söndag 9 september 2012

Expressen den 12 september 1995

Det här är min nionde videokrönika i Expressen, ganska exakt sjutton år gammal. Jag har inte läst den sedan den publicerades, men när jag nu ögnade igenom den konstaterade jag att den är rätt kul. Fast det där om Harvey Keitel på slutet vet jag inte om jag kan skriva under på idag. Och Ferrara har jag svårt för. Och var jag verkligen så förtjust i THE MASK?
Häll upp en kopp kaffe och res tillbaka till 1995 ...


Så här blir du lurad av filmbolagen

Tänk er följande: du sitter och läser helgens bioannonser. Du hittar en film som heter "Jagad 2" med H. Ford. När du väl traskar i väg och ser filmen, visar det sig att filmen inte har det minsta med "Jagad" att göra, och att H. Ford är en talanglös kickboxare som heter Hasse i förnamn.

DETTA ÄR tack och lov inte så vanligt på bio nuförtiden. Men på video kan man råka ut för liknande upplevelser lite titt som tätt. Därför tittar jag i dag lite närmare på den lite småfalska marknadsföring som kan finnas i videobranschen.

Bland det vanligaste är att videobolaget skriver saker som "Direkt från USA:s topplista" på omslaget. Jaha, och vad är det för bra med det? Frågan är ju vilken plats filmen ligger på. Näst sist på Top 500, är ju inte så bra.

En annan märklig catchline, är "Tvåa på videotoppen i England". Det är ungefär som att skriva "Med Buzz Aldrin, den andre mannen på månen" Och vem hade lockats av det?

Att försöka få en film att verka vara något den inte är, är förstås väldigt vanligt. På baksidan av Richard Hoberts "Händerna" (Sandrews), som är videoaktuell nu, kan man läsa: "En rysare i ordets rätta bemärkelse." Frågan är bara vad Sandrews jämför med. Det kan ju knappast vara "Psycho". "Händerna" är dock ganska bra i en dryg timme, innan den spårar ur, och börjar likna en kalkon. Fast Camilla Lundén borde förstås vara med i alla filmer. Någon rysare är filmen inte, men väl ett drama med thrillerinslag.

Det är den fule brodern

Snart videoaktuell är filmen "Squanderers - ta pengarna och stick" (Egmont), en film som ligger bra till att utses till Årets Sämsta Video. Här skriker omslaget ut "SWAYZE! McQUEEN! ESTEVEZ". Antagligen finns det korkade personer som inte tittar närmare på omslaget, och verkligen tror att det är de "rätta" skådisarna som medverkar.

Så är nu inte fallet. Det rör sig om Patricks fule bror Don Swayze, Steves lönnfete son Chad MacQueen, och Martin Sheens misslyckade bror Joe Estevez. På omslagets baksida kan man även läsa att Penthouse-bruden Julie Strain gör sin tuffaste roll hittills. Hon är med i cirka fem minuter, och gör inte mycket (Dock är hon naken nästan hela tiden. Omotiverade nakenscener får alltid plus i kanten.) De utlovade, dödsföraktande stunten lyser med sin frånvaro.

Det roligaste med "Squanderers" är att Don och Chad båda är närmare 40 än 30, men de spelar två killar runt de 20, som bor hemma hos sina föräldrar!

* * *

JAG HAR BLIVIT ombedd att klaga på TV 4:s TV-serie "Kvinnofängelset". Det gör jag så gärna. Serien ger hela Women in Prison-genren dåligt rykte! Inga utdragna duschscener. Inga blodiga slagsmål. Inga upplopp. Inga feta, lesbiska vakter. Inga fängelsedirektörer som ligger i ett badkar på sitt kontor och spelar in porrvideor med sina fångar.

Jag kräver bättring!

BÄST JUST NU

"The mask" (Sandrews). Den som inte gillar "The mask", måste det vara något fel på...

"Dangerous game" (Egmont). Mannen bakom "Driller killer" och "Den korrumperade snuten", Abel Ferraras senaste, med min favoritskådis Harvey Keitel och Madonna. Ett extremt skitigt och deprimerande drama, men bra.

