onsdag 11 juli 2012

Bio: Cockpit

Foton copyright (c) Niklas Maupoix & Anna Lundin

Män utklädda till kvinnor är en gammal fin komeditradition. Antagligen har genren funnits i alla tider, men den stora klassikern är förstås pjäsen CHARLEYS TANT, och på bio har vi sett svenska varianter som STACKARS FERDINAND (1941, med Thor Modéen och Åke Söderblom), Hasse Ekmans FRAM FÖR LILLA MÄRTA och LILLA MÄRTA KOMMER TILLBAKA (1945 respektive 1948, med Stig Järrel och Ekman), och utomlands hittar vi förstås I HETASTE LAGET, TOOTSIE, VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och WHITE CHICKS. Brittiska sketcher med män i kvinnokläder är otaliga, man älskar sådant i England. Däremot är det sällan, eller snarare aldrig, roligt med kvinnor i manskläder. Antagligen beroende på att kvinnor numera ofta bär manskläder till vardags.

Nu är det dags igen. Jonas Karlsson har huvudrollen i Mårten Klingbergs COCKPIT (vitsig titel), en film som förhandsvisats flera gånger de senaste månaderna och tydligen verkar folk gilla filmen. Men den börjar allt annat än bra. Filmen börjar nämligen precis likadant som SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SHOO BRE. Med slutet och en berättarröst. Karlsson, iförd klänning och med peruken avsliten, kommer springande med ett uppbåd fotografer efter sig. Han flyr upp på ett hustak och ställer frågan om hur han hamnade i den här situationen. Att inleda med slutscenerna är nästan alltid av ondo. Men för att göra det hela ännu sämre, vänder sig Karlsson till oss i publiken; han bryter den fjärde väggen och förvandlar bion till en teaterscen. Jag har ofta lite svårt för Jonas Karlsson, han har en tendens att låta lite för onaturlig på ett Dramatensätt - vilket paradoxalt nog är orsaken till att han anses vara en bra skådis. Men han verkar vara en schysst kille. Av någon anledning röker han en cigarrett medan han håller teatermonologen på taket, han röker inte under resten av filmen.
Jonas Karlsson spelar Valle, pilot och gift med en fullkomligt vedervärdig tjej sedan femton år eller så, och tillsammans har de en elvaårig son som är blind sedan födseln (pojken som spelar grabben är uppenbarligen blind på riktigt). En vacker dag får Valle sparken från sitt jobb. Flygbolaget måste skära ner. Då vill Valles fru inte längre veta av honom, så de skiljer sig. Hon flyttar ihop med en stenrik gubbe i 80-årsåldern, medan Valle tvingas flytta hem till sin syster Maria (Ellen Jelinek), som är lesbisk och driver en feministisk kampgrupp.

Valle söker ett pilotjobb, men det visar sig att bolaget helst vill ha en kvinna. Således klär Valle ut sig till den kvinnliga piloten Maria; han snor lite personuppgifter från sin syster, och får jobbet. Genast börjar en slajmig pilot (spelad av regissör Klingberg själv) att stöta på honom, men större problem uppstår när den bisexuella piloten Cecilia (Marie Robertson) blir kär i honom, i tron att han verkligen är en hon. Hennes känslor är besvarade. Ännu värre problem uppstår efter en olycka och "Maria" plötsligt blir hela folkets hjältinna.

Misstaget COCKPIT gör, är att sätta budskapet i första rummet. Den skriver oss allt på näsan. Könskvoterings- och genusdebatten tas upp på inte bara olika-, utan även de mest övertydliga sätt. Flertalet rollfigurer är rejäla klichéer; den lesbiska systern, hennes veganfeministpolare, Valles sviniga överklassfru, till och med Valles morsa visar sig vara lesbisk - och ett monster till hemsk Östermalmskärring. Att Cecilia är bisexuell känns i sammanhanget självklart. Det blir för mycket med allt det här.

En del rollfigurer är också lite för mycket - eller mycket för mycket. Hur stod Valle ut med sin vedervärdiga och elaka fru i så många år? Varför är hans morsa lika extremt elak? Och i vanlig ordning går det inte att komma ifrån att undra varför ingen ser och hör att "Maria" är en man. Han ser inte ut som något annat än en man, om inget annat ser man det på händerna och hör det på rösten. Och Cecilia borde ju märka det när de hånglar.
Trots dessa anmärkningar, vilka drar drar ner helhetsomdömet en hel del, vill jag inte sticka under stol med att COCKPIT är ganska trevlig och emellanåt riktigt rolig. Björn Gustafsson (den unge komikern, inte den gamle legendaren) dyker upp ett par gånger som en festlig karikatyr på dagens politiskt korrekta vegan-feminist-aktivist-vänstersnubbar (som sina åsikter till trots hänger i en stor lägenhet på Östermalm). En del slapstickinslag är kul, liksom vissa situationer. Det dyker upp en läkare i en kort scen och hans torra, märkliga repliker är nästan roligast i hela filmen. Marie Robertson är väldigt söt och sympatisk (vilket troligen beror på att hon är född samma datum som jag), men jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den konstiga och direkt bisarra scenen, där den blinde pojken spelar fotboll och irrar runt framför ett mål. Hur tänkte Klingberg där? Är det ren lyteskomik, eller är det meningen att vi ska tänka "Åh, vad roligt att även blinda kan idrotta!"?
I grund och botten är COCKPIT en ganska traditionell fars. Synd att man trumpetar ut budskapet som värsta första maj-tåget.

Tekniskt sett sticker filmen inte ut på något sätt. Jag sätter ett snällt betyg.






(Biopremiär 13/7)

tisdag 10 juli 2012

TOPPRAFFEL!s enarmade bandit

Ibland sitter jag på Casino Cosmopol och ... dricker kaffe. Det är ju inte alltid man vill sitta och stoppa pengar i en tjuvaktig maskin man aldrig vinner på. Men nu finns TOPPRAFFEL!s egen enarmade bandit! Helt gratis att spela på. Förvisso kan man inte vinna någonting, men ändå. Den är garanterat rolig att titta på.
Klicka HÄR för att spela!

