torsdag 17 maj 2012

Bio: Babycall

Foton copyright (c) TriArt Film
"Baby monitor" heter det på engelska. Heter en sådan "babycall" i Sverige? Ni vet, en sådan där enkelriktad walkie-talkie man ställer intill en sovande baby, och så kan man själv sitta i ett annat rum och hålla koll på ungen. I Norge heter det i alla fall "babycall".
Jag har läst några märkligt positiva engelska och amerikanska recensioner av Pål Sletaunes film. När jag själv slog mig ner på pressvisningen och filmen rullade igång, tänkte jag att enda orsaken till att den här filmen går upp på bio i Sverige, är att Noomi Rapace spelar huvudrollen. Men när eftertexterna rullade konstaterade jag att även Svenska Filminstitutet är inblandat i denna norska film, så filmen var väl så illa tvungen att få biopremiär. Jag noterar även att filmen delvis är inspelad i Tyskland - hm, är det det extremt trista lägenhetskomplexet som ligger där?

Jag undrar vad det är engelsmännen och amerikanerna sett i den här filmen - och i andra liknande skandinaviska filmer. Upplevs de gråa miljöerna och de glåmiga människorna som exotiska? Bristen på tempo som spännande och uppfriskande?
BABYCALL är ingen bra film. Det är ingen film som funkar, inte på något plan, och Sletaune, som även står för manus, verkar inte veta vad han vill berätta för historia. Det börjar som ett drama, glider över till thriller, för att därefter bli en spökhistoria.
Filmen öppnar med en närbild på svenska Annas (Rapace) blodiga ansikte. Hon är av allt att döma död. Klipp till Anna på väg hem. Hon och hennes åttaårige son Anders har precis flyttat in i en ny lägenhet i en ny stad. Det är socialen som hjälpt dem. De har tydligen nya identiteter och Anders' far har besöksförbud efter att han misshandlat pågen.

Anna är väldigt nojig, hon är direkt sjuklig. Socialen gillar inte att Anders sover bredvid Anna, han måste sova i sitt eget rum. Men Anna är väldigt, väldigt orolig. Hon går till Expert och av den snälle expediten Helge (Kristoffer Joner) köper hon en babycall. Men! En natt när Anna lyssnar på Anders' andetag, hör hon andra ljud från babycallens högtalare. Någon som bråkar! Skrik! Rop på hjälp! Varifrån kommer dessa ljud? Helge säger att hon nog bara råkat få in någon annans kanal. Ljuden återkommer och Anna misstänker att de kommer från någon i huset de bor i. Hon luskar i det hela och ser en mystisk granne som kommer kånkande på en mystisk sovsäck med mystiskt innehåll. Ett lik? Och Anders tar en dag med sig en mystisk kompis hem efter skolan. Medan Helge fattar tycke för Anna och försöker umgås med henne. Och stackars Anna vet inte vad hon ska tro, inbillar hon sig allting?
Påstår jag att jag sett allt förr, är det en underdrift. Jag har sett det här dussintals gånger tidigare. Slutpoängen räknade jag ut redan under filmens första scener. Att en story inte är originell behöver ju inte vara av ondo, inte så länge filmen är bra. Men BABYCALL funkar inte.

Allting är grått, fult och trist. Alla människor är gråa, fula och trista. De medverkande barnen ser ut att ha hämtats från tidigt 1970-tal. Noomi Rapace gör sin vanliga typ, känd från till exempel SVINALÄNGORNA. Nervös blick, sammanbiten mun, dålig hållning; en knepig människa. Iförd fula kläder, boende i en ful lägenhet.
Sedan har vi det här med spökbiten. Det övernaturliga inslaget. Det funkar inte! Logiken är fullkomligt åt helvete! Vad det är som inte funkar kan jag inte nämna här, eftersom jag då kommer att spoila filmen för de som inte räknar ut hemligheten. Men vi kan väl säga så här, att i stort sett allt som händer i filmen omöjligt kan hända. Rollfiguren Anna rör ihop fakta och fantasi - och det gör även Sletaune. Om nu det och det bara var fantasier, hur kunde då det och det hända?
Någonstans finns här dock en hyfsad story. Om någon borstat upp manuset rejält, sett över alla logiska luckor, och iscensatt det lite - eller mycket - snyggare, hade BABYCALL kunnat bli något. Och nej, jag ska väl inte påstå att skådespelarinsatserna är dåliga. De är bara typiska, trista nordiska klichéfigurer.







(Biopremiär 18/5)

onsdag 16 maj 2012

Bio: The Cabin in the Woods

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Långfilmsdebuterande Drew Goddards THE CABIN IN THE WOODS har fått otroligt bra kritik i USA och England, framför allt i genrepressen. Recensenterna har öst lovord över filmen; högsta- eller nästa högsta betyg. Samtidigt har de flesta påpekat hur svårt det varit att redogöra för innehållet och motivera sina omdömen utan att förstöra den överraskande handlingen. Självklart blev jag nyfiken - och nu har jag sett filmen.

Goddard har skrivit manus tillsammans med Joss Whedon, som även producerat, ett faktum som förstås trissade upp förhoppningarna hos fanboys världen över. Alla verkar ju älska Joss Whedon och allt han gör. Förväntningarna blev högre allteftersom åren gick, då THE CABIN IN THE WOODS tvingades tillbringa några år på hyllan. Filmen spelades in 2009, men då MGM råkade ut för ekonomiska problem, släpptes den inte - inte förrän nu. Chris Hemsworth, som har en av huvudrollerna, hann alltså bli världsberömd som Thor innan Goddards film, som gjordes tidigare, väl nådde biodukarna.

Jag blev lite konfunderad och skeptisk när jag såg den första trailern. Ett gäng unga vuxna åker ut till en stuga i skogen, där de råkar ut för de gamla vanliga EVIL DEAD-upptågen - men vi ser samtidigt hur allt som sker verkar kontrolleras från något slags topphemligt kontrollrum. Hmm. Vad går det ut på?

Jo, det stämmer att det sitter en massa människor i vita rockar i en underjordisk central. Richard Jenkins och Bradley Whitford spelar två av de anställda. De pratar om att man misslyckats i Stockholm ("Svenskar kan man inte lita på") och de förbereder dagens arbete med vad-det-nu-är. Det finns en massa korridorer och ståldörrar i centralen, och rummet de slår sig ner i är försett med stora bildskärmar och kontrollpaneler. Vad håller de här männen på med?

Samtidigt som vi presenteras för dessa mystiska män, lär vi känna en grupp ungdomar. Eller unga vuxna. "Kids" omnämns de som i filmen, men de är allt lite för gamla för det. Och det är det gamla vanliga gänget. Sportfånen (Hemsworth), hans sexiga flickvän (Anna Hutchison), den ständigt pårökte stollen (Fran Kranz), den rejäle studenten (Jesse Williams) och oskulden - det vill säga The Final Girl (Kristen Connolly). Alla skräckfilmsklichéerna. Och det är det som är meningen, det är poängen med hela filmen.

Detta gäng ska bege sig till en stuga i skogen (därav titeln!) för att partaja, och jodå, rucklet ser precis ut som det i THE EVIL DEAD. Därinne sker i princip samma saker som i Sam Raimis klassiker - vi får till och med se hur en källarlucka plötsligt öppnas av sig själv. Och när gänget går ner i källaren, hittar de en massa fascinerande och otäcka prylar. I EVIL DEAD var det The Book of the Dead och en bandspelare. Här hittar de fler saker - och tydligen är det en av dessa som sätter igång den mardröm kidsen får uppleva. Inom kort omringas stugan av yxbeväpnade kannibalzombies, och därefter blir det bara värre. Och folket i det underjordiska kontrollrummet har alltså något med allt detta att göra.

