torsdag 16 augusti 2012

Bio: Ai Weiwei Never Sorry

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Ai Weiwei (född 1957) är Kinas internationellt mest kända konstnär. Jag skulle nästan vilja påstå att han är Kinas svar på Lars Vilks - med det undantaget att Vilks provokationer är en del av konstverket; han testar gränser, ser hur långt han kan gå, och de är väl egentligen inga politiska inlägg - mer än kulturpolitiskt. Vilks egentliga konstnärsskap har kommit i skymundan för all uppståndelse med rondellhundar och mordhot och livvakter (och faktum är att jag just idag pratade en liten stund med honom).
Weiwei kämpar verkligen politiskt - han bor in en kommuniststat och har någonting att kämpa för- och mot. Och precis som i fallet Vilks, har konsten - hans verk - hamnat i skuggan av honom själv. Åtminstone i den här långfilmslånga, amerikanska dokumentären av Alison Klayman. Vi får se förhållandevis lite av det han till en början blev uppmärksammad och berömd för - mestadels enorma installationer. Det var till exempel Weiwei som gjorde det enorma fågelboet till OS i Peking - en tillställning han sedan själv bojkottade i protest mot regimen. Han har tagit en lång rad foton där han räcker långfingret åt byggnader runtom i världen.
Ai Weiwei flyttade till New York i början av 1980-talet och bodde där i tretton år, han blev en del av New Yorks konstscen, men när hans far blev sjuk, flyttade han tillbaka till Kina - och stannade där. Fan vet varför. Han startade en oerhört populär och frispråkig blogg, men när 70 000 människor varav många skolbarn dog vig en jordbävning och Weiwei undersökte detta, blev han obekväm. Staten stängde ner hans blogg. Istället började han att twittra, men han hade konstant polisens vakande ögon på sig. Han blev misshandlad av polisen och tvingades opereras. Han till och med "försvann" och var hölls inlåst under 81 dagar. Den enda orsaken till att han kommer förhållandevis lindrigt undan, är att han är en kändis med publik över hela världen.
Weiwei verkar vara en jovialisk herre. Men oavsett hur intressant han, hans verk och hans livsgärning är, lider filmen AI WEIWEI NEVER SORRY av samma problem som de flesta andra dokumentärer som biovisas: det här är ingen biofilm. Det är ett TV-program på stor duk. Större delen av filmen består av talking heads. Som sagt; hans konst glöms nästan bort, istället får vi se honom själv och en massa andra människor som pratar om verken och alla politiska aktioner han genomfört. Vidare är filmen för lång, den borde klippts ner till en timme, eftersom den ofta står och trampar vatten.
Intressantast i filmen är de kinesiska poliserna. De beter sig mycket besynnerligt, de verkar ha ett enormt tålamod och jag undrar hur långt de ska låta Weiwei gå i vissa situationer. Hur långt som helst, verkar det. Flera gånger står det tysta, sammanbitna poliser och videofilmar Weiwei, till exempel när han äter på restauranger. I en scen filmar Klayman hur Weiweis egen fotograf går fram och filmar en videofilmande polis på nära håll - utan att polisen rör en min.
I en annan scen äter Weiwei med familj och vänner glass.






(Biopremiär 17/8)


Bio: Faust

Foton copyright (c) Atlantic Film
Så här stod det i inbjudan till pressvisningen av Alexandr Sokurovs FAUST:
"FAUST vann det prestigefyllda Guldlejonet vid Venedigs filmfestvial 2011. Jurypresidenten, Darren Aronofsky, sa när han presenterade vinnaren: 'Det finns vissa filmer som gör att du gråter, det finns vissa filmer som gör att du skrattar, det finns vissa filmer som ändrar dig för evigt efter att du sett dem; och detta är en av dem'."
Jag ska väl inte komma här och påstå att jag läst Gothes gamla bästsäljare "Faust", publicerad i två volymer 1808 och 1832; fansen fick alltså vänta längre på tvåan, än biopubliken på den fjärde Indiana Jones-filmen. Jag vet knappt ens vad den handlar om, mer än att en viss dr Faustus säljer sin själ till Djävulen. Och nej, jag har heller inte sett någon av de många tidigare filmatiseringarna - som till exempel Murnaus från 1926 med Gösta Ekman den äldre. Däremot läste jag de första numren av David Quinns och Tim Vigils serietidning Faust, som började komma ut 1988. Den har förvisso inget med Goethes bok att göra, men ändå. Ultravåld, sex, och ännu mer ultravåld. Brian Yuzna filmatiserade serien år 2000. Ronny Svensson hade en liten roll i filmen, som inte är speciellt lyckad.
När jag nu sett den här nya, prisbelönade filmatiseringen, vet jag fortfarande inte om jag riktigt vet vad berättelsen handlar om. Och det beror på att det är Sokurov som hållet i spakarna. Sokurov har regisserat en jävla massa filmer. Jag har inte sett en enda av dem. Av allt att döma ska jag vara tacksam. Enligt uppgift går de tidigare filmerna i samma stil.
FAUST är en rysk produktion, men på tyska. Jag hörde att Putin skjutit in en massa pengar i produktionen - det här har varit ett prestigeprojekt för honom. Ja, jösses. För mig var det hela ett uthållighetstest. Ett två timmar och tjugo minuter långt gatlopp.
Det börjar bra. Efter några stämningsfulla flygbilder över hotfulla bergslandskap, får vi en närbild på en pillesnopp. Pillesnoppen på ett lik. Och så blir det tarmar. Dr Faust (Johannes Zeiler) och hans assistent Wagner (Georg Friedrich) obducerar ett lik och geggar runt bland tarmar, lever, magstäck och grejor. Inälvor rinner ut på golvet. Allting är skitigt.
Faust letar visst efter människans själ. Han försöker förstå meningen med livet och hur livet fungerar. Eller något sådant. Faust lär känna en märklig gubbe som heter Mauricius (Anton Adassinsky), som tydligen egentligen är Mefistofeles; Djävulen.
Det är möjligt att jag somnade här, jag vet inte. Men efter att det inte hänt någonting, har visst Faust ihjäl en snubbe av misstag. Och han blir kåt på den dödes unga syster Margarete (Isolda Dychauk). Och under filmens sista halvtimme händer det grejor: Faust säljer sin själ till Mefistofeles, utan att riktigt veta att han gör det, de tar på sig rustningar, det kommer vanskapta, nästan demoniska figurer, och de vandrar iväg till ett ödsligt, hotfullt klipplandskap.
FAUST är något alldeles oerhört okänsligt gjord. Här finns ingen känsla för någonting. Filmen visas i ett nästan kvadratiskt format med rundade hörn. Som om filmen visas felmaskad. Ofta är bilden skev och förvrängd; lätt suddig och med dåliga färger. Jag gissade att de råkat sätta fel lins på projektorn, men efter filmen frågade jag en kollega om detta, och han hävdade att det ska se ut så. Det är ett konstnärligt grepp. Jaha? Bilden är så ful och konstig att publiken tror att det är fel på filmkopian eller utrustningen. Alla bildkompositionerna är hoptryckta och konstiga, och det tas inte tillvara på de många ganska imponerande byggnaderna, scenerierna och kläderna. Jag fick lätt huvudverk av att titta på filmen.
Det pratas genom hela filmen. Det pratas oavbrutet. Satan i gatan, vad det babblas! Och: all dialog är eftersynkad! Dubbad! Och inte nog med det, det är extremt uselt gjort - det handlar om karatefilmsdubbning. Fast sämre. Och utan charm. Det här får dubbningen av tecknad film på TV3 att framstå som stor konst. Ljudspåret är inte en del av bilderna, av händelserna. Det ligger utanpå. Som om ett par gubbar kommenterar medan de tittar på filmen. Ofta går det inte att avgöra vem som säger vad. Och som sagt: de pratar precis hela tiden - med läpprörelser som sällan eller aldrig stämmer.
Att kalla FAUST tung är bara förnamnet. Filmen är tyngre än en pansarkryssare. Och den är mördande tråkig. Jag undrar hur Darren Aronofsky är funtad om han tycker att detta är en film som ändrat honom för evigt. Han måste verkligen börja titta på mer film. Ärligt talat: jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att detta är bra på riktigt. Filmen är gjord utan någon som helst känsla för dramaturgi och bildberättande, den är så oengagerande den kan bli. FAUST är en orgie i överspel, dialog och misslyckade konstnärliga pretentioner. Pretentiöst arty-farty-skräp. Brian Yuznas film framstår som riktigt bra.
Slutet är lite fräsigt, men i övrigt går det här inte att titta på.
Jag kan ge mig fan på att den kommer att få fyror och femmor i betyg av mina kollegor.
Vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte. Det går inte att betygsätta sådant här. Så jag slänger in det här specialbetyget:












(Biopremiär 17/8)


onsdag 15 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Harrison

När jag gick på högstadiet för runt trettio år sedan frågade min lärarinna i franska och engelska; Margareta Aronsson (Björn Kjellmans svärmor, frid över hennes minne), vilka böcker vi brukade läsa, vilka favoritförfattare vi hade. Jag minns inte varför. Jag hade då just upptäckt Harry Harrison och utsett honom till min favoritförfattare. Något förhastat, kanske, men ett coolt val av en väldigt ung tonåring. Jag minns att Margareta av någon anledning blev nyfiken på Harrison, så hon fick låna "Hjälten" av mig. Rättare sagt, jag hade själv lånat den på biblioteket. Jag tror inte att hon faktiskt läste den, men jag kommer ihåg att hon sa "Jag förstår inte science fiction; jag vet inte vad som är science och vad som är fiction!". Själv hade jag ingen aning om att "Hjälten" är en parodi på "Starship Troopers".
"Hjälten"
Idag, den 15:e augusti, dog Harry Harrison. Jag har nog inte skänkt en tanke på hans böcker sedan 1980-talet. Jag har inte läst något. Jag funderar på vilka jag egentligen läste. Det var nog inte så många - och Harrisons produktion är diger. "Barney Tidfarares saga". "Hemvärlden", "Stålråttan". "Hotet från Jupiter", som publicerades i kioskbokserien Kosmos. Det är vad jag kommer ihåg. Jag tilltalades av stilen, av humorn - annars blev jag ofta besviken på den tiden när jag läste berömda science fiction-författare. De var lite tråkiga. Fast det är ju klart, en del anklagade Harrison för att vara för lättsam. Fjant.
Harry Harrison började sin karriär som tecknare och jobbade bland annat för EC Comics på 50-talet. Han skapade även ett par dagspresserier och var redaktör. 1960 romandebuterade han, och blev därefter mest känd som författare. Boken "Ge plats! Ge plats" från 1966 blev Charlton Heston-rafflet SOYLENT GREEN - USA ÅR 2022, som kom 1973.
Harrisons sista bok publicerades 2010.

HARRY HARRISON
1925 - 2012
R.I.P.



Bio: Snabba Cash II

Foton copyright (c) Lena Garnold

Jag tillhör de som inte gillade Daniel Espinosas SNABBA CASH. Jag mer än ogillade den. Jag tyckte direkt illa om den. Jag tyckte att det var en ful och jobbig film med irriterande rollfigurer jag sket i - och jag förstod inte vad alla såg i Joel Kinnamans nervöse mummelpelle. Det sistnämnda gör jag fortfarande inte. Men det går visst hem i Hollywood. En mumlande RoboCop med flackande blick, det bådar inte got för remaken på ROBOCOP, som ju Kinnaman ska spela titelrollen i. Han är ju liksom ingen Peter Weller.

Jag har inte läst någon av Jens Lapidus romaner, som SNABBA CASH-filmerna bygger på. Det enda av Lapidus jag läst, är seriealbumet "Gängkrig 145" som Peter Bergting tecknade. Kul initiativ, snygg produkt, men albumet funkar bara sådär. Det är något som saknas. Och kriminella invandrare i Sverige är inte så kul i slutändan. Det må vara hur realistiskt som helst, men det är roligare med, hur ska jag säga, "romantiserade" skurkschabloner som välskräddade gangsters. Och bindgalna psykopater.

Jag förstår att SNABBA CASH II bara till viss del bygger på Lapidus' andra bok "Aldrig fucka upp". Merparten av filmmanuset är påhittat av manusförfattarna Maria Karlsson, Peter Birro, Fredrik Wikström och Babak Najafi - den sistnämnde, som gjorde den pissusla SEBBE, har även regisserat, nu när Espinosa är i Hollywood och gör storfilmer. Konstigt val av ny regissör.
Kinnamans rollfigur JW är visst bara med på ett par sidor i "Aldrig fucka upp". I den här filmen har hans roll byggts ut, men han är bara en av tre huvudpersoner och hans story upptar bara en tredjedel av filmen. SNABBA CASH II börjar med att JW får sin första permission från fängelset, där han häckat några år efter händelserna i den första filmen. Han har utvecklat en programvara som hans rälige överklasskompis Nippe (Joel Spira) ska sälja in. Tanken är att JW nu ska kunna leva gott och lagligt och håva in pengar på programmet, men det visar sig att Nippe blåst honom och låtsat att det är han själv som ligger bakom programvaran. JW flippar ut, nitar Nippe på en restaurang, och väljer ånyo den kriminella banan.

JW:s skurkpolare Mrado (Dragomir Mrsic) sitter inte bara i fängelse, utan numera även i rullstol, men han vet hur han och JW ska komma över en massa pengar, så han rymmer och återförenas med JW.
Jorge (Matias Padin) har genomfört en knarkaffär och kommit över tio miljoner kronor. I sedlar. Som han släpar runt på i en väska. Han lär känna en tonårig prostituerad öststatstjej (Madeleine Martin) som inte har det så bra, men efter en blodig shoot-out där bara Jorge och Nadja överlever, slår de följe och gömmer sig i en lägenhet där de har det lite mysigt.

Mahmoud (Fares Fares) är skyldig en gangster 300 000 och har en helg på sig att skaffa fram dem. Hans syster ska gifta sig, hans far gillar honom inte. För att göra det hela ännu värre, får Mahmoud i uppdrag att döda kompisen Jorge.

Snart korsas de här handlingstrådarna. Kulor ska flyga. Blod ska rinna.
Jag får nog säga att jag tycker aningen bättre om SNABBA CASH II än den första filmen. Men bara aningen. Orsaken är nog att JW inte är med så mycket, så jag slipper irritera mig på honom. Och hans vidriga överklasspolare (eller "MUF:are" som vi väl skulle ha kallat dem när jag var tonåring) har reducerats till den äcklige Nippe. Jösses, pratar folk verkligen så på riktigt? Bara hans röst och räliga uppsyn gör att man vill slå en karmstol i skallen på honom. Varför vill JW umgås med en sådan tönt?
Fotot är lika grått, grynigt och medvetet fult som förra gången; det är handhållen kamera, men inte lika mycket shaky-cam som tidigare. Det går faktiskt att se vad som sker under (de väldigt få) actionscenerna. Jag uppskattar även att filmen, till skillnad från alla andra svenska deckare och thrillers, inte ser ut som en TV-film.