Bio: Abraham Lincoln: Vampire Hunter

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läste aldrig boken "Stolthet och fördom och zombier" när den kom. På papperet var det en kul idé, men jag misstänkte att det räcker med att det är en kul idé. Kanske gör det sig som en parodi i MAD på ett par sidor, men inte som en roman. Dock blev boken en succé och gav upphov till en hel genre; det finns nu en hel uppsjö av sådana här mash-ups; klassiska romaner i skräckversioner. Jag har inte läst en enda av dem, de känns rätt onödiga - och jag har därmed inte läst Seth Grahame-Smiths "Abraham Lincoln: Vampire Hunter".
Grahame-Smith, som skrev Tim Burtons misslyckade DARK SHADOWS, har även skrivit manuset till denna filmatisering. För regin står Timur Bekmambetov, som gjorde den ganska svårtittade NATTENS VÄKTARE (alldeles för rysk) och dess uppföljare, som jag inte sett, samt besvikelsen WANTED. Bekmambetov gillar flashiga bilder och specialeffekter - men det är väl allt.
ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER inleds med att titelfiguren (spelad av Benjamin Walker) sitter i Vita huset den 14:e april 1865 och skriver ner de hemliga detaljerna om sitt liv. Det börjar med hans barndom, då hans föräldrar kommer i bråk med en illasinnad speditör som inte gillar familjen Lincolns vänskap med en svart pojke född i frihet. Lille Abraham blir rasande och börjar fajtas med en yxa. Det visar sig att speditören och hans anhang är vampyrer, och Abrahams mor bits och dör.
Lincoln växer upp, studerar till advokat och tar jobb i en speceriaffär där han blir kompis med ägaren Speed (Jimmi Simpson). Lincoln börjar även flirta med den söta Mary (Mary Elizabeth Winstead). Vår huvudperson kan dock inte släppa tanken på att hämnas sin mors död och han har lärt känna den mystiske vampyrbekämparen Henry (Dominic Cooper). Tillsammans utgör de ett vampyrslaktarteam - Lincoln har byggt sig en specialyxa med yxhuvud i silver och en pickadoll i skaftet. Det nedgörs vampyrer i stora lass, samtidigt som Lincoln fördömer slaveri och kandiderar till president. Och de kommer allt närmare den synnerligen onde vampyrledaren Adam (Rufus Sewell).
Det här visar sig vara en märkligt ... poänglös film. Med risk att låta som en pensionerad småskolefröken, men - vad är det för poäng med att låta Lincoln agera actionhjälte? Jag hade förväntat mig en mer komedibetonad film. En film som gjorde något av det fåniga i att Amerikas president även är vampyrjägare. Men icke. Där här är ett rakt actionäventyr, fullpackat med action, slagsmål, mängder av blod och till och med ett par svordomar. Men eftersom hjälten är Abraham Lincoln, funkar det inte riktigt som en rak actionfilm; det blir aldrig coolt. Självklart beroende på det jönsiga i att det är Lincoln som svingar yxan.
Benjamin Walker är en väldigt trist hjälte. Abraham Lincoln verkar inte ha varit världens festligaste kille, och med det skägget är det förstås omöjligt att utstråla sexig coolhet, men Walker är alldeles för blek och ointressant. Hans fiender är desto bättre.
Här och var verkar det saknas scener. När Lincoln först träffar Mary har hon en fästman, men Lincoln börjar trots detta att uppvakta tösen och fästmannen glöms bort, även om han fortsätter att dyka upp ett par gånger i filmen. Även Lincolns väg till presidentposten går lite väl fort, och plötsligt är det krig (som sydstaterna är på väg att vinna, eftersom de satt in vampyrer i sina arméer).
Handlingen kommer i skymyndan för all action. Inget fel i det, om vi pratar grabbig 80-talsaction, men här handlar det om oändliga MATRIX-slagsmål med slowmotioneffekter och vajrar, och alldeles för mycket CGI. Det är så mycket CGI att det till slut är svårt att avgöra vad som faktiskt är på riktigt. Bekmambetov är frikostig med blod, det sprutar hejvilt, men för det mesta är det sterilt CGI-blod och ser inte ut som något annat. Hela filmen är överlastad, det är för mycket av allting, och jag tyckte ganska snart att det blev tråkigt. Vissa scenerier är flotta och imponerande, men jag brydde mig inte om de här figurerna, jag engagerade mig inte i handlingen. Dessutom är filmen i 3D och Bekmambetov har uppenbarligen inte lärt sig att snabba klipp under actionscener inte funkar när det är 3D; det blir bara ännu jobbigare att titta på. Att Tim Burton är inblandad som medproducent märks inte alls. Det mest positiva här, är att vampyrerna bara är onda, grymma och maktlystna, och inga missförstådda outsiders som tonårstjejer ska förälska sig i.
Om hjälten vore någon annan än Abraham Lincoln hade det här kanske blivit lite bättre. Blade i vilda västern, eller något sådant.
Av någon anledning har jag en känsla av att mockbusterbolaget The Asylums låg-lågbudget-kopia ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES är mycket roligare.









(Biopremiär 13/7)

måndag 9 juli 2012

DVD: Mupparna

MUPPARNA (Disney)

Det är en smärre skandal att James Bobins MUPPARNA fuskades bort på bio i Sverige. Den fick biopremiär - men bara i Stockholm. Kanske även i Göteborg, det vet jag inte, men här nere i de mer civiliserade trakterna lyste den med sin frånvaro på biodukarna. Och det är synd. MUPPARNA fick väldigt bra kritik i USA och det är en mycket rolig film.

Jason Segel var inblandad i manuset och spelar den ena huvudrollen som Gary, vars bäste vän heter Walter och är en mupp (fast det vet han inte om). Inte nog med det, Walter bor hemma hos Gary. När de två vännerna växte upp fick Walter alltid lida eftersom han var så kort - men när han en dag upptäckte THE MUPPET SHOW på TV förändrades hans liv. Han blev besatt av Mupparna - en besatthet som hållit i sig.

Amy Adams är Garys fästmö Mary, och de ska åka till Los Angeles på semester - och Walter får följa med för att få besöka Mupparnas nu nerlagda studio, där Alan Arkin är guide. Väl där råkar Walter höra att den synnerligen onde Tex Richman (Chris Cooper) köpt studion och tänker riva den, eftersom det finns olja i marken under den. Walter blir upprörd. Han lyckas även få Gary och Mary upprörda. Enda sättet att rädda studion - och Mupparnas teater - är att skrapa ihop en väldig massa pengar. Och bästa sättet att skrapa ihop dessa pengar är att samla hela det gamla muppgänget och hålla en stödgala. Något som blir svårare än de trodde.

