fredag 15 juni 2012

DVD: Ghost Rider: Spirit of Vengeance

GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE (Nordisk Film)
Jag har för mig att jag såg ett par bilder på Marvelhjälten Ghost Rider när jag var barn och tyckte att han verkade hur tuff som helst. Senare; i början av 1980-talet, publicerades ett par avsnitt i den kortlivade tidningen Atlantic Special, där den brinnande motorcykelknutten kallades Spökryttaren. Jag tyckte nog mest att serien var förvirrad. Vad höll karln på med? Jag har gjort ett par försök att i vuxen ålder läsa moderna inkarnationer av Ghost Rider, men det har inte funkat. Det hela känns lite krystat. Figuren gör sig utmärkt som poster eller som dekoration på en skåpbil. Han är grafiskt sett intressant - men så mycket mer är det inte.
I slutet av 90-talet träffade jag några amerikanska killar i min ålder i Cannes. De kom från ett litet filmbolag och sa att ett av deras projekt var att filmatisera Ghost Rider. De sa att Johnny Depp klampat in på deras kontor i USA och sagt att han ville spela huvudrollen, eftersom han älskar serien. Jag visste inte om jag skulle tro på killarna. Folk hittar på en hel del för att imponera. På flyget hem läste jag i Variety att Depp var intresserad av rollen. Killarna hade inte ljugit.
När filmen väl kom 2006 var det Nicolas Cage som spelade Johnny Blaze; stuntföraren som säljer sin själ till Djävulen och då och då förvandlas till en hämnande demon med brinnande kranium. Filmen blev ingen större succé, själv såg jag den aldrig på bio och när jag väl klämde DVD:n kände jag ingen större entusiasm. Som sagt: det är lite krystat och lite för konstigt - och filmen var inget vidare; inte medryckande, inte tillräckligt cool.
Tydligen tyckte inte Nicolas Cage heller att GHOST RIDER blev speciellt bra, något han antytt i intervjuer. Därför ville han och producenterna få rätt på det hela i denna uppföljare, vilken Cage hävdar är ett slags reboot. I USA - och i Danmark, faktiskt - biovisades GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE i 3D. Här i Sverige dumpas den icke förvånande direkt på DVD och i 2D.
Kritiken utomlands har inte varit den snällaste, men jag förväntade mig ändå en kul och underhållande film; en film som skulle vara bättre än originalet.
Jag blev rätt förvånad när jag konstaterade att filmen faktiskt är sämre än den första filmen.
Vi befinner oss i "Östeuropa". Inget specifikt land, bara östra Europa. Vilket ju kan innebära vad som helst. Det innebär även att filmen ser lite billig ut, som en påkostad Steven Seagal-film. Jag läser att filmen är inspelad i Rumänien.
Det är action på en gång. En massa människor som inte introducerats far omkring och har sig och jag undrar vad det är som händer.
Jag fortsätter att undra vad det är som händer.
Violante Placido från THE AMERICAN är Nadya, som ser ut exakt som Izabella Scorupco. Hon har hamnat i knipa på grund av sin son Danny (Fergus Riordan), eftersom Djävulen vill ha tag på Danny. Av någon anledning. Ciarán Hinds spelar Djävulen, som traskar omkring som en vanlig man. Idris Elba är en motorcykelåkande fransk präst som ska skydda Danny. Onda MC-knuttar dyker upp lite då och då.
Och Spökryttaren? Jo, Johnny Blaze är en lidande man. Han vill bli kvitt förbannelsen. Han förvandlas till Ghost Rider och hamnar i bråket mellan Djävulen och Nadya. Fast man vet aldrig riktigt vilken sida Ghost Rider står på. Om han är god eller ond. Men om inget annat kan kan kissa eld, vilket vi får se ett par gånger. Sedan åker de till något slags kloster eller vad det är, och minsann om inte Christophe Lambert sitter där och häckar med sina munkar. Lambert är skallig och har en massa tecken i ansiktet. Han visar sig snart vara ond. Och Blaze har blivit kvitt sin förbannelse, så han kan inte bli Spökryttaren och rädda Danny och världen när Djävulen kommer. Hur ska det gå?
Jag satt flera gånger och tänkte "Vad är det jag tittar på?". Mot slutet började jag faktiskt även att säga det. Högt. "Vad är det jag tittar på?". Det händer en massa saker. Alla jagar alla. Det är action. Hjälten brinner. Han slår folk i huvudet med kedjor. Och det är inte det minsta engagerande.
Nicolas Cage spelar över på ett komiskt sätt i vissa scener. Sin vana trogen. Och av någon anledning går Ghost Rider som om han har skitit på sig.
GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE är regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, som gjorde CRANK-filmerna och GAMER. De skrev även manuset till megafloppen JONAH HEX. Jag får nog erkänna att jag tycker att JONAH HEX, alla brister till trots, är bättre än den här förvirrade spökryttarhistorien. Anthony Head från BUFFY medverkar en minut i början, innan han blir skjuten.
Det här ser ut och känns som en direkt-på-DVD-film. Hmm. När jag tänker efter: vore det inte coolt om  Marvel startar en D2DVD-etikett och producerar filmer som kanske inte funkat på bio, men som ändå har en tillräckligt stor fanbase för att det ska löna sig. Punisher-uppföljare, Werewolf by Night, Mästaren på karate och liknande. Jag hade sett dem.






