torsdag 20 september 2012

Svenska rysaren Mara - nu överallt på nätet

Som bekant har jag ju flera gånger de senaste två-tre åren nämnt den svenska skräckthrillern MARA. Den där filmen som spelades in för ett par år sedan och som fastnade i postproduktionen, och som jag är aningen delaktig i. Jag dyker bland annat upp som polis i en scen. Senast jag skrev om filmen var när den hade urpremiär och visades på en biograf i Danmark - läs mitt rafflande reportage HÄR.
Nu är filmen i alla fall helt klar och är ute till försäljning världen över. Försäljning till DVD-distributörer, alltså, inte i några butiker. Än har den inte släppts någonstans. Jag står för marknadsföringen, vilket innebär att det rapporteras om MARA på diverse skräcksajter världen över. Som ett led i marknadsföringen har det startats en Facebooksida. Den återfinns HÄR - glöm inte att "gilla" den. Oavsett vad du kommer att tycka om filmen när du väl får se den, måste du förstås gilla Facebooksidan.
En ny trailer har förhoppningsvis premiär nu i helgen. Stay tuned!



onsdag 19 september 2012

Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom
"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.
Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.
Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.
Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.
Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.
Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.
Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.
Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.
Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?
Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.






(Biopremiär 21/9)



tisdag 18 september 2012

Bio: Liten Skär och alla små Brokiga

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Förra året recenserade jag VEM ÄR VAR?, en så kallad Knattefilm som bygger på böcker av Stina Wirsén. Jag kände att jag inte kunde bedöma den, än mindre betygsätta den, eftersom den vänder sig till väldigt små barn; till tre-fyraåringar. Jag tyckte mest att det var lite menlöst och halvtrist - men det lär gå hem hos småttingarna.

Nu är Wirsén tillbaka med en nya Knattefilm, återigen bygger filmen på hennes böcker, men den här gången har hon regisserat själv. Och den här gången tänker jag faktiskt sätta ett betyg - för det här är skitroligt! Jag och en kompis; en före detta rockstjärna i Nasty Idols, såg filmen på en lunchvisning under Malmö Filmdagar; den varar bara 35 minuter, och en massa dagisbarn i rätt ålder hade bjudits in. Dessa ungar satt längst fram och vi; två medelålders män, satt alldeles bakom. Frågan är om inte jag och min kompis skrattade mer än ungarna! "Tänk att se det här när man är full eller pårökt, det måste vara fantastiskt!".

Stellan Skarsgård agerar berättarröst och det börjar med hur vi ser hur de fem små figurerna i olika kulörter ritas på filmduken. De ser ut som kaniner, som en katt, en är en mask, och så har vi den kontroversiella Lilla Hjärtat, som är svart. Filmen består av en rad korta episoder i vilka det egentligen inte händer speciellt mycket. De bråkar om en strumpa. De äter för mycket godis. Ibland blir det direkt bisarrt - och det är då jag och min polare skriker av skratt. När det regnar kommer plötsligt en figur som heter Bosse (bara det att han heter Bosse är ju kul) in från sidan och kissar. När en figur spyr kommer en annan och trampar i spyan. De skadar sig så att brodet sprutar. De lagar soppa i en stor gryta som det hamnar en kanin i - kaninkokning är ju aldrig fel. Mycket av det här är rätt konstigt - men det verkade gå hem hos de små glyttarna. Och det var väl därför jag tyckte det var ohemult kul.
Men nu har ju LITEN SKÄR OCH ALLA SMÅ BROKIGA oväntat hamnat i blåsväder; debatten som rasar hotar att överskugga filmen. Det är synd - och det är en fullkomligt idiotisk debatt. Filmen - och böckerna - utmålas plötsligt som Sveriges svar på "Tintin i Kongo" och liknande. Tack vare figuren Lilla Hjärtat. Hon är kolsvart, har stora läppar och något slags rastaflätor. Det har fått folk med foträta glasögon att sparka bakut och skrika "rasism". De har till och med lyckts få filmaffischen indragen och ändrad - man har plockat bort Lilla Hjärtat från affischen.

