onsdag 22 augusti 2012

Bio: Searching for Sugar Man

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På filmaffischen till SEARCHING FOR SUGAR MAN citeras en kritiker som hävdar att detta är årets bästa svenska film. Tycker man det har det varit ett dåligt svenskt filmår - i synnerhet som den här dokumentären i vanlig ordning mest ser ut som ett TV-program på stor duk.
Jag hade inte läst så mycket om vad Malik Bendjellouls film skulle handla om innan jag såg den - och det visade sig vara en fördel. Hade jag känt till storyn tidigare, hade det hela varit betydligt mindre intressant och spännande. Och jag måste nu försöka undvika att nämna en lång rad detaljer i den här texten för att inte sabba upplevelsen om ni nu ser den. Och ni får väl då låta bli att googla på filmens huvudperson.
Sixto Rodriguez var en amerikansk singer-songwriter, bördig från Mexiko, som verkade i Bob Dylans anda och kom som fram i slutet av 1960-talet. Man trodde att Rodriguez skulle slå igenom med dunder och brak, men inget hände. Efter två album (ett tredje påbörjades men färdigställdes aldrig) försvann Rodriguez. Ingen visste vad som hänt. Det började florera allt mer bisarra rykten om denna i princip helt bortglömda artist. Han hade begått självmord - han hade dränkt in sig i bensin och tänt fyr på sig själv på scenen inför publik!
Av någon anledning blev Rodriguez' plattor populära i Sydafrika. Mitt under apartheidregimen. Det såldes hundratusentals plattor. Två sydafrikaner som gillar Rodriguez blev nyfikna på vem karln var och i den här filmen försöker de komma fram till svaret, bland annat genom att intervjua folk i musikbranschen som var med för 40 år sedan.

Personligen gillar jag inte den här typen av singer-songwriters och jag gillar verkligen inte Bob Dylan. Så rent musikaliskt är SEARCHING FOR SUGAR MAN ("Sugar Man" är en låt) inget för mig. Om du däremot gillar musikstilen, lär du uppskatta det här mer.
Men - som jag nämnde ovan: det här är TV på stor duk. Förvisso har man försökt krydda filmen med några flotta animationer, men i övrigt består filmen till större delen av pratande huvuden. Folk intervjuas. Gamla stillbilder visas. Varvat med miljöbilder; snygga scenerier från Sydafrika, Detroit och Hollywood.
Jag gillar inte heller att man, ja, hur ska jag uttrycka det ... Filmmakarna har liksom fuskat en aning. De har utelämnat en viktig sak. Först när vi närmar oss slutet framgår det att händelserna inte utspelar sig nyligen, utan för femton år sedan. Intervjuerna är nygjorda, men den stora punchlinen skedde långt tidigare. Och om man alltså googlar Rodriguez förtas denna överraskning. Jag övervägde om jag skulle nämna det, men struntar i det.
Nå. Bendjellouls film är trevlig och, som jag nämnde ovan, intressant och lite spännande när det jagas efter fakta om denna för mig - och för de flesta - helt okända person. Men mer än så är det inte. Distributören NonStop Entertainment hårdsatsar på filmen, som vunnit priser i både Sundance och Tribeca. I Malmö har den premiär både på Spegeln och Filmstaden. Det är en biograf för mycket - i synnerhet som det här är en typisk Spegelnfilm.
(... Och jag kan ge mig fan på att de flesta av mina kollegor kommer att nämna det jag utelämnat ovan)






(Biopremiär 24/8)


TOPPRAFFEL! sörjer: Stig Ossian Ericson

De flesta associerar nog skådespelaren Stig Ossian Ericson med rollen som fader Fourah i FÅNGARNA PÅ FORTET. Själv tänker jag på en indisk restaurang på Söder i Stockholm. Jag tror att det var Indian Star - som inte längre finns kvar. Men jag kan ha fel. Oavsett vad stället hette, hade Stig Ossian Ericsson ätit där en eller flera gånger på 1990-talet. Då hade personalen passat på att ta en massa bilder på honom. Dessa foton satt sedan överallt i skyltfönstren och på lappar stod det "Här äter Stig Ossian Ericson!". Snacka om super-stardom.
Jag inbillade mig att Ericson medverkade i hur många svenska filmer och TV-program som helst, men nu kikade jag på hans filmografi och konstaterade att det inte var så många. Debuten skedde 1948 i HAMNSTADEN och SOLDAT BOM. Därefter dröjde det till 1965 innan nästa filmroll. Sista rollen gjorde han 1996 i TV-serien ZONEN. Det är alltså sexton år sedan vi senast såg karln - om vi bortser från gubben i FÅNGARNA PÅ FORTET.
På hans filmografi hittar vi (mestadels småroller) i MANNEN SOM SLUTADE RÖKA, FIMPEN, VÄRLDENS BÄSTA KARLSSON, ÄGGET ÄR LÖST!, den flängda TABU, DEN ALLVARSAMMA LEKEN, JAG ÄR MED BARN, FLYGNIVÅ 450, GÖTA KANAL, EN FLICKA PÅ HALSEN, GRÄSÄNKLINGAR, samt TV-serierna ÄRLIGA BLÅ ÖGON, SINKADUS, BABELS HUS, REDERIET, SVENSSON SVENSSON och SNOKEN. Vi får heller inte glömma den osannolika TV-filmen MÅNGUDEN från 1988.

STIG OSSIAN ERICSON
1923 - 2012
R.I.P.




tisdag 21 augusti 2012

Bio: Förälskad i Rom

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Till skillnad från så många andra, tyckte jag inte att Woody Allens förra film, den Oscarbelönade MIDNATT I PARIS, var så där otroligt lysande. Den var bra, men lite märkligt banal och naiv. Nu följer Allen upp med ännu en hyllning till en europeisk storstad. Kritiken utomlands har varit sval och jag noterade att ett par svenska, kvinnliga kritiker anmärkte på filmens "unkna kvinnosyn", eller hur de nu formulerade det.