THE CABIN IN THE WOODS är verkligen en film som vänder sig till skräckfilmsfans. I synnerhet till de som hunnit med att se en fruktansvärd massa skräckfilmer. Jag har ingen aning om huruvida dagens femtonåringar, de som inte är hardcore skräckfans, faktiskt har sett eller ens känner till THE EVIL DEAD, HELLRAISER och de oräkneliga andra filmer det refereras till - men vi som kan våra skräckfilmer och alla klichéer har hejdlöst roligt under filmens gång. Det här är både en hyllning till genren och en ohämmad lek med alla klyschor.

Är det här en skräckfilm? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att Goddards film är skitrolig, jag skrattade mer än när jag såg THE DICTATOR; för mig är detta en ren komedi. Men jag skulle inte bli förvånad om unga tonåringar som inte sett så mycket skräck och inte är speciellt intresserade av genren som sådan faktiskt kommer att tycka att det är lite otäckt emellanåt - och hoppa till när det bjussas på splatter och chockscener. Utan att avslöja för mycket måste jag nämna att slutscenerna är in i helvete blodiga! Ja jävlar, vad blodet sprutar. Tyvärr lite för mycket CGI, men ändå.

Ska jag invända mot något, är det att jag tycker att just slutet blir aningen för utdraget. Och jag listade faktiskt ut vad det hela går ut på långt innan det avslöjas (och jag måste därmed skrota en gammal filmidé jag närt). Men i övrigt är THE CABIN IN THE WOODS enastående underhållande; det här är den roligaste och vildaste skräckfilmen sedan Sam Raimis DRAG ME TO HELL! Tjoflöjtskräck av bästa märke, gjort med stor kärlek till genren. Pluspoäng för tosingen som har bensinmacken som figurerar i början. ännu ett plus för den bisarra scenen med kalaskexet och varghuvudet. Minuspoäng för brist på motorsåg, men antalet yxor är desto större. Två bara bröst, ett avhugget huvud, och Sigourney Weaver i strikt dress. Vintage Nine Inch Nails medan eftertexterna rullar.

Den som tror att THE CABIN IN THE WOODS är en filmatisering av Laura Ingalls Wilders "Lilla huset i stora skogen" kommer att få sitt livs chock.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)


tisdag 15 maj 2012

Bio: The Dictator

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att följa upp BORAT kan inte vara det lättaste. Det märktes redan 2009, när Sacha Baron Cohen släppte loss BRÜNO; en mockumentär i samma stil som den nu närmast legendariska BORAT, men som inte nådde riktigt samma höjder. Att fortsätta i denna stil ytterligare en gång fungerar säkert inte, därför är THE DICTATOR (som inte har något med THE GREAT DICTATOR, alltså Chaplins DIKTATORN, att göra) Cohens första traditionella film sedan ALI G INDA HOUSE från 2002. Om vi nu inte räknar alla de filmer i vilken Cohen haft biroller. Och med traditionell film menar jag en film med handling, skådespelerare, rollfigurer och annat som utmärker en spelfilm och som dokumentärer - och mockumentärer - ofta saknar.

Resultatet här väl blivit ... sådär.

BORAT- och BRÜNO-regissören Larry Charles är fortfarande den som håller i spakarna, medan Sacha Baron Cohen förvandlats till sin nye figur; diktatorn Aladeen från den fiktiva afrikanska staten Waadeya. Inspirerad av Kim Jong-Il (vars minne filmen är tillägnad) styr stollen Aladeen med järnhand. Alla som säger emot honom avrättas. Aladeen lever dock i ständig fara, flera mordförsök på honom utförs, men det är alltid dubbelgångare som stryker med. Cohen spelar även en extremt korkad bondtölp som anlitas som dubbelgångare. Ben Kingsley är Tamir, Aladeens säkerhetschef - som snart visar sig vara den som ligger bakom alla mordförsök.

Aladeen vill väldigt gärna ha kärnvapen och håller på att bygga egna missiler - det viktigaste är att de är stora och spetsiga. FN oroar sig för kärnvapenprogrammet, så Aladeen bjuds över till New York för att hålla ett anförande om detta. Väl på plats slår Tamir och hans mannar till igen. Aladeen tillfångatas, skägget rakas av, men innan man hinner döda honom, lyckas han fly.

Den korkade dubbelgångaren slängs in som diktatorn som ska hålla talet, medan den riktige Aladeen irrar runt på stan och gör allt för att åter släppas in på hotellet där han och hans stab bor. Han råkar träffa den söta aktivisten Zoey (Anna Faris), som hatar Waadeya och driver en ekologisk affär med lesbisk toalett. Aladeen konstaterar att han kan utnyttja Zoey, som inte känner igen honom, för att ta sig in på hotellet, och tar anställning i hennes butik. Han börjar motvilligt konstatera att han hyser känslor för dvärgpojken med bröst, det vill säga Zoey.

THE DICTATOR känns märkligt återhållsam - och ibland nästan tillrättalagd. Emellanåt tar man i för kung och fosterland, och fläskar på med de mest politiskt inkorrekta inslag man kan hitta på - Aladeen är självklart en misogyn, egocentrisk, rasistisk och otroligt fördomsfull människa. I vanligt ordning brer Cohen på rejält med judeskämt - han kommer ju undan med sådant, eftersom han är jude själv. Och så fort tillfälle ges, slängs det in allmänna, grova skämt - en gravid kvinna tvingas förlösas på det mest bisarra sätt, Aladeen bajsar i frihet och träffar en kvinna i huvudet.

Men trots detta blir filmen märkligt politiskt korrekt. Den här gången är det nämligen en film med tydligt budskap. Aladeen räknar upp alla fördelar en diktatur har - och allt han nämner passar in på USA. Och som i alla romantiska komedier av standardmått, inser han ett och annat när han väl fattat tycke för Zoey, och han börjar så smått att ändra på sig.

Tempot är lite svajigt. Ibland blir det lite småsegt. Men jag måste även nämna att jag såg filmen på en pressvisning med väldigt få besökare - och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Jag kan mycket väl tänka mig att THE DICTATOR upplevs som betydligt roligare och mer tempofylld om man ser den i en salong fulsatt med en asgarvande publik. Det var knappt någon som skrattade alls när jag såg filmen.

För att sammanfatta: THE DICTATOR är en okej film, många scener är väldigt, väldigt roliga, Sacha Baron Cohen är såklart bra, Anna Faris är självklart bra, men filmen går inte att jämföra med de tidigare filmerna. Den här skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar. Eller sin småskolefröken.

 

 

 

 

(Biopremiär 16/5)


måndag 14 maj 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Tony DeZuñiga

Det allra första Jonah Hex-äventyret.

Idag sörjer vi lite extra. Som alla vet är vi ju stora Jonah Hex-fans här på TOPPRAFFEL! - och den elfte maj gick Tony DeZuñiga bort, 79 år gammal, efter att ha drabbats av en stroke tidigare i april.
Filippinaren DeZuñiga gav sig in i seriebranschen redan 1957, då han främst textade serier, och 1962 for han till USA, där han studerade grafisk design. 1970 lyckades han få fasta gig på DC Comics - men då hade han flyttat tillbaka till Filippinerna. DeZuñiga talade dålig engelska och DC var tveksamma till att arbeta med tecknare som befann sig så långt borta, men när de insåg hur billiga dessa filippinare var att anlita, såg man till att anställa en hel hög.
Tony deZuñiga blev den förste tecknaren på Jonah Hex; en figur som skapades av John Albano 1972 till DC:s tidning All-Star Western. Efter en handfull avsnitt tog Michael Fleisher över författandet, medan de Zuñiga fortsatte att teckna till och från - och han återkom och gjorde någa avsnitt av den nya versionen från 2000-talet.
Förutom Jonah Hex jobbade deZuñiga på en lång rad andra serier. Han tecknade eller tuschade DC:s skräckserier och barbarserien Arak, Son of Thunder, och för Marvel gjorde han bland annat Thor, Dracula Lives och Conan - Barbaren.
Men självklart är det främst för Jonah Hex vi kommer att minnas honom.