torsdag 14 juni 2012

DVD: Tales from the Crypt presents: Demon Knight & Bordello of Blood

För ungefär 30 år sedan köpte jag ett begagnat exemplar av det stora, tjocka seriealbumet "Stora skräckboken", en samling med skräckserier från legendariska EC Comics; redigerad av Sture Hegerfors och utgiven 1974. Detta album gjorde stort intryck på mig; jag tyckte att berättelserna var oerhört spännande, otäcka, roliga - och framför allt var de fantastiskt bra tecknade. Favoritavsnittet hette någonting i stil med "Skämt kött smakar inte alltid skämt" och var tecknat av Jack Davis, som kanske är min absolute favorittecknare. Det här albumet innehöll även presentationer av serieskaparna; fakta jag girigt slukade. Tyvärr försvann boken tillsammans med 90% av min seriesamling vid ett källarinbrott.
På 1970-talet fanns ett brittiskt filmbolag som hette Amicus och som specialiserat sig på antologiskräckfilmer - flera korta rysare ihopspikade till en långfilm. 1972 valde de ut en handfull serier från EC:s 50-talstidningar och producerade TALES FROM THE CRYPT, som i Sverige gick upp på bio som FRÅN ANDRA SIDAN GRAVEN - en bra film som 1973 föjdes upp med THE VAULT OF HORROR.
1989 kom den amerikanska TV-serien TALES FROM THE CRYPT, en förhållandevis jämn och ofta bra serie. Det kom senare även en tecknad barnvariant; TALES FROM THE CRYPTKEEPER, och 1992 ett mindre lyckats pilotavsnitt av TWO-FISTED TALES, baserat på EC:s krigsserier.
... Och så har vi så långfilmerna från 1990-talet som nu släppts på nytt på DVD. Två filmer jag inte sett sedan VHS-tiden.
TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: DEMON KNIGHT (Njutafilms)
Jag var rätt förtjust i den här filmen när den kom, vill jag minnas. Året var 1995 och jag såg den ett par gånger. Jag kommer även ihåg att jag nämnde det för Billy Zane, när jag träffade honom på en fest - men han föredrog att prata om Fantomen, något han spontant tog upp när jag nämnde att jag är från Sverige.
Zane spelar en demon som jagar en herre vid namn Brayker (William Sadler). Denne Brayker kånkar på den sista av sju magiska nycklar - nycklar som innehåller Kristi blod. Demonen har visst redan roffat åt sig sex av dem och får han tag på alla sju lär helvetet braka loss på Jorden. Eller något sådant. Brayker anländer till en skabbig vägkrog, komplett med märkliga figurer och horor. Genast omringas de av demonen och de ondskefulla väsen han släpper loss för att ta sig in i krogen.
... Och det är väl allt som händer. Så här sjutton år senare förstår jag inte riktigt vad jag såg i den här filmen när den kom. Ernest Dickerson, som gjorde SURVIVING THE GAME men mest har jobbat med TV-serier (bland annat THE WALKING DEAD), står för regin, och historien bygger inte på någon gammal serie från EC. Åtminstone inte vad jag vet. Nu när jag ser om filmen tycker jag mest att det hela är ... lamt och ointressant. Manuset är alldeles för tunt och dumt.
Däremot är det kul med alla praktiska effekter; 1995 var det fortfarande inte så vanligt med CGI, och skådespelaruppsättningen hjälper till att lyfta det hela en aning: Jada Pinkett Smith, CCH Pounder, Thomas Hayden Church, och så har vi minsann gamle goe Dick Miller i en roll.






TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: BORDELLO OF BLOOD (Njutafilms)
Till skillnad från DEMON KNIGHT, gillade jag inte den här uppföljaren när den kom 1996. Jag tyckte att den kändes billigare och skräpigare, och dessutom floppade den rejält på bio i USA. Men nu, sexton år senare, tycker jag att detta är den bättre av de två filmerna. Den här gången har man nämligen en roligare story att berätta.
Corey Feldman är en slarver som lockas iväg till världens fräsigaste bordell. Tror han. Utåt sett är det en begravningsbyrå, men lägger man sig i en kista som rullar in i ugnen, skickas man vidare till de bakre rummen, och där är det både hippa och spisarskiva med galanta damer, anförda av den ståtliga Lilith (Angie Everhart). Synd bara att dessa kalaskex är vampyrer.
Feldmans syster, spelad av Erika Eleniak, anlitar den sluskige privatdetektiven Rafe Guttman (Dennis Miller) för att hitta Feldman och lösa mysteriet med begravningsbyrån. Guttman är en typisk filmdeckare, och han vitsar mest hela tiden. Chris Sarandon figurerar som härligt sliskig TV-predikant med elgitarr.
Jovisst - BORDELLO OF BLOOD, som regisserats av Gilbert Adler, är mycket skräpigare än DEMON KNIGHT. Men det är väl därför filmen är bättre. Det är också betydligt roligare den här gången. Speciellt mycket med EC Comics att göra har dock det här inte. Här finns egentligen inga likheter alls, både DEMON KNIGHT och BORDELLO OF BLOOD är helt andra typer av berättelser. Okej, temat från BORDELLO skulle kanske kunna ha plockats från en av de gamla serietidningarna, men det enda som har med TALES FROM THE CRYPT att göra är att filmerna presenteras av The Cryptkeeper.
År 2002 kom det visst en film som heter RITUAL. Ursprungligen skulle den heta TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: REVELATION, men när Miramax köpte den av Universal, plockade man bort allt som hade med TALES att göra. Möjligtvis beroende på att BORDELLO OF BLOOD floppade. Jag har inte sett RITUAL, men BORDELLO tilldelar jag följande betyg:






onsdag 13 juni 2012

DVD: Ögonvittnet

ÖGONVITTNET (Studio S Entertainment)
Innan jag stoppade DVD-skivan i spelaren hade jag aldrig sett ÖGONVITTNET, en thriller från 1981 av Peter Yates som gjorde KRULL. Jag förväntade mig att detta skulle vara riktigt bra. Jag är väldigt svag för thrillers från den perioden; 1970-talet och ett par in på 80-talet. Gärna de med Hitchcockinfluenser. Det ser man sällan idag. Och även om samtliga av filmens stjärnor fortfarande är aktiva, är det något speciellt med att se Sigourney Weaver, William Hurt, Christopher Plummer, James Woods och Morgan Freeman på en och samma gång. Alla 30 år yngre. Freeman ser påfallande ung ut som en polis som heter Black ("Det borde vara lätt att komma ihåg").
... Fast William Hurt var en utstrålningslös tråkmåns redan då. Det är han som innehar huvudrollen som Daryll, vaktmästare i en stor byggnad i New York. Han är rätt ensam och lite knepig, han bor ensam med sin stora, farliga hund, och han har förälskat sig i TV-reportern Tony (Weaver), som han ser på varje dag. Men han har ju aldrig träffat henne.
Dock får Daryll snart tillfälle att både träffa och umgås med Tony. En illa omtyckt och skum vietnamesisk företagare mördas på sitt kontor och Daryll är den som hittar liket och skymtar mördaren. Tony med TV-team anländer, men när de ska intervjua Daryll, har han inget att säga, istället flirtar han med reportern. Han har blivit besatt av Tony. Shades of Jimmy Stewart i VERTIGO.
Tony börjar hänga med Daryll, men mest för att försöka pumpa honom på uppgifter om mordet. För hon ska ju gifta sig med den äldre och stilige Joseph (Plummer), en man som dyker upp redan i filmens öppningsscen och ger ett lömskt intryck. Han återkommer med jämna mellanrum och ger hela tiden ett synnerligen misstänkt intryck. Hmm ... Vem kan mördaren vara ...?
Som New York-skildring är det här bra. Filmen har en skön retrokänsla, stan är rätt gritty, och intressant nog får man aldrig se några landmärken. Men detta - och skådespelarna - är väl det enda som är bra med ÖGONVITTNET. Det här visar sig nämligen vara en särdeles fånig film. 1981 påstod Göteborgs-Posten att filmen "trissar upp spänningen under finalen så att man knappt vågar andas". Den där kritikern måste ha varit väldigt lättskrämd. Just finalen är riktigt tramsig. Spännande blir filmen aldrig. Mest beroende på att det inte händer så mycket i filmen. Logiken haltar och det bres på med alldeles för många sammanträffanden. Det blir rätt jönsigt. Och mördaren är precis den vi tror det är.
Men visst. Det går utmärkt att se filmen för dess skådisar och miljöer.
Jag har en känsla av att filmen hade blivit mycket bättre om James Woods hade spelat vaktmästaren i centrum, och inte dennes gamle polare från Vietnam.