Förälskad i Rom börjar lite fånigt med att en polis står i en vägkorsning och dirigerar trafiken, vänder sig mot kameran och börjar prata om sitt Rom. Därefter följer en rad parallella historier, varav några flyter ihop. Allison Pill är unga Hayley på semester i Rom. Hon frågar den charmige Michelangelo (Flavio Parenti) om vägen och det bär sig inte bättre än att de blir ett par.

Hayleys föräldrar kommer på besök till Rom - de görs av Woody Allen själv och Judy Davis. De träffar Michelangelos föräldrar; farsan, som är begravningsentreprenör, gillar att sjunga opera i duschen, vilket ger Woody idéer. Den unga Antonio (Alessandro Tiberi) är gift med Milly (Alessandra Mastronardi), och även där ska föräldrar komma på besök, i det här fallet Antonios. De har aldrig träffat Milly, men medan Milly är ute på stan och tappar bort sin mobil, råkar den prostituerade Anna (Penélope Cruz) klampa in på Antonios hotellrum. Och just då kliver även föräldrarna in.
Jesse Eisenberg är arkitektstudenten Jack, som bor ihop med Sally (Greta Gerwig), och han får problem när Sallys kompis, den förföriska skådespelerskan Monica (Ellen Page) dyker upp. Och här agerar Alec Baldwin filmens Benjamin Syrsa; han är något slags samvete som följer efter Jack och förklarar vad som sker och hur Monica manipulerar honom.

Och så har vi Roberto Benigni som Leopoldo; en vanlig, trist gubbe, med familj och trist kontorsjobb. Han utses plötsligt till kändis och förföljs ständigt av paparazzi och TV-team. Leopoldo förstår inte vad som sker och försöker fly, men han slussas hela tiden runt på lyxkrogar och får ligga med fotomodeller.

FÖRÄLSKAD I ROM är väldigt ojämn. Det här är lite för bagatellartat, kanske lite ansträngt för att upprepa succén med förra årets film. Bitvis är det här riktigt roligt. Woody Allen själv är kul och har ett par strålande scener, och hans duschopera är hysterisk. Penélope Cruz är också utmärkt och skitkul. Historien med Benigni är kanske mer bisarr än bra, men den är också hyfsat kul. Jag har annars väldigt svårt för Benigni, han brukar representera det som är dåligt med italiensk film - han viftar med armarna och är högljudd.
Övriga berättelser haltar. Ellen Page är lite för osympatisk för att den handlingstråden ska fungera. Allison Pill är direkt dålig i sin roll och har problem med sina repliker, som mest känns träiga. Ofta är det lite stillastående, filmen varar för länge.

Estetiskt sett är det flott och trevligt. Rom har sällan varit mer pittoreskt än så här. Alla stadens berömda platser och sevärdheter är förstås med mest hela tiden, och det är inte utan att man vill sitta vid ett kafébord på en piazza där istället för i sketna Malmö. Det är tjusigt, lockande och förföriskt. Det är en reklamfilm för Rom.

... Och så har vi då det där som vissa kvinnor anmärkte på. Woody Allen har ju en tendens att vara gubbsjuk. I FÖRÄLSKAD I ROM vräker han på med vackra kvinnor. Oerhört vackra kvinnor. I mängder. Det är ingen hejd på det! Det känns som ett verk av Milo Manara eller Vittorio Giardino - eller Tinto Brass. Fast utan nakenscener. Staden är full av kvinnlig fägring och villiga damer - medan de amerikanska tjejerna är mer hämmade, traditionella eller osympatiska. Men nu gillar ju jag Manara, Giardino och Brass, och dessutom är jag trots allt inte mer än en grabb, så jag gillade förstås alla dessa galanta damer och estetiken. Penélope Cruz har knappast varit sexigare och unga Alessandra Mastronardi är nästan overkligt söt.

En stor del av diaogen är på italienska, antagligen mer än halva filmen, och ibland känns det som att titta på en italiensk film. Något jag ju gör för jämnan, om än i andra genrer. FÖRÄLSKAD I ROM är trots mina invändningar trivsam, småkul och inte speciellt tråkig. Jag drar till med ett slentrianbetyg:






(Biopremiär 24/8)

måndag 20 augusti 2012

Bio: The Expendables 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Om du är med i en actionfilm, tillhör en stenhård specialstyrka och ska ut på livsfarligt uppdrag - håll då aldrig en monolog om att du har en flickvän du är förälskad i, att du vill dra dig tillbaka och bilda familj med henne. Då kan du räkna med att du stryker med. En av medlemmarna i Barney Ross' (Sylvester Stallone) team gör detta misstag i början av CON AIR-regissören Simon Wests THE EXPENDABLES 2. Det dröjer inte länge innan den psykopatiske skurkbossen Vilain (Jean-Claude Van Damme) dyker upp och tar livet av killen. Vilain hade förvisso möjlighet att slakta hela Ross' gäng, men hade han gjort det, hade det ju inte blivit någon film. Han nöjde sig med en. Och självklart vill Expendablespojkarna hämnas. Skurkarna dödade en av dem - därför dödar de 68 000 av skurkarna.