Conan av John Buscema och Tont DeZuñiga.
TONY DEZUÑIGA
1932 - 2012
R.I.P.


Serier: Fantomen nr 10-11/2012

Nya numret av Fantomen, det 132 sidor tjocka dubbelnumret 10-11, är en unik tidning - på flera sätt. Framför allt är detta det första numret Mikael Sol är redaktör för. Just det, efter 40 år på tronen, har Gammelredax Ulf Granberg klivit av och pensionerat sig. Han höll sitt avskedstal i förra numret av Fantomen. Dock presenterar sig herr Sol inte i detta hans första nummer. Bortsett från en sida med en tillbakablick på ett gammalt nummer av Fantomen, antagligen författad av Granberg, finns här inga som helst redaktionella sidor. Fantomen Talar saknas. Fantomenklubben saknas. Och det är ju synd. Förutom serierna, var det just dessa redaktionella sidor som gjorde att jag älskade tidningen som barn; de gav tidningen en själ.
Men detta dubbelnummer är unikt även på ett annat sätt. Det är nämligen så här, att det är mycket möjligt att numrets huvudserie; "Den sovande skönheten", författat och tecknat av Germano Ferri, är det allra sämsta Fantomenavsnittet någonsin. Jag undrar verkligen vad de eventuella nya läsare som aldrig tidigare läst Fantomen tycker och tänker. De måste undra vad i helvete det är de har köpt. Varför Fantomen är så populär i Sverige - eller åtminstone var populär.
Av någon anledning har man glömt bort att nämna att "Den sovande skönheten" är en gammal serie - detta stod i Nästa nummer-annonsen i förra numret, men inte nu när serien publicerades. Ferri gjorde serien för den italienska Fantomentidningen 1968. I Sverige publicerades den kraftigt nerkortad. När den nu publiceras på nytt, är den inte bara komplett och färglagd; Ferri har även retuscherat- och antagligen delvis tecknat om den.
Men det hjälper inte. Detta är ett makalöst uselt avsnitt. Visst har vi läst tunna och korkade avsnitt tidigare, bland annat de sista Lee Falk gjorde innan han dog. Och visst har vi läst flängda avsnitt, som Janne Lundströms proggiga 70-talsraffel "Handelskriget", i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln. Men Ferris allt annat än episka epos slår allt detta i uselhet. Det händer nämligen absolut ingenting i avsnittet.
En infödingspojke hämtar Fantomen eftersom han sett något mystiskt i djungeln. Fantomen hittar en sovande kvinna iförd aftonklänning. Hon vaknar och har drabbats av minnesförlust. Fantomen tar henne till djungelsjukhuset. En sköterska känner igen henne: hon är djungeldoktorns före detta fästmö! En jätterik tös. På flykt i flygplan undan paparazzi störtade hon i djungeln. Doktorn anländer och de blir kära igen. Slut.
Hallå?
Vaffan?
Inget äventyr. Inget raffel. Inga konflikter. Ingen spänning. Inga bovar. Ingenting!
Det hade gått att återge hela storyn på två sidor. Sekvenser som hade gått att klara av i en enda ruta dras ut till en sida eller två. Istället för flera pratbubblor i en ruta, får vi flera statiska rutor med en pratbubbla i varje.
Varför, o varför fick man för sig att snofsa upp och publicera det här äventyret? Det är sådant här som gör att man kräver pengarna tillbaka. Vore jag tio år hade jag blivit förbannad. Jag vill inte ha Djungelstarlet när jag köper Fantomen.
"Den sovande skönheten" - före och efter. Notera Fantomens fina, röda italienska dräkt.

Ett komplett album med Thorgal följer, detta lämnar jag därhän, eftersom jag aldrig läst Thorgal, och efter detta kommer ett andra Fantomenäventyr: "Jakten på den försvunna skatten". Ett dagstrippsavsnitt av Lee Falk och Ray Moore från 1941-42, som tidigare bara publicerats nerkortat i Sverige. Den här gången får vi stripparna helt oredigerade, i svartvitt, och de är publicerade "på sidan"; man måste vända ett kvarts varv på tidningen.
"Jakten på den förvunna skatten" är ett fantastiskt bisarrt äventyr! Bitvis är det häpnadsväckande, i synnerhet i början. Fantomen är verkligen en mäktig envåldshärskare i djungeln. Alla djungelstammar är livrädda för honom. De betraktar honom nästan som en gud.
Vi får veta att Guran har en son. Detta är kanske ett välkänt faktum för Fantomenexperter, men något jag inte tidigare kände till. Denne son blir vred och lierar sig med några slemma skurkar inne i Morristown. Dessa skurkar visas till Dödskallegrottan - det är tydligen inga problem att ta sig dit. Fantomen är inte hemma, men några beväpnade bandarer vaktar ingången. Men skurkarna skjuter ihjäl dessa vakter! De tar sig in i grottan och till skattkammaren, snor rubbet och gömmer skatterna i en brunn. Hur de lyckas få med sig allt ur grottan framgår inte. Skurkarna, som blåser Gurans son på konfekten, lever nu lyxliv.
Fantomen återvänder och verkar inte bry sig över att hans vakter dödats - bara han får tillbaka sin skatt. Han behöver den för att bekämpa brott. I seriens första ruta säger han nämligen detta. Det kommer att behövas pengar för att sätta dit all världens bovar och banditer! Jaha, det är alltså därför Fantomen samlar på sig juveler och värdefulla artefakter.
Fantomen jagar rätt på bovarna och de får förstås sina straff. Men Gurans son, då? Guran tycker att pågen dragit vanära över honom och stammen - och bestämmer att han ska avrättas! Men Fantomen hindrar detta från att ske. Han tycker att det räcker med att grabben ber om ursäkt och i fortsättningen försöker vara en bra son.
Fantomen behöver stålar för att kunna bekämpa brott.