tisdag 12 juni 2012

Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 
Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.
Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.







(Biopremiär 13/6)

måndag 11 juni 2012

DVD: Ironclad

IRONCLAD (Warner)
"From the studio that brought you 300" står det på DVD-omslaget. Detta kan förstås betyda precis vad som helst. Det enda IRONCLAD har gemensamt med 300, är att filmen utspelar sig i historisk miljö och behandlar en autentisk händelse (om nu slaget i 300 faktiskt var autentiskt) - och att den är våldsam och jävligt blodig.
John English står för storyn och har regisserat. Året är 1215 och vi befinner oss i England. Kung Johan (Paul Giamatti, av alla människor) styr och ställer och är en rå sälle som inte ser till sitt lands bästa. Rebeller - män som vill vara fria - kämpar mot den tyranniske kungen, och slottet i Rochester står som en symbol för frihet. Kung Johan och hans armé är på väg dit för att rasera stället och döda alla. James Purefoy (från SOLOMON KANE) är den hårde och tystlåtne tempelriddaren Thomas Marshal, som tillsammans med baron Albany (Brian Cox), tuffingen Becket (Jason Flemyng från HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE) och ett par andra svärdsvingare skickas till Rochester för att försvara slottet. Slottherren Cornhill (Derek Jacobi) vill inte veta av Marshal och de andra, men han har förstås inget annat val än att ha dem där. På slottet finns även några fala damer. Isabel (Kate Mara) blir betuttad i Marshal, men den sistnämnde följer tempelriddarnas kodex till punkt och pricka och han vet inte hur han ska bete sig när galanta damer gör närmanden. Han är bättre på att klyva skallar - en aktivitet han snart får tillfälle att utöva, eftersom kung Johans armé anfaller.
Det tar ett bra tag för IRONCLAD att komma igång. Huvudpersonerna introduceras knappt och det är inget driv i berättandet. Jag fångades inte. Men - filmen tar sig. Större delen av filmen handlar om belägringen och striderna. James Purefoy, som liknar Thomas Jane eller möjligtvis Christophe Lambert, är en träbock - men övriga skådisar är kul. Även Charles Dance medverkar, han är ärkebiskop in skojig mössa. Och Paul Giamatti, som vi ju alla räknar till våra favoritskådespelare, är verkligen i sitt esse som den bindgalne kungen. Han är så elak och känslokall att gobelängerna skiftar färg, och han peakar när han i en  scen vrålar ut en monolog medan han svingar en yxa och hugger av händerna på en tillfångatagen motståndare.
Jag måste understryka att detta är fruktansvärt våldsamt och blodigt. IRONCLAD torde vara den blodigaste riddarfilm som någonsin gjorts. Det är inte utan att jag undrar hur de närmade sig respekterade karaktärsskådespelare som Jacobi, Cox och Giamatti med projektet. "Tjena, vi planerar att spela in en splatterfilm i medeltidsmiljö, vill du vara med?". Kroppar klyvs, huvuden mosas, och vid ett tillfälle bygger kung Johans män en stor mackapär i trä de ska använda för att ta sig in i slottet. Jag tänkte osökt på jättekaninen som riddarna kring runda bordet byggde. Tydligen tänkte även John English på detta, eftersom det sist i eftertexterna står att inga djur kom till skada under inspelningen - "especially not newts".






Bio: Mörkt vatten

Foton copyright © 2012 Holding Hands Sweden

Det är ingen hejd på eländet. Vad är det med svenska filmare idag? När jag blickar tillbaka på de svenska filmer jag recenserat de senaste åren, noterar jag att jag delat ut ettor och tvåor i betyg till majoriteten. Och till skillnad från så många andra, svenska kritiker, tycker jag inte att jag ska behöva vara snäll bara för att det är en svensk produktion. En dålig film är en dålig film. Punkt.

"Sommarens hetaste thriller" står det i annonserna för Raphael Edholms MÖRKT VATTEN. Det här är väl snarare sommaren kallaste thriller. Nej, förresten - "kall thriller" kan tolkas som positivt; isande och spännande. Hmm. Återstår väl bara att kalla filmen "sommarens mest pissljumma thriller".
År 2006 regisserade Edholm filmen BABAS BILAR. En rätt märklig pryl. Förvisso intressant, men märklig - och långtifrån bra. Edholm hade försökt göra något slags actionkomedi av hipp, cool, amerikansk modell, komplett med ironiskt våld, men placerat i ett lika trist som vintrigt Sverige. Det funkade inte alls. När Edholm nu återvänder till registolen (efter att ha agerat italienare i två GÖTA KANAL-filmer), gör han det med vad som säkert är tänkt ska vara en tät, klaustrofobisk, svettig, psykologisk och existentiell thriller. Och nej, MÖRKT VATTEN har inget med den japanska rysaren DARK WATER att göra. Eller dess amerikanska remake. Eller den italienska DARK WATERS. Eller någon annan film med dark, water, mörkt och vatten i titeln.