Egentligen går uppdraget ut på att hämta en liten låda som finns i ett störtat flygplan. Ett hyfsat enkelt uppdrag, enligt den mystiske mr Church (Bruce Willis), som skickat iväg dem. Men även Vilain behöver lådan. Han smider onda planer och håller på att gräva upp fem ton plutonium i en gruva i Ukraina. Inte bra. Han måste stoppas. Ross och hans legosoldater får hjälp av en stridsduglig tjej, Maggie Chan (Nan Yu från SPEED RACER och Dolph Lundgren-rafflet DIAMOND DOGS), och senare anländer även Trench (Arnold Schwarzenegger) och Church själv, och när det ser riktigt illa ut, kommer den lika mystiske som mytiske Booker (Chuck Norris) traskande och mejar ner allt i sin väg.
Sylvester Stallone regisserade den första THE EXPENDABLES, som kom 2010. Jag gillade den, men den var kanske inte riktigt den film vi väntat på; mycket fuskades bort, kändes det som. THE EXPENDABLES 2 är mycket bättre, framför alt vad gäller regi och klippning. Visst var vi oroliga när ryktet spreds att filmen skulle få åldersgränsen PG-13 i USA för att dra större och yngre publik, men nu visade det sig att nyheten var falsk. THE EXPENDABLES 2 är R-rated. Förvisso finns här inga svordomar värre än "Shit!" och inget naket, men filmen är ännu våldsammare och blodigare än den första. Satan i gatan vad våldsam den här filmen är! Det är ingen hejd på det. Är det massiv fetaction man vill ha - och det vill man ju - får man jävlar i det valuta för pengarna! Oj! Alla offer i det närmaste exploderar när de träffas av kulkärvarna. Folk får knivar genom halsen, otaliga rundsparkar i nyllet, kroppsdelar flyger och far och bassängvis med blod sprutar. Förvisso mest CGI-gore, men ändå.

Med undantag för Mickey Rourke återkommer hela gänget från första filmen. Förvisso försvinner Jet Li  alldeles i början, jag vet inte riktigt varför han inte är med under resten av filmen. Unge Liam Hemsworth är ny i gänget som krypskytten Billy the Kid. Jason Statham är knivkastande Lee Christmas, Terry Crews är Hale Caesar, Randy Couture Toll Road - och så har vi förstås Dolph Lundgren som svensken Gunner Jensen (genomgående stavat Gunnar i den svenska texten, men inte i eftertexterna).
Dolphan lyser i sin roll. Den här gången är hans roll större och han har förvandlats till filmens lustigkurre. Han pratar om sin svenska favoriträtt och bygger en bomb, och vi får veta att Gunner egentligen är supersmart; han studerade kemi innan han hoppade av för att bli livvakt åt en popstjärna. Hmm. Det låter bekant, det där ...

Det massiva ultravåldet till trots, har filmen en stor glimt i ögat och det är fullkomligt omöjligt att ta det här på allvar. Stallone skjuter en kille i småbitar och säger "Rest in pieces!", Chuck Norris berättar ett Chuck Norris-skämt, och Schwarzenegger och Willis citerar varandras gamla filmrepliker och undrar när Rambo kommer att dyka upp. Alla siktar hur bra som helst; det spelar ingen roll om det finns hundratals civila i vägen mellan hjältarna och skurkarna, The Expendables pepprar på utan att någon oskyldig skadas. Överdrifterna är enorma. Filmen ligger väldigt nära komedi.
Engelsmannen Scott Adkins från den fantastiska NINJA spelar Vilains högra hand, och han är bra; jag gillar den killen. Svenska Amanda Ooms har en liten roll som en av invånarna i en terroriserad liten by. Rollen är väldigt liten och skulle kunna göras av vem som helst, men hon får åtminstone tacksamt krama om Sylvester Stallone.

Ska jag leta upp något att anmärka på, är det att flertalet rollfigurer medverkar alldeles för lite. Jag hade gärna sett mer av Van Damme, Schwarzenegger och Willis är mest med på slutet, och 72-årige Chuck Norris har bara ett par scener (under vilka han ackompanjeras av ledmotivet till DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE). Att anmärka på handlingen är bara korkat. Det är väl ingen som går och ser THE EXPENDABLES 2 och förväntar sig ett djuplodande drama? Det vi vill se är ju alla de här gamla actionlegendarerna i en och samma film, och tonvis med action. Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk, explosiv attack mot en skurkbas i Nepal; den måste ses för att man ska tro på det, och därefter eskalerar det. Män gör saker tillsammans i en redig grabbfilm. Jag gissar att de som främst kommer att uppskatta filmen är medelålders pojkar. Vi som växte upp med de här gubbarna på 1980-talet.
Och ja, självklart får vi se en mano-a-mano-fajt, där 66-årige Stallone är i Rockytagen och pucklar på, medan den snart 52-årige Van Damme visar att han fortfarande kan utföra sina trademarksparkar.
THE EXPENDABLES 2 är årets fläskigaste actionfilm. Det måste vara omöjligt att överträffa det här, tycker man - tills THE EXPENDABLES 3 kommer.

Jag hade jättekul under hela filmen.

Nästa vecka ska jag se HAMILTON 2. Den kommer garanterat att kännas hur sketen som helst jämfört med det där.








