fullt medvetna om att de ska tas av daga vad det lider. Loopen ska avslutas, som det kallas. Och det kan mycket väl hända att en looper skjuter ihjäl sitt framtida jag.

Det är förstås detta som händer i den här filmen. Plötsligt står Joe, med bössan i hand, öga mot öga med sitt framtida jag (Bruce Willis). Och framtids-Joe kommer undan. Eftersom detta absolut inte fick hända, är mordiska gangstrar på jakt efter den unge Joe - medan den unge Joe jagar den äldre Joe. Den äldre Joe, i sin tur, är på jakt efter en liten pojke, som i framtiden kommer att bli den otroligt grymme gangsterbossen Regnmakaren, som lät döda Joes fru.
Låter det förvirrat? Nja, det är det inte. Inte speciellt. Någonstans är det här hur logiskt som helst och inte särdeles rörigt. För manus och regi står Rian Johnson, som tidigare bland annat gjort den intressanta men rätt ljumma THE BROTHERS BLOOM - och det här känns som en historia av Philip K Dick och liknande författare. LOOPER är allt som nyinspelningen av TOTAL RECALL inte är. Filmen är oavbrutet intressant och spännande. Dessutom är den överraskande vuxen i tonen. Dialogen innehåller svordomar, våldet är blodigt, här finns till och med lite naket, och tonen är hårdkokt. Det här är en övertygande framtidsmiljö som känns realistisk på de flesta sätt. Det är på allvar. Den äldre Joes mordiska jakt på små barn är moraliskt tveksam, vilket i det här fallet är något positivt.
Joseph Gordon-Levitt är sminkad för att likna Bruce Willis och har bland annat försetts med en näsa som liknar Willis'. Fast jag tycker nog att Gordon-Levitt snarare liknar en väldigt, väldigt ung Robert DeNiro. Men han är mycket bra i rollen, Gordin-Levitt. Och det är kul att återigen få se Bruce Willis i en vettig roll.

Förutom dessa två medverkar en rad andra bra skådisar. Den idag allestädes närvarande Emily Blunt är en kvinna som är mor till en liten gosse som kanske, kanske inte är den blivande Regnmakaren. Jeff Daniels är en gangsterboss från framtiden. Och minsann om inte Piper Perabo från COYOYE UGLY (som jag gillade!) dyker upp och visar brösten. Sicken en!

LOOPER är det mest givna filmvalet den här helgen. Och det här är en film du måste se i höst. Eller när som helst. Det är nämligen inte varje dag - eller ens varje år - som det dyker upp science fiction-thrillers som håller så här hög klass.

Ska jag anmärka på något, är det att filmen är aningen för lång - som de flesta andra filmer nuförtiden. Men det kan jag ta.

LOOPER är verkligen skitbra!







(Biopremiär 28/9)