"Avengers" (På Z-TV). Bättre TV än så här går knappast att uppbringa. Det skulle väl vara "Snobbar som jobbar" då.






fredag 7 september 2012

Bio: Hope Springs

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu har det hänt igen. Senast det hände var nog när jag såg Mike Leighs MEDAN ÅREN GÅR. På något märkligt sätt kände jag mig för ung! Majoriteten av dagens filmer vänder sig främst till de som är yngre än jag, vilket förstås inte hindrar mig från att uppskatta dem. Men i fallen MEDAN ÅREN GÅR och HOPE SPRINGS har jag en känsla av att jag skulle uppskatta dem mer om jag vore 15-20 år äldre än jag är - om jag vore i samma ålder som huvudrollsinnehavarna Meryl Streep och Tommy Lee Jones.
HOPE SPRINGS lanseras som en romantisk komedi, men i realiteten är detta ett lättsamt drama med komiska inslag. För regin står David Frankel, som gjorde DJÄVULEN BÄR PRADA, även den med Streep. Streep och Jones är Kay och Arnold, vars äktenskap gått i stå efter 30 år. Arnold ser numera Kay mest som en person han bor tillsammans med; någon som lagar mat åt honom när han kommer hem från jobbet och kanske kastar något skitord till. De har separata sovrum och han sitter ofta och slumrar framför TV:n. Kay vantrivs något enormt och tycker att det är dags att göra något åt deras relation.
Därför bokar hon tid hos äktenskapsterapeuten dr Feld (Steve Carell), som huserar i en idyllisk stad i New England - och detta gör Kay utan att tillfråga Arnold. Arnold tycker att det är en synnerligen dålig idé, det är fullkomligt onödigt, och extra korkat är det att då är dyrt och att de måste flyga för att komma till mottagningen. Men han ger med sig och följer motvilligt med.
Dr Feld ger Kay och Arnold olika uppgifter, vilka de har problem med att genomföra. Bara en sådan sak som att sova i samma säng som sin fru känns svårt för Arnold, som hellre vill läsa sin golftidning. Men de två gör förstås framsteg och det hela leder föga överraskande fram till ett lyckligt slut.
På flera sätt känns HOPE SPRINGS väldigt amerikansk. Hela den här grejen med att gå i terapi upplever jag som en typisk amerikansk pryl; var och varannan amerikan (med pengar) går regelbundet till en psykolog, känns det som. Av någon anledning. Vissa svenska Stureplanskändisar drar till med psykologbesök ibland som något slags statusmarkering, men jag har svårt att relatera till företeelsen. Och då har jag ändå en tvättäkta psykolog i bekantskapskretsen. Jag har även svårt att relatera till Kay och Arnolds mossiga och klyschiga förhållande, som känns som hämtat från 1950-talet eller tidigare. Men vad vet jag, det finns kanske massor av äktenskap ute i världen som ser ut precis såhär. Filmens slut känns som den amerikanska drömmen som går i uppfyllelse.
Spoiler!
Men trots dessa invändningar ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att HOPE SPRINGS är en trivsam film. Det går alldeles utmärkt att se den tack vare dess skådespelare. Streep och Jones är självklart bra, och Jones är sympatisk och rolig trots - eller tack vare? - sin trubbighet och gubbighet. Steve Carell är nertonad och inte rolig alls - han är en terapeut, varken mer eller mindre.
Vore jag 60+ är det möjligt att jag tyckt att detta är höstens stora date-movie.






(Biopremiär 7/9)





