lördag 20 oktober 2012

Bio: Paranormal Activity 4

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Sin vana trogen pressvisades inte PARANORMAL ACTIVITY 4. Riktigt varför vet jag inte, bolaget brukar dra till med att de inte vill att handlingen och överraskningarna ska avslöjas i förväg och liknande trams - men det handlar nog mest om att de inte vill förses med usla recensioner redan innan premiären. Eller så vill de inte betala biografpersonalen för att köra filmen för pressen. Så det blev allt till att gå på premiären på Royal, denna stora biograf med Sveriges största duk.

Det var fullsatt. Tydligen lockar konceptet fortfarande. Och jag vet inte riktigt varför. Den första PARANORMAL ACTIVITY var mest intressant som fenomen än som skräckfilm. Den hade nämligen bara kostat $11 000 att göra! Filmen plockades upp av Paramount, biolanserades - och drog in miljoners miljoner. Att det skulle komma uppföljare var en självklarhet - och det bisarra med dessa är att de har betydligt högre budgetar och större crews än originalet, men man använder stålarna till att försöka få resultaten att se billiga ut. Rätt knäppt. Men liksom den första filmen, är PARANORMAL ACTIVITY 2 och PARANORMAL ACTIVITY 3 inte speciellt bra. De har vissa effektiva moment och de tar sig under sina sista tredjedelar, men större delen av filmerna är väldigt, väldigt trista - som det ofta blir i "found footage-filmer". Vi får alldeles för många (trist filmade) scener där folk utför sina vardagssysslor, sitter och babblar, eller gör ingenting alls - ofta ligger de bara och sover, medan vi i publiken väntar på att något ska hända.

PARANORMAL ACTIVITY 4 är regisserad av Henry Joost och Ariel Schulman, som även gjorde trean. Men den här gången är det sämre än tidigare. Betydligt sämre.

Åh, herregud, vad uselt det här är!

Tidigare har jag blivit förbannad under biovisningarna av de här filmerna, eftersom publiken varit urjävligt och inte kunnat hålla käften. Den här gången var det jag som störde och inte kunde hålla käften! Inte nog med att jag skrattade, jag började även att påpeka dumheter för tonårskillarna som satt bredvid mig. Och då insåg även de hur pissig filmen är. Fast resten av publiken skrattade också - ingen skrek av skräck, vilket ofta hände under de tidigare filmerna.

Den här gången flyttar en familj in i grannhuset till det hemsökta huset från tidigare delar. De noterar hur en underlig kvinna med sin ännu underligare lille son flyttar in i spökkåken. Det har visst gått fem år sedan Katie och Hunter mystiskt försvann. 

Tonårstjejen Alex (Kathryn Newton) dokumenterar det mesta med sin dator och andra kameror, och tammefan om de inte ställt upp en Xbox-kamera-mojäng i vardagsrummet, som filmar allting. Väldigt tröttsamt. Och vid det här laget vet ju alla att det inte är på riktigt, att dessa amatörfilmer är fejk.

Nå. Snart händer det konstiga saker. Rättare sagt: samma saker som hände i de tidigare filmerna händer ännu en gång. Nu kan vi det här. Enda skillnaden är att det händer nästan precis hela jävla tiden! Snacka om overkill! Krypande stämning saknas helt och chockeffekterna utannonseras långt i förväg - och de är illa genomförda.

En scen med en boll som studsar nerför en trappa är snodd från klassikern THE CHANGELING, medan en sekvens där Alex' lillebror kör trampebil förstås plockats från THE SHINING. Alex farsa dricker Corona och är noga med att vända etiketten mot kameran (vilket jag påpekade för mina bänkgrannar).

Nej, usch och fy, det här är riktigt dåligt. Det lilla något som de tidigare filmerna trots allt hade, lyser helt med sin frånvaro. Här finns ingenting att hämta - mer än dumheter. 