... Men i övrigt är det illa. Handlingen känns lite dum och simpel, och flera inslag är direkt idiotiska. Som Mrados flykt. Killen sitter i rullstol, ändå lyckas han övermanna flera poliser och rulla genom långa korridorer utan att haffas. Och strax därefter tar sig han och JW in i en skog, där de gräver upp gömda vapen. Mrado är alltså rullstolsburen. Och rullas in mitt i en skog. Där han utan problem hittar de nergrävda prylarna.
I princip samtliga rollfigurer är osympatiska. Vissa av dem rejält osympatiska. Varför ska vi sitta och "hålla" på dem? Engageras av deras liv? De är den typen av snubbar som Bronson hade satt en kula i pannan på till publikens stora jubel. Och de här människorna blir inte mer sympatiska bara för att man slängt in flertal gråtmilda scener där de sitter och pratar om nära och kära, sina barn de aldrig ser, och annat. Men det finns ju för fan en orsak till att till exempel Mrado inte får träffa sin dotter! Han är ju en grov brottsling och mördare! En usel far!

En gubbe på företaget som köpt JW:s programvara har bara ett par korta repliker, men han är härligt usel. Ännu sämre är kvinnan som spelar fängelsedirektören. Det är möjligt att hon ska föreställa en typisk, trångrövad byråkrat, men det låter som om hon läser innantill när hon fäller sina repliker på stelast möjliga sätt.

Min gamle vän Jens Jonsson ska regissera SNABBA CASH III. Han lät meddela att jag inte kommer att bli besviken. Tja, det återstår att se. En hel del av personerna i den här filmen kan omöjligt återkomma i trean. Och det är ju bra. Men jag hoppas att nästa film kommer att handla om ett handplockat specialkommando (där alla medlemmar har olika egenskaper) som sätts in för att utplåna alla de här gangstergängen. Och varför inte låta yakuzan dyka upp som nytt skurkgäng?

Betyget här under är svagt, väldigt svagt.







(Biopremiär 17/8)

tisdag 14 augusti 2012

Bio: Magic Mike

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Efter floppen med actionfilmen HAYWIRE, som släpptes direkt på DVD i Sverige, är Steven Soderbergh tillbaka med ännu en film. På bio den här gången. Det är ju numera inte alltid säkert att vi får se Soderberghs filmer på bio. Eller om vi får se dem överhuvudtaget (som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE).
Den här gången har Steven Soderbergh fått till det - åtminstone publikt. MAGIC MIKE kostade sju miljoner dollar att göra och har än så länge dragit in runt 111 miljoner dollar enbart i USA. Och vad kan det bero på? Lockar filmen samma kvinnliga publik som flockas på strippklubben filmen handlar om? Vallfärdar tjejer till biograferna för att se muskulösa, barbröstade män dansa och jucka på en scen? Eller är det bara så enkelt att det är en bra film?
Det här med manlig striptease är ju lite märkligt. Kvinnliga strippor förknippas med skumma klubbar, sleaze, förnedring, sexism, prostitution och fan vet allt, oavsett hur konstnärligt avancerad och seriös showen är. Manliga strippor är en kul grej som drar till sig vilt tjoande töser och möhippor och grejor. För mig som man är det ännu konstigare - tycker kvinnor verkligen att det här är sexigt? Ur en strikt heterosexuell synvinkel tycker jag att det hela mest är ... Tja ... Bögigt. There. I said it. Sjömansmössa och stringkalsingar är inte min pryl. Och det blir lite grann som alla omedvetet homoerotiska slagsmål i actionfilmer - med COMMANDO som främsta exempel. Men jag har väl fel.
Hur som helst: mellan alla strippnummer - och de är många - får vi en film som faktiskt är rätt bra. Channing Tatum är Mike; en kille som drömmer om att bli möbelsnickare (!), arbetar på byggen dagtid, och drar in mängder av stålar kvällstid, då han förvandlas till Magic Mike på en av Tampas klubbar med manlig striptease. På bygget träffar Mike nittonårige Adam (Alex Pettyfer), en slarver som bor hemma hos sin ordentliga (men söta) syrra Brooke (Cody Horn). Adam säger upp sig redan första dagen på jobbet och han är inte intresserad av så många andra jobb. Han springer på Mike igen på en nattklubb och råkar bli medsläpad till strippklubben för att hjälpa till. Strippan Tarzan (Kevin Nash) rasar plötsligt ihop bakom scen (knark?) och Mike får idén att slänga ut den blyge och fumlige Adam på scenen. Han gör succé och anställs av klubbens ägare, den särpräglade Dallas (Matthew McConaughey).
Adam trivs alltmer med sitt nya liv med pengar, brudar, fester och droger. Brooke gillar det inget vidare. Och Mike börjar tröttna på tillvaron. Som sagt - han vill ju helst snickra möbler. Och är han månne inte lite förtjust i Brooke, trots att hon är så avigt inställd till honom och hans verksamhet.
Stilmässigt pendlar MAGIC MIKE mellan extravaganta, glittriga shownummer och dialogscener som känns som hämtade från Soderberghs tidiga independentfilmer. Ni vet; förhållandevis statisk kamera, två människor sitter mittemot varandra och pratar. Det är som om man klippt ihop SHOWGIRLS med en indierulle. Men det funkar.
Channing Tatum ser ut som en köttbulle. Det gör han alltid, oavsett vad han spelar. Men han är riktigt bra i titelrollen - och det avslöjades ju att Tatum faktiskt varit manlig strippa innan han blev skådis. Han står även som medproducent. Alex Pettyfer funkar även han - han är en irriterande typ och förtjänar mest stryk, tycker jag, och jag förstår inte varför den rätt sympatiske Mike vill hänga med honom, men det är väl så han ska vara.
Fast mest av alla lyser Matthew McConaughey. Han är fantastisk som Dallas. Där kan vi snacka karaktär. Vilken snubbe! Och hur fan har han orkat skaffa sig den där torson? Den ser ju ut att vara ritad! Jag ser att några branschtidningar börjat spekulera i Oscarnominering för McConaughey.
Att filmen så smått leder till en liten kärlekshistoria känns kanske onödigt och en aning osannolikt. Men även detta funkar - och det är rätt gulligt. NonStop Entertainment lanserar filmen som "dramakomedi", men jag vet inte om jag håller med om att det är en komedi. Speciellt roligt i betydelsen skrattframkallande är det här inte. Men det är riktigt trivsamt.
Lite för mycket manlig striptease för min del, jag ser hellre om SHOWGIRLS och STRIPPED TO KILL, men plus för att Dallas dansar till "Calling Dr. Love".