(Biopremiär 22/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Tony Scott

Det var inte utan att jag hoppade till när jag efter frukostkaffet satte mig för att uppdatera mig om vad som hänt på filmfronten och genast informerades om att Tony Scott begått självmord. Jösses. Det kom ju helt out of the blue. Det är väl bara några dagar sedan det rapporterades om att han och Tom Cruise planerade att göra en uppföljare till TOP GUN.
Ingen filmade folk i siluett framför explosioner som Tony Scott! Jag minns inte om det var en kollega som sa eller skrev det en gång i tiden, eller om det var jag själv. När jag tänker efter vet jag inte om just detta förekom i så många av Scotts filmer, förutom DEN SISTE SCOUTEN, som är en av mina favoriter i hans ojämna filmografi. Min andra favorit är förstås TRUE ROMANCE. Nu har jag inte sett om den på länge, men när den kom tyckte jag att den var lysande och antagligen bättre än de filmer manusförfattaren Quentin Tarantino själv regisserat - fram till dess.
Den forne reklamfilmaren Tony Scott var yngre bror till Ridley Scott och regisserade mängder av reklamfilmer för Ridley Scott Associates. Tillsammans startade de produktionsbolaget Scott Free Productions. Långfilmsdebuten BLODSHUNGER från 1983, med Catherine Deneuve, Susan Sarandon och David Bowie, såg jag först när jag fick den på DVD i början av 2000-talet. Jag vet inte varför jag inte sett den tidigare. Jag minns att den fick dåligt rykte när den kom, kritikerna gjorde tummen ner, många klagade på reklamfilmsestestiken, men sedan dess har filmen omvärderats något och anses ibland vara en kultfilm. Nja, jag tycker inte att den är så bra, men det fläskiga 80-talsstuket är charmigt.
TOP GUN såg jag inte heller på bio, utan först när den släpptes på video. Återigen vet jag inte riktigt varför jag inte såg den, men jag vill minnas att jag tyckte att den verkade vara tveksam. En massa tonårstjejer älskade den, så jag valde bort den. Och nej, jag tycker inte att TOP GUN är något vidare. Men flygscenerna är snygga och på senare år har jag fått veta att bortklippta, överblivna flygscener har sålts som stock-footage till mängder av B-filmer.
Därefter följe SNUTEN I HOLLYWOOD II, REVENGE, DAYS OF THUNDER, de ovan nämnda DEN SISTE SCOUTEN och TRUE ROMANCE direkt efter varandra, RÖTT HAV, THE FAN och ENEMY OF THE STATE, som avslutade 90-talssviten.
De senaste årens filmer var inget vidare. Jag gillade MAN ON FIRE, men inte SPY GAME och DEJA VU - och DOMINO var direkt usel. Scotts sista två filmer är märkligt slätstrukna; LINJE 1 2 3 KAPAD och UNSTOPPABLE.
Som producent låg Scott bakom ytterligare mängder av filmer och TV-produktioner, nu senast PROMETHEUS, och en handfull filmer för bio och TV är mer eller mindre färdigställda och kommer att ha premiär senare i år och under nästa år.
Igår lämnade Tony Scott ett självmordsbrev i sin bil och hoppade från Vincent Thomas-bron nära San Pedro i Kalifornien. Han var 68.
Som regissör befann sig Tony Scott alltid i skuggan av sin bror och blev aldrig lika respekterad, och nej, han var inte lika skicklig som Ridley. Men för det mesta var Tony Scotts filmer snygga och underhållande. Alltid något.

TONY SCOTT
1944 - 2012
R.I.P.


lördag 18 augusti 2012

DVD: Sherlock Holmes sista fall

SHERLOCK HOLMES SISTA FALL (Studio S Entertainment)
FOOTLOOSE-regissören Herbert Ross' THE SEVEN-PER-CENT SOLUTION från 1976 hette DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN på bio i Sverige. När den nu släpps på DVD har den antagligen döpts om för att rida på framgångarna med Robert Downey Jr-filmerna. Dessutom upptas omslaget av ett porträtt på dr Watson, eftersom han spelas av Robert Duvall, som är mer känd än Nicol Williamson, som gör Holmes.
Det här är en väldigt omtalad film, känd för att vara mycket bra, men jag hade själv inte sett den tidigare. Berättelsen bygger inte på någon roman eller novell av Conan Doyle, utan avhandlar vad som skedde under de år Holmes var försvunnen. Holmes har grava drogproblem - han tar en sjuprocentig kokainlösning - och har börjat inbilla sig att den fromme dr Moriarty (Laurence Olivier) är en ond skurk. Efter att Holmes förföljt Moriarty, uppsöker den senare Watson och vill ha hjälp. De kommer fram till att den ende som kan hjälpa Holmes är Sigmund Freud (Alan Arkin) - men det torde vara omöjligt att få Holmes att frivilligt åka till Wien och uppsöka Freud. Därför luras Holmes dit i tron att de fått upp ett spår efter Moriarty.
Freuds behandling av Holmes, bland annat med hjälp av hypnos, blir lång och smärtsam. Samtidigt dras Holmes och Watson in i ett fall - en annan av Freuds patienter; Lola Deveraux (Vanessa Redgrave), kidnappas.
... Och det är det här fallet som drar ner helhetsintrycket. Jag tycker inte att det är lika kul och intressant som mötet mellan Holmes och Freud, det känns nästan onödigt - men samtidigt är det väl oundvikligt; man måste ha med en deckargåta i en Sherlock Holmes-film. Filmen avslutas dessutom med en spektakulär tågjakt, komplett med fäktning på vagnarnas tak. Watson hugger sönder vagnarna för att elda på loket med träet - detta känns märkligt bekant. Har inte det förekommit i någon annan film?
SHERLOCK HOLMES SISTA FILM är en elegant och lättsam film, flera scener är riktigt roliga (som när Freud utmanas på duell och när han ska välja vapen, väljer han tennisracket - och en tennismatch utkämpas), och vi får även se Joel Grey, Samantha Eggar och Charles Gray i rollerna. Men jag nöjer mig med nedanstående betyg:







fredag 17 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Joaquín Luis Romero Marchent

Joaquín Luis Romero Marchent är död. Jaha. Och vem fan är det? tänker du.
Marchent var en spansk filmregissör som för all framtid kommer att associeras med en westernfilm som heter CONDENADOS A VIVIR - bätte känd som CUT-THROATS NINE. Denna film från 1972 är känd som en av de blodigaste westerns som gjorts, och den var länge sällsynt och svår att få tag på. Den DVD som fanns att beställa (den version jag sett) var en bootleg med halvtaskig bild. Dock har den nu släppts på DVD i en ordentlig utgåva.
Marchent gjorde mest westerns och äventyrsfilmer. Han debuterade 1953 med kriminaldramat JUZGADO PERMANENTE. Därefter rullade det på. Han gjorde bland annat ett par Zorrofilmer, och åtminstone ZORROS HÄMND från 1964 visades i Sverige. Det sista Joaquín Luis Romero Marchent gjorde var en TV-serie som kom 1994; EL REGRESO DE UNA LEYENDA.

JOAQUÍN LUIS ROMERO MARCHENT
1921 - 2012
R.I.P.  