Detta är självfallet fullkomligt barockt. Svenskar vill gärna att svenska barnböcker ska skildra Sverige av idag, med människor från olika länder. Men i slutändan måste det ändå vara på våra villkor. Afrikaner får inte vara alltför svarta, helst ska de vara trivsamt pepparkaksbruna, asiater får inte ha alltför mongoliska drag. Och så vidare. De måste vara lagom. Och de måste bete sig som typiska svenskar - och även där vara lagom.
Men Lilla Hjärtat är allt annat än en rasistisk schablon. Hon är vild och knasig och fritänkande - precis som de andra figurerna i filmen. Enda skillnaden är att hon är svart.

Är det något som är rasistiskt är det faktisk agerandet vad gäller filmaffischen. Jag vill kalla det för censur. Hur ska vi tolka det här? Klarar vanliga svenskar inte av att ens se en svart människa?

LITEN SKÄR OCH ALLA DE SMÅ BROKIGA var en av de roligaste filmerna jag såg under Filmdagarna. Dessutom var den så kort att den aldrig hann bli seg och tråkig. Nu har jag förstås svårt att tänka mig att mina läsare kommer att springa benen av sig för att se den här filmen, men om ni har små knattar i er närhet, så skicka iväg dem på bio! Och de kommer garanterat inte att tolka Lilla Hjärtat som en rasstereotyp. De kommer bara att tycka att hon är rolig.






(Biopremiär 21/9)

Bio: Pojktanten

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ja, jösses.

Jag skulle ju inte skriva om den här. Rättare sagt; jag skulle ju inte se den här.

Ester Martin Bergsmarks POJKTANTEN visades på Malmö Filmdagar i slutet av augusti. När jag satt med visningsschemat och försökte välja ut 17-18 titlar att hinna se av de strax över 30 stycken som visades, var POJKTANTEN den första filmen jag strök. Utan att tveka. Den verkade fullkomligt ointressant.

På Filmdagarna bjöd Folkets Bio på vad det kallade "badkarsbira" - de hade fyllt ett badkar med ölflaskor. Detta då en stor del av POJKTANTEN utspelar sig i ett badkar. I ölminglet gled Bergsmark runt, iförd klänning och läppstift. Han såg mest ut som Herr Flick of the Gestapo i de avsnitt där han klär ut sig till kvinna.

Filmen hade biopremiär häromveckan, men jag lät bli att se den. En tidning, jag tror att det var City, omnämnde filmen som "hajpad", vilket den inte precis är, men den var fortfarande allt annat än lockande.

Men så traskade jag förbi Spegeln igår kväll. Just då skulle POJKTANTEN börja. Det var den enda film på repertoaren i Malmö jag inte sett. Så jag bet ihop och gick in och såg filmen.

POJKTANTEN varar bara 74 minuter. Det är väldigt långa 74 minuter. Närmare 740, känns det som. Detta beroende på att detta egentligen inte är en film. Det här känns som ett filmskoleprojekt. En amatörfilm som haft tur. Ett förlängt videokonstverk. Att vissa individer hyllat filmen och att den vunnit pris på Göteborgs Filmfestival tyder bara på att världens undergång är nära. Eller på att folk inte vågar kalla en spade för spade, som det heter utomlands.
När Ester Martin Bergsmark var sjutton år fick han för första gången syn på den androgyna Eli Levén och blev fascinerad och förälskad. Levén kallade sig pojktant, eftersom han inte ville bekänna sig till bara ett kön. Som unga vuxna sitter de två i ett badkar och diskuterar sina liv. Levén har gått på antidepressiv medicin och har skrivit en bok. Bergsmark har gjort ett par filmer. De är visst inte tillsammans längre.

De här badkarsscenerna utgör något slags ramhandling. Inklippt ser vi:

* Sniglar som kravlar i gräs.
* Unga män i klänning.
* Närbilder på skräp som slängts (eller placerats?) i naturen.
* Fler sniglar.
* En ung pojke (ska det föreställa Bergsmark som barn?) som tar på sig sig en klänning och målar läpparna.
* En liten flicka som kommer fram till ovannämnda pojke och frågar "Vet du hur sniglar knullar?" - och så visar hon det. Mycket suspekt scen.
* Ännu fler jävla sniglar.
* En brasa i skogen.
* En påse det ryker från, uppspelat baklänges.
* Ytterligare sniglar.
* En naken pojktant i skogen som hotas med kniv av en förförisk karl i vägarbetarmundering.
* Eli Levén har fest med några vänner, håller tal och sjunger karaoke. Och han sjunger jävligt falskt.
* En massa pojktanter och flickgubbar sitter vid en sjö och spelar gitarr och grillar och har trevligt.
Jag noterade att en del kritiker ansett att filmfotot är vackert. Det stämmer inte. Större delen av filmen är bara trist och rudimentär, medan ett flertal scener är direkt fula. Ibland verkar man ha filmat med mobilkamera. Men det är säkert ett medvetet estetiskt val. Fult är det nya snyggt, enligt många yngre idag.