Sverrir Gudnason från HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? spelar Daniel, som jobbar på en mäklarfirma. Han är dessutom på väg att bli delägare. Chefen Magnus är gift med Marie (Helena af Sandeberg) och han skickar iväg Daniel och Marie för att se över ett hus som ska säljas. Magnus vet dock inte om att Daniel och Marie har en affär. De tänker ta tillfället i akt och tillbringa helgen i den tomma lyxkåken, som ligger på en ö i Mälaren.
Medan de fula förtexterna rullar får vi se Daniel och Marie åka båt. I en evighet. De åker och åker och åker. Det är rena rama ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Och vi får se vattnet och öarna och den vackra svenska naturen och allt annat traktens turistnäring vill att vi ska se. Allt lätt suddigt. Jag vet inte vad de använt för kamera, men liksom i så många andra svenska filmer, är alla flygbilder aningen ur fokus och ser ut att vara filmade med VHS-kamera. Och hela tiden spelas en enerverande syntlåt. Dytte-dytte-dytte-dytte-dytte-dytte! MÖRKT VATTEN är försedd med den sämsta svenska filmmusiken på bra länge. Och det tycker jag inte av den anledningen att jag inte var syntare på 80-talet. Det här är fascinerande uselt.

Okej, Daniel och Marie kommer fram, och Daniel blir genast förbannad på ett äppelträd. Men skit i det, nu ska det ätas och drickas gott, och så ska det gökas. Helena af Sandeberg försöker genast sätta svenskt rekord i nakenscener. Så fort tillfälle ges kastar hon kläderna. Ibland missade jag dialogen, eftersom jag bara satt och stirrade på hennes bröst. Fast jag missade inte något viktigt. Vad gäller dialog. De badar bastu i en scen. Bra val av miljö och man vill klämma in naket i en scen där det bara pratas. Och så bjuds vi på en lång sexscen i köket medan gardinerna fladdrar för vinden. Det här är Near X, som det heter. Vågat värre. Av någon anledning filmar Marie sig själv och sin älskare under en sexakt. Och det är ju inte så smart. Det förstår man ju att den mobilfilmen lär ställa till det.
George har minsann spaden med sig.
Men skulle inte det här vara en thriller? Jo, det skulle det. Det visar sig att de inte är ensamma på ön. Plötsligt dyker en herre vid namn George (Andrzej Chyra) upp. Han tillhör några inhyrda utländska hantverkare som rustar upp kåken och trädgården. Men George skulle ju inte vara där nu under helgen. Fast det skulle ju inte Daniel och Marie heller. George hävdar att han stannade kvar för att jobba klart lite. Fast han ljuger, förstås, det förstår vi på en gång. Och han envisas med att hela tiden dyka upp. Han klampar in när Daniel och Marie gökar. När de äter. Han förvarar sin mat i kylskåpet.
Daniel och Marie försöker vara trevliga. Åtminstone Marie. De bjuder George på middag och vin. Det blir olivolja till maten, eftersom filmen är sponsrad av Zeta. George skulle bara stanna ett par timmar och avsluta det han höll på med, men han blir kvar. Han fortsätter att dyka upp. En kväll bjuder han Daniel och Marie på middag. Det ligger ett kaninhuvud i grytan - "för smakens skull", säger George. På engelska. Han pratar nämligen inte svenska, så stora delar av dialogen är på engelska. Marie ser äcklad ut.

George åker hem och då passar Daniel och Marie på att spela TV-spel, något slags rockstjärne/idol-spel med mikrofoner, och de sjunger "No more Mr. Niceguy". Men inte fan har George åkt hem. Han klampar in i köket igen och gör mackor och dricker sprit.
Tagen på sängen? Nej, men tagen i köket. Och då kommer George och hälsar på.
... Men hallå, skulle inte det här vara en thriller? Nu har det gått drygt en timme och det har inte hänt någonting alls, och eftersom filmen bara vara 77 minuter, börjar det bli bråttom. Således blir det spänning och rysningar på slutet, när George blir hotfull och våldsam och vi får veta varför han häckar på ön. Folk kastas genom glasdörrar. Vi bjuds på en av thrillerhistoriens mest osannolika scener, involverande en swimmingpool, Daniel fasttejpad vid en stol och en stor kniv på poolens botten. Man tar sig för pannan. Förklaringen till Georges beteende är rätt vissen, men det är åtminstone aningen intressant att han vill sprida sitt budskap och sin moral vidare till Daniel och Marie. Allt medan det hamras på en synt på ljudspåret.

Daniel och Marie är väldigt osympatiska. Det är fullkomligt omöjligt att sympatisera med dem och deras situation. I synnerhet Daniel är en slyngel som förtjänar ett kok stryk. Eller att bli uppäten i Amazonas regnskogar. Raphael Edholm har skrivit manuset tillsammans med två andra; det krävdes alltså tre personer för att krysta ihop denna minst sagt utdragna historia. Det mesta är plockat från annat håll. Polanski. Von Trier. Med flera. Filmfotot är trist, MÖRKT VATTEN är en film helt utan stil. Om man nu vill försöka sälja in Mälardalen som lämplig location för filminspelningar och som turistmål, varför gör de en så här ful film?

Det händer ingenting, spännande är det aldrig någonsin, slutscenerna är jönsiga. Förtjänar inte Helena af Sandeberg något bättre än det här? Dessutom verkar Raphael Edholm vara en trevlig snubbe, jag förstår inte varför han envisas med att göra så usla filmer. I det här fallet - liksom i så många andra svenska fall - känns det som om filmskaparna inte ser på andra filmer, som om det inte vet hur man gör.

Framför allt känns det som om filmskaparna inte visste vad de ville göra.

MÖRKT VATTEN är makalöst dålig. Bara det faktum att filmen går upp på bio är befängt.
Ja, herrejävlar ...