Efter filmen sprang en invandrarkille fram till ridån, sparkade på den och skrek "JÄVLA SKITFILM!". 
Paramount har redan hotat med PARANORMAL ACTIVITY 5.

Snälla, se en annan skräckfilm i helgen. Vad som helst annat.









(Biopremiär 19/10)

fredag 19 oktober 2012

Bio: Till ungdomen

Foton copyright (c) Folkets Bio
En tid efter terrorattacken mot World Trade Center visades en dokumentärfilm om händelsen, baserad på material från ett franskt filmteam. Fransmännen dokumenterade egentligen livet på en brandstation i New York, och av en tillfällighet gjorde de detta när flygplanen slog in i tvillingtornen. Deras dokumentär blev något helt annat än de planerat.
Nu är det dags igen. Norska filmaren Kari Anne Moe började göra en dokumentär om tonåringarna Sana, Henrik, Haakon och Johanne, verksamma i varsitt politiskt ungdomsparti. En film om hur dessa ungdomar lär sig bli skickliga debattörer och om hur deras liv ser ut. Det drar ihop sig till val - och skolvalet är tydligen väldigt viktigt. Sana tillhör socialisterna, är muslim och bär slöja (och tandställning), Henrik tillhör Fremskrittspartiet, vilket väl får sägas motsvara Sverigedemokraterna, den tanige Haakon är med högern, och han är mystiskt fjollig - och Johanne, som ger ett typiskt rejält, skandinaviskt (och lite tradigt) intryck, tillhör arbetarpariet; hon är en redig sosse.
Själv har jag alltid ifrågasatt ungdomspartier. Tonåringar som är politiskt engagerade? I riktiga partier? Allvarligt talat, jag tycker inte att tonåringar kan ha några avancerade politiska åsikter mer än de grundläggande. Jag kommer ju ihåg hur det var under min gymnasietid. De som bodde i tjusiga radhusområden var med i MUF, som hade bra fester (hörde jag). De hade inga politiska åsikter. Och de som stod till vänster hade egentligen inte heller några politiska åsikter, mer än prat om "rättvisa" och "arbetare". Det krävs trots allt lite livserfarenhet innan man kommer underfund med var man står. Själv röstade jag så som jag trodde jag borde rösta de första gångerna, utan att fundera på hur det eventuellt skulle drabba mig själv.
Nåja.
Halvvägs in i den här filmen tar allt en ny vändning. Det är sommaren 2011 och Johanne åker ut till lägret på Utøya tillsammans med några hundra politiskt aktiva ungdomar. Där leker de lekar, det hålls konserter, det bos i blöta tält, men främst hålls det politiska tal och ungarna drillas till att bli skickliga politiker. Av en märklig tillfällighet ringer Johanne hem och säger att, jo, hon lever. Och javisst - kort därpå anländer Anders Behring Breivik till ön.
Johanne överlevde massakern och i den här filmens mest minnesvärda scen, befinner hon sig hemma och redogör för händelserna. Väldigt detaljerat. Fram till denna scen har mycket av materialet känts aningen regisserat, ungarna har skådespelat i sina roller som sig själva, men nu pratar Johanne fritt om traumat.
Här ringer Johanne hem och berättar att hon lever - innan massakern sker.
Andra halvan av filmen handlar förstås om traumat, sorgearbetet, men även om skolvalet.
Det är ganska svårt att kritisera en film som den här. Detta är ju en så kallad viktigt film, och det är en autentisk film. Det här är ju riktiga människor, ungdomar som var med om tragedin på riktigt.
Som biofilm här det här inget vidare - i vanlig ordning är detta TV på stor duk. Och Filmens första halva, innan Utøyadramat, är egentligen ganska tråkigt och ointressant. Några ungar jag inte vill umgås med. Det är egentligen bara Henrik som är lite intressant; ett slags vandrande kliché; han är en knuda som bor med sin ensamstående mor, och han är trött på att anklagas för att vara rasist. Jag blir dock mer nyfiken på hans partikompis som ser ut att vara indier.
En annan grej jag undrar över är bilderna från Utøya. Åkte filmarna hem igen innan massakern? Eller vad hände?
TILL UNGDOMEN är lite ofokuserad och slött redigerad, och därför inte lika drabbande och gripande som den borde fara.