(Biopremiär 15/8)


måndag 13 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Joe Kubert

När jag gick på gymnasiet - vi pratar 1980-tal här - skickade jag efter information från The Joe Kubert School of Cartoon Art. Jag hade sett annonser för denna skola i tidskriften Cartoonist PROfiles och blivit nyfiken. Den flotta broschyren anlände och jag blev ännu mer nyfiken. Så pass nyfiken att min plan var att börja på Kuberts skola efter att jag tagit studenten - på den här tiden siktade jag fortfarande på att bli serietecknare och inte enbart manusförfattare. Men jag insåg efter ett tag, kanske ett par år, att det skulle bli fruktansvärt dyrt att studera i New Jersey, och jag började att ägna mig åt annat. Skolan finns kvar än idag och många prominenta, amerikanska serieskapare har studerat där.
Igår gick Joe Kubert bort. Han var en legendarisk serietecknare, redaktör - och just det; lärare på sin skola. Men ska jag vara riktigt ärlig måste jag erkänna att jag aldrig läste speciellt mycket Kubertserier när jag växte upp. Jag är ju svensk och uppvuxen i Sverige, och här publicerades inte speciellt mycket serier av Joe Kubert. Jag minns att jag läste om Tomahawks son Hawk - men den serien tecknades ofta av Frank Thorne i en stil snarlik Kuberts, och jag har kommit fram till att Thorne stod för många serier jag trodde tecknats av Kubert, som bara stod för omslaget. Om ens det.
Stenåldersrafflen om Tor dök ibland upp i Gigant, och där figurerade även Vikingaprinsen ett par gånger. Den sistnämnde fanns visst även i Tumac. Jag vill minnas att jag såg annonser för Enemy Ace, som skulle börja i någon svensk tidning, men själva serien fick jag aldrig tag i. Eldhår gick i Jonah Hex, om jag inte minns fel.
Joe Kubert var mest känd för tre serier. Sgt. Rock, Höken och Tarzan. Jag läste Tarzan sporadiskt som barn, men jag har ingen aning om huruvida Kuberts avsnitt kom ut här i Sverige - hans Tarzanteckningar ser dock bekanta ut. Höken gick i Gigant, men aldrig Kuberts avsnitt - inte när jag köpte tidningen. Sgt. Rock har jag överhuvudtaget aldrig läst. Inte förrän jag nyligen hittade en samlingsvolym på Malmö Stadsbibliotek.
Trots att min Kubertkonsumtion var så pass mager, var han en tecknare jag omedelbart lade på minnet. Det måste jag ha gjort, eftersom jag visste vem han var då i början eller mitten av 80-talet då jag först såg annonserna för hans skola. Och när jag blev lite äldre och köpte amerikanska serietidningar, beställde jag ibland drivor av gamla krigsserietidningar från DC Comics. Där figurerade ofta Kubert. Förvisso mest som omslagsillustratör, men ändå. Och det var något visst med hans still. Grovhuggen och livfull. Den påminde inte alls om andra, amerikanska serietecknares stilar - med undantag för Frank Thorne. Samtidigt var den uppenbart amerikansk jämförd med, tja, fransk-belgiska serier. Eller svenska.
Joe Kubert debuterade som serietecknare i början av 40-talet och hamnade ganska omedelbart på DC Comics, där han snart gav sig på Höken; en serie han jobbade med i åtskilliga år. Kubert arbetade i stort sett uteslutande för DC, men ibland gjorde han avstickare på andra förlag. Han tecknade ett par serier för EC Comics' krigs- och äventyrstidning Two-Fisted Tales, och för Avon Periodicals och St. John Publications, där han var redaktör. Serien om Tor skapades för St. John.
1976 öppnade Kubert sin skola och på 90-talet gjorde han comeback som serietecknare. Faktum är att han är aktuell alldeles just nu i de amerikanska seriebutikerna - han tuschade nämligen sin son Andy Kuberts teckningar i Before Watchmen: Nite Owl; den omdiskuterade, nya serien som Alan Moore kräver att alla Watchmen- och Moorefans ska bojkotta. Joe Kuberts söner Andy och Adam är båda sedan länge väletablerade serietecknare.
Om ett par veckor skulle Joe Kubert fylla 86. Nu får han fira sin födelsedag i den stora serieateljén ovan molnen.

JOE KUBERT
1926 - 2012
R.I.P. 




lördag 11 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Carlo Rambaldi

Den italienske specialeffektgurun har skruvat ihop sitt sista monster. Okej, det gjorde han redan 1988, men nu har han 86 år gammal gått hädan.

För de flesta är Carlo Rambaldi synonym med E.T. Det var han som skapade den lille rymdgubben. Fast själv har jag aldrig varit förtjust i vare sig Spielbergs film eller i just den figuren. Det första jag tänker på, är förstås KING KONG från 1976. En väldigt underskattad film som hånades när den kom - och fortfarande hånas - och gorillaeffekterna ansågs länge vara lite taffliga. Vilket jag inte håller med om, när filmen kom var de state-of-the-art. Och jag har alltid haft ett gott öga till KING KONG - jag hade till och med en ful, orange T-shirt med filmaffischen på bröstet i mitten av 70-talet.

Jag tänker även på Dagoth; monstret i CONAN - FÖRGÖRAREN från 1984, en film jag inte har ett gott öga till. Och så tänker jag om rabaldret 1971 med Lucio Fulcis A LIZARD IN A WOMAN'S SKIN; Rambaldi hade skapat modeller av hundar, vilka råkat riktigt illa ut, som var så pass realistiska att Fulci släpades till domstol för grymhet mot djur. Rambaldi fick traska dit och visa upp modellerna och rädda dagen.

Carlo Rambaldi påbörjade sin karriär så smått i slutet av 1950-talet och ägnade sig åt peplums de första åren - svärd & sandal-filmer, alltså. Därefter földe en rad prominenta skräckfilmer. Mario Bavas A BAY OF BLOOD, Riccardo Fredas TRAGIC CEREMONY, Paul Morrisseys FLESH FOR FRANKENSTEIN och BLOOD FOR DRACULA. Minsann om han inte också jobbade på Dario Argentos DEEP RED, ett faktum jag glömt bort.

Efter KING KONG följde NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN, ALIEN (han byggde monstrets huvud), Oliver Stones vissna THE HAND, den av vissa hyllade videonastyn POSSESSION (som jag alltid tyckt är skittråkig), David Lynchs DUNE, trevliga Stephen King-rafflet SILVER BULLET, totalsågade KING KONG LEVER, ONDSKANS PORT (som tydligen var den svenska titeln på CAMERON'S CLOSET) och den vissna italienska B-filmen PRIMAL TERROR (1988) med Bo Svenson, som jag hyrde när den var ny. Jag har inte sett den på över tjugo år. Jag vill minnas att Svenson dog på ett spektakulärt sätt - han fick huvudet spetsat på en vattenspridare och vattnet sprutade ut genom munnen. Den sista filmen Rambaldi jobbade på - efter att knappt gjort något sedan PRIMAL RAGE - var en animerad familjefilm som hette YO-RHAD, UN AMICO DALLO SPAZIO (2006), regisserad av samme kille som gjorde PRIMAL RAGE - en viss Vittorio Rambaldi. Carlos son.

Carlo Rambaldi tilldelades tre Oscars: för KING KONG, ALIEN och E.T.