(Biopremiär 13/6)

söndag 10 juni 2012

DVD: The Awakening

THE AWAKENING (Nordisk Film)
Det är mycket spökerier just nu. Bra filmer, som THE WOMAN IN BLACK och THE INNKEEPERS (den senare recenserad i majnumret av Nya Upplagan) och ... mindre bra, som DREAM HOUSE (även den recenserad i samma nummer av Nya Upplagan). Någonstans däremellan hittar vi THE AWAKENING, en engelsk film i regi av Nick Murphy, som tidigare bara jobbat med TV-serier.
Året är 1921 och Florence Cathcart (Rebecca Hall från THE TOWN) ägnar sig åt att avslöja bedragare och charlataner i spökbranschen; folk som anordnar fejkade seanser för att lura sörjande på pengar. Florence har även skrivit en uppmärksammad bok, och på grund av denna kontaktas hon av den stilige Robert Mallory (Dominic West) som motvilligt vill att Florence ska komma till en privatskola för pojkar; eleverna är livrädda för en påstådd spökpojke. Dessutom har en av eleverna gått och dött. Mallory tror inte på sådant trams. Motvilligt tackar Florence ja, hon vill egentligen inte, men ja, jösses, minsann om inte spökskeptikern Florence snart börjar tvivla på sin inställning till det övernaturliga. För visst händer det mystiska saker, en liten unge med förvridet ansikte knallar omkring. Imelda Staunton spelar en rejäl husa som är den som insisterade på att Florence är rätt kvinna för jobbet. Florence blir även kompis med en välartad liten gosse som stannar kvar på skolan när alla andra åkt hem över ett lov. Eller om det nu var helg.
Kompetent och välspelat, och filmen börjar onekligen mycket bra. Det är trevligt stämningsfullt och filmfotot är så där trevligt blekt som det ofta är i brittiska filmer. Men det håller inte hela vägen. Upplösningen är rätt vissen, det blir aningen för invecklat och förvirrat. Inte obegripligt, men de krånglar till det i onödan. Och särdeles kusligt och skrämmande blir det aldrig. Spökungen kan inte mäta sig med kvinnan i svart. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför är det så svårt att göra fungerande, effektiva spökfilmer?






lördag 9 juni 2012

DVD: Haywire

HAYWIRE (Nordisk Film)

Avdelningen för besvikelser:

Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot - trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!

Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.

Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil - och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde - och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.

Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige - och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.

HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande - och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla - men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer - och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.

Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.

Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.

Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.

fredag 8 juni 2012

DVD: Lovligt byte

LOVLIGT BYTE (Noble Entertainment)

LOVLIGT BYTE. Det är ju den där filmen i vilken David Carradine jagar Mel Gibson och Goldie Hawn, och den sistnämnda skriker konstant filmen igenom.

... Men det är också den svenska titeln på Julie Anne Robinsons nya film ONE FOR THE MONEY, som nu släpps direkt på DVD.

Härommånaden läste jag en krönika om den här filmen i något amerikanskt magasin. Kan det ha varit Esquire? Texten handlade om huvudrollsinnehaverskan Katherine Heigl och hennes karriär, som inte precis gått uppåt den senaste tiden; snarare neråt. LOVLIGT BYTE, som Heigl även varit med och producerat, floppade på bio i USA. Jag ska väl inte påstå att den floppade rejält, men filmen gick långtifrån så bra som förväntat.

LOVLIGT BYTE bygger på en bok av Janet Evanovich, den första i en lång serie om Stephanie Plum; deckare om en tjej som arbetar som prisjägare. En sådan där modern prisjägare, de där som arbetar åt skabbiga små agenturer och letar upp folk som smitit från lagens händer. När filmen börjar har Plum precis blivit arbetslös och är utfattig, och medan hon äter middag hos sina föräldrar, bogseras henne flotta sportbil bort.

Plums kusin har en borgensfirma, där lyckas hon få jobb, och hennes första uppdrag blir att leta upp en kriminell polis på rymmen. Det är bara det att den här polisen (Jason O'Mara) en gång haft ihop det med Plum. Dessutom verkar han vara oskyldig. Hon skaffar sig en pickadoll och tillsammans med en annan prisjägare beger hon sig ut bland udda existenser och bovar och banditer i något som ska föreställa en actionkomedi.

Jag gillar Katherine Heigl. Hon är rolig och charmig. Och söt. Men LOVLIGT BYTE är en flamsig film. Rörig och aldrig speciellt rolig. Folk springer omkring, det händer saker, och scenerna verkar ha slängts ihop som en hafsig sallad. John Leguizamo har en roll som slemboll.

Det enda som är roligt i filmen, är scenerna med Plums mormor. Hon spelas av 80-åriga Debbie Reynolds. Men Robinsons film är inte värd att se bara för dessa scener. Jag skrattade dock när tanten kommer över Plums revolver och råkar skjuta sönder en kalkon.





Bio: Chernobyl Diaries

Foton: Warner Bros. Pictures © 2012 Oxford Tours, LLC
När en film inte pressvisas i Malmö brukar bolagen hävda att det är av säkerhetsskäl. Jo, som bekant är det ju vi, den lilla grupp kritiker, ofta färre än tio, som går på pressvisningarna som smygfilmar och lägger ut på nätet. Ett annat skäl till att en film inte pressvisas här, är att filmen helt enkelt inte dyker upp i tid. Eller så vill distributören inte betala biografpersonalen för att visa filmen för oss (vilket låter som en ärligare formulering av "säkerhetsskäl").
När filmer inte pressvisas i USA, beror det oftast på att filmbolaget inte vill ha dåliga recensioner. Åtminstone inte innan premiären. När de vet att kritikerna kommer att göra tummen ner, struntar bolagen i att visa filmen för dem. CHERNOBYL DIARIES pressvisades inte i USA - däremot fick vi se den här i Malmö. Kors i taket!
Förra veckan, då filmen gick upp i USA, hittade jag ett fåtal amerikanska recensioner av kritiker som lyckats se filmen. Samtliga gjorde tummen ner. Riktigt rejält. Oj, vad de sågade filmen. Därför var förstås mina förväntningar väldigt låga. Dessutom är manuset skrivet av Oren Peli, mannen bakom PARANORMAL ACTIVITY, vilket förstås inte gjorde mig mer sugen på att se det här. För regin står debutanten Bradley Parker.
Det börjar inte så bra. Nej, tvärtom. Det börjar riktigt illa. Handhållen, extrem shaky-cam, dålig upplösning, unga amerikaner filmer varandra medan de reser genom olika europeiska länder. Åh, nej! Inte ännu en found footage-film! Men så snart de resande når målet; Ryssland, övergår det till "vanlig" film. Förvisso filmat med handhållen kamera, men mjuk och följsam sådan.