(Biopremiär 19/10)



Bio: Min ungdoms kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Som jag brukar skriva: Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Det blir det ju för jämnan. Fast först trodde jag att det här var en norsk eller dansk film. Regissören och manusförfattaren heter nämligen Mia Hansen-Løve - men hon visar sig vara fransyska. Hon är dessutom gift med den kände, franske filmskaparen Olivier Assayas. En av huvudrollerna spelas av norrmannen Magne-Håvard Brekke, men han är visst mest verksam i Frankrike och Tyskland.
Jag har ingen aning om MIN UNGDOMS KÄRLEK bygger på Hansen-Løves eget liv, men berättelsen börjar 1999 - av någon anledning. 19-åriga Lola Créton spelar 15-åriga Camille, som är ihop med den fyra år äldre Sullivan (Sebastian Urzendowsky). De är oerhört kära i varandra - men så en dag beslutar sig Sullivan för att ta en chans och beger sig ut på en lång resa. Och plötsligt har han varit borta tre år, eller vad det nu var. 
Camille har börjat studera arkitektur vid universitetet, där hon inleder ett förhållande med sin norske lärare Lorenz (Brekke). Efter ett tag har det gått ytterligare fem år. Camille bor nu ihop med Lorenz - men så dyker Sullivan plötsligt upp igen och Camille inser att hon fortfarande är kär i honom. Så hon åker ut på landet med Lorenz. Och där kastar hon en hatt i en flod.
MIN UNGDOMS KÄRLEK skulle kunna ha blivit en bra liten kärleksfilm. Det är ju alltid trevligt med Frankrike och olika franska miljöer. Vid ett tillfälle görs det förresten en omotiverad resa till Louisiana i Danmark - hade de en hög budget att bränna? Nå, det känns kanske exotiskt för fransmän, men man får knappt se något av platsen.
...Men nu är inte det här en speciellt bra film. Tvärtom är det ett riktigt sömnpiller. Storyn är i stort sett poänglös och ointressant. Lola Créton är väldigt söt (och har flera nakenscener), men det blir mer än lovligt kinky när hon plötsligt får ihop det med norrmannen. Jag vet inte hur gammal han är, men han ser ut att vara typ 52. Han ser riktigt tradig ut, han har noll utstrålning, ingen kemi med tösabiten, och jag undrar varför de två är tillsammans. Ska jag vara ärlig kände även jag mig lite ... gubbsjuk när jag såg filmen.
110 minuter varar det här, och det känns verkligen. Oj, vad segt det är. Det händer nästan ingenting. Emellanåt är det lite smågulligt, ibland är det lite småtrevligt, men det hjälper inte. Det finns ingen orsak att se MIN UNGDOMS KÄRLEK. Om man nu inte tillhör den lilla exklusiva skara som ser alla filmer som vunnit pris på filmfestivalen i Locarno.
En märklig detalj är att flera gånger får man se tydliga vägskyltar och annat när man befinner sig på kända platser - som om det verkligen ska framgå var man har filmat. "La Loire" står det till exempel på en skylt Camille strövar förbi.







(Biopremiär 19/10)



torsdag 18 oktober 2012

Bio: Hotell Transylvanien

Bilder copyright (c) Sony Pictures

Det är sällan det händer, men nu har det hänt. En film har fått sin titel felstavad. HOTEL TRANSYLVANIA heter den här filmen i original. Men Transsylvanien stavas som jag nyss gjorde - med två S! På den svenska affischen kan man även läsa att detta är en film från studion som gav oss SMURFARNA - vilket förstås närmast låter som ett hot ...