Det är svårt att säga vad Bergsmark vill med den här filmen. Vill han något? POJKTANTEN är mest en rad lösryckta, ofta pretentiösa scener som sammanfogats till något som med nöd och näppe nått långfilmslängd. Jag tycker att det här är fruktansvärt ointressant, poänglöst och tråkigt. Jag är dessutom glad att jag inte har de här typerna i mitt umgänge, de verkar vara hur trista som helst.
Så - vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det går inte att sätta betyg på POJKTANTEN. Som sagt; det här är ingen film i egentlig bemärkelse. Skapelsen hade gjort sig bättre på en bildskärm i ett hörn på ett konstgalleri. Som ambientbakgrund. Så jag sätter följande specialbetyg:












(Biopremiär 7/9)

måndag 17 september 2012

Bio: Palme

Foton copyright (c) Scanbox

När jag jag var åtta-nio år, satt jag en gång hemma hos min kompis Martin och hans familj och åt middag. Jag vet inte varför jag minns detta, men av någon anledning sa jag att jag var bra på att imitera Olof Palme. Martins föräldrar ville förstås höra min imitation, varpå jag sa "Jaaaaag ... steppar!" med lite hes röst. Fast det var ju inte Palme jag imiterade. Jag härmade Gösta Ekman som Palme i revyn Svea Hund.

När jag tänker på Olof Palme, är det inte helt oväntat mordet på honom jag först tänker på. Kanske tänker jag mest på min morfar. Morgonen efter mordet kom morfar in i köket. Mormor var redan där och hade radion på. "Har du hört vad som har hänt? De har skjutit Palme!" sa mormor. "Ja, det vet jag väl," svarade morfar. "Hur kan du veta det?" - "Jo, jag var uppe och pinkade i natt och tog ett bloss i köket och satte på radion." - "Men varför väckte du mig inte?" - "Nä, jag tänkte att det är ju inget jag kan göra något åt, så jag lade mig och somnade om."

Själv låg jag i sängen i mitt pojkrum och läste med nattradion på och hörde nyheten direkt. Rättare sagt, märkligt försenat, eftersom SR inte rapporterade på en gång.

Kvinnorna bakom dokumentärfilmen PALME; Kristina Lindström och Maud Nycander, har sagt att de till stor del riktar sig till de som är för unga för att minnas Palme, eller som kanske inte ens var födda 1986. När Palme dog skulle jag fylla arton och började således att närma mig vuxen ålder. Palme var alltid närvarande på olika sätt under min uppväxt, jag visste nog alltid vem han var, men jag kan väl inte påstå att jag hade något djupare förhållande till hans politik - eller till några andra politikers på den tiden. Jag var ju för ung för att rösta, hade inget att klaga på, men de flesta vuxna i min närhet verkade rösta på Sossarna, antagligen utan att tänka efter, det fanns ju inget alternativ, verkade alla tycka. De hade ju styrt i alla år och byggt upp vårt fina land. Vi hade det bra. Även om jag inte var speciellt vänster, inte uttalat, hatade jag förstås MUF:are. Det gör jag fortfarande. Redan som tonåring tyckte jag att det var konstigt och fel med politiska ungdomspartier - eftersom de flesta inte hade några större politiska åsikter. MUF lockade medlemmar med hjälp av fester och snygga tjejer. De hade också en tendens att gå för långt, i synnerhet vad gäller Palmehatet.

Nu när jag tänker efter kommer jag fram till jag jag inte har några åsikter om Palme, jag var för ung för att uppleva honom som kontroversiell. För mig var han en karismatisk politiker som figurerade över allt - och en figur i Jan Lööfs tecknade serie om Ville, som 1975-76 gick som följetong i tidningen Vi, som min farsa prenumererade på. Palme och kungen hjälper Ville i ett äventyr som involverar rymdvarelser - och Olof Palme sade upp sin prenumeration på Vi.