Chris (Jesse McCartney) med flickvännen Natalie (Olivia Dudley) och kompisen Amanda (Devin Kelley) ska hälsa på hans bror Paul (Jonathan Sadowski), som av någon anledning bor i Ryssland. Planen är att de ska vidare till Moskva, men Paul tycker att de ska få uppleva ett riktigt äventyr. Han har snackat med en biffig ryss som heter Uri (Dimitri Diatchenko) och som tar med turister på udda arrangemang. Tillsammans med en engelsman (Nathan Phillips) och hans norska flickvän med ful frisyr (Ingrid Bolsø Berdal), ska de med Uri i dennes van åka till Pripyat, en stad som evakuerades när katastrofen på intilliggande Tjernobyl skedde. Befolkningen fick bara några minuter på sig att packa och sticka, och staden har nu stått öde i 25 år.
Färden börjar inte så bra. Några vakter vill inte släppa igenom Uri och hans sällskap. Men Uri känner till en annan väg de kan ta, en bakväg, och snart rullar de in i den kusliga, förfallna staden. Och ja, eftersom det här är en skräckfilm går det snart åt helvete för våra huvudpersoner.
Först måste de fly från ett hyreshus efter att en björn (!) plötsligt kommit farande. Sedan visar det sig att något eller någon gnagt av kablar i deras bil, så de kan inte ta sig därifrån. Och när Uri och Chris mitt i natten går ut i mörkret för att undersöka mystiska ljud, attackeras de. Stämmer ryktena att det fortfarande bor kvar människor i Pripyat? Muterade människor? (Du som gissar att svaret är Nej borde gå på bio lite oftare)

Jag blev positivt överraskad av CHERNOBYL DIARIES. Men låt mig ta det negativa först. Huvudpersonerna. Främst Paul och Chris. De är fruktansvärt osympatiska och irriterande. Jag förstår inte vad det är med amerikanska filmare, varför de alltid ska skildra unga amerikaner på semester utomlands som kompletta idioter; jobbiga, obildade typer som inte vet hur man beter sig bland folk. Varför de ska bekräfta fördomarna om sig själva. De här tjänar inget annat än att bli sönderslitna av mutanter. Jag inbillar mig att filmen hade blivit bättre och mer intressant med bara tjejer i gruppen.
Men annars är detta en effektiv liten skräckfilm. Jag måste erkänna att jag tyckte att det var riktigt spännande emellanåt. En del har invänt mot att man exploaterar Tjernobylkatastrofen; att man gör underhållning av denna tragedi - men resonerar man så, kan man inte utnyttja några historiska händelser överhuvudtaget. Andra världskriget, Titanic, Ted Bundy, you name it. Filmen är inspelad i Ungern och Serbien, med stock footage från Pripyat och Tjernobyl. Det hela ser väldigt autentiskt ut.
Parkers film känns som en blandning mellan THE OMEGA MAN (snarare än I AM LEGEND) och RESIDENT EVIL-spelen. Jo, spelen, inte filmerna. De livrädda huvudpersonerna tar sig från rum till rum, allt längre in i komplexet, det blir mörkare och mörkare, och var som helst kan olika och okända fiender lura. RESIDENT EVIL-känslan förstärks ännu mer när de når kärnkraftverkets kontrollrum. Jag tänkte genast på Umbrella Corporation. Och det blir rätt tufft.
CHERNOBYL DIARIES är ingen klassiker, ingen film man minns och ser om, men som svettig skräck, ren och skär sådan utan några underliggande budskap eller ironiska blinkningar, är den bättre än mycket annat i genren vi får se på bio.
Nej, jag trodde inte heller att min recension skulle se ut så här.






(Biopremiär 8/6)

torsdag 7 juni 2012

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?

För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.

Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.

Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.

Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.
By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?
Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.

Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.






(Biopremiär 8/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ray Bradbury

Sverige och science fiction - och då främst science fiction-film är ingen vanlig kombination. När det gäller den sistnämnda kombinationen, är den första film jag kommer att tänka på SAVANNEN. En TV-film från 1983 i regi av Tord Pååg och med Börje Ahlstedt, Bibi Andersson, Ingvar Hirdvall och Erland Josephsson i huvudrollerna. Jag har inte sett SAVANNEN sedan den sändes, men jag har för mig att den gjorde ganska stort intryck på mig. Då, 1983, hade jag inte sett någon annan filmatisering av berätelsen och nej, jag hade inte läst novellen som finns i boken "Den illustrerade mannen".
Författaren var förstås Ray Bradbury - en man som nu har dött, 91 år gammal. Han var verkligen seg, den karln. Jag gissade att han skulle passera de hundra.

Redan 1938 började Bradbury att publicera noveller i science fiction-fanzines, och ett par år senare; 1941, sålde han sin första novell till en "riktig" tidning; pulpmagasinet Super Science Stories. Kort därpå kunde han försörja sig på sitt författande och koncentrerade sig främst på noveller. Novellsamlingarna är otaliga och den första jag själv köpte, var "R is for Rocket" i den utgåva vars omslag hittas härintill. Det här var under min mest fanatiska SF-period, då jag även var väldigt aktiv inom svensk SF-fandom.
Ray Bradburys mest kända verk är nog "The Martian Chronicles" och "Fahrenheit 451". Den sistnämnda blev ju en berömd film av Francois Truffaut, men mängder av Bradburyhistorier har filmatiserats. En handfull filmatiserades för klassiska ALFRED HITCHCOCK PRESENTS på 1950-talet, och 1985-1992 kunde vi se TV-serien I FANTASINS GRÄNSLAND, som i original hette THE RAY BRADBURY THEATER och som presenterades av Bradbury själv.
På 50-talet producerade legendariska EC Comics serieversioner av ett par Bradburynoveller som publicerades i Weird Science. Till en början gjordes dessa serier utan att William Gaines och hans redaktörer skaffat rättigheterna. Bradbury läste dessa serietidningar, såg mellan fingrarna, skrev ett snällt brev till förlaget i vilket han försynt skrev att han förstod att det var ett misstag, och allt löste sig till det bättre.
Men nu har alltså Ray Bradbury köpt en enkel biljett till stjärnorna. He will be missed.


RAY BRADBURY
1920 - 2012
R.I.P. 

onsdag 6 juni 2012

Svenska flaggans dag ...