HOTELL TRANSYLVANIEN [sic!] är en animerad film i 3D från Sony Pictures Animation, för regin står långfilmsdebuterande ryssen Genndy Tartakovsky, som tidigare bara jobbat med TV-produktioner; till exempel POWER PUFF GIRLS och den osebara STAR WARS: CLONE WARS. Fast det stora affischnamnet och försäljningsargumentet är Adam Sandler, so har producerat och gör Draculas röst. Åtminstone i Amerika - för här får vi se filmen dubbad till svenska. Således är denna recension tyvärr baserad på den svenskdubbade versionen.


Filmen börjar år 1895. Greve Dracula har just fått en liten dotter. Ja, fråga mig inte hur det gick till. Modern är död, men Dracula leker glatt med den lilla snälla vampyrbebisen Mavis, som växer upp. Hopp till nutid och Mavis har hunnit bli motsvarande tonåring. Dracula har byggt om sitt slott till ett trevligt hotell där monster som varulven, den osynlige mannen, mumien med flera vilar upp sig och har trevligt. Jo, i den här filmen är alla monster snälla - och de är rädda för människor!

Men så bär det sig inte bättre att tonårskillen Jonathan plötsligt dyker upp på hotellet. Kalabalik utbryter, monstren blir livrädda - och självklart bär det sig inte bättre än att Jonathan och Mavis blir kära i varandra. Såklart.


Problemet med HOTELL TRANSYLVANIEN är att den inte är speciellt rolig. Större delen av filmen består av tröttsamma jakter; figurerna far runt och jagar varandra. Men jag förstår inte riktigt poängen med att kända monster ska vara snälla. Det är ju en helt annan sak med till exempel MONSTERS, INC., som jag tycker är Pixars bästa film och jätterolig. Där hade vi helt nya, lustiga och snälla monster. Så icke här. Här har vi varelser som är onda och dödar människor (Dracula, Varulven) eller som är missförstådda men skrämmande (Frankensteins monster). De här figurerna ska väl inte vara snälla?!

Jag fnissade till ett par gånger, men som helhet tyckte jag mest att filmen var irriterande och tråkig. Animationsmässigt är det inte heller särskilt kul. En märklig detalj är att de 2D-animerade eftertexterna är mycket snyggare än själva filmen. 3D-effekterna noterade jag knappt.

Det är möjligt att HOTELL TRANSYLVANIEN är roligare på engelska. Förutom Adam Sandler, hör vi Kevin James som Frankensteins monster, Jon Lovitz som Quasimodo och Steve Buscemi som varulven - vilket låter roligare än de anonyma, slätstrukna rösterna i den svenska versionen.

Vill du se en animerat familjefilm om monster - se istället PARANORMAN! Den är bra!





(Biopremiär 19/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sylvia Kristel

Idag sörjer vi lite mer än vanligt här på TOPPRAFFEL! ... Emmanuelle är död. Rättare sagt, den holländska skådespelerskan Sylvia Kristel är död. Kristel hade cancer och i somras drabbades hon av en stroke. Hon dog i sömnen, 60 år gammal.
Sylvia Kristel hade medverkat i ett par filmer, innan hon 1974 slog igenom med dunder och brak i Just Jaeckins EMMANUELLE - det erotiska dramat som gick elva år på samma biograf i Paris. EMMANUELLE är en väldigt flott film, och bara häromdagen gick jag omkring och nynnade på dess ledmotiv - men ärligt talat är det en ganska tråkig film. Vilket även gäller för uppföljarna - dock har jag inte sett alla; Kristel ersattes av andra skådespelerskor efter ett tag - och en av filmerna regisserades visst av Jean Rollin. Det verkar finnas hur många Emmanuelle-filmer som helst i den officiella serien. Sedan har vi ju alla kopior, de som stavar namnet med ett M; som Emanuelle - och dessa är ofta coolare än originalet. Fast Kristel var inte den första Emmanuelle på vita duken; redan 1969 filmatiserades Emmanuelle Arsans bok som IO, EMMANUELLE; en italiensk film med Erika Blanc i titelrollen.
Sylvia Kristel fortsatte att medverka i diverse mer eller mindre erotiska dramer. LADY CHATTERLEYS ÄLSKARE och MATA HARI för att nämna två, hon var med i en del lyxraffel som AIRPORT '79, och Women In Prison-raffel som RED HEAT (den med Linda Blair och inte den med Schwarzenegger). På 1990-talet gjorde hon comeback som Emmanuelle i en TV-serien om hjältinnan - hon pratade med George Lazenby och mindes sin erotiska ungdom.
Enligt rykten kämpade Sylvia Kristel mot drogmissbruk under en stor del av karriären. Hon fortsatte att filma under 1990- och 2000-talen, mest små okända, europeiska filmer. Hon gjorde sina sista två roller 2010.
Oavsett Emmaunellefilmernas tråkighet går det inte att komma ifrån det faktum att Sylvia Kristel minst sagt gjorde intryck i rollen. Hon blev ikonisk, sittande i sin korgstol.
SYLVIA KRISTEL
1952 - 2012
R.I.P.