torsdag 6 september 2012

Bio: Into the White

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Det här var ju minst sagt märkligt. Det norska dramat INTO THE WHITE av Petter Næss som gjorde ELLING släpptes på DVD förra månaden - jag fick den, men fick inte tummen ur att se och skriva om den. Men nu får den plötsligt och oväntat biopremiär i Malmö; på Spegeln. Och inte nog med det - det är DVD:n de kör på stor duk ...
Varför INTO THE WHITE inte gick en sväng i våras innan DVD-releasen förstår jag inte. Den här filmen hade säkert funkat hyfsat bra, bättre än mycket annat. Dock drabbades jag av déjà-vu när jag såg den. Det här är en story vi sett flera gånger förut, i andra varianter. Två eller flera människor, fiender med varandra, hamnar på en isolerad plats, måste samarbeta för att överleva och blir så småningom vänner. DUELL I SÖDERHAVET från 1968 med Lee Marvin och Thoshirô Mifune, FIENDER från 1985 med Dennis Quaid och Louis Gossett Jr i rymden - för att bara nämna två.
INTO THE WHITE är inspirerad av en verklig händelse. Under andra världskriget råkar två flygplan bli nerskjutna över vintrigaste Norge. Ett tyskt plan - och ett engelskt. Tre tyskar (Florian Lukas, David Kross, Stig Henrik Hoff) kliver ur sitt vrak och irrar runt i en snöstorm tills de hör röster. Minsann om inte två engelsmän (Lachlan Nieboer och Rupert Grint) kommer traskande mot dem. Kort därpå upptäcker de en övergiven stuga de förstås flyttar in i hela klövet.
Genast startar ett småskaligt psykologiskt krig. Tyskarna tar engelsmännen tillfånga. Ett streck ritas upp på golvet för att markera Tredje Rikets sida och Englands. Engelsmännen får inte gå över strecket - men eftersom de följer Genèvekonventionen tvingas tyskarna låta britterna kliva över till dem då och då. Tyskarna behöver förstås engelsmännens hjälp emellanåt. Snart behöver de ännu mer hjälp. Och självklart övergår försöken att psyka varandra till något slags vänskap.
Fem män i ett hus. Detta utgör 95% av filmen. Men det funkar tack vare bra skådisar och ett gediget hantverk. Konceptet är pålitligt och det hela blir rätt intressant, trots bristen på överraskningar. Okej, lite väl långdraget är det och filmen känns längre än den är.
En av tyskarna spelas av en norrman, Lachlan Nieboer både ser ut, låter och agerar som Hugh Grant, och Rupert Grint - Ron i Harry Potter-filmerna - svär, kissar och bajsar.






(Biopremiär 7/9)





onsdag 5 september 2012

Bio: Cosmopolis

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
David Cronenbergs förra film; A DANGEROUS METHOD, var inget vidare. Till större delen bra skådisar, egentligen en intressant historia, men till utförandet väldigt o-Cronenbergsk - och Keira Knightley lyckades nästa förstöra filmen helt på egen hand med sitt vansinniga överspel. Han är ju inte så pålitlig längre, den gode Cronenberg; för varje A HISTORY OF VIOLENCE får vi en SPIDER. Och det här året, 2012, har han faktiskt överskuggats av sin son, Brandon Cronenberg, vars långfilmsdebut ANTIVIRAL liksom Davids COSMOPOLIS visades i Cannes och skapade en hel del buzz.
Jag avslutade min recension av A DANGEROUS METHOD med att hoppas på att COSMOPOLIS skulle bli bättre. Trots Robert Pattinson i huvudrollen. Mycket pekade på att det här skulle kunna bli en bra och mycket Cronenbergsk film. Jag har inte läst romanen av Don DeLillo, som Cronenbergs manus bygger på, men på pappret lät det väldigt intressant.

Det har gått åt helvete med världen. Kapitalismen har ställt till det, New York har förvandlats till en varböld, anarkister och råttor härjar vilt. Robert Pattinson är den unge miljardären Eric Packer, som till synes bor i en enorm limousin han åker omkring i för att hitta en frisör. Eftersom valutan har kraschat, raseras Erics tillvaro i rask takt, han blir alltmer paranoid och precis allting verkar förfalla. Eric, limousinen, staden.
I realiteten visar sig COSMOPOLIS vara allt annat än det jag hoppats på. Stora delar av det vanliga gänget vid Cronenbergs sida är tillbaka. Peter Suschitzky, som plåtat alla Cronenbergs filmer sedan DUBBELGÅNGARE 1988, står för filmfotot. Howard Shore står självklart för musiken. Denise Cronenberg har snott ihop kläderna. Ändå ser det här ut som en film gjord av någon som försöker imitera Cronenberg, men som saknar fingertoppskänsla. Men vad värre är, är att COSMOPOLIS är märkligt pretentiös. Det är längesedan jag såg en så här teatralisk film. Nu har förstås David Cronenberg länge varit intellektualiserande, åtminstone sedan han gick från att vara en bespottad skräcksnubbe till att bli Respekterad Konstnär, men han har aldrig gått så långt som i COSMOPOLIS.
Här finns inte en enda naturlig replik. Istället håller rollfigurerna långa, konstruerade, sökta monologer när de pratar med varandra. De tittar sällan på varandra under dialogscenerna, ibland står de med ryggen mot, och det skulle kunna vara en parodi på gamla, svenska dramer. Tempot är mördande långsamt och varje scen varar en evighet. Ibland så pass länge att jag helt tappade koncentrationen och började tänka på annat - för att plötsligt hoppa till och slungas tillbaka in i filmen vid till exempel höga pistolknallar.
Det typiskt Cronenbergska finns kvar. Det handlar en hel del om den mänskliga kroppen; Eric Packer låter sig undersökas av en läkare varje dag och är rädd för sjukdomar, och i COSMOPOLIS har hela staden smittats. Det känns som om hela Manhattan håller på att ruttna. Alla blir galna, soporna växer. Occupy Wall Street har blivit Occupy New York. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i brutalt våld. En kille blir upprepade gånger knivhuggen i ögat när han intervjuas på TV, folk skjuts ner. Packer pissar i sin limousin och ligger med horor. Han har visst även en ung, söt fru han sällan träffar och knappt verkar känna.