"Jakten på den försvunna skatten" är ett långt äventyr - och väldigt ofokuserat. Det känns som om Lee Falk hittar på efter hand. Vilket han kanske även gjorde. Det är vilt toppraffel mest hela tiden - vilda fajter och grejor. Samtidigt som det inte händer så mycket. Men mest av allt är äventyret konstigt och ologiskt. Och alla som för 40 år sedan spottade på Fantomen, hans värld och ideologi får verkligen vatten på sin kvarn.
Nej, nu vill jag läsa några bra Fantomenäventyr. Sådana görs det fortfarande lite då och då. Jag hoppas att vi får se ett sådant i nästa nummer.
Slutligen måste jag påpeka att jag tycker att det är trist med alla dessa dubbelnummer. När jag växte upp kom Fantomen med 26 nummer om året, 26 tidningar, varav några var utökade. Tack vare dessa dubbelnummer kommer det idag ut långt färre tidningar. Oavsett vad det står på omslagen.

söndag 13 maj 2012

På samma bänk i en park

OBS! Bilden har inget med texten att göra.
Om nu solen skiner och det är så pass varmt att man kan vistas ute i kavaj, eller kanske till och med bara iförd skjorta eller T-shirt - varför väljer man då att ta på sig fetaste vinterjackan och sätta sig på en bänk i skuggan under träden, där det fortfarande är vinterkallt? Mycket märkligt beteende. Och det är inte bara en person som gör detta medan jag sitter i solen femtio meter därifrån; nej, det är flera stycken.
... Och finns det någon oskriven regel att man måste tilltala sin hund med fjolligaste tänkbara röst? Vore jag hund skulle jag skämmas över husse och matte. Bett dem prata ordentligt.
Jag läser DN Söndag där på bänken i solen.
Hmm. En intervju med Blondinbella. Märklig karriär. Ointressant artikel.
Lite senare i tidningen blir det däremot betydligt mer intressant. En rad framgångsrika, svenska deckarförfattare besvarar samma uppsättning frågor. Jag tänker ibland att jag borde skriva en deckare. Kanske specialanpassad för Tyskland. En deckare som säljer som smör, säljs till en massa länder, eventuellt filmatiseras och som gör mig svinrik. Men det faller på att jag inte är speciellt intresserad av deckare. Med undantag från gamla hårdkokta kioskdeckare, läser jag aldrig deckare. Okej, jag läste en i vintras; Jan Sigurd har börjat skriva deckare tillsammans med sin kusin och jag läste den första. Om Sigurd blivit rik som ett troll på boken vet jag inte.
Skulle jag försöka mig på att skriva en deckare lär det dessutom bli extra svårt, eftersom jag inte vet ett skvatt om polisarbete. Jag är inte intresserad av polisarbete.
Jag får väl skriva en spänningsroman i en annan genre istället. Skräck får det bli.
Men tillbaka till de där intervjuerna i DN. Ett par av de här deckarförfattarna sa intressanta saker. Som pseudonymen Hans Koppel, 48, vars böcker jag förstås aldrig läst. DN ställer frågan "Har dina deckare något budskap?". Koppel svarar:
- Absolut inte! Budskap är det mest förfärliga som finns.
Vilket utmärkt svar! Jag funderar på att klippa ut detta och fästa på kylskåpsdörren. Eller annan dörr. Jag är så förbannat trött på alla budskap och kravet på budskap. När jag var som mest aktiv som serieförfattare, frågade en del människor "Men vad vill du med dina serier?". Vaddå, vad jag vill med dem? Jag vill att folk ska köpa dem, uppskatta dem, inte kräva pengarna tillbaka, rekommendera dem till andra, och köpa nästa grej jag producerar. Det är vad jag vill. Det finns inget värre än folk som först sitter och klurar ut ett "viktigt" budskap och sedan anpassar produkten - eller konstverket - efter detta. Det blir aldrig bra.
Sedan har det förstås hänt att det omedvetet smugit sig in budskap i mina prylar ändå, oftast i form av ironiska kommentarer och detaljer.
Jag vänder på sidan, och där svarar Kristina Olsson, 33, på samma frågor. Henne har jag aldrig hört talas om. Den andra frågan lyder "Har du gått någon skrivarkurs?". Olsson svarar:
- Aldrig. Jag tror att det man lär sig genom att skriva och läsa inte går att lära sig på något annat sätt, ju mer man skriver och läser, desto duktigare blir man på hantverket.
Så sant, så sant. Jag har alltid varit skeptiskt till skolor och kurser där man ska utbildas till kreativa och konstnärliga yrken. Vanligtvis brukar de här utbildningarna inte skada, så tillvida man inte har en lärare som lyckas motverka den spontana kreativiteten - men folk verkar tro att man per automatik blir en bra författare, konstnär, serietecknare eller filmare bara för att man gått något kurs. Vilket man inte blir om man är talanglös.
Fast jag ska kanske inte komma här och komma. Jag är kanske usel som romanförfattare. Jag är kanske inget vidare annars heller och bara inbillar mig att jag är bra. Men nu vet jag förstås att väldigt många gillar det jag skriver. Och jag har ju blivit publicerad på väldigt många ställen. Dessutom tycker Jan Sigurd att jag skriver roligt. Jag litar mer på honom och andra författare och läsare, än på någon handledare.
En grupp människor kommer traskande längs gångstigen. Solen steker. Jag noterar en något kraftigare man i sällskapet, han pratar stockholmska och har blivit högröd i ansiktet. Tydligen har han bråttom och börjar jogga. Sällskapet passerar bänken jag sitter på. Den solglasögonprydde killen som går sist vänder sig mot mig och utropar "Halleåå!".
Det är Jan Sigurd.
Jag reser mig och vandrar bort mot Stortorget. En av gatorna därmellan är ödslig så när på en man som kommer cyklande mitt i gatan. Full patte. Oj, vad han cyklar. Det visar sig vara Fredrik Gertten. "Halleåå!" ropar jag. "Halleåå!" svarar han.



En mexikansk ninja

En kortfilm så här på blanka söndagen ...



lördag 12 maj 2012

Expressen den 27 juni 1995

Min sjätte videokrönika i Expressen. Ett slags uppföljare till den förra krönikan. Problem vi oftast slipper idag.

Ge oss hela bredden

För två veckor sedan tog jag upp det brännande problemet med letterbox-
respektive fullscreen-format på filmerna.

Ett par företag har hört av sig, och ett videobolag funderar faktiskt på att gå över till letterbox helt och hållet. Jag dröjer mig kvar lite grand ämnet i dag.

NU KOMMER äntligen "Pulp fiction" (SF) på video. Utan tvivel årets bästa videosläpp. Men det kunde förstås ha varit bättre. Det hela börjar så bra. Hela prologen ("Honeybunny-scenen") samt förtexterna är i letterbox. Man reser sig upp, tjoar med i replikerna och dansar till musiken.

Men så, direkt efter förtexterna - POFF! Full screen. Enbart halva bilden syns, med förödande resultat. I synnerhet scenen i början där John Travolta och Samuel L Jackson står blickstilla bredvid varandra i en hiss är förstörd. På bio var scenen filmad med fast kamera, men på video hoppar man mellan de båda.

Ta ert ansvar, Svensk Filmindustri, och släpp genast ut "Pulp fiction" i en letterboxversion!

En annan ny film är "Flykten från Absolom" (Egmont), producerad av "Terminator"-kvinnan Gale Anne Hurd (kallad "Gale Hunter" på omslaget!) och i regi av nye Bond-regissören, vars namn flytt mig bortom vägen. Här är förtexterna samt fem sekunder av filmen i letterbox, innan det hela övergår till full screen, dock med bättre resultat än i fallet "Pulp". I övrigt är den här brutalt-fängelse-i-framtiden-filmen lagom ointressant, ooriginell och oinspirerad - men actionscenerna är bitvis asmaxade, och det är ju trots allt för dem man hyr en sådan här film. Fast sammetsögde Ray Liotta är en rätt trist hjälte.

Filmens våldsamheter får mig också att undra varför detta tillåts visas, medan ett erkänt mästerverk som John Woos "Killer" nyligen totalförbjöds.


HAR NI TÄNKT PÅ att vissa filmer passar bäst att se klockan två på natten? Dessa filmer brukar främst vara halvdana men okej amerikanska thriller som
utspelas i storstadsnatten, ofta med jazzmusik i bakgrunden.

"Boiling point" (SF) är en sådan film. Rollistan har en imponerande laguppställning: Wesley Snipes, Dennis Hopper, Viggo Mortensen (en ny, personlig favorit), Jonathan Banks (Frank i "Wiseguy" på TV) och Lolita Davidovich. Den här filmen, som gjordes redan 1992, är alls inget speciellt, men den passar alldeles utmärkt klockan två på natten.