De får genast tag på Kermit, men resten av mupparna är utspridda över landet. Gonzo är upptagen direktör för en vitvarufirma. Fozzie uppträder med The Moopets, ett uselt tribute-band till Mupparna. Miss Piggy jobbar på Vogue i Paris, där hon är redaktör för avdelningen med stora storlekar. De lyckas till slut få tag på allihop, men Richman och hans anhang gör allt för att sätta käppar i hjulet.
För två år sedan recenserade jag A MUPPET CHRISTMAS: LETTERS TO SANTA, en TV-film som inte var vidare lyckad. Den var i princip inte rolig alls. Det är däremot den här nya biofilmen. Det är uppenbart att Jason Segel älskar Mupparna och filmen är gjord med stor kärlek. Bara en sådan sak som att man bild för bild, klipp för klipp, kopierat den gamla fina inledningen till TV-serien.

Det förekommer en rad sångnummer, vilket gör att filmen känns som en klassisk Hollywoodmusikal. En del av låtarna är inget vidare, till exempel "Man or Muppet" som märkligt nog tilldelades en Oscar, men det kan man ta med tanke på hur glatt och färgsprakande allting är. En TV-producent spelad av Rashida Jones kräver att Mupparna måste ha en kändisvärd, så de kidnappar Jack Black - i en scen som oväntat parodierar KILL BILL. Plötsligt börjar Chris Cooper att rappa. De roliga infallen är många och oväntade, och de förekommer mängder av cameos med kändisar - Zach Galifianakis, Ken Jeong, Sarah Silverman, Emily Blunt, Whoopi Goldberg, Dave Grohl, Judd Hirsch med flera, och under eftertexterna sjunger alla "Mahna Mahna".

Varför fick inte den här filmen en bredare biorelease i Sverige? Som familjefilm sopar MUPPARNA mattan med det mesta som går upp på bio!

TOPPRAFFEL! sörjer: Ernest Borgnine

Nej, det hjälpte inte att onanera. 
Det här var ju ett märkligt sammanträffande. Så sent som i fredags stod jag och två kollegor och diskuterade Ernest Borgnine och hans förklaring till hur han har hållit sig så ung och fräsch. "Det är för att jag alltid onanerat!" hävdade han i intervjuer och i sina memoarer. Men nu höll det inte längre - igår dog han, 95 år gammal. Inte fy skam att bli så gammal.
När jag hör Borgnines namn nämnas, är den första film jag tänker på DET VILDA GÄNGET. Förstås. En av mina absoluta favoritfilmer, en av de bästa västernfilmer som gjorts. Men han gjorde ju mer än så, mycket, mycket mer. Borgnine hann medverka i över 200 film- och TV-produktioner sedan debuten 1951. Och då började han ändå att skådespela ganska sent, han var över 30 och hade tillbringat tio år i flottan, när hans morsa föreslog att han borde göra sig till åtlöje framför en kamera.
Ernest Borgnine var med i så många stora, kända filmer, att jag inte vet var jag ska börja. Han gav oftadt ett glatt och jovialiskt intryck, men spelade lika ofta råskinn och hårdingar. Han medverkade i HÄRIFRÅN TILL EVIGHETEN, JOHNNY GUITAR, VERA CRUZ, EN MAN STEG AV TÅGET, och för huvudrollen i MARTY fick han en Oscar. Han mötte Viveca Lindfors i RID FÖR LIVET, hetter Ragnar i VIKINGARNA och var fördömd i 12 FÖRDÖMDA MÄN. Vi har POLARSTATION ZEBRA SVARAR EJ, den fina RÅTTORNA (bättre känd som WILLARD), FÄKTA FÖR LIVET! och KONVOJ. Vi kunde se honom i Disneys majestätska flopp DET SVARTA HÅLET, han slog påsarna ihop med Terence Hill i SUPERSNOOPER, han körde taxi i FLYKTEN FRÅN NEW YORK och vem kan väl glömma när han sjöng "I'm too sexy" i BASEKETBALL? Vi kunde även se honom i filmatiseringen av BLUEBERRY, men det är förstås inget att vara stolt över.
Sedan har vi alla de där filmerna som fick mig att undra vad Borgnine gjorde där. Behövde han pengar? Som B-rafflet YOUNG WARRIORS; en oerhört dum film jag hyrde en gång i tiden. Inget ont om Antonio Margheritis CODENAME: WILDGEESE, men det känns som om Borgnine ville ha lite betald semester. Han ser lätt generad ut i tysk-sydafrikanska LASER MISSION; en riktigt kass film med Brandon Lee som hjälten. Han dög upp i en rad italienska filmer jag inte vet om de någonsin exporterades.
För TV gjorde Ernest Borgnine en farlig massa. Triligen är han mest känd för TV-serien MCHALE'S NAVY på 50-talet, som jag aldrig sett - däremot såg jag en inte speciellt lyckad långfilm baserad på serien. Den kom 1997 och hade Bruce Campbell i en av rollerna. I en intervju sa Campbell att Borgnine var oerhört trevlig och artig; tilltalade Campbell med "son" och hade inga som helst divalater. Han hade varit i branschen så länge att han visste att man kommer längst på att vara trevlig.
Vi har kunnat se Borgnines glugg mellan tänderna i AGENT 86 SMART, LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, robotsnutserien FUTURE COP (som jag vet gick på svensk TV, men jag kommer inte ihåg vad den hette - och många blandade ihop den med HOLMES & YOYO), PÅ KRYSS MED KÄRLEKEN (THE LOVE BOAT, alltså), MAGNUM, AIRWOLF, MORD OCH INGA VISOR, WALKER: TEXAS RANGER, flera TV-uppföljare till 12 FÖRDÖMDA MÄN, och en massa annat.
En lång och cool karriär. Så kan det gå när han onanerar mycket.

ERNEST BORGNINE
1917 - 2012
R.I.P.

fredag 6 juli 2012

DVD: Identity of a Killer

IDENTITY OF A KILLER (Atlantic Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Encore! Ännu en film från Luc Bessons Europa Corp, ännu en film som släpps direkt på DVD, men i det här fallet skulle den gott ha kunnat biovisas utan att göra bort sig.


Originaltiteln är L'HOMME QUI VOULAIT VIVRE SA VIE, vilket betyder "mannen som ville leva sitt liv". Eftersom vi varken kan franska eller svenska i Sverige, har filmen försetts med en engelsk titel. Filmen är baserad på romanen "The Big Picture" av Douglas Kennedy (som även skrev boken bioaktuella THE WOMAN IN THE FIFTH bygger på; en film som inte gick upp i Malmö och jag därför inte sett). För regin står Eric Lartigau, vars tidigare filmer inte nått till våra breddgrader.