En del bra skådisar figurerar i filmen, några av dem bortkastade i småroller. Juliette Binoche, Samantha Morton, och Paul Giamatti har en handduk över huvudet. Robert Pattinson funkar rätt bra i huvudrollen; hans märkliga utseende och kyla gör honom som klippt och skuren för rollen. Och jag undrar verkligen vad alla unga töser i Pattinsons fan club kommer att tänka när de ser den här filmen ...
Estetiskt sett är det här bra. New York ser ut som en mardrömsvärld. Limousinens interiörer är flotta - ett tag trodde jag att hela filmen skulle utspela sig i den. Howard Shores musik är ganska minimalistisk men påträngande, vilket ökar obehagskänslan.
Egentligen är COSMOPOLIS intressant och fascinerande. Precis som A DANGEROUS METHOD. Synd bara att den är så irriterande pretentiös och långtråkig.
Jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
Däremot är jag väldigt nyfiken på ANTIVIRAL - kolla trailern HÄR.







(Biopremiär 7/9)





Lätt revidering av Modig

Jag har nu sett om senaste Pixarfilmen MODIG - den här gången på engelska. Eftersom upplevelsen var ganska annorlunda den här gången, skrev jag ett litet tillägg till min recension. Hittas längst ner på DEN HÄR sidan.



tisdag 4 september 2012

Bio: Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

HAMILTON 2: MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER (en hopplös titel ingen kommer ihåg, det blir oftare INTE UTAN MIN DOTTER) fick sin premiär som öppningsfilm på Malmö Filmdagar. Det var jävligt modigt att visa den direkt innan THE BOURNE LEGACY. Det hade varit ännu modigare att visa den direkt efter Bournefilmen. Nu tyckte jag förvisso inte att THE BOURNE LEGACY var särskilt bra, men den ställer den här svenska B-filmen i ännu sämre dager.

Första gången vi fick se Mikael Persbrandt som Jan Guillous agent Carl Hamilton var i vintras i danskan Katrine Windfelds HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE. Succé på bio, men det var ingen bra film. Tafflig och amatörmässig, men med en del hyfsat bra actionscener.

Efter att ha sett HAMILTON 2 framstår Windfelds första film som en milstolpe bland svenska spänningsfilmer. Den här gången står Tobias Falk; en kille som mest jobbat med datorspel, för regin, och herregud - det här är ju en riktig praktkalkon. HAMILTON 2 är fantastiskt dålig på de flesta sätt. Filmen borde nästan klassificeras som komedi. Eller som väldigt lång reklamfilm - produktplaceringarna är inte nådiga.