onsdag 17 oktober 2012

Bio: Bitchkram

Foton copyright (c) Rikard Lilja

Jag var rätt förtjust i Andreas Öhmans långfilmsdebut I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR; filmen som valdes ut som Sveriges fullkomligt chanslösa Oscarskandidat förra året. En munter film med bra driv i berättandet - och sedan blev den ju inte sämre av den karismatiska Cecilia Forss i den kvinnliga huvudrollen.

Nu är Öhman tillbaka med ännu en film, återigen efter ett manus av I RYMDEN-författaren Jonathan Sjöberg och honom själv. Fast ärligt talat var jag inte speciellt taggad att se den här filmen. BITCHKRAM visades under Malmö Filmdagar, där jag valde bort den, just därför att dess ämne inte intresserade mig det minsta. Idag pressvisades filmen igen, så jag passade på att se den. Linda Molin spelar den oansvariga, bortskämda och extremt själviska Kristin, som i filmens början tar studenten och genast lyckas fixa jobb på en lokaltidning i det lilla villasamhället hon bor i (filmen är dock inspelad i Sundsvall). Hennes första - och ganska osannolika uppdrag, utdelat av en osannolik redaktör - blir att ensam åka till New York, där hon ska skriva personliga krönikor för tidningen.

Nu faller det sig som så, att Kristin festar till det kvällen innan hon ska åka, hon bedrar sin nyblivne pojkvän Arthur (Antoni Norén Almén) med den äldre Gustav (Adam Lundgren från kommande KÄNN INGEN SORG) hemma hos den senare - han bor med sin yngre syster Andrea (Fanny Ketter, vars far, konstnären Clay, just nu ställer ut på Galleri Magnus Åklundh i Malmö) och ännu yngre bror Neo (Fabian Fourén) i en villa i skogen. Några föräldrar eller andra vuxna syns inte till. Andrea misslyckas med att hålla Kristin vaken - så hon missar planet till USA! Vojne, vojne.
Kristin vågar inte visa sig hemma, hon kan absolut inte stå för sitt misslyckande. Istället gömmer hon sig hos Andrea - och skriver sina New York-krönikor från den idylliska villan. Hon fabulerar fritt, och med Andreas hjälp lyckas de imitera New York när redaktören ringer eller när systern Linn (Mathilda von Essen) hör av sig via webbkamera. Kristin och Andrea är till en början så olika man kan bli - men inte helt oväntat finner de varandra, de blir bästa vänner och Kristin förvandlas som människa.

BITCHKRAM är egentligen en fullkomligt skamlös rip-off på FUCKING ÅMÅL. Nu var jag förvisso inte alldeles till mig i trasorna över FUCKING ÅMÅL - men ändå. Det här är FUCKING ÅMÅL LIGHT. BITCHKRAM är dock ytligare och betydligt mer orealistisk. Filmen är inte realistisk överhuvudtaget.