En annan film lämplig för detta klockslag är kanadensiska "Boulevard" (Filmco). Enligt omslaget en actionthriller, men jag vill beteckna den som "drama", om än ett väldigt skitigt och våldsamt sådant.

En ung kvinna flyr från sin misshandlande man och hamnar i Torontos horträsk. Här styr en brutal hallick, spelad av Lou Diamond Phillips, ruljangsen med järnhand. Phillips brukar vara en vandrande pinsamhet, men han är faktiskt alldeles utomordentlig i den här rollen. Bäst är Lance Henriksen som cynisk polis, som kissar på Phillips! Hm... Borde inte Henriksens roll ha spelats av Eric Roberts?

Nä, nu gör spalten uppehåll. Håll utkik efter uppföljaren 15 augusti.
Krama varandra i sommar.



Varför jag såg dessa filmer... ?

"CLIFFORD" (Egmont). Vem fan vill se Martin Short spela tioåring? Vem vill
se Martin Short över huvud taget? Fast Charles Grodin är strålande,

"3 NINJAS KICK BACK" (Egmont). En spark i häcken är vad de borde få - i
synnerhet den där minste vidrokillen.

"RENAISSANCE MAN" (Filmco). En av de sämsta filmer jag sett, och det vill
inte säga litet. Denna patetiska, sentimentala, osannolika dynga, är so
bad it's just plain bad.


fredag 11 maj 2012

Konst: Niki de Saint Phalle - Flickan, monstret och gudinnan

HON. Bild från 1966. Moderna Museet Malmö 2012© Foto: Hans Hammarskiöld

Ett synnerligen märkligt sammanträffande:

För ett par dagar sedan snubblade jag över en hyfsat obskyr italiensk film från 1969 jag aldrig hört talas om. FEMINA RIDENS av Piero Schivazappa och med Dagmar Lassander i en av huvudrollerna. Filmen är även känd under titlarna THE FRIGHTENED WOMAN och THE LAUGHING WOMAN. Jag har fortfarande inte hunnit se den, men jag tog en titt på förtexterna.

Till musik av Stelvio Cipriani får vi i olika vinklar se Niki de Saint Phalles (1930-2002) berömda, legendariska och nästan mytiska skulptur HON, som fanns på Moderna Museet i Stockholm 1966. Förtextsekvensen avslutas med att vi ser en rad karlar i kostym, vissa av dem med blommor i famnen, köa för att kliva in i konstverket genom dess sköte.

Som barn var jag oerhört fascinerad av HON. Jag är förstås för ung för att ha sett skapelsen i verkligheten, men jag minns att jag redan som liten gosse i sydda kläder, kanske redan när jag var 5-6 år, storögt tittade på bilder på verket i böcker. Jag är fortfarande fascinerad. Jag önskar att jag hade varit där. Inuti den gigantiska kvinnokroppen fanns bland annat en mjölkbar och en biograf som visade en Garbofilm. Oj.

Till sammanträffandet: ikväll är det vernissage för utställningen "Flickan, monstret och gudinnan" på Moderna Museet Malmö. En rad verk av Niki de Saint Phalle, utplockade från Moderna Museets samlingar - med ett par tillägg som lånats in just för denna utställning, till exempel filmen DADDY från 1973.

de Saint Phalle är mest känd för sina färglada och till synes rent allmänt glada bilder och skulpturer av främst frodiga kvinnor. Det var nog bland annat denna estetik som tilltalade mig som barn - och som fortfarande tilltalar mig. Något slags fusion mellan Picasso och 1960-talets popkonst. de Saint Phalles dansande (?) och skuttande kvinnor får mig ibland även att tänka på Per Åhlin, men framför allt associerar jag till lite mer experimentella tecknade serier från 60-talet, och då främst från Frankrike och Italien.

Niki de Saint Phalle
Änglaljus, n.d.
© Niki de Saint Phalle/BUS 2012


Men på den här utställningen vill man även lyfta fram andra sidor av Niki de Saint Phalles liv och konstnärsskap. Hon utforskade (här citerar jag presentationstexten) "ständigt aktuella och existentiella teman som makt och maktlöshet, förtärande sociala konstruktioner, kön, kärlek och sexualitet." Flera verk består av reliefer; dockor, leksaker, prydnadsföremål, som konstnärinnan besprutat med färg. Stora monster är ett återkommande tema; monster som river ner byggnader, samhällen, liv. Även här kan jag inte låta bli att associera till Per Åhlin, eftersom monstren ser ut som de som figurerar i en animation i PICASSOS ÄVENTYR; den som visar hur odjuren vaknar till liv och andra världskriget bryter ut.

I ett av rummen finns det jag mest av allt vill se. Skulpturen HON revs efter utställningen på 60-talet, men åtminstone huvudet finns kvar. Detta huvud är besynnerligt litet i förhållande till resten av kroppen, och det återfinns i detta rum ägnat verket och dess tillkomst. Här hittas en miniatyr av skulpturen, affischer, tidningsartiklar och en nygjord dokumentär visas på en monitor. Det känns onekligen trevligt att 46 år senare få se åtminstone en liten del av HON.

Niki de Saint Phalle
Mitt monster, 1968
© Niki de Saint Phalle/BUS 2012


Så har vi då den där filmen. DADDY. Den håller långfilmslängd och därför tog jag mig inte tid att se den under pressvisningen av utställningen. Men enligt Moderna Museet är det en omskakande film om bland annat pedofili, och vid visningsrummet sitter skyltar som varnar för starka och obehagliga scener av sexuell natur. Filmen, som är regisserad av Peter Whitehead, skulle ursprungligen bli en dokumentär om Nike de Saint Phalle, men den utvecklades till något helt annat.

Jag passerade visningsrummet ett par minuter in i filmen och stod kvar en stund och tittade - och detta innebär att jag kan knyta ihop denna text på ett lämpligt sätt. Jag är tillbaka där jag började, med sydeuropeisk exploitationfilm. För fyrtio år sedan, främst i södra Europa, var gränsen mellan finkultur och fulkultur, mellan konst och trash, ytterst svävande. Var gick egentligen gränsen? Fanns det någon?

Nu har jag ju alltså inte sett hela DADDY och kan inte uttala mig om filmen som helhet, om dess innehåll. Men det första jag tänkte när jag såg dessa minuter i början, var "Jösses, det måste vara en bortglömd film av Jean Rollin! Eller Jess Franco!". Precis samma estetik. Samma färgskala. Samma typ av berättande. En vacker kvinna (de Saint Phalle själv?) iförd poppig klänning vandrar omkring utanför ett slott. Solen skiner. Långa tagningar. Märklig musik. Hon hittar en likkista som oförklarligt står på en gångstig. Ja, ni märker själva - det låter onekligen som ännu en av alla de där bisarra, fascinerande och vackra B-filmerna som producerades i parti och minut i Italien, Frankrike och Spanien.

En liten stund senare passerade jag åter visningsrummet. Då var det plötsligt grynigt svartvitt foto, och estetik och agerande fick mig osökt att tänka på John Waters. Det ska bli intressant att se hela filmen, vilket jag hoppas att jag får tillfälle till.

Flickan, monstret och gudinnan visas i Malmö till och med den 16:e september.


torsdag 10 maj 2012

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.