onsdag 26 september 2012

Bio: The Punk Syndrome

Foton copyright (c) AutoImages
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? blev mot alla odds en publikframgång och en uppföljare är på väg. Själv tyckte jag att filmen var relativt usel. Det spelar ingen roll hur behjärtansvärt det är - jag kan omöjligt uppskatta och låta mig underhållas av orkestrar och showgrupper vars medlemmar är utvecklingsstörda. Jag kan inte stå där och tycka att, åh, vad de är duktiga! Och vad kul att de vågar! Ärligt talat låter det i 99 fall av 100 skit.
Den finska filmen THE PUNK SYNDROME av Jukka Kärkkäinen och Jani-Petteri Passi är punkversionen av HUR MÅNGA LINGON. Fast filmen är bättre. Dessutom är det en dokumentär.
Filmen handlar om punkbandet Perrti Kurikan Nimipäivät, vilket jag tror betyder "Perrti Kurikans namnsdag". Bandets fyra medlemmar; Perrti själv, Kari, Toni och Sami, är mentalt handikappade. De bor någonstans i Helsingfors, troligen i någon trist förort, eftersom en av deras låtar handlar om att det är coolare att bo i deras håla än i grannhålan. Så jävla coolt är det inte, allting ser ut som dassigaste 70-talsbetongen. Men åtminstone en av medlemmarna bor kvar i sina föräldrars villa. Föräldrarna har hörselskydd när bandet repar.
Riktigt vilka de här killarna är framgår inte. Man struntar i att berätta om deras bakgrunder och om bandets bakgrund; hur de träffades och varför de spelar punk. De liksom bara gör det. Trummisen ser ut att vara väldigt ung, sångaren är 30, medan Perrti ger intryck av att vara i 60-årsåldern. Men det är han nog inte.
Bandets låttexter är ... inte som andra punklåtar. De är skitarga på scen och svär hela tiden, men bortsett från en brännande text om att man inte kan lita på riksdagen, handlar det mest om att ... dricka kaffe. Om att fira sin namnsdag. En låt har bara fyra textrader som upprepas om och om igen - "Det var söndag, jag gick i kyrkan, sedan fikade jag, och sedan gick jag och sket". Publiken verkar älska den här låten.
Vi får följa bandmedlemmarnas vardagsliv. De repar. De skriver låtar. De besöker boenden. De har kärleksbekymmer. De uppträder. Den tjocke basisten deltar i en tävling och tappar byxorna. Perrti blir förbannad och säger att han ska kasta alla sina punkskivor, eftersom punk är skit - nu ska han bara lyssna på dansband och schlager. De släpper sin första singel.
Mot slutet av filmen åker de till Rostock och spelar på en liten rockklubb. Vilken framgångssaga!
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om THE PUNK SYNDROME, en film som AutoImages här i Malmö är inblandade i. Filmiskt sett är det otroligt rudimentärt. Berättartekniskt aningen förvirrande, eftersom man alltså skippat alla presentationer. Jag vill ju veta varför de sysslar med det de gör. Vilka influenser de har. För det har väl inte bara kommit någon kommunanställd, satt instrument i händerna på dem och sagt åt dem att spela punk?
Emellanåt blir filmen lite tråkig som ett program från UR på 70-talet - men större delen är det rätt roligt. Det här är trots allt otroligt ... udda. Bandet är extremt udda.
Hur Perrti Kurikan Nimipäivät låter?
Ärligt talat: de är skitdåliga.
Men det spelar ingen roll.





(Biopremiär 28/9)



tisdag 25 september 2012

Bio: Hypnotisören

Foton: Fredrik Hjerling & Alexandra Aristarhova © 2012 AB Svensk Filmindustri, Sonet Film AB, Filmpool Nord AB

"Lars Kepler" blev ingen ny Bo Balderson. Det dröjde inte länge innan det uppdagades att författarpseudonymen dolde Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Men det var säkert meningen att det skulle avslöjas. 

Jag har inte läst Keplers böcker - jag läser ju aldrig svenska deckare, och filmatiseringarna avskräcker mig från plocka upp några av alla de där böckerna. Men jag minns förstås när "Hypnotisören" skulle släppas. Den var otroligt hajpad, hade på förhand sålts till en massa länder, och innehållet skulle tydligen vara kontroversiellt. Vad nu det kunde innebära. Det handlade ju knappast om en ny "American Psycho".

Filmatiseringen av boken är Lasse Hallströms första svenska film sedan MER OM OSS BARN I BULLERBYN, som kom 1987. Sedan dess har han huserat i Hollywood, där han gjort "europeisk film för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film". På sistone har hans alltid slätstrukna verk blivit ännu mer slätstrukna, menlösa och lättglömda. LAXFISKE I JEMEN var förvisso lite kul, men låt oss glömma HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET och DEAR JOHN. Valet av Hallström som thrillerregissör kan tyckas lite märkligt, men varför inte? Dessutom borde han väl ha lite erfarenhet från Hollywood och hysa motvilja till att låta resultatet se ut som en TV-film, vilket alla svenska thrillers annars gör.

HYPNOTISÖREN öppnar med omotiverade flygbilder över Gärdet med omnejd i Stockholm. Därefter får vi se en gymnastiklärarare knivhuggas till döds. Blod sprutar i mängder. Efter det hittas en familj slaktad i sitt hem. Liten död flicka i soffan, död mor raffinerat draperad över en omkullvält stol i köket. Mängder av blod. Har Lasse Hallström gjort en splatterfilm?

Joona Linna (Tobias Zilliacus) från rikskrim anländer. Sonen i familjen hittas också i kåken, han är blodig men vid liv. Grabben körs till sjukhus, men är onåbar. Linna får dock ett tips: kontakta hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt). Han kan kanske få kontakt med pojken, han har lyckats tidigare. 

Erik visar sig ha problem med familjelivet. Efter att ha varit otrogen några år tidigare har han det inte så bra med frugan Simone (som uttalas "Simåne" och som spelas av Lena Olin). Och deras unge son är blödarsjuk. Erik gör dock ett försök med det medvetslöse pojken, som under hypnos mumlar något om att man "måste lyda henne" och att familjen måste dödas.