Det största problemet - eller snarare problemen - är Kristin och Linn. Två fruktansvärda rollfigurer. Kristin lider av allt att döma av någon bokstavskombination. Filmen öppnar med att hon ligger med Arthur i Linns säng bara för att jävlas - och han kommer på Linns lakan! Kristin och Linn skriker "knulla" minst tio gånger och "fitta" två gånger under den första kvarten. Vilka otroligt irriterande, billiga, osympatiska typer, jag hade helst sett att de fick varsitt skott i pannan.

Lokaltidningen, dess redaktör och uppdraget är förstås också konstigt. För det första är det ju inte unikt med att låta unga tjejer rapportera från New York. Men vilken redaktör skickar iväg en grön, oprövad tonåring till New York helt ensam? Och vilken lokaltidning har råd med detta? Eller pröjsade Kristin själv? Tillvaron i huset i skogen är också besynnerlig - men som sagt: realism är inte den här filmens starka sida.
Dock måste jag säga att BITCHKRAM trots allt är en överraskande trevlig film. Lite för lång, lite seg mot slutet, men påtagligt trevlig och till större delen sympatisk, smårolig och underhållande. Filmens stora fördelar är dess bildspråk; dess estetik. Till skillnad från majoriteten svenska långfilmer, ser BITCHKRAM ut som en biofilm och inte som en glorifierad TV-film. Filmen är lekfullt berättad, något som innebär att filmen känns som en saga; en fantasyvärld, vilket i sin tur innebär att jag accepterar dumheterna och de logiska luckorna.

Kristin må vara en hemsk människa, men Linda Molin är inte dålig i rollen. Fanny Ketter är väldigt bra som Andrea. Bäst av alla är Adam Lundgren, som känns obesvärat naturlig i sin roll - ett kommande stjärnobjekt, gissar jag.

Jag gissar även att BITCHKRAM kommer att gå hem hos sin målgrupp - vilken väl måste vara tonårstjejer.

En detalj jag inte kunde undgå att notera, är att det inte finns en enda invandrare i filmen. Ingen alls. Inte ens som pittoreskt inslag på ortens pizzeria. Men detta är nog det mest realistiska i hela filmen - för så är det trots allt i denna typ av små, välställda medelklassområden, främst bestående av villor och radhus. Jag brukar notera det när jag besöker till exempel de små orterna på Bjärehalvön eller Näset. Och precis som i BITCHKRAM finns där inte heller några hårdrockare, punkare och så vidare. Vilket ger ett lite mystiskt intryck.






(Biopremiär 19/10)