(Biopremiär 11/5)

onsdag 9 maj 2012

Bio: Get the Gringo

Foton: Eniac Martinez © 2011 Icon Films, Inc. All Rights Reserved.
Jag får väl erkänna att jag inte hyste några förväntningar alls på den här filmen, trots att jag läst ett par hyfsat positiva recensioner i brittisk press. GET THE GRINGO har nämligen mycket som talar emot sig. Under titeln HOW I SPENT MY SUMMER VACATION spelades filmen in redan 2010. Den har legat på hyllan sedan dess - och anledningen till att filmen var nära att aldrig släppas är förstås alla skandaler manusförfattaren, producenten och huvudrollsinnehavaren Mel Gibson såg till att ställa till med. Och jo, Gibsons namn har numera en tendens att solka ner saker och ting - vilket ju är synd. Jag har alltid gillat Mel Gibson, men även jag känner att det blir lite konstigt ibland. Karln är ju trots allt inte riktigt som man ska vara.
Att filmen nu går upp på bio i Sverige är lite förvånande. I USA dumpas den under namnet GET THE GRINGO direkt på Video On Demand om några veckor. Den nya, amerikanska titeln fick följa med till Sverige, men i eftertexterna - det här är en sådan film som saknar förtexter - står det nämligen HOW I SPENT MY SUMMER VACATION.

Det är kul att Adrian Grünbergs långfilmsdebut (han har tidigare varit second unit-regissör på en farlig massa filmer, bland annat på Gibsons APOCALYPTO) går upp på bio. Jag blev nämligen väldigt, väldigt överraskad. Det här är en egentligen inte särdeles originell film, men en film av ett slag man sällan ser idag: en riktigt hård jävla film.
Spelplatsen är Mexiko, tankarna går osökt till Sam Peckinpahs BRING ME THE HEAD OF ALFREDO GARCIA från 1974 - men jag måste säga att jag tycker att Grünbergs film är bättre. Mel Gibson är en namnlös skurk som med två miljoner dollar i baksätet jagas längs den mexikanska gränsen. Efter att han kraschat bilen south of the border, arresteras han av korrumperade mexikanska poliser, som tar honom till ett av de mest bisarra fängelser som figurerat på film: ett ställe som påminner mer om en extremt skitig liten stad, omgärdad av murar och försedd med beväpnade vakter. Internerna har olika jobb därinne, de hyr ut bostäder, de har små butiker, vissa har till och med sina familjer boende hos dem. Alla är korrumperade och de mäktigaste gangstrarna bor i lyxigare områden där det arrangeras casinokvällar.

En av dessa mäktiga gangstrar behöver en ny lever och letar ständigt efter någon med rätt blodgrupp. Gibsons namnlöse karl lär känna en tioårig pojke som råkar ha denna blodgrupp - och det bär sig inte bättre än att Gibson blir den som med tiden tvingas försöka rädda pojkens och hans morsas liv, samtidigt som han vill ha tillbaka de två miljonerna som polisen lagt beslag på.
Det är varmt och svettigt och skitigt. Mexiko är det helveteshål landet ofta utmålas som på film. Här är det värre än vanligt. Alla medverkande är fula och onda. Gibson har dock behållit sin pojkaktiga glimt i ögat, samma glimt Martin Riggs besatte i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, vilket gör att GET THE GRINGO får en del drag av actionkomedi. Men som sagt - som helhet är det hårt. Vilket känns befriande idag när allting ska vara PG-13 i USA. Det svärs konstant, folk kedjeröker - i synnerhet Gibson - och det råa våldet är blodsöligt och visas ofta i detaljerad slowmotion; jag gissar att Grünberg är inspirerad av Peckinpahs actionscener.

Peter Stormare dyker upp i en liten roll som en gangster i San Diego och han är jättekul - Peter Stormare som Tony Montana, ungefär. En del av de övriga rollfigurerna är också bra. Många fläskiga och håriga svin. Bob Gunton har en liten roll han med. Mel Gibson imiterar Clint Eastwood i en fantastisk scen.
Filmen öppnar nästan exakt likadant som THE ROAD WARRIOR (Gibsons bil kör rakt mot kameran), men jag gillar (de omedvetna) dragen av Jean Rollin-film i början: Gibson bär nämligen clownmask.
GET THE GRINGO är det bästa Mel Gibson medverkat i på bra länge. Antagligen har han - och någon av hans filmer - inte varit så här bra sedan 1999 och PAYBACK. Hans förra film, den konstiga THE BEAVER, släpptes knappt alls och gick direkt på DVD i Sverige, och EDGE OF DARKNESS blev inte den comebackfilm man förväntat. Det är synd att man håller på att fuska bort även GET THE GRINGO, åtminstone i USA.
Jag gissar att åsikterna kommer att gå isär om filmen, men jag gillar det här. Starkt. Det är bara tufft, våldsamt och ironiskt. Ibland parodiskt. THE HUNGER GAMES borde ha varit som den här! Släng in ungarna i ett mexikanskt fängelse och låt dem slakta varandra där så att blodet sprutar. I slowmotion.
Plus för att det förekommer mexikanska, maskerade brottare - en av dem är Blue Demon Jr!
Ser här att Mel Gibson ska medverka i kommande MACHETE KILLS. Klart lovande.






(Biopremiär 11/5)

tisdag 8 maj 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: George Murdock

George Murdock var ännu en av de där amerikanska karaktärsskådespelarna vars ansikte vi alla känner igen, men som vi inte riktigt kan placera. I Murdocks fall beror det kanske på att han medverkade i precis alla amerikanska TV-serier som gjorts. Eller bra många.
1961 gjorde han sin första TV-roll, i ett avsnitt av SHANNON. Därefter rullade det på: DE OMUTBARA, PRÄRIE (det vill säga RAWHIDE), TENNISSPIONERNA (det vill säga I SPY), THE WILD WILD WEST, TARZAN, NIGHT GALLERY, BRÖDERNA CARTWRIGHT, HAWAII FEM-0, IRONSIDE, THE SIX MILLION DOLLAR MAN, KRUTRÖK, MCCLOUD, DEN OSYNLIGE MANNEN, LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, ROCKFORD TAR ÖVER ... Äh, jag orkar inte nämna fler. Och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel.

Mest känd var Murdock antagligen som dr Salik i BATTLESTAR GALACTICA; den ursprungliga serien från 1978, alltså. Science fiction-fans minns honom även från långfilmen STAR TREK V - DEN YTTERSTA GRÄNSEN.

Förutom alla dessa hundratals TV-serier och TV-filmer, blev det även ett litet gäng långfilmer för George Murdock. Han var till exempel med i både JORDBÄVNINGEN och NU FIGHTAS VI IGEN. Ett riktigt toppraffel är kultklassikern DET GRYMMA SVÄRDET - och minsann om han inte var med i FIREPOWER med Gary Daniels (lustigt nog fyller Daniels år just idag när jag skriver detta).
Så sent som förra året medverkade Murdock i TV-serien TORCHWOOD. Men nu har han dött, 81 år gammal.