Kort därpå råkar familjen Bark illa ut, när en mystisk person smyger sig in i deras hus, drogar Simone och kidnappar sonen. Simone blir allt mer hysterisk. Och så är det dags för raffel.

Okej. Vad tycker jag om HYPNOTISÖREN? Om HYPNOTISÖREN tycker jag inte. Det här är en dålig film. HYPNOTISÖREN är kliniskt spänningsbefriad. Det är ett drama maskerat till mordthriller. I centrum finns hela tiden familjen Bark och deras problem. Historien om morden, thrillerelementen och polishjälten Joona Linna är nästan helt ovidkommande. Lasse Hallström verkar märkligt ointresserad av att skildra detta - det märks tydligt, då alla rollfigurerna är svaga. Joona Linna har ingen som helst karaktär, inte mer än att han är finne. Han saknar personlighet. Vem är han? Vad gillar han? Han är bara en docka som skulle kunna spelas av vem som helst. Helena af Sandeberg (som behåller kläderna på) har en liten roll som sjuksköterska. Vid ett tillfälle bjuder hon ut Linna på restaurang, men det som börjar som en liten romantisk sidohistoria slutar efter ett par minuter, då Linna kommer att tänka på något viktigt och rusar iväg. Sedan blir det inte mer av storyn om sjuksköterskan. Man gör även ett par försök med comic relief; Linna har en kollega, Magdalena (Eva Melander), vars lille son alltid börjar gråta, i synnerhet när Linna dyker upp. Humorn funkar inte.

Varning! Spoiler!

Upplösningen är bara dum. Riktigt dum. De logiska luckorna kan man köra en buss genom och det här funkar inte alls. Jag satt bara och suckade "Jaha? Och varför?". Men som sagt: detta är ovidkommande i Hallströms film. Han skulle lika gärna ha kunnat skippa deckarinslagen helt. Här är det familjedramat som är det viktigaste.

Rent allmänt är HYPNOTISÖREN en rätt ful film. Ett vintrigt Sverige visas från dess sämsta sida; det är grått och mulet, tankarna går till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det känns lite grann som "jul i DDR". Filmfotot är murrigt och oinspirerat. Vad värre är, är att filmmusiken är precis lika värdelös som i alla andra svenska deckare och thrillers. Det är bara en jämntjock smet som konstant ligger över bilderna. Scenerna förstärks inte, de snarare försvagas. Filmen är inspelad i Stockholm, Norrland och, öh, Prag. En scen är dock lysande. Simone låter sig hypnotiseras och i en drömscen får vi se en parafras på målningen "Christina's World" (Andrew Wyeth, 1948). Men detta är över på tio sekunder.

"Christina's World"

Det dricks en jävla massa kaffe i HYPNOTISÖREN. Så pass mycket kaffe att jag kom att tänka på den gamla fina, svenska rysaren MOLN ÖVER HÄLLESTAD. Rättare sagt: jag tänkte på David Nessles artikel om MOLN ÖVER HÄLLESTAD i ett nummer av Kapten Stofil. Han hade räknat alla de otaliga koppar kaffe som ständigt inmundigas i den filmen.

Nå. Mikael Persbrandt och Lena Olin är bra i HYPNOTISÖREN. Visst, Persbrandt är överexponerad; han medverkar i precis alla svenska filmer, och Olins rollfigur Simone är rätt jobbig, ibland direkt påfrestande - men de två gör dock att det går att se på filmen. Tobias Zilliacus är sympatisk, men hans roll är synnerligen otacksam.

HYPNOTISÖREN är utsedd till Sveriges Oscarbidrag. Det är inte utan att man undrar hur nomineringskommittén tänkte. Men det är väl ett strategiskt val - Lasse Hallström har nominerats flera gånger tidigare; han är ett känt namn, och man vågar väl inte nominera kontroversiella dokumentärer som BIG BOYS GONE BANANAS och PALME. Men HYPNOTISÖREN är fullkomligt chanslös i Oscarsracet. Filmen är för dålig för att tilldelas några priser överhuvudtaget.

Tänk - av en ren tillfällighet fyller Mikael Persbrandt 49 idag när jag skriver detta! Lena Olin är 57. Hennes Simone ville väl ha lammkött.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/9)