CARLO RAMBALDI

1925 - 2012

R.I.P.



fredag 10 augusti 2012

Bio: Barbara

Foton copyright (c) Folkets Bio
Nu läser jag innantill om filmen. Så här står det: "Sommaren 1980, Barbara är läkare och ansöker om utresetillstånd från Östtyskland. Hon får avslag och med det följer en kommendering till ett litet sjukhus långt ute på landsbygden."
Visst förstod jag att det var 80-tal. Christian Petzolds BARBARA utspelar sig trots allt i Östtyskland. Men det skulle lika gärna kunna vara sent 80-tal. Jag tror inte att årtalet nämns i filmen. Och jag kan inte påminna mig om att Barbara (Nina Hoss, som är lite snygg) får avslag på sin ansökan under filmens gång. Eller tittade jag bort någon gång alldeles i början?
Kanske är det uppenbart att det är detta som har skett. Kanske är det uppenbart för de som är välbekanta med hur det gick till i Östtyskland. Och kanske utgår filmskaparna från att publiken läst på om vad som hänt rollfigurerna innan filmen börjar.
Skit samma. BARBARA inleds med att titelfiguren flyttar in i en sketen lägenhet. En kollega till henne säger något om att hon blivit tilldelad lägenheten. Barbara är sjuksköterska och tydligen en duktig sådan, men hon vill fly till sin pojkvän i väst. Nej, han bär inte väst, han bor i Västtyskland. Ibland träffas de i smyg; han har inga problem att resa till öst. Hon planerar sin flykt till väst. Men säkerhetspolisen har hela tiden ögonen på henne. Jag förstod aldrig riktigt varför de förföljer just henne genom hela filmen, redan från dess början, men det har väl med hennes kommendering att göra.
En ung tjej hamnar med jämna mellanrum på sjukhuset. Polisen kommer till sjukhuset och griper tjejen. Hon flyr från anstalten. Och minsann om inte Barbaras manlige kollega på sjukhuset, en snäll och rejäl läkare med skägg, blir lite betuttad i Barbara.
Då och då cyklar Barbara ut i skogen och gömmer pengar under en sten. En gång får hon punktering på båda däcken! Och hennes hyresvärdinna står på gården och drar upp morötter mitt i natten.
BARBARA tilldelades Silverbjörnen i Berlin. Det här är en typiskt film som vinner priser på fina filmfestivaler. Skildringen av Östtyskland är bra. Inte för att jag någonsin varit i Östtyskland, men nog för att det känns realistiskt, alltid. De här miljöerna är hur trista som helst. Ja, jävlar vad trista de är. Allting är grått och tråkigt och fallfärdigt. Tapeter håller på att lossna. Människorna ser glåmiga ut. Inga ägnar sig åt kul saker, det är konstant dåligt väder; regn i luften och blåsigt. Filmmusik lyser med sin frånvaro.
Tycker du att detta låter lockande; gillar du sådant här kommer du att få ditt lystmäte. Men även om jag i och för sig tycker att BARBARA är en intressant film, tycker jag även att den är tråkig. Skittråkig. Den är oerhört långsam. Ofta händer ingenting. När det händer någonting, är det grått och eländigt. Det spelar ingen roll att Nina Hoss är bra i titelrollen. Filmer som den här är inte min pryl.
Dessutom satt jag och hoppade upp och ner i biofåtöljen den sista kvarten, eftersom jag var fruktansvärt kissnödig.







(Biopremiär 10/8)


torsdag 9 augusti 2012

Bio: Grannpatrullen

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Vänta nu här.
Vad fan var det här?
Vad fan var det vi precis såg? Drömde vi bara att vi var på bio och såg någonting som hette GRANNPATRULLEN? Nej, det gjorde vi inte. Jag och mina kollegor var verkligen på Filmstaden på Storgatan i Malmö. Och filmen GRANNPATRULLEN existerar på riktigt. Och jag undrar hur det gick till när folket i Hollywood beslutade sig för att producera det här.
Akiva Schaffer har mest regisserat för SATURDAY NIGHT LIVE på TV, men han ligger även bakom långfilmen HOT ROD; en komedi om en stuntman jag minns att jag sett, men jag minns inte vad jag tyckte. En av de tre manusförfattarna till GRANNPATRULLEN är Seth Rogen. De måste ha rökt på när de skrev och pitchade det här.
Ben Stiller spelar den snälle och ordentlige Evan, som är butiksföreståndare för ett stort varuhus. När en nattvakt på varuhuset hittas styckad och skinnflådd, och de korkade poliserna inte är särskilt intresserade av att lösa fallet, bildar Evan The Neighborhood Watch. En grupp frivilliga som ska patrullera den lilla staden för att hitta gärningsmannen. Fast de enda som  dyker upp på gruppens första möte, är den grabbige Bob (Vince Vaughn), den labile, antagligen våldsbenägne Franklin (Jonah Hill) och Jamarcus (Richard Ayoade); en konstig engelsman som mest vill lära känna folk i grannskapet. Evan är den ende som verkligen vill ut och patrullera och hitta brottslingar, de övriga vill mest hänga och dricka öl.
Snart visar det sig dock att gärningsmannen är en rymdvarelse och fler människor slaktas. R Lee Ermey är en av den.
Ja, jösses. Det är inte mycket de gör rätt i den här filmen. Okej, jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade alls när jag såg filmen. För det gjorde jag. Ett par gånger. Men som helhet är detta väldigt långt från roligt. Upphovsmännen ska ha heder för att de gjort en komedi som är R-rated och inte ännu en slätstruken, familjeanpassad PG-13-rulle. Men en film blir inte rolig bara för att man säger "fuck", "suck my balls" och pratar om sex precis hela tiden. Och detta helt utan någon komisk tajming. Tvärtom blir det irriterande, ibland direkt genant. Jag kom på mig själv med att skämmas å andras vägnar. Vaughn spelar samma typ av förvuxna tonåring han brukar göra; han har byggt om sin källare till ett enormt, lyxigt pojkrum, han är högljudd, pratar konstant, och han är billig (och gillar visst Bob Seger).
För att göra denna soppa ännu konstigare, fläskar man även på med splatter. Jepp. Rymdmonster, skottlossning, blod och sönderslitna kroppar. Vilket inte passar alls med resten av filmen.
GRANNPATRULLEN vet inte vilket ben den ska stå på. Den vet inte vad för typ av film den vill vara. Grabbig flabbfest? Splatterkomedi? Actionkomedi? Ren splatter? I slutändan blir den inget av det här. Filmen trillar mellan samtliga stolar. Nu ska man förvisso inte ställa några höga krav på logik i en film som den här, men det finns ingen logik överhuvudtaget i filmen.
Det tekniska hantverket är det inget fel på, men manus och regi är åt helvete. Det här är inte roligt!
Rosemarie DeWitt från YOUR SISTER'S SISTER spelar Evans fru.
Jag konstaterar att Ben Stiller inte gjort något riktigt bra sedan DODGEBALL 2004. Och Vince Vaughn har inte gjort någt bra sedan ... DODGEBALL. Kanske läge för DODGEBALL 2?






(Biopremiär 10/8)


Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.

Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.

1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.Massaker i rulltrappa.Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvudSlagsmål mellan två kvinnor.






Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".

Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.

Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.

Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.

Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.

Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.

I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.

TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.

Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/8)


onsdag 8 augusti 2012

Bio: Jag minns en sommar

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag ironisk. Ännu en helg, ännu en fransk biopremiär.
Julie Delpy har vid det här laget regisserat en handfull filmer. THE COUNTESS, om Erzsébet Bathory, var inget vidare, men jag tyckte mycket, mycket om den varma och roliga 2 DAGAR I PARIS - uppföljaren 2 DAGAR I NEW YORK får Sverigepremiär senare i år.
JAG MINNS EN SOMMAR är en förvisso passande-, men lätt omständlig svensk titel. I original heter den här LE SKYLAB. Kommer ni ihåg Skylab? Det var den där amerikanska rymdstationen som störtade på Jorden sommaren 1979. En händelse jag nästan förträngt tills jag såg den här filmen. Jo, nu minns jag hur det var. Ingen visste var mackapären skulle slå ner. Jag kommer ihåg att en del jämngamla barn var livrädda. Tänk om de skulle få en rymdstation i huvudet! Och den dag - eller de dagar - det antagligen skulle ske, minns jag som spännande. Jag befann mig säkerligen i vår sommarstuga vid Öresund. Det hade onekligen varit häftigt om prylen slog ner i havet mitt framför Ven! Men inte fan gjorde den det.
Julie Delpy är i min ålder; lite yngre, kanske, och i JAG MINNS EN SOMMAR, vars manus hon också skrivit, blir hon nostalgisk. Filmen bygger på hennes egna barndomsminnen från sommaren 1979, tioåriga Albertine (Lou Avarez) agerar Delpys alter ego. Det hela inramas av en egentligen fullkomligt onödig prolog och epilog, i vilken Albertine som vuxen åker tåg med sin familj och minns tillbaka. Den inledande tågresan till Paris tonar över till tåget till Bretagne på 1970-talet. Delpy själv spelar Alberines mor, Eric Elmosnino är farsan Jean, och lilla Albertine läser ett Rahan-album! Kommer ni ihåg Rahan?
Nå. De anländer till ett idylliskt hus på landet. Där ska Albertines mormor fira sin 67-årsdag. En väldig massa släktingar, och troligen även grannar, är inbjudna, och de slår sig ner vid ett långbord i trädgården. Och ... Tja, det är väl egentligen det hela. Vi får följa de här människorna under en helg. De pratar, skämtar, bråkar, gråter. Ett nedslag i fransk medelklass 1979. Och det känns verkligen realistiskt. Bortsett från de typiskt franska inslagen, känns det lite grann som mitt 70-tal i Sverige.
Vänsterintellektuella kommer ihop sig med reaktionära. De gamla tanterna blir upprörda över bråkandet. Barnen utforskar allt spännande på landet. En sjuttonårig kille försöker hela tiden vara skittuff och röker, bär solglasögon och raggar brudar. En gammal farbror (Albert Delpy, Julies farsa) är konstig och gör konstiga saker. Karlarna sticker till en nudiststrand för att flukta på damer (med enorma buskar). Ungarna går på något slags ungdomsdisco, där de dansar tryckare sådär valhänt och i otakt som man gjorde på mellanstadiediscon. Det spelas "Born to be alive" och Dead Kennedys. Ett par kvinnor har Mireille Mathieu-frisyr. En kvinna är makalöst korkad. På TV visas mr Magoo och John Wayne dubbade till franska. En gammal tant som somnat glöms kvar vid matbordet när det börjar regna. Och hela tiden hotas de av att få Skylab i skallen. Experter har gissat på västra Frankrike som nedslagsplats.
70-talets badmode var inte att leka med! Notera ciggen i linningen.
JAG MINNS EN SOMMAR är en varm och rolig film. Visst är det bagatellartat, men om man är i min ålder eller äldre lär man bli nostalgiskt. Och det är det ju inget fel med. Däremot är Delpys film lite för lång med sina 113 minuter. Den hade utan vidare kunnat klippas ner med 20-30 minuter. Och mot slutet blir det kanske för mycket skrikande när det ska bli lite allvarligare. Sådant klarar jag mig utan.
Men bortsett från dessa invändningar tycker jag att JAG MINNS EN SOMMAR är en film man kan spendera en kväll tillsammans med.
... Jag undrar förresten om jag någonsin har läst Rahan ...






(Biopremiär 10/8)


tisdag 7 augusti 2012

Hämnden!

I min bok "Sex & våld" finns majoriteten av mina gamla kultfilmsspalter ur NST samlade - med undantag från de allra första (som skrevs på skrivmaskin) och de allra sista (som försvann vid ett datorhaveri). Visst, dessa krönikor går förstås att leta upp i de tryckta tidningarna, men jag har dem inte digitalt. Och jag har inte kvar gamla klipp.
Men jag plockade även bort ett par andra texter jag bedömde som ointressanta och/eller opassande, till exempel min krönika om filmen HÄMNDEN, som Stefan Lindqvist med kompisar gjorde under sin gymnasietid på 1970-talet. Stefan var min kollega på NST och han är numera på HD. Jag gissade att enbart gamla NST-läsare - och Stefans kompisar - är intresserade av denna ultraobskyra amatörrulle, därför återtryckte jag den inte. Men det har visat sig att många minns krönikan från min första sajt Udo Magazine och tyckte att den var kul. Udo Magazine finns ju inte längre, så för att stilla eventuell nyfikenhet - och för att bevara krönikan - smäller jag in den här:

Tyvärr är inte detta en bild ur HÄMNDEN. Men herr Lindqvist önskar säkert att så vore fallet.