Låt mig ta det positiva först: handlingen. Denna är föredömligt enkel. Muslimska separatister dyker upp i Sverige för att ta kål på någon snubbe eller vad det nu var, men Hamilton och några SÄPO-agenter dyker upp. SÄPO-chefen Eva Tanguy (Frida Hallgren) skjuter ihjäl en av bovarna. Därmed har tidigare neutrala Sverige tagit ställning i kriget mot terrorismen, och Tanguy måste straffas. Slemma typer med stora skägg kidnappar Tanguys dotter Nathalie (Nadja Christiansson) och för henne till ett ökenland. Sicken otur för muslimerna att Nathalie är Carl Hamiltons guddotter! Hamilton beslutar sig för att hämta tillbaka ungen och sätter ihop ett team bestående av Eva Tanguys ex-make Pierre (Reuben Sallmander) med förflutet i främlingslegionen, den sammanbitna Mouna Al Fathar (Saba Mubarak), och ytterligare en kille, en ganska anonym sådan, vilket är bra att ha till hands om någon av hjältarna måste dödas av skurkarna. De åker till Jordanien, där filmen är inspelad, och pangar folk, Hamilton tillfångatas och torteras som Rambo, kommer undan, och pangar ytterligare lite folk.

Hamilton gör en hypnotisk gest

(Han övar kanske inför HYPNOTISÖREN)

HAMILTON 2 är ibland hejdlöst rolig. Mikael Persbrandt agerar inte i den här filmen. Han poserar. Han går hela tiden omkring och strajkar poser och ser ut som om han modellar för Elloskatalogen. Rak rygg, titta lätt till vänster eller höger, armarna längs sidorna. Eftersom Hamilton är en rätt osympatisk typ, framstår han som ännu mer osympatisk.

Actionscenerna är häpnadsväckande usla. Här har man dragit "Bournetricket" till sin spets. Man ser överhuvudtaget inte vad som händer. Under slagsmålen står kombattanterna ofta med ryggen mot kameran! Det enda man ser i bild är en rygg och ett par armar som viftar - filmat med epileptisk kamera. Och det bjuds på en hel del slagsmål i den här filmen. Så fort det är två män i bild samtidigt, blir det fajting. Trör du på min hatt?! Smock! Okej, nä, inte riktigt. Men nästan.

Eva Taguy gör en hypnotisk gest

Reuben Sallmander är festlig som Pierre. Han går omkring och imiterar Armand Assante och tänder oavbrutet nya cigg. Även när de är på uppdrag och ska gömma sig i mörkret insisterar Pierre på att kedjeröka. Frida Hallgren ger intryck av att vara en mellanstadiefrökan bosatt i en 80-talsvilla i Härslöv snarare än chef för SÄPO. Till de amerikanska och brittiska rollerna har man anlitat lagom taffliga aktörer, killen som spelar den amerikanske skurken är riktigt usel - hittade de honom på blocket?

Filmen innehåller en scen där hjältarna sitter ombord på en helikopter och smetar kamouflagefärg i ansiktet - men de lyssnar inte på "Long Tall Sally". Redan efter fem minuter började jag och min kompis i fåtöljen bredvid min att räkna alla produktplaceringar. Windows! Aftonbladet! Taxi Kurir! Det är skyltar och logotyper överallt, hela tiden.

THE EXPENDABLES 3: THE UNDESIRABLE

Filmfotot är dåligt, det är sämre än förra gången. Allting ser digitalt ut, man verkar ha glömt bort att korrigera filmen i efterhand, och precis som alltid är fallet numera, är alla flygbilder gryniga. Musiken är den gamla vanliga, anonyma ljudmassan som aldrig förstärker scenerna. Den känns bara oinspirerad.

Jag vet inte vad HAMILTON 2 hade för budget. Den var säkert dyr med svenska mått mätt, men det handlar om normal, amerikansk B-filmsbudget, fast det hela är sämre utfört än en amerikansk standard-actionfilm gjord direkt för DVD-marknaden.

Jag läser i dagens tidning att man inte börjat spela in den tredje Hamiltonfilmen än, manuset är inte ens klart. Men premiärdatum är satt till nästa sommar. Persbrandt tänker efter den lämna över rollen som Hamilton till någon annan.

Precis som förra gången gissar jag att HAMILTON 2 kommer att gå bra på bio och ännu bättre på DVD. Men om man verkligen tycker att det här är bra borde man skämmas.

Det här är inget annat än en kalkonfilm!