GEORGE MURDOCK
1930 - 2012
R.I.P.


måndag 7 maj 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: James Isaac

I januari i år recenserade jag filmen WEEKEND HUNT, som i original heter PIG HUNT. Och nu har dess regissör, James Isaac, dött efter en lång kamp mot cancer. Han blev 51.
Han hann inte med att regissera speciellt många filmer, Isaac. Ursprungligen jobbade han med specialeffekter och han bidrog bland annat till TITTA VI SPÖKAR 2 (som enligt IMDb heter JAKTEN PÅ KRANIET i Sverige - var har filmen, som förstås är HOUSE II: THE SECOND STORY, kallats detta?), JEDINS ÅTERKOMST, GREMLINS, FLUGAN, NAKED LUNCH, TITTA HON SNACKAR OCKSÅ!, VIRTUOSITY och EXISTENZ.
Regidebuterade gjorde Isaac 1989 med TITTA VI SPÖKAR 3, som är HOUSE III - och som släpptes som THE HORROR SHOW i USA, eftersom den inte har någonting alls med de två första TITTA VI SPÖKAR-filmerna att göra. Trean är inte ens en komedi, utan en rak skräckfilm med en hel del gemensamt med Wes Cravens SHOCKER. Det är längesedan jag såg filmen, men jag vill minnas att den är rätt okej. Isaac tog över regin efter att ursprunglige regissören David Blyth fick sparken.
Det dröjde till 2001 innan nästa långfilm kom, den helfestliga JASON X, som många av någon anledning inte alls tyckte om. Folk är konstiga. Den är ju jätterolig på alla sätt och vis.
Nästa film, SKINWALKERS från 2006, har jag inte sett, trots att den släpptes på DVD i Sverige. Jag tror inte att jag fick något recensionsex av filmen. Jag inbillar mig dock att jag hört en del bra saker om den. Och 2008 gjorde James Isaac så WEEKEND HUNT. Den blev hans sista film.

JAMES ISAAC
1960 - 2012
R.I.P.



söndag 6 maj 2012

På en bänk i en park

På en bänk i en park
satt den mördade kvar
PÅ EN BÄNK I EN PARK är en Hasse Ekman-thriller jag tyckte var oerhört otäck när jag var barn. När jag för en del år sedan såg om den som vuxen konstaterade jag att det är en rätt dum och fånig film, nästan helt spänningsbefriad, men jag förstod vad det var som gjorde att jag en gång i tiden upplevde den som obehaglig: det svartvita, kalla filmfotot och en bisarr drömsekvens. Av någon anledning glömde jag aldrig bort filmens musikaliska ledmotiv.
Själv gillar jag att sitta på en bänk i en park. När solen skiner. Och utan något mordoffer bredvid mig. Jag har min favoritbänk i Kungsparken, där jag ibland kan sitta i timmar och läsa dagens tidningar och betrakta folk.
Som idag.
Jag har inte hunnit med att läsa dagstidningar de senaste dagarna, så jag hade med flera stycken, från fredag till söndag. Men jag hade lite svårt att koncentrera mig på innehållet i dem.
Först kom det en medelålders man joggande. Han var halt. Det såg otroligt plågsamt ut när han närmast släpade sig fram; han sprang som vore han skadeskjuten. Fast springa är att ta i. Fort gick det inte.
På en annan bänk ett tiotal meter bort, satt en asiatisk tjej. Troligen kines. Hon ägnade sig åt att fotografera. Mest sig själv. Hon hade fäst sin kamera på ett stativ och då och då gick hon ut på gräset och ställde sig framför kameran och tog bilder med självutlösaren.
Av någon anledning gjorde hon varje gång V-tecknet. Varför gör så många asiater - och framför allt kineser - V-tecknet när de fotograferas? Tänk på allla bilder på Jackie Chan, där han brett leende viftar med pek- och långfinger.
Den här fotograftösen passade även på att byta kläder mellan bilderna. Med jacka, utan jacka. Med mössa, utan mössa. Med annan tröja. Med sjal. När hon kommer hem har hon kanske med sig tusentals bilder där hon iförd olika kläder står i parker och gör V-tecknet.
En stund senare kom det en liten, liten gosse traskande över gräset. Han var väl ett par år och hade precis lärt sig gå. I ett snöre efter sig drog han en liten trähund på hjul. Gossen följde efter ett gåspar. Det tog en stund innan jag upptäckte gossens föräldrar. De stod på gångstigen lite längre bort och tittade fascinerade på sin son.
Gässen verkade inte vilja ha med gossen att göra och gick allt snabbare, men gossen gav inte upp. Ett par meter bakom gässen höll han jämn takt. Till slut fick hans farsa gå fram och hejda honom, efter att han hunnit förfölja gässen genom halva parken. Genast började pågen att förfölja några andra fåglar. De var svårare, eftersom de kunde flyga och därför genast lyfte när de upptäckte att en liten grabb med en trähund i släp storögt kom stapplande efter dem.
När jag var barn var jag rädd för fåglar. Det är jag fortfarande. Obehagliga djur. Kanske beror min fågelskräck på att jag en gång som liten, liten, liten gosse blev biten i fingret av en svan jag försökte mata.
Läste Orvars spelkrönika från i feedags. Konstaterade att jag kan relatera bättre till de chorizos han nämnder, än till Commodore och VIC20 som texten handlar om.

lördag 5 maj 2012

Track 'em, find 'em, kill 'em!

Fullspäckad dag. I konstens tecken. Det är ingen ände på det. Om en stund är det dags för dagens första vernissage. Av - tror jag - åtta. Därefter vidtar Kulturnatt Fersen, som håller på till midnatt. Det lär bli tufft, men vad gör man väl inte för konsten?

I brist på annat - typ fantasi - slänger jag upp trailern till THE EXPENDABLES 2, eftersom jag inte kan se mig mätt på den. Herregud. Jag blir nog aldrig äldre än femton. Och när jag var femton såg jag ju redan då filmer med de här herrarna - vilka då var yngre än jag är nu.


fredag 4 maj 2012

100 filmer att vinna under 100 dagar

I mitten av 1990-talet firade MTV Spice Girls' sexmånadersjubileum. Ett osedvanligt fånigt jubileum. Då är det bättre med rejäla jubileum, som när de stora amerikanska filmbolagen fyller jämnt.
I år fyller två av de klassiska giganterna 100. Dels är det Paramount - och dels är det Universal. Just Universal är ett bolag många håller varmt om hjärtat - kanske mest beroende på de älskade skräckfilmer de producerade under 1930- och 40-talen. När Sam Raimi gjorde DARKMAN sa han i en intervju att det han tyckte var häftigast med just den filmen, var att den öppnade med Universals logo; en logo han associerade med de filmer som formade hans liv och karriär. Och visst är det något speciellt med den där logon. Här under kan ni se hur den förändrats under årens lopp. Den variant som dyker upp cirka 16 sekunder in i klippet är den jag gillar mest, den gör mig nostalgisk eftersom den får mig att tänka på coola 70-talsfilmer.
Som ett led i firandet av dessa hundra år, har Universal börjat återutge en rad mer eller mindre klassiska filmer på Blu-ray, försedda med nya jubileumsomslag. Idag blev jag uppmärksammad på att Universal lottar ut 100 filmer under 100 dagar; en film om dagen, på sin Facebooksida. Utan att på något sätt vara köpt av Universal (jag är köpt av Njutafilms och Studio S Entertainment*) tipsar jag gärna om detta - info hittas HÄR. Det är ju trots allt inte vilka mögfilmer som helst man kan vinna.

*Där ljög jag.

torsdag 3 maj 2012

Bio: Elena

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det toppraffel utan like här på TOPPRAFFEL! Snacka om fetaction. Rockvideoklippning.
Rättare sagt: Nä, nu blir det precis tvärtom. ELENA är ett ryskt drama av Andrei Zvyagintsev som gjorde ÅTERKOMSTEN. Och nog för att det här är ryskt, alltid. Det är väldigt ryskt. Så till den milda grad att filmen tenderar parodi på rysk konstfilm.