KULTFILM

12:e juni 1997

Det finns hårda filmer - och så finns det HÅRDA filmer. De som har sett svenska polisfilmer från 70-talet vet att dessa mestadels handlade om trötta, gråa typer som traskade omkring i socialrealistiskt snömos. Men det finns ett undantag. En film som är så tuff att Starskey & Hutch bleknar. Så frän att den skulle kunna få 9 mm-folket att skita på sig av avund. Vi pratar om Hämnden, ett super-8-epos på knappt 23 minuter utan ljud från sent 70-tal, för-slagsvis '79.
Varför tar jag upp en gammal amatörfilm här? undrar förstås vän av ordning och etikett. Därför att en av männen bakom filmen och dessutom filmens hjälte är Stefan Lindqvist. Javisst, den Stefan Lindqvist. Slagskott-mannen. Porrmannen.
Hämnden gjordes under hans gymnmasietid, och själv såg jag den faktiskt också under min gymnasietid, men nu är det mer än tio år sedan, så det var en stor upplevelse att se om filmen på video. Super-8 är nämligen andra saker än video, som oftast blir trist. Super-8 är ju riktig film, och dyrt att jobba med, alltså är det friska tag filmen igenom, snabba klipp och ett sjuhelvetes tempo. Super-8 medför också en sorts grynig dokumentär känsla, lite åt tysk snuff. Starskey & Hutch kom inte till Sverige förrän '81, så frågan är var pojkarna fått sin inspiration ifrån. Antagligen såg de allt som visades på bio Maxim i Landskrona, som ju enbart visade bra filmer på 70-talet. Någon som helst distans har upphovsmännen inte heller haft, vilket är till filmens fördel.
Vad handlar då Hämnden (eller ämnden som det blivit i videons fullscreenformat) om? Efter en usel reklamfilm för potensmedlet Dunder, börjar det med en prolog. En knarkare går in på en gård för att köpa knark av en langare som står i en källarnedgång. Knarkaren har inga pengar, så han bånkar langaren i skallen med en bräda, tar knarket och sticker.
En polischef med hårdrocksmustasch och knapptelefon kallar till sig sina två hårdaste snutar, varav den ene är Lindqvist med kort hår, tjocka glasögon och tajta jeans (som dock är uppvikta nertill - minuspoäng). Chefen visar foton på knarkligan, och snutarna be-ger sig ut på Landskronas gator för att nita alla badguys. Utanför AG:s kommer plötsligt knarkaren från prologen springande. Snutarna springer efter, och får tag på honom utanför hotell Ritz (mordhotellet '97!), där de misshandlar honom grovt. En gubbe i keps passerar, stannar upp och tittar på, vänder sig om och tittar in i kameran, innan han fortsätter.
Snutarna fortsätter att misshandla och tortera knarkaren tills han berättar var langaren bor. Våra hjältar, som ofta filmas i grodperspektiv, hittar langaren, men denne flyr. Snutarna sätter efter, men tappar bort honom utanför Jerrys klänningar. Tack och lov dyker langaren upp igen, så att snutarna kan banka skiten ur honom, och avsluta med en realistisk pungspark. Detta hindrar inte langaren från att gå till knarkbossen. Kameramannen speglas i en glasdörr. Snutarna går hem. När de omedelbart därefter går ut igen, har det blivit jul.
Knarkbossen, som ser ut som Emil i Lönneberga med Hitlermustasch och löjlig hatt, får besök av langaren som gör en clownen Manne-rutin. In kommer en torped (halvlångt hår, fjunskägg, och pilotsolbrillor, filmad i grodperspektiv) som oförklarligt misshandlar langaren. Knarkbossen visar foton på snutarna iförda tenniströjor, och torpeden beger sig ut för att mörda dem.
Snutarna kommer upp till knarkbossens kontor. Lindvist hotar sekreteraren med kniv. Hon skrattar ("Äh, hon kunde ju inte agera, hon fick bara vara med för att hon var söt," sa Lindqvist). Lindqvist ler rått. Här är han så hård att han liksom går i slowmotion. Ingen vet varför, men snutarna lämnar skurkhögkvarteret. När de kommer ut, blir Lindqvists kollega skjuten, och blodet sprutar. Linqvist drar sin picka, och röjer loss nere i hamnen.
På idrottsplatsen häckar till slut samtliga skurkar för att göra upp en affär. Lindqvist kör dit och skjuter ihjäl allihop i långa, utdragna scener, med många närbilder på blodiga skottsår. En skurk skelar med ögonen när han dör. Lindqvist tar en väska och vandrar därifrån, rakt in i Karlslundsparken. Bilen, med skåneflagga och grön majblomma, låter han stå kvar. Det sista vi ser är en skylt med texten "taxi". Slut.
Ett brutalt mästerverk. Det som förvånar mest, är att actionscenerna är rätt bra gjorda, med bra vinklar och rätta klipp. Nu väntar jag bara på en laserdiskutgåva med funky soundtrack.


Uppdatering 2018:
Numera finns HÄMNDEN tillgänglig online.
 



-->

måndag 6 augusti 2012

När superhjältarna var obegripliga

I en intervju säger Stan Lee att på 1960- och -70-talen förstod DC Comics aldrig varför Marvels serietidningar sålde så mycket bättre än gamla trotjänare som Stålmannen, Läderlappen och gänget. Cheferna på DC kom - enligt Lee - fram till att det berodde på att Marvel kanske hade en viss färg på omslagen, så DC slafsade på denna färg. Utan resultat. De kom då på någon annan, långsökt anledning till Marvels framgångar, och drog utan framgång till med ytterligare ändringar.

Men den egentliga orsaken till att Marvels serier sålde som smör, var förstås innehållet; själva berättelserna och sättet de berättades på. För så här var det: på 70-talet var majoriteten av DC:s serier i det närmaste oläsliga.

I mina recensioner av till exempel THE AMAZING SPIDER-MAN och THE DARK KNIGHT RISES berättar jag lite om hur det såg ut på superhjältefronten i Sverige när jag växte upp. Ett ämne jag funderat lite på sedan jag såg de här filmerna.

På 1970-talet var det tunnsått med Marvelserier i Sverige. Red Clown gav ut några titlar som kom ut i ett fåtal nummer under ett fåtal år; slarvigt redigerade produkter, vilka jag dock tyckte var otroligt tuffa när jag var barn. Att jag upplevde dem som extra tuffa och spännande, berodde bland annat på att de redan då var sällsynta på antikvariat. Visst, jag lyckades få tag på en hel del av dem, men till skillnad från andra serietidningar, fanns de inte i drivor. Först 1978 fick Marvel någorlunda fotfäste i Sverige, då Atlantic började att ge ut sina titlar. Slarvigt redigerade även de, men det märkte jag inte riktigt. Inte då när det begav sig.

Så, i brist på Marvelserier läste jag och mina kompisar tidningar med DC:s hjältar. Sådana fanns det en hel del. Och även om jag gillade dem och tyckte att i synnerhet Läderlappen var cool (åtminstone när han tecknades av Jim Aparo eller Neal Adams), så måste jag erkänna att jag sällan begrep vad de handlade om. Jag har läst om en del av de här tidningarna som vuxen - och jag har fortfarande problem med att hänga med.

Marvel Comics var ju kända för att bygga såpoperor kring sina figurer. Hjältarnas privatliv var lika - eller ofta mer - intressant än fajterna med superskurkar. Och avsnitten hängde ihop i evighetsäventyr. Men så var det inte hos DC. Hjältarna var fortfarande relativt endimensionella träbockar. Just under 70-talet, åtminstone under dess första hälft, var DC:s serieavsnitt märkligt korta. Ett drygt dussin sidor - och alltid avslutade äventyr. Detta innebar att man kunde få in tre avsnitt, oftast med olika figurer, på 36 sidor, som i Sveriges var ett vanligt sidantal på 70-talet.

Detta innebar även att serierna blev märkligt rumphuggna och konstigt berättade. Författarna försökte ibland berätta så avancerade och "vuxna" grejor som möjligt (ofta skulle det vara invecklade metafysiska prylar), ibland på "moderna" sätt, på minsta möjliga utrymme. Det lyckades man sällan med.

Stålmannen läste jag sällan som barn, främst beroende på att Stålmannen är en tråkig, oövervinnerlig hjälte, men jag tyckte även att serien var så trist tecknad. Oftast var det Curt Swan som höll i pennan, och det såg inte lika häftigt ut som när Aparo fläskade på med skuggor i Läderlappen. Och jag tyckte att äventyren mest var konstiga. Just det här avbildade numret, nummer 5/1976, minns jag att jag tyckte var bra, men i det flesta fall förstod jag inte vad superskurkarna var ute efter. De äldre 50-talsavsnitt som ofta gick som utfyllnad var mer begripliga.

Stålpojken, däremot, gillade jag skarpt. Jag hade en period i slutet av 70-talet då jag älskade den här tidningen. Okej, det var väl framför allt serierna om Rymdens Hjältar jag gillade. Herregud, vad jag tyckte att de här superhjältarna som huserade i framtiden var häftiga! Häromåret läste jag om ett par gamla nummer, bland annat nummer 12/1976, som jag minns som särdeles fräsigt. Bara omslaget kickade igång min fantasi när det begav sig.