Romain Duris innehar huvudrollen som den framgångsrike Parisadvokaten Paul Exben; gift, två barn och lyxvilla. Catherine Deneuve har en liten roll som hans chef, som tänker låta Paul överta företaget. Men så vill Pauls fru plötsligt skiljas. Snart får Paul veta att hon har en älskare, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf), och då går det som det går. Ett bråk uppstår och Paul råkar ha ihjäl Kremer.


Paul gör sig av med liket, och för att hans barn inte ska växa upp med en mördare till far, tar han sitt pick och pack och drar till Montenegro (det är i alla fall där dessa scener är inspelade). Han lyckas fejka sin egen död, men inte nog med det - han övertar även Kremers identitet och börjar nära sin dröm om att bli fotograf.


Problem uppstår när Paul, som alltså nu är Kremer, lär känna en tidningsredaktör (Niels Arestrup), som vill anlita honom som fotograf. Paul vill ju allt annat än skylta med sitt - eller snarare Kremers - namn och Pauls ansikte. 


IDENTITY OF A KILLER klassificeras som thriller på omslaget och, tja, det är det kanske. Men främst är filmen ett drama. Med thrillerelement. Det tar en halvtimme innan Paul råkar döda Kremer och nästan ytterligare en timme innan det förflutna börjar hinna ikapp vår huvudperson och han måste ta sig ur diverse knipor han försatt sig i.


För det är trots allt så att det är Pauls illa genomtänkta plan som försätter honom i alla knipor. Det är ju inte vidare smart att utge sig för att vara en annan, existerande - om än död - människa; fotograf till på köpet. Och i vårt moderna samhälle kan vem som helst googla fram uppgifter och bilder.


Men trots denna ganska osannolika story gillar jag filmen. Den är trevlig och aldrig tråkig. Bra foto och utmärkta skådespelare. Han är rätt intressant, den där Romain Duris, som jag första gången såg i DOBERMANN som kom 1997. Han har ett lite udda utseende, som en normalstor Peter Dinklage, ibland ser han nästan ut som en fransk Thåström. Och han spelar allting, alla typer av roller och filmer, vilket gjort honom till en av Frankrikes största filmstjärnor just nu.


IDENTITY OF A KILLER funkar bra till ett par glas vin i sommarnatten - men jag lär aldrig se om den.


Jag noterar förresten att filmen kallas PORTRAIT OF A KILLER i flera svenska webbutiker, med denna titel på det avbildade omslaget, men på den fysiska skivan står det IDENTITY OF A KILLER.







torsdag 5 juli 2012

DVD: Act of Valor

ACT OF VALOR (Nordisk Film)
ACT OF VALOR fick nedgörande kritik i USA, men blev en oväntad publikframgång. Den har hittills spelat in ungefär åtta gånger sin budget. Att filmen inte gick upp på bio i Sverige är inte överraskande, eftersom detta är en enda lång reklamfilm för Navy SEALs. Inte nog med det - soldaterna spelas av riktiga, nu aktiva Navy SEALs, och rollfigurerna har samma namn som "skådespelarna". Även de som stryker med under filmens gång.
Ärligt talat hade jag ingen större lust att se filmen. Distanslösa hyllningar till soldater, hjältedåd, lojalitet, familjen och USA är ju bland det mest kväljande som finns. Men jag satte mig trots allt ner och såg ACT OF VALOR och tänkte att filmen kanske levererar på actionfronten.
Och det gör den.
Men det börjar riktigt illa. Närbilder på händer som skriver ett brev. Motljusbilder på familjer som surfar och har trevligt. En berättarröst som går på om ära, heder, rättvisa, slåss för sina ideal, familjen och så vidare. Amerika über alles. Något som upprepas under slutscenerna.
Men däremellan kommer jag att tänka på Horst Schröders programförklaring i första numret av actionserietidningen Maxx. Den skulle innehålla maxade serier. Och ACT OF VALOR innehåller maxad action. Filmens hjältar, det vill säga elitsoldaterna, är riktigt träiga som skådisar, de har svårt att framstå som naturliga när de tvingas agera i scener som inte involverar skjutvapen. Men får de en picka i näven vet de exakt hur man ska göra. Rollfigurerna har inga som helst personligheter; en av dem sticker ut en aning eftersom hans fru väntar barn (och då vet vi ju hur det går för honom), men i övrigt är de bara en klump pratande kötthögar med väldigt korta frisyrer. Fast chefen har skägg.
Handlingen är nästan identisk med den franska SPECIAL FORCES, som jag nyligen recenserade. Den franska filmen har bättre skådisar, men ACT OF VALOR är bättre som actionfilm betraktat - och har bättre skurkar. Illasinnade terrorister, varav den ondaste är en skäggig jihadsnubbe, tänker smuggla in mexikaner i USA, där de ska skickas till olika storstäder. Dessa mexikaner är försedda med specialsydda västar, fullproppade med bomber som inte går att upptäcka. En mexikansk kvinna kidnappas i Manilla, och när de sammanbitna Navy SEALs-pojkarna flyger dit och befriar henne, kommer de skurkarnas planer på spåren. Så de får allt beger sig till Mexiko för att rädda dagen.
Det är action mest hela tiden. Extremt mycket vapen- och teknikfetishism. På 90-talet, när det gjordes massor av direkt-på-videofilmer i genren, kallades de "hardware movies". Allting, i synnerhet striderna, är filmade som tjusiga reklamfilmer. Och ja, det är maxat. Det är ett jävla röj. Ofta filmat som ett TV-spel; som en first person shooter. Filmen är R-rated i USA, som ju är ovanligt nuförtiden, vilket innebär svordomar och blod. Killarna är även duktiga på att smyga omkring i djungler och göra hemliga tecken och säga tuffa saker i komradion. Ofta förekommer ordet "bravo".
Handlingen påstås bygga på sanna händelser. Men det gjorde ju även RETURN OF THE LIVING DEAD. Trots alla autentiska inslag; soldaternas metoder, jargong och utrustning, känns det inte vidare realistiskt. Hjältarna är fullkomligt orädda och nollställda. Innan eftertexterna listas namnen på alla de Navy SEALs som gjort "the ultimate sacrifice" och stupat sedan den elfte september.
Kan man svälja all krigs- och USA-propaganda är detta en fläskig actionfilm. Men man får ha överseende med mycket. Jag sätter ett heroiskt överbetyg.