... Det är en serie av mig och Mikael Tomasic. Publicerades i nummer 2/1992 av den kortlivade kulturtidskriften Svenska Puckomagasinet.
"Svenska flaggans dag" var en rafflande serie i vilken ett gäng käcka, svenska ungdomar i en skåpbil var på väg till Varulvsskogen för att fira just svenska flaggans dag. Tyvärr dyker först motorsågsmördaren Rune upp. Därefter blir folk besatta och det kommer zombies och fan och hans moster. Serien slutar med att alla dör.
Trevlig nationaldag på er, gott folk! Fira en flagga, eller något.

tisdag 5 juni 2012

Bio: Moonrise Kingdom

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det finns vissa kulturyttringar och former av humor jag har väldigt, väldigt svårt för. Detta innebär att jag har väldigt, väldigt svårt för filmskapare som ägnar sig åt filmer inom just de ramarna. Charlie Kaufman är en av dem. Michel Gondry en annan. Spike Jonze en tredje.
Och så har vi Wes Anderson.
Många av filmerna de här herrarna gör, är något slags distanserade, stiliserade, ironiska, pretentiösa, överdesignade independentkomedier, avsedda för grubblande och eventuellt hämmade intellektuella av ett slag som främst hittas i New York och på olika seriösa filmfestivaler världen över. Som till exempel Cannes, där MOONRISE KINGDOM agerade öppningsfilm förra månaden. Märkliga filmer som jag omöjligt kan engageras i och som jag ofta tycker har en tendens att bli fjantiga - på fel sätt. Ni vet, ungefär som när en del så kallade seriösa teatergrupper får för sig att satsa på komedi eller barnteater utan att riktigt veta hur de ska göra och utan att ha fallenhet för det. Det blir fel. Och irriterande. Som när Spike Jonze gjorde världens sämsta barnfilm TILL VILDINGARNAS LAND. Eller Andersons dockfilm som varken var barn- eller vuxenfilm; DEN FANTASTISKA RÄVEN.

MOONRISE KINGDOM är en barnfilm för vuxna. Eller en vuxenfilm för barn. Eller en familjefilm för folk utan familjer. Året är 1965 och spelplatsen en ö någonstans i New England. Jared Gilman spelar den introverte, överintelligente tolvårige, föräldralöse pojkscouten Sam, som en dag rymmer från ett scoutläger. Övriga scouter - anförda av Edward Norton - polis, ett skrå som inskränker sig till Bruce Willis, liksom föräldrar och andra genomsöker ön.
Det visar sig att Sam förälskat sig i den jämngamla och introverta Suzy (Kara Hayward) och de unga tu har rymt till en strand där de slagit läger och byggt sig en egen värld; Moonrise Kingdom. Men säg den lycka som varar för evigt. De upptäcks och de sociala myndigheterna (representerade av Tilda Swinton helt klädd i blått) vill spärra in Sam på en ungdomsanstalt. Suzys stränga föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) är inte heller glada och förbjuder dottern att någonsin träffa Sam igen.
Men i sann amerikansk anda - rättare sagt, i sann, gammaldags Hollywoodanda - bestämmer sig rättrådiga scouter och poliser för att hjälpa det förälskade unga paret.
MOONRISE KINGDOM innehåller en del roliga scener. Små knasiga insidenter. Ett par kul rollfigurer. Även Harvey Keitel dyker upp som stenhård scoutledare. Kärlekshistorien mellan Sam och Suzy är rätt gullig, i synnerhet en ... romantisk scen på stranden. Edward Norton är bra. Jag gillar i synnerhet sättet han håller sin cigarrett på på.

Det här är en lättsam och smått roande film, men som helhet fungerar det inte. När Wes Anderson satt ihop dessa småroliga scener har det inte blivit något annat än samma lätt irriterande och pretentiösa film som vanligt. Okej, lite bättre än vanligt. Men ändå. Det hela är för distanserat för att jag ska kunna engagera mig. Allting känns alldeles för sökt, all dialog är sökt. Iscensättningen är sökt. Några av rollfigurerna är lite för skruvade på ett "konstnärligt" sätt. Flera gånger river man den fjärde väggen och folk tittar ut på oss i publiken, då och då ploppar det även upp en berättare vänd till oss åskådare.
Sådant här går hem hos väldigt många filmkritiker. Det går även hem på filmfestivaler. Intellektuella fransmän älskar sådant här. Om du tillhör de som älskar Wes Anderson, lär du bli nöjd. Filmen innehåller allt du kan begära från Wes Anderson. Själv satt jag hela tiden och tänkte på denna minst sagt träffande parodi:

... För MOONRISE KINGDOM är verkligen precis som denna fejktrailer. Jag längtar inte efter nästa Wes Anderson-film.







(Biopremiär 6/6)

måndag 4 juni 2012

DVD: Rabies

RABIES (Njutafilm)
När jag nyligen recenserade DE ENSAMMA skrev jag att en film inte behöver vara bra, eller ens intressant, bara därför att den kommer från ett ovanligt filmland. I det fallet handlade det om Chile. Den här gången är det Israel som varit i farten. Antalet israeliska filmer jag sett är inte många. De går nog att räkna på en hand. RABIES är enligt uppgift den första israeliska skräckfilmen. För manus och regi står duon Aharon Keshales och Navot Papushado - och det är en ganska intressant skapelse de fått ur sig.
Av omslaget och innehållsreferatet att döma är RABIES ännu en film om en galen seriemördare som häckar i skogen, där han torterar och har ihjäl folk. Men även om filmen innehåller en galen seriemördare som häckar i skogen, där han torterar och har ihjäl folk, visar sig det här vara något annat. Den egentlige mördaren figurerar bara i början och slutet. Filmens handling kretsar främst runt helt andra människor och skeenden i denna svarta komedi - jo, jag vill nog kalla detta komedi snarare än skräck och rysare.
RABIES börjar med att ett syskonpar som gått vilse i skogen försöker fly från ovannämnde psykopat. Han har fångat systern och brodern kutar iväg efter hjälp. Därefter introduceras vi för några andra rollfigurer. Ett par som verkar vara något slags skogvaktare. Fyra ungdomar; två killar och två tjejer, på bilfärd genom skogen. Och så har vi två poliser varav den ene är en sexistisk slempropp.
Självklart förväntar vi oss nu att dessa personer i tur och ordning ska dödas av tosingen i skogen. Men nej, det är inte det som händer. Filmtiteln syftar på det märkliga faktum att alla inblandade i berättelsen blir mer eller mindre tosiga - och lyckas ta ihjäl på varandra. Ibland avsiktligt, ibland som följd av olyckor. Galenskapen sprider sig som rabies i skogen.
Den misogyne polisen (spelad av Danny Geva) är verkligen vidrig - och det är han som sätter igång våldsorgien när han och hans kollega stoppar de fyra ungdomarna och han börjar att tafsa på och förnedra tjejerna. Kollegan försöker stoppa den galne polisen, men det går väl sådär. Galningen blir bara mer och mer vansinnig. Folk kutar runt i skogen, alla rollfigurers vägar korsas, och de har alla ... en väldig otur. Jag kommer osökt att tänka på Maria Bavas A BAY OF BLOOD; den där i vilken alla medverkande också tar kål på varandra.
Filmens miljöer ser ut som, tja, nordamerikanska skogar; RABIES skulle kunna utspela sig var som helst. Det hela är relativt kompetent gjort, filmfotot är hyfsat, medan klippningen ibland är lite konstig - jag är inte säker på om det är ett konstnärligt grepp eller ren klantighet. Specialeffekterna är få; ett par av dem detaljerade och snaskigt blodiga, men i de flesta fallen klipps det innan vi får se resultatet av ett våldsdåd.
Jag tycker gott att du kan ta dig en titt på RABIES om andan faller på.