 

(Biopremiär 7/9)


TOPPRAFFEL! sörjer: Michael Clarke Duncan

Kingpin är död.
Det är inte utan att jag blev förvånad när Internet under natten fylldes av notiser om Michael Clarke Duncans död, och kommentarer till händelsen. Det är inte längesedan jag försökte se en film med honom; låg-lågbudgetfilmen CROSS från 2011, som var så usel att jag gav upp efter tio-femton minuter. Han var bara 54, Clarke Duncan. Vad jag inte visste var att han tillbringat de senaste två månaderna på sjukhus efter att ha drabbats av en hjärtattack. Men kanske ska jag inte vara överraskad. Karln var stor som ett hus; 1,96 lång och överviktigt. Eller rättare sagt, han var en tjocksmock. Sådant tär ju på hjärtat.
Michael Clarke Duncan var förstås mest känd för sin roll i DEN GRÖNA MILEN, som kom 1999 och för vilken han Oscarnominerades. Det är lätt att inbilla sig att detta var hans debut, jag hade inte lagt märke till honom tidigare, men den egentliga debuten skedde 1995 i ett avsnitt av RENEGADE - som jag säkert har sett. Därefter följde en rad TV-roller, varvat med att han gjorde röster till tecknade filmer och TV-spel. Minsann om han inte mötte Brian Bosworth i BACK IN BUSINESS 1997. Jag minns inte hans medverkan i ARMAGEDDON, som jag inte sett om sedan den kom 1998, eller ens att han var med i A NIGHT AT THE ROXBURY. Han var ond apa i Tim Burtons APORNAS PLANET och figurerade även i THE SCORPION KING.
I DAREDEVIL var han Kingpin. Jag tyckte först att det var lite skumt att låta den gigantiske, men vite skurken, vars karaktäristiska utseende är känt sedan 1960-talet, spelas av en svart man, men det visade sig att Michael Clarke Duncan var perfekt i rollen. För övrigt tycker jag att DAREDEVIL är en gravt underskattad film. Director's Cut-versionen är mycket bättre än bioversionen. Clarke Duncan gjorde även Kingpins röst i en av de animerade Spindelmannen-TV-serierna.
Ytterligare en film baserad på en tecknad serie är SIN CITY, och Clarke Duncan var med i den vissna THE ISLAND, den roliga TALLEDEGA NIGHTS: THE BALLAD OF RICKY BOBBY, TV-spelsfilmen STREET FIGHTER: THE LEGEND OF CHUN-LI, samt en massa obskyra filmer och TV-program. Det blev en farlig massa roller för Michael Clarke Duncan under hans förhållandevis korta karriär; närmare hundra stycken, och ett par filmer är just nu i post-production och har alltså inte släppts än.

MICHAEL CLARKE DUNCAN
1957 - 2012
R.I.P.



måndag 3 september 2012

Bio: Bill Cunningham New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
En vecka efter den hyllade SEARCHING FOR SUGAR MAN fick ännu en dokumentärfilm biopremiär - och jag måste säga att jag tycker att Richard Press' BILL CUNNINGHAM NEW YORK är en bättre film än den svenska musikdokumentären. Och då behandlar Press ett ämne jag väl inte är sådär superintresserad av, nämligen modevärlden.
Bill Cunningham är en egensinnig fotograf verksam för New York Times - och han är nu hela 83 år gammal! Den här filmen är från 2010 och slutar med firandet av 80-årsdagen på redaktionen. Cunningham, som talar en fantastisk New York-dialekt, började sin karriär som hattmakare och flyttade in i Carnegie Hall, där en massa andra konstnärer och udda existenser bodde fram tills för ett par år sedan, då alla vräktes och det byggdes kontor i kåken. Cunninghams lägenhet var fantastisk: en liten lya överfull av kabinettskåp. Han sov ovanpå några lådor, han hade inget kök, eftersom det - enligt honom - är onödigt, och badrummet fanns i hallen.
Han är unik på många sätt, den här Cunningham. Han är pigg, käck, hurtig och till synes alltid glad - och han tar sig fram på cykel. Han ligger bakom två bildkrönikor i veckan i NYT; en med foton på societeten och kändisar, och en som fungerar som något slags trendspaning. Cunningham står på refuger och i gathörn och plåtar förbipasserande; han anser att gatan är den egentliga catwalken, det är där man får se de mest fantastiska modekreationerna och kläder folk faktiskt kan bära på riktigt. Själv struntar Cunningham i sitt utseende; han bär alltid en blå jacka, och hans billiga ponchos rivs alltid sönder, och då lagar han dem med tejp.
Bill Cunningham är en arbetsnarkoman utan like. Han jobbar alltid. Han har alltid levt ensam eftersom det inte finns tid för förhållanden. Han är förälskad i sitt jobb. Och han är en perfektionist. Han plåtar fortfarande på film och cyklar bort till en liten fotoaffär för att framkalla. Han är dessutom artig och vet hur man beter sig, han skulle aldrig kunna vara en paparazzo, han må vara känd bland kändisarna, men han håller sig i bakgrunden, ställer sig i rätt kö och festar aldrig.
Det förekommer en hel del kul folk i den här filmen. Som Bill Cunninghams granne - Editta Sherman, en excentrisk kändisfotograf född 1912. Även Anna Wintour flimrar förbi, konstigt vore väl annars, men Richard Press' film och folket i den känns som en motpol till de medverkande och världen i THE SEPTEMBER ISSUE; filmen om Wintour och Vogue. I den framstod många som iskalla kräk.
Nu är faktiskt BILL CUNNINGHAM NEW YORK mycket mer än en film om herr Cunningham. Filmen handlar lika mycket om New York. Det här är ett väldigt bra porträtt av staden och dess människor under dryga 50 år. (Som bonus får vi en del inslag från Paris)
Filmiskt sett tycker jag att det här är bättre än SEARCHING FOR SUGAR MAN - vilket inte är så konstigt. BILL CUNNINGHAM handlar om en fotograf, om bilder och om en storstad. Det blir inte så mycket talking heads och folk som pratar om huvudpersonen. Istället får vi se huvudpersonen i aktion, de miljöer han rör sig i och resultaten av hans arbete. Och det är väldigt underhållande, roligt och intressant. Kufen Bill Cunningshams entusiasm smittar av sig och han är ett utmärkt objekt för en dokumentär som denna.