TOPPRAFFEL! sörjer: Eric Sykes

Den engelske komikern och skådespelaren Eric Sykes har dött, 89 år gammal - och vi tänker väl alla på en och samma film: PLANKAN. Den älskade, ähum, novellfilmen från 1967, som åtminstone när jag växte upp TV-visades med jämna mellanrum. Men han medverkade i betydligt fler produktioner än så.
Eric Sykes var tydligen lomhörd, rejält lomhörd, och han inledde sin karriär med att skriva manus till radioprogram. 1954 dök han upp i sin första filmroll, och därefter rullade det på. Det blev främst en farlig massa TV-serier och TV-filmer. Flera av dem hade hans namn i titeln: SYKES AND A..., SYKES VS ITV, SYKES AND A BIG BIG SHOW, SYKES: WITH THE LID OFF och under större delen av 1970-talet sågs han i SYKES. Han medverkade i TV-serier fram till 2010, då han gjorde sin allra sista roll i ett avsnitt av AGATHA CHRISTIES POIROT.
Bland biofilmerna hittar vi flera komedier som hade sådana där långa, krångliga titlar som var populära ett tag. DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER och MONTE CARLO-RALLYT ELLER DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA SKUMPANDE SKRALTIGA AUTOMBILER (originaltiteln var MONTE CARLO OR BUST!). 1968 kunde vi se honom i westernfilmen SHALAKO mot Sean Connery och Brigitte Bardot, och han var med i det festliga Vincent Price-rafflet THALIAS HÄMNARE (bättre känt som THEATRE OF BLOOD), i vilken Statens Biografbyrå gjorde två klipp som beskrivs så här märkligt: "Halssågningsscenen från det L tar sågen till hemhjälpen kommer in. Scenen i hårtorken förkortas från när elektriciteten slås på för fullt till avståndsbild av bil".
Minsann om han inte var med i spökfilmen THE OTHERS och i HARRY POTTER OCH DEN FLAMMANDE BÄGAREN. Men från och med nu lär han inte vara med i så mycket mer.


ERIC SYKES
1923 - 2012
R.I.P.





onsdag 4 juli 2012

Bio: Nathalie

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Igen. Och lite svenskt. Och aningen unikt. För första gången har jag hört filmmusiken till en fransk film innan jag sett själva filmen. Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på Emilie Simon (funkar utmärkt att lyssna på när man skriver filmrecensioner - eller dricker vin), och det är hon som står för filmens score och de flesta av låtarna. Musique et chansons, som det heter.
För regin står långfilmsdebuterande David Foenkinos och Stéphane Foenkinos (jag gissar på att de är släkt), den förstnämnde står för manuset som bygger på en roman han skrivit, och i huvudrollen ser vi Audrey Tautou. Det är antagligen Tautou som är orsaken till att filmen i Sverige döpts om från LA DÉLICATESSE till NATHALIE. Ett namn som ju påminner om Amélie. Dessutom finns det ju redan en känd fransk film som heter DELICATESSEN.

Den näpna fröken Tautou, som börjar bli märkligt lik Marika Lagercrantz, spelar, just det, Nathalie, som när filmen börjar får ihop det med den charmige Francois (Pio Marmaï). De gifter sig, reser världen över, planerar att skaffa barn och är superlyckliga. Nathalie får dessutom ett bra jobb på ett svenskägt företag i Paris. Men säg den lycka som varar - Francois omkommer i en olycka.
Nathalie gräver ner sig i sitt arbete, umgås knappt med någon, och är olycklig. Men så en dag kliver den blyge, snälle och fumlige svensken Markus Lundell (spelad av belgaren Francois Damiens) in på Nathalies kontor. Han är en riktig töffe; tradiga kläder, ena skjortsnibben instoppad innanför kragen, lite kraftig, skäggig och tunnhårig. Allt annat än en damernas man. Av någon anledning för Nathalie hjärnsläpp och går fram och kysser Markus - för att omedelbart glömma bort att hon gjort det. Kyssen räddar förstås Markus' dag och liv, och han fylls av självförtroende.
Först försöker de två undvika varandra på sin arbetsplats, Nathalie hävdar att kyssen var ett misstag, men efter att svensken tagit mod till sig och bjudit ut Nathalie; på kontoret överordnad, på en usel asiatisk restaurang, fördjupa deras relation. Något som sticker i ögonen på företagets chef; playboyen Charles (Bruno Todeschini), som åtrår Nathalie (och alltid bjuder på skorpor).
NATHALIE må vara en romantisk bagatell, men det är en oerhört charmig bagatell, som efter att ha inletts som drama snart övergår till romantisk komedi med ett flertal roliga scener och situationer. Extra roligt blir det för oss svenskar. När Nathalie berömmer Markus för hans utmärkta franska, säger han att han bott femton år i Frankrike - fast han korrigerar inte Nathalie när hon lyfter sitt vinglas och säger "sköll". Senare följer en kort scen som visar hur det ser ut när Markus föräldrar besöker honom i Paris. Inte nog med att det är väldigt tydligt att Francois Damiens inte kan svenska, eftersom han inte kan uttala sin enda, korta svenska replik - de riktiga svenskar som hyrts in för att spela hans föräldrar är riktigt härligt usla. I synnerhet morsan, som utbrister "Du har ju inte ätit av sillen jag skickat till dig!" och visar upp ett köksskåp fyllt med sillburkar.
I en annan scen sitter Nathalie och Markus på hans kontor och han spelar svensk musik. Ett band han påstår var samtida med ABBA, men inte sålde några skivor. Vi får höra en fantastiskt konstig låt. Är det någon som vet om detta är ett autentiskt band? Det verkar osannolikt, men man vet ju aldrig. Låten är direkt bisarr.
NATHALIE är kul, charmig, gullig och underhållande - och väldigt fransk. Det är en sådan där film som får en att vilja sitta på en fransk uteservering och diskutera livet och konsten. Även söta Mélanie Bernier från MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE medverkar som Nathalies sekreterare.
Betyget nedan är kanske lite snällt, men vaffan, det är sommar och sol, låtom oss vara snälla!