Jag fick alldeles nyss ett pressutskick från Scanbox. PALME slog något slags rekord under öppningshelgen. Den sågs av 20 000 besökare, vilket ingen annan dokumentär tidigare lyckats med. Antalet biografer filmen visas på är också rekordstort för att vara en dokumentär. Jag hade inte möjlighet att se PALME under Malmö Filmdagar, så jag såg den i söndags - och salongen var i princip fullsatt. Inte nog med det; jag tillhörde ynglingarna i salongen!

PALME följer titelpersonen från vaggan till graven. Bokstavligt talat. Olof Palmes liv berättas med hjälp av arkivbilder från SVT och gamla fotografier från barn- och ungdomen, men vad som är lite kul, är att familjen Palme även har lånat ut sina privata smalfilmer från främst 1960-talet. Klippen varvas med nygjorda intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar.

Lindströms och Nycanders film är lika mycket en berättelse om Sverige som om Olof Palme - det här är ett tidsdokument. Sverige var något av en ankdamm fram till mordet på Palme; natten då Sveriges oskuld togs. Det var som om tiden stod stilla under flera decennier; när omvärlden lyssnade på Elvis blev Snoddas stjärna i Sverige, EASY RIDER möttes med Åsa-Nisse. Allting var mossigt på ett oerhört trevligt sätt. Och jag kommer ihåg mycket av det här - det var inte utan att jag blev nostalgisk där i biosalongen. Jag tycker inte att det är så längesedan - när det i realiteten är skitlängesedan. Och det verkar vara ännu längre sedan när man ser bilderna på vita duken.

Norrmalmstorgsdramat, he he, jag kommer ihåg att mormor kallade in mig i TV-rummet när jag var dagbarn där - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!" trumpetade hon. Det tyckte jag var spännande. Studenter revolterade, presidenter mördades, Vietnam bombades, världen stod i brand - men för de allra flesta svenskar var allt som det alltid hade varit. Picknick i vägkanten. Utfärder. Kaffe framför TV:n. Jobb och semester. Ungefär som i Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN. Med undantag för jobb, var det så för mig på 70- och 80-talen.

Ska jag uttala mig om Olof Palmes liv och karriär, får jag väl säga att hans tendens att hänga med minst sagt tveksamma typer som Castro och andra, än värre typer, känns lätt obehagligt. Hade jag varit vuxen på den tiden hade jag nog protesterat. Men även om jag idag är politiskt ambivalent, håller jag i grund och botten med många av Palmes åsikter; de rent humanistiska åsikterna. Och det går inte att förneka att han var en fascinerande och karismatisk människa, ofta ganska humoristisk, oavsett vad man tycker om hans politik. Men detta gäller för samtliga politiker från den tiden. Jag minns det gamla gardet än idag - medan jag aldrig kommer ihåg vad dagens politiker heter eller hur de ser ut. Vi får även se andra färgstarka personer från flydda tider; Tage Danielsson, Hagge Geigert med flera. Och Ingmar Bergman. Serien Ville nämns inte alls.

PALME är en mycket bra dokumentär. Ska jag anmärka på något, är det Benny Anderssons saggiga, oinspirerade musik - men den är lätt att bortse från. Jag tror att det är viktigt att se PALME. Jag gissar nämligen att många av dagens ungdomar inte har en aning om hur Sverige såg ut för inte så längesedan.

Publiken i söndags var mycket nöjd.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/9)

söndag 16 september 2012

Bio: Resident Evil: Retribution

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det blir svårare än jag räknat med att recensera den här filmen. Jag begrep den helt enkelt inte. Jag förstod nästan ingenting. Jag hade dessutom glömt bort allt som hände i den förra filmen, del fyra, som hette RESIDENT EVIL: AFTER LIFE. Okej, jag minns inget av handlingen i de första tre filmerna heller. Fast jag gillade trean; ett slags korsning mellan västern och MAD MAX - med zombies. Jag läste nu min recension av fyran och jag verkar ha gillat den med. Den hade utmärkt 3D och en hel del bra action och miljöer.