(Biopremiär 31/8)



Bio: Jag, Anna

Foton copyright (c) TriArt Film

JAG, ANNA hade biopremiär i fredags och pressvisades på Malmö Filmdagar, där jag inte lyckades klämma in den i programmet och därför inte såg den. Dock hörde jag mina kollegor prata om den och de var inte särskilt positiva. Noterade i fredags att betygen i landets tidningar hamnade på allt mellan fyra och ett.

Trots detta lät JAG, ANNA hyfsat intressant, så jag begav mig till Spegeln igår och såg till att sänka medelåldern i den förvånansvärt välfyllda salongen. Mycket tanter.

Regissören och manusförfattaren Barnaby Southcombe har tidigare mest jobbat för TV, men när han nu gör en dramathriller för bio har han lyckats få en av Englands främsta skådespelerskor i huvudrollen; Charlotte Rampling. Men det är inte konstigt.

Rampling är Southcombes morsa.

I övriga roller ser vi bra folk som Gabriel Byrne, Eddie Marsan, Hayley Atwell från CAPTAIN AMERICA, och minsann om inte Honor Blackman dyker upp i en liten och egentligen meningslös roll i början av filmen.
Rampling är Anna, en ensam kvinna med vuxna barn. Hon roar sig med att gå på datingfester, eller vad man ska kalla det. Speeddatingtillställningar. På en sådan träffar hon den ensamme polisen Bernie (Byrne) och de verkar fatta tycke för varandra. Fast nu är det som så att Bernie håller på att utreda ett mord; en kille har hittats ihjälslagen i sitt hem. Alldeles för tidigt i filmen får vi i flashbacks se att det var Anna som slog ihjäl honom i självförsvar efter att de träffats på en datingfest och åkt hem till honom.
JAG, ANNA bygger på en roman av Elsa Lewin och det är en noirdoftande historia. Synd bara att det är så illa utfört. Southcombes film ser nämligen väldigt märklig ut. Det är en engelsk-tysk-fransk samproduktion, filmen utspelar sig i London, men stora delar är tydligen inspelade i Hamburg. Och alldeles för ofta ser det här ut som en amatörfilm. Ett filmskoleprojekt med kända skådisar. Redan den allra första scenen med Rampling i en telefonkiosk fick mig att reagera. Det såg märkligt valhänt ut.

Den bristande stilsäkerheten och allmänna taffligheten gör att JAG, ANNA aldrig blir spännande eller dramatisk. Slutet bjuder på en oväntad och rätt intressant twist, men utförandet gör att det hela faller platt till marken. Filmen räddas av sina skådespelare. Det är trevligt att se Rampling i en film där hon inte pratar franska. Men jag kan inte komma på några orsaker till att gå och se detta och jag undrar varför filmen sätts upp på bio överhuvudtaget.