Konst: Mike Nelson - 408 ton ofullbordad geometri

Malmö Konsthall öppnar för säsongen med en utställning av engelsmannen Mike Nelson (född 1967). "408 ton ofullbordad geometri" kallas verket - och det är precis vad det är. Nelson har skapat denna installation direkt för Malmö Konsthall efter lokalens förutsättningar. Bakom en glasvägg har han haft sin betongworkshop - han har den där fortfarande - i vilken han konstruerat tusentals betongblock som sedan placerats på lokalens golv i ett geometriskt mönster inspirerat av en moské i Iran (eller om det nu var Irak).
Vad Nelson vill med verket är oklart och upp till betraktaren, dock vill han skapa en känsla av tyngd, och mönstret som bildas är hypnotiskt. Men just det faktum att mönstret är av ett slag som återfinns inom flera religioner gör att många vill politisera Nelsons verk, något man började med efter den elfte september 2001. Dessförinnan såg man annorlunda på Nelsons konst - och mönster.
Mike Nelson kommer att fortsätta att gjuta sina betongblock under utställningens gång och lägga ut dem till hela golvet är täckt. Estetiskt kan detta bli en intressant och mäktig upplevelse - men frågan är väl hur konsthallen ska kunna ta emot publiken. Hur gör man med rullstolsburna och gamla människor som har svårt att gå?
Själv kommer jag på mig med att tycka att det nästan är intressantare att betrakta utställningen genom kameran. Att komponera bilder. Det blir ju något slags märkliga landskap om man skär bort bakgrunder och tak. Helheten förtas en aning av allt ovidkommande som konsthallen trots allt och nödvändigtvis är full av. Och jag tänker nog snarare på något slags alienmiljö; science fiction-landskap, än på moskéer och religion.
Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att "408 ton ofullbordad geometri" bara är lite halvintressant. Utställningen ger mig inte speciellt mycket. Vilket ofta är fallet med installationer. Det här är roligt en liten stund, men jag upptäckte att verket inte ledde till några tankar och diskussioner efteråt. Åtminstone inte bland de jag pratade med.
Vernissage den 17:e augusti. Utställningen pågår till den 21:a oktober. Därefter ska man göra sig av med alla betongblock. Nelson pratade om att låta dem bli fundament för nya byggnader i Malmö.
Mike Nelson till vänster, presenterad av konsthallschefen Jacob Fabricius.

Lars Vilks imponerades av utställningen. Notera hans två livvakter till vänster i bakgrunden.
Betongworkshop.




torsdag 16 augusti 2012

Bio: Ai Weiwei Never Sorry

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Ai Weiwei (född 1957) är Kinas internationellt mest kända konstnär. Jag skulle nästan vilja påstå att han är Kinas svar på Lars Vilks - med det undantaget att Vilks provokationer är en del av konstverket; han testar gränser, ser hur långt han kan gå, och de är väl egentligen inga politiska inlägg - mer än kulturpolitiskt. Vilks egentliga konstnärsskap har kommit i skymundan för all uppståndelse med rondellhundar och mordhot och livvakter (och faktum är att jag just idag pratade en liten stund med honom).
Weiwei kämpar verkligen politiskt - han bor in en kommuniststat och har någonting att kämpa för- och mot. Och precis som i fallet Vilks, har konsten - hans verk - hamnat i skuggan av honom själv. Åtminstone i den här långfilmslånga, amerikanska dokumentären av Alison Klayman. Vi får se förhållandevis lite av det han till en början blev uppmärksammad och berömd för - mestadels enorma installationer. Det var till exempel Weiwei som gjorde det enorma fågelboet till OS i Peking - en tillställning han sedan själv bojkottade i protest mot regimen. Han har tagit en lång rad foton där han räcker långfingret åt byggnader runtom i världen.
Ai Weiwei flyttade till New York i början av 1980-talet och bodde där i tretton år, han blev en del av New Yorks konstscen, men när hans far blev sjuk, flyttade han tillbaka till Kina - och stannade där. Fan vet varför. Han startade en oerhört populär och frispråkig blogg, men när 70 000 människor varav många skolbarn dog vig en jordbävning och Weiwei undersökte detta, blev han obekväm. Staten stängde ner hans blogg. Istället började han att twittra, men han hade konstant polisens vakande ögon på sig. Han blev misshandlad av polisen och tvingades opereras. Han till och med "försvann" och var hölls inlåst under 81 dagar. Den enda orsaken till att han kommer förhållandevis lindrigt undan, är att han är en kändis med publik över hela världen.
Weiwei verkar vara en jovialisk herre. Men oavsett hur intressant han, hans verk och hans livsgärning är, lider filmen AI WEIWEI NEVER SORRY av samma problem som de flesta andra dokumentärer som biovisas: det här är ingen biofilm. Det är ett TV-program på stor duk. Större delen av filmen består av talking heads. Som sagt; hans konst glöms nästan bort, istället får vi se honom själv och en massa andra människor som pratar om verken och alla politiska aktioner han genomfört. Vidare är filmen för lång, den borde klippts ner till en timme, eftersom den ofta står och trampar vatten.
Intressantast i filmen är de kinesiska poliserna. De beter sig mycket besynnerligt, de verkar ha ett enormt tålamod och jag undrar hur långt de ska låta Weiwei gå i vissa situationer. Hur långt som helst, verkar det. Flera gånger står det tysta, sammanbitna poliser och videofilmar Weiwei, till exempel när han äter på restauranger. I en scen filmar Klayman hur Weiweis egen fotograf går fram och filmar en videofilmande polis på nära håll - utan att polisen rör en min.
I en annan scen äter Weiwei med familj och vänner glass.