RESIDENT EVIL: RETRIBUTION öppnar med väldigt långa förtexter under vilka vi får se några stridsscener i slow-motion - och baklänges. Rätt tjusigt. Därefter dyker Milla Jovovich upp som Alice och berättar vad som hänt i de tidigare delarna och korta klipp viss. Ärligt talat hjälper det inte så mycket. Storföretaget Umbrella Corporation är ondskefullt och makthungrigt och mystiskt, Alice själv är lika mystisk; vem är hon, var kommer hon från? Och medan nya hemligheter avslöjas, sprids Umbrellas T-virus vidare och horder av zombies och monster måste slaktas medan världen går under.
Men det här spelar egentligen inte så stor roll. Filmerna skulle kunna handla om vad som helst. Orsaken till att man tittar på dem stavas Milla Jovovich och action.
...Fast den här gången har Paul WS Anderson, som återigen står för manus och regi, inte fått till det. Alls. Nu har det blivit för artificiellt. Och förvirrande. Det är dock möjligt att förvirringen berodde på att jag aldrig någonsin engagerades av filmen och ibland tänkte på annat. Jag tänkte bland annat på de oavbrutet pladdrande tonåringarna salongen var fylld med. Nej, den här filmen pressvisades inte, så jag fick se den på en ordinarie visning.

Efter förtexter och resumé följer någotslags iscensättning/återskapande av en zombieattack på Alice och hennes familj i en idyllisk villa. Först efter detta börjar den egentliga storyn med att Alice vaknar upp på golvet i ett av Umbrellas högkvarter. Endast iförd två små flortunna handdukar. Hon lyckas leta upp ett svart ålskinn att dra på sig och snart även ett gäng stora pickor, och tillsammans med lite löst folk drar hon runt på Umbrellas högkvarter i Tokyo, New York, Washington och Moskva och försöker hitta de ansvariga för T-viruset.
Men mest slåss man och skjuter på varandra - eller på zombies och monster. Vissa av de här fajterna är riktigt bra. I synnerhet en i vilken Alice far runt som en loppa och hoppar och voltar över fienden som hon skjuter i huvudet i slow-motion. En del av scenerierna imponerar, de är apokalyptiska och pampiga, och 3D:n är utmärkt, bland det bästa jag sett.

Synd bara att det här är en så oinspirerad film. Den går på tomgång från början till slut. Michelle Rodriguez återkommer från den första filmen. Sienna Guillory, Boris Kodjoe, Oded Fehr och några andra återkommer från några av de tidigare delarna. Bingbing Li är ny och spelar Ada Wong, som är något slags frihetskämpe. Tror jag. Hon bär röd långklänning genom hela filmen, vilket ser rätt coolt ut. Det stora flertalet av de medverkande skådisarna är märkligt kassa. I synnerhet Guillory som Jill Valentine, hon är riktigt usel.
Det är lätt att jämföra RESIDENT EVIL-filmerna med UNDERWORLD-serien. De går i stort sett bara ut på att visa upp snygga brudar som slåss iförda tuffa kläder. Kate Beckinsale i UNDERWORLD, Milla Jovovich i de här. Egentligen borde jag ge RESIDENT EVIL: RETRIBUTION en etta i betyg - det här är trots allt lite för dåligt för att accepteras. Men Milla lyckas någonstans rädda filmen, precis som Beckinsale räddar sina vampyractionfilmer. Och jag föredrar Milla framför den kallare Beckinsale. Milla är ju inte bara snygg, hon har även en speciell utstrålning och ofta glimten i ögat. Så - tack var henne och några av actionscenerna höjer jag betyget ett snäpp. Jag tycker även att den här filmen är bättre än den trista UNDERWORLD: AWAKENING.

Jag har inte spelat TV-spelen RESIDENT EVIL-filmerna bygger på sedan de första två kom på 1990-talet. Därför vet jag inte hur spelserien har utvecklats handlingsmässigt och hur nära filmerna ligger. Men det spelar kanske ingen roll.







(Biopremiär 14/9)

fredag 14 september 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Stanley Long

Han kallades The King of Sexploitation och här i Sverige var han kanske mest känd för DEN SEXGLADE TAXICHAUFFÖREN (1976) med Anna "Ingmars dotter" Bergman. Filmaren Stanley Long gjorde mycket mer än den.

Long började sin karriär som fotograf på Picture Post. Efter att ha tjänstgjort i RAF satsade han på att plåta nakenbilder som han sålde till herrtidningar. Kort därpå startade han bolaget Stag Films och producerade mer än 150 kortfilmer.

Första långfilmen kom 1971 och hette NAUGHTY!. Därefter följde titlar som SEX AND THE OTHER WOMAN, ON THE GAME, ADVENTURES OF A PRIVATE EYE och ADVENTURES OF A PLUMBER'S MATE. Inriktningen var typiska, burleska brittiska komedier, kryddade med brudar och naket, men väldigt oskyldigt. Jämfört med sexfilmer från andra länder, var de här även ganska fula - som så många andra brittiska lågbudgetfilmer från 1970-talet.