Det börjar med några trädgrenar i förgrunden. Bakom dessa ser vi ett par fönster till en lyxvåning. Solen håller på att gå upp, fåglar kvittrar och kraxar. Därefter får vi se den till synes tomma lägenhetens interiörer i olika vinklar. Efter ett antal minuter upptäcker vi en äldre, överviktig kvinna som vaknar i sin säng. Detta är Elena (Nadezhda Markina). Hon stiger upp och väcker sin make Vladimir (Andrey Smirnov), som sover i ett annat rum. Efter badrumsbesök äter de frukost. Vladimir är nöjd med gröten.

Nu är det dags för dagens sysslor. Elena tänker hälsa på sin slarver till son. Sonen bor med sin familj i en sunkig lägenhet i en slummig förort. Han är arbetslös och i kraftigt behov av pengar. Han är även asocial och lite av ett rövhål - vilket även gäller för hans avkomma; Elenas barnbarn. En tonåring som bara vill spela TV-spel och äta chips. Men det är väl i princip vad hans far också gör dagarna i ändå.

Elena tror att den stenrike Vladimir nog kan gå med på att låna pengar till sonen. Men det är inte Vladimirs son - Vladimir och Elena har bara varit gifta några år. Och han tycker att grabben är en lat slarver som borde göra något åt sin situation. Dessutom har han inte betalat tillbaka det förra lånet. Nä, icke sa Nicke, han ska minsann inte få låna några stålar, tycker Vladimir, som beger sig iväg till ett spa, simmar några längder, drabbas av en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus. Och då börjar Elena fundera på hur hon kan hjälpa sin son med ekonomin.

ELENA är en film som är mer fascinerande än bra. Vad gäller handlingen har vi sett allt förut, den är inte speciellt originell och det är lätt att räkna ut vad som kommer att ske. Däremot är det intressant att se en del av Ryssland (är det Moskva?) man sällan ser. Som Elenas och Vladimirs hem. Det är fullt av lyxiga prylar. Stora plattskärms-TV-apparater i varje rum, och dessa står alltid på. Paret tittar alltid på TV, vad de än gör, vad som än visas. Köksutrustningen är toppmodern. Men den stora lägenheten för även tankarna till förgången tid. Jag tänker mest på 1950- eller 60-tal. Kanske lite funkisaktigt. Och man använder fortfarande hårfrisörskegardiner och annat förlegat. Kontrasten blir märklig och intressant. Ett folk som länge levt kvar i det förflutna och som försöker hinna ikapp med den västerländska samtiden.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Knivskarpt, superestetiskt, perfekta avvägningar och kompositioner, mjuka, knappt märkbara åkningar. Bilderna på hur lägenheten vaknar upp på morgonen är bedövande vackra.

Men ... Till saken hör att ELENA även är fruktansvärt långsam. Den är ibland provocerande långsam. Ja, parodiskt långsam. Det känns som om den varar i flera dygn. Ibland händer det absolut ingenting under flera minuter. Dialogen är sparsam, alla medverkande är sammanbitna och dystra, och det går aldrig att komma någon in på livet. Det finns en järnridå mellan mig och människorna där uppe på duken. Det är de gamla vanliga, konstnärliga klyschorna och inga riktiga människor. För alla ryssar är väl inte så här?

Jag gillade att det i en scen där Elena åker tåg kommer in en person och säljer tidningar. Kryss till kvinnorna - men även erotik.

Det är rätt svårt att betygsätta ELENA, eftersom den här genren inte är min grej till att börja med. Någonstans är filmen bra - men herregud vad den är tråkig och seg. Jag kommer aldrig att se om den och jag kan knappast rekommendera den till andra än de som är intresserade av ryskt vardagsliv och som gillar smått pretentiös konstfilm. Och tjusigt filmfoto.







(Biopremiär 4/5)

onsdag 2 maj 2012

Bio: Älska mig igen

Foton: Kerry Hayes/SMPSP © 2010 Vow Productions, LLC. All rights reserved.
Det är inte längesedan ett smetigt, amerikanskt, romantiskt drama hade biopremiär (THE LUCKY ONE) - och här kommer ett till. Skillnaden mellan dessa två filmer är jag jag faktiskt hade vissa förhoppningar på långfilmsdebuterande Michael Sucsys ÄLSKA MIG IGEN. Varför då? Jo, helt enkelt därför att den kvinnliga huvudrollen innehas av Rachel McAdams. Iiiooouuhh ... Vem vill väl inte bli älskad igen av den ljuvliga McAdams?
Men nu visade det sig att den här filmen inte är speciellt älskvärd. Originaltiteln är THE VOW och syftar på ett sådant där bröllopslöfte (eller vad det nu heter på svenska) som tydligen är vanligt i USA. Efter en inledande bilkrasch, får vi i flashbackscener se hur den blivande musikproducenten Leo (Channing Tatum) träffar den kämpande konstnärinnan Paige (McAdams) på en parkeringsplats och bjuder ut henne. I ett montage modell 1A tokar de sig tillsammans, stoppar chokladpraliner i munnen på varandra, hon tar på sig hans hatt, och han skriver romantiska meddelanden, ger henne presenter och lyckas till och med skriva en fråga med hjälp av bär på en efterrätt. De flyttar ihop, de går och gifter sig, de har en sådan där skitstor, pittoresk lägenhet i Chicago (och hon en lika pittoresk ateljé) som kämpande konstnärer bara kan ha i amerikanska filmer.

Tillbaka till olyckan. Leo vaknar upp oskadd - men vojne, vojne, Paige har skadat huvudet så illa att hon tappat minnet. Hon minns inte Leo alls. Hon älskar inte honom - hon tror att hon fortfarande är förlovad med sin gamle, rike, businesskille till pojkvän (Scott Speedman). Hennes rika och tvära föräldrar (Sam Neill och Jessica Lange) dyker upp, Paige minns inte att hon brutit med dem och inte träffat dem på flera år - och Leo har aldrig träffat dem.
Föräldrarna utnyttjar situationen och försöker plocka med henne hem, få henne att börja studera juridik, och lägga av med konstnärsgrillerna - och dumpa slarvern Leo. Den gamle pojkvännen utnyttjar situationen även han. Och stackars Leo gör allt för att Paige ska återfå minnet - och i väntan på att detta sker, försöker han få henne att älska honom igen.

På sätt och vis är detta en ganska gullig historia, inspirerad av en sann händelse (ett foto på det riktiga paret visas innan eftertexterna rullar och "Pictures of you" med The Cure spelas). Men det funkar inte. Det blir alldeles för smörigt och sockrigt, för mycket snack om "we are family" och annat jag har väldigt svårt för. Och Channing Tatum är allt annat än övertygande som djupt musikintressarad kille som driver en inspelningsstudio. Han ser mest ut som en lätt sinnesslö quarterback som kanske kan få spela cannon fodder i actionfilmer.
Sam Neill är förstås som alltid bra och han bjuder i en scen Leo på Laphroaig. När jag är 65 vill jag också se ut som Sam Neill. Jessica Lange har jag inte sett i något på väldigt, väldigt länge. Hon är 63, men oj, vad hon ser gammal ut. Neills åldrande har man ju följt på stor duk, men för min del kom Langes förvandling plötsligt. Hon ser ut att vara över 70.
Rachel McAdams är oemotståndlig. Hon är ofta det. Jag blir alldeles till mig i trasorna när jag ser henne. Men inte ens hon kan rädda dem här filmen från smörträsket. ÄLSKA MIG IGEN är inte speciellt rolig och känns mest lång. Unga töser med en crush på Channing Tatum gillar kanske det här, vad vet jag?
Nåja. Filmen är i alla fall bättre än THE LUCKY ONE. En film som tydligen hem hos en del yngre, kvinnliga recensenter ...







(Biopremiär 4/5)