(Biopremiär 17/8)


Bio: Faust

Foton copyright (c) Atlantic Film
Så här stod det i inbjudan till pressvisningen av Alexandr Sokurovs FAUST:
"FAUST vann det prestigefyllda Guldlejonet vid Venedigs filmfestvial 2011. Jurypresidenten, Darren Aronofsky, sa när han presenterade vinnaren: 'Det finns vissa filmer som gör att du gråter, det finns vissa filmer som gör att du skrattar, det finns vissa filmer som ändrar dig för evigt efter att du sett dem; och detta är en av dem'."
Jag ska väl inte komma här och påstå att jag läst Gothes gamla bästsäljare "Faust", publicerad i två volymer 1808 och 1832; fansen fick alltså vänta längre på tvåan, än biopubliken på den fjärde Indiana Jones-filmen. Jag vet knappt ens vad den handlar om, mer än att en viss dr Faustus säljer sin själ till Djävulen. Och nej, jag har heller inte sett någon av de många tidigare filmatiseringarna - som till exempel Murnaus från 1926 med Gösta Ekman den äldre. Däremot läste jag de första numren av David Quinns och Tim Vigils serietidning Faust, som började komma ut 1988. Den har förvisso inget med Goethes bok att göra, men ändå. Ultravåld, sex, och ännu mer ultravåld. Brian Yuzna filmatiserade serien år 2000. Ronny Svensson hade en liten roll i filmen, som inte är speciellt lyckad.
När jag nu sett den här nya, prisbelönade filmatiseringen, vet jag fortfarande inte om jag riktigt vet vad berättelsen handlar om. Och det beror på att det är Sokurov som hållet i spakarna. Sokurov har regisserat en jävla massa filmer. Jag har inte sett en enda av dem. Av allt att döma ska jag vara tacksam. Enligt uppgift går de tidigare filmerna i samma stil.
FAUST är en rysk produktion, men på tyska. Jag hörde att Putin skjutit in en massa pengar i produktionen - det här har varit ett prestigeprojekt för honom. Ja, jösses. För mig var det hela ett uthållighetstest. Ett två timmar och tjugo minuter långt gatlopp.
Det börjar bra. Efter några stämningsfulla flygbilder över hotfulla bergslandskap, får vi en närbild på en pillesnopp. Pillesnoppen på ett lik. Och så blir det tarmar. Dr Faust (Johannes Zeiler) och hans assistent Wagner (Georg Friedrich) obducerar ett lik och geggar runt bland tarmar, lever, magstäck och grejor. Inälvor rinner ut på golvet. Allting är skitigt.
Faust letar visst efter människans själ. Han försöker förstå meningen med livet och hur livet fungerar. Eller något sådant. Faust lär känna en märklig gubbe som heter Mauricius (Anton Adassinsky), som tydligen egentligen är Mefistofeles; Djävulen.
Det är möjligt att jag somnade här, jag vet inte. Men efter att det inte hänt någonting, har visst Faust ihjäl en snubbe av misstag. Och han blir kåt på den dödes unga syster Margarete (Isolda Dychauk). Och under filmens sista halvtimme händer det grejor: Faust säljer sin själ till Mefistofeles, utan att riktigt veta att han gör det, de tar på sig rustningar, det kommer vanskapta, nästan demoniska figurer, och de vandrar iväg till ett ödsligt, hotfullt klipplandskap.
FAUST är något alldeles oerhört okänsligt gjord. Här finns ingen känsla för någonting. Filmen visas i ett nästan kvadratiskt format med rundade hörn. Som om filmen visas felmaskad. Ofta är bilden skev och förvrängd; lätt suddig och med dåliga färger. Jag gissade att de råkat sätta fel lins på projektorn, men efter filmen frågade jag en kollega om detta, och han hävdade att det ska se ut så. Det är ett konstnärligt grepp. Jaha? Bilden är så ful och konstig att publiken tror att det är fel på filmkopian eller utrustningen. Alla bildkompositionerna är hoptryckta och konstiga, och det tas inte tillvara på de många ganska imponerande byggnaderna, scenerierna och kläderna. Jag fick lätt huvudverk av att titta på filmen.
Det pratas genom hela filmen. Det pratas oavbrutet. Satan i gatan, vad det babblas! Och: all dialog är eftersynkad! Dubbad! Och inte nog med det, det är extremt uselt gjort - det handlar om karatefilmsdubbning. Fast sämre. Och utan charm. Det här får dubbningen av tecknad film på TV3 att framstå som stor konst. Ljudspåret är inte en del av bilderna, av händelserna. Det ligger utanpå. Som om ett par gubbar kommenterar medan de tittar på filmen. Ofta går det inte att avgöra vem som säger vad. Och som sagt: de pratar precis hela tiden - med läpprörelser som sällan eller aldrig stämmer.
Att kalla FAUST tung är bara förnamnet. Filmen är tyngre än en pansarkryssare. Och den är mördande tråkig. Jag undrar hur Darren Aronofsky är funtad om han tycker att detta är en film som ändrat honom för evigt. Han måste verkligen börja titta på mer film. Ärligt talat: jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att detta är bra på riktigt. Filmen är gjord utan någon som helst känsla för dramaturgi och bildberättande, den är så oengagerande den kan bli. FAUST är en orgie i överspel, dialog och misslyckade konstnärliga pretentioner. Pretentiöst arty-farty-skräp. Brian Yuznas film framstår som riktigt bra.
Slutet är lite fräsigt, men i övrigt går det här inte att titta på.
Jag kan ge mig fan på att den kommer att få fyror och femmor i betyg av mina kollegor.
Vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte. Det går inte att betygsätta sådant här. Så jag slänger in det här specialbetyget:












(Biopremiär 17/8)


onsdag 15 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Harrison

När jag gick på högstadiet för runt trettio år sedan frågade min lärarinna i franska och engelska; Margareta Aronsson (Björn Kjellmans svärmor, frid över hennes minne), vilka böcker vi brukade läsa, vilka favoritförfattare vi hade. Jag minns inte varför. Jag hade då just upptäckt Harry Harrison och utsett honom till min favoritförfattare. Något förhastat, kanske, men ett coolt val av en väldigt ung tonåring. Jag minns att Margareta av någon anledning blev nyfiken på Harrison, så hon fick låna "Hjälten" av mig. Rättare sagt, jag hade själv lånat den på biblioteket. Jag tror inte att hon faktiskt läste den, men jag kommer ihåg att hon sa "Jag förstår inte science fiction; jag vet inte vad som är science och vad som är fiction!". Själv hade jag ingen aning om att "Hjälten" är en parodi på "Starship Troopers".
"Hjälten"
Idag, den 15:e augusti, dog Harry Harrison. Jag har nog inte skänkt en tanke på hans böcker sedan 1980-talet. Jag har inte läst något. Jag funderar på vilka jag egentligen läste. Det var nog inte så många - och Harrisons produktion är diger. "Barney Tidfarares saga". "Hemvärlden", "Stålråttan". "Hotet från Jupiter", som publicerades i kioskbokserien Kosmos. Det är vad jag kommer ihåg. Jag tilltalades av stilen, av humorn - annars blev jag ofta besviken på den tiden när jag läste berömda science fiction-författare. De var lite tråkiga. Fast det är ju klart, en del anklagade Harrison för att vara för lättsam. Fjant.
Harry Harrison började sin karriär som tecknare och jobbade bland annat för EC Comics på 50-talet. Han skapade även ett par dagspresserier och var redaktör. 1960 romandebuterade han, och blev därefter mest känd som författare. Boken "Ge plats! Ge plats" från 1966 blev Charlton Heston-rafflet SOYLENT GREEN - USA ÅR 2022, som kom 1973.
Harrisons sista bok publicerades 2010.