tisdag 16 oktober 2012

Bio: Lycka till och ta hand om varandra

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmen SEBBE, som jag hatade, må ha blivit Guldbaggebelönad, men den hade så pass få besökare på bio att det inte gick att uppmäta någon statistik på hur många som såg den. Jag är nog inte helt ute och cyklar när jag gissar att det inte kommer att gå att mäta besökarantalet på LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA heller. Det står nämligen "dunderflopp" stämplat över den här filmen; detta är en film gjord helt utan någon målgrupp och med väldigt luddiga baktankar.
Det är hippa kläd- och reklamföretaget Acne som ligger bakom filmen - tillsammans med en hel rad andra bolag, bland annat Film i Väst (förstås). För regin står debutanten Jens Sjögren, medan manuset skrivits av Kalle Haglund; debutant även han. Nordisk film beskriver LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA som "en varm dramakomedi som utspelar sig i nutid i ett litet samhälle någonstans i Sverige. En film om mod, ansvar och generositet". I realiteten är detta en kall film utan större antydan till komik.
Bengt CW Carlsson spelar pensionerade änklingen Alvar, som är sjuk och tillbringar den mesta av sin tid i källaren, där han bygger modeller av byggnader och landskap. I hemmet finns också en massa träfigurer, täljda av hans hustru. På sjukhuset träffar Alvar högstadietjejen Miriam (Claudia Neij), inte helt oväntat en introvert och egen typ. Av oklara skäl söker hon senare upp Alvar och börjar umgås med honom. Hon påstår att hon praktiserar hos honom i hans källarverkstad. De skapar ett slags pakt, de är båda två utanför, men vill göra världen till en bättre plats. Eller något.
Miriams föräldrar är allmänt vidriga; i synnerhet den elaka morsan spelad av Ika Nord. Ia Langhammer är en kvinna som säger sig ha varit Alvars frus bästa kompis; hon är påflugen och planerar en utställning på ett lokalt galleri med sina målningar och de där träfigurerna. Alvar gillar inte idén, istället placerar han ut figurerna på offentliga platser. Johan Ulveson är Langhammers man, som mest intresserar sig för explosioner. Han gillar att spränga bilar i luften. Leif Ahrle är Alvars taktlöse vän Stig, som konstant drar usla limerickar. Tvärsöver gatan från Alvar bor en konstig granne som bevakar allt genom kikare - han spelas av Carl Johan De Geer.
Ingenting funkar i denna krystade och irriterande film. För det första: finns det någon mening med att låta den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej med kraftigt talfel? Jag må låta väldigt taskig nu, men det går inte att uppfatta majoriteten av Claudia Neijs repliker. Det går bara inte. Detta gör flera dialoger direkt konstiga - man hör bara varannan replik.
Jag antar att man siktat på något slags David Lynchsk surrealistisk ton och humor i den här filmen. Fast med möjligt undantag för Ulvesons explosionsfanatiker, misslyckas man kapitalt. Allting är taffligt och illa genomfört. Det blir aldrig roligt. Mycket känns direkt tragiskt. Många stickspår gör man inget av - som De Geers kikande granne. En märklig drömscen där Alvar och Miriam figurerar i THE SOUND OF MUSIC faller så platt till golvet det bara går.
Filmen utspelar sig i ännu en av de där namnlösa svenska småstäderna som mest verkar bestå av radhusområden, och som så ofta figurerar i svensk film. Det är grått och tradigt.
LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA är bara dum och konstig. Ett komplett misslyckande på alla plan. Vem har de tänkt ska se det här? Jag vet inte om jag vill känna någon som faktiskt vill se det här. Än mindre någon som tycker att de här är bra, roligt och viktigt.
Det här är långt, tråkigt och totalt värdelöst. Jag är faktiskt snäll när jag ger denna skändlighet en etta i betyg.
Henrik Schyffert tackas i eftertexterna. Varför då, kan man ju undra.






(Biopremiär 19/10)