(Biopremiär 6/7)

tisdag 3 juli 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Andy Griffith

Andy Griffith har dött, 86 år gammal. Ett faktum som fått en massa amerikaner att utbrista "Åh nej, vad trist" - medan de flesta här i Sverige säger "Andy vem?". Andy Griffith var mest känd för den på sin tid ohemult populära THE ANDY GRIFFITH SHOW, som gick 1960-1968. Nej, jag har aldrig sett programmet. Jag har nog inte ens sett klipp från det (men jag gissar att det finns en del på YouTube).
Däremot konstaterar jag att Griffith medverkat i en fruktansvärd massa TV-serier jag sett - och ännu fler jag känner till, som visats här, men som jag inte sett. Han kunde till exempel beskådas i HAWAII FEM-0, THE DORIS DAY SHOW, THE BIONIC WOMAN, KAMPEN OM COLORADO, TV-versionen av HÄRIFRÅN TILL EVIGHETEN, FANTASY ISLAND, THE LOVE BOAT (minns ni att den hette PÅ KRYSS MED KÄRLEKEN när SVT visade ett par avsnitt?), HOTEL, DAWSON'S CREEK... Han innehade titelrollen i TV-deckaren MATLOCK, 181 avsnitt som sändes mellan 1986 och 1995.
Vidare medverkade han i otaliga TV-filmer, varav en del har smått bekanta titlar; det är möjligt att de gått även på svensk TV, och han hann med att figurera i en handfull biofilmer; en av dem var SPY HARD.
Men nu lär det inte bli så mycket mer.

ANDY GRIFFITH
1926 - 2012
R.I.P.

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.
Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...






(Biopremiär 3/7)

måndag 2 juli 2012

DVD: Hunger

HUNGER (Njutafilms)
Att döpa en film till HUNGER är inte vidare smart, oavsett hur väl titeln stämmer med handlingen. Det finns nämligen otaliga filmer som heter HUNGER, och 2008 biovisades ett ganska uppmärksammat drama med Michael Fassbender med den titeln. Vidare finns ju Tony Scotts THE HUNGER och THE HUNGER GAMES. Hur ska folk veta vilken HUNGER man menar?
Den nu DVD-aktuella HUNGER är en skräckfilm i regi av Steven Hentges. Eller snarare ett oerhört mörkt kammardrama - på temat svält och kannibalism. DVD-omslaget är fullt av väldigt positiva citat - men med tanke på hur många filmsajter det numera finns världen över, är det ju inte svårt att hitta gynnsamma kommentarer.
Filmens öppningsscener och förtexter bådar faktiskt inte speciellt gott. De är nämligen extremt segdragna och jag undrar om det här möjligtvis kommer att bli världens segaste skräckfilm. Men det blir bättre.
Fem personer; två kvinnor och tre män, vaknar upp i vad som verkar vara en övergiven, underjordisk gruva mitt ute i ingenstans. Mörkret är kompakt, de fem känner inte varandra, de vet inte hur de hamnade där och varför. Lyset tänds och de upptäcker några stora tunnor vatten. Vad de inte ser, är att de är kameraövervakade. Någonstans sitter en man; gärningsmannen, och studerar dem. Han gör anteckningar. Uppenbarligen är de fem en del av ett experiment.
Jodå. En människa kan överleva trettio dagar utan mat. Av någon anledning vill kidnapparen se hur lång tid det tar innan hans försökskaniner börjar äta upp varandra. På väggen i gruvan hänger ett räkneverk som tickar ner en dag i taget.
De kidnappade har en sak gemensamt, och de har olika personligheter. En av dem är en våldsbenägen brottsling. En annan manipulativ. Efter ett antal dagar börjar vissa av dem att spåra ur, de blir galna av hunger, och det börjar bli dags att ställa från "Vem äter vem?".
HUNGER är en bra film. Välspelad och intressant. Men som ofta är fallet, känns den för lång. Filmen är inte speciellt lång, men större delen av den utspelas i den mörka gruvan, där huvudpersonerna pratar och bråkar. De hysteriska utbrotten och skrikandet blir lite irriterande ibland. Lori Heuring och Linden Ashby är sympatiska som två av de kidnappade, kidnapparen spelas av en som heter Bjørn Johnson. 
Trots att de tillbringar en månad utan mat, ser de inte särdeles avmagrade ut. Vad märkligare är, är att skägget av allt att döma slutat växa på männen. De är alla slätrakade filmen igenom.








lördag 30 juni 2012

Serier: Ett gäng danska album

Det här recensionsblocket skrev jag för Nya Upplagan härommånaden. Dock publicerades det aldrig där, så jag kör texten här istället. Sedan jag skrev det här, har hela Bernard Prince-albumet publicerats i Fantomen.


BLUEBERRYS UNGE ÅR
Nr 12: “Sirenen fra Vera Cruz”
Nr 13: “100 dollars for at dø”
av Francois Corteggiani och Michel Blanc-Dumont