Som vuxen konstaterade jag att huvudserien var omständligt berättad och svårbegriplig. Och astråkig. Jag noterade även att Mike Grells teckningar, som jag en gång i tiden beundrade, var härligt halvtaffliga. En tafflighet han utvecklade under 80-talet i sin serie Jon Sable - Freelance. Alla figurerna hade fantastiskt långa ben! Och nu på 2000-talet funderade jag även en del på grundidén med Rymdens Hjältar - och framför allt på Stålpojkens medverkan i teamet. För det första lever de här hjältarna i en framtidsvärld, där alla människor klär sig i konstiga dräkter och trikåer. Superhjältarna sticker inte ut utseendemässigt. Och de är inte ensamma om att ha superkrafter. Om inget annat är teknologin så pass utvecklad, att superhjältar känns onödiga. Alla verkar vara supermänniskor på något sätt. Och varför reser Stålpojken in i framtiden för att hjälpa Rymdens Hjältar? Behövs inte han hemma på Jorden i vår tid? Eller flyger han genom tiden på ett sätt så att han inte missar något klockslag här hemma? Och varför sket han i Rymdhjältarna när han blev äldre och började kalla sig Stålmannen? Kanske därför att han då hängde med Lagens Väktare?

Om Lagens Väktare kunde man läsa i Gigant. Eftersom Gigant var på 68 sidor, var den lite dyrare, och därför läste jag den mer sällan. Jag har för mig att jag som barn inbillade mig att serierna i Gigant var bättre än i de övriga DC-tidningarna. Jag vet inte varför. Men i slutändan tyckte jag nog att innehållet var lika konstigt som i övriga tidningar. I synnerhet Lagens Väktare. Avsnitten började ofta med en rollista. Porträtt på de medverkande superhjältarna. Därefter bekämpade de en konstig skurk som skulle göra något jag sällan begrep vad det var.

De övriga serierna i tidningen var lika träiga som de i Stålmannens egen tidning. Vattenmannen var bara tråkig. Gummimannen mest märklig. Blixten tyckte jag nog om. Ett tag gick Denny O'Neils och Neal Adams numera klassiska avsnitt om Gröna Lyktan och Gröna Pilen i Gigant. De var fantastiskt snyggt tecknade och jag upplevde dem som tuffare än andra serier. Idag tycker jag inte att de håller - och allvarligt talat: Neal Adams avancerade layouter fyller ingen funktion; de stökar bara till berättandet.

Och så har vi då Läderlappen. Det allra första numret jag fick, var nummer 12/1974. Huvudserien om "monstrets hämnd" såg ut som en skräckserie, som liten gosse konstaterade jag omedelbart att Läderlappen är världens allra, allra tuffaste seriehjälte. Jag förstod dock aldrig var avsnittet handlade om. Jag har inte läst om tidningen på ett par decennier, så jag vet inte om jag skulle begripa avsnittet idag. Numret innehöll även ett äventyr med Robin. Det hette "Det sjuder och exploderar". Och då, på 70-talet, förstod jag inte ens vad den konstiga titeln betydde. Än mindre vad avsnittet gick ut på.
1979 gick Läderlappen upp i sidantal, och samtidigt slängdes fyrfärgstrycket ut. Jag minns när jag köpte nummer 1/1979. På torsdagseftermiddagar veckohandlade min morsa på Epe Livs i Landskrona. Ibland följde jag med, och då stod jag klistrad vid serietidningsstället - och då, 1979, fanns det en farlig massa titlar att välja mellan. Och ja, jag minns till och med var stället stod 1979. Och var det stod 1976 och '77. Jag var så fascinerad av serietidningar på den tiden att jag minns sådana detaljer. Men då, i början av 1979, hade jag fyra kronor i fickan. Jag vet inte varför. Jag hade aldrig pengar på mig som barn. Jag frågade morsan om jag fick köpa en serietidning och valde Läderlappen just för att den gjorts om, och vid kassan sa morsan "Har du så mycket pengar på dig?".

Jag tyckte att Läderlappen i svartvitt var ännu fränare än i färg. Teckningarna blev mer detaljrika, skuggorna tyngre. Precis som i Fantomen - en serie som förlorade mycket när de började tryckas i färg. Jag tror dessutom att jag begrep serierna i Läderlappen 1979. Kanske för att jag blivit aningen äldre. Kanske för att serierna inte var lika komprimerade och utspejsade. Kanske var de bättre berättade.

... Och kanske minns jag helt fel. Det här är ju över 30 år sedan. Många av de nämnda serierna har jag inte sett till sedan dess. De tidningar jag behöll försvann vid ett källarinbrott för femton år sedan.

Så. Vart vill jag komma med denna långa drapa? Nja, det vet jag inte. Jag kände bara för att berätta om det här.

Och nu har jag gjort det.


lördag 4 augusti 2012

Här får ni bannor

Eller banner. Eller något ditåt.

Det är stiltje på filmfronten. Få biopremiärer - och av någon anledning har det kommit väldigt lite filmer på DVD den här veckan, och av dessa ingen jag inte redan skrivit om när de gick på bio.

Jag vill ju helst uppdatera TOPPRAFFEL! dagligen, men jag känner att det blir lite svårt den här helgen. Men i brist på annat slänger jag in den här lilla reklamblaffan jag spikade ihop igår. Jag var tvungen att ladda upp något i reklamsyfte på en annan sajt, och eftersom jag inte hade något, fick jag improvisera. Men jag tycker nog att den här lilla prylen blev rätt trevlig. Jag menar, jag skulle klicka på den om jag såg den i ett hörn. Blygsam som jag är drog jag till med "Sveriges främsta filmblogg".
... Men ni håller väl med, eller hur?

fredag 3 augusti 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: John Finnegan

I DIRTY HARRY från 1971 passerar en spårvagn på vilken det sitter en reklamskylt jag alltid noterat. Det står "Finnegan!" på den. Jag vet inte varför jag kommer ihåg detta; varför denna reklamskylt med detta namn etsat sig fast i minnet.
Alldeles nyss dog den amerikanske karaktärsskådespelaren John Finnegan, 85 år gammal. Jag var tvungen att kolla upp vad karln medverkat i, och minsann om det inte påstås att hans röst går att att höra i just DIRTY HARRY! Men jag forskade vidare. För läser man noga på den där reklamskylten i filmen, står det "Peter Finnegan!". Och Peter Finnegan var något slags politiker i San Fransisco ... Fel kille!
Men John Finnegan känner vi igen. Han tillhörde nämligen det (relativt) fasta persongalleriet i COLUMBO med Peter Falk. Fast förvirring lär ha uppstått. Han spelade Barney flera gånger i serien - men han medverkade ännu fler gånger i andra roller. Även i MCCLOUD medverkade han flera gånger - i olika roller. Och i ELLERY QUEEN spelade han två olika roller under 1975. I DE FATTIGA OCH DE RIKA vara han en snubbe som hette Jack. Men i andra säsongen av DE FATTIGA OCH DE RIKA, som jag inte minns vad den hette i Sverige, men som i original har tillägget BOOK II, figurerar Finnegan i en annan roll. Förvisso var det här antagligen väldigt, väldigt små roller, men ändå.
På bio har vi sett John Finnegan i Cassavetes EN KVINNA UNDER PÅVERKAN, i Roger Corman-produktionen CAPONE, SKJUT INTE PÅ TANDLÄKAREN (mot Peter Falk igen), GLORIA (Cassavetes igen), DEN BÄSTE, JFK, SISTE ACTIONHJÄLTEN, MARS ATTACKS! och ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS.
Själv hade jag gärna sett honom - och inte Peter Finnegan - på en reklamskylt i DIRTY HARRY.

JOHN FINNEGAN
1926 - 2012
R.I.P.