(Biopremiär 31/8)

söndag 2 september 2012

Laglös filmhöst

Gary Oldman (som Floyd Banner) 
Stillbildsfoto: Richard Foreman 
© 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Numera finns ju gratistidningen City bara i Skåne. En ganska innehållslös tidning som riktar sig till yngre läsare och vars skribenter till större delen är väldigt unga; ibland känns det som att tidningen görs av barn.
Jag noterade att City har skaffat sig en filmredaktör. Tidigare har de bara publicerat filmrecensioner de köpt av TT Spektra, och det är ju inte så kul. Dessutom är TT Spektras recensioner tristare nu när de bra skribenterna har slutat och ersatts med ungt folk. Faktum är att jag kontaktade City häromåret och erbjöd dem mina tjänster. Jag menar, jag ser ju trots allt 90-95% av alla filmer som har biopremiär i Malmö. Nog vore det väl roligare med en lokal skribent än inköpta, opersonliga texter från en byrå. Men icke. De hade inga planer på att sluta plocka in TT Spektras grejor.
Så lät det då. Men nu har de alltså en filmredaktör. En tjej som verkar vara i 25-årsåldern - och helt grön. Hennes krönika i fredags påminde mest om en skoluppsats. Ämnet var Malmö Filmdagar. Jo, som bekant hölls detta evenemang under veckan som gick. Filmdagarna startade 1974. Själv har jag besökt dem i drygt tjugo år. Den här Citytjejen var där för första gången och skrev att hon minsann sett två-tre filmer om dagen. Två-tre filmer? Vad är det för amatör? På de fyra dagarna såg jag 17 långfilmer samt en knattefilm, plus trailers och klipp ur kommande filmer. Jag var på Filmstaden från åtta-nio på morgonen till två på natten.
Okej, så vad såg jag, då? Några bra filmer? Ja, faktiskt. Jag såg påfallande många bra filmer - och ovanligt få dåliga eller mediokra filmer. Cityredaktörens favoritfilm; Susanne Biers DEN SKALLIGA FRISÖREN, får räknas till de mediokra. Förvisso underhållande, men den påminner om en Harlequinroman - eller MAMMA MIA! utan sångnummer. Annat konstigt, dåligt eller direkt uselt, var till exempel de svenska filmerna FLIMMER och HAMILTON 2, och den amerikanska MÖHIPPAN.
De bästa filmerna av de jag lyckades klämma, var Will Ferrell-komedin RIVALERNA, den fantastiska vulgokomedin TED, Oliver Stones brutala SAVAGES (antagligen det bästa Stone gjort sedan manuset till SCARFACE), dockanimationen PARANORMAN - och så såg jag LAWLESS.
Jag hade inga förväntningar alls på LAWLESS. En gangsterfilm av australiern John Hillcoat som gjorde den överskattade VÄGEN. Manuset är författat av Nick Cave. Men jag måste säga att jag inte bara blev positivt överraskad. Nej, LAWLESS är en av årets absolut bästa filmer. En fantastisk film och jag njöt i fulla drag. Många höll med mig, men jag blev lite förvånad när en del inte delade mina åsikter och tyckte att den var ojämn eller alldeles för stiliserad och överdriven. Men det stiliserade och överdrivna är just en av filmens poänger. Filmfotot är enastående. Skådisarna är bra. Filmen har Sverigepremiär den 14:e september och då kommer förstås min fullständiga recension.

Läs mer om Lawless!

Några av de filmer som visades under Malmö Filmdagar har redan haft biopremiär. Ett par av de jag missade ska jag faktiskt försöka se ikväll.
Slutligen måste jag nämna att det visades två långa scener ur JACK REACHER, baserad på boken "Prickskytten" av Lee Child, och med Tom Cruise i huvudrollen. Oj. Det här verkar vara hur bra som helst. Scenerna var fantastiska och jag ville genast se hela filmen. Till skillnad från det som visades ur till exempel Lasse Hallströms HYPNOTISÖREN. Ang Lees BERÄTTELSEN OM PI verkar vara fullkomligt vedervärdig.