RED KELLY
Nr 0: “Fangen”
av Greg och Hermann

BERNARD PRINCE
Nr 14: “Dødens torne”
av Greg och Dany

Donovan Comics

Under 1970-talet och 80-talen kom det ut mängder av fransk-belgiska seriealbum på den svenska marknaden. Under 90-talet upphörde denna utgivning nästan helt och hållet. I Frankrike och Belgien fortsätter förstås många av de klassiska titlarna att komma ut, och i vårt södra grannland är förlagen måna om att hålla denna kontinentala seriekultur vid liv. Danmark ligger ju bara en bro bort, och bor man inte i Skåne, har förlag och butiker ofta alldeles utmärkt postorderservice, så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte fortsätta att botanisera bland dessa album. Och danska är ju trots allt betydligt lättare att läsa än franska.
Världens bästa västernserie enligt mig och många andra, är den episka, franska Blueberry, skapad på 1960-talet av sedan länge bortgångne Jean-Michel Charlier och den alldeles nyligen bortgångne mästaren Jean Giraud. På 70-talet gjorde denna duo några kortare avsnitt om sin hjältes ungdom, enklare tecknade för att publiceras i ett par pocketböcker. Senare startades en helt ny albumserie i det vanliga, större formatet; dock skriven och tecknad av andra. Fyra album kom ut i Sverige för 20 år sedan, sedan blev det tyst.
På 70-talet fanns en serietidning som hette Western-serier, och i denna publicerades den franska serien Jonathan Cartland, som tecknades av Michel Blanc-Dumont. Blanc-Dumont är sedan 90-talet den som tecknar Blueberrys ungdomsäventyr, en serie som kontinuerligt kommit ut i Danmark - men själv har jag inte läst den sedan den lades ner i Sverige. Jag förväntade mig ett trevligt återseende, men jag måste säga att jag mest blev förvirrad. Blueberryalbumen hänger ofta ihop i långa sviter och eftersom jag missat sju album kom jag in mitt i handlingen. Den ständigt otursförföljde Blueberry tampas med både sydstatssoldater och franska soldater, och han är lierad med nya vapendragare vilka jag inte vet vilka de är. Den inledande resumén hjälpte inte särdeles. Det händer en väldig massa, men samtidigt inte så mycket - alla lurar alla, alla är opålitliga.
Michel Blanc-Dumont är onekligen en skicklig tecknare, men hans stil är aningen blekare än Girauds. Hans sätt att gestalta människor är lite trist, däremot är miljöerna imponerande. Hade jag läst de album jag missat är det möjligt att jag uppskattat detta mer. Men Blueberry är trots allt alltid Blueberry.
I Western-serier kunde man också läsa den belgiska serien Comanche, fem av äventyren kom även ut som album i Sverige. Jag har inte läst Comanche på åtminstone 30 år, men jag minns att jag imponerades av Hermanns teckningar.
På 70-talet producerades några kortare avsnitt i pocketformat även av denna serie, och dessa har nu getts ut i en dansk samling (serien heter Red Kelly i Danmark), uppförstorade till traditionellt albumformat och med ny färgläggning. Albumet har drygats ut med ytterligare ett par avsnitt av nyare datum, tecknade i en betydligt mer detaljerad stil. Manusen till de här serierna är dock alltför bagatellartade och känns mest som utfyllnadsmaterial, jag minns Comanche som en tyngre och tuffare serie med ordentliga äventyr.
Apropå Hermann: denne tecknare är mest känd för serien om Bernard Prince, som gick i Fantomen när jag växte upp, och sju av äventyren kom även ut som album i Sverige - då hette han Kapten Prince. När Hermann lämnade serien tog andra tecknare över, en av dessa var Dany. Liksom i fallet med Comanche, har jag inte läst Bernard Prince på evigheter, och liksom i fallet med de korta Comancheavsnitten, är “Dødens torne” väldigt bagatellartat. Några vänner till Prince och dennes kompanjon, sjöbusen Barney Jordan, bor i ett afrikansk land som drabbas av en våldsam revolt. Dessa vänner flyr i ett flygplan som störtar i ödemarken och de upptäcker att de är omgivna av växter så giftiga att man dör om man sticker sig på dem. Prince och Jordan är de enda som kan rädda som, så de tar sig dit, går på styltor och bränner ner växterna med eldkastare, medan onda rebellstyrkor närmar sig. Det är det hela. Det händer inte så mycket. Det är mycket action och Dany tecknar i en medryckande stil som påminner mer om Jack Davis än Hermann. Dock har Hermann bidragit med omslagsillustrationen.
Albumet innehåller även ett andra, kortare avsnitt - av en händelse publicerades detta alldeles nyligen i den svenska Fantomentidningen, jag hade ingen aning om att Bernard Prince fortfarande går där.
Även om jag alltså inte tycker att just detta gäng seriealbum är några större höjdare, känns det både trevligt och nostalgiskt att läsa dem. Jag saknar tiden när drivor av serier som dessa publicerades i Sverige.







fredag 29 juni 2012

En hel packe DVD-recensioner

Jag skriver ju inte bara här på TOPPRAFFEL! - varje månad recenserar jag bland annat DVD:er i Nya Upplagan; texter skrivna direkt för den tidningen. De repriseras sedan på JPS Medias hemsida. Här är ett helt gäng DVD-recensioner ni kanske har missat:

DON'T BE AFRAID OF THE DARK
BJÖRNBRÖDER
REIGN OF ASSASSINS
FABLERNAS VÄRLD VOL. 1-3
BEAVIS AND BUTT-HEAD - THE MIKE JUDGE COLLECTION, VOL. 1, DISCS 1-3
CLEOPATRA
LADY OCH LUFSEN - DIAMOND EDITION
TO KILL A MOCKINGBIRD: 50TH ANNIVERSARY EDITION
DEN OSYNLIGE MANNEN
GLÖM INTE KAMELERNA
LEJONKUNGEN 2: SIMBAS SKATT
CATCH .44
PSYCHO
SCARFACE
FALLSKÄRMSJÄGAREN
EN SNUBBE SOM MÖRDAR FOLK
11-11-11


torsdag 28 juni 2012

Bio: Woody Allen: A Documentary

Foton copyright (c) Scanbox
WOODY ALLEN: A DOCUMENTARY recenseras i senaste numret a Empire, och det står att filmen är "cut down from a three hour PBS special"; en TV-version alltså. Vilket förklarar min främsta - och egentligen enda - invändning mot den här annars trevliga och intressanta filmen.
Ni som läst mina texter genom åren vet att jag inte är någon större anhängare av Woody Allen. Jag har sett långtifrån alla hans filmer, jag har aldrig intresserat mig för honom, och av de filmer jag har sett, har jag gillat en del, några är riktigt roliga, medan jag tyckt att andra är hyfsat värdelösa - eller åtminstone slätstrukna. Men självklart är Allen en betydande filmskapare och en intressant person. Hans personlighet går att jämföra med andra ganska mystiska människor jag gillar, till exempel Robert Crumb. En kuf. En begåvad kuf.
I den här dokumentären av Robert B Weide får vi följa Allens liv och karriär från huset han föddes i (vilket Allen visar upp för filmteamet under en promenad - "Det ser inte mycket ut för världen - och det var det inte heller"), till inspelningen av årets film; FÖRÄLSKAD I ROM. Allen intervjuas i sitt hem och det är där vi får se det absolut mest intressanta i hela filmen: hans tyska skrivmaskin av märket Olympia. Det var den han använde när han en gång i tiden började skriva för olika tidningar, och det är den han fortfarande använder till sina manus. Hur gör han om när han skriver fel eller måste redigera? Jo, han klipper ut alla ändringar och häftar dem på plats!