1986 regisserade han tillsammans med Michael Armstrong skräckfilmen SCREAMTIME; som regissör står "Al Beresford". Screamtime blev Longs sista långfilm som regissör. Hans sista produktion var ett TV-program från 2007.

Stanley Long var även verksam som producent till filmer han inte själv regisserade. THE WIFE SWAPPERS hette en film, men mest känd är den brittiska sexklassikern ESKIMO NELL, som kom 1975. Den regisserades av Martin Campbell - ja, samme Campbell som långt senare gjorde CASINO ROYALE!

Stanley Long blev 78 år.
STANLEY LONG
1933 - 2012
R.I.P.
Rörmokaren i rörmokartagen.

onsdag 12 september 2012

Bio: Lawless

Foton: Richard Foreman © 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Den australiske regissören John Hillcoat har tidigare bland annat gjort VÄGEN, en film de flesta hyllade - och som jag tyckte var trist. Hillcoat har även flera gånger samarbetat med en annan australier; musikern Nick Cave - och det är Cave som har skrivit manus till LAWLESS, en film som förvisso visades i den officiella serien i Cannes i våras, men som jag inte hade några som helst förväntningar på när jag bänkade mig på en nattvisning under Malmö Filmdagar. Kanske berodde min avvaktande inställning på Hillcoat, kanske på dess huvudrollsinnehavare; den ofta intetsägande Shia LaBeouf från TRANSFORMERS-filmerna, och Tom Hardy, vars storhet jag inte förstått - jag tyckte till exempel mest att han var fånig som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. Å andra sidan finns en hel del bra folk i rollistan.
LAWLESS utspelar sig under förbudstiden i USA och utgår från verkliga händelser - som säkert har friserats en hel del. I en håla i Franklin County, Virginia, gör bröderna Bondurant; Jack (LaBeouf), Forrest (Hardy) och Howard (Jason Clarke), stora pengar på att bränna och sälja hembränt till traktens befolkning. Något de i princip gör helt öppet; den lokale sheriffen ser mellan fingrarna. Bröderna fascineras även av alla gangsters som huserar och de blir överlyckliga när de får se Floyd Banner (Gary Oldman) plötsligt dyka upp och peppra en bil med sin Thompson Typewriter. Bröderna lierar sig med gangsterligan, Jack blir förtjust i den söta Bertha (Mia Wasikowska), som kommer från en djupt religiös familj, den tjusiga Maggie (Jessica Chastain) anländer och tar oväntat jobb som servitris på hålans krog, och pengar rullar in i allt större mängder.
Men så plötsligt kommer en man och lägger sordin på stämningen. Specialpolisen Charlie Rakes (Guy Pierce) från Chicago har skickats för att en gång för alla stoppa hembränningen och sätta dit de som ligger bakom. Rakes är en klädsnobb - och ett sadistiskt ärkesvin som tror att han kan bete sig precis hur han vill bara för att han har en polisbricka och dessutom inte är en bondlurk. Dags för blodet att flyta.
Inte nog med att jag tyckte att LAWLESS var bra och underhållande - jag blev fullkomligt överraskad. Nästan helt tagen på sängen. Jag tycker att det här är en av årets bästa filmer. Verkligen. Och då var jag trots allt en aning skeptisk under filmens första scener. Är det inte lite väl stiliserat? Spelar inte Guy Pierce över lite för mycket?
Jo, filmen är stiliserad. Pierce spelar över. Men det fyller en funktion. Hans rollfigurs vidrighet förstärks hela tiden och snart hoppas man inget annat än att han ska få vad han förtjänar - det vill säga en kula mellan ögonen. För det här är en sådan där gangsterfilm, där de kriminella huvudpersonerna är de snälla och goda och sysslar med något ganska harmlöst (det vill säga hembränning), medan polisen är korrumperade, maktlystna svin.
LAWLESS är en mycket våldsam film. Emellanåt är den otroligt skjutglad och blodig. Men filmen innehåller även en massa överraskande och ibland fullkomligt avväpnande humor. Till exempel har Forrest Bondurant en märklig förmåga att ständigt överleva våldsamheter och knipor - men tydligen stämmer detta med verkligheten.
Filmfotot är minst sagt strålande och väldigt genomtänkt. Det är sällan man ser filmer som ser ut så här idag. Inga irriterande snabba klipp och konstigheter, istället är bilderna välkomponerade och flotta filmen igenom. Jag gillar i synnerhet en kort sekvens där Maggie syns i bakspegeln i en bil.
Här finns också en massa kul detaljer. Den rälige Rakes har en revolver av guld - något som känns som en självklarhet när det gäller honom. Inte helt oväntat har Nick Cave, tillsammans med Warren Ellis, skrivit filmmusiken.
De flesta av mina vänner som var på visningen älskade LAWLESS. Därför blev jag aningen förvånad när jag senare hörde några klaga på att den var lite ojämn - vilket jag inte alls håller med om. Några tyckte att den var överskattad, medan andra anmärkte på att den är alldeles för våldsam.
Men det struntar jag blankt i. Jag blev så förtjust i LAWLESS att jag plockar fram ett betyg jag sällan använder. Här kommer det:






(Biopremiär 14/9)





måndag 10 september 2012

Bio: Rivalerna

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Jag lär mig aldrig Zach Galifianakis' efternamn. Jag kan omöjligt komma ihåg det. Oftast säger jag något som bara liknar Galifianakis. Eller kanske rent av Gallimatias.
Nå. Här har vi så ännu en film med Zach Galifianakis, den här gången har han parats ihop med Will Ferrell. Ett namn som är betydligt lättare att komma ihåg. Ferrell är kongressledamoten Cam Brady, som ohotad har valts om år efter år i North Carolina - trots att han är fullkomligt inkompetent, korkad, självisk och notoriskt otrogen mot sin fru. Två affärsmän (Dan Aykroyd och John Lithgow) vill få bort Brady och lanserar en ny kandidat: Marty Huggins (Galifianakis). Huggins jobbar på det lokala turistkontoret och är allmänt misslyckad, naiv och snäll. Han har även mustasch.
Denne nyblivne politiker går in för sin uppgift med liv och lust, till skillnad från Brady är han seriös - eller försöker åtminstone vara det. Han är trots allt inte så smart han heller. Dock får han snart hjälp av den hale och slipade Tim Wattley (Dylan McDermott), PR-expert, och Bradys självklara post blir kraftigt hotad.
Jag är egentligen inte speciellt förtjust i filmer om politik. Själv är jag en väldigt opolitisk person. Jag har politiska åsikter, men jag tycker att det är intressantare med ... varmkorv. Nu händer det att jag trots detta ointresse för politik kan tycka om filmer om politik. Jag hyllade till exempel MAKTENS MÄN. Och Jay Roachs (Austin Powers- och Fockers-filmerna) RIVALERNA känns som en parallellfilm till just MAKTENS MÄN.
Skillnaden är att RIVALERNA är rolig. Fruktansvärt rolig. För det här är en ren och skär tramsfilm. En härlig vulgokomedi. Dessutom Rated R i USA, vilket innebär grovt språk och sexskämt. Intressant nog fick filmen ett förhållandevis bra mottagande av de amerikanska kritikerna, som tyckte att den var rolig. Efter visningen för den svenska pressen under Malmö Filmdagar var det en hel del som rynkade på näsan. "Pubertalt skit". Men det säger förstås mer om dem än om RIVALERNA.
Emellanåt skrattade jag så att jag grät. Som när Brady ringer fel nummer. Eller när Huggins vill att hans familj ska erkänna hemska saker de gjort och han lovar att förlåta dem. Scenen när Brady av misstag ger en bebis ett knytnävsslag rätt i nyllet finns ju med i trailern, och det är förstås hur roligt som helst. Även Brian Cox medverkar och är kul som Huggins bistre farsa.
Ska jag avsluta med något djupsinnigt, får jag väl säga att de två idioterna Brady och Huggins ändå är att föredra framför de flesta av de som kandiderar på riktigt i Amerika just nu. För det är ju trots allt så att om jag inte visste bättre, hade jag trott att alla uttalanden från Romney och hans gelikar vore påhittade - kanske till och med att dessa politiker skapats till någon komediserie på TV. Men sådan tur har vi inte. Till och med Chuck Norris' ultrareaktionära propagandavideor som han sprider på nätet är på riktigt.
Uppenbarligen lever alldeles för många moderna människor i västvärlden kvar på medeltiden.






(Biopremiär 14/9)