måndag 15 oktober 2012

Bio: Balladen om Marie Krøyer

Foton: Rolf Konow © 2012 SF Film Production. All rights reserved.
Vad har Bille August gjort av värde på sistone. Tja, har han någonsin gjort något av värde? Jag kikar på hans filmografi och konstaterar att han ligger bakom en hel rad prestigeprojekt - och nästan samtliga tillhör en viss typ av dramer jag tycker är fullkomligt ointressanta. Detta inkluderar PELLE ERÖVRAREN, som förvisso är lite okej ändå (den är inte svulstig).
BALLADEN OM MARIE KRØYER heter bara MARIE KRØYER i original, men den bygger på en bok som heter "Balladen om Marie" - utan tillägget Krøyer. Den svenska titeln blev visst något slags förlängd kombination.
Titelfiguren, som spelas av tjusiga Birgitte Hjort Sørensen, är kvinnan som var gift med konstnären P.S.  Krøyer; en av Danmarks superstjärnor. Han var även mentalt instabil. En redig tosing emellanåt och lät sig läggas in på sjukhus med jämna mellanrum.
Bille Augusts film öppnar med slutet: Krøyers begravning. En smått fantastisk scen som fick mig att skratta - vilket tydligen tanten som satt bredvid mig på gårdagens ordinarie visning inte uppskattade, eftersom hon fnös åt mig. De spöregnar nämligen under jordfästningen och graven är helt fylld med vatten. Således måste de försöka sänka ner den flytande kistan i en vattengrav. Något jag aldrig sett tidigare.
Tyvärr är inte resten av filmen lika unik. Tvärtom.
När berättelsen tar sin början lever Marie med sin P.S., "Søren" kallad (Søren Sætter-Lassen), och tillsammans har de lilla Vibeke (Vera Torpp Larsson). De bor flått i Skagen, och även Marie målar - men maken tycker inte att hon får till det. Krøyer är ju känd för sitt speciella ljus, och det har Marie svårt för. Han får henne att sluta måla. Hon slutar med det mesta. Hon vantrivs något kolossalt i sitt äktenskap, Vibeke är lite rädd för sin lynnige, självuppfyllde far - något måste hända. Någonstans älskar hon fortfarande sin make, men hon klarar inte av att vara med honom.
Men så anländer den svenske kompositören Hugo Alfvén (Sverrir Gudnason), som genast förälskar sig i Marie - och hon faller för honom. Hon vill lämna Krøyer, men det blir svårare än hon tänkt. Ännu svårare då hon går och blir på smällen med Alfvén.
Låt mig ta det positiva först: det här är en flott film. BALLADEN OM MARIE KRØYER ser ut som den ena av de två typer av skandinaviska filmdramer som är vanligast. Den andra är de där gråa, gryniga, skitfula. Augusts film sällar sig till de färgstarka, estetiskt tilltalande filmerna, ofta om den borgerliga överklassen i slutet av 1800-, början av 1900-talet. Fantastiska byggnader, vackra hem, mycket kostymer - och här finns till och med en fest som för tankarna till julfirandet i FANNY OCH ALEXANDER. BALLADEN OM MARIE KRØYER besitter ett bitvis smått fantastiskt filmfoto, Dirk Brüel har lyckats fånga den berömda Skagenljuset - inbillar jag mig.
Men ett bra filmfoto är inte allt. För själva filmen upplever jag som oengagerande och trist. Ett kostymdrama vi sett förr. Lite för långt, lite för ooriginellt. Och så finns här ett element som verkligen - verkligen! - sänker helhetsintrycket.
Birgitte Hjort Sørensen och Søren Sætter-Lassen är båda alldeles utmärkta i sina roller. Men det kan man inte säga om Sverrir Gudnason. Åh, herregud! Vad i helvete liknar det där? Han är så fruktansvärt usel att han inte bara förstör de scener i vilka han medverkar; han sabbar hela filmen. Maken till onaturligt skådespeleri får man leta efter! Får man tro den här filmen, artikulerade Hugo Alfvén extremt väl. Ja, jösses, vad han artikulerade. Och alla meningar han fick ur sig lät krystade och tillgjorda. Och han var helt befriad från känslor som förmedlades via ansiktsuttryck och kroppspråk. Gudnason är fruktansvärd i filmen! Det tyckte även flera av de andra i publiken på visningen jag besökte (där jag utgjorde det ungdomliga inslaget) när eftertexterna rullade.
Stefan Nilsson bidrar med ännu ett slätstruket musikspår som skulle kunna komma från vilket nordiskt drama som helst gjort de senaste trettio åren.
Har man inga större krav när man ser på film kan man kanske uppskatta BALLADEN OM MARIE KRØYER. Den funkar nog även utmärkt om man är specialintresserad av det tidiga 1900-talets danska arkitektur, inredningsdesign och mode. Vill man veta mer om konstnärsskapen får man inte så mycket kött på benen. Det får man heller inte om man vill ha ett gripande romantiskt drama.
Att se filmen i salong 8 på Filmstaden Storgatan i Malmö gjorde det hela än mer plågsamt för mig, som är en reslig karl och inte riktigt får plats med benen i den minisalongen - där duken även hänger för högt.






(Biopremiär 12/10)