DVD: Djävulens barnvakt

DJÄVULENS BARNVAKT (Njutafilms)
EXORCISTEN-regissören William Friedkins utskrattade kalkonfilm från 1990 ser åter dagens ljus, den här gången på DVD. Jag såg aldrig den här när den gick på bio, men väl på video när den släpptes - och jag minns alla elaka recensioner. Fast så här 22 år senare kommer jag inte ihåg så mycket av filmen. Det enda jag minns var ett fånigt träd.
Nu har jag sett om den - och jag undrar verkligen vad Friedkin tänkte på när han gjorde DJÄVULENS BARNVAKT (THE GUARDIAN). Filmen bygger på en roman, och det det möjligt att denna vansinniga story funkar i det formatet, men på film blir resultatet ... bängt. Jenny Seagrove spelar den mystiska Camilla, som får jobb som nanny hos ett ungt, stiligt par (Söta Carey Lowell från TID FÖR HÄMND och Dwier Brown) som just flyttat in i en tjusig villa. Parets son är ett par veckor gammal - och eftersom Camilla är något slags häxa eller druid eller vad fan hon nu är, behöver hon bebisens blod. Av någon anledning offrar hon spädbarn till ett monsterträd i skogen.
Det här är inte klokt. Lite då och då och under olika namn tar Camilla jobb som nanny hos folk, kidnappar ungen och traskar in i skogen för att offra den lille till ett och samma monsterträd. Man tycker att folk boende i trakten måste tycka att det är konstigt att en farlig massa barn försvinner - men bortsett från det unga paret i huvudrollerna, är det visst bara en kvinna som klagat. Och ingen tror på hennes historia om häxan Camilla.
Det ser helfestligt ut när Camilla och hennes träd är i farten. Redan ett par minuter in började jag att skratta. Camilla håller upp ett barn i luften, och PLOPP, så försvinner det och dyker upp som relief i trädstammen. Fantastiskt effekt. Man har bara stängt av kameran och tagit bort ungen. En effekt som återkommer ett par gånger. Och när trädet attackerar ... Ja, herregud! Trädet rör på sig, dess grenar lever, det verkar ha en mun. Det påminner om de där Monty Python-träden i SAGAN OM RINGEN. Jag tänker även på EVIL DEAD-filmerna - men i DJÄVULENS BARNVAKT är det på fullt allvar. Det är meningen att vi ska bli rädda! Ja, jösses. När man sågar i trädet sprutar det blod ur det.
Camilla är även något slags sexpaket. Hon gillar att visa sig naken för sina arbetsgivare och i en oförglömlig scen traskar hon in i skogen, klär av sig naken och har en erotiskt laddad stund tillsammans med sitt träd, medan en nyfiken arkitekt smyger på henne. Arkitekten äts senare upp av vilda prärievargar.
I den konstigaste scenen blir Camilla och bebisen anfallna av tre brutala rånare. Mitt på dagen. Inne i skogen. Förlåt? Vad hade rånarna där och göra? Camilla kommer undan och rånarna dödas av trädet.
1990 tyckte Statens Biografbyrå att filmen var skadligt upphetsande. Därför tog de bort följande:
1. Man halshuggs av trädgren
2. Armar,ben avslits. Lik äts. Man spetsas.
3. Spetsat manslik brinner
4. Varghundar sliter sönder man
Dessa scener är nu återinsatta, men de gör ju knappast DJÄVULENS BARNVAKT till en bättre film. Dock är detta en fantastiskt rolig film. Ska jag sätta en etta eller en femma i betyg? Njä, det får bli en tvåa. Med ett litet plus i kanten för Miguel Ferrer i en liten roll.







lördag 2 juni 2012

DVD: Faces in the Crowd

FACES IN THE CROWD (Scanbox)
Jag brukar hävda att en film med Milla Jovovich alltid är bättre än en film utan Milla Jovovich. Liksom filmer med ninjor är bättre än filmer utan ninjor. (Således vore en ninjafilm med Milla Jovovich den ultimata filmen)
Men tyvärr är det ju så att långtifrån alla filmer med Milla Jovovich är bra. Ta Julien Magnats FACES IN THE CROWD, till exempel. En thriller som sågades i utlandet och som inte helt överraskande dumpades direkt på DVD i Sverige.
Idén är inte så tokig. Milla spelar Anna Marchant, en gift kvinna som efter en natt på krogen ensam promenerar hem. Staden terroriseras av seriemördaren The Tearjerk Killer - och Anna råkar bevittna ett av hans mord mitt på en bro. Hon ser hans ansikte, men när hon flyr trillar hon över broräcket, slår i skallen och hamnar i plurret. När hon vaknar upp på ett sjukhus visar det sig att hon blivit ansiktsblind. Hon känner inte igen sin man och sina vänner. Inte nog med det, deras ansikten skiftar konstant. Självklart ställer detta till problem när hon ska hjälpa polisen att identifiera mördaren.
Detta upplägg innebär att olika skådespelare spelar samma rollfigur, vilket är rätt intressant. Men det innebär även att jag som åskådare ibland blir lika förvirrad som Anna. Efter ett tag blir handlingen dummare för att mot slutet urarta helt. Dessutom noterade jag en liten detalj i mördarens i övrigt skuggade ansikte i början, en detalj jag genast kände igen när har snart dök upp igen, eftersom han självklart är en ofta förekommande person vi inte ska misstänka är mördaren. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle känna igen honom.
Helt uselt är det här inte, men FACES IN THE CROWD är ingen film man bör spendera pengar på att se. Vänta tills den dyker upp på TV, om du nu tvunget vill se den.
Marianne Faithful har en liten roll som psykolog. Hon se ut som Peter O'Toole sminkad som Jokern. Ungefär.