HARRY HARRISON
1925 - 2012
R.I.P.



Bio: Snabba Cash II

Foton copyright (c) Lena Garnold

Jag tillhör de som inte gillade Daniel Espinosas SNABBA CASH. Jag mer än ogillade den. Jag tyckte direkt illa om den. Jag tyckte att det var en ful och jobbig film med irriterande rollfigurer jag sket i - och jag förstod inte vad alla såg i Joel Kinnamans nervöse mummelpelle. Det sistnämnda gör jag fortfarande inte. Men det går visst hem i Hollywood. En mumlande RoboCop med flackande blick, det bådar inte got för remaken på ROBOCOP, som ju Kinnaman ska spela titelrollen i. Han är ju liksom ingen Peter Weller.

Jag har inte läst någon av Jens Lapidus romaner, som SNABBA CASH-filmerna bygger på. Det enda av Lapidus jag läst, är seriealbumet "Gängkrig 145" som Peter Bergting tecknade. Kul initiativ, snygg produkt, men albumet funkar bara sådär. Det är något som saknas. Och kriminella invandrare i Sverige är inte så kul i slutändan. Det må vara hur realistiskt som helst, men det är roligare med, hur ska jag säga, "romantiserade" skurkschabloner som välskräddade gangsters. Och bindgalna psykopater.

Jag förstår att SNABBA CASH II bara till viss del bygger på Lapidus' andra bok "Aldrig fucka upp". Merparten av filmmanuset är påhittat av manusförfattarna Maria Karlsson, Peter Birro, Fredrik Wikström och Babak Najafi - den sistnämnde, som gjorde den pissusla SEBBE, har även regisserat, nu när Espinosa är i Hollywood och gör storfilmer. Konstigt val av ny regissör.
Kinnamans rollfigur JW är visst bara med på ett par sidor i "Aldrig fucka upp". I den här filmen har hans roll byggts ut, men han är bara en av tre huvudpersoner och hans story upptar bara en tredjedel av filmen. SNABBA CASH II börjar med att JW får sin första permission från fängelset, där han häckat några år efter händelserna i den första filmen. Han har utvecklat en programvara som hans rälige överklasskompis Nippe (Joel Spira) ska sälja in. Tanken är att JW nu ska kunna leva gott och lagligt och håva in pengar på programmet, men det visar sig att Nippe blåst honom och låtsat att det är han själv som ligger bakom programvaran. JW flippar ut, nitar Nippe på en restaurang, och väljer ånyo den kriminella banan.

JW:s skurkpolare Mrado (Dragomir Mrsic) sitter inte bara i fängelse, utan numera även i rullstol, men han vet hur han och JW ska komma över en massa pengar, så han rymmer och återförenas med JW.
Jorge (Matias Padin) har genomfört en knarkaffär och kommit över tio miljoner kronor. I sedlar. Som han släpar runt på i en väska. Han lär känna en tonårig prostituerad öststatstjej (Madeleine Martin) som inte har det så bra, men efter en blodig shoot-out där bara Jorge och Nadja överlever, slår de följe och gömmer sig i en lägenhet där de har det lite mysigt.

Mahmoud (Fares Fares) är skyldig en gangster 300 000 och har en helg på sig att skaffa fram dem. Hans syster ska gifta sig, hans far gillar honom inte. För att göra det hela ännu värre, får Mahmoud i uppdrag att döda kompisen Jorge.

Snart korsas de här handlingstrådarna. Kulor ska flyga. Blod ska rinna.
Jag får nog säga att jag tycker aningen bättre om SNABBA CASH II än den första filmen. Men bara aningen. Orsaken är nog att JW inte är med så mycket, så jag slipper irritera mig på honom. Och hans vidriga överklasspolare (eller "MUF:are" som vi väl skulle ha kallat dem när jag var tonåring) har reducerats till den äcklige Nippe. Jösses, pratar folk verkligen så på riktigt? Bara hans röst och räliga uppsyn gör att man vill slå en karmstol i skallen på honom. Varför vill JW umgås med en sådan tönt?
Fotot är lika grått, grynigt och medvetet fult som förra gången; det är handhållen kamera, men inte lika mycket shaky-cam som tidigare. Det går faktiskt att se vad som sker under (de väldigt få) actionscenerna. Jag uppskattar även att filmen, till skillnad från alla andra svenska deckare och thrillers, inte ser ut som en TV-film.

... Men i övrigt är det illa. Handlingen känns lite dum och simpel, och flera inslag är direkt idiotiska. Som Mrados flykt. Killen sitter i rullstol, ändå lyckas han övermanna flera poliser och rulla genom långa korridorer utan att haffas. Och strax därefter tar sig han och JW in i en skog, där de gräver upp gömda vapen. Mrado är alltså rullstolsburen. Och rullas in mitt i en skog. Där han utan problem hittar de nergrävda prylarna.
I princip samtliga rollfigurer är osympatiska. Vissa av dem rejält osympatiska. Varför ska vi sitta och "hålla" på dem? Engageras av deras liv? De är den typen av snubbar som Bronson hade satt en kula i pannan på till publikens stora jubel. Och de här människorna blir inte mer sympatiska bara för att man slängt in flertal gråtmilda scener där de sitter och pratar om nära och kära, sina barn de aldrig ser, och annat. Men det finns ju för fan en orsak till att till exempel Mrado inte får träffa sin dotter! Han är ju en grov brottsling och mördare! En usel far!