En lång rad av Allens kollegor, skådespelare och namnkunniga beundrare figurerar, en ännu längre rad klipp ur tidiga TV-framträdanden och främst långfilmer passerar revy. Allens stand-up-nummer från 1960-talet, framträdanden hos Dick Cavett, och roligast av allt: Allen boxas med en känguru. På riktigt.
Jag har varit på ett par presskonferenser med Woody Allen, och då har han gett ett rätt skröpligt intryck, men jag måste säga att han är ganska vital i de nya intervjuerna här.
En person lyser dock med sin frånvaro: Mia Farrow. Andra medverkande pratar om den stora skandalen, då Farrow hade besökt Allens lägenhet och hittat nakenbilder på sin adoptivdotter, och att hon genast sade upp bekantskapen. Soon-Yi; adoptivdottern och sedan 1997 Allens hustru och mor till hans två barn, dyker upp på klipp från festivaler, och Farrow syns i några filmklipp, men nix, hon intervjuas inte. Av ganska förståeliga skäl.

Förra årets film; MIDNATT I PARIS, blev som bekant en enorm succé, Allen har aldrig upplevt något liknande, och Owen Wilson säger att Allen plötsligt har gått och blivit rena rama Michael Bay.
Som sagt: det är trevligt och intressant, och jag blev faktiskt sugen på att beta av en del osedda rullar. Med undantag för INTERIORS och de där. Men - det märks att över en timme har klippts bort. En alldeles för stor del av filmen känns mest som ett Greatest Hits-potpurri med alldeles för korta kommentarer och anekdoter från intervjuobjekten. Det är lite för snuttifierat. Jag hade gärna sett längre intervjublock, och då helst med Woody Allen själv. Och eftersom detta alltså egentligen är en TV-film, bjuds vi inte på några filmiska extravaganser; det här är TV på stor duk.
Värt att notera är att både Jan-Olov Andersson och Gunnar Rehlin flimrar förbi - så nu har jag sett dem på stor duk.
Jävla linslusar.






(Biopremiär 29/6)

onsdag 27 juni 2012

Bio: Isolerad


Foton copyright (c) TriArt Film
Vår stolta svenska filmtradition går vidare. Häromveckan hade MÖRKT VATTEN premiär. Nu kommer ännu en thriller. Återigen är det dags att skaka av spänning i biofåtöljen.
Enligt IMDb är ISOLERAD från 2010, då den började att visas på festivaler, men filmen får alltså officiell biopremiär först nu. Den är skriven och regisserad av Johan Lundborg och Johan Storm, och den ingår i det där rookiefilmprojektet - det vill säga, långfilmer av debutanter. Filminstitutet, Film i väst och Film i Gävleborg har hostat upp pengar (det kan inte ha varit så mycket), och stora delar är inspelade på Göteborgs universitet.
Förtexterna rullar mot en fast tagning av husfasader, hustak och en hotfull himmel. Dålig upplösning, det ser ut att vara filmat med mobilkamera. Storyn går i gång, och bilden fortsätter att vara ganska undermålig. Normannen Emil Johnsen innehar huvudrollen som Frank, en introvert läkarstudent som bara vill vara i fred och studera. Det går inte så bra, eftersom en ny granne, Lotte (Ylva Gallon (3,78541178 liter)), flyttar in och genast börjar att springa ner till Frank i olika ärenden. Hon har slut på tvättmedel (Via, för att vara exakt, men Frank verkar föredra Spar). Hon vill bjuda på pepparkakor. Hon stör Frank. 
... Men än värre är det på nätterna. Då kommer nämligen Lottes äldre och burduse pojkvän Micke (Peter Stormare) på besök. De har högljudd sex nätterna igenom, och Frank kan inte sova. Han halkar efter på lektionerna och misslyckas på tentor. 
Den här Micke har uppenbarligen även misshandlat Lotte, men en annan vän till Lotte tror att det är Frank som är hennes pojkvän och som har spöat henne. Så Frank får spö. 
En dag är Lotte försvunnen. Frank ser Micke slänga mystiska, svarta soppåsar. Har han mördat sin flickvän? Uppenbarligen. Och nu börjar Micke bli extra hotfull mot Frank.
Intrigen i ISOLERAD är bättre än den i MÖRKT VATTEN. På sätt och vis är detta en rätt bra story. Hitchcocks FÖNSTRET ÅT GÅRDEN uppblandat med Polanskis HYRESGÄSTEN, ungefär. Det här skulle kunna fungera som ett avsnitt av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Synd att det inte är ett halvtimmeslångt TV-avsnitt. ISOLERAD varar bara 75 minuter, men den känns väldigt, väldigt utdragen. 
Men att filmen är seg och trist beror även på andra faktorer. ISOLERAD ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt och har inte på bio att göra. Det är möjligt att filmen fungerar bättre på en mindre TV-skärm. Vid sidan av andra filmskolefilmer är den imponerande, men det här ser fortfarande inte ut som en "riktig" film. ISOLERAD saknar i princip stil. Okej, det är väl så att bristen på stil är medveten, det är just detta som är stilen, men det hela är så extremt rudimentärt att det bara ser visset och ogenomtänkt ut. Trist färgskala, trista hem, trista människor.
Frank är en väldigt osympatisk och irriterande huvudperson. Av någon anledning är ju svenska (och nordiska) filmare besatta av huvudpersoner med psykiska åkommor. Det är inte länge sedan Noomi Rapace var halvknäpp och jobbig i norska thrillern BABYCALL. Detta innebär att jag omöjligt kan engagera mig i personerna, i deras liv och det de råkar ut för. En sjuk eller märklig huvudperson är inte det samma som en intressant huvudperson. Frank är bara en jobbig typ - och ofta beter han sig konstigt. Eftersom jag inte gillar honom, bryr jag mig inte. Jag struntar i om han riskerar att råka illa ut, kanske till och med mördas. Lotte är rätt knepig även hon. Micke går mest runt och är hotfull och låter som en skitförbannad Ulf Lundell. Övriga medverkande har inte så mycket att göra. En av de övriga läkarstudenterna liknar en ung Fredrik Gertten. Det förekommer två obduktioner på skolan. Ett running gag är att Frank hela tiden snubblar över den lilla grannflickans sparkhjuling. Den oinspirerade filmmusiken ligger som en smet i bakgrunden.
Nej, jag är ledsen, men jag måste underkänna det här. ISOLERAD är ful, tråkig och amatörmässig. Det finns viss antydan till spänning emellanåt, men det räcker inte. Som sagt: storyn är inte dum, men det är illa utfört. Det finns ingen orsak att gå och titta på det här - och dessutom betala pengar för det - om man nu inte är extremt intresserad av färska regissörer.
För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här med Rookiefilm. Att verkligen poängtera att det här är låg-lågbudgetfilmer av helt gröna människor. Som om vi ska ha överseende med detta. 







(Biopremiär 29/6)