En gubbe på företaget som köpt JW:s programvara har bara ett par korta repliker, men han är härligt usel. Ännu sämre är kvinnan som spelar fängelsedirektören. Det är möjligt att hon ska föreställa en typisk, trångrövad byråkrat, men det låter som om hon läser innantill när hon fäller sina repliker på stelast möjliga sätt.

Min gamle vän Jens Jonsson ska regissera SNABBA CASH III. Han lät meddela att jag inte kommer att bli besviken. Tja, det återstår att se. En hel del av personerna i den här filmen kan omöjligt återkomma i trean. Och det är ju bra. Men jag hoppas att nästa film kommer att handla om ett handplockat specialkommando (där alla medlemmar har olika egenskaper) som sätts in för att utplåna alla de här gangstergängen. Och varför inte låta yakuzan dyka upp som nytt skurkgäng?

Betyget här under är svagt, väldigt svagt.







(Biopremiär 17/8)

tisdag 14 augusti 2012

Bio: Magic Mike

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Efter floppen med actionfilmen HAYWIRE, som släpptes direkt på DVD i Sverige, är Steven Soderbergh tillbaka med ännu en film. På bio den här gången. Det är ju numera inte alltid säkert att vi får se Soderberghs filmer på bio. Eller om vi får se dem överhuvudtaget (som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE).
Den här gången har Steven Soderbergh fått till det - åtminstone publikt. MAGIC MIKE kostade sju miljoner dollar att göra och har än så länge dragit in runt 111 miljoner dollar enbart i USA. Och vad kan det bero på? Lockar filmen samma kvinnliga publik som flockas på strippklubben filmen handlar om? Vallfärdar tjejer till biograferna för att se muskulösa, barbröstade män dansa och jucka på en scen? Eller är det bara så enkelt att det är en bra film?
Det här med manlig striptease är ju lite märkligt. Kvinnliga strippor förknippas med skumma klubbar, sleaze, förnedring, sexism, prostitution och fan vet allt, oavsett hur konstnärligt avancerad och seriös showen är. Manliga strippor är en kul grej som drar till sig vilt tjoande töser och möhippor och grejor. För mig som man är det ännu konstigare - tycker kvinnor verkligen att det här är sexigt? Ur en strikt heterosexuell synvinkel tycker jag att det hela mest är ... Tja ... Bögigt. There. I said it. Sjömansmössa och stringkalsingar är inte min pryl. Och det blir lite grann som alla omedvetet homoerotiska slagsmål i actionfilmer - med COMMANDO som främsta exempel. Men jag har väl fel.
Hur som helst: mellan alla strippnummer - och de är många - får vi en film som faktiskt är rätt bra. Channing Tatum är Mike; en kille som drömmer om att bli möbelsnickare (!), arbetar på byggen dagtid, och drar in mängder av stålar kvällstid, då han förvandlas till Magic Mike på en av Tampas klubbar med manlig striptease. På bygget träffar Mike nittonårige Adam (Alex Pettyfer), en slarver som bor hemma hos sin ordentliga (men söta) syrra Brooke (Cody Horn). Adam säger upp sig redan första dagen på jobbet och han är inte intresserad av så många andra jobb. Han springer på Mike igen på en nattklubb och råkar bli medsläpad till strippklubben för att hjälpa till. Strippan Tarzan (Kevin Nash) rasar plötsligt ihop bakom scen (knark?) och Mike får idén att slänga ut den blyge och fumlige Adam på scenen. Han gör succé och anställs av klubbens ägare, den särpräglade Dallas (Matthew McConaughey).
Adam trivs alltmer med sitt nya liv med pengar, brudar, fester och droger. Brooke gillar det inget vidare. Och Mike börjar tröttna på tillvaron. Som sagt - han vill ju helst snickra möbler. Och är han månne inte lite förtjust i Brooke, trots att hon är så avigt inställd till honom och hans verksamhet.
Stilmässigt pendlar MAGIC MIKE mellan extravaganta, glittriga shownummer och dialogscener som känns som hämtade från Soderberghs tidiga independentfilmer. Ni vet; förhållandevis statisk kamera, två människor sitter mittemot varandra och pratar. Det är som om man klippt ihop SHOWGIRLS med en indierulle. Men det funkar.
Channing Tatum ser ut som en köttbulle. Det gör han alltid, oavsett vad han spelar. Men han är riktigt bra i titelrollen - och det avslöjades ju att Tatum faktiskt varit manlig strippa innan han blev skådis. Han står även som medproducent. Alex Pettyfer funkar även han - han är en irriterande typ och förtjänar mest stryk, tycker jag, och jag förstår inte varför den rätt sympatiske Mike vill hänga med honom, men det är väl så han ska vara.
Fast mest av alla lyser Matthew McConaughey. Han är fantastisk som Dallas. Där kan vi snacka karaktär. Vilken snubbe! Och hur fan har han orkat skaffa sig den där torson? Den ser ju ut att vara ritad! Jag ser att några branschtidningar börjat spekulera i Oscarnominering för McConaughey.
Att filmen så smått leder till en liten kärlekshistoria känns kanske onödigt och en aning osannolikt. Men även detta funkar - och det är rätt gulligt. NonStop Entertainment lanserar filmen som "dramakomedi", men jag vet inte om jag håller med om att det är en komedi. Speciellt roligt i betydelsen skrattframkallande är det här inte. Men det är riktigt trivsamt.
Lite för mycket manlig striptease för min del, jag ser hellre om SHOWGIRLS och STRIPPED TO KILL, men plus för att Dallas dansar till "Calling Dr. Love".






(Biopremiär 15/8)